Är Peking intresserat av d i g?

Chinese performers rehearse for a ceremony to mark the completion of giant sculptures featuring mythical emperors Yan and Huang from around 26th BC in Zhenzhou, central China's Henan province, Monday, April 16, 2007. The 106-meter-high sculpture are among the world's largest, with a 3000-square-meter exhibition hall in it. The ceremony will be officially held on April 18. (AP Photo/EyePress) **CHINA OUT**Levande nationell myt. Den 106 meter höga statyn över de legendomspunna kinesiska kejsarna Yan och Huang invigdes i Henanprovinsen 2007. Foto: AP

Jag var nyligen på ett fylligt föredrag om den diktatur Stefan Löfven inte vill kalla diktatur – det vill säga den stigande asiatiska supermakten. Det var en timme präglad av lärdomens glädje. Den tidigare Pekingambassadören Börje Ljunggren, som formligen badat i kunskaper om Ostasien och Kina i decennier, var befriande obenägen att ge entydiga besked om vad alla dessa rön betyder. Någon har sagt att man aldrig är så säker på hur någonting ligger till som efter två veckors studier i saken; därefter blir man gradvis alltmer osäker men på en högre nivå.

Själv fastnade jag för berättelsen om den fascinerande och allt viktigare relationen mellan Kina och USA, numera världens två största ekonomier. Förhållandet saknar inte spänning, det handlar till stor del om rivalitet, men båda parter tycks på det klara med att de inte kommer undan varandra ens i lägen då de inte skulle önska något hellre och därför bör göra det bästa av situationen. En sak som förenar de båda jättarna är en inneboende känsla av att vara exceptionella. Tittar man närmare är det uppenbart att det handlar om väldigt olika slags unicitet.

I västra kanten av Stilla havet ligger en stormakt vars ledare historiskt inte ansåg sig ha något att hämta från andra nationer. För tusen år sedan var deras rike mycket riktigt världens mest avancerade. På 1300-talet lät kejsaren bränna ned en fantastisk flotta med fartyg som var större än något som skulle skådas de närmaste 400 åren. Den självcentrerade förevändningen var att det var onödigt att slösa pengar på att fara runt på haven och visa upp Kinas överlägsenhet för barbarer (att man skulle kunna ha utbyte med omvärlden föresvävade honom inte). På 1700-talet berättade rådgivare för kejsaren om britternas märkvärdiga uppfinningar. De blev avvisade av en förnärmad härskare med motiveringen att Kina inget hade att lära.

Den kinesiska arrogansen fick ett abrupt slut med opiumkriget på 1800-talet, då britterna tilltvingade sig Hongkong och koncessioner i fem hamnar. En sekellång kinesisk försvagning vidtog. Snart började en ny myt odlas: den om förnedringen som en dag måste förbytas i en ny storhetstid. Genom Deng Xiaopings ekonomiska reformer hittade kommunistledarna ett nytt sätt att återställa ”ordningen”. Nu lovar president Xi välstånd för alla år 2021, hundra år efter det att kommunistpartiet bildades. I en direkt referens till huvudkonkurrenten kallas visionen ”den kinesiska drömmen”.

Det gick alltså inte att vända utvecklingen med isolationism utan med något motsatt, ett sug efter industriteknik från väst och enorm export. I mångt och mycket går dagens Kina en liknande väg som Japan efter Meijirestaurationen: sväljer stoltheten och anammar utländsk kunskap för att bli rikare. Men nu när verkstadsframgångarna börjar nå vägs ände infinner sig frågan om fortsättningen: När kommer suget efter mänskligt kapital? Kulturer, idéer, kreativitet?

Vid Stilla havets östra rand ligger en blott 239 år gammal och om inte historielös så i alla fall tämligen historiefattig stormakt som strängt taget vilar på principen om mångfald. USA har alla möjliga samhälleliga och politiska problem, men om det finns något som ger landet en stor fördel framför Kina är det dess pluralism (bara en sådan sak som att landet hittar några av sina hårdaste kritiker bland sina egna). Det finns en nationell stolthet i USA som rationella nordeuropeiska globalister kan reta sig nog så mycket på, men till skillnad från i många medeltidsriken bygger den på idéer. Man kan tycka att idéerna är förljugna eller äkta, användbara eller föråldrade, men de handlar i alla fall inte om blod och jord.

Det amerikanska sändebudet mot antisemitism Ira Forman var glasklar om värdet av pluralism när DN intervjuade honom i förra veckan: ”Om du i dag vill ha ett lyckat, ekonomiskt framgångsrikt samhälle så kommer du att ha ett samhälle med invandring och mångfald. Därför är det så viktigt /…/ att bygga sunda samhällen där folk kommer överens. Så att mångfalden blir en styrka och inte en svaghet.”

Jag tror egentligen att en rörig multipolär värld är troligare än en tydligt bipolär värld, men låt oss för argumentationens skull säga att vi har en kinesisk-amerikansk dominans att vänta. Om jag då som europé, afrikan, latinamerikan eller västasiat ska satsa på USA eller Kina som det viktigaste framtida utvecklingsnavet ställer jag mig naturligen frågan: ”Är ni intresserade av mig?” Från federationen mellan Stilla havet och Atlanten tror jag mig faktiskt höra ett tämligen obetingat ”ja”, trots den rigorösa gränskontroll i skarven mot omvärlden som kan tyckas ge en annan signal. Men från Mittens rike är jag verkligen inte säker på att svaret inte ännu ett bra tag kommer att vara ett skeptiskt ”nej”, eller i bästa fall ”inte särskilt”.

Innan svaret förvandlas till ett ”ja” kommer Kina trots sin ekonomiska makt inte att komma i närheten av det globala inflytande USA (och Europa) har haft och fortsätter att ha. Att bryta diktauren vore ett nödvändigt steg, men förmodligen inte tillräckligt. Japan, en exemplarisk demokrati på ekonomisk dekis, har fortfarande våndor inför invandring. Det har sannolikt bidragit till stagnationen och är avgjort ett stort demografiskt problem, eftersom befolkningen krymper. Kina står inför exakt samma predikament. USA är det enda rika land vars befolkning kommer att fortsätta att öka stabilt under hela det här seklet. Kinas befolkning beräknas minska med 35 procent efter 2030.

Nyckeln till attraktionskraft och därmed verklig och uthållig blomstring är ständig omprövning och samhälleliga kompromisser (det senare är något Washington sannerligen bör begrunda i dessa dagar, men det får vi ta en annan dag). Syns då några tecken på ökad mångfald i det kinesiska samhället? Börje Ljunggren lämnade delvis motsägelsefulla budskap. Å ena sidan menade han att de tyckare som ser embryon till demokratisering visar prov på en oerhörd felsyn, eftersom något sådant på intet sätt syns i kommunistpartiets planer. Å andra sidan påpekade han att pluralismen ökat på lägre nivåer, vilket gett upphov till en existentiell oro i partiet. (Hur får partiet veta vad som rör sig i folkdjupen i avsaknad av fria val? Jo, det har blivit landets största köpare av opinionsmätningar.) Dessutom trodde Ljunggren att man oundvikligen kommer att släppa fram mer entreprenörskap för att vidmakthålla den ekonomiska tillväxt som är partiets viktigaste raison d’être.

Vad kan det leda till om inte frihetliga krafter som partiet inte råder över?

Det heter ibland att Kina med sin mix av statsstyrning och marknad är beviset för att en stat kan nå både stabilitet och välstånd utan ”västerländsk” demokrati. Vi får väl se hur länge det håller när tillväxttalen sjunker och landet ska ömsa skinn en gång till, nu från medelinkomstland till höginkomstland. Den amerikanska statsvetaren och författaren Francis Fukuyama skrev i fjol att om han skulle slå vad om huruvida Europa och USA om 50 år mer kommer att likna Kina än vice versa skulle han utan minsta tvekan satsa på det senare.

Endast en förutsättning skulle kunna få Fukuyama att hugga i sten: att Kina öppnar sig, och det ganska snart. Det är inte särskilt troligt att kommunistpartiet klarar att lotsa landet genom den metamorfosen utan att samtidigt tvingas till reträtt. Det är rent av ologiskt.  Alltså blir det en reträtt. Låt oss hoppas att den blir ordnad.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om man byter ut befolkningen genom invandring så kanske "staten" i någon nominell mening "tjänar" på det, men logiskt är det ju skrattretande! Gör familjen rikare genom donation av din egendom genom att ge mottagarna samma efternamn som dig, jo men visst, och att kissa i byxorna är ett utmärkt sätt att hålla värmen!

Mattias Aslund, 04:35, 2 april 2015. Anmäl