Giftet sitter i dosen

AppleMark

Giftigt i för stora doser, insåg redan Paracelsus för 500 år sedan. Foto: Roger Schederin

 

Det knackade på hotellrumsdörren, och när jag öppnade stod där en man i stövlar med ett aggregat på ryggen och ett munstycke i handen. ”DDT?”, frågade han.

Det var i den lilla staden Morón mitt på Kuba i mitten av 1980-talet. Det svenska förbudet mot DDT var inte mer än något decennium gammalt, men jag minns hur chockad jag blev över att man ens tänkte tanken att insektsbespruta mänskliga boningar med denna fasansfulla dödens dekokt. Jag stammade ett ”nej”, stängde dörren och tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hunnit lämna rummet innan aggregatmannen gått in med servicenyckel och sprutat utan att fråga. Sanningen är nog att det inte hade spelat så stor roll. DDT är inte akut giftigt för människor.

Jag kom att tänka på den här incidenten i samband med larmet om kadmium i pasta häromdagen. Det aktualiserade samtidigt 1500-talsläkaren Paracelsus lika enkla som klargörande sentens om att det är dosen som gör giftet. För så är det: Ingenting är farligt i tillräckligt låg dos, allting är farligt i tillräckligt hög dos.

Bittermandel kan ge ljuvlig smak åt italienska desserter, men några nävar av nöten är dödliga eftersom de avger giftig blåsyra (huvudingrediens i nazisternas Zyklon B). En ung kvinna avled häromåret av att ha druckit flera liter vatten på kort tid under ett parti vattenpoker. Vanligt socker dödar en vuxen man i en dos om ungefär tre liter. Bordssalt blir ett dödligt gift vid dosen en liter. Växtgiftet 2,4-D kan du klara ett par teskedar av, men det dödar dig om du dricker mer än två deciliter.

Kadmium är en tungmetall som är användbar i bland annat keramik, batterier och elektroniska komponenter men i höga doser inte är att leka med eftersom den kan skada skelett och njurar. Det är en välsignelse att tjänstemän och politiker har satt ett gränsvärde, dessutom med marginaler. Halterna i de svenska pastasorter som pekades ut ligger ungefär fyra gånger under det där gränsvärdet.

Miljögifter är tacksamt larmstoff, och när de beskrivs får man lätt intrycket att det alltid handlar om onaturliga substanser som människan kokat ihop i sina laboratorier för att manipulera naturen och få mat och material att bete sig på ett kommersiellt optimalt sätt. Men naturen kan vara hård.

Människan har förvisso ökat förekomsten av kadmium i miljön genom industriutsläpp, huvudsakligen för flera decennier sedan, men den vita metallen är fullständigt naturlig och är ungefär lika vanlig i jordskorpan som silver. Mycket höga halter finns i vissa sedimentära bergarter, och årligen beräknas floder skölja ut 15.000 ton naturligt kadmium i haven. Skogsbränder sprider också kadmium. Eftersom de mänskliga utsläppen har minskat radikalt de senaste tjugo åren tros naturen och människan i dag vara ungefär lika stora källor till kadmium i miljön.

På 1980-talet uppmärksammades att organiska klorföreningar kunde utgöra en miljöfara om de spreds i naturen. Greenpeacegrundaren Patrick Moore, som senare hoppade av organisationen, har berättat hur den hårda kärnan i miljörörelsen inte nöjde sig med en sund kampanj mot klorblekning av papper utan ville totalförbjuda klor, ett livsnödvändigt grundämne som är det trettonde vanligaste i jordskorpan (just under kol i listan).

Med jämna mellanrum väcks också debatten om tillsatser i maten till liv. Fokus för oron ligger ofta på de så kallade E-numren, men de är inget annat än en rationell systematisering av ämnen som har tillsatts, inte en giftkatalog. Det är rätt svårt att uppröras över koldioxid (E 290), bakpulver (E 500), hjorthornssalt (E 503), fruktkärnmjöl (E 410) eller bivax (E 901). Kanske blir man nervös över konserveringsmedlet bensoesyra (E 210), men det finns naturligt i lingon. Och natriumnitrit (E 250) är väl bara till för att göra korven aptitligt röd? Nej, det kan rädda liv. Natriumnitrit hindrar tillväxten av bakterien Clostridium botulinum, vars gift är bland det starkaste man känner till. Ett gram räcker för att döda miljontals människor.

Hur kan då samtidigt botulinumtoxin vara godkänt som substans i läkemedlet botox, som inte bara trycks ut ur plastikkirurgers kanyler utan bland annat används i behandling av strokepatienter? Som sagt: giftet sitter i dosen.

Och så har vi förstås radioaktiviteten.  Få miljölarm orsakar så mycket panik som läckor av material som avger joniserande strålning. Det senaste exemplet är Fukushimahaveriet. Härdsmältan efter tsunamin 2011 var en omfattande industriell katastrof och en potentiell mänsklig dito. Men till dags dato har ingen människa dött av den strålning som blivit följden av haveriet (däremot dör tusentals kolgruvearbetare i olyckor varje år). Inte heller cancerfrekvensen har ökat, enligt FN:s sammanställningar. I en gigantisk cancerscreening av 260.000 barn från Fukushima upptäcktes 33 fall av sköldkörtelcancer. Det är den största liknande undersökning som genomförts i Japan. ”Därför är det oundvikligt att få en ökning av antalet upptäckta fall. Dessa fall är inte kopplade till kärnkraftshaveriet”, konstaterade en av undersökningsledarna i en BBC-intervju.

Varför använder vi radioaktivitet för att bota cancer, om det är omåttligt farligt? Svaret är detsamma som i alla giftsammanhang: Det är dosen och exponeringstiden som avgör. Huvudsyftet med en cancerbehandling är naturligtvis att döda cancercellerna, och därför koncentreras strålningen på dessa, men det går inte att undvika ett ”spill” av strålning på den friska delen av kroppen. Vi utsätts hela tiden för naturlig strålning från marken och luften, vattnet och rymden, bananer, potatischips och våra egna kroppar, men eftersom den i regel är låg klarar kroppen väl att reparera de eventuella mindre skador som uppstår.

Vår jord är en generös men kärv moder.  Vägen ur elände handlar framför allt om att skydda sig från naturens krafter: Att få tak och väggar mot bister kyla och kvävande värme, att slippa insektsplågor, att slippa loppor i bädden och löss i håret, att slippa gifter och bakterier i sin mat. Utan en tydlig – men respektfull – avskärmning mellan oss människor och det vackra vilda där ute kunde vi titta i månen efter längre och hälsosammare liv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Gränsvärdet för kadmium är anpassat efter de halter som vanligen förekommer i spannmål (vanligaste källan till kadmium). Det har inget med säkerhet att göra, utan gränsvärdet är anpassat efter marknaden, marknaden vill fortsätta gödsla med gödningsmedel som innehåller kadmium

Kerstin Bern, 18:58, 13 juni 2015. Anmäl

Pessimismens bedrägliga lockelse

Kennette Benedict, right, executive director of Bulletin of the Atomic Scientist, along with Lawrence Krauss, left, and Ambassador Thomas Pickering, unveils the "Doomsday Clock" during a news conference in Washington, Wednesday, Jan. 17, 2007. The Doomsday Clock, created in 1947, reflects the global failures to solve the problems posed by nuclear weapons and the climate crisis. The clock has been adjusted only 17 times prior to today.   (AP Photo/Manuel Balce Ceneta)

Se, en domedagsklocka och tre bekymrade experter. Kan det bli seriösare? Foto: AP

 

En utopi är enligt NE:s ordbok ”ett ideal som inte går att förverkliga”, och en utopist är en ”drömmare”. En dystopi är helt enkelt en ”skildring av ett inhumant, ofta totalitärt framtida samhälle”, tydligen inte omöjligt att åstadkomma.

Den kvalitativa skillnaden är följdriktig i ett samhälle där optimisten ses som lite blåögd, medan pessimisten samlar respektfulla och uppmärksamma lyssnare. Om fakta styrde oss skulle alla tänkande individer ansluta sig till ”de blåögda”. Utgår man från vad som hänt, och det är noga räknat det enda man kan vara säker på, har nämligen den sidan haft rätt och den andra fel.

Varför går vi då inte alla över dit? Vi vill inte, och vi kan inte. Hur är det möjligt? För att vi inte vill bli stämplade som naiva, och för att vi inte tillåter oss att vila i tron att världen fungerar väl. De flesta känner säkert igen den vemodiga känslan efter några njutbara dagar med goda vänner när allt varit fantastiskt, den gnagande känslan av att det här aldrig skulle kunna hålla, att allt det ljuvliga rimligen snart måste förbytas i bedrövelse. Eller den förvånande tomhetskänslan som uppstår när man får det man strävat efter i åratal; ett jobb, ett hus, en seger, ett erkännande. Glädjen sitter i ungefär så länge som det tar att smälta vad man varit med om. ”Nej, jag kan inte stanna i det här. Det finns problem därute, och snart nog är de här igen.”

Den där mänskliga rastlösheten och oron är vår arvedel. Den är uråldrig. Den är vad som tagit oss hit. Den är vår uppfinningsrikedoms källa. Men den saknar en allt mer nödvändig spärr. Evolutionen har inte hängt med. Oron kan snabbt skruvas upp till rädsla och ångest – en skräck som var vår räddning när utsvultna rovdjur kretsade kring våra grottor och lägereldar men som nu är vår största fiende. Vi har aldrig levt så säkra och trygga liv som i dag, och likväl kan vi drabbas av undergångsångest – en fantomångest. Till vad nytta? Vi behöver se evolutionen i vitögat och säga åt den på skarpen: Vi behöver inte detta! Våra gener må släpa efter, men våra hjärnor är avancerade nog nu att vi borde förstå att denna krampaktiga rädsla är till förfång för oss när mänskligheten för första gången i historien står på tröskeln till sann integration och för första gången har möjlighet att utrota både fattigdom och dödliga smittor.

Borde inte tvärtom optimisten visas respekt just därför att den intuitiva oron spelar oss dessa ovälkomna spratt? Det kan tyckas rimligt, men världskrigen drev optimismen i vanrykte. Synen på människans förmåga till framsteg fick sig en så brutal knäck 1914-1945 att den inte riktigt har hämtat sig ännu. Det har lett till att vi har fått för oss att optimisten i de mildaste fallen är en korkad människa i ullstrumpor som inte tar varningar på allvar och i de mest elakartade fallen kan ta formen av en skrupulös ledare som driver igenom visioner till priset av andras krossade liv eller förödda miljöer.

I detaljerade prognoser får naturligtvis såväl pessimisten som optimisten fel emellanåt, men pessimisten kan lansera dem riskfritt, eftersom hen anses seriösare och därför obekymrat kan tillåta sig att ha fel betydligt oftare. Optimisten har oftast rätt men måste vara beredd på att löpa gatlopp varje gång det visat sig att hen haft fel.

Det har gått 70 år sedan krigsslutet nu. Det blir inget tredje världskrig, och förresten var de två egentligen ett och samma med en tjugoårig paus emellan. Det är hög tid att ge ”de blåögda” upprättelse.

Vi borde lära oss att skilja på vilka utsagor om världen som är sanna och rimliga och vilka som härrör från urtidsrädslan. Och vi borde lära oss förstå hur mycket som är möjligt att åstadkomma och hur mycket av det som håller oss tillbaka som i själva verket är hjärnspöken.

Pessimisten har bestämt sig för att vi inte kan lösa våra problem – så varför göra något alls, det skulle sakna mening. Pessimisten är passiv. En klok optimist, däremot, är inte naiv utan handlingskraftig. En genomtänkt optimist står inte handfallen inför ett bakslag utan blir lika upprörd som alla andra men tänker: ”Hur kommer vi fortast och bäst ur den här knipan?” Därför är optimismen det enda ansvarsfulla och långsiktigt hållbara förhållningssättet.

Så låt oss le lite överseende åt pessimisterna, för de kan faktiskt inte tas på allvar. Men låt oss inte för den skull avfärda dem, för de är lika välkomna som alla andra att delta i byggandet av framtiden. De behöver bara lite hjälp att förstå världen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Det var ju finurligt att ironisera en smula. Fast nu var det förstås inte den typen av säkerhetstänkande jag tyckte var bekymmersam utan den misantropiska pessimism som förnekar framsteg. Som du läste skrev jag exempelvis: "En genomtänkt optimist står inte handfallen inför ett bakslag utan blir lika upprörd som alla andra men tänker: 'Hur kommer vi fortast och bäst ur den här knipan?'” Hans Rosling vill inte kalla sig optimist utan "possibilist" - han tror att framsteg är möjliga, alltså. Det kanske är för att han vill värja sig mot att få just den här naivitetsstämpeln som annars lurar, men egentligen är det samma sak som i den beskrivning jag just citerade.

Anders Bolling, 09:28, 17 juni 2015. Anmäl

Den extrema fattigdomen i världen halverades mellan 1990 och 2010. Andelen undernärda minskade från 23,6 procent 1990 till 14,3 procent 2013. Det är bara ett par exempel på den positiva utveckling som pessimisterna absolut inte vill veta av. De vill istället höra att allt är elände och att allt bara blir sämre. De ägnar sig ocså gärna åt att peka ut syndabockar och system som de kan skylla allt negativt på.

Torbjörn Larsson, 15:59, 29 maj 2015. Anmäl

Precis som skribenten ovan så anser också jag att försvaret kunde läggas ned, det är ju endast pessimister som förväntar sig krig. Men även polisen och vården kan ju läggas ned, det är ju bara pessimister som förväntar sig ha någon som helst nytta av polis eller vård.

Kerstin Bern, 05:29, 24 maj 2015. Anmäl

'Optimisten' bärs inte av kreativitet och handlingskraft utan lider av domedagsframkallande hybris inför den egna 'genialiteten'. Att mänskligheten hittills lyckats (nåja) undgå kollektivt självmord går i n t e att ta som intäkt för att nästa globala problem också går att lösa innan utrotning för egen hand är ett faktum. Bolling är en industrialismens demagog.

Mikael Oebius, 14:52, 23 maj 2015. Anmäl

Lite tramsig indelning.(Blåögda) optimister orsakar stor skada.Hade man varit lite mer pessimistisk innan båda världskrigen så kanske dom inte inträffat.Pessimister inser att ngt måste göras eftersom det värsta kan hända.Det var fel att vara optimist efter murens fall.Hade vi varit lite mer pessimistiska hade vi inte avvecklat vårt försvar nu när Putin ändrat förutsättningarna.Finanskrisen var en effekt av blåögd optimism, liksom vår nuvarande lånebubbla."Det blir inget 3 världskrig".Så fint...

Håkan Söderbergh, 08:30, 23 maj 2015. Anmäl

Det här var ju väldigt teoretiskt, vad som behövs är ju att föra ut optimismen i vardagen. Ta bara ett så enkelt område som trafiken, det är ju bara pessimister som använder bilbälte. Optimisten kopplar i stället ut luftkuddarna och säljer dem, eftersom man inte har någon nytta av dem. Optimisten behöver inte heller bry sig om trafikregler, varför skall en pessimist få bestämma hur fort eller vilken sida om vägen man skall köra?

Kerstin Bern, 04:06, 23 maj 2015. Anmäl

Ibland är framsteg inse att alla de senaste trenderna och idealen som härskat de senaste decenierna inte var så bra för oss. Vi behöver gå tillbaka till det ursprungliga. Sänka livslängden så att nya generationer kan ta över, skaffa fler barn, låta kvinnor vara hemma mera med barnen, sluta sätta småbarn i händerna på främlingar på dagis och förskolor, sluta placera våra föräldrar på institutioner, sluta kritisera heteronormen, sluta sluta utbilda människor i 15 år så dom inte hinner skaffa barn

Ti Mur, 00:28, 23 maj 2015. Anmäl

Helt felaktig analys. Det är dystopikerna som ser till att stämma i bäcken, det är de som mobiliserar i god tid för att stoppa potentiella framtida diktatorer, det är de naiva utopisterna som är problemet, det är de som ger hemvändande IS-terrorister förtur i bostadskön och skattebetalda jobb. Dystopikerna inser att dessa människor är fiender till mänskligheten och tar ifrån dem medborgarskap och sätter dem i fängelse på livstid. Det är realistiska dystopiker som har skapat det säkra samhället

Mattias Aslund, 23:09, 22 maj 2015. Anmäl

Sen finns det "pessimister" som folket i findhorn som inte nöjjer sig med att gnälla utan bygger det liv dom tror på , men varför retar dom upp en vanlig journalist som vill leva sitt liv i mainstream samhället och tycker allt är guld och gröna skogar i det samhället, kan man undra, skavar på något sätt att andra människor väljer andra vägar tycker jag mig ana.

Lars Nilsson, 19:35, 22 maj 2015. Anmäl

Natur + modern människa = sant

Skärmklipp 2015-05-08 13.32.22

… eller kanske inte, om nuvarande medvetenhet består. Skärmklipp: SVT Play

I helgen var artutrotningen på tapeten igen, spetsad med klimatkoppling och mänsklig egoism. Dokumentären i SVT:s Vetenskapens värld var precis så njutbart snyggt gjord som stora populärvetenskapliga produktioner brukar vara numera. Man fick lära sig massor om jordens fem kända massutdöenden. Det geologiska detektivarbetet var häpnadsväckande. Sedan skulle berättelsen extrapoleras till vår tid – står vi mitt i en sjätte massdöd? – och då blev den mer svepande, motsägelsefullt nog.

”Människan brukade vara en del av naturen, men nu är vi en naturkraft. Vi har omvandlat 40 procent av planeten för våra egna behov, och det kommer bara att bli värre, för vi kommer att vara tre miljarder fler människor 2050”, spådde paleontologen Anthony Barnosky.

Vi fick höra att en mängd arter följt med de avverkade skogarna in i förintelsen och att vår rubbning av atmosfären kan ge fem sex graders temperaturstegring till seklets slut, vilket är nästan lika mycket som under det hittills största massdöendet vid permperiodens slut. Vi fick höra att koldioxiden enligt somliga prognoser försurar haven så hårt att alla korallrev är borta 2070.

Vi fick resa till nationalparken Yellowstone, där grizzlybjörnarna, som mödosamt återhämtat sig från 135 till 600 individer, åter hotas eftersom klimatförändringarna ger fler barkborrar, som dödar fler tallar, vars kottar är björnarnas basföda. ”Och allt det här går väldigt snabbt.”

TV är förenklingarnas och känslornas medium, och även i denna dokumentär ackompanjerades alla hotfulla brottstycken av vetenskapliga rön vederbörligen av ödesmättad musik. Det är lätt att ryckas med. Men det är egentligen inte så svårt att påvisa det bedrägliga i förenklingarna.

Om vi börjar med grizzlybjörnarna, eller brunbjörnar, som arten heter på svenska, finns det inte 600 sammanlagt, vilket man förleddes att tro, utan 200.000, varav 33.000 i USA. Det var i Yellowstone de var illa ute på 1970-talet och sedan återhämtade sig till drygt 700 individer (inte 600). Uppgiften att de hotas på grund av att tallkottar försvinner motsägs av andra experter, som studerat nallarna och konstaterat att de anpassar sig och väljer annan mat i stället.

Klimathotet, som blivit vår tids default-hot, framstår vid en närmare granskning som ganska sökt i sammanhanget. Det är visserligen inte orimligt att anta att en uppvärmning på fem sex grader skulle decimera beståndet hos ett stort antal arter, kanske de flesta, men vid en så kraftig klimatförändring vore inte en hotad biologisk mångfald vårt enda eller ens vårt största problem. En måttligare temperaturökning skulle knappast vara till förfång för jordens artrikedom i genomsnitt, och den vi sett hittills är det verkligen inte. Skälet är ganska uppenbart: Det finns gott om djur och växter som vinner på ett varmare klimat, vilket inte nämndes med ett ord i dokumentären.

Artrikedomen ökar exponentiellt ju längre från polerna man kommer. Storstäder som blivit värmeöar med två till tre grader högre temperatur än omgivningen är magneter för fåglar och smådjur. Tropikerna är jordelivets hem. Arktis är den region där den globala uppvärmningen märkts mest hittills. En nypublicerad studie av habitatförändringar på grund av varmare klimat i Alaska kom fram till att 52 procent av områdets fågel- och däggdjursarter kommer att få större habitat under detta sekel medan 45 procent får mindre habitat. För 3 procent påverkas inte livsmiljöerna alls. Netto plus, alltså.

Fysiskt krympta livsmiljöer är onekligen ett mer påvisbart hot mot djur och växter än klimatförändringar. Många känner säkert obehag när de hör att människan förändrat 40 procent av jordens landyta för egna syften. Siffran är säkert korrekt, vilket var och en kan ana som flugit över det färgglada rutmönster som kännetecknar kulturlandskapet i exempelvis Västeuropa eller Nordamerika. Men tänk efter: Hur mycket mer mark är det sannolikt att ytterligare tre miljarder människor behöver? Den senaste tremiljardersökningen har skett samtidigt som åkermarken per person halverats. Vi kommer att bo i miljöeffektiva, täta städer. Och: Har alla djurarter jagats bort eller själva schappat från dessa omstöpta marker? Inte alls. Hundratals miljoner fåglar, små däggdjur och insekter trivs förträffligt i kulturlandskapet. Fågeltätheten är större i Europas storstäder än i Amazonas.

Lika lite som människan ska överskatta sin rätt att ta för sig ska hon överskatta sin förmåga att förstöra bara genom att finnas till. Naturen har ingen moral. Den anpassar sig ofta bättre än vi tror.

Jordens sammanlagda skogsareal har nu slutat krympa, men åtminstone hälften av den skog som fanns för två tusen år sedan är borta. Frågan om hur många arter som försvunnit för gott på grund av denna avverkning har inte fått något nöjaktigt svar. Skräckprognoser från 1970-talet, som byggde på rena antaganden, tonas numera ner. Sedan över 90 procent av den atlantiska regnskogen i Brasilien huggits ned kunde forskare förvånat slå fast att inte en enda fågelart utrotats. Atlantskogarna hör fortfarande till jordens mest artrika.

Samtidigt upptäcks hela tiden nya arter. Tidigare under våren kom en lägesrapport angående ett projekt för att sammanställa och beskriva all världens marina arter. I snitt registreras fyra nya arter per dag i databasen. Sedan 2008 har inte mindre än ett tusental nya fiskarter beskrivits, varav 122 hajar och rockor, en barracuda och två delfiner. Uppskattningsvis finns ytterligare mellan en halv miljon och två miljoner arter i haven att upptäcka, vilket med nuvarande takt kommer att ta 360 år. Detta väger naturligtvis inte upp att andra arter hotas, men det illustrerar holocen-epokens formidabla artrikedom – den största i jordens historia, vilket söndagens tv-dokumentär konstaterade.

Dokumentären avrundades trots allt med en hoppingivande kommentar: ”Inom 200 år kan 75 procent av de arter vi känner till i dag vara försvunna från planeten. Men slaget är inte förlorat, jag vill gärna tro att vi klarar det.” sade paleontologen Anthony Barnosky.

Det är klart att vi gör – ”vi” i betydelsen människorna och naturen. Den moderna människan kommer inte att acceptera att ett stort antal kända arter försvinner från jordens yta, och naturen kommer inte heller i framtiden att ge upp när förutsättningarna förändras. Det är alltså inte så att arter har slutgiltigt dött ut för att de har decimerats. Nästan alla finns kvar.

Fotnot: Tidigare blogginlägg om människan och artutrotningen finns här, här, här och här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Hej Anders, forskarna som granskar varandras vetenskapliga rapporter väldigt noga är säkra på att vi är på väg mot den sjätte massutrotningen av arter. Det finns arter som har utrotats helt i historien och en del arter har lyckats återhämta sig efter hundratusentals år. Hastigheten som C02 ökar i atmosfären och i haven idag är mycket snabbare än vid tidigare massutrotningar. Läget är faktiskt alarmerande.

Martin Arnsten (Webbsida), 23:53, 27 maj 2015. Anmäl

Grizzlybjörn (Ursus arctos horribilis) är ingen art, utan en underart till brunbjörn (Ursus arctos). Bägge heter samma på engelska ("grizzly bear" och "brown bear"). Svenska björnar tillhör en annan underart av brunbjörn, nämligen europeisk brunbjörn (Ursus arctos arctos). Grizzlybjörn kan även delas upp i varianter, inkl. den vanliga grizzlybjörnen (Ursus arctos horribilis) samt utdöda m.fl. Den mer övergripande grizzlyfamiljen tillskrivs då Ursus arctos ssp.

Genesis Day, 07:32, 23 maj 2015. Anmäl

Jo, fast jag håller inte riktigt med om att de som känner ansvaret saknar makt.

Anders Bolling, 15:44, 22 maj 2015. Anmäl

Hade det inte varit enklare att bara skriva business as usual är okej? Problemet är att "den moderna människan" inte är en homogen massa. De som har den ekonomiska makten väljer alltid profiten före ansvaret för naturen medan de som känner ansvaret saknar makt. Vi är en del av evolutionen. Och mycket riktigt saknar naturen moral. Det innebär att den skiter i om vi utrotas. Den hybris som placerar oss i överhöghet kan också bli orsaken till vår undergång.

Mikael Oebius, 05:22, 9 maj 2015. Anmäl

Tillit går före valsedel

South Korea Election

Sydkorea stagade först upp sitt styre och blev sedan en stabil valdemokrati. Foto: Lee Jin-man/AP

”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?”

I min ungdom tyckte jag som många andra att Mikael Wiehes sångrader var häftiga och modiga, särskilt när de raspigt framfördes av Joakim Thåström. När jag läser texten i dag blir jag inte lika imponerad. Wiehes ”Fred” är tidstypiskt starkt anstruken av Che Guevararomantik; klasskampen är en strid som inte kan vinnas utan revolt (”Med lag ska landet byggas upp, och lagen kräver fred, så att dom som äger makt och guld ska kunna tjäna ännu mer”). För att inte säga anarkiromantik. Låtens sämsta egenskap är att den andas förakt för kompromissen, den mänskliga civilisationens vackraste verktyg.

Samtidigt utgör refrängen i ärlighetens namn en fråga, ”är vi verkligen säkra …”, vilket tyder på att det är ett tvivel som ansatt författaren, och det är naturligtvis mycket mänskligt. (En snäll tolkning av texten är att ofreden ska förstås i överförd bemärkelse: att det är farligt att slå sig till ro och av bekvämlighet blunda för orättvisor och maktövergrepp.)

Det där med ”till varje tänkbart pris” har jag själv brottats en del med sedan jag gjorde vapenfri tjänst. Jag är inte fullblodspacifist numera, men jag är ganska säker på att varje förtryckande regim kan falla utan krig och att varje dåligt samhälle kan reformeras till ett bättre utan krig. Däremot är det svårt att argumentera för att den fria världen ska lägga sig Gandhilikt platt när den angrips av våldsverkande extremister. I det läget är freden ändå kränkt av angriparna. Våld i försvar, ja; våld som aktiv problemlösning, nej.

Är det likadant med demokratin som med freden? Är det verkligen demokrati vi vill ha, till varje tänkbart pris?

Jag brukade vara benhård anhängare av fria val i nästan alla lägen, men numera är jag inte så säker. Demokrati är förstås ett tillstånd som tränger betydligt djupare än val. Det är kontroversiellt att hävda att vissa samhällen inte är mogna för fria och öppna val, och det ska vara kontroversiellt, för det ligger i farans riktning att man blandar ihop regimer och samhällsstrukturer med människorna som lever med dem. Men det krävs trots allt en rätt hög grad av utbildning för att en befolkning ska kunna göra ett moget, övervägt val mellan alternativ, och det krävs en rätt hög grad av institutionell stabilitet för att ett samhälle inte ska påverkas kraftigt av ett regimskifte. Det måste tåla att inkompetenta politiker hamnar vid makten en period. Sådant händer nämligen.

I samhällen som är djupt polariserade och klan-, stam-, religions- eller på annat sätt gruppstyrda är risken att den ena maktgrupperingen vill slå undan benen för den andra så snart den får chansen. Egypten efter Mubaraks fall och Libyen efter det att Khaddafi tvingats bort är instruktiva exempel. Kenya efter valen 2007, då stamrelaterat våld skördade över 1.000 dödsoffer, är ett annat.

Därför kan nationalekonomerna Torsten Persson och Timothy Besley ha rätt i sin tes att det primära för ett land som vill industrialiseras och moderniseras att makten delas och att rättssystemet fungerar.

Demokrati och rättsstat är naturligtvis intimt förknippade, men för en vanlig medborgare betyder rimligen rättsstatsdelen mest i det dagliga livet. Det handlar om en känsla av förutsägbarhet och rättvisa. För det sistnämnda begreppet finns det lika många definitioner som det finns politiska schatteringar – som bekant finns det gott om debattörer som menar att stora ekonomiska klyftor omintetgör demokratin i länder som ges toppbetyg i olika demokratiindex – men det viktiga är att man tror att det finns en rimlighet och en rättvisa i myndigheternas beslut. Man ska kunna räkna med att man får sin sak prövad om man utsatts för brott, man ska kunna räkna med att en viss ordning upprätthålls där man bor och verkar, man ska kunna räkna med att ens meriter betyder något när man söker jobb, och man ska kunna lita på att den skatt man måste betala används till någon samhällsnytta.

Efter hand blir förstås frågan om vem som utser dem som ska sitta i olika organ och domstolar allt viktigare, men i vissa länder kan det vara i rättsänden man måste börja. Sydkorea och Taiwan gick den vägen. Frågan är om Kina kommer att ta samma rutt. En sak som underlättade i de förstnämnda fallen var en stark nationell sammanhållning på grund av yttre hot. Just det är naturligtvis ingen given förutsättning överallt. Men en hjälpande faktor som blir allt viktigare är ”smittoeffekten” i en alltmer gränslös och kommunikationstät värld. Folk vet väldigt väl vad som pågår inte bara i grannlandet utan även på andra sidan jorden. Den arabiska våren spred sig snabbt till åtminstone sex länder. Det var uppenbart att inte alla dessa var redo för fullfjädrad demokrati, men smittoeffekten visar hur oerhört betydelsefullt det är om nyckelländer anträder en hoppfull väg. Tunisien kanske är för litet, men om Egypten hittar en formel för att kryssa sig förbi sekterismens och fattigdomens blindskär och till slut lyckas sätta segel på sin samhällsskuta kommer det att få en enorm regional betydelse. Och, som sagt, jag är inte alldeles övertygad om att de fria och öppna valen bör komma innan de där blindskären passerats.

Bo Rothstein och Sören Holmberg har vid sitt institut Quality of Governance i Göteborg mätt länders välfärdsindikatorer i tio år. Deras slutsats är att kungsvägen inte bara kantas av fungerande rättssystem utan i minst lika stor utsträckning av en pålitlig och effektiv offentlig förvaltning. Frånvaro av korruption, helt enkelt. Utvecklingen när det gäller hälsa, utbildning och välstånd verkar ha mycket lite att göra med valdemokrati men desto mer med korruption. Visserligen toppas alla välfärdslistor av ett par dussin demokratier, men nästan alla dessa lyckades få ordning på sin administration och bryta sina mutkulturer innan de blev demokratier, påpekar Rothstein. Korruptionen verkar vara som störst i länder som nyligen demokratiserats.

Demokrati är ett alldeles självklart mål, och jag lyfter gärna fram det ökade antalet valdemokratier som ett av världens framsteg. Men man behöver nog inte skämmas för att fundera över i vilken ordning olika goda samhällsfunktioner bör komma för att nyttan för människorna ska bli optimal. Ganska få länder tycks klara att göra flera saker rätt samtidigt. Kanske vore det bättre att kritisera länder för korruption och svaga myndigheter innan man utövar påtryckningar för att de ska införa fria val? Det är naturligtvis enklare att upptäcka brister i val än brister i offentlig förvaltning, men det enklaste behöver ju inte vara det bästa.

Fotnot: ”Fred” skrevs alltså av Mikael Wiehe. Jag påstod ursprungligen något annat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Ja, ett sådant sinnestillstånd hos dem som har makten är onekligen något som bör eftersträvas.

Anders Bolling, 15:46, 22 maj 2015. Anmäl

Hej Anders, min definition av demokrati är att det är ett "sinnetillstånd hos den/de som just nu har makten" - nämligen insikten om att makten kan gå förlorad efter ett förlorat val och att man då kan ställas till svars för vad man gjorde när man hade makten. Ett val skapar ingen demokrati. Efter två fredliga maktöverlämnanden efter förlorade val kan man säga att ett land är på väg mot demokrati. "Land skall med lag byggas" och "ingen (inte ens konungen) står över lagen"

Sten Kaijser, 19:34, 8 maj 2015. Anmäl

Det "positiva" exemplet Sydkorea innebar alltså 40 år av brutal diktatur

Kerstin Bern, 10:40, 5 maj 2015. Anmäl

Nej, nej, nej, ni lägger värderingar i hur en demokrati, hur demokratiska medborgare, ska vara, vilket gör er till odemokrater. Demokrati är blott ett valsystem, för att majoriteten ska slippa spilla blod för att ta makten. Man kan bara argumentera för ett demokratiskt sinnelag, respekt för alla och öppenhet för alla åsikter, och respekt för den åsikt som väljs av majoriteten. Men du kan inte kräva det, då är du inte demokrat längre.

Mats Hansson (Webbsida), 09:14, 2 maj 2015. Anmäl

Man kan bara hålla med.

Doktor P, 21:14, 1 maj 2015. Anmäl

Korruption förvandlar en på-pappretdemokrati (som GR, RO, BU) till ekvivalenten till en diktatur för vanligt folk (diktaturer är alltid korrupta). Skamligt att "demokratiska" EU låter dessa skurkstater vara med och sitta vid våra bord. Att utrota korruption är fullt möjligt om blott den politiska viljan finns, exemplet är Singapore där drakoniska straff löste problemet på några år. Med sin indolens på korruptionsområdet är EU de facto ett sjukt och ruttet hån mot sann demokrati.

Leif Lindau, 20:50, 1 maj 2015. Anmäl