Bakslag!

PENTAX DIGITAL CAMERA

Krigen i världen 2014. Ukrainakriget delas in i tre delkonflikter, varav två i fjol klassades som fullskaliga krig.

 

Man måste känna igen ett bakslag när man ser ett, och om inte den senaste årssammanställningen från Uppsalas konfliktforskare hamnar i den kategorin saknar begreppet mening. Ökningen av antalet krig och döda i krig mellan 2013 och 2014 är den största motgången för mänskligheten på flera decennier. Finanskrisen? Folk dör inte i tusental av knackig ekonomi.

Det var uppenbart för alla mediekonsumenter att fjolåret var ovanligt konfliktfyllt, men siffrorna är ändå överraskande dystra: Antalet väpnade konflikter ökade från 34 till 40, och antalet fullskaliga krig, definierade som minst 1.000 döda i strid under ett år, från 6 till 11. Båda siffrorna är de högsta sedan 1999, och krigsökningen är som andel räknat den största sedan 1960-talet. Det är mindre än tio år sedan vi hade de lägsta konfliktnivåerna som någonsin uppmätts, men i dag gråter statistiken blod.

Med detta sagt återstår att försöka förstå vad det är som händer. Ser vi nu början på slutet för vår gemensamma civilisation? Ändå inte, trots allt, och det finns förslagsvis fyra skäl till det:

1. Titta på kartan ovan. De flesta av konflikterna ligger geografiskt koncentrerade. Det pågår inga fullskaliga krig i östra eller sydöstra Asien, i någon del av Amerika, i Europa utanför östra Ukraina eller i södra halvan av Afrika. Professorn i freds- och konfliktforskning Peter Wallensteen talar om regionen Persiska viken–östra Medelhavet–Svarta havet som särskilt bekymmersam i dag.

Arabiska våren var förstås en regional vändpunkt, som innebar att en diktatoriskt upprätthållen, det vill säga icke uthållig, stabilitet upphörde. Sorgligt nog har man inte lyckats undvika de kaotiska mellanleden på den farofyllda förflyttningen mellan traditionellt/auktoritärt samhälle och modernt/pluralistiskt samhälle. Klanvälden har bidragit till att mejsla fram nya konfliktytor.

I norra kanten av den region Wallensteen ringar in ligger det tidigare konfliktfyllda och ännu skakiga Kaukasus, och tvärs över Svarta havet därifrån den del av östra Ukraina som förra året till allas häpnad sögs ned i krig, underblåst av en nationalistiskt uppblåst rysk regim. I öster angränsar Afghanistan och Pakistan.

2. Den tendens som funnits sedan kalla krigets slut, att krigen ändrar karaktär från mellanstatliga regeringskonfrontationer till inbördes och internationaliserade konflikter, fortsätter. Fjolåret var tydligt i det avseendet. Konflikterna drivs till stor del av terrorgrupper som hatar kosmopolitism och gränslöshet (i olika bemärkelser). Vilka stater stöder öppet IS, Boko Haram och al-Shabaab? Även skurkstater som strategiskt kan vinna på terrorgruppers framgångar ser helst att de försvinner.

Statssystemet övergick efter 1989 från att vara en krigsorsak till att vara huvudsakligen konfliktdämpande. Det som oroat under 2014 är naturligtvis Ryssland, en av de stormakter som måste upprätthålla de fredsbevarande principerna om de ska fungera. Dessutom, påpekar Peter Wallensteen, är det för närvarande lite för många solospelande stater som försöker gå in och kväsa terror- och rebellgruper, som Kenya och Etiopien i Somalia och Saudiarabien i Jemen. Men toppmöten för att lösa konflikter hålls ständigt. Antalet undertecknade fredsavtal ökade från sex till tio mellan 2013 och 2014, och antalet fredbevarande insatser ökar. USA och Iran är nära ett avtal som borgar för avspänning.

3. Medan de statsstyrda krigen mellan 1950 och 1990 inte sällan var mycket utdragna är en stor del av konflikterna i dag kortvariga och ofta betingade av enskilda ledares nycker. Hur mycket av den oro för rysk expansionism som nu styr hela det europeiska säkerhetsbygget beror på en man i Kreml? En dag är Putin borta.

4. Risken att samhällen ska falla in i kaos minskar i takt med att a) demokratin vinner mark, b) människorna får det materiellt bättre och c) kvinnor får större inflytande över sina liv. När det gäller den första tendensen kan det se motigt ut, men faktum är att antalet valdemokratier ökade från 118 till 125 mellan 2012 och 2014 efter en tids stagnation. Det är ingen tvekan om att de båda andra pekar rätt. Skulle alla dessa tre däremot tydligt vända kan det vara dags att lagra konserver i förrådet.

I grund och botten finns alltså en hel del som talar emot att det blodiga 2014 var början på en nedåtgående spiral. Nu gäller det att inte ta framsteg för givna utan försvara uppnådda principer och stå upp för demokrati och integration. Bästa vaccinet mot väpnade uppror är känslan av att ha för mycket att förlora.

Men det finns enorma mängder vapen därute, och den sista striden lär dröja mycket länge än. Vad kommer efter den arabisktalande världens oreda? I den nordöstra änden av den nämnda orosregionen finns en grupp diktatoriskt styrda stater med frustrerade befolkningar: Centralasien.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Ursäkta, länken nedan blev felaktig, eftersom bloggen har bytt namn. Inlägget besvarar alltså den tes Anders Bolling här driver, ett tunnelseende fyllt av cherry-picking. Ny adress är: https://asiktskompassen.wordpress.com/2015/06/18/anders-bolling-och-historiens-slut/

Bloggen åsiktskorridoren (Webbsida), 13:09, 23 juni 2015. Anmäl

Att räkna kroppar är väl tyvärr det enda någorlunda gripbara sättet att mäta mänskliga relationer på? Men viktigt vore om man även kunde mäta hur människor gör livet mindre värt att leva för andra, d v s inkluderande alla dom som berövas ett anständigt liv utan att behöva dö. Många har inte ens tillfäckligt att äta eller vatten att dricka; mentalt lidande kan t o m vara värre än att dö

Åke Eckervall, 04:28, 21 juni 2015. Anmäl

Det här inlägget lider tyvärr (som de flesta andra på den här bloggen) av teleologisk enögdhet. Var är Pikettys ojämlikhet? Var är klimathotet? Mer om detta på bloggen: https://asiktskorridoren.wordpress.com/2015/06/18/anders-bolling-och-historiens-slut/

Bloggen åsiktskorridoren, 13:43, 18 juni 2015. Anmäl

Tendensen att konfikterna är interna och inte mellanstatliga har väl funnits sedan andra världskrigets slut, även om ofta USA och Sovjet blev inblandade.

Sven Hansson, 13:00, 17 juni 2015. Anmäl

Egentligen bryr du dig inte om goda nyheter

yawn collage 480

”Minskad fattigdom och färre brott, säger du … gäsp …?” Foton: AP

 

Om utvecklingen är en vågrörelse, där topparna motsvarar mänskliga framsteg, har den en stigande trendlinje. Ibland sjunker dalarna under trendlinjen, som bekant. Men efter en dal kommer alltid en topp, som varje gång är lite högre än den förra. Om man inte studerar långa tidsserier är det hart när omöjligt att se att topparna blir allt högre. Dessutom befinner sig de stackars topparna i uppmärksamhetsskugga eftersom dalarna, bakslagen, drar till sig en ojämförligt mycket större uppmärksamhet, vilket bekräftas av färsk forskning.

Att nyheten är negativ är ingen nyhet. Men det är förmodligen inte ursprungligen mediernas fel (om man nu tycker det är fel) utan våra hjärnors. Tidningar säljer ungefär 30 procent fler exemplar när förstasidan är negativ än när den är positiv, enligt boken ”Negativity in Democratic Politics” av statsvetaren Stuart Soroka vid universitetet i Michigan. En rysk online-tidning bestämde sig i vintras för att under en dag, den 1 december, publicera endast ”goda nyheter” och tappade prompt 66 procent av sin läsning.

Medierna har en nog så tydlig eländeslutning, men det är inte i huvudsak de som gör oss negativa, utan de återspeglar vår allmänna negativitet, enligt Soroka. Vi har en inneboende benägenhet att prioritera negativ information. Denna tendens har byggts in i de politiska institutionerna, och det är därför den politiska agendan så fullständigt domineras av problembeskrivningar.

Som ett led i en studie av väljarbeteenden Soroka och hans kollega Stephen McAdams genomförde i våras fick en grupp försökspersoner titta på verkliga nyhetsinslag i tv. Det var mycket tydligt att negativa inslag påverkade såväl hjärtfrekvens som svettning, medan positiva inslag ledde till få eller inga fysiska indikatorer på skärpt uppmärksamhet. Forskarnas slutsats blev att negativ information spelar större roll för väljarbeteendet än positiv information, vilket exempelvis betyder att ledare straffas mer för en dålig ekonomisk utveckling än de belönas för en god ekonomisk utveckling. Det är säkert något varje politiker som smakat på den något bitterljuva regeringsmakten skriver under på.

Psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky har tidigare visat att negativ information mycket starkare kan motivera folk att ta risker än positiv information. Andra undersökningar pekar på att personer med en negativ inställning bearbetar information noggrannare än de med en positiv hållning. De bekräftar också en skillnad mellan kort och lång sikt: när vi ser tillbaka på en dag tenderar vi att överskatta tråkigheterna och underskatta trevligheterna, men när vi blickar långt tillbaka i tiden är det tvärtom. Vi är bra på att glömma en stor del av vårt eget historiska elände.

En gång i urtiden var det sannolikt en fördel för människan att skärpa sinnena vid fara men släppa koncentrationen när allt tycks gå bra. Som bland andra Kahneman och Tversky har konstaterat, men även filosofiforskaren Stefan Schubert vid London School of Economics, är vi vad som brukar kallas ”loss averse”: Motviljan mot att drabbas av en förlust är starkare än glädjen över att vinna något (och den är lika stark oavsett om den befarade förlusten är inbillad eller verklig).

Men är vår dragning till hot och elände något bra eller något dåligt i dag, i den moderna världen? Stuart Soroka tycker att det är en öppen fråga. Med tidsbrist kan det vara rationellt att lystra mer till sådant som innebär att vi behöver ändra vårt beteende eller på annat sätt agera, vilket sällan är fallet med positiva nyheter. Å andra sidan kan ett överdrivet fokus på negativitet skapa skepticism och handlingsförlamning. ”Svårigheten är att vi inte känner till ’lämplig’ mängd negativitet”, skriver han.

Den gode professor Soroka bortser alltså, tråkigt nog, från det viktigaste skälet till att bryta stenåldersmönstret och inte sugas in i ett ensidigt eländesfokus, nämligen att undvika att få felaktigt vinklad information om världen och därmed löpa risk att inte förstå hur utvecklingen ser ut. Slippa att luras in i en falsk världsbild, helt enkelt. Sedd i detta ljus framstår den här något deppiga egenskapen knappast som rationell.

För att leka med en annan metafor: Om utvecklingen är en flygresa bär vi på en kollektiv flygrädsla. På samma sätt som aviofoben drabbas av svettningar och muntorrhet så snart någon antyder en framtida flygning tycks vi få fantomångest över blotta tanken på allt som skulle kunna gå fel här i världen. Det finns terapier för sådant. Kanske är det dags för lite kollektiv KBT.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0