Gärna globalt klimatavtal, men skippa paniken

≈RETS NYHETSBILD UTLAND Henrik Montgomery, Scanpix JURYNS MOTIVERING Denna bild fÂngade oss direkt. Ett naket ˆgonblick av maktens v‰rldsordning samlad i ett rum utan s‰kerhet. 1:a pris USA:s president Barack Obama lyssnar tillsammans med Europeiska kommissionens ordfˆrande JosÈ Manuel Barroso, Tysklands fˆrbundskansler Angela Merkel, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premi‰rminister Gordon Brown p Danmarks premi‰rminister Lars L¯kke Rasmussen under slutskedet av FN:s Klimattoppmˆte COP15 i Kˆpenhamn. Ordfˆranden fˆr mˆtet, Lars L¯kke Rasmussen, fˆrsˆkte sent p fredagskv‰llen den 18 december f ledarna fˆr EU och USA att under informella former komma fram till en gemensam stÂndpunkt infˆr slutfˆrhandlingarna. Mannen bakom Fredrik Reinfeldt ‰r statssekreterare Gustaf Lind och kvinnan till v‰nster om Nicolas Sarkozy ‰r hans ˆvers‰ttare. Foto Henrik Montgomery / Scanpix code 10060

Dystra världsledare begrundar svårigheterna att fördela ansvaret efter det upphaussade klimatmötet i Köpenhamn 2009, som drabbades av pyspunka. Foto: Henrik Montgomery

 

Rapporteringen om vädret är massiv denna sommar av osedvanligt orättvis värmefördelning mellan Medelhavet och Östersjön. Av den lär man sig dock föga om klimatläget i mitten av nådens år 2015. Här är ett försök att bringa viss klarhet. Följande fyra tankar tänks med fördel samtidigt:

1 Världen blir varmare.

2 Vi är långt ifrån skräckscenarierna för klimatet.

3 Det vore utmärkt med ett globalt utsläppsavtal i Paris i vinter.

4 Det är ingen katastrof om det inte blir något avtal då heller.

Man kan väl säga att den globala uppvärmningen är tillbaka på spåret. Förra året var det hittills varmaste som uppmätts, om än med en ganska liten marginal, och 2015 är på god väg att bli ett nytt rekordår. Perioden januari till juni i år är det hittills varmaste första halvåret. I år finns en så kallad El Niño-effekt som förstärker uppvärmningen, men fjolåret toppade utan sådan draghjälp. Så signalen finns där.

Med de nya topptemperaturerna har det skett en lustig vändning i debatten. De som tenderar att dämpa larmen har under några år haft lite vind i seglen på grund av en utdragen period utan påfallande uppvärmning, en period som visade sig bli ungefär 15 år lång. Fram till i fjol framhölls denna uppvärmningspaus så ofta som möjligt i det hörnet av debattfältet, medan den dominerande, mer bekymmersorienterade delen av fältet i stort sett inte nämnde temperaturen. Där framhölls i stället alltid de oavlåtligt ökande koldioxidutsläppen. Det blev till slut ett besynnerligt glapp.

Nu när medeltemperaturen de facto börjat stiga igen har larmtrumslagarna åter fått sina spinnakrar fyllda av medvind. De lyfter med förnyad självsäkerhet fram nya studier som antyder att det nog egentligen aldrig var någon paus. Nå, man kan diskutera definitionen av ”paus” (och det görs), men tveklöst har temperaturen om inte legat still i 15 år så stigit avsevärt mindre än i IPCC:s scenarier, vilket klimatpanelen ju faktiskt självt konstaterar i sin senaste sammanvägda rapport.

Naturligtvis har forskarna lärt sig en faslig massa sedan klimatpanelen drog i gång för 25 år sedan, men faktum är att antagandet om jordens klimatkänslighet, förenklat uttryckt hur mycket temperaturen kan stiga vid en fördubbling av koldioxidhalten, inte ändrat sig på ett kvartssekel. Den nedre gränsen för intervallet höjdes en aning i förrförra rapporten men sänktes igen i den senaste (till 1,5-4 grader C). Det är en god illustration till hur magnifikt komplicerat klimatsystemet är.

Vi kan i alla händelser räkna med en fortsatt uppvärmning på någon nivå. Vad denna konkret kommer att betyda för väder och natur är tämligen oklart, förutom att vi får fler varma dagar och färre kalla nätter. Issmältningen i Arktis är den mest handfasta förändringen hittills. När det gäller extremväder finns ingen tydlig utveckling. Det finns tecken på ökad nederbörd där det redan regnar mycket. Högre medeltemperatur behöver inte betyda högre temperatur överallt. Teorierna om hur mer koldioxid och varmare klimat påverkar växter och djur är inte samstämmiga.

Denna osäkerhet hindrar inte ett ögonblick att det vore en välgärning om världens ledare i Paris den 11 december lyckas komma en bit till på vägen mot ett omlagt energisystem. En utfasning av vårt fossilberoende är en god miljöidé under alla omständigheter, och en kalkylerad klimatrisk, oavsett riskens storlek, stärker argumenten.
För snart sex år sedan genljöd budet om fiaskot i Köpenhamn över världen. När de skyhögt uppskruvade förhoppningarna inför det klimattoppmötet grusades drogs ångestladdade slutsatser om att det nu var ”för sent” att göra något åt den globala uppvärmningen. Det fanns på sina håll en inte särskilt konstruktiv känsla av panik. Men det var ju inte för sent för någonting, det var bara idén om en 194-nationerslösning som fick sig en hård törn.

Det som hänt sedan dess är att den miljöpolitiska, diplomatiska och inte minst tekniska utvecklingen har fått pågå så att säga organiskt – unilateralt, bilateralt och multilateralt – utan anspända FN-möten där prestige, skam och skuld ligger som surdegar på förhandlingsbordet. Nu har utsläppsgiganterna Kina och USA på egen hand tagit initiativ för minskningar, och EU har för sin del skärpt sina krav ytterligare sedan Köpenhamn. Det som sker är inte bara pappersexercis: Förra året ökade inte koldioxidutsläppen, trots stabil tillväxt. Det var första gången kopplingen bröts.

Vad som är ännu bättre är frånvaron av panik, som gör det möjligt för exempelvis de afrikanska länder som nu äntligen fått tillväxt att lyfta sig ur den djupaste fattigdomen med hjälp av den energi som står till buds, det vill säga i huvudsak kol och olja ett bra tag till.

Som vanligt kommer energiomställningen att gå fortare än de flesta trott när den väl kommer, och ingen kommer att förstå riktigt hur det gick till, för det fanns ju inget globalt avtal. Det bara hände. Varför? För att ett fossilfritt system är en bra idé, och i en värld som huvudsakligen domineras av fria länder kommer goda idéer till slut att konkurrera ut dåliga. Inga världsledare avfärdar klimatfrågan i dag. Inga världsföretag heller. Till och med den gamle klimatalarmisten Johan Rockström har blivit ett slags marknadskramare med sin nya hoppfulla stil*.

Det vore inte fel med ett globalt avtal i den franska huvudstaden som befäster en gemensam färdriktning. Men världen kan för det mesta faktiskt sköta sig ganska bra utan FN.

 

*) Tidningen Filter hade i december en läsvärd genomgång av klimatdebatten i Sverige med fokus på Rockström.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Så sant! Det känns bra. /Anders B

Anders Bolling, 10:38, 18 augusti 2015. Anmäl

Hittills verkar jordens befolkning lagt 1 500 miljarder dollar på "klimatåtgärder". Just nu finns det planer på 1 200 nya kolkraftverk. Det verkar som om de åtgärder som hittills är gjorde är meningslösa. Vad har slöseriet gått till? Mutor? Meningslös vindkraft? Svindyra solceller? Vad hade man kunnat gjort med 1 500 miljarder dollar om man använt dom smart?

Henrik Mahlberg, 20:09, 2 augusti 2015. Anmäl

För första gången på åratal enbart kloka och avvägda synpunkter i kommentarerna! Det speglar att frågan mognat och att vi blivit av med de värsta fanatikerna på båda sidor. Deras enda bidrag var att kasta skit i det komplicerade maskineri vars många kuggar nu äntligen börjat röra sig i rätt riktning. Det känns hoppfullt.

Rut Av Drag, 07:51, 2 augusti 2015. Anmäl

Marknaden styrs mer och mer mot informationsmonopol, vilket är den totala motsatsen till de "fria länder" som tydligen ska lösa klimatkrisen. Dom goda idéerna kommer inte att konkurrera ut dom dåliga, helt enkelt därför att ingen direkt konkurrens existerar. Dessa förhoppningar på "de fria länderna" som Anders Bolling har motbevisas dessutom enkelt med en annan av vår tids största problem, migrationen. Den har inte "de fria länderna" varit i närheten av att lösa, trots att det vore en "god idé".

Erik Nyberg, 11:04, 1 augusti 2015. Anmäl

Sedan har man ju den lilla detaljen att även om man lyckas skriva ett avtal så är det få länder som följer det. Det enda avtalet som varit verkligt framgångsrikt är det mot freoner, som ju vände sig till marknadsaktörer snarare än länder. Det är en gåta för mig att man inte kopierar det koncept som bevisligen fungerar och i stället lägger ner energi på uppenbara återvändsgränder.

Emil Edebo, 07:58, 1 augusti 2015. Anmäl

Det är billigare och enklare att överanvända fossilt. Konsekvenserna är inte regionala och bortom den nära framtiden. Därför behövs fler bromsar. Konsekvenserna är osäkra och kan bli förfärliga om vi passerar en "tipping point". Det är omöjligt att göra en säker prognos, för mycket spelar in som olika återkopplingar. Det är ett globalt problem och därför är FN det naturliga forumet. Det är också psykologiskt viktigt för att världen skall växa samman att FN inte misslyckas.

Dag Lindgren, 07:21, 1 augusti 2015. Anmäl

Ryktet om eurons död …

File written by Adobe Photoshop? 4.0

Bygget blir nog aldrig klart. Foto: AP

Från ett europeiskt perspektiv är det underligt att höra vänstersympatisörer applådera när eurosamarbetet knakar i fogarna. Det är närmast lönlöst att försöka placera euron på vänster-högerskalan, och var man lägger det beror som ofta på vad man menar med ”vänster” och ”höger”. Är långtgående finanspolitisk samordning och överstatlig kontroll av väldiga offentliga lånemedel för att rädda centrala ekonomiska sektorer höger? Retorisk fråga. Nyliberaler ogillar europrojektet därför att det är politiskt och konstruerar en jättemarknad snarare än låter marknadskrafter verka fritt. Konservativa tycker inte heller om det eftersom det ligger i den konservativa sakens natur att vara nationalist. För att inte tala om högerpopulisterna.

På de flesta håll i unionen är det i regel vänsterpolitikerna som är mest EU- och euroentusiastiska. Den vänster som uttrycker euroskepsis blandar nog ofta – medvetet eller ej – samman föregivna hot från ”marknadskrafterna” med föregivna hot mot specifikt nationella välfärdslösningar.

Europrojektets två största misstag, numera allmänt vedertagna, visar med all önskvärd tydlighet den monetära unionens mycket politiska karaktär, men det gör också de sätt på vilka misstagen nu korrigeras:

För det första blev det 2010 smärtsamt tydligt att konstruktionen var halvbakad och på en avgörande punkt direkt svag: man (läs Tyskland) hade inte velat inrätta en centralbank med muskler nog att vara ”lender of last resort” utan hoppades att en sträng pakt om strama skuld- och budgetregler skulle räcka för att tygla medlemmarna. En kvasi-mellanstatlig valutaunion är dock en bräcklig farkost.

För det andra var det ett misstag att ta in Grekland – som ställt in betalningarna till utlandet åtminstone fem gånger och varit bankrutt eller i skuldsanering under 92 av sina 185 år som självständig nation – innan landet nöjaktigt visat att det hade budgetdisciplin och ekonomisk-politisk struktur modern nog att dela valuta och ränta med europeiska stormakter. Kanske borde man även ha väntat med en handfull andra länder.

För grekerna bör inträdet dock, med tanke på historien, ha framstått som en räddningsplanka. Problemet var att de hängav sig åt rättigheterna men glömde skyldigheterna. Den grekiska boomen under tidigt 2000-tal hade mer grund i billiga krediter än i meningsfull ekonomisk aktivitet. God olivolja och vackra turistöar kan vara ett avstamp för utveckling så gott som något, men man kan inte stanna där. Det amerikanska institutet Brookings har räknat ut att enbart korruptionen stjäl åtta procent av Greklands BNP, och en mutkontroll redan på spansk nivå kunde ha kapat budgetunderskotten med motsvarande fyra procent av den samlade ekonomin.

Krasst uttryckt var Greklands BNP-nivå före raset en chimär. Dagens nivå motsvarar sannolikt bättre landets verkliga ekonomiska kapacitet. Ekonomin har trots allt inte krympt ihop mer än till 2004 års nivå och är per person fortfarande högre än i sex andra EU-länder, vilka inte är överlyckliga över att klubba igenom hundratals miljarder euro i nödlån till ett rikare land. Vänsterregeringen och parlamentet i Aten visade med U-svängen mellan det rungande nejet i den förhandlingstaktiska folkomröstningen och det entydiga jaet till en ännu kärvare slutuppgörelse att de ser euroanslutningen som ett axiom. De vet att alternativet vore värre.

När euroskeppet sjösattes varnade många för att falska välståndsbubblor riskerade att uppstå i budgetslarvande euroländer som plötsligt hamnat i ett paradis av billiga lån. De hade alltså rätt. Krisen som de inledande euromisstagen orsakat har på sedvanligt malande EU-vis tvingat ledarna att steg för steg lappa och laga, först i all hast och sedan i mer ordnade former. En överdriven (tysk) rädsla att skapa ett skuldlättnadsprejudikat för andra länder som släpper budgettyglarna har av allt att döma förlängt krisen i onödan. Man måste dock komma ihåg att allt som nu görs görs för första gången, och något facit finns inte. I dag har skyddsmekanismerna runt konstruktionen sannolikt gjorts så stabila att Grekland skulle kunna lämna eurozonen utan katastrofala dominoeffekter. Ändå blir Grekland kvar. Skälet är politisk vilja.

Det rykte om eurons förestående död som svävat över vår kompakta lilla kontinent sedan 2010 har visat sig överdrivet, eftersom det bortsett från just den politiska viljans kraft. En god idé överges inte för att den inte föddes till perfektion. Den förbättras och vårdas. Med två ryckiga steg framåt och ett tillbaka utvecklas eurozonen till det tätt sammanvävda ekonomisk-politiska område det borde ha varit från början. Nästa krisland kommer att hanteras bättre. Alltså trotsar EU-samarbetet än en gång sina belackare och harvar sig igenom, utan vapen och utan blockader. Det blir aldrig perfekt, men det kommer att fungera så länge viljan att det ska fungera finns. Och det gör den, eftersom det gamla splittrade Europa är ett sämre alternativ. Att detta också är den dominerande åsikten i den allmänna opinionen är tydligt om man a) studerar EU-kommissionens opinionsmätningar och b) läser ledarsidor utanför Storbritannien och Skandinavien.

Fler sura äpplen att bita i ligger kvar på det grekiska bordet, men uppgörelsen den 12 juli 2015 är trots allt en stor framgång för EU-maskineriet och en seger för kompromissen över konflikten, vilket gissningsvis en dag kommer att framgå i historieböckerna.

 

För övrigt …

… är naturligtvis avtalet med Iran den bästa säkerhetspolitiska nyheten på mycket länge. USA:s Kubaöppning framstår som en uppvärmning. Sakta, sakta, närmar sig Barack Obama en position där det fredspris han nominerades till innan han hunnit packa upp flyttkartongerna i Vita huset och mottog när han suttit i elva månader framstår som aningen mindre bisarrt och i alla fall en liten smula profetiskt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1