Att skänka bättre

Mideast Iraq Islamic State

Kommer det fram?    Foto: TT

 

Jämför du olika modeller när du köper mobiltelefon eller bil? Läser du olika sakliga tester innan du slår till? Klagar du om varan inte motsvarar marknadsföringen? Antagligen.

De flesta av oss skulle inte betala en gatuförsäljare för ett kylskåp eller tv-apparat vi lovas att få senare bara för att försäljaren säger att de är toppen. Men så oreflekterat går det ofta till när ger av våra pengar till välgörande ändamål. Vi kanske har försäkrat oss om att organisationen eller projektet vi skänker till inte är bedragare, men förutom det har vi ofta inte en susning om vad som händer med pengarna sedan.

Skillnaden är förstås att vi i det senare fallet upplever att vi lättat våra samveten, något vi prissätter – olika högt för olika individer. Men skulle vi inte må ännu bättre om vi visste precis hur mycket nytta vi gjorde för andra människor med den där gåvan? En hundring kan rädda många liv i de fattigaste länderna om den används rätt.

Även om vi sällan ser det eftersom vi är upptagna med nuets bekymmer är det inte bara de superrika som blivit rikare i det vi brukar kalla västvärlden, utan de allra flesta får kontinuerligt allt större marginaler i sina privatekonomier. En del väljer att köpa fler klänningar, kavajer, årgångsviner och spa-helger, naturligtvis, men viljan att använda överskottspengarna till att förbättra världen ökar. Det beror inte bara på att vi har mer utan också på att vi vet allt mer om dem som inte är lika lyckligt lottade. Det finns en ny förutsättning till: Tack vare informationsboomen har vi större möjligheter än någonsin att få reda på pengarnas väg.

Allt detta har gett grogrund för en ny rörelse: effektiv altruism. I de rikaste länderna är vi alla ”den översta procenten” i förhållande till världens fattigaste. Det betyder att vi har marginaler nog att rädda och förbättra mängder av mänskliga liv utan att ge avkall på våra bekvämligheter. Vi behöver knappt uppoffra oss för att förbättra världen mer än vi förstår, menar effektiv altruism-rörelsens företrädare.

En av förgrundsgestalterna är den brittiska filosofiforskaren William MacAskill. Han var med och grundade organisationerna ”Giving What We Can” och ”80.000 Hours”, som vill inspirera folk att donera tio procent av sin inkomst till goda ändamål och använda sina karriärvägar till att optimera sitt välgörande (ett yrkesliv är uppskattningsvis 80.000 timmar långt). I början av månaden kom MacAskills bok ”Doing Good Better”, där idén förklaras och motiveras.

Organisationer och myndigheter som ägnar sig åt att hjälpa mänskligheten gör förvånansvärt sällan rationella kalkyler över hur mycket nytta varje insatt krona gör. Det är som om det är tabu, eftersom en sådan kalkyl skulle kunna misstas för att man ifrågasätter goda syften. Men den som ställer krav på att få veta hur pengarna kommer till användning gör egentligen tvärtom: månar om att kunna göra så stor nytta som möjligt.

”Genom att kombinera hjärta och hjärna – genom att låta altruistiska handlingar underkastas fakta och resonemang – kan vi förvandla våra goda avsikter till häpnadsväckande goda resultat”, skriver William MacAskill.

Han påpekar att vi hela tiden kan göra val. Ibland framstår de som enkla om vi bara tar reda på hur det förhåller sig. En extrainkomst för en genomsnittlig löntagare i väst skulle göra hundra gånger större nytta om den i stället slussades till en löntagare i något av de fattigaste länderna. ”Det är inte ofta man har möjligheten att göra två val där det ena ger hundra gånger bättre resultat än det andra.”

Hur vet man att ens pengar gör så stor nytta – och så lite oavsiktlig skada – som möjligt? Effektiv altruism-rörelsen ställer upp fem nyckelfrågor som bör besvaras innan man ger sig ut för att förbättra världen: Hur många människor drar nytta och hur mycket? Är detta det mest effektiva du kan göra? Är området försummat? Vad skulle ha hänt annars? Hur stor är chansen till framgång?

Kritik mot verksamheter för välgörande ändamål är inte ny. Ofta riktas udden mot utvecklingsbistånd. Också MacAskill pekar på att det finns mängder av usla biståndsprojekt, och en del har rent av varit skadliga. Han lyfter i boken fram exemplet ”PlayPumps”, en välmenad men lite vild idé om att drivanordningen till vattenpumpar i södra Afrika skulle kunna utformas som karuseller, för barn vill ju alltid leka. Projektet drog till sig tiotals miljoner dollar, inte så få från begeistrade kändisar, och nästan 2.000 byggdes innan det stod klart att idén var mer vild än byggd på analys.

Det kan till och med vara så att det typiska biståndsprojektet är ineffektivt. Men, betonar MacAskill, det betyder inte att bistånd i sig är dåligt, för de bästa projekten är ofta hundratals gånger effektivare än de typiska projekten. De är alltså inte normalfördelade, som man intuitivt tror. Till de mest lyckade hör vaccinationskampanjer och andra hälsoförbättrande insatser. Några få extremt bra insatser har utan tvekan bidragit till att utvecklingsbistånd i genomsnitt varit bra, menar William MacAskill.

Att leva sitt liv som vanligt och lägga en slant till bistånd och olika frivilligorganisationer då och då är kanske det mest uppenbara sättet att använda sina pengar altruistiskt. Och ännu bättre, alltså, att ha koll på vart pengarna går.  Men det finns mycket effektiv altruism att utvinna ur diverse små och stora livsval.

Det är väl till exempel bra att köpa rättvisemärkt och lokalproducerat? Kanske inte. Eftersom det är en dyr apparat för producenter att bli rättvisecertifierade finns sådan produktion mest i länder som inte är särskilt fattiga, som Mexiko och Costa Rica. Vill man gynna bönder i de fattigaste länderna som Etiopien är det en dålig idé att köpa rättvisemärkt, menar MacAskill. Och eftersom transporten i regel står för en väldigt liten del av matens miljöbelastning och produktionen en väldigt stor del kan exakt samma grönsak, exempelvis, representera ett större koldioxidutsläpp om den producerats lokalt än om den drivits upp i ett annat hörn av världen.

Ett av de intressantare resonemangen i boken handlar om karriärval. Spontant skulle man kanske säga att läkare vore ett optimalt yrkesval för den som vill förbättra världen.  Läkare gör utomordentliga insatser, men rika länder har hög läkartäthet, så marginalnyttan med att utbilda ytterligare en är inte särskilt stor. Fler liv kan förstås räddas om man tar ett läkarjobb i ett fattigt land. Men allra störst möjlighet att rädda så många liv som möjligt, resonerar MacAskill, skulle man ha om man valde en karriär där man kan tjäna väldigt stora pengar, typ börsmäklare, och använde en stor del till effektiv fattigdomsbekämpning eller andra goda syften.

Nej, det funkar inte, för om man blir rik kommer man att ändra sig och strunta i att ge, har New York Times-krönikören David Brooks invänt. Nja, svarar MacAskill: Det finns skäl att tro att risken för det inte behöver vara så stor, särskilt inte om man har deklarerat utåt att man avser att använda en stor del av inkomsten till välgörande ändamål. Han pekar på ”The Giving Pledge”, en grupp extremt rika (för närvarande 137 stycken) som offentligt avgivit löftet att skänka minst hälften av sina intäkter.

Insatser utanför den traditionella ”hjälpbranschen” skulle i vissa fall kunna hjälpa fler människor, som att arbeta för öppna gränser. MacAskill konstaterar med hänvisning till ekonomisk forskning att migration från fattiga till rika länder är ett av de effektivaste sätten att bekämpa fattigdom, samtidigt som det är ett av de effektivaste sätten att öka hela världens tillväxt. Använder man frågebatteriet ger denna åtgärd tydligt positiva svar på alla frågorna – utom den sista. Som vi alla vet ser öppna gränser ut att vara extremt svårt att få igenom politiskt. Men den dag den dörren öppnas finns stor välfärd att vinna.

En invändning mot konceptet effektiv altruism skulle kunna vara att det hela blir så rationellt att man avstår från att följa sitt hjärta därför att man lärt sig att en viss insats inte är tillräckligt effektiv. Eller att man destillerar viktigheten i det man kan göra in absurdum: Till slut kanske bara valet ”rädda mänskligheten” finns kvar, vilket skulle kunna landa i att de enda meningsfulla projekten vore de som syftar till att hindra artificiell intelligens från att skena eller att spränga hotande asteroider. (Voxjournalisten Dylan Matthews har bekymrat beskrivit en helg tillsammans med sådana nörd-altruister.)

Men det är egentligen bara invändningar mot övertolkningar av idén. Det är alltid bättre att göra något än att göra inget.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Vad är rationellt bistånd?

STOCKHOLM 20150421 Tiggare sitter vid skylt som h‰lsar v‰lkommen. Foto Hasse Holmberg / TT Kod 96

Foto: TT

Alla som rest i de fattigaste delarna av världen har upplevt den smått overkliga känslan av att tillhöra en annan värld. Kanske har man gett tiggare pengar, kanske inte, men oavsett vilket har man betraktats som en vandrande bank. Overklighetskänslan har kommit sig av att ens värld varit avskild från eländet. Nu är det inte riktigt så längre. I allt större utsträckning kommer världen till oss.

För en tid sedan promenerade jag och en god vän längs Götgatan i Stockholm. Utanför en butik satt en romsk kvinna med en pappmugg i hand. Jag lade i några mynt, och min vän halade fram en hopvikt sedel ur fickan och lade i den också. Då reste sig kvinnan och tackade, bockande. Min vän såg förbryllad ut i några sekunder och frågade mig sedan om det möjligen varit en hundring han lagt i stället för den tjuga han trodde han hade i fickan. Jo, bekräftade jag, jag såg tydligt att det var en hundralapp.

Enligt en omfattande norsk rapport om hemlösa och arbetslösa rumänska migranter i de tre skandinaviska huvudstäderna motsvarar den där hundringen i runda tal en genomsnittlig daglig nettoförtjänst från tiggeri. Det är mer än vad kvinnan skulle kunna dra in hemma i Rumänien. Alltså är det rationellt av henne att gripa den historiska möjlighet EU:s fria rörlighet har gett henne och göra den långa resan norrut för att sitta i snålblåst och regn utanför en butik på Götgatan.

Rapporten har fått märkligt lite uppmärksamhet sedan den kom tidigare i somras. Den bygger på 1.269 intervjuer av både romer och icke-romer i såväl Skandinavien som Rumänien, och det framgår tydligt att tiggeriet inte är organiserat annat än familjevis. De som tigger skulle hellre få sina inkomster på ett värdigare sätt. De är helt enkelt, med europeiska mått mätt, extremt fattiga.

Frågan är om också min, min väns och många andras handling att stoppa mynt och sedlar i kvinnans pappmugg är rationell och inte bara en akt av medkänsla och ett lättande av samveten.

Om de uppskattningsvis 4.000 EU-migranter som finns i Sverige, alltså framför allt rumänska romer, får in vardera 100 kronor om dagen blir det 146 miljoner om året. Det finns inga säkra siffror över hur många romer från Rumänien (och Bulgarien) som befinner sig i andra rika EU-länder, men det är utan tvekan mångdubbelt fler. Bara i Frankrike beräknades det finnas mellan 15.000 och 20.000 i samband med de kritiserade rivningarna av romska läger 2012.

Romerna är hårt diskriminerade i alla delar av det rumänska samhället. DN:s Josefine Hökerberg visade i en artikel förra året att de bara fått en skärva av de pengar EU satsat på att integrera dem. 32 miljarder hade avsatts på sju år för stöd till de fattigaste i Rumänien, främst romer, men den rumänska staten hade efter sex år bara använt två miljarder. Per år blir det ungefär 330 miljoner kronor för Rumäniens två miljoner romer, vilket knappast framstår som imponerande när några tusen migrerande romer bara i Sverige kan få in nästan halva den summan genom tiggeri.

Här är en provokativ tanke: Kan det vara effektivare att de behövande kommer hit och får bistånd i handen utan mellanhänder, korruption och overhead än att vi skattevägen betalar för att stora organisationer ska fördela biståndet på plats? Kan öppnare gränser generellt fungera bättre som bistånd än byråkratiska transfereringar från stater i nord till stater i syd?

Nej, det är att dra det för långt. Det är självklart önskvärt att EU:s, den rumänska statens och andras bistånd för att förbättra romernas situation måste befrias från korruption och ineffektivitet så långt möjligt. Men frågorna ovan är värda att fundera över. Innan tillvaron för Rumäniens fattigaste blivit drägligare är det varken humant eller rationellt att avstå från det uppenbarligen fungerande komplement som det innebär att ge direktbistånd i form av en tia på väg till och från jobbet.

Det är med säkerhet fler än jag som funderar i de här banorna. I takt med att allt fler i de rika länderna får pengar över samtidigt som flodvågen av information om problem i världen tilltar växer viljan att göra något gott med sina pengar – och inte bara oreflekterat, som den gamla oinformerade världen, utan på ett så effektivt sätt som möjligt. Det finns till och med en ny rörelse för detta: ”effektiv altruism”. Den ska jag berätta mer om i nästa inlägg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1