Historiens maffigaste att göra-lista

Beckham United Nations

Installation i FN inför beslutet om nya utvecklingsmål. Foto: TT

 

Det smarta gardet bland världspolitikens analytiker ler lite överseende, kanske en aning snett, åt FN:s nya globala mål. Ambitionsnivån väcker förvåning, om inte löje. Utrota all fattigdom överallt? Stoppa alla former av diskriminering mot kvinnor och flickor överallt? Behjärtansvärt, fint och riktigt, visst, men seriöst? Makt- och penningsugna ledare gör väl ändå som de vill?

Jag skannade igenom Världsbankens data och såg att Malaysias BNP per capita nådde världsgenomsnittet 2013 och hamnade två procent över snittet 2014. Landet är nu rikare än Turkiet och ser ut att gå om Brasilien i år. Det har inte uppnåtts med FN-mål eller bistånd utan med ekonomisk tillväxt. Utan ekonomisk tillväxt är det i princip omöjligt för ett fattigt land att uppnå något som helst värdefullt för medborgarna.

Länder kan bara utvecklas om de uppnår en inre drivkraft. Hur en sådan uppstår finns det inget universellt facit till. Det krävs vissa politiska och sociala förutsättningar, och de kan falla på plats genom idogt arbete av framsynta ledare, genom att händelser öppnar vissa fönster, eller genom tur.

Att Afrika söder om Sahara kommit i gång sedan 15-20 år beror mer på 1990-talets reformer och fredsavtal än på bistånd.  Den gamla typen av bistånd har kritiserats av förra världsbanksekonomen William Easterly och andra för att vara närmast destruktivt. Många miljarder dollar har gått till spillo på feltänkta projekt. Men det är det där med barnet och badvattnet: Visst slags bistånd, i synnerhet sådant som pricksäkert riktas in på bättre hälsa, är oerhört effektivt, vilket exempelvis filosofen William MacAskill nyligen visat.

Och man får inte välutbildade och friska befolkningar per automatik med högre BNP- tillväxt. Man måste prioritera. Politiska beslut är avgörande. Nigeria är fyra gånger rikare än Rwanda men har ändå kortare medellivslängd och betydligt högre barnadödlighet. (Politiskt system verkar dock inte spela särskilt stor roll för hälsan. Kuba, Costa Rica och Chile, som vandrat väldigt olika politiska stigar genom decennierna, har ungefär samma medellivslängd och barnadödlighet i dag.)

Vilket för oss tillbaka till FN:s behjärtansvärda mål. För att börja göra rätt saker med de pengar som trillar in när väl tillväxten kommer i gång är uppsatta mål inte så dumt, särskilt inte om de klubbats på global nivå i ett myndigt sammanhang.

Det finns något psykologiskt mycket intressant med mål. De må finnas i en statsbudget, en hushållsbudget, ett nyårslöfte eller en sladdrig att göra-lista en vanlig tisdag; när ambitionerna väl satts på pränt upplevs de på något sätt som en verklighet att förhålla sig till. Även om inget straff väntar den som slarvar är det svårt att glömma den där kartan. Det är målens välsignelse. Förbannelsen, om man ska vara lite drastisk, är att missade mål beskrivs som ett misslyckande även om allt gått bra, bara inte riktigt så bra som man hoppats. Så är det med flera av FN:s millenniemål som löper ut i år.

Så vi ska nog vara glada över att 193 länder denna fredag skriver historiens maffigaste att göra-lista, där de åtar sig att jobba för att det mesta av det som är dåligt här i världen ska bli om inte bra så i alla fall betydligt bättre om 15 år.

Vad ska man ha FN till om inte målet är att allt ska bli bättre? Det står faktiskt i FN-stadgan att vi vill ”betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som är nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet, och att i dessa syften öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar.“

Men låt oss göra det, då.

Medan vi fastnar i nutidens alla bekymmer kryssar sig världen fram ganska bra. Rätt vad det är har vi nått fram. Här är tre prognoser för de nya globala målen för hållbar utveckling:

• Mål 1, delmål 1 och 2: Till 2030 utrota den extrema fattigdomen överallt och halvera andelen som klassas som fattiga enligt nationella definitioner. Trenden talar för att det kommer att lyckas.

• Mål 3, delmål 1 och 2: Minska mödradödligheten till högst 70 per 100.000 födslar (från drygt 200 i dag) och minska barnadödligheten till 2,5 procent (från 4,3 i dag). Vi vet vilka åtgärder som krävs, och de är enkla och billiga. Det går.

• Mål 16, delmål 1: Avsevärt minska alla former av våld och dess relaterade dödstal överallt. Bygger lite på hur ”avsevärt” ska tolkas, men om långtidstrenden håller i sig når vi dit.

Andra mål kan vara svårare, och en del är kniviga att mäta. Men det understår oss faktiskt inte att göra oss sämre än vi är.

Här är alla de 17 nya huvudmålen (det mesta av konkretionen finns i delmålen; se här):

1. Utrota all form av fattigdom överallt.

2. Utrota hunger, säkerställa tillgången till mat och förespråka ett hållbart jordbruk.

3. Garantera ett hälsosamt liv och välmående för alla åldrar.

4. Garantera utbildning av god kvalitet för alla och främja livslångt lärande för alla.

5. Uppnå jämställdhet och att alla kvinnor och flickor har större självbestämmanderätt.

6. Garantera säker tillgång till rent vatten och sanitet för alla.

7. Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig och hållbar energi för alla.

8. Främja en hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt med produktiv sysselsättning och anständiga jobb för alla.

9. Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.

10. Öka jämlikhet inom och mellan länder.

11. Göra städer och mänskliga bosättningar säkra, motståndskraftiga och hållbara.

12. Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

13. Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser.

14. Bevara och nyttja haven och marina resurser på ett hållbart sätt.

15. Skydda, återställa och främja hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa markförstörelse och hejda förlusten av biologisk mångfald.

16. Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.

17. Stödja verkställandet av hållbar utveckling och förnya det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

människan spår,men tiden rår.

Nilz Toren, 02:53, 26 september 2015. Anmäl

”Det kommer att finnas en framtid”

narcosnyny

Skärmdump från Netflix officiella ”Narcos”-trailer

 

”Colombianerna säger att Gud gav dem ett så vackert land att det blev orättvist mot resten av världen, så för att jämna ut villkoren befolkade Gud landet med onda män.”

Året är 1990. Under en presskonferens inför utländska journalister försöker presidentkandidaten César Gaviria, ständigt mordhotad, sätta ord på en nationell förtvivlan. Åtminstone är det så orden faller vid detta tillfälle i den nya Netflixserien ”Narcos” om den mäktiga colombianska Medellínkartellens uppgång och fall.

Colombias spektakulära skönhet blev jag själv storögt vittne till under ett besök för snart 25 år sedan. Det där om ”onda män” är lätt att förstå med tanke på landets våldsamma historia. Femtiotalets inbördeskrig mellan konservativa och liberaler, med 200.000 dödsoffer, hann knappt ta slut innan nya väpnade konflikter tog vid mellan regeringen och minst tre vänstergerillor och en högermilis. Knarkkartellernas blodsbesudlade verksamhet spädde sedan på våldet, korruptionen och andra mänskliga dåligheter i ett redan svårt hemsökt land.

Konstnärligt är ”Narcos” kanske inte en av de mer minnesvärda tv-produktionerna, men jag lät mig ändå naglas fast på grund av den dokumentära karaktären. Serien spelades in på plats i Colombia förra året.

Kartelledaren Pablo Escobars hänsynslöshet skildras som lika gränslös som de rikedomar hans kokainvälde genererar. När hans storhetsvansinne driver honom att ge sig in i politiken och försöka bli president går han för långt även i det genomkorrumperade Colombia. Han tvingas lämna kongressen, och regeringen bestämmer sig för att försöka krossa hans imperium, i nära samarbete med USA:s antidrogmyndighet DEA.

Våldet är obönhörligt. Escobar orkestrerar terrorbombningar. Han spränger ett inrikesplan med 110 passagerare. Ministrar och presidentkandidater mördas, men också kokainkartellernas folk och gerillakrigare, i drivor (M-19-gerillans omtvistade koppling till Medellínkartellen slås fast i serien). Underhuggare och poliser är närmast kanonmat.

”Narcos” visar två delvis motstridiga saker: dels hur ensidigt världen skildras i konst och medier, dels att det hänt väldigt mycket i Colombia och Latinamerika sedan 1990-talet.

När man följer serien förstår man verkligen inte hur landet över huvud taget kunde fungera, inte minst hur det vart fjärde år utan uppehåll kunde hållas presidentval i denna Latinamerikas äldsta valdemokrati. Men det gjorde det ju, på något sätt. Efter allt svart jag läst blev jag själv förvånad över hur väl Colombia fungerade jämfört med de centralamerikanska länder jag rest i tidigare. Det ska inte övertolkas: I själva verket var landet tudelat mellan Kordiljärernas någorlunda välordnade områden och de zoner och stadsdelar där knarkkrig, gerillakrig – och fattigdom – präglade livet. Även jag fick kliva ur landsvägsbussar vid polisspärrar mer än en gång. Men landet kollapsade aldrig.

“Det kommer att finnas en framtid”, säger presidentkandidaten Luís Carlos Galán kort innan han skjuts den 18 augusti 1989. Han hade rätt. Navet i kokaintraden har i dag flyttat från Colombia till Mexiko. Mordfrekvensen i landet har mer än halverats sedan mitten av 1990-talet, och fjolåret hade den lägsta siffran sedan 1970-talet. Det placerar landet på sjunde värsta plats i Latinamerika, efter exempelvis Brasilien (till skillnad från vad många tror ligger dock Mexiko ytterligare något lägre). Antalet kidnappningar har sjunkit till en åttondel på femton år. Ännu finns knarkmaffiorna, ännu är brottsfrekvensen av ett slag som skulle göra vilken västeuropeisk politiker som helst gråhårig, men nivåerna är nu mer förenliga med ett land som vill utvecklas.

Om sedan de pågående fredsförhandlingar med Farcgerillan går i lås finns mycket goda framtidsutsikter för det smaragdgröna landet vid korsvägen mellan Nord- och Sydamerika. Ekonomin är allsidig med rikhaltigt jordbruk, mineralfyndigheter, olja och stor turismpotential. Tillväxten har legat på fem procent per år i snitt det senaste decenniet, högre än på kontinenten som helhet. BNP per capita är ungefär som Kinas. Colombia utgör c:et i de så kallade Civets-länderna, en akronym som lanserades av The Economist som nästa grupp tillväxtländer efter ”Brics”

Det faktum att de flesta av er sannolikt inte på mycket länge läst en hel kolumn om konflikter i Latinamerika, och förmodligen inte om kontinenten över huvud taget, är i sig ett gott tecken. De glesa nyheter som kommer därifrån i dag handlar om politik, ekonomi och miljö. Det kan vara nog så oroväckande bulletiner om politisk korruption, om kvardröjande fattigdom och förödande ekonomiska klyftor, om kampen mot regnskogsskövling och – vilket trots allt varit i fokus tills nyligen – de mexikanska knarkkartellernas blodiga uppgörelser. Men det är också en ständig ström av demokratiska val, ibland med dramatiska kampanjer. Det är gott om folkvalda vänsterregeringar. En av presidenterna tillhör ursprungsbefolkningen. En korruptionsanklagad president tvingades nyligen avgå efter folkliga protester. Där finns kvinnliga presidenter och utrikesministrar.

Inbördeskrigen och de järnhårda militärdiktaturerna är snart ett minne blott på den kontinent som på 1970-talet kallades ”diktaturernas paradis”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0