Nyheter + relativism = sant

pk

Publicistklubben bjöd in Hans Rosling till debatt under rubriken ”Vad vet journalister om världen egentligen?”

Det var ganska lätt att räkna ut att Hans Roslings givna konstaterande att vi borde öka stödet till FN:s flyktingläger i Syriens närområde samtidigt som vi hjälper flyktingar som tar sig hit skulle kidnappas av en viss kategori debattörer. De förvred budskapet till att se ut som ett stöd för dem som vill stänga gränserna och bara ge hjälp i närområdet. Så ser desinformation ut. Har man hört vad Rosling sagt i flyktingfrågan och fortfarande anser att han vill stänga EU:s gränser och endast ge hjälp i närområdet har man närmast patologiska problem med confirmation bias. Då har man skygglappar stora som dasslock. Den bedrägliga främlingsfientliga vinklingen sågades förtjänstfullt av DN:s Kristofer Ahlström häromdagen.

Inte långt före uppmärksamheten kring Roslings flyktingförklaringar var det mycket hallå om ett tv-inslag där professorn sätter en dansk journalist på plats och säger ”jag har rätt och du har fel”. Journalisten gör sig förhoppningsvis lite dummare än han är i just den ordväxlingen, för han ifrågasätter att det finns mer än två kategorier länder i världen, fattiga och rika, och antyder att man kan använda statistik lite som man vill. Men det finns dessvärre en liten möjlighet att han tror på vad han säger.

Vår tids fallenhet för relativism har varit en välsignelse för förståelsen av andra kulturer och folk, men för förståelsen av globala trender är den en förbannelse. Hållningen ”min sanning är väl lika god som din” duger knappast när man ska försöka förstå vart världen är på väg. Om känslan av mer våld, skitigare luft och överbefolkning ska värderas lika högt som data över mordfrekvens, luftkvalitet och befolkningsutveckling är vi illa ute.

På många sätt hänger relativismen ihop som ler och långhalm med nyhetsjournalistik, som inte på något pålitligt sätt skiljer på stort och smått, viktigt och oviktigt. Det är inget underligt med det, medier måste fyllas med nyheter av oss journalister även dagar då inget stort händer. Problemet är bara att så många tror att nyheterna beskriver världen som den verkligen är.

I slutet av den paneldiskussion på Publicistklubben då Hans Rosling sade det där med behovet av mer pengar till FN:s flyktingläger tog en kvinna i publiken till orda. Hon presenterade sig som omvärldsanalytiker, sade att hon var mycket nervös för att säga det hon nu tänkte säga och uttryckte därpå sin djupa oro över Roslings budskap. Det skrämde henne, sade hon, och representerade en ”banalisering” som det är ”alltför lätt för medierna att okritiskt referera.” De stora kriserna uppstår nämligen ur ”små samreagerande faktorer”, och tittar man inte närmare på dem kan man inte säga om det blir bättre eller sämre i världen.

– Alla vi andra som försöker ha en mer nyanserad bild av huruvida det blir bättre eller sämre framställs som idioter. Tonen är för arrogant. Det här är publicistklubben. Ni ska ifrågasätta. Stämmer det här? Finns det andra tolkningar?

Hon fick applåder.

Om kvinnan var nervös för själva innehållet i det hon framförde är det svårt att begripa. Det var ju mainstream. Det kunde sagts på ett redaktionsmöte. Det kunde vara en beskrivning av det mänskliga psykets sätt att prioritera information.

De ”små samreagerande” faktorer hon talade om har väl alltid funnits? När vi nu lär oss att fattigdomen rasar, hälsan blir allt bättre, allt fler barn går i skolan och krigen sedan ett halvsekel tillbaka blivit avsevärt mindre dödliga frågar man sig om det skulle vara något speciellt med dessa faktorer just i vår tid. Eller är de stora framstegen inte relevanta att berätta om? Eller ens lämpliga?  Hotar de på något sätt viljan att åstadkomma en ännu bättre värld?

Det denna omvärldsanalytiker sade illustrerade nästan perfekt skillnaden mellan nyhetsjournalistik och det sådana som Rosling håller på med. Enskilt elände är själva bläcket till rubrikerna. Nyhetsjournalistik är dessutom inte åsiktsblind – och kan aldrig vara, åtminstone inte så länge inte alla texter genereras av robotar. Rollen som de svagas försvarare och orättvisors avslöjare är underförstådd. Det är utmärkt, men det betyder med nödvändighet att verklighetsbeskrivningen blir snäv.

Rosling verkade lite tagen av kvinnans oro. Han tog till sig av hennes ord, sade han, och försäkrade att det egentligen inte fanns någon motsättning mellan synsätten, för de faktorer hon talade om var viktiga men behövde stoppas in i ett slags mental Billyhylla för att bli begripliga – en sådan hylla som hans stiftelse Gapminder försöker bygga.

Det var ett snällt sätt att säga att hon inte förstått att det hon efterlyste är det vi översköljs av i medierna dagligen medan det råder allvarliga underskott på det Rosling informerar om. Synd att den gode Hans inte stod på sig lite mer. Där också.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Oberoende från vad? För vem?

 

Catalonian independence supporter wearing a bracelet with the "estelada" or pro independence flag colours, raises her fist during reactions after the vote in Barcelona, Spain, Sunday Sept. 27, 2015. Voters in Catalonia participated in an election Sunday that could propel the northeastern region toward independence from the rest of Spain or quell secessionism for years. Secessionists have long pushed for an independence referendum, but Spain's central government has not allowed one, arguing it would be unconstitutional because only it can call such a vote. (AP Photo/Emilio Morenatti)

 

Foto: TT/AP

Formell självständighet blir alltmer ett stickspår.

Nationalstaten har tjänat oss väl, för att travestera ett känt mantra i svensk säkerhetspolitik, och den ska ha heder och tack för att den tagit våra demokratier och ekonomier hit. Men nu behöver vi något mer. På kort sikt inte gärna något helt annat, men något mer.

Historien lär oss att samhällen byggs i lager på lager. De äldsta lagren hamnar så småningom väldigt långt ner, men de försvinner inte.

Vi häpnar nu över att nationalismen gör nya inbrytningsförsök, syresatt av oron hos den fortfarande ganska betydande minoritet som skräms av att gränser försvinner mellan länder, folk, kulturer och ekonomier. Nationalism definierad som kulturell identitet i form av språk, mat, musik och traditioner kommer aldrig att försvinna. Den berikas och stärks genom uppblandning med andra identiteter. Så har det varit sedan vi lämnade grottorna. Men nationalism som grund för samhällsbygge är redan på god väg att förpassas till de understa lagren i historiens skiffer.

Hur är det möjligt när SD noterar 20 procent och Sannfinländarna sitter i regeringen i Helsingfors? Helt enkelt för att det handlar om en spektakulär dödsryckning. De senaste årens valframgångar för den europeiska etnonationalismen får oss att missa den stora bilden. Den gamla formen av isolerade nationalstater kan helt enkelt inte i längden fungera i den här världen. Hur skulle de kunna? Bara en kort reflektion över hur oändligt många band som knyter samman världens funktionella stater gör detta så uppenbart att det knappt behöver påpekas. Att klippa banden är ett recept för dysfunktionalitet.

Jag kommer nu att möta ilskna kommentarer från engagerade katalanska självständighetsivrare, som anar att jag skriver detta med anledning av vad som försiggår i Spaniens nordöstra hörn och upprörs över att jag tycks bunta ihop dem med högerextremister, med vilka deras sak inte har det bittersta att göra. Ja, anledningen stämmer, och nej, det vore sannerligen inte rättvist att likställa katalansk separatism med Jobbik-nationalism.

I de katalanska utbrytarromantikernas strävan finns utan tvekan stråk av legitimitet, och naturligtvis kan ingen ta ifrån dem deras brinnande längtan efter något de tror är bättre för dem. Jag tar mig ändå friheten att tycka att deras lösning är fel.

Sedan murens fall har världen sett ett fyrverkeri av nya stater. FN har 34 fler medlemmar i dag än 1990. Detta är i första hand ett uttryck för att världen blivit av med ett antal större eller mindre onda imperier. Det är extremt förståeligt och berättigat att regioner och folk som länge levt under hårt förtryck under centralmakter längtar efter att få uttrycka sin egenart; använda sina språk, uttrycka sin kultur och utöva sina traditioner.

För många av nytillskotten det senaste kvartsseklet, inte minst de som hade oturen att ligga på fel sida järnridån, har det förstås också handlat om att få ta del av den demokrati och den välståndsutveckling de förvägrats. Men just den aspekten torde ha ganska lite att göra med ren nationalism. Säg att man drar slutsatsen att välfärdsutvecklingen skulle bli bättre i en marknadsliberal sammanslutning av stater som gett upp en del av sin suveränitet för att utöva den gemensamt. Då väger den absoluta självständigheten inte lika tungt längre. Det var också precis den slutsats länderna i det forna östblocket drog och sökte sig till EU.

Katalonien är flerkulturellt. Inflyttningen av kastiljaner och andalusier var omfattande under 1900-talet, och i dag är det ungefär jämnt skägg mellan andelen som har spanska respektive katalanska som förstaspråk. Lägg därtill ett stort antal utländska invandrare. Ibland beskrivs regionen (eller “nationen”, varför inte?) som en liten kropp med ett stort huvud, och huvudet, Barcelona, är klart mindre katalanskt än kroppen. Regeringen i Barcelona har redan makt över bland annat skola, kultur, språk, lokal polis och sådana jordbruks-, skogs- och fiskefrågor som inte är Brysselstyrda.

Den springande punkten är att vi behöver fungerande geografiska och politiska enheter för en så effektiv och rättvis fördelning som möjligt av resurser och makt. Spanien är väl en hyfsat fungerande sådan enhet bestående av fyra fem nationsliknande delar med vissa distinkta språkliga och andra skillnader. Men den räcker ju inte heller. EU, ECB, Schengen, Europarådet, FN, IMF, Världsbanken, WTO, Nato, OSSE, IEA och IAEA behövs också.

Informell mångfald kan få spreta hur mycket som helst, bara spretandet får utvecklas organiskt. Mogna demokratier behöver däremot inte större formell splittring, snarare mindre. Det är komplicerat nog med sju självständiga stater i forna Jugoslavien. Heder åt Indien, ett av världens mest heterogena länder med 300 språk, som lyckats bestå som (löst) sammanhållen stat sedan 1947.

Vi behöver inte fler gränser, vi behöver färre. Det är knappast fler fristående arméer, diplomatkårer, centralbanker, postväsenden, tulltariffer och domstolsväsenden de frihetslängtande folken vill ha.

Katalanerna tycks ogilla att skatteintäkter från deras väloljade industrier fördelas till Andalusien och Extremadura. Nå, som EU-medlem, vilket de vill bli (men inte kan vara säkra på att få bli), skulle de bli nettobidragsgivare och ett antal miljarder i regionalstöd skulle då gå till fattiga spanska hörn i alla fall. Ska man alls ägna sig åt resursfördelning i en funktionell samhällsordning i en globaliserad värld måste pengarna komma någonstans ifrån och gå någonstans.

Men all right, det kanske är skatteintäkterna. Förhandla då om det. Baskerna har fått rätt att styra över sina, och för tio år sedan var det nära att Barcelona och Madrid kom överens om en liknande ordning för Katalonien. Det kan ju inte vara omöjligt att lyckas om man gör ett nytt försök. Det skulle gissningsvis få självständighetsivern att klinga av.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

@Martin Wiss: Vilken galen historieskrivning. Sverige hade en identitet som rike med gemensam kung sedan mer än 500 år och gemensamma lagar sedan nästan 200 år när Kalmarunionen (som var just en union mellan tre redan existerande länder) upplöstes definitivt. Visst fanns det en del som ville behålla unionen men man kan förutsätta att även de såg det som en union av tre skilda länder och inte som ett homogent land.

Erik Sandewall, 08:28, 5 oktober 2015. Anmäl

Nationella gränser skapas inte utifrån etnicitet... Huruvida nationalism är rätt eller fel... beror helt på sammanhanget. Det handlar alltid huruvida en grupp av människor känner samhörighet och huruvida de anser att de har något att tjäna på att dra upp en gräns mot omvärlden... eller huruvida de har något att tjäna på att sudda ut gränserna mot omvärlden. Allt annat är grädde på moset. Södra Kalmarunionen åker upp till norra Kalmarunionen och har ett blodbad i Stockholm... vips skapas Sverige.

Martin Wiss, 08:31, 3 oktober 2015. Anmäl