Trumfkort för klimataktivister

El Nino

Årets El Niño sägs vara i samma styrkeklass som den 1997–1998. Det som genererar så många rubbningar i vädermönstren och höjer medeltemperaturen är att varmt havsvatten som normalt stannar i västra delen av Stilla havet rör sig österut. (Vitt = varmt på satellitbilderna.) Foto: Nasa/AP

Veckorna före stora klimattoppmöten brukar motsägelsefullt nog sällan vara särskilt roliga för genuint klimatintresserade. De är för det mesta en raksträcka fylld med politiskt spel och ett antal larmrapporter för att förstärka budskapet från FN:s klimatpanel. Inget fel på larmrapporter, nödvändigtvis, men det finns andra sorters studier också.

Denna höst har det faktiskt, ska sägas, ramlat in ett par rön som inte legat precis i toppmötesfåran. Det ena lärde oss att isen i östra Antarktis växer till mer än vad isen i västra Antarktis smälter av, vilket netto alltså ger ett plus. Det andra var en sifferjustering från Peking som lärde oss att Kina har släppt ut en miljard ton mer koldioxid per år än vad man tidigare angivit, molekyler som alltså måste ha absorberats någonstans, oklart var.

Det senare var ju ingen forskningsrapport, men båda berättelserna sätter fingret på en central punkt i klimatfrågan, nämligen osäkerheten om detaljerna.

Ibland tänker jag att det enda som egentligen har någon verklig betydelse i denna vår tids mest genomgripande politiska fråga är klimatkänsligheten, alltså hur mycket uppvärmning en viss mängd utsläpp ger. De kvardröjande oklarheterna kring detta är avsevärt större än vad som märks i de officiella bulletinerna inför Parismötet om drygt två veckor.

Konceptet “tvågradersmålet” återges i alla sammanhang utan vidare funderingar, vilket ger intrycket att det är järnhårt fastgjutet vid en viss utsläppsnivå, oavsett vad observationer visar. Det är från vetenskaplig synvinkel en smula olyckligt. Bättre vore att som mål ange den koldioxidhalt i atmosfären man bedömer ger en uppvärmning om högst två grader över förindustriell nivå.

Men jag förstår den pedagogiska poängen. Och jag inser att frågan förmodligen måste framställas som avgjord för att politiska beslut ska vara möjliga. Det finns en politisk logik i det. Det är bara lite tråkigt för den klimatintresserade.

Det finns i år ett klimatologiskt sakförhållande som utan tvekan kommer att spela klimataktivisterna i Paris i händerna. Till skillnad från Köpenhamnsmötets år 2009, som inte var anmärkningsvärt varmt och dessutom bjöd på svinkallt vinterväder precis när konferensen ägde rum, har toppmötesdelegaterna denna gång ett rekordvarmt år som fond för sina överläggningar. El Niño är i full sving, och 2015 blir troligen det första år då vi passerar det symboltyngda riktmärket 1 grad över förindustriell nivå.

Eftersom kurvan över jordens medeltemperatur från slutet av 1990-talet fram till i fjol var ganska plan (man talar om en uppvärmningspaus) väcker detta faktum ett par frågor hos den nyfikna: Vad innebär den nya nivån för trenden, och borde inte väderfenomenet El Niño ge ett ännu större avtryck?

Om vi börjar med det sistnämnda anses styrkan i den pågående El Niño ligga i samma härad som den beryktade omgången 1997-1998. Den gången blev det ett enormt utslag på kurvan över den globala medeltemperaturen, men nu handlar det om ett beskedligare skutt.

Jag har aldrig hört Markku Rummukainen ta i när han förklarar forskningsläget, inte åt något håll. ”Olika El Niño-år ger olika stark effekt”, säger den IPCC-meriterade klimatforskaren följaktligen på sitt stillsamma vis när jag ringer och frågar om saken, och han påminner om att två av de fem hittills varmaste åren inte varit El Niño-år medan tre har varit det.

Och trenden? Den brittiska vädertjänsten Met Office säger att med den väntade värmen 2015 och 2016 blir temperaturökningstakten på ett decennium ungefär 0,2 grader, det vill säga i stort sett den takt som rådde i slutet av 1900-talet. Skulle den fortsätta skulle vi nå två grader över förindustriell nivå om femtio år.

Men när El Niño-effekten klingat av är det sannolikt att medeltemperaturen 2017 och kanske även 2018 faller tillbaka en aning. Och med den utsläppstakt vi haft och ännu har skulle vi faktiskt enligt de flesta klimatmodellerna ha befunnit oss på en ökningsbana som gett ännu lite kraftigare uppvärmning.

Det mesta pekar hur som helst på att den omdebatterade uppvärmningspausen är bruten, även om det inte skett med buller och bång. Men det är lite anmärkningsvärt att hävda att den aldrig funnits, vilket är det mer eller mindre uttryckliga budskapet i ett par årsfärska studier. Den mest omnämnda kom i juni och skrevs av en forskargrupp kring Thomas Karl på USA:s meteorologiska myndighet NOAA. När jag träffade miljöprofessorn Johan Rockström för några veckor sedan menade denne att Karls studie ”fullständigt mosat” idén om en paus. Nja.

Met Office konstaterade så sent som i september att “orsakerna bakom den senaste tidens inbromsning i den globala temperaturökningen och att förutspå när den kommer att upphöra är ett aktivt forskningsämne”. Markku Rummukainen säger för sin del om Karls studie att han ”inte brukar dra stora växlar på enskilda studier”, och han fastslår: ”Det är uppenbart att temperaturökningen inte är linjär.”

Alltså: Det fanns en paus, men nu är värmen på igen, även om trycket i pannan ännu inte riktigt är på rött. Fast det lär räcka till för att det ska bli högtryck i konferenshallarna i Le Bourget i början av december.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är beklagligt och konstigt att man inte förstår hur osäkra klimatprognoser är, eller hur komplexa och oförutsägbara systemen är. Det är beklagligt att man av politiska skäl måste låtsas överdriven precision och nedvärdera invändningar. Men det finns mycket som talar för att något hemskt kan hända om värden inte drar i bromsen hårdare det närmaste decenniet än vad den kommer att göra i Paris. Så mer än Paris har mitt stöd. Hoppas det blir varmt i Paris så hotet ter sig troligare.

Dag Lindgren, 14:09, 14 november 2015. Anmäl

Lugn, det är bara människor

Greece Europe Migrants

Första steget mot att bli europé.    Foto: TT/AP

Jag besökte nyligen en metropol mitt i hjärtat av Europa; fem mil från Österrike, tio mil från Italien, tolv mil från Schweiz och femton mil från Tjeckien. En kväll åt vi på en strålande liten restaurang med välkryddade anrättningar på menyn. Intill oss satt ett ungt par. När de betalat konverserade de en stund med servitören innan de hälsade adjö och gick ut på den stilla tvärgatan strax norr om en liten spårvägsknut. En helt vanlig liten trevlighet en helt vanlig kväll.

Inte förrän efter en stund började jag reflektera över det faktum att mannen hade varit afghan och hans flickvän latinamerikan, och de hade talat ömsom tyska, ömsom engelska med den indiska servitören. Spårvägsknuten hette Rosenheimer Platz och staden var München, men ingen i sammanhanget hade varit tysk.

Så ser det ut i människornas värld nuförtiden.

Budbärare från olika debattläger ger inte sällan sken av att den pågående migrationsvågen är ett slags naturkatastrof. Men det är ju ingen tyfon som piskar oss, inte heller vräker en jordbävning omkull våra hus eller rasar en eldstorm över våra städer med mängder av dödsoffer och raserade liv. Och vi har inte drabbats av någon mordvåg eller ny väpnad konflikt. Det vi har att göra med är ett inflöde av hundratusentals människor, vanliga människor.

Det hindrar inte att situationen är unik. Det är egentligen häpnadsväckande att gränserna i en stor del av Europa är öppna. Man kan lätt glömma att kontinenten var ett virrvarr av barriärer från första världskriget fram till 1995 då Schengenavtalet började fungera, inledningsvis med fem länder, nu med 26. (När Sverige folkomröstade om EU-medlemskapet var ”Fästning Europa” ironiskt nog ett starkt moraliskt argument från nejsidan. I själva verket hade vi utan EU:s gränskontrollsamarbete haft 25 fler ”fästningar” i Europa än vi nu har.)

Och det innebär inte heller att det är fel att tala om en kris. Men den kommer sig av hur snabbt ett stort antal människor på flykt just nu når Europa. Det är alltså graden som är problemet, inte arten. Migration är en naturlig drivkraft och en grundläggande rättighet för en fri människa.

Som alltid handlar det om skillnaden mellan kort och lång sikt. Ingen ifrågasätter att 190.000 asylsökande under ett år innebär påfrestningar på en oförberedd samhällsapparat. Men frågan är om vi har något annat val än att se till att göra apparaten mer förberedd och möta utmaningen så gott vi kan, både själva och tillsammans med övriga EU. Antalet flyktingar avtar inte för att EU-länder inför tillfälliga inre gränskontroller. Vi är förpliktade att låta alla söka asyl som anser sig behöva det. Hanteringen av ansökningarna flyttas till gränsen i stället för att skötas på ett antal platser i landet, inget annat.

Dessutom kommer inte antalet människor som söker sig mot Europa att bli påfallande mindre den dag Syrienkriget tar slut. Dels lär det dröja innan det landet blir säkert, dels måste vi vänja oss vid att de ekonomiska migranterna blir fler i takt med att afrikanska länder blir mindre fattiga, vilket bland andra migrationsforskaren Hein de Haas visat.

Förutsatt att vi just vänjer oss är detta alldeles i sin ordning. För om vi i dessa dagar förskräckt kallar det kris är det på lång sikt rimligare att vända på perspektivet: Människor är välfärdens viktigaste resurs, och den som attraherar människor är vinnare.

Säg att vi hade fått en plötslig babyboom, där det började födas 200.000 barn per år i stället för 100.000. Det hade orsakat enorma kostnader med utbyggnad av daghem och skolor, och de nyanlända hade inte varit produktiva på minst 20 år. Hade det beskrivits som en kris? Som en samhällelig kollaps? Nej, det hade setts som en oväntad och positiv framtidsförsäkring i detta småstadsland som gott kunde hysa tre gånger så många invånare, och i medierna hade de gulliga BB-reportagen duggat tätt.

I dag vore det otänkbart att kräva att dörren till arbetsmarknaden stängs för det ena av könen, men för ett halvsekel sedan var det inte det. När hundratusentals kvinnor på allvar började ta sig in på de svenska arbetsplatserna på 1950-talet möttes de av en motoffensiv från män som kände sig hotade. Alla möjliga argument mot kvinnor drogs fram, från att de hade dålig disciplin till att de var skvalleraktiga. Många fackförbund ogillade lönekonkurrensen.

Storstäder som Stockholm bågnar av inflyttare, som skulle orsaka en hel räcka samhälleliga besvärligheter om inga åtgärder vidtogs. Men de vidtas, för ingen ifrågasätter städernas inneboende tillväxtdynamik. Vad gör för övrigt en butik som plötsligt invaderas av kunder? Eller en skola dit eleverna står i kö? Får ångest över alla logistiska problem som skapas? Nej, de bygger ut och nyanställer. Den som växer måste helt enkelt skaffa sig en större dräkt.

Flera ekonomer (inte sällan uppfriskande befriade från ideologiskt och känslomässigt bagage) tror att flyktingströmmen kan ge en kraftig tillväxtstimulans med all den aktivitet som väntas i form av ökad konsumtion och ökat bostadsbyggande. När tillräckligt många av dem fått jobb kan det bli ”allt från riktigt bra till ingen större skillnad”, säger Nordeas chefsanalytiker Torbjörn Isaksson. ”Här finns en jättestor tillväxtpotential om vi lyckas skapa bostäder och jobb”, menar Swedbanks privatekonom Arturo Arques.

Internationell statistik tyder på att det långsiktiga sambandet mellan invandring och ekonomisk utveckling är positivt (se bland annat här). På kort sikt spelar alla möjliga tillfälliga faktorer in och kurvorna blir mindre entydiga. Men något större problem med tillväxten verkar inte de stora invandringsländerna ha haft de senaste fem åren, att döma av Världsbankens data över BNP-utveckling per capita i fasta priser.

Det påpekas ofta att Turkiet, Libanon och Jordanien fått bära en oändligt mycket större börda än Europa när det gäller den syriska flyktingströmmen. Hur har ekonomin gått för dem sedan 2011? Jo, alla tre visar en stadigt stigande inflationsrensad tillväxt per person, trots ett tillskott av fyra miljoner människor på flykt. Kan de bero på att deras välfärdsstater är mindre utvecklade än EU-ländernas och att flyktingarna inte blir en del av ekonomin, kanske eftersom FN betalar för lägren? I åtminstone Turkiets fall är det en mycket liten del som finansieras av omvärlden. Turkarna har lagt ut minst motsvarande 50 miljarder kronor de senaste åren.

Men låt oss också titta på de europeiska välfärdsstaterna: I Tyskland (stor invandring) pekar kurvan upp, i Finland (liten invandring) pekar den ner, i Sverige (stor invandring) först lite ner och sedan upp, i Italien (stor invandring) ner, i Spanien och Portugal (liten invandring) ner och i Frankrike (måttlig invandring) ligger den i stort sett still. Nej, det är knappast här man ska leta problemkällor.

Ser man saken på detta samhälleligt neutrala sätt finns det bara ett tydligt argument kvar för den som vill både försegla gränserna och bryta vårt internationella åtagande när det gäller människor på flykt: Att dessa människor inte passar här. Att integration därför inte är möjlig.

Då ska man säga det också, och inte ta till ogrundade argument om hot mot välfärden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

A. Det spelar roll för hur mottagarlandet agerar. B. Dublinkonventionen var märkligt konstruerad för 25 år sedan. Det kan aldrig ha varit meningen att Grekland och Italien skulle behöva hantera alla asylansökningar till EU. Med ett annat system skulle det inte bli så här underligt. C. Integration är avgörande. Jag lutar åt att Sverige trots generös invandringspolitik har varit sämre än likvärdiga länder på integration - av olika skäl, varav en del varit missriktad välvilja. Om människor inte i lika stor omfattning hamnar i förorter där de fastnar i utanförskap minskar de potentiella sociala konfliktytorna avsevärt. D. Det kan Indien säkert bli om andra förutsättningar för att bli världsledande kommer på plats (människor är alltså en nödvändig men inte tillräcklig resurs).

Anders Bolling, 16:30, 13 november 2015. Anmäl

200 000 nyfödda barn kan inte jämföras med 200 000 migranter när det gäller akut och framtida ekonomisk press på samhället. Under 18-20 år är "inhemska" barn huvudsakligen föräldrarnas ekonomiska ansvar, inte statens eller kommuners. Vad gäller invandringens positiva inverkan är det naturligtvis avhängigt av de invandrade människornas möjlighet att bidra positivt, och att kalla 200 000 migranter för arbetskraftsinvandring är inkorrekt på alla sätt och vis.

Björn Mattsson, 08:30, 4 november 2015. Anmäl

Hej! Det finns ett antal hakar som måste rätas ut. De låter som följer. a) Spelar den någon roll om de som kommer är ingenjörer eller analfabeter? Bör det påverka strategin? b) På frågan om vi har val eller inte: Sverige ligger längst bort. Vad gör vi för fel (eller rätt) jämfört med länderna däremellan?Betyder det inte att vi har ett val? c) Ordet integration, antyder inte det problem? Behövde svenskar integreras i USA? d) Om människor är en resurs, varför är inte Indien världsledande?

Steven Jorsater, 07:51, 4 november 2015. Anmäl