Bra jobbat P3, men det är inte uppvärmningen, det är fattigdomen

MUSIKHJÄLPEN LINKÖPING

”Musikhjälpen” samlade i år in 31 miljoner till klimatflyktingar. Foto: TT

Uppvärmningen detta El Niño-år, särskilt i höst, är verkligen spektakulär. November bjöd på en veritabel slakt på temperaturrekord på strängt taget alla kontinenter. Det här året kommer att bli det varmaste som uppmätts.

Den närmst bisarra decembervärmen i Nordeuropa har förmodligen inte med den ovanligt starka El Niño att göra och behöver som enskilt fenomen inte ens ha med den globala uppvärmningen att göra, men den spär onekligen på känslan av att något skumt är i görningen.

Att 194 länder lyckades skriva under ett substantiellt globalt klimatavtal är ett utvecklingssteg värt att hylla. Såvitt man kan bedöma blev avtalet ungefär så långtgående man kunnat hoppas utan att vara diplomatiskt orealistiskt. Det där med diplomatisk och politisk realism brukar oroa de otåliga, men man ska komma ihåg att sådant bara har avgörande betydelse i fördragsögonblicket. Nu finns avtalet på plats och kan ganska snabbt – om inte den energitekniska utvecklingen plötsligt stannar – visa sig fungera som ett golv, precis som Kyotoprotokollet gjorde.

I det här läget känns envetna ifrågasättanden av själva uppvärmningen och att det finns ett mänskligt delansvar olustiga och ovärdiga. Det behöver sägas. Men: När väl det är sagt måste vi börja föra en friare och sakligare diskussion om uppvärmningens konsekvenser.

En del av det som påståtts under de hektiska veckorna inför och under klimatmötet har (i vanlig ordning) varit av tvivelaktig sanningshalt. På grund av vad otaliga politiker och debattörer hävdar och vad som torgförs i otaliga medierapporter tror många på allvar exempelvis att kopplingen koldioxid-temperatur är kvantifierad och klar, att stormarna nu är fler, att öknarna breder ut sig, att öarna i Söderhavet redan sjunker och att länderna i tropikerna är de som märker av uppvärmningen mest. Inget av detta stämmer (se här, här, här, här och här).

I helgen avslutades ”Musikhjälpen” i P3. Årets tema var hjälp till klimatflyktingar. Om meningen är att man ska knyta begreppet till den globala uppvärmningen, vilket det tycks vara om man läser SR:s förklarande text, är det fel på två olika sätt. Å ena sidan kan man säga att det inte (ännu) finns några klimatflyktingar, eftersom det inte är en större andel människor nu än förr som måste fly på grund av extremväder. Å andra sidan kan man säga att klimatflyktingar alltid har funnits, eftersom folk, framför allt fattiga, i alla tider tvingats lämna sina hem på grund av stormar, översvämningar och torka. Oftast korta sträckor och tillfälligt.

De enda klimatflyktingar som bevisligen kan kopplas till jordens senaste temperaturökning är väl några tusen medborgare från olika Söderhavsnationer, främst Tuvalu, som redan flyttat eller planerar att flytta till Nya Zeeland och andra högre belägna landmassor. Men forskningen om atollöarna i Stilla havet och Indiska oceanen visar att deras tidiga flykt knappast är motiverad, eftersom öarna inte alls har sjunkit. Majoriteten har rent av vuxit. Det beror på att de kontinuerligt byggs på av material från reven. Detta motsäger inte, nota bene, att havsytan stiger, för det gör den, med runt tre millimeter om året i genomsnitt. Men om ö-tillväxten fortsätter att hålla minst samma takt som havshöjningen lär i alla fall ingen av dessa klimatprofilerade önationer försvinna.

Kan man då inte tänka sig att det blir fler klimatflyktingar i framtiden om uppvärmningen fortsätter? SR:s avsikt med att samla in 31 miljoner kronor i december 2015 är knappast att sätta in dem på ett bankkonto till förmån för klimatflyktingar i en oklar framtid. Och vad viktigare är: antagandet om fler framtida klimatflyktingar är mycket tvivelaktigt om man betänker hur snabbt fattigdomen i världen nu minskar. Andelen extremt fattiga enligt FN:s definition är redan under tio procent, och den var fyra gånger så hög för 25 år sedan. I vilken värld är utsattheten för extremväder störst: en med halva befolkningen i extrem fattigdom eller en med mindre än en tiondel? En förödande cyklon dödade en halv miljon människor i Bangladesh 1970. 37 år och en fyrdubblad BNP per capita senare dog 4.000 människor i en lika stark cyklon i samma land.

Siffrorna över antalet människor, och ännu tydligare andelen människor, som dör på grund av väderrelaterade katastrofer talar sitt tydliga språk: de sjunker. Däremot publiceras med jämna mellanrum data över kostnaderna för materiella förluster i översvämningar och stormar, och de stiger. Det beror på att vi blir allt fler och rikare, och eftersom vi blir rikare försäkras allt fler tillgångar. Dessutom vill rikare människor allt oftare bo i fina vattennära, och utsatta, lägen.

Talet om klimatflyktingar är egentligen Norman Myers fel. Oxfordprofessorn i miljövetenskap (den brittiska motsvarigheten till Johan Rockström, ungefär) gjorde i mitten av 1990-talet en halsbrytande beräkning av hur många klimatflyktingar som kunde väntas i takt med att den globala uppvärmningens effekter började bli kännbara. Han hävdade att det redan 1995 fanns 25 miljoner sådana, varför man får förmoda att han definierade alla tiders väderrelaterade evakueringar och andra flyttningar som ”klimatflykt”. Nå, han antog i alla fall att antalet skulle fördubblas till 50 miljoner 2010 och 30 år senare nå runt 200 miljoner. Detta upprepade han så sent som 2005. Hur kom han fram till dessa dramatiska siffror? Han lade helt enkelt samman alla människor som levde i områden som ansågs löpa ökad översvämningsrisk.

Myers gissningar fick enorm spridning, naturligtvis i medier och bland miljöpolitiker, men också långt in i FN-systemet. FN:s miljöorgan UNEP använde antagandet om 50 miljoner klimatflyktingar på sin hemsida ända till 2011 – året efter det att massflykten skulle vara ett faktum – då man utan vidare förklaring tog bort den pinsamma referensen. Inte en enda extra klimatflykting kunde ju beläggas.

I fjol konstaterade FN:s klimatpanel nyktert att det helt enkelt inte går att slå fast hur många som flyr på grund av klimatrelaterade problem. Samma besked får jag av demografen Lena Lundkvist på SCB, som inte använder termen klimatflyktingar. Skälen till att folk ger sig av är och har alltid varit komplexa. Forskarna är oense om vad en klimatflykting egentligen är.

Ändå lever begreppet envist kvar. FN:s flyktingorgan fortsätter att bidra till begreppsröran. Det finns till och med akademiker som på fullt allvar ger klimatförändringarna en del av skulden för Syrienkriget. Sådana skrivbordsfantasier hjälper ingen, vare sig krigsoffren eller de som försöker förstå och lära sig av politiska, etniska och religiösa konflikter. De bara skymmer sikten.

Det hade alltså varit mer verklighetstroget om ”Musikhjälpen” i år helt enkelt flaggat för att de samlade in pengar till offer för naturkatastrofer, vilket i alla tider är en alldeles ypperlig ambition. Eller till att bekämpa fattigdom, roten till i princip allt mänskligt elände. För det var vad Gina, Kodjo och Linnea gjorde, och med den äran.

Möjligen är den här typen av slirande på fakta inte hela världen om det är vad som krävs för att åstadkomma ett bra klimatavtal (fast det tror jag egentligen inte, och det vore sorgligt om det var så). Politiker, debattörer och journalister påstår regelmässigt felaktiga saker om fattigdom, brottslighet och krig också, och den perfekt faktabaserade informationsmiljön är förmodligen en mycket avlägsen dröm.

Men det vore ändå välgörande för allas vår syn på problemet om alla klimatrön kunde nå ut på samma villkor. Nu är i princip hela världen med på ungefär samma noter, med undantag för USA:s republikaner. Det vi med säkerhet vet redan har hänt – att temperaturen stigit i luft, hav och sjöar, vilket gett fler värmeböljor och smält isar – är oroande nog. Det kanske inte vore så farligt, då, att berätta hur det ligger till med Söderhavsöarna, stormarna, öknarna och ”klimatflyktingarna”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Extrem överbefolkning är den enskilt mest förödande faktorn oavsett fattigdom och att det nu är sjunkande födelsesiffror på många håll. Jorden tål inte dessa enorma människomassor och migrationen är ffa ett uttryck för överetablering och den enorma belastning som livsmiljön utsätts för. Vem vill inte ha en hög levnadsstandard ? Men om vi vill tävla med råttorna i numerär får vi sannolikt leva som dem. Göran Nyrén

Göran Nyrén, 09:23, 6 januari 2016. Anmäl

Kan detta vara"... not the end, not even the beginning of the end, but perhaps the end of the beginning" som Chrurchill inte sade angående den massiva desinformationskampanjen på klimatområdet ?

Leif Lindau, 09:14, 31 december 2015. Anmäl

Jag instämmer i den övriga lovsången och i konstaterandet att detta ännu inte kan skrivas på DNs nyhetssidor. Varför? Karin Bojs var på sin tid en stoppkloss men nu är det väl lite öppnare?

Gösta Oscarsson, 12:15, 28 december 2015. Anmäl

Så förbluffande att läsa någon som kan säga hur det faktiskt ligger till. Med en koppling till DN också? Mystiskt. DN skulle knappast släppa fram något så o-korrekt? Eller? Nästa steg vore att belysa de positiva konsekvenserna av en ökad CO2-halt i atmosfären, och en något ökad temperatur. Detta med tanke på att vi måste under de kommande fyrtio åren producera lika mycket livsmedel som mänskligheten gjort sammantaget under hela sin existens. Avkylning och lägre CO2-halt skulle vara förödande.

Jens Hultgren (Webbsida), 01:28, 28 december 2015. Anmäl

Tack!

Anders Bolling, 07:00, 27 december 2015. Anmäl

Bra skrivet. Varför blir inte detta en artikel i vanliga DN? Är detta för känsligt för DN att ta med i ordinarie tidning? Bryter det för mycket mot den politiska korrektheten?

Henrik Mahlberg, 20:40, 26 december 2015. Anmäl

Utmärkt skrivet. Bangladesh är ett bra exempel på att det är bättre stanna och kämpa än fly. Adaption med andra ord.

Lars Kronqvist, 11:03, 24 december 2015. Anmäl

Oj vad bra skrivet! Visserligen anser jag att människan definitivt kan minska sion inverkan på jorden och därmed klimatet men att belysa "floskeln" klimatflykting är klargörande och nyttigt. Kanske dags att belysa floskeln varför man är rasist om man vill minska flyktingmottagandet?? Kanske även att ifrågasätta meningen att "Sverige inte tar ansvar om "strängare" regler införs". Trots allt så finns 1/6 av Europas flyktingar i Sverige.

Niklas Alin, 09:21, 24 december 2015. Anmäl

Vilken underbar julklapp. En artikel som sållar fakta från fantasier i klimatfrågan och förmår hålla fokus på världens verkliga problem.

Benedicta Lindberg, 09:18, 24 december 2015. Anmäl

Problemet: Unga mäns pannlober

TTVP-ISIDEOLOGI

Foto: TT/AP

Det är inte underligt att rädslan för terrorism blåses upp efter ett blodbad som det i Paris. Det betyder dock inte att det är rationellt att vara mer rädd för terrordåd än för alla andra våldsamheter. Det är det inte. Däremot börjar det nog bli dags att foga in en terrorist och en insatspolis i vår bild av krig. Terrorism är också granne med grov kriminalitet. Dessa båda företeelser är av allt att döma de väpnade konflikternas nya ansikten. De har en sak gemensamt: Unga mäns testosteron och outvecklade frontallober.

Mellan dagsrapporterna om bombdåd och flygräder kan det vara svårt att se att vad statssystemet beträffar är den värld vi är på väg in i en samarbetsvärld. Ja, det blossar ännu upp anakronistiska konflikter om territorium, och vi har säkert inte sett den sista statsstyrda invasionen, men de tvister som dominerar i de mellanstatliga relationerna är ändå de som slits vid förhandlingsbordet. Att upprätthålla fungerande stater är livsviktigt för fred, och ett system av stater som är knutna till varandra i avtal torde vara en ännu starkare garant mot krig av historisk typ, det vill säga mellan stater, det vill säga de allra blodigaste. Det är dock ingen garant mot allt våld.

Så här är läget:

I fjol bröts en decennielång unikt fredlig period i världen (med besked, på grund av Syrienkriget, men dödstalen är fortfarande lägre än under 1970-och 1980-talens konflikter). I en sammanställning av terrordåd, Global Terrorism Index (GTI), framgår att världen 2013 och 2014 också var hårdare terrordrabbat än på åtminstone 15 år (även om det globalt fortfarande är tretton gånger större risk att mördas på ”vanligt” sätt än att dö i en terrorattack).

Följande länder drabbades hårdast av terrorism 2014, i tur och ordning: Irak, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Syrien. I följande länder pågick de största krigen 2014: Syrien, Irak, Afghanistan, Nigeria och Pakistan. Olika ordning, samma länder.

Fjolårets tre dödligaste händelser som av GTI hänförs till kategorin terrorism var dessa: Den 10 juni: IS stormar ett fängelse i Badush, befriar de sunnitiska fångarna och dödar 670 shiitiska fångar. Den 13 augusti: IS dödar minst 500 civila i staden Sinjar. Den 5 maj: Boko Haram går till attack mot staden Gomboru Ngala med handeldvapen och bomber, och 315 människor dödas.

För en lekman förefaller det inte orimligt att klassa dessa som krigshändelser.

Mycket riktigt konstaterar Therese Pettersson på Uppsala konfliktdataprogram, som mäter väpnade konflikter, att “det mesta av det som rapporteras i GTI finns med i våra siffror”. Det som inte finns med i konfliktforskarnas sammanställningar är dåd som inte utförs av en organisation. Som Breiviks attentat.

Krig och terrorism blir alltmer samma sak.

Dåden i Paris var på ett osedvanligt tydligt och grymt sätt en attack mot det demokratiska öppna samhället. Inte mot en grupp, en stat eller en specifik styresform, och som det kommunicerats av IS egentligen inte heller mot orättvisor. Det betyder att det på kort sikt inte finns något enkelt sätt att lösa problemet, utan bara sätt att begränsa det.

De flesta håller det nog för troligt att viljan att offra sitt liv för en ledare eller ens en stat klingar av i takt med att de individuella livsmöjligheterna och välståndet tilltar. Handel och öppna gränser betyder fler möten med människor man i en förmodern värld förväntades känna avstånd till. Man får mer livsrikedom att förlora, och så länge man inte tror att det samhälle som erbjuder detta rikhaltiga liv är hotat i grunden på allvar är man helt enkelt obenägen att dö för det. Som James Flynn visat har vi dessutom blivit allt bättre på att ta det hypotetiska på allvar och kan lättare såväl sätta oss in i andras situation som föreställa oss konsekvenserna av ett visst handlande.

Att det här stämmer bekräftas i en internationell forskningsrapport från tidigare i år. Man vet sedan tidigare att demokratin, handeln och kunskapssamhället minskar benägenheten för krigshandlingar, och den här studien presenterar empiriska bevis för en kulturell förändring med samma effekt. Allt färre är redo att dö för sitt land, helt enkelt. ”Den här förändringen i världsbild ger den mellanstatliga freden en allt stabilare grund”, heter det i den tysk-svensk-amerikanska studien.

Hur är det då möjligt att unga män som vuxit upp i precis detta fredliga samhälle väljer att bli terrorister? I fallet IS tycks de flesta visserligen rekryteras från vissa segregerade förorter, men som bland annat framgick av en sevärd dokumentär från Belgien är många av dem som valt att dra till Syrien killar med socialt nätverk, bra skolresultat och jobb – kort sagt med hyggliga utsikter att få ett rätt gott europeiskt liv.

Det verkar inte räcka med de vanliga jordnära förklaringarna om utanförskap, fattigdom och förtryck. Låt oss ta till en smula politisk filosofi.

Någon minns kanske Francis Fukuyama, den amerikanska statsvetarprofessorn vars bok om ”Historiens slut” blev hett omdebatterad i början av 1990-talet. I slutet av den boken förs ett resonemang om att det i ett samhälle som mognat ekonomiskt och politiskt fortfarande kommer att finnas grupper, företrädesvis unga män, som inte klarar av förlusten av ”ärorik” kamp. De kommer att slåss mot förnöjsamhet och tillfredsställelse, mot materiellt pösig vardag och för något ärofyllt och storslaget, för något som ger livet absolut mening. Fukuyama kallar denna drift, som i grunden handlar om att få känna sig överlägsen andra, megalothymia.

Enligt Fukuyama visar erfarenheten att om dessa män inte kan kämpa för en rättfärdig sak, eftersom denna redan har segrat, ”kommer de att kämpa emot denna rättfärdiga sak. De kommer att kämpa för kampens egen skull.” … ”Och om större delen av den värld där de lever kännetecknas av fredlig och välmående liberal demokrati kommer de att slåss mot denna fred och detta välstånd, och mot demokratin.”

Nu kan man med all rätt invända att de ursprungliga IS-krigarna från Syrien och Irak knappast lever i länder som kännetecknas av ”välmående liberal demokrati”. Men majoriteten av frontsoldaterna kommer trots allt utifrån. Över 30.000 har rest till kriget från ett hundratal länder. Många av de utländska IS-männen har gjort sig kända för att vara de mest brutala.

Även om tesen kan verka långsökt är den en av få genomtänkta teorier om vad som skulle kunna hända i en värld där samhällets organiserande enheter, det vill säga staterna, i huvudsak inte längre kanaliserar denna typ av drift – kalla den megalothymia eller något annat. Annat var det i den gamla onda världen. För en Stalin, en Salazar, en Pol Pot eller en Saddam Hussein var det inte svårt att få våldsbenägna unga män att ställa sig i diktaturens tjänst och därmed ”dölja” den terrorism som i grunden pågick även där och då, nämligen statsterrorism. Bashar al-Assad har dem i sina led, var så säker.

Och islam? För drivkraften att bli makthungrig våldsverkare – det vill säga den yttring som orsakar själva terrorismproblemet och därmed en stor del av våra dagars väpnade konflikter – får man förmoda att Koranen inte spelar större roll för IS-anhängarna än Das Kapital gjorde för Sendero Luminoso eller Röda arméfraktionen.

Om den nya tidens väpnade konflikter, låt oss för enkelhets skull kalla dem krig, alltså till stor del genereras av frustrerade mäns sämsta drifter; finns det då, för det första, egentligen någon artskillnad mot grov kriminalitet? Skulle inte de tatuerade maras-medlemmarna i El Salvador och Honduras eller de beväpnade unga svarta männen i Baltimore ha anslutit sig till IS om de levt på andra sidan Atlanten? Och borde vi då inte, för det andra, uppdatera vår berättelse om staters maktspel som den drivande kraften bakom krig?

Frustrerade mäns sämsta drifter har med all sannolikhet varit konflikters viktigaste generator i alla tider, men så länge de kunde döljas bakom våldsförhärligande staters strukturer såg man inte saken på det sättet. I en samarbetsvärld blottläggs däremot problemet. Det blir allas vår uppgift att lösa det: Lotsa pojkarna så kärleksfullt som möjligt tills deras frontallober är redo att fatta vuxna beslut. Och det är de inte före 25.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4