Etniska grupper segregerades – du kan inte ana vad som hände sen

Customers stand in a queue outside a branch  of the Northern Rock the British  mortage lender in Harrow, London Monday Sept. 17, 2007. Shares of British mortgage lender Northern Rock PLC, hit by a liquidity crisis which sent customers lining up to withdraw billions in deposits, tumbled more than 30 percent Monday. (AP Photo/ Max Nash)

Stadsdelen Harrow är en av Londons etniskt mest blandade. Foto: TT/AP

Det finns nästan ingen gräns för hur många bekymmer som kan grubblas fram ur en ökande invandring. Mycket kan avfärdas som hjärnspöken, men ett problem som inte förringas oavsett hur välvilligt inställd man är till migration är att etniska grupper segregeras.

Om nyanlända från vissa delar av världen hamnar i vissa stadsdelar med låga inkomster och blir kvar där, alltså inte under lång tid kommer i nära kontakt med den inhemska befolkningen, uppstår en rad tråkiga friktioner i samhället. Men blir de kvar där? Allt mindre, faktiskt.

En genomgång av forskningsläget som The Economist gjorde tidigare i januari visade att stora städer i västvärlden bli allt mindre segregerade – ja, mindre – och att det förmodligen är en uthållig trend.

Intressanta tecken kommer inte minst från USA. Det är en nation med en lång och delvis plågsam historia av segregation. Men först in kan vara först ut.

Amerikansk demografisk statistik är ypperlig och blir ännu tydligare av att amerikanerna valt att in i vår moderna tid fortsätta att dela in befolkningen i etniska grupper. Det följer logiken att man inte kan få syn på etnisk diskriminering och göra något åt den om man inte har koll på de grupper man misstänker diskrimineras. Det är inte en självklar hållning, utan snarare föremål för kontroverser. Man kan naturligtvis se saken på motsatt sätt: att diskriminering aldrig kommer att försvinna så länge etniska skillnader synliggörs. Denna andra ytterlighet representeras av Frankrike, som gärna ser sig som färgblint och inte sedan 1970-talet har räknat etnisk tillhörighet i sina demografiska mätningar. (Att det inte är givet vilken hållning som ger bäst resultat framgår om man jämför integrationsproblematiken i de båda länderna.)

Hur som helst. För att mäta segregation använder demografer ett slags olikhetsmått, ett index som anger hur stor andel människor från en viss etnisk grupp som skulle behöva flytta från sitt område till ett annat för att den etniska fördelningen skulle bli jämn. Talet 0 motsvarar total integration och 100 total segregation.

I Chicago, en av de mest segregerade storstäderna i USA, var olikhetsindexet för svarta i början av 1970-talet 90, vid millennieskiftet var det nere i 81, och nu beräknas det vara 76. I 45 av 52 amerikanska städer med stor svart befolkning har den svart-vita segregationen gått ner sedan år 2000. Mest blandat är det i södern.

När det gäller asiater och hispanics, personer med latinamerikansk bakgrund, syns inte motsvarande tendens, men det har en förklaring: Dessa grupper fylls hela tiden på utifrån, varför utflyttning från asiatiska eller hispanics-enklaver kompenseras av ny inflyttning. Samtidigt är båda dessa grupper betydligt mer integrerade från början än de svarta.

Storbritannien har också omfattande demografiska data, och även där är tendensen under detta sekel att städerna blir allt mindre segregerade, allt mer blandade. Särskilt snabbt integreras personer med afrikansk bakgrund. Vissa gamla arbetarstadsdelar i London har numera fått en ”häpnadsväckande mångfald”, noterar The Economist.

Studier i Nederländerna visar minskande segregation i Rotterdam och, de senaste åren, även i Amsterdam.

Och Sverige? Jodå, också här finns forskning, och också i Sverige syns en avtagande segregation sedan ett par decennier tillbaka. Sverige registrerar inte etniska grupper, men det finns bra statistik över socioekonomiska skillnader, liksom över inhemskt födda respektive utlandsfödda – dels i övriga Europa, dels i länder utanför Europa.

Geografiprofessorn Bo Malmberg vid Stockholms universitet deltar i ett nordeuropeiskt forskningsprojekt som kartlägger boendesegregation. Han berättar att om olikhetsmåttet används på svenska siffror får man i princip samma mönster som i USA, i alla fall efter år 2000. Allra snabbast minskar segregationen i Malmö.

Men nota bene: Detta betyder inte att de förorter och stadsdelar som brukar förknippas med segregation har börjat blandas upp. Precis som i fallet med amerikanska hispanics och asiater fylls de på med nyinflyttade samtidigt som de som bott där länge flyttar ut. Andelen utomeuropeiskt födda personer har ökat i de omskrivna förorterna, men det har den i alla andra stadsdelar också.

– Svenskfödda har mer kontakt med utomeuropeiskt födda i dag än någon gång tidigare. Men i stadsdelarna med störst andel utomeuropéer har de också mer kontakt med utomeuropéer. Båda de sakerna är sanna, konstaterar Bo Malmberg.

Den springande punkten är att integration sakta men säkert sker. Att bosätta sig i stadsområden där många landsmän och andra i liknande läge bor hör främst till de tidigaste faserna i invandringen. Som ett slags demografisk osmos späds efter hand den höga etniska koncentrationen ut.

– I Sverige är det ganska nytt att ha en utseendemässigt blandad befolkning. Men så småningom kommer det att hända som nu händer i USA, att man allt mindre bryr sig om hudfärg.

Vi får ett monokromt samhälle, som Bo Malmberg uttrycker det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är korkade studier, som tex inte tänker på att "integrationen" kan bero på att en stor del av av storstäderna i södra USA är "latiniserade" nu. Dvs "hispanics" utgör den största gruppen, och kan därför ta ut fler statsbidrag för sina verksamheter (eftersom de numera börjar dominera även i amerikanska motsvarigheterna till "kommunfullmäktige"), samt starta skolor där "alla är välkomna" men som direkt får en latinamerikansk dominans bland eleverna. USA:s framtid är spanskspråkig samt macho :)

Maria Mendez, 09:37, 1 februari 2016. Anmäl

Obändig hälsotrend trotsar krig

Skärmavbild 2016-01-20 kl. 09.07.45

Inbördeskrig vs svår epidemi. Grafik: Gapminder. 

Det mesta av vår existentiella oro kretsar kring antropologiska faror, alltså att människan är sin egen värsta fiende. Det handlar ofta om miljöfaror av exempelvis det slag som avhandlades i Paris i december och om krig, terrorism och andra våldsutbrott.

I mätningar om vad som oroar folk frågas i regel om människoskapat elände, sällan om sjukdom eller naturkatastrofer. Om epidemihotet finns med som alternativ brukar det hamna under terrorism eller krig.

Men om man nu förhåller sig lite praktiskt och skärskådar vad som hotar folkhälsan mest verkar det faktiskt vara en god idé att kalibrera om sin oro en smula mer åt naturhållet.

På den tiden den medicinska vetenskapen låg på kvacksalvarnivå (i bästa fall), var det inte bajonetter och kulor som dödade flest soldater utan bakterier och virus. I krigen före 1800 dog mer än fem gånger fler i vidriga febersjukdomar och diarréer än på själva slagfältet. Då var ändå dödstalen i strid i förhållande till hur många som deltog betydligt högre än i dag. ”Kanonmat” var en högst relevant benämning på meniga, men som bakteriemat var åtgången på detta pansar av kött och blod alltså ännu större.

Att digerdöden på 1300-talet hade en nära hundraprocentig dödlighet och raderade ut mellan en tredjedel och hälften av befolkningen där den drog fram är välkänt. Nya beräkningar visar att spanska sjukan så sent som för 97 år sedan kan ha krävt mer än fem gånger så många dödsoffer som första världskriget. Fem gånger.

Infektionssjukdomar är djävulska plågor som mildrats för oss som lever i dag tack vare vår egen tankekapacitet. Men hotet om pandemier av nya typer av virus finns kvar, liksom hotet om motgångar i kampen mot antibiotikaresistens.

När folk i större delen av världen inte längre dör som flugor i tyfus och kolera kanske krig och våld har tagit över som det största hälsohotet? Ändå inte. Med dödstal som de som rått tidigare i historien hade det möjligen varit så, men i dag tycks våldet inte omfattande nog för att påverka hälsoutvecklingen på något markant sätt.

Som dödsorsak låg krig 2014 (det blodigaste krigsåret på minst 15 år) på 55:e plats globalt. Fallen av stroke, influensa och lunginflammation var 81 gånger fler än krigsdödsfallen. Trafikolyckor låg på nionde plats. I de länder där krig pågår låg det förstås högre, ska sägas: I Syrien var det rankat som den främsta dödsorsaken, i Irak som den tredje vanligaste och i Afghanistan som den femte.

Om vi nu bortser från själva dödligheten; hur påverkar krig hälsotillståndet i ett land? Utvecklingen mot större mänsklig överlevnad visar sig vara förvånansvärt motståndskraftig. Det är inte ovanligt att hälsoförbättringar fortgår även under långa perioder av krig. Episoder av folkmord har däremot en otvetydig förödande effekt.

Låt oss med hjälp av Gapminders grafer titta närmare på medellivslängd och barndödlighet i några i sammanhanget relevanta länder:

• Under det förfelade ”Stora språnget” i Kina 1958-1962, som ledde till massvält, föll medellivslängden från redan låga 48 år till 30 år, medan barnadödligheten ökade från 23 till 30 procent.

• I Kambodja steg medellivslängden så snart kriget tog slut 1975 från 45 till 55 år, men redan 1978, under Pol Pots skräckvälde, föll den tillbaka till 49 år. Däremot sjönk faktiskt barnadödligheten en aning under hela Pol Pot-tiden.

• Sri Lanka hade inbördeskrig 1983-2009. Under hela den perioden sjönk barnadödligheten stadigt, från 3,8 till 1,1 procent. Ett år avviker dock kraftigt, 2004. Då hoppar den plötsligt upp från 1,5 till 2,9 procent. Det var tsunamins år. Medellivslängden ökar långsamt från 70 till 75 år under krigsperioden.

• Afghanistan är kanske det mest överraskande exemplet. Landet har varit plågat av krig i stort sett oavbrutet sedan 1979. Efter två års nedgång 1982-1984 har medellivslängden stigit i princip kontinuerligt hela tiden, från 42 år till i dag 58 år (undantaget: ett kortvarigt tapp på ett år mellan 1997 och 1998) Barnadödligheten har minskat precis varje år, från 26 till 9 procent.

• Somalias hälsoutveckling ser likartad ut med en medellivslängd som sakta ökar från 51 år 1991, då inbördeskriget startade, till 59 år i dag. Barnadödligheten hade en lång stagnationsperiod 1997-2006, men den har aldrig ökat under kriget, och efter 2006 började den sjunka markant.

• I Syrien syns kriget däremot tydligt på kurvan över genomsnittlig livslängd. Den har fallit från 77 till 70 år mellan 2010 och 2015. Samtidigt har barnadödligheten faktiskt inte ökat. Minskningen fortsätter efter 2010, om än ungefär hälften så snabbt som de fem åren dessförinnan.

• Även Irak fick ett tapp i sin förväntade livslängd efter det krig som inleddes med USA-invasionen 2003, från 69 år till 63 år några år senare. Men det hade återhämtats 2010, och i dag är medellivslängden i Irak tre år högre än vid tiden för USA:s invasion. Barnadödligheten har fortsatt att sjunka sakta, från 4,3 till 3,2 procent.

• Colombia, som just håller på att avveckla världens längsta pågående krig, uppvisar en helt obruten kurva av stigande medellivslängd och fallande barnadödlighet ända sedan gerillakrigen började på 1960-talet.

• Två andra latinamerikanska länder, Mexiko och Honduras, har blivit ökända för sin höga våldsbrottslighet. I Mexiko har den förväntade livslängden sjunkit med ett år efter det att knarkkartellernas våldsvåg inleddes 2006, medan barnadödligheten fortsatt att sjunka. Honduras (som faktiskt har fyra fem gånger högre mordfrekvens än Mexiko) uppvisar en intressant avvikelse på sin kurva. I princip syns ingen nedgång i den honduranska medellivslängden efter 1990, tvärtom, och barnadödligheten minskar stadigt. Men 1998 föll plötsligt medellivslängden med fyra år, och barnadödligheten steg från 4 till 6 procent. Vad hände? Orkanen ”Mitch” slog till. Året efter var dock båda värdena tillbaka till tidigare nivåer igen.

• Afrikas ekonomiska motor Sydafrika har sluppit inbördeskrig sedan apartheid skrotades men drabbades i stället av aidsepidemin. Den syns som ett djupt sår i hälsodiagrammen. 1993 kunde en genomsnittlig sydafrikan räkna med att leva i 65 år. Tolv år senare var den siffran nere i 53 år, lägre än krigsdrabbade Somalia vid samma tidpunkt. Barnadödligheten steg från 6 procent till nästan 8 innan det vände. I dag är den 4,2, och medellivslängden är tillbaka på 1993 års nivå – efter 22 förlorade år.

En ansats till slutsats blir att barnadödligheten knappt tycks kunna drivas åt fel håll av krig och våld. Medellivslängden rubbas ibland, men inte alltid, negativt. Epidemier och naturkatastrofer slår betydligt hårdare mot hälsoutvecklingen.

För säkerhets skull ett viktigt påpekande: Krigen är givetvis ett oförsvarligt ont, utan vilket hälsoförbättringarna hade gått snabbare. Man kan också invända att exempelländerna ovan har väldigt olika utgångspunkter. Men icke desto mindre: Vad det är som får kurvorna att dyka i de drabbade nationerna, och vad inte, är kanske inte det man spontant skulle vänta sig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Bra jobb! Själv har jag slötittat på att polion har blivit utrotad i Afrika trots de återstående krigen och terroristerna, Två länder kvar... (Med reservation för nya polioutbrott.)

Torbjörn Larsson, 20:03, 25 januari 2016. Anmäl