Stå upp för det här byråkratiska underverket! Det är allvar nu

eu komboParadoxen: Populister inne i unionen (här Geert Wilders, Nederländerna) sågar den, medan demokratiaktivister utanför unionen (här i Kiev, Ukraina) hyllar den. Foto: TT

Det är hög tid att försvara EU, både dess idé och dess faktiska existens, och sluta leka med tanken att en lösning på unionens tillkortakommanden skulle vara gå ur eller gemensamt skrota den. För nu finns starka krafter som driver åt det hållet på riktigt. Det är ingen seminarieövning längre.

Journalister, politiker och tyckare av allehanda slag missar sällan ett tillfälle att peka på var unionsbygget brister eller när medlemsländerna inte beter sig som de lovat i fördragen. För den insatta kan det vara lätt att förstå skillnaden mellan kritik av systemet och motstånd mot systemet, men för många andra framstår litaniorna som kvitton på att EU borde bli historia.

EU-fientliga populister skördar valframgångar i delar av västra Europa och tar över makten i delar av östra Europa. Nu bränns det. Nu kokar det ner till vad som är verkligt viktigt, och då gäller det att tydligt försvara idéer som är goda i sin kärna. Det är en god idé att tona ner nationalism, att rasera gränser, att samarbeta, att sträva efter att radera ut olikheter och att lära sig av varandra, och sådant är vad EU:s kärna handlar om.

Det har fattats många dåliga beslut. Några av de stora satsningarna har gått för fort eller varit för breda och ogenomtänkta. Men de ska modifieras och förbättras, de ska inte skrotas. Världen har ingen bättre förebild för det som en vacker dag i någon form måste bli det sätt på vilket hela den här mänskligheten ska kunna fungera ihop.

Frågan är vad ledare som Viktor Orbán och Jaroslaw Kaczynski vill ha EU till, eftersom de verkar förakta några av de grundläggande värden unionen vilar på. Jag är inte säker på att man vill höra svaret. Deras länder befinner sig dock de facto inom EU:s hägn, och det går inte att överskatta betydelsen av att de är tvungna att månad efter månad överlägga med 26 andra regeringar och förklara sin ståndpunkt, och att deras regeringstjänstemän dag efter dag måste stöta och blöta sina idéer med hundratals andra tjänstemän från olika hörn av kontinenten. De är alltså fortfarande, tack och lov, en del av de malande förhandlingarnas välsignelse; den säkraste garanten mot extrema beslut (och därför en ordning som väcker auktoritära ledares hånskratt).

”Globalisering” är ett ord på nedgång, antagligen för att det känns slitet. Men det är ofta just när ett upphaussat begrepp förlorar sin dominerande ställning i det offentliga samtalet det blir riktigt verkligt. De flesta av de kriser EU gått igenom de senaste åren är inget annat än markanta uttryck för globaliseringen, och migrationsvågen är den mest handfasta. Att försöka lösa flyktingfrågan med stängda gränser är lika smart som att försöka bli rikare än andra genom att tillverka allt själv. Det är inte bara ineffektivt, det skapar osämja. Vilket börjar bli obehagligt tydligt.

I en krönika nyligen, som lämnade kvar minst en sten i skon, ansåg finansmannen och debattören George Soros att väst underskattar motivationen hos Putins Ryssland att underblåsa den här utvecklingen. Europas akilleshäl, dödsskräcken, har lett till en överdriven fokusering på Mellanösterns terrorhot och fört uppmärksamheten bort från Ryssland, där den enligt Soros borde ligga. Det ekonomiskt krackelerande Ryssland skulle nämligen ha mycket att vinna på Europas sönderfall: slopade sanktioner, nya handelspartner och breddad intressesfär (redan odlas kontakterna med Europas högerpopulister).

Soros tror inte att Putins tanke med att gå in i Syrienkriget var att splittra EU med hjälp av en akut flyktingkris på toppen av alla andra pågående kriser, ”men när Putin väl såg chansen att påskynda EU:s sönderfall grep han den”. Soros medger att EU har en fenomenal förmåga att harva sig igenom den ena krisen efter den andra men tror att de fem sex som nu pågår samtidigt riskerar att bli övermäktiga. Låt oss bara hoppas att han har fel.

EU:s inre marknad kanske till nöds kan överleva utan euron och Schengen, men den monetära unionen och passfriheten är två av de vackrast möblerade rummen i det europeiska huset och därför också, trots allt, de mest populära. Knappt hade risken för en unionsupplösning på grund av eurokrisen sjunkit undan en smula förrän risken för upplösning på grund av flyktingkrisen anmälde sig. Roten till denna nya kris ligger, precis som i eurons fall, inbäddad i unionens eget regelverk.

EU har i decennier försökt åstadkomma en gemensam asylpolitik, helt enkelt eftersom en sådan är nödvändig om den inre marknadens fyra friheter ska kunna förverkligas till hundra procent. Men arbetet har hanterats styvmoderligt, för att uttrycka sig milt. Det har – egentligen i strid mot andan i fördraget – haft tonvikten mer på immigrationskontroll och ekonomiska intressen än på normer och humanitära hänsyn, konstaterar folkrättsprofessorn Gregor Noll. Rättigheterna för personer från länder utanför EU beskars som ett slags ”konstitutionellt bondeoffer” för att åstadkomma stöd för fri rörlighet inom EU. Eller rättare sagt: det blev i praktiken upp till enskilda medlemsländer att förhålla sig till utomeuropeiska medborgare efter eget skön. Det kunde man kanske komma undan med så länge världen var stor och folk inte rörde sig särskilt mycket. Det fungerar alltså inte längre.

Gregor Noll är visionär nog att antyda vad som måste hägra på mycket lång sikt, nämligen ”en mer solidarisk efterföljare till nationalstaten”. I väntan på en sådan fjärran utveckling är hans förslag dels att skrota Dublinförordningen, som uppenbarligen är feltänkt, dels att komplettera dagens territoriella asylsystem med ett system för humanitära viseringar.

Sådana skulle utfärdas på medlemsländernas ambassader runt om i världen. Kanske kunde en grupp länder gå före. En fördel med en sådan ordning vore att människosmugglarnas informationsövertag skulle knäckas. Systemet skulle dessutom innebära en naturlig fördelning redan från början, något som ju tycks vara omåttligt svårt att åstadkomma med kvoter. Resursstarka medlemsländer har fler ambassader än resurssvaga. Med humanitära viseringar skulle inte heller länder som Storbritannien kunna utnyttja sin geografiska belägenhet för att komma undan sitt ansvar i flyktingmottagandet, skriver Noll.*

Nå, en ”Brexit” skulle ju lösa det problemet. Det var ironiskt. Det utträde ur unionen som britterna ska rösta om den 23 juni är en förvriden idé om att saker och ting skulle bli bättre genom att klippa banden med några av de djupast rotade demokratier som finns. Tala om att såga av den gren man sitter på. Det är olustigt att blotta möjligheten till brittisk EU-brytning skapat en smitta som nu tycks få fäste i trångsynta kretsar från Paris till Köpenhamn.

Då finns det andra medlemsländer, företrädesvis på den motsatta flanken, som den unionsvänliga i deppiga stunder snarare skulle vilja se göra en exit. Men ändå inte: då skulle ju Putin få som han vill, om man ska tro Soros. För övrigt är det låga odds på att inte ens Ryssland i längden vinner på en sådan vildavästernutveckling.

Nej, alla diplomatiska ansträngningar, påtryckning eller smörjning, är bättre än att ta till sågen. Skulle EU stympas skulle rebellerna ändå bara bli tvungna att göra en cirkelformig rörelse och efter en tid komma tillbaka till utgångspunkten med baskern i hand: ”Släpp in mig igen.” Upplöstes EU helt skulle det behöva skapas på nytt – eller en liknande tät sammanslutning mellan demokratier med någon annan geografisk avgränsning, för all del. Inte mig emot (om tio tjugo år är det kanske möjligt, men hitta en sådan i dag, den som kan).

Man kan argumentera för att ta det piano med unionens utbyggnad, och man måste självklart föra en konstant debatt om hur unionen ska kunna fungera bättre. Men att börja amputera i historiens hittills mest framgångsrika integrationsprojekt? Det är självskadebeteende. Det enda skälet att ta bort EU vore för att ersätta det med en interkontinental motsvarighet.

Du som tror på att medborgare, makthavare och nationer kan förhandla sig ur nöd och kriser och kompromissa sig fram till en bättre tillvaro, du som tror att den här artens umgängesformer kan förbättras; du som tror på människan, kort sagt: Stå upp för det här projektet nu. Du kan vara socialist eller liberal, det finns ändå något centralt som förenar alla som föreställer sig mänsklig utveckling.

Själv tror jag på djupare ekonomisk samordning för att parera framtida finansiella chocker och att humanitära viseringar eller andra lagliga asylvägar kan vara en väg ut ur flyktingkrisen, och jag hoppas på större mod i striden mot antidemokratiska och illiberala krafter i Europas regeringskanslier och att vi inte sett den sista visionären på den Europapolitiska scenen.

Nu måste vi lägga föraktet för fransk byråkrati och ilskan över demokratiskt underskott åt sidan ett tag. Vi behöver försvara det här bygget tillsammans. Egentligen borde vi som tillhör de 28 förnya våra löften till varandra, likt ett gift par i medelåldern. Kan man starta en sådan rörelse?

 

* Britterna har i praktiken en större invandring än många av de medlemsländer som ligger högre på listan över flyktingmottagare. Under de tolv månaderna fram till den 1 juli i fjol var nettoinvandringen rekordhöga 336.000 personer (636.000 minus 300.000 som emigrerade). Ungefär 60 procent av dem som kommer är EU-medborgare. De allra flesta är arbetskraftsinvandrare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6