Mycket måste gå fel, trots allt

Utskrift

Källor: EM-DAT och NOAA

Efter 15 års inbromsning tog uppvärmningen åter fart för ungefär två år sedan. Sedan i oktober verkar jordens termostat ha lagt i en överväxel, och temperaturen nu i februari var så mycket högre än tidigare nivåer att alla bedömare, oavsett hemvist i klimatdebatten, tappade hakan. En detaljerad genomgång av rekordslakten, som Eric Holthaus gjort i Slate, kan ge vem som helst skrämselhicka.

Medeltemperaturen hamnade ungefär 1,2 grader över 1900-talsgenomsnittet, vilket betyder i runda tal 1,5 grader över förindustriell nivå, vilket sin tur betyder att den kortvarigt redan nått den nivå som klimatöverenskommelsen i Paris för sade att den inte någonsin får överstiga (att man har ett temperaturmål och inte ett utsläppsmål är underligt, men nu är det en gång bestämt så).

En stor del av den här chockhöjningen beror på väderfenomenet El Niño, och temperaturen kommer att falla tillbaka under loppet av det här året. Men ingen vet med hur mycket, och storleken på temperaturhoppet indikerar att det finns en hel del underliggande uppvärmning. Det är lika bra att ställa in sig på att vi i alla fall inte sjunker under en grad över förindustriell nivå igen. Det är inte trivialt, och det motiverar en bekymmersrynka eller två mellan ögonen.

Nästa tankeled bör då bli att spana efter effekter. Är redan detta en farlig nivå? Det vet vi inte förrän om ett antal år.

Bland de saker vi kan se i dag är att under den tid storleken på uppvärmningen klättrat från 0,7 till ungefär 1 grad, i runda tal de senaste 20 åren, har antalet inrapporterade väderkatastrofer i världen inte ökat, trots tilltagande informationsflöde. För storm- och torkkatastrofer är trenden i stort sett horisontell, och när det gäller översvämningar har fallen som inrapporterats gått ner sedan början av 2000-talet, visar den internationella katastrofdatabasen EM-DAT. Antalet epidemier, en risk som ibland nämns som en sidoeffekt av uppvärmningen, har minskat med hela 80 procent efter en topp år 2000.

Då ska man veta att det under det dryga halvseklet från andra världskriget fram till millennieskiftet skedde en kraftig ökning av antalet inrapporterade naturkatastrofer av alla typer. Det har förstås med kommunikationer och information att göra. Ingen tror nog på allvar att det i genomsnitt ägde rum en tredjedel så många jordbävningar varje år på 1950-talet som på 2000-talet, eller en sjundedel så många stormar.

Är 2000-talets katastrofnedgång tillfällig? Kanske. Vad betyder den? Ingen vet. Det är upp till var och en att dra slutsatser efter kunskap och förmåga.

Och den som gör det gör klokt i att tänka på att det trots allt är ganska mycket som måste gå fel för att en fullfjädrad klimatångest ska vara påkallad. Skräckscenarierna bygger nämligen på allvarlig risk i åtminstone fyra lager:

1 Klimatkänsligheten (hur mycket växthusgaserna påverkar temperaturen) måste verkligen vara hög.

2 Temperaturökningen måste verkligen få mestadels negativa konsekvenser och verkligen leda till en markant ökning av extrema väderhändelser.

3 Vi kommer verkligen inte att hinna anpassa oss till förändringarna och/eller parera dem.

4 Vi blir verkligen inte så pass mycket rikare att de befarade ökade dödsfallen på grund av klimatförändringar uppvägs av ett ännu större antal liv som kan räddas.

Att reda ut huruvida allt detta kan gå fel samtidigt, eller bara en del, eller kanske inget, är inte långsökt utan vetenskapligt relevant.

När det gäller risk nummer 1 kan ju en och annan tycka att den senaste tidens uppvärmning avgjort den saken. Det vore förståeligt, men det är värt att påpeka att den nyss avslutade 15-åriga perioden av långsam uppvärmning, pausen kallad, inte gavs samma avgörande kvaliteter. Så sent som förra sommaren uppmärksammades en forskningsrapport som med ett kreativt nytt beräkningssätt kom fram till att uppvärmningspausen i själva verket var en synvilla. Tongivande klimatdebattörer var inte sena att omfamna studien. Fast så enkelt var det inte. Det brukar inte vara det. För en månad sedan kontrade en ny vetenskaplig artikel med att slå fast att jo, vi hade en uppvärmningspaus, och vi vet inte vad den berodde på. Noterbart är ett en av författarna är ingen mindre än Michael Mann, som tidigare ifrågasatt pausen och som låg bakom den beryktade ”hockeyklubbskurvan” (se förklaring här).

Klimatkänsligheten ser förvisso ut att ligga betydligt närmare IPCC:s genomsnittliga prognoser nu än för ett par år sedan, men den torra sanningen är att dom i målet inte kan fällas på länge än. Vi måste åtminstone vänta ut El Niño.

Vad ökad medeltemperatur betyder för väderextremer, en del av risk 2 ovan, är den kanske svåraste saken att räkna ut av alla svåra beräkningar FN:s klimatpanel har att göra. Panelens senaste sammanfattning kan heller inte slå fast att någon tydlig förändring hittills ägt rum när det gäller stormar, torka och översvämningar. Studierna spretar. En vanlig teori har varit att torrare områden blir torrare och våta våtare. I början av mars visade en Nature-studie att kraftiga regn tycks ha ökat med någon procent per decennium i både torra och våta områden. Fem dagar tidigare publicerades en annan studie i samma tidskrift som drog slutsatsen att klimatmodellerna tenderar att överskatta i vilken omfattning klimatförändringar bidrar till extrema väderhändelser som värmeböljor och skyfall.

För- och nackdelar med högre temperatur för olika växt- och djurarter är värt en egen utredning, men det är inte självklart att nettot blir negativt. Grödors avkastning ökar och har på 40 år fördubblats (mindre i Afrika). Huruvida ytterligare växtfrämjande koldioxid i atmosfären och längre växtsäsonger kan ge fortsatt förbättring eller om varmare väder och mer extremer tvärtom kommer att bryta trenden må de lärde tvista om – och det gör de. Men till och med Johan Rockström har konstaterat att koldioxidökningen får skogarna att växa till och öknarna att förgrönas.

Kan vi anpassa oss och parera? Jag tycker nog att Parisavtalet, som blev starkare formulerat än till och med miljöaktivister hade räknat med, är ett gott exempel på vad som kan åstadkommas när väl en kritisk massa bytt fot. Data från Internationella energiorganet IEA visar nu dessutom att de människogenererade utsläppen ligger still på tredje året, trots fortsatt ekonomisk tillväxt. Att bygga säkrare hus, skyddsvallar och annat kommer att vara en barnlek när vi väl bestämmer oss för det. Utfattiga Bangladesh lyckades redan på 1980- och 1990-talet skydda sig så pass att hundratusentals fler nu överlever cykloner.

Professorn i maringeologi Martin Jakobsson berättade för en tid sedan för en förvånad Gustaf Klarin på P1 att han inte trodde på ohanterligt snabba havsnivåhöjningar och inte ville skrämmas med domedagsscenarier. Kunskapen om vad som sker med smältande isar när temperaturen stiger är så dålig att det inte går att säga hur mycket haven kan tänkas stiga, menade Jakobsson. Han var säker på att det hela kommer att gå så långsamt att mänsligheten hinner anpassa sig: ”Det är hanterbart.”

Och risken för otillräckligt välstånd, slutligen? Med tanke på den ångande tillväxten i stora delar av världen och det veritabla raset i extrem fattigdom (utradering till 2030 är inom räckhåll) inbillar jag mig att det är den av riskerna de flesta, även de mest ångestridna, faktiskt vågar tona ner. Om riskscenario 1-3 besannas spelar förstås välståndet knappast någon roll, men det är en tanke som börjar i fel ände. Högre levnadsstandard betyder inte bara ökad livslängd i största allmänhet. De ökade resurserna är en förutsättning för såväl anpassning som förmåga att ställa om energisystemen och strypa utsläppen. Det visar inte minst de senaste siffrorna över koldioxidutsläppen. Så det är snarare med säkrad – och hållbar – ekonomisk tillväxt vi måste börja.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En så kallad 'inbromsning' är diskutabel, då värmen till världshaven ökade i samma takt. Om man drar korta anpassningar, inte de kanske 30-åriga klimatet utspelar sig över, så var ökningstakten ytterst lite lägre. Drar man om 15-årsanpassningen idag så har den takten natirligvis suddats ut och ersatts med busness as usual. 'Inbromnsingen' var mest en denialiststory, som för all del tittades på (och ofta förkastades) av forskarna. Kan vi sluta tala om den nu?

Torbjörn Larsson, 14:12, 21 april 2016. Anmäl

Perspektiv på ett svart mordår

Skärmavbild 2016-03-20 kl. 13.54.05

Antal offer för dödligt våld i Sverige 1964–2014. Diagram: Brottsförebyggande rådet.

Mord på öppen gata i Bredäng. Tolv timmar senare skjuts en man i huvudet i Vårberg. En vecka tidigare: skottlossning på Gärdet i Stockholm och en dödsskjutning i Malmö.

Lev i nuet och må bättre, heter det i självhjälpslitteraturen. Det är säkert inget dåligt recept mot stressen över livspussel och karriär, men som metod för förstå samhällsutvecklingen är dess värde noll och intet.

Megatrender kan styckevis vara labila historier, och man behöver ofta många år, ja, decennier, för att se vartåt det tar vägen. En närsynt här-och-nu-approach kan i det sammanhanget närmast bli en förbannelse. Ett gott exempel på det är utvecklingen av våldet i samhället.

I veckan kom Rättsmedicinalverkets årliga mordstatistik. Min kollega Stefan Lisinski gjorde redan före årsskiftet ett överslag att antalet mord under året skulle landa på lite drygt 100, och det visade sig vara en träffsäker prognos. Det blev 103, enligt RMV.

Ett skäl till att Lisinski gjorde en specialgranskning under hösten var många oroliga frågor om alla rapporter om dödligt våld och en allmän känsla av att det nu var värre än någonsin.

Och det var värre. Men inte än någonsin.

I förhållande till de allra senaste åren utgör 2015 mycket riktigt en stor obehaglig topp på kurvan. Både 2013 och 2014 var antalet mord och dråp 87, vilket är ungefär den nivå vi vant oss vid det senaste decenniet. Samtidigt stack 2012 av åt andra hållet med bara 68 fall av dödligt våld.

Fjolårets siffra är den högsta sedan 2007, då det registrerades 111 fall. Sett i backspegeln framstår det året som en tillfällig topp.

Mycket förenklat kan man säga att Sverige haft 100 mord och dråp om året sedan mitten av 1970-talet, men kurvan var långsamt (och hackigt) stigande fram till 1990, och därefter har den varit långsamt sjunkande.

Mordfrekvensen i Sverige har beskrivit samma utveckling som i resten av västvärlden. Långt tillbaka i historien, före statens våldsmonopol, handel, utbildning och allmän civilisering, var risken för dödligt våld i Sverige precis som överallt annars mångdubbelt högre än i dag. Men den sjönk stadigt. Under första delen av 1900-talet hade mordfrekvensen fallit till historiskt låga nivåer.

Att den plötsligt började stiga på 1960-talet har av Steven Pinker och andra forskare tillskrivits den frambrytande frihetliga och individualistiska strömningen med sin åtföljande förlust av auktoritetslydnad. Det blev mer droger och stökigare på gatorna. Nedgången det senaste kvartsseklet kan i det ljuset ses som en återgång till mer normala nivåer i väst.

”Fram till nu”, då, säger pessimisten.

Frågan är dock hur realistiskt det är att redan tala om ett trendbrott. Det rimliga är att avvakta en smula. Om två tre år vet vi om 2015, liksom 2007, var en avvikelse eller en verklig början på något nytt.

Hittills har jag bara talat om antal. Och det görs också ofta när det dödliga våldet diskuteras. Men sakta men säkert ökar folkmängden även i det här landet – på 2000-talet inte längre så sakta, heller – vilket förändrar siffrorna som andelar.

Befolkningsökningen gör att antalet 103 förra året, då folkmängden var 9,7 miljoner, skulle motsvara en mordsiffra på 86 i mitten av 1970-talet, då folkmängden var 8,2 miljoner, och 94 i mitten av 1990-talet, då folkmängden var 8,8 miljoner. Men vid båda dessa tidpunkter var antalet mord runt 100.

”Inflationsjusterat” efter folkmängd ligger fjolårets mordiska år fortfarande en bit under den genomsnittliga 1990-talsnivån, som med detta sätt att räkna blir 111.

Kulmen för det dödliga våldet i Sverige inträffade ett par år före och efter 1990, då över 120 mord registrerades. Med dagens folkmängd motsvarar det 136 mord.

Nå, det är ingen tvekan om att saker och ting står mycket illa till i vissa delar av samhällets undervegetation. Samtidigt som de spontana fyllemorden är betydligt färre i dag än förr i tiden är skjutvapnen fler och den organiserade brottsligheten värre. Den förstnämnda förbättringen har hittills varit större än den sistnämnda försämringen och haft större betydelse för vanligt folks liv. Kanske är den trenden över. Eller kanske ändå inte.

Tillägg den 1 april: Den 31 mars kom Brottsförebyggande rådets årsstatistik, och den anger antalet offer för dödligt våld 2015 till 112, alltså ett mord högre än 2007. Med den ”inflationsjusterade” räkneövning jag ägnade mig åt ovan hamnade fjolårets nivå alltså i stort sett på 1990-talets genomsnitt. (Egentligen är det internationellt vedertagna jämförelsemåttet mord per 100.000 invånare. Jag lovar att använda det nästa gång.) 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Enligt Brå så har försök till mord och dråp ökat med 470 % mellan 1975 och 2014. Det grova våldet har således exploderat i omfattning och överlevnaden får vi tacka sjukvården för. Att fokusera sig på enbart de med dödlig utveckling ger en falsk bild av att det inte blivit värre. DNs skrivning säger vi kan slappna av, no worries - har tom blivit bättre, men verkligheten säger vi fått ett inferno av våld. Det tog mig 5 min att fiska fram data på Brås hemsida. Läsare, se upp !, du blir manipulerad

Rutger Engellau, 07:07, 22 mars 2016. Anmäl