Payback time: Krypen räddar oss

15693-worms_news

Mjölbaggslarver har frigolitparty.           Foto: Yu Yang, Stanford University

Om vi tänker bort klimatdelen ur begreppet ”miljö” en liten stund (eftersom den frågan på många sätt utgör en egen kategori) är miljön i allmänhet i bättre skick än den framställs. Det gäller gifter, luft- och vattenkvalitet och det gäller såväl rika som fattiga länder, även om man ska akta sig för att trivialisera de ruggiga partikelmolnen över storstäder i en del tillväxtländer, i synnerhet de indiska.

Men även om vi har betydligt bättre koll i dag än förr på vilka ämnen som skadar naturen och i vilka koncentrationer, och även om vi har betydligt lägre toleranströskel för sådana skador, både med hjälp av lagar och med hjälp av engagerade medborgare (det finns ett vakande falköga över varje känsligt habitat), betyder inte det att somt inte blivit sämre på den mer basala nivån.

Ibland tänker jag lite dystert att ett mer auktoritärt samhälle nog innebär vissa fördelar för närmiljön (förstå mig rätt: även en blind höna kan finna ett korn, som bekant). På systemnivå tar vi hand om våra sopor oändlig mycket bättre i dag än under de jäsande soptipparnas tid, men det är något med frihets- och individualitetsrevolutionen som lett till en slappare sophantering i den så att säga individnära miljön. Folk slänger skräp i parker och på stränder och skiter i att plocka upp det, helt enkelt.

Om jag anstränger mig minns jag förvisso att det rätt skamlöst kastades tomburkar och kolapapper ut genom bilfönstren längs landsvägarna i min barndom, men jag anar ändå att just den här sopaspekten försämrats. Jag ser det själv på somrarna (hur kan ungdomsgäng bara resa sig upp från sotiga engångsgrillar och kletiga frigolitlådor och lomma därifrån, utan att någon av dem ens vänder sig om?), och min okulära observation får visst stöd i de skräpmätningar som görs sedan några år.

Mycket av skräpet är plast. Det är ett på många sätt fantastiskt material som kan höja livskvalitet och förbättra hygien och på senare tid också blivit ett high-tech-material (en Boeing Dreamliners vikt utgörs till 50 procent av plast). Men volymerna är nu så enorma att 25 miljoner ton plastförpackningar varje år undkommer all form av insamling och återvinning och hamnar där det inte ska vara, exempelvis i havet.

Detta är ett av dagens verkligt obehagliga miljöproblem, eftersom det är så svårt att föreställa sig hur man ska komma till rätta med det.

Plast är svårnedbrytbart. Det har visat sig att en stor del av plasten finfördelas till ibland mikroskopiska partiklar, som hamnar i näringskedjan. Vi vet ännu inte mycket om hur dessa partiklar påverkar olika arters hälsa, men det finns tecken på att reproduktionen störs.

Produktutvecklingen mot biologiskt nedbrytbara plaster är lovande, men det hjälper ju inte mot den bråte som redan besudlar vår hydrosfär. På några ställen i världshaven har ökända väldiga ”öar” av plastsörja ansamlats (inte så kompakta att de syns som öar på nära håll, men illa nog). Så vad ska man göra? Samla in möget? Men hur?

Allt fler studier pekar mot att vår bästa chans kanske är att förlita oss på våra allra minsta medvarelser här på planeten.

För några år sedan upptäcktes i en studie i Massachusetts att vissa former av bakterier hade ätit sig in i plastbitar som samlats in i Atlanten. De här mikrobvarianterna hade dragit sig specifikt till plasten. Spanska forskare har en tid experimenterat med en bakterie som ger sig på vissa ämnen som används när man tillverkar plast. Och i vår har det berättats att japanska forskare på en soptipp i Osakaprovinsen hittade en bakterie som bryter ner polyetentereftalat, pet, en av de vanligaste förpackningsplasterna. På sex veckor omvandlade de en tunn pet-film till koldioxid och vatten.

Små gynnare, i ordets sanna bemärkelse. Det vore en dröm om de kunde hjälpa oss att slippa se sådant här:

In this picture taken on June 19, 2013 fishermen sit on a garbage filled riverbank at a dump site in Manila. The Philippines financial capital banned disposable plastic shopping bags and styrofoam food containers on June 20, as part of escalating efforts across the nation's capital to curb rubbish that exacerbates deadly flooding. AFP PHOTO/NOEL CELIS

Foto: AFP

På sätt och vis är det inte förvånande att bakterier äter plast, eftersom det mesta av det är gjort av naturlig råolja. Efter oljeutsläppet i Mexikanska golfen 2010 fick kolväteslukande bakterier minst 200.000 ton olja att försvinna.

Men det är inte bara bakterierna:

Ett internationellt utvecklingsföretag baserat i Wien och Hongkong har tillsammans med ett nederländskt universitet (älskar vetenskapsvärldens nationsgränsförakt) matat ett par svamparter med plastskräp som placerats i en behållare av agar (sjögräsgelatin) och fått fram en fullt ätbar produkt.

Det är inte första gången man konstaterar att svamp kan gilla plast. Amerikanska och peruanska forskare hittade för fyra år sedan en svampsort i Ecuadors regnskog som knaprade i sig polyuretan.

Och i höstas lyckades ett amerikansk-kinesiskt forskarteam visa att mjölbaggslarver kan äta upp frigolit. Resultaten ”tycks öppna en ny väg mot att lösa det världsomspännande problemet med plastföroreningar”, menade professor Wei-Min Wu, en av författarna till larvstudien.

Först probiotika, sedan transplantation av avföring för att rädda tarmsjuka till livet, och nu detta; bakterierna har gjort blixtkarriär från dödshot till livshopp. Och så mjölbaggar och svamp på det, som orsakat så mycket elände för oss. Nu ska vi dessutom äta insekter för att rädda världen.

Är detta krypens återupprättelse? Eller är det kanske vi själva som kommit fram till att det är payback time?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En arg fjärdedel utan svar

GOP 2016 Trump

Foto: Mel Evans, AP

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”

Karl Marx

Tänk dig att den stora berättelsen i världen just nu är att betydelsen av folk, länder, kulturer, kön, religion och sexuell läggning raskt avtar, att de saker du upplever gör dig till kvinna eller man, homosexuell eller heterosexuell, svensk eller turk, västerländsk eller österländsk blir alltmer otydliga och att alla gamla välbekanta kategorier kokas samman i en stuvning av allmän mänsklighet. Gör den tanken dig upplyft, nyfiken, likgiltig – eller livrädd?

Jag är den första att beklaga högerpopulismens uppsving, främlingsfientlighetens allt synligare fula tryne, de dokumenterade bakslagen för yttrandefrihet och rättigheter. Men dra i tyglarna ett litet ögonblick: Hur djupgående är de här yttringarna egentligen? Tjänade alltså sekler av långsam men obändig färd mot mänsklig frihet och civiliserat beteende inte någonting till? Är de flesta verkligen redo att förkasta demokrati och rättigheter och underkasta sig tvång och ofrihet?

Allt fler förståsigpåare hävdar att ljuset börjar slockna i de politiska rum vi gnetat så länge och så hårt för att lysa upp. Senast var det New York Times-krönikören Roger Cohen som skrev dramatiskt att liberalismen är om inte död så i alla fall hängande på repen.

Han gissade att representativ demokrati och rättsstat upplevs som bleka lösningar i en individualistisk tid av självcentrerade sociala medier och dataspel. Och i en era av politiskt skrikande, polarisering, skrämselargument och politik som underhållning ”är Trumps framgångar lika lite förvånande som de är hotfulla”, menade Cohen. ”Historien upphör inte, den böljar fram och tillbaka” skrev han och syftade på Francis Fukuyamas omtalade 1990-talsbok ”Historiens slut och den sista människan”. Fukuyama hade fel, alltså.

Jag tror att Cohen, liksom många andra, övertolkar och feltolkar vad som händer.

En del av Fukuyamas analys var att liberal demokrati blev segerrik eftersom trovärdiga universella alternativ hade förkastats. Det gäller fortfarande.

I ideologiernas kamp under 1900-talet var det fascismen och dess onda kusiner som tidigast tappade trovärdighet, i höjd med andra världskriget. Återstod liberalismen och socialismen.

Fram till murens fall räknade ganska många med att det vara en tidsfråga innan ett helt nytt, socialistiskt samhällssystem stod för dörren. Sven Wollter kanske tror det än i dag men knappast Stefan Löfven eller Bernie Sanders.

Det som fräter på den liberala och demokratiska samhällsmodellen i dag (inom vilken nästan hela det normala partipolitiska spektrumet ryms) är inga genomtänkta alternativ utan motrörelser: ”Vårt samhälle för med sig så många problem, så detta vill vi inte ha.” Så vad i stället? ”Jag vet bara att det var bättre förr, innan det blev så här oöverskådligt och osäkert.”

För vad skulle den alternativa modellen vara? Putins och oligarkernas nationalistiska Ryssland? Det teokratiska Iran? Det partikapitalistiska Kina? Men varför åbäkar sig dessa auktoritära styren med att arrangera riggade val om de är så säkra på att den representativa ”västerländska” demokratin är fel? Viktor Orbáns tal om att skapa en ”illiberal demokrati” bär syn för sägen: han har ingen uttänkt alternativ modell, han är bara emot.

Det kan hända att Francis Fukuyama underskattade historiens benägenhet för bakslag, som Peter Wolodarski var inne på i en söndagskrönika i DN. Men det vi ser som bakslag visar inte att hans tes var fel, utan det visar rädslan inför den nya verklighet Fukuyama beskrev.

Dessutom förutsåg Fukuyama (om jag bara får göra en sista referens till en av mina favoritreferenser) att en värld dominerad av krafter som söker fredlig samexistens och ökad välfärd skulle kunna få revolterande grupper på halsen som hatar den nya världsordningens pösiga självtillräcklighet och söker sig tillbaka till ”ärorik” konflikt. Det är det resonemanget som åsyftas i boktitelns sista del, ”den sista människan”.

Som vi alla kan konstatera om ser oss omkring en liten stund verkar flera krafter samtidigt, och det är inte den auktoritetstörstande, självförintande kraften som är den mest dominerande.

Den individualism Cohen själv talar om som ett problem; vad är den annat än en sidoeffekt av den underliggande frihetsrevolution som knappast låter sig rullas tillbaka när den väl en gång fått fart? En öppen, blottlagd värld ger den fart. Hemvisten är inte längre en plats, och den blir allt mindre en plats, som socialpsykologen Lars Dencik konstaterat.

Det finns en ung tysk ekonomiforskare i Oxford, Max Roser, som för en outtröttlig kampanj för en faktabaserad världsbild. Roser twittrade snabbt ett svar på Cohens dystra diagnos med ett diagram som med all önskvärd tydlighet visar vartåt världens länder är på väg över tid: mot färre diktaturer och fler demokratier.

Tankesmedjan Freedom Houses index över friheten i världen citeras ofta, och organisationen är en av de strängaste bedömarna av samtiden. Kvasifria länder som Ryssland placeras utan vidare spisning i samma kategori som de få återstående fullfjädrat kvävande diktaturerna, som Nordkorea. Men till och med i Freedom Houses sammanställningar framgår det att antalet valdemokratier inte slutat öka, vilket ibland hävdas, utan efter en dipp 2007 till 2010 åter gått upp och nu med 125 är det största antalet hittills.

Under uppmärksamhetsradarn utvidgas de mänskliga rättigheterna hela tiden; det må gälla kvinnors politiska inflytande, homosexuellas rättigheter, förbud mot barnaga eller slopade dödsstraff.

Så medan vi läser om Trump, Orbán, kriget i Syrien och dess fem miljoner externa flyktingar ägnar sig världen fortfarande i huvudsak åt mänsklig utveckling. Denna innebär oundvikligen större öppenhet och integration, vilket skrämmer vissa minoriteter till uppror, minoriteter som märks som vore de majoriteter, vilket i sin tur får stora delar av den utvecklingsvänliga majoriteten att drabbas av oro, för att inte säga panik, över att något verkligt farligt är i görningen. Lite i onödan, så att säga.

Hur stora är minoriteterna? Carl Bildt beskrev i en artikel i vintras vad han kallar ”The Angry Quarter”, den fjärdedel av väljarkåren som är arg, desillusionerad och frikopplad från gängse politiskt liv och som vi andra behöver ge akt på. Det kan säkert ligga där någonstans, lite olika fördelat i olika hörn av den fria världen.

De mest spektakulära utvecklingsrevoltörerna är jihadisterna och högerextremisterna, huvudfiender som på många sätt existerar av samma grundorsak. De mindre extrema är populisterna och deras anhängare, ibland öppet xenofobiska, ibland dolt. Svansen är vanligt hyggligt folk som känner sig pressade och stressade över att allt de vant sig vid tycks flyta.

De sistnämnda är ofta men inte alltid män. De är ofta men inte alltid outbildade personer som riskerar att förlora jobbet i globaliseringen. Och de känner ofta men inte alltid en främlingsfientlighet eftersom de på allvar är skräckslagna inför hotet att den mänskliga gruppering de identifierar sig med ska utplånas i den allmänna kulturella och sociala gränsupplösningen. Det är inte framför allt globaliseringens objektiva offer som röstar på Trump och Le Pen, utan dess subjektiva. (De objektiva förlorarna finns förstås, men i den mån dessa väljer valsedel på den grunden röstar de nog snarare på vänstern – den populistiska varianten eller den mer ansvarstagande – precis som under hela 1900-talet. Mycket kan man säga om dem, men de är inte i första hand auktoritetstörstande eller främlingsfientliga.)

Gemensamt för alla ovan nämnda kategorier är ett mått av bigotteri. Trångsynthet går liksom inte att förena med en positiv bild av globalisering.

Nej, ljuset slocknar inte i de upplysta rummen, men det flimrar, och det kräver så klart underhåll. Det är lite bökigt men bör inte vara särskilt svårt om vi andas lugnt. Installationerna är stadiga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack!

Anders Bolling, 15:56, 29 april 2016. Anmäl

Trevligt att kunna läsa basfakta som rättar de många populistbeskrivningarna! Som någon sa om medierna i det moderna samhället (med tanke på vetenskapens kvalitetskrav), den gamla mediala neutralitetsprincipen "å ena sidan/å andra sidan" håller inte alltid längre, när diskussioner ersätts med fakta. Du är före de andra journalisterna i kurvan.

Torbjörn Larsson, 14:07, 21 april 2016. Anmäl