Förvåningen: Brexit betydde ”gå ur EU”

A man reads a copy of the London Evening Standard with the front page reporting the resignation of British Prime Minister David Cameron and the vote to leave the EU in a referendum, showing a pictured of Cameron holding hands with his wife Samantha as they come out from 10 Downing Street, in London on June 24, 2016.  Britain voted to break away from the European Union on June 24, toppling Prime Minister David Cameron and dealing a thunderous blow to the 60-year-old bloc that sent world markets plunging. / AFP PHOTO / LEON NEAL

Oops! Foto: TT/AFP

Det är riskabelt att anordna folkomröstningar i komplicerade existentiella frågor. Den utsagan är varken kontroversiell eller elitistisk.

Förutsättningen för noga övervägda val i de brittiska valbåsen i torsdags var att tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut. Sannolikheten för en sådan komvuxmobilisering var hela tiden i omedelbar närhet av noll. Det är inte konstigt att en sådan typ av folkomröstning kommer att handla om andra saker eller blir ett slags förtroendeomröstning om nationella politiker.

Nu när chocken har lagt sig stockar sig analyserna av hur i hela friden det kunde bli Brexit. Det finns en rad skäl att tro att miljontals brittiska väljare inte var på det klara med vilken bomb de apterade. Här är tre.

1 ”Bryssel bestämmer över oss”

Den traditionella EU-kritik som hör till kategorin ”jorden är rund” och som finns överallt, även här, går som bekant ut på att det egna landet är en marionett i händerna på ”EU-byråkrater” i ”Bryssel”, som klubbar beslut över våra huvuden. I själva verket är det snarare vi alla som beslutar över huvudena på varandra, korsvis. Men det är extremt svårt att förmedla den tankefiguren. Den arga pensionären i fiskeläget i Kent som tror att det är kommissionens byråkrater som fattar de beslut som styr hennes liv, vilket de inte gör, röstar själv fram Londonparlamentariker som med pensionärens mandat i portföljen åker till möte efter malande möte och driver fram eller bromsar eller stoppar beslut som gäller inte bara pensionären, och inte bara alla britter utan 508 miljoner europeiska medborgare. ”Det är ju lika mycket du som bestämmer över mig”, har man lust att säga till henne.

Denna grundläggande missuppfattning fanns på Albions ö i torsdags, liksom den skulle i varje folkomröstning om utträde. (Att britterna till yttermera visso har undantag från det mesta av det gå ur-propagandisterna har skrämts med är överkurs.)

Man kan grubbla över vad som hänt om bara omröstningsfrågan formulerats om en smula från det intetsägande ”Bör Förenade kungadömet förbli medlem av Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?” till det ledande men betydligt innehållsrikare ”Bör Förenade kungadömet fortsätta att samarbeta med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder, eller bör Förenade kungadömet lämna samarbetet med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder?”

2 ”Man vet vad man har men inte vad man får”

Ska man då inte ens ha folkomröstningar om inträde i EU? Då är ju frågan lika komplicerad? Jo, det är rimligt. Men det finns en viktig skillnad, och det har att göra med hur Brexitomröstningen uppfattades, framför allt av de äldre väljargrupper som avgjorde saken.

En genomgående egenskap hos folkomröstningar är att de har en konserverande effekt. Det som föreslås framstår som osäker mark för många som inte känner sig insatta. Man vet vad man har men inte vad man får. Röstar man om inträde är det uppenbart för alla att man röstar om en förändring. Det blir ett aktivt val om att gå in i något nytt. Att rösta för ett brittiskt utträde var en röst för en precis lika dramatisk förändring, men det var inte uppenbart. Min tes är att det av alltför många snarare uppfattades som att rösta för att återgå till status quo. Dessa grupper insåg helt enkelt inte att Storbritannien (precis som dess omvärld) förändrats i grunden under 43 år av EU-medlemskap, att det nu utgör en tråd i en tät europeisk väv. Att lossa en tråd ur en väv utan att destabilisera hela väven är ett grannlaga pilljobb som inte ens säkert får en lyckosam utgång.

Ett brittiskt EU-utträde är i dag i paritet med att bryta upp Förenade kungadömet i sina beståndsdelar eller att rösta bort det nuvarande brittiska statsskicket för en federal republik. Britterna: ”What!?”

3 ”Nu har nog EU lärt sig en läxa”

Brexit är dessutom ännu ett exempel, ett av de mer dramatiska hittills, på att medborgarna inte längre automatiskt gör som deras ledare säger utan blir allt självständigare gentemot auktoriteter (vilket jag tidigare resonerat om här, och som Joris Luyendijk skriver klokt om här). Den eftertankens kranka blekhet som kommit i dagen under helgens lopp antyder att resultatet innehöll ett stort mått av misstro mot politiker. Många (de flesta?) britter vet inte att deras politiker faktiskt genomför 85 procent av sina vallöften utan utgår från att politikerna bara pratar luft.

I skrivande stund har mellan två och tre miljoner skrivit under en petition om att hålla en ny folkomröstning. Med all säkerhet är de flesta av dessa stanna-anhängare, men en fiskare i Ramsgate som DN träffade på midsommarafton sätter sannolikt ord på vad en hel del gå ur-röstare egentligen avsåg med sitt historiskt drastiska beslut:

– Ingen vågade tro att vi skulle få rätt. Men nu har nog EU lärt sig en läxa.

Ge eliten en näsbränna, alltså. Inte på riktigt klippa alla band över Engelska kanalen.

Det motsägelsefulla i torsdags var att de yngsta väljarna med bedövande majoritet ville stanna, precis som en lika bedövande majoritet av den politiska och ekonomiska eliten. De unga är naturligtvis inte mer auktoritetsbundna än de äldre. De gjorde sitt val därför att de är globala infödingar. De ser i praktiken vilka vinster integration för med sig. Dessutom vet de inte om något annat än ett EU-integrerat Storbritannien. Den här gången sammanföll deras världsbild med elitens.

Att just de unga vill att britterna ska vara med ger visst hopp om att rädslan för integration kommer att växa bort. Frågan är bara hur långt den röd-vit-blå brittiska tråden hinner rivas loss ur den europeiska väven innan vi hunnit dit.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej, nej jag har inte läst "Det mjuka monstret". Tack för tipset. Demokrati i en globaliserad värld är en komplex fråga. Det enda som torde vara ganska säkert är dock att det inte längre är möjligt att återgå till en nationalstatsvärld med slutna system. Demokrati är också mycket vidare än majoritetsstyre. Kompromisslöst majoritetsstyre blir ett slags diktatur. Folkomröstningar med ja- och nejalternativ och där inget krav på kvalificerad majoritet satts upp ger ett särskilt oflexibelt majoritetsstyre. Det är olyckligt i nationellt existentiella frågor.

Anders Bolling, 15:28, 6 augusti 2016. Anmäl

Tror det ligger mycket i det HM Enzensberger säger, då han antyder att Europa idag genom EU deltar i det första projekt som utan våld söker införa en post-demokratisk styresform. Målet: att omintetgöra dagens europeiska mångfald, och införa en form av styre där medborgarna saknar möjlighet att ställa de styrande till svars. På ett tillsynes godtyckligt sätt dikteras livsvillkoren för en halv miljard medborgare oberoende av deras politiska åsikter och tidigare traditioner. Allvarligt, enligt mig!

Elisabet Wahlgren, 12:31, 27 juni 2016. Anmäl

Anders Bolling, vad är din syn på demokratins överlevnad? Kräver inte den kunskap hos folket som ska vara med och styra? Hur kan du förutsätta att det är osannolikt att "tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut." Tror du så lite på folket - då har knappast folkstyret en framtid. Apropå Bryssels beslutsordningar: har du läst Hans-Martin Enzensbergers Det mjuka monstret i Bryssel? Tror den kunde ge viss input!

Elisabet Wahlgren, 09:35, 27 juni 2016. Anmäl

Bra artikel av Bolling. Ska bli intressant att följa den brittiska eftervalsanalysen som väl kommer igång när röken lagt sig - skulle tippa att det handlar om det Bolling säger: att denna folkomröstning handlade om att äldre medborgare önskar sig tillbaka till något som inte finns (likt SD:s dröm om svenskhet), att det handlade om okunskap om EU:s demokratiska struktur och om hur EU-besllut fattas, och om att projicera allt upplevt missnöje på en kombination av invandrare och EU.

Anders Brynge, 08:46, 27 juni 2016. Anmäl

Helt obegriplig text. Hur man kan vända ”Man vet vad man har men inte vad man får” till att det var enklare(!) att rösta för brexit saknar total verklighet. Det krävs ett fantastiskt mod av britterna att rösta emot EU. Det syns på de ungas röster, de har ännu inte fått modet att rösta emot något som verkar hugget i sten. Just där är problemet, att vi aldrig diskuterar EU. Det står t.ex ingenting i denna text om hur flykting- eller migrations-problemen ska lösas. De är skapade av EU.

Thomas Eliasson, 22:13, 26 juni 2016. Anmäl

Och om de spricker i solen?

Britain UKIP Referendum

Ukipledaren Nigel Farage drömmer om Brexit. Foto: TT

Tar mörka krafter över västvärlden? Oron djupnar över att populister på ömse sidor om Atlanten växer sig allt starkare. En del (de flesta) kallas högerpopulister, en del vänsterpopulister (vad som är ”höger” och ”vänster” i nationalistisk nostalgi är dock för mig oklart). Förvånansvärt många bland de oroliga får det att framstå som om ”krafterna” pådyvlas oss av något slags ond maktelit. Om något är det väl snarare tvärtom.

Populisternas världsbild är verkligen bedrövlig, men låt oss leka med en vanvördig tanke: låt dem få smaka på makt och ansvar.

Det är nog ställt utom allt tvivel att en förklaring till de här partiernas frammarsch är rädsla för den nya världen, för gränslöshet och normbrytande öppenhet. Men populismvågen har fler lager.

Förklaringen ”brist på utbildning” är inte särskilt gångbar när andelen högskoleutbildade i Europa är högre än någonsin. Däremot talar mycket för att dessa partier gynnats av att folk blivit allt mindre auktoritetsbundna och allt självständigare.

Ett självständigt folk var väl rimligen vad vi ville uppnå med alla frihetliga reformer, men en kanske oväntad bieffekt har blivit att det inte längre räcker med att vara en myndig auktoritet för att tillräckligt många väljare ska imponeras och ställa sig vid valurnan med mössan i ena handen och något statsbärande partis valsedel i den andra.

De politiska ledarna märker av detta. Ett uttryck är de senaste decenniernas folkomröstnings-bonanza.

Folkomröstningar är inget vidare lyckat sätt att fatta övervägda beslut i svåra ämnen. Lik förbannat envisas opinionspressade politiker att tid efter annan ta till detta föregivet demokratiska sätt att tillförsäkra sig själva några års legitimitetsrespit på maktens tinnar. Dessvärre har bara en mikroskopisk del av medborgarna möjlighet och tid att sätta sig in i en så komplex fråga som exempelvis vad ett lands medlemskap i EU har för implikationer på samhället på decenniers sikt. Därför är det inte underligt om de flesta följer principen ”man vet vad man har men inte vad man får” eller röstar på något annat än frågan handlar om, inte minst för att visa politikerna att de minsann inte är någon osjälvständig valboskap.

Varje lärare från högstadiet och uppåt vet vad förskjutningen betyder. Minns ni att man förr utgick från att de betyg man fick var de man fick? Icke så längre. Lärarkåren måste varje termin stålsätta sig med argument inför ettriga ifrågasättanden från elever och deras föräldrar.

Ingen auktoritet är given.

I fallet Donald Trump är det nästan övertydligt hur hans anhängare i stort sett blir mer hängivna i takt med att de etablerade politikerna skäller på honom. Magnaten som underdog, alltså.

Nu råkar det ju dock vara så att Trumps och de andra populisternas anhängare har hoppat i galen tunna. Majoriteten av dem lär en dag inse det, dessvärre kanske inte innan de greppar nästa valsedel, men om inte förr så i skarpt läge.

För det är så enkelt, och så ospännande, att de erfarna politiker som inte lovar blixtsnabba lösningar och förgyllda skygglappar åt alla är de som vet mest om vad det innebär att styra ett land och att samordna styrningen av många länder. I regeringskansliernas gråa vardag måste man nämligen ta hänsyn till flera grupper samtidigt. Den springande punkten här är att även de flesta populister blir varse detta så snart de hamnar i ansvarsställning, eftersom de är lika mycket människor som etablerade politiker.

Så har det blivit med företrädarna för norska Fremskrittspartiet och finländska Sannfinländarna, vilka följdriktigt tappat i opinionen sedan de fick ministerposter. Danska DF och nederländska PVV har insett riskerna för urvattning och vägrar sätta sig i regering, trots stora mandatandelar.

Med en så här självständigt agerande väljarkår lär inte populisteländet försvinna så länge Trump, Le Pen, Farage, Åkesson, Strache och till och med Kaczynski och Orban, som ju har hela makten, kan framställa sig som underdogs.

I Europa har de beslutsfattare som brukar betraktas som den politiska eliten traditionellt förknippats med integration och åtminstone en principiellt positiv inställning till öppenhet även gentemot resten av världen och dess människor. Om vi nu föreställer oss att det var tvärtom, att den europeiska makteliten man- och kvinngrant propagerade för nationella lösningar och ökade barriärer mot alla dessa märkliga folk några hundra kilometer bort, skulle man tryggt kunna sätta en god slant på att folkdjupen hade börjat mullra av krav på slopade gränser och en ”europeisk gemenskap”, kanske till och med en ”europeisk union”. Vilket noga räknat var ungefär vad åtminstone progressiva delar av folkdjupen krävde på den gamla nationalistiska tiden.

Tänk om man måste släppa ut kon ur båset innan man kan börja sakna den?

Det här betyder inte att ett riskabelt fullskaleexperiment med populister vid makten är att rekommendera (och mycket tyder på att deras väljarunderlag trots allt har ett tak vid 20-25 procent), det betyder bara att med tanke på de processer som verkar i sammanhanget skulle utfallet faktiskt kunna bli förvånansvärt ofarligt. Norge och Finland ger möjligen en fingervisning.

Om populisterna tillåts få regeringsmakt kan det gå på tre sätt:

1 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, vilken inte visar sig fungera i praktisk politik, varför de tappar i väljarstöd och snart åker ut.

2 De inser att deras orealistiska agenda inte fungerar i ansvarsställning och inleder en omvandling till normala politiska partier (de norska och finländska exemplen).

3 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, försöker genomdriva den i konflikt mot andra partier och behåller eller stärker sitt väljarstöd.

Scenario ett och två ger ett godartat utfall för den som i dag känner oro. Scenario tre betyder att folket borde bytas ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0