Rikt + tätt = grönt

new york

Allt pekar på att vi blir tre eller fyra miljarder till på jorden innan befolkningstillväxten stannar av.  En ganska vanlig reaktion på den upplysningen (som exempelvis förmedlades av DN i samband med världsbefolkningsdagen i juli) är att detta oundvikliga tillskott av människor innebär en oacceptabel belastning för naturen. Inte minst för att djuren berövas livsutrymme.

Att det rent fysiskt ryms fler exemplar av djur och växter på en jord utan städer och vägar säger sig självt. Människor tar viss plats. Om man vill att det ska finnas människor måste man acceptera att det inte kan finnas lika många individer av andra arter som på en jord utan människor. Men sambandet mellan ökad folkmängd och artdecimering är långt ifrån rakt.

Det är faktiskt inte svårt att hitta perioder och platser där sambandet varit det omvända. Många större djurarter pressades på kort tid till utrotningens gräns av brutal jakt för hundra år sedan, och rent av långt före industrialiseringen, när mänskligheten var betydligt mindre än i dag.

Varg, björn, lo, järv, bäver, utter och till och med rådjur och älg var sällsyntheter i Sverige (några av arterna sköts av helt) under 1800-talet, när folkmängden var mindre än hälften av dagens. Ett stort antal fågelarter utraderades i Söderhavet för tusen år sedan. I Nordamerika tros numera den förhistoriska megafaunan inte ha kollapsat av klimatförändringar utan av intensiv överjakt under några sekler eller millennier. På samma kontinent slaktades 60 miljoner bisonoxar på 1800-talet av glest utspridda jägare med gevär (se även inlägg här och här). USA hade då mellan en tiondel och en femtedel så många invånare som i dag.

I dag finns livskraftiga stammar av alla de nämnda nordiska djuren. Söderhavets öriken omhuldar sin färggranna fågelskatt med skyddsområden (även om flera arter ännu är sårbara). Och från USA kom nyligen rapporter om att antalet arter som kunnat lyftas bort från en lista över hotade arter nått rekordnivå: 19 stycken de senaste sju åren, varav 6 bara i år. Normalt brukar mellan fem och sju arter kunna avföras under motsvarande tidsrymd.

Förklaringen är naturligtvis inte den ologiska och bakvända att djurarter pressas mindre ju fler människor det finns. Den har med civilisation att göra.

Ju rikare vi blir, desto mer uppskattar vi naturen för dess egen skull och desto mer har vi råd att uppmärksamma dess problem. Ju mindre beroende vi är av att ha ihjäl djur utanför stugknuten, antingen för att få mat på bordet eller för att vi känner oss hotade, desto större sund respekt får vi för vilda artkusiner. Föreställningen att de människor som lever nära naturen, eller i den, är de som respekterar den högst må vara den intuitivt omedelbara, men låt aldrig intuitionen få vara ensam chef på hjärnkontoret.

Ingen skulle i ett rikt land i dag komma undan med att öppet förorda total utrotning av något större än zikabärande myggor eller guineamask. Maten ordnar vi på annat, industrialiserat sätt. Nytillskottet av mänskliga individer bor sammanpressade i städer. Den ännu växande befolkningen behöver inte längre enorma nya landytor.

Titta på den här fascinerande kartan över klimatavtryck i USA:s olika postnummerområden (se också bilden ovan). De största avtrycken finns i mindre orter och glesa förorter, medan storstädernas tätast bebyggda centrala delar lyser som gröna öar mitt i utsläppstopparnas röda områden. I New York framstår Brooklyn, Queens och Manhattan som ett grönt lapptäcke. Allra grönast är postnummerområde 10036. Det är mitt i Manhattans Midtown. Där ligger Times Square.

Ju tätare, desto renare.

Tre fjärdedelar av den väntade folkökningen det här århundradet kommer att äga rum i Afrika, och den afrikanska urbaniseringstakten är på väg att matcha den asiatiska, som nu är världens högsta. (Det finns bekymmersamma tecken på att den afrikanska storstadstillväxten kommer att ge upphov till sociala och ekonomiska problem som inte drabbade Asien under tidigare decennier, men det får avhandlas i egen ordning. Det viktiga i det här sammanhanget var ju i viken grad människorna lämnar naturen i fred och i stället tränger ihop sig).

Slutligen: Ibland framhålls att takten i artutrotningen nu är mycket snabbare än innan människan kom in på scenen, att vår påverkan har fört planeten in i vad som brukar kallas en sjätte massutrotning. I sin mest pessimistiska variant bygger den uppfattningen på förmodanden som är svåra att kontrollera, bland annat överslagsberäkningar av hur många insekter, svampar och andra små organismer som borde försvinna när regnskog huggs ned. Man kan dock komma fram till hög historisk utrotningstakt även om man bara utgår från kända fall bland däggdjur.

Hur som helst, jag har skrivit om artutrotningen flera gånger och ska inte fördjupa mig ytterligare denna gång, men jag vill tipsa om denna briljanta genomgång av frågan och vilka problem den är behäftad med som miljöskribenten Fred Pearce gjorde för ungefär ett år sedan. Den är kanske det mest matnyttiga som skrivits i ämnet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vad händer med vår värld(sbild)?

News Headline Terrorism

Illustration: GL

Mitt emot vårt hotellfönster, på andra sidan kullerstensgatan med spårvagnsräls, har lägenheterna skogsgröna gjutjärnsterrasser. Tre våningar över varandra. På den översta sitter tre män i olika generationer i skymningen försjunkna över en karta. Ett par öl står på bordet. Under deras sandalbeklädda fötter gungar en ung pojke i en hängmatta. En retriever, eller om det är en lite större terrier, slickar sig ren intill. Terrassen därunder är tom på folk, men på gatan utanför släntrar skrattande sällskap förbi.

Jag hade inte vetat. Jag hade inte ens anat att något obehagligt försiggått. Alla umgås ju, de äter, dricker, shoppar, flanerar. Allt pågår, allt är liv, allt andas normalitet, för att inte säga hopp. Om det inte varit för de fördärvliga nyhetsnotiserna. Jag kan inte avstå, ändå.

Politiker kan vara duktiga talare och kommunikatörer, emellanåt demagoger, men det är inte särskilt ofta de förmedlar det som i någon saklig mening är de viktigaste berättelserna om vår tid. Däri har de mycket gemensamt med oss journalister. Det som uppfattas som mest dramatiskt just nu och det senast inträffade får en extremt mycket större uppmärksamhet än allt annat som händer.

Kvällspressen har inte sällan häcklats för sitt abnorma fokus på mordfall. I varje ny rättsinstans brukar varje fall vevas som om det var nytt. Rapporteringen kan ge intrycket att Sverige har, säg, 500 mord om året och inte 100, vilket i runda tal är den verkliga siffran.

I rapporteringen om terrorismen beter sig alla medier så här. Överallt. När alla redaktioner med självaktning nu dessutom trycker ut nyhetsnotiser till miljarder smartphoneanvändare ser det under intensiva nyhetsdygn faktiskt ut som om världen står inför Ragnarök.

Jag har tillbringat en del av terrorsommaren i två sydeuropeiska länder och dessutom tidvis skannat av åtta tio internationella nyhetskanaler på teven, såväl Pekingbaserade, Qatarbaserade och Moskvabaserade som brittiska, amerikanska, franska och spanska. Och jag kan berätta för er som inte själva konstaterat det, eller anat det, att det är exakt samma nyhetsrapportering där som här. Från ett München som jagar en ensam artonårig galning som skjutit ihjäl nio personer rapporteras live i flera timmar i alla stora internationella tv-kanaler. Om ensamma galningar som masskjuter i Orlando eller mejar ner i Nice blir det minst ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser. Överallt.

Skälet är uppenbart: den journalistiskt oemotståndliga kopplingen – potentiell eller verklig, svag eller stark – till 2010-talets internationella skräckberättelse, den jihadistiska terrorismen.

Det är inte lätt att försöka inta en rationell och balanserad hållning till dessa stort uppslagna dåd i dessa dagar. Det finns både ett inre och ett yttre motstånd. Man framstår lätt som hjärtlös. Det betyder inte att ingen bör försöka.

Hur har världen förändrats det senaste året? Har mordfrekvensen ökat? Har antalet dödsfall i krig gått upp? Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar? Har fler blivit fattiga? Har den ekonomiska tillväxten avstannat? Har andelen arbetslösa stigit? Har dödsstraffet spridit sig till fler länder? Har valdemokratin slutat sprida sig?

Svaret på alla dessa frågor är nej. Det vi lägger all vår mediala energi på för tillfället är ett enskilt men spektakulärt bakslag.

I fem länder har antalet döda i terrordåd ökat med tre fyra gånger – i antal med runt 20.000 offer – sedan 2011: Irak, Syrien, Nigeria, Afghanistan och Pakistan. Det är också länderna där de stora krigen pågår. Men det är i regel inte dessa länder, eller dessa krig, som med jämna mellanrum det senaste året gett upphov till ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser, tillika ångest. Nej, det är dåden och hoten om dåd i Västeuropa (och i viss mån Turkiet).

Även i väst har antalet attacker ökat dramatiskt, men – och det är det viktigaste av allt att komma ihåg – från en oerhört låg nivå. Förra året dödades 175 personer i terrorattacker i Västeuropa (definierat som 20 länder). Det var den högsta siffran sedan 2004, då Madridbomberna dödade 191 människor. Längre tillbaka skördade separatistisk terrorism fler. Tretton av åren mellan 1972 och 1988 hade högre terrordödstal än 2015.

Tre fjärdedelar av alla terrordödsfall sker i de fem länderna nämnda ovan. I västvärlden som helhet har 2,6 procent av alla terrordödsoffer krävts de senaste 15 åren, och då är 11 septemberattackerna med 3 000 döda inräknade.

För att göra en jämförelse med våldsbrott vi lärt oss att leva med: Internationellt sett begås mycket få mord i EU, och mordfrekvensen sjunker. Ändå var det under förra året, året för Parisattackerna, ungefär 30 gånger vanligare att dödas i ett ”vanligt” mord än i en terrorattack i EU. I hela världen dödades förra året 28 000 personer i terrorattacker. Samtidigt begicks 440 000 ”vanliga” mord. Globalt var det alltså nästan 16 gånger vanligare att mördas än att dödas i ett terrordåd, trots de enorma dödstalen i framför allt Mellanöstern.

Vi bör tänka oss för, alla vi som har makt över budskapen. Och vi bör lära oss att handskas med budskapen, alla vi som konsumerar dem.

Det finns sätt. Frågan är om man behöver läsa någon annan bok än Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt” för att rusta sig för den stigande floden av rubriker och utspel.

Kahneman förklarar hur våra hjärnor styr oss in i tankebanor vi tror vi anträtt medvetet men som i själva verket är intuitiva diktat. En central egenskap som styr vårt sätt att uppfatta världen är att vi har förlustaversion, det vill säga vi skyr motgång och förlust betydligt intensivare än vi gläds över framgång och vinst. Vi är också, utan att aktivt förstå det, offer för haloeffekten, som betyder att det första intrycket smittar av sig oproportionerligt mycket över därefter följande information. Heuristikens mentala genvägar innebär att när en fråga är lite för komplicerad att besvara utan ansträngning försöker hjärnan omedelbart besvara en enklare fråga som är lik den vi egentligen behöver få svar på. Vi dras också med konfirmeringsbias: vi uppmärksammar selektivt mest sådant som bekräftar vad vi redan tycker, tror och vet. Till råga på allt förstår vi inte intuitivt lagen om små tal, vilket gör att en hel del statistik är extremt svår att snabbt ta till sig. ”What you see is all there is”, vill hjärnan helst säga oss.

Alla dessa mentala spratt har enorm betydelse för hur vi hanterar nyheter och hur rädda vi blir för depescherna om terrorism. Vi gör klokt i att försöka bli medvetna om processerna. ”Människors och andra djurs hjärnor innehåller en mekanism som är gjord för att prioritera dåliga nyheter ” … ”Man har inte hittat någon lika snabb mekanism för att upptäcka goda nyheter”, skriver Kahneman.

Många har denna sommar ställt sig frågan ”Vad är det som händer med vår värld?” En mer relevant fråga vore: ”Vad är det som händer med vår världsbild?”

 

P.S. Den som läser Kahnemans fenomenala bok bör vara beredd på att en sträng läsning får livet att framstå som lite mindre magiskt. Med en lite elak tolkning skulle man faktiskt dessutom kunna säga att Kahneman, i den roll han intar som rationalitetens fanbärare, på sätt och vis dämpar hoppet om framsteg, eftersom mycket av det vi gör ”mot alla odds” visar vår förmåga till transcendens och för oss framåt. Han framhåller visserligen att optimism har ett värde, inte minst som sköld mot motgångar, men han mer än antyder att denna hållning inte har särskilt mycket rationellt fog för sig. Dock är även dessa passusar fulla av insikt och kunskap. Boken är en guldgruva. D.S.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Tack, Kent!

Anders Bolling, 16:22, 26 augusti 2016. Anmäl

Hej, Karin, nej de antaganden om vad högre medeltemperatur kan leda till i fråga om extremväder har i princip ännu inte materialiserats i annat än fler varma dagar och färre kalla dagar. Framgår av IPCC.

Anders Bolling, 16:21, 26 augusti 2016. Anmäl

Avslutning på min tidigare kommentar: ...7 000 år sedan. Men en skillnad är att ”överlevnadshotet” numera kommer oavbrutet flödande från hela världen och inte endast från - säg - just den sabeltandade tiger som befinner sig tiotalet meter ifrån mig. Kort: Dagens journalistiska koncentration på att inte missa någon ”väsentlig händelse” påverkar läsarnas uppfattning om hur omvärlden ser ut. Ibland till misstolkningens gräns.

Kent Meissner, 15:06, 7 augusti 2016. Anmäl

Fortsättning på min tidigare kommentar: Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliserande människogrupper var själva ”överlevnadshotet". På så sätt liknar dagens katastrofjournalistik det sätt som var relevant för - säg - 7 000 år sedan.

Kent Meissner, 11:58, 7 augusti 2016. Anmäl

En utmärkt reflektion av Anders Bolling! I dagens läge får läsarna själva stå för sorteringen bland överflödet av ”överlevnadshot". Kanske även journalisterna (i denna tid av minskande resurser för undersökande journalistik) själva borde få tillgång till kunskap om elementär informationsperception och inte över axeln skyffla vidare allt till läsarna. Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliseran

Kent Meissner, 11:33, 7 augusti 2016. Anmäl

karin karin: Det är du som behöver läsa på. Torka har alltid förekommit då och då och har snarare blivit lite ovanligare än vanligare de senaste årtiondena. Bristande vattentillgång beror väldigt ofta på för mycket folk, boskap och konstbevattning. Exempelvis i Syrien, där några försöker skylla på klimatförändringar fast orsaken till krisen egentligen var misshushållning med vattenresurserna. Dödligheten i naturkatastrofer har minskat med ungefär 90 % på 100 år.

Lars Kamél, 09:46, 7 augusti 2016. Anmäl

Anders Bolling - läs på om klimatförändringar. Dina retoriska frågor får det att framstå som att ändrar klimat inte skördar offer. "Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" Extrem torka, missväxt och bristande vattentillgång är bara några exempel på vad ökad global medeltemperatur orsakar. Detta skördar liv, skapar konflikter och tvingar folk på flykt. Det är väl illa nog???

karin karin, 01:08, 7 augusti 2016. Anmäl

"Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" - dessa retoriska frågor får det att framstå som att klimatfrågan inte är ett verkligt problem. Är det din avsikt? Anders Bolling, läs på! Torka pga klimatförändringar skördar liv och missväxt och bidrar till både konflikter och flyktingkatastrofer.

karin karin, 00:52, 7 augusti 2016. Anmäl

Tyvärr har inte Anders Bolling förstått innebörden av den radikala islamismen som är den starkaste inspirationskällan för majoriteten av terrordåden. Problemet är att vi utan vidare importerat en enorm mängd människor som är potentiella terrorister. Än så länge har vi en högkonjunktur som dämpar symptomen. Men när konjunkturen försämras kommer motsättningarna öka, de potentiella terroristerna riskerar att blomma ut. Vårt samhälle är på väg åt fullständigt fel håll, vi borde vara oroliga.

Jarl jansons, 22:46, 6 augusti 2016. Anmäl