Vad ska de säga nu när debattlocket är av?

LÄSUTREDNING

Hur låter det månne om det sägs rakt ut?    Foto: TT

Man kan diskutera om det någonsin varit särskilt tabubelagt i den svenska debatten att problematisera invandringen. Men låt gå för att det har det. Låt gå för att många debattörer och journalister har varit alltför försiktiga. Detta måste hur som helst beskrivas i förfluten tid. I dag är det knappast längre möjligt att hävda att problem som kopplas till stor invandring inte diskuteras. Eller problem knutna till invandring från specifika kulturområden.

Folk som oavsett vad forskning visar har bestämt sig för att invandring stjäl jobb och kostar enorma summor för vårt välfärdsreservat kan säga det, och gör det också, så som danskar har gjort länge och britter gör efter Brexit. Men även i seriösa sammanhang räknas det på invandringen. Och det pratas etnicitet.

De som hävdar att de tidigare inte riktigt vågat ge uttryck för det obehag de känt inför invandringen, på grund av upplevt eller verkligt grupptryck, känner i dag rimligen inte några sådana hämningar. Om vi hade ett lock på debatten är det definitivt av nu, efter den Stora Flyktingvågen 2015.

Det betyder att vissa intressanta saker händer. Agnarna sållas från vetet.

De som förut upprördes över att det inte ”talades klarspråk” kommer att bli besvikna. Den ”tysta majoriteten” ansluter sig nämligen inte till det invandringskritiska lägret bara för att problemen diskuteras mer.

Andelen svenskar som vill minska flyktingmottagandet sjönk från cirka 60 procent i början av 1990-talet till drygt 40 procent i början av 2010-talet. En klar majoritet blev en klar minoritet inom en period av tjugo år – båda lägena i en tid då det alltså inte, tydligen, ”talades klarspråk”. Ökningen av stödet för ett visst främlingsfientligt parti här i landet sammanfaller inte med en ökning av andelen som tycker vi borde ha färre flyktingar, enligt migrationsforskaren Joakim Ruist, snarare en liten minskning. Vilken effekt 2015 års flyktingvåg har haft på just denna återkommande mätning är inte klarlagt. Men en EU-undersökning som genomfördes i maj visade att andelen svenskar som fick ”en positiv känsla” av invandring från länder utanför EU hade gått ner med åtta procentenheter jämfört med året före. Ändå är Sverige, EU-landet som tog emot överlägset flest asylsökande per capita i fjol, med 62 procent ja-svarare på den frågan fortfarande överlägset mest invandringsvänligt i EU.

Jag var i början av veckan på ett flyktingseminarium där alla deltagare var närmast symfoniskt överens om värdet av ett generöst mottagande. Så smäktande tongångar hörs sannerligen inte i alla mötesrum, och framför allt inte vid alla köksbord. Det vet vi alla. Locktonerna från de nya murbyggarna är vad som oroar många av oss allra mest i dessa dagar. Seminariepanelen var inget undantag.

I ett sådant stämningsläge är det lätt att glömma att nästan alla människor i åtminstone den rikare delen av världen bär på minst ett par generationer av levande minnen av fördelarna med en öppen värld, och folk i dessa länder (och alla andra, för övrigt) har en högre utbildningsnivå och större kunskap om omvärlden än någon generation har haft någon gång tidigare i historien. Vad är egentligen sannolikheten för att en majoritet under sådana förutsättningar skulle vända dessa framsteg ryggen? Det är ju i praktiken vad som krävs för att få en Orbaniserad värld. Är folk en skock får? Allt mindre, faktiskt (se här).

Ärligt talat, den enda rimliga slutsatsen vettiga människor kan dra av vetskapen om att det finns problem är att försöka ta itu med dem, som alltid. Och tro det eller ej, men lika lite som man längre kan säga att saker om invandring ”inte får sägas” i det här landet kan man hävda att ”ingenting görs” för att lösa uppkomna problem. Politikerna gör knappt annat (sedan kan och bör man ha synpunkter på det kloka i många åtgärder). Det gäller problemen med mottagande och handläggning, det gäller problemen med integrationen och det gäller problemen med könsrollerna. Den praktiska samhällsaktivitet förra årets flyktinginflöde gett upphov till syns i BNP-siffrorna. Och ja, det medges att det är viss skillnad på Sverige och en del andra europeiska länder i det här avseendet. Tills vidare.

Det som nu händer, för att komma till poängen, är något i grunden klargörande: Den hårda främlingsfientliga kärnan kan inte längre framställa sig som ett slags yttrandefrihetens och folkviljans riddare utan tvingas i stället avslöja vad de egentligen tycker och vill, och det är att dessa nya grupper av människor inte hör hemma här utan bör köras i väg. Fler kommer även här att uttrycka sig som Ungerns illiberala ledare Viktor Orban, som man vet exakt var man har när han förklarar att ”vi vill inte se stora minoriteter med andra kulturella särdrag bland oss, vi vill att Ungern ska förbli Ungern”. Det inte alla i hans ringhörna som varit lika tydliga. Hittills.

Sverige och de flesta andra EU-länder har nu i ett slags desperation infört en strängare invandringspolitik än på mycket länge, i de flesta fall med hjälp av partier ur det traditionella politiska systemet. Men det spelar ingen roll för den hårda kärnan. Det räcker inte, säger den. Och det kommer aldrig att räcka.

Den majoritet i det här landet som däremot har den pragmatiska synen att invandring och utvandring är en naturlig del av samhället och inom rimliga gränser är fullt hanterbar kommer att fortsätta att tycka det så länge inte de problem som dyker upp fullständigt ignoreras. Och det är det ingen risk för, som vi kunnat notera.

Den xenofobiska minoriteten är dessvärre stor nog att borga för en skitig tid framöver, men den kommer åtminstone att tvingas bli tydligare, och den kommer inte att bli en majoritet. Wir schaffen das, irgendwie.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Gärna frågestrejk, men hoppas inte på för mycket

MANSSKREVANDE

I kollektivtrafiken ser även partiell manspread ut som en hälsning från jägar- och samlartiden.    Foto: TT

Det tog nästan ett år av drift med företeelsen ”manspread” innan det publicerades en försynt TT-artikel som talade om att det ju faktiskt ”skulle kunna” finnas fysiologiska orsaker till att män sitter bredare med benen än kvinnor.

”Manspread” är onekligen en väldigt fyndig beskrivning av ett specifikt uttryck för manlig bufflighet. Jag skrattade själv gott åt Andrev Waldens instrumentella krönika om tv-soffornas skrevande män (fast begreppet myntades visst i New Yorks tunnelbana). Men att skillnaden i benhållning mellan män och kvinnor har kroppsliga orsaker, vilket innebär att män måste tänka särskilt på att ha benen i kors, var väl uppenbart? Tydligen inte.

Mer än en uppföljande kommentar om fenomenet har på allvar gått ut på att män medvetet skulle bre ut sina ben för att markera självsäkerhet och inflytande.

Jag tror att det oftare är tvärtom: Dessa män är omedvetna om vad deras avspända hållning får för fysiska och psykologiska konsekvenser i rummet. De skulle medvetet behöva hålla ihop benen när de sitter bland folk (något som är rätt svårt i en soffa, varför korsläggning är det rekommenderade tricket).

För all del, det finns unga män på bussar och t-banetåg som tycks rätt aktiva i sin skrev-blockad av säten, något jag själv retat mig på otaliga gånger. Men det handlar fortfarande om en default-sittställning som kräver viss muskelanspänning för att bemästra.

En annan text (med något högre verkshöjd) som har väckt stor uppmärksamhet i omgångar, senast som titelessä i en bok, är en obetalbart träffsäker fotnedsättning av Rebecca Solnit, ”Men explain things to me”. Den har gett upphov till ett helt nytt begrepp, ”mansplaining”.

”Mansplaining” i Solnits ursprungliga tappning betyder att en man självsäkert talar om för en kvinna hur något ligger till trots att kvinnan i fråga bevisligen har högre kompetens i ämnet än mannen som babblar på. Begreppet har dock kommit att få den bredare betydelsen att män lägger ut texten för kvinnor i största allmänhet och sorglöst struntar i att ta reda på om kvinnorna a) vill höra och b) möjligen vet något i ämnet.

Det är verkligen oftast män som är behäftade med den här lite dumdryga uppblåsta självbilden. Det de flesta missat i sammanhanget är dock att även män tvingas stå ut med dessa ”mansplainers”. På det kafé där jag skriver denna text bevittnar jag under en eftermiddag två sådana ojämlika manliga par, det ena i 27-årsåldern, det andra i medelåldern. Kanske är de drabbade männen lika många som kvinnorna.

Jag kan själv inte räkna gångerna då jag blivit undervisad av mindre vetande män med större självförtroende än jag (jag brukar inte låta det hålla på så länge, ska medges, man kan ju byta samtalspartner). För att inte tala om alla socialt tondöva mejl från män i övre medelåldern som envist försöker förklara varför jag missuppfattat allt i någon artikel, trots upprepade bevis om motsatsen.

Nyligen tokdelades en krönika av DN-kollegan Åsa Beckman som är besläktad med ”mansplaining”-resonemanget. Hon upprördes över att det så sällan är mannen i ett tvåkönat par som ställer personliga frågor till partnern och visar intresse för hennes liv. Nästan alltid, konstaterade Beckman, är det kvinnor ”som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt”.

Jag är övertygad om att det där stämmer, i genomsnitt. Men grejen är att kantiga män inte är över hövan intresserade av andra mäns personliga förhållanden heller, och i grunden inte särskilt intresserade av att lyssna på dem. Jag har suttit mitt emot sådana män många gånger, ofta med ölsejdlar emellan, och jag har själv ibland utövat denna ointressets konst. Jag är inte sådan egentligen, men jag kan sättet.

Det finns tillfällen då det är befriande att få vila i tyst sällskap, men det är inte det Beckman skjuter in sig på utan alltså den sociala ignoransen. Den är något dåligt. Män borde sannerligen bearbeta den. Vi borde alla visa varandra hyfs, hänsyn och intresse.

Krönikan mynnade i en uppmaning till kvinnor: Sluta helt enkelt att ställa frågor till dessa mentala slukhål till män.

En sådan frågestrejk skulle kunna ha två syften: Antingen att kvinnor på så sätt sparar energi åt sig själva och åt bättre samtalspartner, eller att männen ska få sig en tankeställare. De som tror på alternativ två bör nog tänka om.

Många män skulle nämligen alldeles oombedda mala på ändå, troligen inte om de personliga ting strejkaren hade velat förhöra sig om, men om det politiska läget, något vetenskapligt rön han hört om i 90 sekunder på radion, snickeriet därhemma eller att bilen går bra.

Varför? Beckman skriver inte uttryckligen att orsaken bakom männens autistiska drag skulle vara medveten maktutövning. Det har dock mer än antytts i en del av de många kommentarer krönikan gett upphov till.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad det olustiga manliga beteendet beror på, det viktiga är att få bukt med det. Men jag inbillar mig att problemets orsaker faktiskt har viss betydelse för hur man angriper det.

Om hela förklaringen vore sociala konstruktioner skulle alltså, om vi tar det sistnämnda exemplet, många kvinnor innerst inne helst avstå från att visa intresse för den man de talar med, och många män skulle innerst inne helst vilja lyssna mer på vad kvinnan har att berätta. Vore det så borde jämställd pedagogik i förskolan och en allmän bannlysning av patriarkala strukturer i det offentliga livet kunna ordna biffen relativt enkelt.

Låt oss titta på en ytterlighet: våld. Det ligger onekligen långt bortom social bufflighet, men jag tror ändå det är relevant för resonemanget. Våld är förmodligen det mest könsskiljande uttrycket för mänskligt beteende. Sambandet mellan våld och män är närmast bedövande i varje mätning som närmat sig ämnet.

Trots hundra år av jämställdhetsutveckling och en med historisk mått unikt jämställd arbetsmarknad står fortfarande män för nästan allt våld och nästan alla fall av sexuella trakasserier. Är det sannolikt att denna extrema obalans kvarstått om det bara handlade om att uppfostra pojkar och flickor mer jämlikt?

”Om vår biologiska natur inte hade någonting med saken att göra borde en del kulturer ha konstruerat könsroller där krigandet i första hand förknippas med kvinnlighet eller där det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor avseende deltagande i krig och andra former av dödligt våld. Men några sådana samhällen finns inte och den ofrånkomliga slutstatsen blir därför att vårt evolutionära arv spelar roll.” skriver freds- och konfliktforskaren Erik Melander i en ny antologi om krig och fred.

Melander utvecklar dock resonemanget och är noga med att framhålla att även om det biologiska arvet närmast måste betraktas som en konstant, eftersom det ändras så långsamt, kan kultur övertrumfa stora delar av det. Det finns ju massor av exempel på detta, inte minst i vår del av världen. Framför allt verkar de mest jämställda samhällena vara de fredligaste. Island var vid sitt bildande en extremt våldsam maskulin hederskultur men är i dag ett av världens mest jämställda och minst våldsdrabbade länder.

Skillnaderna på andra områden än våldsbenägenhet och sexualdrift är små, visar den ena studien efter den andra, och de är större mellan individer än mellan grupperna män och kvinnor. Men de tycks inte vara noll.

Den springande punkten för en feminist, och dit räknar jag mig själv, är att vi både kan och måste lära oss av varandra. I den tjänstetunga, kommunikationsberoende och samarbetsinriktade värld vi har framför oss har vi föga nytta av könsskillnader. I den mån genomsnittligt manligt (respektive kvinnligt) beteende är dåligt, som i exemplen ovan, får vi helt enkelt försöka ändra oss.

Vi har trots allt nått långt, och vi kan komma ännu längre med jämställd uppfostran och lagstöd. Småbarnspappa-revolutionen har redan lett till en kollapsande social acceptans bland vuxna män för våld mellan pojkar. Men den nödvändiga feminiseringen av männen kommer inte att sätta sig i skallen förrän evolutionen tagit oss dit. Vad som krävs tills dess är att lära pojkar och unga män att aktivt undertrycka vissa saker och att odla andra.

Det går att ändra sitt beteende, det går till exempel att instruera sig själv att fråga den man interagerar med och att lyssna på svaret, även om det inte kommer naturligt. Med tillräckligt långvarig innötning kommer även de yxigaste av männen att till slut förstå värdet, vinsten, ja lyckan i att koppla bort sig själv en stund och engagera sig i en annans öde. Samtidigt finns fortfarande en hel del kvinnor som nog borde spara en del av sin empatiska energi till att i stället tänka på sig själva.

Nu har ju kvinnor i regel sedan jämställdhetskampens barndom förflyttat sitt beteende i riktning mot det normerande manliga sättet att förhålla sig till saker och ting, så fortbildningen kommer i huvudsak att vara en manlig angelägenhet.

Vår tids återkommande nålstick mot mäns socialt kantiga eller ohyfsade beteende är mänskligt att döma ännu ett tecken på framsteg. Det är payback time. I århundraden har män i kraft av självskriven maktposition kommit undan med att förringa och häckla vad de ansett vara mindervärdiga egenskaper eller störande beteenden hos kvinnor.

Kvinnor kan i dag komma undan med att kritisera män för allt från deras beteenden och uttalanden till deras kroppsbehåring. Män som försöker sig på motsatsen ber om att bli offentligt vändstekta. Det är i sin ordning. Man får bara hoppas att det inte fortfarande är i sin ordning om 50 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"De som tror på alternativ två bör nog tänka om..." ger ett stort skratt, det är bara kvinnor som kan tro att de kan ändra män med prat. Allt annat i artikeln kan härledas till Testosteron och Östrogen. Om man googlar på dem (kalla det mainsplaining) så förklaras alla skillnader. Med östrogen blir man omtänksam (ställer frågor osv), med testosteron blir man aggressiv (slåss och krigar). Hur svårt kan det vara. jag nästan KRÄVER en artikel om dessa fysiska fakta, som krossar feminismen.

Thomas Eliasson, 09:37, 17 september 2016. Anmäl