Gärna frågestrejk, men hoppas inte på för mycket

MANSSKREVANDE

I kollektivtrafiken ser även partiell manspread ut som en hälsning från jägar- och samlartiden.    Foto: TT

Det tog nästan ett år av drift med företeelsen ”manspread” innan det publicerades en försynt TT-artikel som talade om att det ju faktiskt ”skulle kunna” finnas fysiologiska orsaker till att män sitter bredare med benen än kvinnor.

”Manspread” är onekligen en väldigt fyndig beskrivning av ett specifikt uttryck för manlig bufflighet. Jag skrattade själv gott åt Andrev Waldens instrumentella krönika om tv-soffornas skrevande män (fast begreppet myntades visst i New Yorks tunnelbana). Men att skillnaden i benhållning mellan män och kvinnor har kroppsliga orsaker, vilket innebär att män måste tänka särskilt på att ha benen i kors, var väl uppenbart? Tydligen inte.

Mer än en uppföljande kommentar om fenomenet har på allvar gått ut på att män medvetet skulle bre ut sina ben för att markera självsäkerhet och inflytande.

Jag tror att det oftare är tvärtom: Dessa män är omedvetna om vad deras avspända hållning får för fysiska och psykologiska konsekvenser i rummet. De skulle medvetet behöva hålla ihop benen när de sitter bland folk (något som är rätt svårt i en soffa, varför korsläggning är det rekommenderade tricket).

För all del, det finns unga män på bussar och t-banetåg som tycks rätt aktiva i sin skrev-blockad av säten, något jag själv retat mig på otaliga gånger. Men det handlar fortfarande om en default-sittställning som kräver viss muskelanspänning för att bemästra.

En annan text (med något högre verkshöjd) som har väckt stor uppmärksamhet i omgångar, senast som titelessä i en bok, är en obetalbart träffsäker fotnedsättning av Rebecca Solnit, ”Men explain things to me”. Den har gett upphov till ett helt nytt begrepp, ”mansplaining”.

”Mansplaining” i Solnits ursprungliga tappning betyder att en man självsäkert talar om för en kvinna hur något ligger till trots att kvinnan i fråga bevisligen har högre kompetens i ämnet än mannen som babblar på. Begreppet har dock kommit att få den bredare betydelsen att män lägger ut texten för kvinnor i största allmänhet och sorglöst struntar i att ta reda på om kvinnorna a) vill höra och b) möjligen vet något i ämnet.

Det är verkligen oftast män som är behäftade med den här lite dumdryga uppblåsta självbilden. Det de flesta missat i sammanhanget är dock att även män tvingas stå ut med dessa ”mansplainers”. På det kafé där jag skriver denna text bevittnar jag under en eftermiddag två sådana ojämlika manliga par, det ena i 27-årsåldern, det andra i medelåldern. Kanske är de drabbade männen lika många som kvinnorna.

Jag kan själv inte räkna gångerna då jag blivit undervisad av mindre vetande män med större självförtroende än jag (jag brukar inte låta det hålla på så länge, ska medges, man kan ju byta samtalspartner). För att inte tala om alla socialt tondöva mejl från män i övre medelåldern som envist försöker förklara varför jag missuppfattat allt i någon artikel, trots upprepade bevis om motsatsen.

Nyligen tokdelades en krönika av DN-kollegan Åsa Beckman som är besläktad med ”mansplaining”-resonemanget. Hon upprördes över att det så sällan är mannen i ett tvåkönat par som ställer personliga frågor till partnern och visar intresse för hennes liv. Nästan alltid, konstaterade Beckman, är det kvinnor ”som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt”.

Jag är övertygad om att det där stämmer, i genomsnitt. Men grejen är att kantiga män inte är över hövan intresserade av andra mäns personliga förhållanden heller, och i grunden inte särskilt intresserade av att lyssna på dem. Jag har suttit mitt emot sådana män många gånger, ofta med ölsejdlar emellan, och jag har själv ibland utövat denna ointressets konst. Jag är inte sådan egentligen, men jag kan sättet.

Det finns tillfällen då det är befriande att få vila i tyst sällskap, men det är inte det Beckman skjuter in sig på utan alltså den sociala ignoransen. Den är något dåligt. Män borde sannerligen bearbeta den. Vi borde alla visa varandra hyfs, hänsyn och intresse.

Krönikan mynnade i en uppmaning till kvinnor: Sluta helt enkelt att ställa frågor till dessa mentala slukhål till män.

En sådan frågestrejk skulle kunna ha två syften: Antingen att kvinnor på så sätt sparar energi åt sig själva och åt bättre samtalspartner, eller att männen ska få sig en tankeställare. De som tror på alternativ två bör nog tänka om.

Många män skulle nämligen alldeles oombedda mala på ändå, troligen inte om de personliga ting strejkaren hade velat förhöra sig om, men om det politiska läget, något vetenskapligt rön han hört om i 90 sekunder på radion, snickeriet därhemma eller att bilen går bra.

Varför? Beckman skriver inte uttryckligen att orsaken bakom männens autistiska drag skulle vara medveten maktutövning. Det har dock mer än antytts i en del av de många kommentarer krönikan gett upphov till.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad det olustiga manliga beteendet beror på, det viktiga är att få bukt med det. Men jag inbillar mig att problemets orsaker faktiskt har viss betydelse för hur man angriper det.

Om hela förklaringen vore sociala konstruktioner skulle alltså, om vi tar det sistnämnda exemplet, många kvinnor innerst inne helst avstå från att visa intresse för den man de talar med, och många män skulle innerst inne helst vilja lyssna mer på vad kvinnan har att berätta. Vore det så borde jämställd pedagogik i förskolan och en allmän bannlysning av patriarkala strukturer i det offentliga livet kunna ordna biffen relativt enkelt.

Låt oss titta på en ytterlighet: våld. Det ligger onekligen långt bortom social bufflighet, men jag tror ändå det är relevant för resonemanget. Våld är förmodligen det mest könsskiljande uttrycket för mänskligt beteende. Sambandet mellan våld och män är närmast bedövande i varje mätning som närmat sig ämnet.

Trots hundra år av jämställdhetsutveckling och en med historisk mått unikt jämställd arbetsmarknad står fortfarande män för nästan allt våld och nästan alla fall av sexuella trakasserier. Är det sannolikt att denna extrema obalans kvarstått om det bara handlade om att uppfostra pojkar och flickor mer jämlikt?

”Om vår biologiska natur inte hade någonting med saken att göra borde en del kulturer ha konstruerat könsroller där krigandet i första hand förknippas med kvinnlighet eller där det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor avseende deltagande i krig och andra former av dödligt våld. Men några sådana samhällen finns inte och den ofrånkomliga slutstatsen blir därför att vårt evolutionära arv spelar roll.” skriver freds- och konfliktforskaren Erik Melander i en ny antologi om krig och fred.

Melander utvecklar dock resonemanget och är noga med att framhålla att även om det biologiska arvet närmast måste betraktas som en konstant, eftersom det ändras så långsamt, kan kultur övertrumfa stora delar av det. Det finns ju massor av exempel på detta, inte minst i vår del av världen. Framför allt verkar de mest jämställda samhällena vara de fredligaste. Island var vid sitt bildande en extremt våldsam maskulin hederskultur men är i dag ett av världens mest jämställda och minst våldsdrabbade länder.

Skillnaderna på andra områden än våldsbenägenhet och sexualdrift är små, visar den ena studien efter den andra, och de är större mellan individer än mellan grupperna män och kvinnor. Men de tycks inte vara noll.

Den springande punkten för en feminist, och dit räknar jag mig själv, är att vi både kan och måste lära oss av varandra. I den tjänstetunga, kommunikationsberoende och samarbetsinriktade värld vi har framför oss har vi föga nytta av könsskillnader. I den mån genomsnittligt manligt (respektive kvinnligt) beteende är dåligt, som i exemplen ovan, får vi helt enkelt försöka ändra oss.

Vi har trots allt nått långt, och vi kan komma ännu längre med jämställd uppfostran och lagstöd. Småbarnspappa-revolutionen har redan lett till en kollapsande social acceptans bland vuxna män för våld mellan pojkar. Men den nödvändiga feminiseringen av männen kommer inte att sätta sig i skallen förrän evolutionen tagit oss dit. Vad som krävs tills dess är att lära pojkar och unga män att aktivt undertrycka vissa saker och att odla andra.

Det går att ändra sitt beteende, det går till exempel att instruera sig själv att fråga den man interagerar med och att lyssna på svaret, även om det inte kommer naturligt. Med tillräckligt långvarig innötning kommer även de yxigaste av männen att till slut förstå värdet, vinsten, ja lyckan i att koppla bort sig själv en stund och engagera sig i en annans öde. Samtidigt finns fortfarande en hel del kvinnor som nog borde spara en del av sin empatiska energi till att i stället tänka på sig själva.

Nu har ju kvinnor i regel sedan jämställdhetskampens barndom förflyttat sitt beteende i riktning mot det normerande manliga sättet att förhålla sig till saker och ting, så fortbildningen kommer i huvudsak att vara en manlig angelägenhet.

Vår tids återkommande nålstick mot mäns socialt kantiga eller ohyfsade beteende är mänskligt att döma ännu ett tecken på framsteg. Det är payback time. I århundraden har män i kraft av självskriven maktposition kommit undan med att förringa och häckla vad de ansett vara mindervärdiga egenskaper eller störande beteenden hos kvinnor.

Kvinnor kan i dag komma undan med att kritisera män för allt från deras beteenden och uttalanden till deras kroppsbehåring. Män som försöker sig på motsatsen ber om att bli offentligt vändstekta. Det är i sin ordning. Man får bara hoppas att det inte fortfarande är i sin ordning om 50 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"De som tror på alternativ två bör nog tänka om..." ger ett stort skratt, det är bara kvinnor som kan tro att de kan ändra män med prat. Allt annat i artikeln kan härledas till Testosteron och Östrogen. Om man googlar på dem (kalla det mainsplaining) så förklaras alla skillnader. Med östrogen blir man omtänksam (ställer frågor osv), med testosteron blir man aggressiv (slåss och krigar). Hur svårt kan det vara. jag nästan KRÄVER en artikel om dessa fysiska fakta, som krossar feminismen.

Thomas Eliasson, 09:37, 17 september 2016. Anmäl