Vad ska de säga nu när debattlocket är av?

LÄSUTREDNING

Hur låter det månne om det sägs rakt ut?    Foto: TT

Man kan diskutera om det någonsin varit särskilt tabubelagt i den svenska debatten att problematisera invandringen. Men låt gå för att det har det. Låt gå för att många debattörer och journalister har varit alltför försiktiga. Detta måste hur som helst beskrivas i förfluten tid. I dag är det knappast längre möjligt att hävda att problem som kopplas till stor invandring inte diskuteras. Eller problem knutna till invandring från specifika kulturområden.

Folk som oavsett vad forskning visar har bestämt sig för att invandring stjäl jobb och kostar enorma summor för vårt välfärdsreservat kan säga det, och gör det också, så som danskar har gjort länge och britter gör efter Brexit. Men även i seriösa sammanhang räknas det på invandringen. Och det pratas etnicitet.

De som hävdar att de tidigare inte riktigt vågat ge uttryck för det obehag de känt inför invandringen, på grund av upplevt eller verkligt grupptryck, känner i dag rimligen inte några sådana hämningar. Om vi hade ett lock på debatten är det definitivt av nu, efter den Stora Flyktingvågen 2015.

Det betyder att vissa intressanta saker händer. Agnarna sållas från vetet.

De som förut upprördes över att det inte ”talades klarspråk” kommer att bli besvikna. Den ”tysta majoriteten” ansluter sig nämligen inte till det invandringskritiska lägret bara för att problemen diskuteras mer.

Andelen svenskar som vill minska flyktingmottagandet sjönk från cirka 60 procent i början av 1990-talet till drygt 40 procent i början av 2010-talet. En klar majoritet blev en klar minoritet inom en period av tjugo år – båda lägena i en tid då det alltså inte, tydligen, ”talades klarspråk”. Ökningen av stödet för ett visst främlingsfientligt parti här i landet sammanfaller inte med en ökning av andelen som tycker vi borde ha färre flyktingar, enligt migrationsforskaren Joakim Ruist, snarare en liten minskning. Vilken effekt 2015 års flyktingvåg har haft på just denna återkommande mätning är inte klarlagt. Men en EU-undersökning som genomfördes i maj visade att andelen svenskar som fick ”en positiv känsla” av invandring från länder utanför EU hade gått ner med åtta procentenheter jämfört med året före. Ändå är Sverige, EU-landet som tog emot överlägset flest asylsökande per capita i fjol, med 62 procent ja-svarare på den frågan fortfarande överlägset mest invandringsvänligt i EU.

Jag var i början av veckan på ett flyktingseminarium där alla deltagare var närmast symfoniskt överens om värdet av ett generöst mottagande. Så smäktande tongångar hörs sannerligen inte i alla mötesrum, och framför allt inte vid alla köksbord. Det vet vi alla. Locktonerna från de nya murbyggarna är vad som oroar många av oss allra mest i dessa dagar. Seminariepanelen var inget undantag.

I ett sådant stämningsläge är det lätt att glömma att nästan alla människor i åtminstone den rikare delen av världen bär på minst ett par generationer av levande minnen av fördelarna med en öppen värld, och folk i dessa länder (och alla andra, för övrigt) har en högre utbildningsnivå och större kunskap om omvärlden än någon generation har haft någon gång tidigare i historien. Vad är egentligen sannolikheten för att en majoritet under sådana förutsättningar skulle vända dessa framsteg ryggen? Det är ju i praktiken vad som krävs för att få en Orbaniserad värld. Är folk en skock får? Allt mindre, faktiskt (se här).

Ärligt talat, den enda rimliga slutsatsen vettiga människor kan dra av vetskapen om att det finns problem är att försöka ta itu med dem, som alltid. Och tro det eller ej, men lika lite som man längre kan säga att saker om invandring ”inte får sägas” i det här landet kan man hävda att ”ingenting görs” för att lösa uppkomna problem. Politikerna gör knappt annat (sedan kan och bör man ha synpunkter på det kloka i många åtgärder). Det gäller problemen med mottagande och handläggning, det gäller problemen med integrationen och det gäller problemen med könsrollerna. Den praktiska samhällsaktivitet förra årets flyktinginflöde gett upphov till syns i BNP-siffrorna. Och ja, det medges att det är viss skillnad på Sverige och en del andra europeiska länder i det här avseendet. Tills vidare.

Det som nu händer, för att komma till poängen, är något i grunden klargörande: Den hårda främlingsfientliga kärnan kan inte längre framställa sig som ett slags yttrandefrihetens och folkviljans riddare utan tvingas i stället avslöja vad de egentligen tycker och vill, och det är att dessa nya grupper av människor inte hör hemma här utan bör köras i väg. Fler kommer även här att uttrycka sig som Ungerns illiberala ledare Viktor Orban, som man vet exakt var man har när han förklarar att ”vi vill inte se stora minoriteter med andra kulturella särdrag bland oss, vi vill att Ungern ska förbli Ungern”. Det inte alla i hans ringhörna som varit lika tydliga. Hittills.

Sverige och de flesta andra EU-länder har nu i ett slags desperation infört en strängare invandringspolitik än på mycket länge, i de flesta fall med hjälp av partier ur det traditionella politiska systemet. Men det spelar ingen roll för den hårda kärnan. Det räcker inte, säger den. Och det kommer aldrig att räcka.

Den majoritet i det här landet som däremot har den pragmatiska synen att invandring och utvandring är en naturlig del av samhället och inom rimliga gränser är fullt hanterbar kommer att fortsätta att tycka det så länge inte de problem som dyker upp fullständigt ignoreras. Och det är det ingen risk för, som vi kunnat notera.

Den xenofobiska minoriteten är dessvärre stor nog att borga för en skitig tid framöver, men den kommer åtminstone att tvingas bli tydligare, och den kommer inte att bli en majoritet. Wir schaffen das, irgendwie.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3