EU:s världspolitiska chans: Nobba Erdogan

Turkey Migrants

Gör om, gör bättre. Turkisk gränsvakt i Egeiska havet. Foto. TT/AP

Donald Trumps idé om en tolv meter hög mur mot Mexiko ger många européer kalla kårar. Samtidigt har EU kohandlat med Turkiet om att strypa flyktingströmmen och sonderar för fler liknande avtal med länder längs unionens rand.

Det sägs att Europa kan få en viktigare roll som världsaktör om Trump blir den globaliseringsfientliga isolationist han flaggat för. Att fler kommer att förlita sig på att EU står stadigt med en demokratisk och moralisk kompass i hand. Nå, det finns ett sätt att tidigt och tydligt ikläda sig en sådan roll: att markera mot Turkiet.

Inte på det sätt som brukar föreslås, att skrota medlemskapsförhandlingarna. De är i praktiken redan frysta, och de är ändå så långsiktiga att vi inte kan veta i vilket demokratiskt skick landet befinner sig när manglandet väl mynnar ut i något, och dessutom kan de fungera som ett slags lågintensiv demokratipåtryckning. Nej, det effektivaste, moraliskt rimligaste och politiskt modigaste vore att backa från migrationsuppgörelsen.

Turkiet har utvecklats enormt både ekonomiskt och socialt de senaste tjugo åren. Landet är en oundgänglig brygga mellan Europa och Mellanöstern. Men under den senare delen av Recep Tayyip Erdogans styre har landet fjärmat sig från rättsstatens principer i marschtakt, särskilt med den extremt paranoida reaktionen på sommarens misslyckade statskupp. Hotet om att återinföra dödsstraff och fängslandet av stora delar av den prokurdiska oppositionen i parlamentet borde vara droppen.

Unionen klev ner i grumligt vatten när den i ett slags desperation över flyktingkrisen outsourcade sin gränskontroll till Ankara. Sedan dess har grumligt vatten blivit dy. Det finns EU-länder som skulle gå med på vad som helst för att slippa uppleva en ny flyktingström, men de är inte i majoritet och det vore skam att låta dem representera världens människorättsliga högborg. Eftersom den turkiska regimen utgår från att EU aldrig vågar äventyra uppgörelsen utnyttjas den som ett frikort för hårdnande styre. Motkravet att mildra sina terrorlagar tycks Turkiet inte ens överväga. Ordet utpressning är inte långt borta.

– Tidigare har EU alltid kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Om det varit en väldig kritikstorm i EU hade oppositionen i Turkiet känt sig mer hoppfull. Nu är hopplösheten total, säger Turkietanalytikern Halil Karaveli.

Alla vet att det politiska och praktiska handlingsutrymmet är gravt inskränkt i den spända frågan om migration och flyktingar. Men det enda sättet för EU att komma ur den här knipan med hedern i behåll är att på eget initiativ riva avtalet och snabbt hitta en plan B.

Vad skulle hända? Turkiet missar inget tillfälle att hota med att flera miljoner flyktingar åter genast skulle välla in i Europa. Faktum är dock att ingen vet hur stora strömmarna skulle bli innan EU hinner utarbeta alternativen. I den krassa politiska verklighet som växte fram för ett år sedan var det trots allt de återupprättade inre gränskontrollerna mellan EU:s länder, stängningen av Balkanrutten, som var den primära orsaken till att flyktingströmmen avtog, inte turkarnas kustkontroll.

Få av de åtgärder en plan B måste innehålla är gjorda i en handvändning, men det finns ingen tid att förlora:

Ett gränslöst EU bygger på en effektiv yttre gränskontroll. Denna har fallerat, för att uttrycka sig försiktigt, vilket gjort att inre barriärer hastats fram. Därför behövs skärpt och bättre övervakning.

Som ensam åtgärd skulle stärkt gränskontroll skapa en ”fästning Europa”, där desperata migranter skulle fortsätta att drunkna i tusental. Därför behövs legala vägar in för asylsökande. EU:s ambassader har redan genom Schengenfördragets artikel 25 möjlighet att utfärda humanitära visum. Man behöver skapa viseringssystem som klarar chocker. En uppmjukning av transportörsansvaret är rimlig.

Skulle Turkiet mot förmodan aktivt driva lägerflyktingar västerut får EU se till att motsvarande läger, med acceptabel standard, upprättas i redan hårt prövade Grekland och Italien men också i Bulgarien, Malta, Cypern och Spanien och kanske även Kroatien och Frankrike. Dyrt? Med de sex miljarder euro man nu lovat Turkiet kommer man ganska långt. På sikt behövs permanenta, värdiga mottagningscentra med stor kapacitet i medlemsländerna vid Medelhavet.

Sedan är någon form av asylfördelning mellan medlemsländerna nödvändig. Viktor Orbans lag kommer att fortsätta att protestera. Man ska nog inte lägga energi på att försöka få med alla. De flesta kommer trots allt att acceptera andelar. De som har ryggen mot framtiden kan i stället betala.

Europa är inte ensamt. Det behövs nya internationella institutioner för att hantera alla former av migration, inte bara flyktingar.

Ska det skrivas avtal med emigrationsländer borde de inte handla om att betala för en gränsmur utan om att betala för att ungdomar där utbildas till europeiska bristyrken.

Sist men inte minst måste de länder som drivit den sociala ingenjörskonsten längst kunna tänka sig ett enklare första mottagande, fundera över hur människor ska kunna komma hit utan att omedelbart bli en del av det välfärdsreservat som, trots det opraktiska i sammanhanget, är tungt nationalstatsbaserat. Efter en första tid måste vägar successivt öppna sig in i systemen. Det kan inte vara omöjligt, och det är ingen av dem som just flytt livsfara eller misär som förväntar sig något annat. De flesta vill bara få en chans.

Tanken att det skulle gå att åstadkomma en ordning där nästan ingen alls kommer är en skygglappsfantasi. Ingen av oss som lever nu kommer att få se migrationsströmmarna upphöra i vår livstid. Krig tar slut, men det är inte i första hand krigsflyktingar som kommer att göra vad de kan för att ta sig in i Europa om tio år, det är ekonomiska flyktingar. De kommer framför allt att komma från Afrika: unga män och kvinnor som lyfts ur fattigdom så pass mycket att de har fått aspirationer i livet och kan göra resan norrut och som ser i sina smartphones eller tv-apparater vilka alternativ som står till buds. Bistånd till de fattigaste främjar migration.

Alltså krävs klok och långsiktig hantering, inte desperat och kortsiktig barrikadering. Framför allt måste vi vara uppfinningsrika, som ekonomen Michael Clemens påpekar.

En underanalyserad effekt av höga murar är för övrigt att de som lyckas ta sig in är extra benägna att stanna permanent. Emigration är en investering. Mycket få vill emigrera om de inte måste. Med mindre tillslutna gränser skulle sannolikt en stor andel av migranterna röra sig fram och tillbaka: ta arbete om det finns, men annars resa hem och försöka senare eller i något annat land.

Om det finns en demokratisk, moralisk och liberal instinkt kvar hos majoriteten av de människor som fått ynnesten att leva de friaste och värdigaste liven i artens historia dras förhoppningsvis en dag slutsatsen att det skulle bli bättre för både EU och Turkiet om vi gjorde om och gjorde rätt, steg för steg. Annars är skillnaden mellan EU:s och Donald Trumps syn på fattiga grannar inte en skillnad i art, endast i grad.

 

Fotnot: Trumps idé om att stoppa inflödet av mexikanska migranter är felgrundad i sak. Sedan ungefär tio år är nettoflödet mellan USA och Mexiko negativt: fler flyttar tillbaka söderut än migrerar norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Och här är, eh, ljuspunkterna

we-have-a-problem

Montage: The Economist

Känslan är overklig, och jag tror ärligt talat att den är det också för dem som faktiskt trott att Donald Trump skulle vinna. Han är ett gungfly i kostym och cowlick-frisyr. Men livet ska levas, barn ska snytas och mjölk ska köpas. Det är bara att fälla ner öronlapparna och ge sig ut.

Att hitta ljuspunkter efter nionde november-chocken blir som att försöka hitta en Trumpsupporter i Cambridge, Massachusetts, men den här bloggen vore inte vad den är om inte utmaningen antas.

Först dock ett kort resonemang om hur det kunde ske. (Jag vet att det går tretton på dussinet av den här sortens analyser för tillfället, och deja vù-känslan är stark även i bloggen, men det är sådana tider. Vill du avstå, hoppa över de sju närmast följande styckena.)

Med författaren Anne Applebaums ord är Trumps anhängare en del av den ”populistiska internationalen”. Man borde hellre kalla den ”missnöjesinternationalen”. För det första tillhör alla folket, men alla är verkligen inte missnöjda, i alla fall inte av samma skäl, och för det andra kan populism lika gärna vädja till folks visionära och filantropiska sidor som till deras intolerans och rädsla. Man kan argumentera för att Barack Obama vann på en populistisk agenda 2008. Han hade sakpolitiska förslag, men det var mycket känsla, mycket ”Change” och ”Hope”. Det tar emot att säga det, men troligen bars de som röstade på Trump inte så lite av den typen av känslor (åtminstone ”change”-delen).

Det kommer att skrivas böcker om varför Trump kunde vinna. Statsvetare kommer att strida om precis vilka bevekelsegrunder som avgjorde. Men med hjälp av de hekatomber av data som publicerats vet vi i alla fall väldigt väl vilka geografiska områden som röstade på Trump, och det var inte de som har flest invandrare och högst grad av livsstilsliberalism, sådant som sätter skräck i missnöjesinternationalen. Kärntrupperna finns i rostbältet.

Några av dem har känt arbetslösheten in på skinnet, men desto fler har känslan av att deras jobb och tillvaro hotas av konkurrens utifrån. Därför skrämmer öppna gränser och frihandel. Samma rädsla göder missnöjespartier på den här sidan Atlanten. Det är dock inte frihandeln som gör dem arbetslösa; handeln skapar tvärtom en ekonomisk tillväxt som medger en mjuklandning när branscher dör ut på grund av rationaliseringar i teknikrevolutionens spår.

Ny teknik, i dag med internet som nav, förskjuter ständigt alla ekonomiska förutsättningar. De flesta klarar omvälvningen och drar i regel nytta av den. Andra lyckas inte utan fastnar i den gamla världen. Alexander Bard och Jan Söderqvist talar om två nya klasser, ”nätokratin” och ”konsumtariatet”, där den sistnämnda utgörs av dem som stannat kvar och lever mer för konsumtion än produktion. Andra har beskrivit samma sak med andra termer.

Att vissa fastnar har delvis med utbildning att göra men inte enbart. Det har också delvis med urbanisering och välstånd att göra, men inte enbart där heller. Det är därför en svinrik magnat från New York som föddes med silversked i munnen kan framställa sig och för miljontals framstå som en man av folket.

Man kan diskutera länge hur stor andel av befolkningen som upplever att de stämplas som onödiga eller är rädda för att bli onödiga och därför hatar allt som rubbar en gammal ordning. Många som vridit och vänt på frågan kommer fram till att gruppens kärna i mogna ekonomier kan utgöra en fjärdedel, plus minus tio procentenheter i olika länder.

Hur kan en Trump i så fall ta hem presidentvalet? Valdeltagandet i USA är bara 55 procent, och om de missnöjda mobiliserar mer än de förnöjda och dessutom har draghjälp av att en stor andel framför allt velat skaka om Washington och till varje pris hålla hans konkurrent borta från presidentposten går det uppenbarligen.

Så till de tänkbara ljuspunkterna.

En åtminstone teoretisk liten fyrbåk är denna: Valresultatet är en otvivelaktig triumf för folkstyret. Trumps magsura och lögnaktiga varningar om att valet skulle vara riggat till elitens fördel kom på skam med besked. Och trots att segermarginalen var liten hördes inte ett ljud från Demokraterna om att resultatet skulle ifrågasättas.

För den som hatar resultatet men gillar majoritetsstyre blir det väldigt svårt att protestera alltför mycket mot att demokratin, så som vi har ordnat den (jag bortser här från valtekniska skillnader mellan länder), fungerar.

Självständigheten i väljarkåren är historiskt sett ganska häpnadsväckande. Tänk efter: Den som fick folkets förtroende hade stöd av noll ledande amerikanska tidningar (och totalt av bara sex procent av dem), aktivt stöd av mycket få ledande politiker, till och med i sitt eget parti, strängt taget ingen support från någon av ledarna i de övriga demokratierna, inget mätbart stöd från intellektuella, mer hån än uppbackning från kulturpersonligheter (utom Clint Eastwood-kategorin) och mötte under kampanjen ansenlig oro från näringslivet.

Kritiken mot Trump har med andra ord varit fullständigt förkrossande i alla delar av det som han själv och hans undervegetation med visst förakt skulle döma ut som ”eliten” och ”etablissemanget”. Ändå blir han nu president i världens mäktigaste nation. I den mån många av oss oroas av tidens politiska kantring i väst kan vi alltså inte skylla denna oro på makthavare utan på stora delar av folket.

Samtidigt måste man komma ihåg att utgångar av ordinarie val är mindre definitiva än genomförda folkomröstningsresultat (läs: Brexit). Det amerikanska folket får en ny chans att justera politiken redan om två år, i kongressvalet, och att byta ut presidenten om fyra. Och demografin missgynnar obevekligen Trumps kärntrupper.

En annan mer cynisk ljuspunkt, om en sådan går att föreställa sig, är att motståndet mot det han anses stå för är så pyramidalt att det inte är givet att han kan styra på det sätt många nu befarar. Det är inte ens säkert att han vill. Inget med Trump är säkert. Här finns tre möjligheter:

1) Hans giftiga kampanj var bara retorik. Han ville bli president och utnyttjade skickligt strömningar han sett men har egentligen ingen klar ideologi. Väl på plats på maktens topp kan han tänka sig både det ena och det andra. Världsledares uppmärksamhet smickrar honom och toppmöten tilltalar hans ego (inte olikt Berlusconi), vilket minskar risken för internationell konfrontation. Trump är utåtriktad, till skillnad från krigarpresidenten Bush den yngre, som i grunden var en stugsittare.

En så lös hållning är så klart bedrövlig av en ledare för världens supermakt, men här griper vi efter halmstrån.

2) Han menar vissa delar av det han sagt, närmare bestämt de som går att genomföra eftersom de ligger i linje med Republikanernas allmänna politik och därför kan vinna stöd i kongressen. Det gäller exempelvis skrotandet av Obamas sjukvårdsreform och kraftigt sänkta skatter. De hugskott som blir för svåra att förverkliga släpper han men får det att framstå som om han egentligen aldrig menat att de skulle genomföras.

3) Han menar allt han sagt, tänker försöka genomföra allt och knyter till sig samtliga av de få republikaner som stött honom genom alla vansinnigheter utan att darra på manschetten.

Detta  leder sannolikt till konfrontation i kongressen och i det egna partiet. Det leder till fortsatta protester på gatorna. (Efter hand borde det också leda till protester från många av dem som röstat på honom, när de bittert konstaterar att ”fantastisk ekonomi” och ”jobben tillbaka” var luftpastejer. Men det är en öppen fråga hur många av dem som ser sådana samband.)

Det leder rimligen också till politisk mobilisering på olika håll i landet för att driva rättssak mot muren, deportationerna, klimatavtalsbrottet, Iranavtalsbrottet och andra kontroversiella förslag.

Det leder kanske också till aktiva försök i kongressen att få till en riksrättsprocess enligt konstitutionens vitt tolkningsbara kriterium ”high crime and misdemeanors”. Kongressen avsatte trots allt Nixon. En juridikprofessor i Utah menar att kongressen inte ens behöver vänta på tvivelaktigt agerande i Ovala rummet, utan Donald Trumps misstänkta bedrägerier kring de seminarier han kallat Trump University vore fullt tillräckliga som riksrättsgrund redan från dag ett. Trump är kallad till rätten för fallet senare i november. Då nämner professorn inte ens anklagelserna om sexuella övergrepp.

Möjligheten till riksrätt ökar om Demokraterna lyckas ta över majoriteten i kongressens båda kamrar vid mellanvalen 2018. Blir Trump fälld återstår naturligtvis att se hur självständigt och klokt vicepresident Mike Pence kan sköta spakarna. Men han har trots allt varit kongressledamot och guvernör.

Kanske vet vi redan i februari vilken av vägarna ”The Donald” tar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Intressant reflektion.

Anders Bolling, 13:07, 2 december 2016. Anmäl

Trump är som de flesta republikaner emot vad som i USA kallas för ”Common core”, och motsvarar den svenska nationella läroplanen. Enligt Donald Trump är Common core en "katastrof" som innebär att barn "utbildas av byråkrater i Washington". Donald Trump vill istället att varje delstat själv ska sätta upp utbildningsmål vilket i sig är bra. Men sen får man tänka på allt annat negativt han kommer att införa som. Hon borde ha vunnit men å andra sidan kan man inte göra något än att gilla läget.

Agneta Söderfors (Webbsida), 17:21, 15 november 2016. Anmäl

Trumps föregångare som presidentkandidat, McCain och Romney, fick lika mycket röster som Trump. Men de förlorade klart. Att Trump vann nu beror på att Clinton fick betydligt färre röster än vad Obama fick 2008 (toppåret) och 2012 (färre men klart tillräckligt). Slutsatsen är nog att det etablissemang som haft hegemonin det senaste decenniet helt enkelt har tappat kraften. Och det kanske är en historisk nödvändighet att det byts för att inte hela styret också ska tappa kraften.

Per Byström, 12:22, 12 november 2016. Anmäl