EU:s världspolitiska chans: Nobba Erdogan

Turkey Migrants

Gör om, gör bättre. Turkisk gränsvakt i Egeiska havet. Foto. TT/AP

Donald Trumps idé om en tolv meter hög mur mot Mexiko ger många européer kalla kårar. Samtidigt har EU kohandlat med Turkiet om att strypa flyktingströmmen och sonderar för fler liknande avtal med länder längs unionens rand.

Det sägs att Europa kan få en viktigare roll som världsaktör om Trump blir den globaliseringsfientliga isolationist han flaggat för. Att fler kommer att förlita sig på att EU står stadigt med en demokratisk och moralisk kompass i hand. Nå, det finns ett sätt att tidigt och tydligt ikläda sig en sådan roll: att markera mot Turkiet.

Inte på det sätt som brukar föreslås, att skrota medlemskapsförhandlingarna. De är i praktiken redan frysta, och de är ändå så långsiktiga att vi inte kan veta i vilket demokratiskt skick landet befinner sig när manglandet väl mynnar ut i något, och dessutom kan de fungera som ett slags lågintensiv demokratipåtryckning. Nej, det effektivaste, moraliskt rimligaste och politiskt modigaste vore att backa från migrationsuppgörelsen.

Turkiet har utvecklats enormt både ekonomiskt och socialt de senaste tjugo åren. Landet är en oundgänglig brygga mellan Europa och Mellanöstern. Men under den senare delen av Recep Tayyip Erdogans styre har landet fjärmat sig från rättsstatens principer i marschtakt, särskilt med den extremt paranoida reaktionen på sommarens misslyckade statskupp. Hotet om att återinföra dödsstraff och fängslandet av stora delar av den prokurdiska oppositionen i parlamentet borde vara droppen.

Unionen klev ner i grumligt vatten när den i ett slags desperation över flyktingkrisen outsourcade sin gränskontroll till Ankara. Sedan dess har grumligt vatten blivit dy. Det finns EU-länder som skulle gå med på vad som helst för att slippa uppleva en ny flyktingström, men de är inte i majoritet och det vore skam att låta dem representera världens människorättsliga högborg. Eftersom den turkiska regimen utgår från att EU aldrig vågar äventyra uppgörelsen utnyttjas den som ett frikort för hårdnande styre. Motkravet att mildra sina terrorlagar tycks Turkiet inte ens överväga. Ordet utpressning är inte långt borta.

– Tidigare har EU alltid kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Om det varit en väldig kritikstorm i EU hade oppositionen i Turkiet känt sig mer hoppfull. Nu är hopplösheten total, säger Turkietanalytikern Halil Karaveli.

Alla vet att det politiska och praktiska handlingsutrymmet är gravt inskränkt i den spända frågan om migration och flyktingar. Men det enda sättet för EU att komma ur den här knipan med hedern i behåll är att på eget initiativ riva avtalet och snabbt hitta en plan B.

Vad skulle hända? Turkiet missar inget tillfälle att hota med att flera miljoner flyktingar åter genast skulle välla in i Europa. Faktum är dock att ingen vet hur stora strömmarna skulle bli innan EU hinner utarbeta alternativen. I den krassa politiska verklighet som växte fram för ett år sedan var det trots allt de återupprättade inre gränskontrollerna mellan EU:s länder, stängningen av Balkanrutten, som var den primära orsaken till att flyktingströmmen avtog, inte turkarnas kustkontroll.

Få av de åtgärder en plan B måste innehålla är gjorda i en handvändning, men det finns ingen tid att förlora:

Ett gränslöst EU bygger på en effektiv yttre gränskontroll. Denna har fallerat, för att uttrycka sig försiktigt, vilket gjort att inre barriärer hastats fram. Därför behövs skärpt och bättre övervakning.

Som ensam åtgärd skulle stärkt gränskontroll skapa en ”fästning Europa”, där desperata migranter skulle fortsätta att drunkna i tusental. Därför behövs legala vägar in för asylsökande. EU:s ambassader har redan genom Schengenfördragets artikel 25 möjlighet att utfärda humanitära visum. Man behöver skapa viseringssystem som klarar chocker. En uppmjukning av transportörsansvaret är rimlig.

Skulle Turkiet mot förmodan aktivt driva lägerflyktingar västerut får EU se till att motsvarande läger, med acceptabel standard, upprättas i redan hårt prövade Grekland och Italien men också i Bulgarien, Malta, Cypern och Spanien och kanske även Kroatien och Frankrike. Dyrt? Med de sex miljarder euro man nu lovat Turkiet kommer man ganska långt. På sikt behövs permanenta, värdiga mottagningscentra med stor kapacitet i medlemsländerna vid Medelhavet.

Sedan är någon form av asylfördelning mellan medlemsländerna nödvändig. Viktor Orbans lag kommer att fortsätta att protestera. Man ska nog inte lägga energi på att försöka få med alla. De flesta kommer trots allt att acceptera andelar. De som har ryggen mot framtiden kan i stället betala.

Europa är inte ensamt. Det behövs nya internationella institutioner för att hantera alla former av migration, inte bara flyktingar.

Ska det skrivas avtal med emigrationsländer borde de inte handla om att betala för en gränsmur utan om att betala för att ungdomar där utbildas till europeiska bristyrken.

Sist men inte minst måste de länder som drivit den sociala ingenjörskonsten längst kunna tänka sig ett enklare första mottagande, fundera över hur människor ska kunna komma hit utan att omedelbart bli en del av det välfärdsreservat som, trots det opraktiska i sammanhanget, är tungt nationalstatsbaserat. Efter en första tid måste vägar successivt öppna sig in i systemen. Det kan inte vara omöjligt, och det är ingen av dem som just flytt livsfara eller misär som förväntar sig något annat. De flesta vill bara få en chans.

Tanken att det skulle gå att åstadkomma en ordning där nästan ingen alls kommer är en skygglappsfantasi. Ingen av oss som lever nu kommer att få se migrationsströmmarna upphöra i vår livstid. Krig tar slut, men det är inte i första hand krigsflyktingar som kommer att göra vad de kan för att ta sig in i Europa om tio år, det är ekonomiska flyktingar. De kommer framför allt att komma från Afrika: unga män och kvinnor som lyfts ur fattigdom så pass mycket att de har fått aspirationer i livet och kan göra resan norrut och som ser i sina smartphones eller tv-apparater vilka alternativ som står till buds. Bistånd till de fattigaste främjar migration.

Alltså krävs klok och långsiktig hantering, inte desperat och kortsiktig barrikadering. Framför allt måste vi vara uppfinningsrika, som ekonomen Michael Clemens påpekar.

En underanalyserad effekt av höga murar är för övrigt att de som lyckas ta sig in är extra benägna att stanna permanent. Emigration är en investering. Mycket få vill emigrera om de inte måste. Med mindre tillslutna gränser skulle sannolikt en stor andel av migranterna röra sig fram och tillbaka: ta arbete om det finns, men annars resa hem och försöka senare eller i något annat land.

Om det finns en demokratisk, moralisk och liberal instinkt kvar hos majoriteten av de människor som fått ynnesten att leva de friaste och värdigaste liven i artens historia dras förhoppningsvis en dag slutsatsen att det skulle bli bättre för både EU och Turkiet om vi gjorde om och gjorde rätt, steg för steg. Annars är skillnaden mellan EU:s och Donald Trumps syn på fattiga grannar inte en skillnad i art, endast i grad.

 

Fotnot: Trumps idé om att stoppa inflödet av mexikanska migranter är felgrundad i sak. Sedan ungefär tio år är nettoflödet mellan USA och Mexiko negativt: fler flyttar tillbaka söderut än migrerar norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0