Hata bottenlös fattigdom mer än galaktisk rikedom

In this Aug. 14, 2014 photo, a woman walks along a city canal as office and apartment construction site is seen in the background at a slum in Jakarta, Indonesia. Across the developing world, migration from country to city has long been a potential path out of poverty. Less and less is that true for many in Asia, where the wealth gap is growing in many of the most densely populated cities in human history. (AP Photo/Tatan Syuflana) / TT / kod 436

Foto: TT/AP

Varje år lyfter biståndsorganisationen Oxfam fram världens ojämlikhet. Varje år är det färre människor som äger lika mycket som hälften av alla människor. I fjol var de 62, i år var de bara 8 (ja, åtta). Det är anslående. Det blir debatt varje gång.

Frågan om ekonomiska klyftor tas på större allvar än på mycket länge i nästan alla politiska läger och även i styrelserummen.

I DN uppstod nyligen ett klyftgnabb mellan Niklas Ekdal och Sandro Scocco. Båda debattörerna, en tidigare liberal ledarskribent och en socialdemokratisk ekonom, var ense om att alltför stora ekonomiska klyftor försämrar samhället. Detta är i själva verket alla ense om, den skiljande frågan är hur man definierar ”alltför”. Gnabbet handlade om historieskrivningen: Förstod de politiker som styrde under 1980- och 1990-talen, och som tog av marknadsliberalismen dess grimma, att politiken skulle leda till större klyftor? Absolut, menade Scocco, det var både medvetet och dåligt. Nej, menade Ekdal, det blev följden av en rad samverkande processer, som i sig var bra, och knappt någon medveten politik.

Marknadsliberaler ville rimligen aktivt öka klyftorna i ett så lönesammanpressat samhälle som det dåvarande svenska. Där har Scocco förmodligen rätt. Varför ville de det? Därför att alltför små klyftor (en tankebild som nästan inte låter sig skapas i dag) kan orsaka bristande ekonomisk dynamik och därmed mindre välståndsskapande aktivitet. Det var sannolikt fallet kring 1980, strax innan de marknadsekonomiska avregleringarna inleddes, när Sverige hade en ginikoefficient (ojämlikhetstal) på 0,2 – möjligen det mest löneutjämnade samhället i historien – samtidigt som inflationen galopperade på 14 procent och tillväxttalen var mycket knackiga.

Det är lätt att undvika att tala om sådana bekymmer nu, när fokus – med benäget bistånd från Thomas Piketty – ligger på problemet med ökande klyftor.

I dag ligger den svenska ginikoefficienten strax under 0,3, vilket är mer ”OECD-normalt”. Den har legat still sedan 2007. En helt avgörande förklaring till den uppgång som ägt rum är, precis som på global nivå, att en mycket liten klick i näringslivet upplevt en fullständigt raketartad inkomstökning medan nästan alla andra sakta men säkert fått det bättre. (Läs gärna den ambitiösa genomgång av utvecklingen och läget i Sverige som Forskning och Framsteg gjorde för ett par år sedan.)

Diskussionen borde verkligen handla dels om hur stora klyftor som är acceptabla, kanske till och med gynnsamma, dels i vilken ände av inkomstskalan klyftor gör minst respektive mest skada.

I den kraftigt förenklade bild som presenteras i Oxfams klyftrapport ser det ut som om det stora problemet är att några få människor är omåttligt rika, inte att flera hundra miljoner människor är häpnadsväckande fattiga. När organisationen får sådan kritik försäkrar den att fattigdomen är det stora problemet men hävdar samtidigt att själva klyftan mellan de rikaste – den lilla klicken superrika, får man förmoda – och de fattigaste försvårar kampen mot fattigdom. Den forskning de själva hänvisar till i samma andetag säger dock inte riktigt det. Den säger att det behövs en jämnare fördelning av den ekonomiska tillväxten mellan rika och fattiga länder. Försök hitta en enda Davosmagnat som har invändningar mot det. Kanske är det gamla nollsummespelet fortfarande populärt på Oxfams kontor.

Det har sagts hundra gånger vid det här laget att fattigdomen fallit, och den har fallit snabbare än bedömare trodde var möjligt för ett par decennier sedan. En lägre andel än någonsin i historien är extremt fattiga. Globalt lever vi i utjämningens tid. I den delen har Ekdal rätt. Klyftorna växer inom länder.

fattigkurva

Tröskeln för vilken nivå av fattigdom som chockar oss kommer efter hand att sänkas, och det är helt i sin ordning, för det går naturligtvis inte att slå sig till ro ens när ingen människa alls lever på mindre än två dollar om dagen. Men den principiella frågan här är följande: Är det värre om 20 procent lever nära svältgränsen och 1 procent är väldigt rika än om nästan ingen lever på svältgränsen och 0,1 procent är extremt rika? Den är retorisk, om någon undrar.

För länge sedan berikade sig eliten genom att tvinga till sig rikedomar, ofta med våld. De lade knappt två fingrar i kors för att skapa mervärden i den samhälleliga ekonomin. Varför skulle de? De ansåg sig ha rätt till rikedomarna. De superrika som finns i dag i världen och vars tillgångar sticker så i ögonen är i regel entreprenörer. De ska naturligtvis betala höga skatter. Låt deras barn betala arvsskatter. Men i processen mot kapitalansamlandet har tiotusentals jobb skapats och människor har fått löner som gett pengar till statskassor och höjt BNP.

Dessutom är de astronomiska tillgångar som redovisas i rader av indignerade rapporter summan av vad de superrika är goda för, inte summan av de guldmynt de har i sina pengabingar. Alla som äger en villa i något av storstadsområdena och har ett ordinärt jobb vet att de miljontillgångar man listas för i förmögenhetstabellerna är en illusion.

Forskning pekar på att klyftor i botten, liksom stora klyftor över hela inkomstskalan, är till skada för välståndsutvecklingen, medan klyftor i toppen av ett i övrigt ganska rikt samhälle kan vara till fördel för den ekonomiska ruljangsen. Det är egentligen inte förvånande.

Huruvida en liten klick superrika är något moraliskt förkastligt är en helt annan fråga. Somliga tycker kanske att en starkare socioekonomisk sammanhållning är så viktig att man får offra en optimal ekonomisk utveckling och därmed (skatte)resurser. Om detta må vi debattera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nej, nu får det räcka

Italy Rome 2024 Bid

Foto: TT

Den rätt krassa finans- och politikbloggaren Lars Wilderäng (”Cornucopia”) kallade en gång den här lilla konkurrenten för ”strutsbloggen”. Frågan är om den inte snart förtjänar ett annat fågelepitet, ”papegojbloggen”. Men tiderna är ju sådana. Det är svårt att fokusera på något annat än den politiska, eller snarare samhälleliga, dysterhet som breder ut sig i den massiva majoritet av befolkningen som den gränsivrande minoriteten med medvind brukar kalla ”det liberala etablissemanget”. Personer som vanligen lyser av tillförsikt har liksom slocknat. Vissa dagar har även mitt ljus flackat, ska erkännas.

Men nu får det vara nog, ärligt talat. Det vi uppvisar för tillfället kan vara historiens största kollektiva prov på hur extremt väl utrustat människans psyke är för att vädra fara och uruselt på att uppfatta goda signaler. (Händer det en bra och en dålig sak samtidigt, med ungefär likvärdiga konsekvenser, vinner den dåliga saken kampen om vår uppmärksamhet åtta dagar i veckan.)

Nu får vi lugna ner oss några hekto, vi som tror på demokrati, mänskliga rättigheter och globalisering i dess sanna och vida bemärkelse.

Vad är det som faktiskt har hänt, konkret?

Har du blivit mer främlingsfientlig än tidigare? Ivrar du mer för slutna gränser, är du mer benägen att vilja bromsa och kanske rulla tillbaka framstegen för jämställdhet och homosexuellas rättigheter? Har dina vänner det? Din familj? Dina kolleger?

En stor del av befolkningen är konservativ. Det syns inte sällan i länder som ofta tillämpar direktdemokrati. Det är inget nytt. Det är alltså heller inget nytt att en signifikant andel av befolkningen oroas över snabba förändringar, över att normer förskjuts och det man vant sig vid inte längre gäller. (Det låter banalt i förhållande till alla myndiga socioekonomiska analyser, men jag lutar mer och mer åt att det till inte ringa del handlar om läggning. Anekdotiska bevis återfinns vid varje släktmiddag.) Det nya är att dessa människor, som är lika informerade och utbildade som ”det liberala etablissemanget”, precis som alla andra är mindre auktoritetsbundna än tidigare och numera förstår att de kan uttrycka sitt missnöje på nätet och i valurnan.

Av alla USA:s röstberättigade gick 56 procent till valurnorna i höstas.  Av dem röstade nästan tre miljoner fler på Clinton än på Trump, trots att hon inte var särskilt populär ens bland demokrater. Några procent valde fristående kandidater. I slutänden satsade en dryg fjärdedel av väljarna på pampen med det brandgula håret.

Man ska inte förringa att klyftan mellan stad och land och mellan superrika och working poor är ett problem, inte heller att Trumps personlighet är oroväckande i sig. Däremot är det verkligen inte säkert att det vi såg i november var ett bevis för en kraftig förskjutning av värderingarna i det amerikanska samhället. Det är troligare att valet uttryckte oro, och i den mån det uttryckte värderingar var de sådana som alltid funnits, och rent av mindre i dag än förr. Mätningar visar exempelvis att inställningen till invandring och till homosexuellas rättigheter sakta men säkert blir mer positiv, medan acceptansen för könsdiskriminering stadigt sjunker. Som statsvetaren Elaine Kamarck beskrev saken i en DN-intervju är det inte orimligt att beskriva Trumps (och andra populisters) framgångar för de sista krampryckningarna av ett förgånget samhälle.

Oron vi känner är också väldigt Europa- och USA-fixerad. En miljard afrikaner och två tre gånger så många asiater, de som inte redan är del av den globala medelklassen, hoppar av otålighet över att äntligen få ta del av välfärd, frihet och rättigheter. De kan alla läsa och skriva, de har mobiltelefoner och de nöjer sig inte med korrumperade diktatorer mer än vi gör. Från Latinamerika är det tyst, eftersom mycket där går rätt väg. Efter uppgörelsen i Colombia har hela västra hemisfären fred.

Världen fortsätter att utvecklas. För varje chockerande steg bakåt är det två anonyma steg framåt. (Se vidare exempelvis här, här och här.)

Den verkligt stora förändringen i väst 2016 var rädslan och det tappade hoppet. Det var i första hand denna negativa känslokaskad som nådde nya krisartade nivåer, inte förhållandena i sak för människorna här på planeten. Hur upplyst är det?

Förhoppningsvis leder den väldiga uppmärksamheten på de senaste politiska bakslagen åtminstone till att de där två stegen fram kan tas lite raskare. För tänk på följande: Om de självutnämnda ”underdogs” som klagat på ”eliten” nu får mer makt, hur mycket lättare blir det inte att mobilisera de frihetliga motkrafterna? Det är kanske exakt vad den lite liknöjda liberala världsordningen behöver 27 år efter murens fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Du bortser från den pressade naturresurssituationen. Allt fler skall dela på en planet som mår allt sämre och som är allt mer uttömd på fossil energi som vi pga klimatet inte ens borde röra. Tron på att alla kan få det mycket materiellt bättre är naiv "liberalism" som troligen ofta inte ens är ärligt menad. Flyttar man folk till ett nordligt klimat behöver de mycket mer resurser för att klara vinterkylan mm. Ändå flyger nordbor tvångsmässigt söderut titt som tätt. Är Jordens resurser oändliga?

Göran Crafte (Webbsida), 18:04, 17 januari 2017. Anmäl

Du pratar i hög grad om livsstilsliberalism. Medan det verkligt allvarliga är vad den ekonomiska liberalismen gör med den här världen. Oxfam nämner att världens åtta rikaste har lika stora förmögenheter som den fattigare delen av mänskligheten. Det är sådant som den ekonomiska liberalismen åstadkommer. Nu är det meningen att vi i Europa skall ner på samma nivå som flertalet kineser och indier. Dessutom på en breddgrad där man lätt dör av umbäranden på vintern om välfärden inte längre fungerar.

Göran Crafte, 17:01, 17 januari 2017. Anmäl