Kanske har vi ändå tur med vädret

Skärmavbild 2017-02-28 kl. 14.27.32

Först fler och fler väderkatastrofrapporter decennium för decennium … och sedan allt färre.         Skärmdump från databasen EM-DAT.

Många av oss märkliga figurer som veckovis, ibland dagligen, följer temperaturer, isar och väder har med spänning följt efterbörden av en av de starkaste El Niño-episoderna i mannaminne. Det tropiska väderfenomenet drev under 2015 och 2016 upp den globala medeltemperaturen till de högsta värden som uppmätts sedan man fick tillgång till någorunda pålitlig mätutrustning.

Vad händer med temperaturen nu? Fastnar den på hög nivå eller kommer en markant nedgång? Hur mycket berodde på El Niño och hur mycket på underliggande uppvärmning? Och vad har värmerekorden inneburit, konkret?

De mest dramatiska temperaturöverskotten inträffade mellan senhösten 2015 och våren 2016. I maj föll temperaturen tillbaka, och efter ett nytt fall i oktober var det slut på månadsrekorden. Men sedan dess har den legat och skvalpat på en nivå som är ganska hög. När 2016 summerades kunde ett nytt årsrekord registreras för tredje året i rad (i strikt mening var det dock snarare jämnt skägg med 2015, eftersom skillnaden var för liten för att vara statistiskt säkerställd, vad det nu spelar för roll).

Det beskrivna gäller temperaturen vid jordytan; land och hav sammanräknade. Många av de klimatdebattörer och experter som brukar buntas samman under epitetet ”skeptiker”, inklusive den växande skaran ”lukewarmers” (människan påverkar klimatet, men konsekvenserna blir sannolikt inte så allvarliga), brukar lyfta fram de satellitmätningar som görs i troposfären. Dessa visar en mer begränsad uppvärmning än markmätningarna. Enligt satellitserien är 1998 fortfarande ett rekordår. Under hösten var tendensen att 2016 skulle ta över tronen, men med en snabb avkylning i december blev det till slut oavgjort.

Det finns nackdelar och fördelar med satellitmätningarna. Den mest uppenbara nackdelen är att serien inte sträcker sig längre tillbaka än 1979. Den mest uppenbara fördelen med att mäta långt upp i luften är att det inte finns någon risk för urban heating och andra förändringar i markmiljön som kan påverka mätresultaten.

Att förutsäga hur en påspädning av växthusgaser kommer att påverka jordens klimatsystem är ingen barnlek. Datamodellerna måste justeras för att anpassas till hur temperatur och annat faktiskt utvecklas. I själva verket är vi inte säkrare på klimatets känslighet för koldioxid i dag än vi var 1979, om man ska döma av de temperaturspann som angetts.

I samband med att klimatlagen nyligen skulle antas hördes svenska ministrar hävda att uppvärmningen går fortare än väntat. Men det kan man inte gärna säga, eftersom den gick klart långsammare än väntat i ungefär femton år före den senaste stegringen.

Trots det kraftiga El Niño-skuttet hamnar temperaturen 2015-2016 faktiskt inte över mitten av det spann FN:s senaste klimatmodeller förutspått. Den förra El Niño-episoden 1998 skickade upp temperaturen i övre kanten av spannet (för att sedan falla ner i nedre kanten).

De som talat om en accelererad uppvärmning denna vinter har dock haft en region att peka på: Arktis har haft flera spektakulära värmeperioder – tidvis mer än tjugo grader över normal temperatur – och iögonenfallande tunt med havsis för att vara vinter (dessutom har isen krympt i Antarktis samtidigt, vilket är mycket ovanligt).

Det är märkvärdigt, men det är trots det befogat att ha perspektiv. De polara klimatzonerna är planetens mest volatila. Att det där är tjugo grader över normalt på vintern säger inte särskilt mycket (betydligt mer på sommaren). Det inträffar då och då även i norra Norrland. Om genomsnittet i november för en plats i Arktis är minus tjugo är det inte svårt för temperaturen att nå noll om milda vindar når upp från exempelvis Atlanten. Däremot är frekvensen av sådana arktiska värmeböljor något att höja ögonbrynen över. En studie konstaterade att sådana här extrema värmeperioder har inträffat en eller två gånger per decennium sedan 1959. Nu har det varit tre på ett drygt år.

Även om uppvärmningen alltså inte varit riktigt så dramatisk som den ibland framställs är det uppenbart att det är rätt varmt på jorden. Vad har det fått för följder?

För att fortsätta med Arktis är det inte bara denna vinter havsisen runt nordpolen är ovanligt liten, utan den har visat en krympande tendens under lång tid. Det är svårt att ifrågasätta att klimatet i planetens nordligaste region tycks ha förändrats, men hur permanent det blir och hur farligt det är för människor, djur och växter är föremål för diskussion.

I övrigt syns få tecken på hotfulla planetära rubbningar under de rekordvarma åren 2015-2016.

• Spannmålsskördarna var större än någonsin förra året, och ökningen överträffade befolkningstillväxten. När det gäller vete sattes nya rekord både 2015 och 2016.

• Den tropiska cyklonaktiviteten i Atlanten var 2016 förvisso intensivare än de båda föregående åren men lugnare än under sammanlagt sex tidigare år det här århundradet, senast 2012.

• I Stilla havet var cyklonsäsongen genomsnittlig.

• Havsytans nivå har stigit i ungefär samma takt sedan mitten av 1800-talet, även om en viss ökning märkts de senaste decennierna. Det handlar om tre millimeter per år, vilket blir tre decimeter på hundra år.

• De klimatrelaterade naturkatastroferna har minskat i antal, ojämnt men stadigt, sedan början av 2000-talet. Antalet ökade lite 2015 och minskade sedan igen 2016.

• De väderrelaterade katastroferna (inte riktigt samma sak) har en liknande om än inte lik tydlig nedåtgående trend, men de visar en mycket kraftig nedgång 2016. Jämfört med 2005 är antalet halverat, visar katastrofdatabasen EM-DAT.

Statistiken gäller inrapporterade naturkatastrofer. Det är ett mått som rimligen kan antas bli mer pålitligt ju mer information vi har tillgång till. I dag är sannolikt inrapporterade och inträffade strängt taget samma sak. Så den senaste nedgången bör vara verklig, särskilt med tanke på mediernas fokus på stort drama och att alla numera håller ögonen på möjliga klimatrelaterade katastrofer.

Ju längre tillbaka i tiden man går, desto mer uppenbart blir det att dokumentationen av katastrofer i alla hörn av världen var ungefär lika pålitlig som äldre rapportering av sexualbrott. Ska man tro EM-DAT har det exempelvis varit fem gånger fler jordbävningar och vulkanutbrott på 2000-talet än det var på 1950-talet, vilket naturligtvis är orimligt. Förklaringen till den dramatiska skillnaden är att det i dag finns fler människor med större resurser att rapportera, och att dessa rapporter har större möjligheter att nå databaser som EM-DAT.

Långsamt går det, och effekterna är inte så lätta att detektera. Al Gore kommer knappast i sin livstid att behöva stå till svars för de spektakulära överdrifterna i ”En obekväm sanning”. Något är det som händer, men kanske har vi ändå tur med vädret.

Jag är ledsen, alarmister: klimatvetenskapen är inte klar på långa vägar.

Jag är ledsen, skeptiker: det är lite för varmt just nu för att kunna slappna av.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-5 av 5

Hej, bra källa naturligtvis, men jag kan inte se att någon vinter sedan 1958 tydligare avviker än vad 2016-2017 gör. Kan bara se att ett år tidigare har haft en 20-gradig spike över normalvärdet, och det är 1976. Sedan är ju detta snittet norr om 80:e breddgraden, så lokalt kan det säkert ha varit varmare.

Anders Bolling, 16:23, 22 mars 2017. Anmäl

Tack för tips!

Anders Bolling, 16:11, 22 mars 2017. Anmäl

När Bolling hänvisar till satellitmätningar gör han det till en sida som använder RSS version 3.4. Det kan vara värt att känna till att RSS är i färd med att uppdatera till version 4.0 som ger en betydande ökning av uppvärmningstrenden när de korrigerar för några brister i den tidigare algoritmen: http://www.remss.com/measurements/upper-air-temperature#Version%20Notes

Thomas Palm, 15:54, 1 mars 2017. Anmäl

Äntligen så skaver bägge skorna lika mycket -precis så här ska DN vara ! välinformerad och speglande det osäkra i våra omdömen och förmenta kunskap. Mer av detta så kanske kan vi överväga att bli prenumeranter igen. Erik Emanuelsson

Erik Emanuelsson, 15:20, 1 mars 2017. Anmäl

Bra artikel och det enda fel jag hittade var att värmeböljorna i Arktis skulle varit exeptionella i år. Värmeböljorna på vintern har ofta varit 25 C och det brukar vara en två tre värmeböljor varje vinter i Arktis. DMI har statistik tillgänglig för alla år från 1958 fram till nu och det är bara att klicka sig igenom de 59 år som finns tillgängliga för att inse att det här inte är särskilt ovanligt. 1972 som var slutet på en nedåtgående temperaturtrend sedam 1945 var till exepel ett år med två temperaturstegringar som var kraftigare än de två vi har haft 2017.

Kristian Fredriksson (Webbsida), 08:32, 1 mars 2017. Anmäl

Med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra

HELA SVERIGE SKRAMLAR

Foto: TT

Trots blodbad i Mellanöstern, trots finanskriser som får länder att vackla på randen till bankrutt, trots Trump, Brexit och alla andra återkommande bakslag vet vi väl alla att världen i ojämn men stadig takt blir bättre hela tiden. Folk som Pinker och Roser, Ridley och Norberg, Fogel och Lomborg, Berg och Bolling har ju tjatat hål i huvudet på sina läsare om detta i tjugo år, och Ben J Wattenberg redan 1984.

Eller är det kanske inte självklart? Nej, det är det inte. Det krävs lite mer än att några debattörer utgjuter sig i spalter och böcker.

Hans Roslings storhet låg inte så mycket i att han visste mer än andra insatta experter och opinionsbildare. Den låg snarare i hans på samma gång analytiska och intuitiva förmåga att förstå vad folk inte förstår. Han insåg att vissa fakta, som många av oss andra dussinberättare kände till, var helt centrala för förståelsen av världen och därför behövde berättas på ett slagkraftigt och enkelt sätt.

När han googlade fram billiga flygbiljetter från Beirut till Stockholm för att visa de absurda inslagen i EU:s asylpolitik (regler som tvingar flyktingar att lägga alla sina besparingar på livsfarliga båtfärder), eller när han visade hur falsk ”rik-fattig”-föreställningen är genom att dela in världens miljarder i sandal-, cykel-, moped-, bil- och flygkategorier hajade även vi till som redan läst diagrammen, för det var så genialt: ”Ja! Så kan man naturligtvis lägga fram det.”

Och precis så borde vi ha lagt fram det. Och vi borde inte ha låtit den akademiska oron över att framstå som banala eller över att slå in öppna dörrar hindra oss.

Jag upplevde att jag i en hel del avseenden var lik Hans. Jag har åtminstone en liten eld som brinner därinne, och jag har också en lärarådra. Vi hade båda en viss intellektuell fåfänga – om jag var avundsjuk på hans tonträff och smarta påhittighet var han avundsjuk på att jag kunde skriva. Men han drevs allra mest av ivern att lära ut och en genuin upprördhet över att grundläggande fakta om världen inte nådde ut och att detta är till skada för beslutsfattandet.

Att den driften ledde till att hans lektioner till slut spreds så massivt hade inte så lite att göra med stor och frejdig självsäkerhet och hög svansföring. Det ska inte underskattas. Kombinationen hög svansföring och genuint goda avsikter är alltför sällsynt.

Lika upprörd som han var över ignorans var han över fortsatt onödigt lidande och orättvisor. Han hade ett hjärta av guld, men han var inget helgon, vilket han själv var den första att framhålla. När vi arbetade tillsammans i olika skrivprojekt var vi oeniga på en del punkter. Det kunde handla om livsåskådning eller vissa utrikespolitiska skeenden. En gång i en hotellobby grälade vi. Han hade förmodligen rätt i sak, men jag tyckte han var för rigid. Han ville inte kalla sig optimist utan ”possibilist”, och han hade goda förklaringar till det, men jag har närt en misstanke om att ett skäl var rädslan att stämplas som blåögd i ett samhälle där pessimisten ses som mer seriös.

Man ska inte glömma att Hans Rosling vandrade en lång väg innan hans envisa arbete, på senare år ihop med sonen och svärdottern, gav resultat (och han själv misströstade ganska ofta om huruvida det faktiskt hade gjort det). Före programvaran med den rörliga grafiken och innan Google köpte den och frigjorde resurser var Rosling delvis uppmärksammad i akademiska kretsar men inte alls hos den breda allmänheten. Han sökte bidrag, men fick inte alltid ja. I början av 2000-talet trodde han att han skulle bli tvungen att släppa projektet och gå tillbaka till en vanlig tjänst. Men uthållighetens konst är framgångens konst.

En av Roslings viktigaste insatser är för övrigt underskattad: hans energiska, nötande kamp för att få de stora internationella institutionerna och organisationerna att släppa sin statistik. Det är den som är själva guldet i den kunskapens guldgruva han öppnade.

Hans tidiga bortgång var ett sorgligt undantag, för han hade till syvende och sist rätt, förstås: Medellivslängden fortsätter att stiga, sjukdomar knäcks, och medan vi bekymrar oss över bakslag utvecklas världen därute, ofta snabbare än vi anar.

Hela stommen i Roslings uppdrag kommer att bestå och förädlas genom hans familj och medarbetare och deras idoga arbete med att föra ut grundläggande sanningar om världen. Samtidigt kan man inte undgå att notera att faktafrämjandets modigaste riddare gick ur tiden knappt tre veckor efter det att faktaresistensens överstepräst hamnat på världens högsta maktposition. Man kan bli deppig för mindre.

Så Hans Roslings verk behövs mer än någonsin, och vi måste alla hjälpas åt att föra hans filantropiska fackla vidare. Jag lovar att göra det, och jag ska försöka göra det på samma sätt som Hans: med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra. Bara så kan vi både förstå världen och göra den ännu bättre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tillväxt som beror på miljö- eller hälsovådlig verksamhet är dålig, naturligtvis. Men det är inte någon naturlag att ekonomisk tillväxt ska vara miljö- eller hälsovådlig.

Anders Bolling, 14:08, 28 februari 2017. Anmäl

Ja, du fortsätter ju att framhärda i vänsterliberala fantasier om evig tillväxt.

Göran Crafte, 10:31, 22 februari 2017. Anmäl