Med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra

HELA SVERIGE SKRAMLAR

Foto: TT

Trots blodbad i Mellanöstern, trots finanskriser som får länder att vackla på randen till bankrutt, trots Trump, Brexit och alla andra återkommande bakslag vet vi väl alla att världen i ojämn men stadig takt blir bättre hela tiden. Folk som Pinker och Roser, Ridley och Norberg, Fogel och Lomborg, Berg och Bolling har ju tjatat hål i huvudet på sina läsare om detta i tjugo år, och Ben J Wattenberg redan 1984.

Eller är det kanske inte självklart? Nej, det är det inte. Det krävs lite mer än att några debattörer utgjuter sig i spalter och böcker.

Hans Roslings storhet låg inte så mycket i att han visste mer än andra insatta experter och opinionsbildare. Den låg snarare i hans på samma gång analytiska och intuitiva förmåga att förstå vad folk inte förstår. Han insåg att vissa fakta, som många av oss andra dussinberättare kände till, var helt centrala för förståelsen av världen och därför behövde berättas på ett slagkraftigt och enkelt sätt.

När han googlade fram billiga flygbiljetter från Beirut till Stockholm för att visa de absurda inslagen i EU:s asylpolitik (regler som tvingar flyktingar att lägga alla sina besparingar på livsfarliga båtfärder), eller när han visade hur falsk ”rik-fattig”-föreställningen är genom att dela in världens miljarder i sandal-, cykel-, moped-, bil- och flygkategorier hajade även vi till som redan läst diagrammen, för det var så genialt: ”Ja! Så kan man naturligtvis lägga fram det.”

Och precis så borde vi ha lagt fram det. Och vi borde inte ha låtit den akademiska oron över att framstå som banala eller över att slå in öppna dörrar hindra oss.

Jag upplevde att jag i en hel del avseenden var lik Hans. Jag har åtminstone en liten eld som brinner därinne, och jag har också en lärarådra. Vi hade båda en viss intellektuell fåfänga – om jag var avundsjuk på hans tonträff och smarta påhittighet var han avundsjuk på att jag kunde skriva. Men han drevs allra mest av ivern att lära ut och en genuin upprördhet över att grundläggande fakta om världen inte nådde ut och att detta är till skada för beslutsfattandet.

Att den driften ledde till att hans lektioner till slut spreds så massivt hade inte så lite att göra med stor och frejdig självsäkerhet och hög svansföring. Det ska inte underskattas. Kombinationen hög svansföring och genuint goda avsikter är alltför sällsynt.

Lika upprörd som han var över ignorans var han över fortsatt onödigt lidande och orättvisor. Han hade ett hjärta av guld, men han var inget helgon, vilket han själv var den första att framhålla. När vi arbetade tillsammans i olika skrivprojekt var vi oeniga på en del punkter. Det kunde handla om livsåskådning eller vissa utrikespolitiska skeenden. En gång i en hotellobby grälade vi. Han hade förmodligen rätt i sak, men jag tyckte han var för rigid. Han ville inte kalla sig optimist utan ”possibilist”, och han hade goda förklaringar till det, men jag har närt en misstanke om att ett skäl var rädslan att stämplas som blåögd i ett samhälle där pessimisten ses som mer seriös.

Man ska inte glömma att Hans Rosling vandrade en lång väg innan hans envisa arbete, på senare år ihop med sonen och svärdottern, gav resultat (och han själv misströstade ganska ofta om huruvida det faktiskt hade gjort det). Före programvaran med den rörliga grafiken och innan Google köpte den och frigjorde resurser var Rosling delvis uppmärksammad i akademiska kretsar men inte alls hos den breda allmänheten. Han sökte bidrag, men fick inte alltid ja. I början av 2000-talet trodde han att han skulle bli tvungen att släppa projektet och gå tillbaka till en vanlig tjänst. Men uthållighetens konst är framgångens konst.

En av Roslings viktigaste insatser är för övrigt underskattad: hans energiska, nötande kamp för att få de stora internationella institutionerna och organisationerna att släppa sin statistik. Det är den som är själva guldet i den kunskapens guldgruva han öppnade.

Hans tidiga bortgång var ett sorgligt undantag, för han hade till syvende och sist rätt, förstås: Medellivslängden fortsätter att stiga, sjukdomar knäcks, och medan vi bekymrar oss över bakslag utvecklas världen därute, ofta snabbare än vi anar.

Hela stommen i Roslings uppdrag kommer att bestå och förädlas genom hans familj och medarbetare och deras idoga arbete med att föra ut grundläggande sanningar om världen. Samtidigt kan man inte undgå att notera att faktafrämjandets modigaste riddare gick ur tiden knappt tre veckor efter det att faktaresistensens överstepräst hamnat på världens högsta maktposition. Man kan bli deppig för mindre.

Så Hans Roslings verk behövs mer än någonsin, och vi måste alla hjälpas åt att föra hans filantropiska fackla vidare. Jag lovar att göra det, och jag ska försöka göra det på samma sätt som Hans: med ett excelark i ena handen och människokärlek i den andra. Bara så kan vi både förstå världen och göra den ännu bättre.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tillväxt som beror på miljö- eller hälsovådlig verksamhet är dålig, naturligtvis. Men det är inte någon naturlag att ekonomisk tillväxt ska vara miljö- eller hälsovådlig.

Anders Bolling, 14:08, 28 februari 2017. Anmäl

Ja, du fortsätter ju att framhärda i vänsterliberala fantasier om evig tillväxt.

Göran Crafte, 10:31, 22 februari 2017. Anmäl

Nej, nu får det räcka

Italy Rome 2024 Bid

Foto: TT

Den rätt krassa finans- och politikbloggaren Lars Wilderäng (”Cornucopia”) kallade en gång den här lilla konkurrenten för ”strutsbloggen”. Frågan är om den inte snart förtjänar ett annat fågelepitet, ”papegojbloggen”. Men tiderna är ju sådana. Det är svårt att fokusera på något annat än den politiska, eller snarare samhälleliga, dysterhet som breder ut sig i den massiva majoritet av befolkningen som den gränsivrande minoriteten med medvind brukar kalla ”det liberala etablissemanget”. Personer som vanligen lyser av tillförsikt har liksom slocknat. Vissa dagar har även mitt ljus flackat, ska erkännas.

Men nu får det vara nog, ärligt talat. Det vi uppvisar för tillfället kan vara historiens största kollektiva prov på hur extremt väl utrustat människans psyke är för att vädra fara och uruselt på att uppfatta goda signaler. (Händer det en bra och en dålig sak samtidigt, med ungefär likvärdiga konsekvenser, vinner den dåliga saken kampen om vår uppmärksamhet åtta dagar i veckan.)

Nu får vi lugna ner oss några hekto, vi som tror på demokrati, mänskliga rättigheter och globalisering i dess sanna och vida bemärkelse.

Vad är det som faktiskt har hänt, konkret?

Har du blivit mer främlingsfientlig än tidigare? Ivrar du mer för slutna gränser, är du mer benägen att vilja bromsa och kanske rulla tillbaka framstegen för jämställdhet och homosexuellas rättigheter? Har dina vänner det? Din familj? Dina kolleger?

En stor del av befolkningen är konservativ. Det syns inte sällan i länder som ofta tillämpar direktdemokrati. Det är inget nytt. Det är alltså heller inget nytt att en signifikant andel av befolkningen oroas över snabba förändringar, över att normer förskjuts och det man vant sig vid inte längre gäller. (Det låter banalt i förhållande till alla myndiga socioekonomiska analyser, men jag lutar mer och mer åt att det till inte ringa del handlar om läggning. Anekdotiska bevis återfinns vid varje släktmiddag.) Det nya är att dessa människor, som är lika informerade och utbildade som ”det liberala etablissemanget”, precis som alla andra är mindre auktoritetsbundna än tidigare och numera förstår att de kan uttrycka sitt missnöje på nätet och i valurnan.

Av alla USA:s röstberättigade gick 56 procent till valurnorna i höstas.  Av dem röstade nästan tre miljoner fler på Clinton än på Trump, trots att hon inte var särskilt populär ens bland demokrater. Några procent valde fristående kandidater. I slutänden satsade en dryg fjärdedel av väljarna på pampen med det brandgula håret.

Man ska inte förringa att klyftan mellan stad och land och mellan superrika och working poor är ett problem, inte heller att Trumps personlighet är oroväckande i sig. Däremot är det verkligen inte säkert att det vi såg i november var ett bevis för en kraftig förskjutning av värderingarna i det amerikanska samhället. Det är troligare att valet uttryckte oro, och i den mån det uttryckte värderingar var de sådana som alltid funnits, och rent av mindre i dag än förr. Mätningar visar exempelvis att inställningen till invandring och till homosexuellas rättigheter sakta men säkert blir mer positiv, medan acceptansen för könsdiskriminering stadigt sjunker. Som statsvetaren Elaine Kamarck beskrev saken i en DN-intervju är det inte orimligt att beskriva Trumps (och andra populisters) framgångar för de sista krampryckningarna av ett förgånget samhälle.

Oron vi känner är också väldigt Europa- och USA-fixerad. En miljard afrikaner och två tre gånger så många asiater, de som inte redan är del av den globala medelklassen, hoppar av otålighet över att äntligen få ta del av välfärd, frihet och rättigheter. De kan alla läsa och skriva, de har mobiltelefoner och de nöjer sig inte med korrumperade diktatorer mer än vi gör. Från Latinamerika är det tyst, eftersom mycket där går rätt väg. Efter uppgörelsen i Colombia har hela västra hemisfären fred.

Världen fortsätter att utvecklas. För varje chockerande steg bakåt är det två anonyma steg framåt. (Se vidare exempelvis här, här och här.)

Den verkligt stora förändringen i väst 2016 var rädslan och det tappade hoppet. Det var i första hand denna negativa känslokaskad som nådde nya krisartade nivåer, inte förhållandena i sak för människorna här på planeten. Hur upplyst är det?

Förhoppningsvis leder den väldiga uppmärksamheten på de senaste politiska bakslagen åtminstone till att de där två stegen fram kan tas lite raskare. För tänk på följande: Om de självutnämnda ”underdogs” som klagat på ”eliten” nu får mer makt, hur mycket lättare blir det inte att mobilisera de frihetliga motkrafterna? Det är kanske exakt vad den lite liknöjda liberala världsordningen behöver 27 år efter murens fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Du bortser från den pressade naturresurssituationen. Allt fler skall dela på en planet som mår allt sämre och som är allt mer uttömd på fossil energi som vi pga klimatet inte ens borde röra. Tron på att alla kan få det mycket materiellt bättre är naiv "liberalism" som troligen ofta inte ens är ärligt menad. Flyttar man folk till ett nordligt klimat behöver de mycket mer resurser för att klara vinterkylan mm. Ändå flyger nordbor tvångsmässigt söderut titt som tätt. Är Jordens resurser oändliga?

Göran Crafte (Webbsida), 18:04, 17 januari 2017. Anmäl

Du pratar i hög grad om livsstilsliberalism. Medan det verkligt allvarliga är vad den ekonomiska liberalismen gör med den här världen. Oxfam nämner att världens åtta rikaste har lika stora förmögenheter som den fattigare delen av mänskligheten. Det är sådant som den ekonomiska liberalismen åstadkommer. Nu är det meningen att vi i Europa skall ner på samma nivå som flertalet kineser och indier. Dessutom på en breddgrad där man lätt dör av umbäranden på vintern om välfärden inte längre fungerar.

Göran Crafte, 17:01, 17 januari 2017. Anmäl

Att vara människa

Italy Daily Life Smartphones

Foto: TT/AP

November dränerar sinnet på det lilla lager av vardagsgnistor som byggts upp under sommaren, och när julmånaden kommer hänger sig många tacksamt åt de energigivande traditionerna i den mörkaste tiden.

Det brukar anses förståeligt och accepteras i regel också av dem som vurmar för ett ”naturligt” liv. Men naturligt är det knappast, elljusfrosseriet, tingeltanglet och klappkonsumtionen, åtminstone inte om man med ”naturligt” menar något som ligger närmare det liv våra hårt ansatta förfäder levde.

De ville ju inte stanna där, förfäderna. Då hade vi inte nått hit. Vi är människor – gruppberoende och trygghetstörstande men också rastlösa, nyfikna och gränsbrytande – och den tillvaro som är naturlig för oss är den vi skapar oss.

Skogen har varit vårt hem, och slätterna och stränderna, men också hyddorna, stenhusen, vardagsrummen och kontoren. Och genom årtusenden har vårt inre, det hypotetiska, det kanske möjliga, blivit allt centralare. I dag är också skärmen vårt habitat.

Om jag springer i skogen och samtidigt låter musik strömma genom min hjärna från lurar, är jag mindre närvarande i livet då? Är musiken en mindre naturlig del av tillvaron än ljudet av löpsteg och koltrastar?

Är det lägre livskvalitet i att konsumera film, datorspel och sociala medier än att gå i skog och mark, att bara prata med folk man möter och aldrig via en skärm?

Är det bättre att äta rovor med händerna än att excellera i alltmer komplicerade italienska kaffedrinkar?

Borde alla bo på landet? Det vore en ekologisk katastrof. Borde ingen mat industritillverkas? De farligaste gifterna finns i naturen.

Den som ändrar formen på sin näsa eller sina bröst fördöms för att förneka sitt naturliga utseende. Men är det onaturligt att återställa vikande hårväxt? Att justera en gomspalt? Att operera en klumpfot?

Var ska vi dra gränsen?

Vår plats på jorden är inte snävt definierad på det sätt hjortarnas eller getingarnas är. Den förflyttas ständigt. Desto viktigare då att vi använder hela vårt medvetandes kraft till att begripa konsekvenserna av vad vi gör.

Det enda riktigt viktiga vi borde fråga oss inför våra livsval är huruvida vi skadar eller inte och, helst, om vi möjligen bidrar till ett bättre liv för fler varelser. I övrigt: lev och låt leva.

Den som är ateist bör kunna dra slutsatsen att livsstilen inte är något av Gud givet. Den som är troende bör kunna komma fram till att det enda viktiga i ens andliga mognad är relationen mellan en själv och Gud, och gör man gott bör det vara gott. Det kan man göra på en skärm lika väl som i skogen. Förmodligen lättare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Sant är att 1960 förutspådde jag sämre framtid än det blivit. Men det är lättast att plocka de lägsta frukterna och det är omöjligt att förutspå teknisk utveckling. T ex kärnkraft har gått sämre än jag hoppades 1960. Många av de påtagliga problemen har åtgärdats, men de mindre påtagliga har förmodligen vuxit. Många saker inte lätthanterbarare än 1960. De stora genombrotten skedde tidigare. IT funkar för osäkert. Svenska styrsystemet förbättras inte. Vi är i händerna på olika lobbygrupper.

Dag Lindgren, 14:25, 1 januari 2017. Anmäl

Fakta kan inte ha dålig tajmning

progress

Alla människors liv är sammanvävda. Det är vårt hopp, och det borde vara det vi ser, men ett sorgligt uttryck för våra globaliserade, medialiserade liv är motsatsen: Förtröstan och lugn har blivit en alltmer florstunn drapering kring tillvarons blödande hjärta av oro.

Så fort något oroväckande sker glömmer vi allt vi någonsin vetat om mänskliga framsteg. Kanske dröjer dessa fakta sig kvar i bakhuvudet som ett vagt minne, men vi tillmäter dem inget värde. Inget gott som gjorts har längre någon som helst betydelse.

Det är vad Donald Trumps valseger gjort med oss, redan innan något egentligen har hänt.

När jag för snart åtta år sedan gav ut en bok om att världen är bättre än vi tror var en vanlig reaktion ett mer eller mindre uppriktigt beklagande över hur plågsamt det måste vara att komma ut med så dålig tajmning. Boken kom mitt under brinnande finanskris, och rädslan för att allt skulle kollapsa var lika stor då som den är nu, minst. Det blev naturligtvis ingen kollaps, men det är det ingen som drar några slutsatser av i dag.

Jag kan livligt föreställa mig att Johan Norberg får liknande ”förstående” kommentarer angående sin bok ”Progress”, som kom ut för ett par månader sedan. Av typen: ”fin bok, men det var ju tråkigt att den skulle få så usel tajmning, mitt i Brexits och Trumps år, minsann.”

Det talas mycket om faktaresistens, inte minst på säkert välmenande kulturredaktioner, men en av de minst uppmärksammade men mest hårdnackat faktaresistenta hållningarna är vägran att ta in att världen bortom de korta svängningarna sakta men säkert blir bättre*). Det skrivs då och då böcker som gör vad de kan för att berätta detta, och Norbergs bok sällar sig nu till skaran.

För den som verkligen vet vad som hänt i världen tillför inte ”Progress” något nytt i grunden. För inte så länge sedan lämnade jag själv ifrån mig ett manus (ännu inte använt, av orsaker jag inte själv styr över) med innehåll så snarlikt Norbergs att jag måste le när jag läser. Men med tanke på vårt bräckliga skydd mot oro behöver dessa saker sägas ofta. Norberg gör det redigt och formulerar sig klart som klangen från en stämgaffel.

Som när han beskriver verkligheten för en genomsnittlig tioårig flicka på planeten jorden i dag i förhållande till den gamla onda tiden (min översättning):

”Samma tioåriga flicka har i dag större chans att nå pensionsåldern än hennes förfäder hade att nå sin femte födelsedag. Även om hon bor i ett av världens fattigaste länder har hon bättre tillgång till näring än en flicka i de rikaste länderna hade för 200 år sedan. Risken att hon kommer att leva i extrem fattigdom har minskat från nittio procent till mindre än tio procent. Hon går i skolan, precis som nästan alla andra i hennes generation, och analfabetismen kommer att utrotas under hennes livstid. Sannolikt stöttas hon av sina föräldrar, så att hon inte behöver hoppa av skolan och börja arbeta. Det finns en god chans att hon lever i en demokrati, där kvinnor har individuella rättigheter och skydd. Hon löper mindre risk att uppleva krig än någon annan generation i mänsklighetens historia. Risken att hon dör i en naturkatastrof är 95 procent lägre än den var för hundra år sedan, och hon kommer inte ens att höra talas om någon omfattande svält någonstans.”

I dag är mindre än tio procent av alla människor extremt fattiga. För 200 år sedan var mindre än tio procent inte extremt fattiga. Förbättringen är inget mindre än makalös. Ägna det en tanke nästa gång det rapporteras att sjuktalet stigit med en procent eller att Trump hotar revidera ett handelsavtal.

Jag tror att tidpunkten för Norbergs bok är lika rätt nu som varje år. Fakta kan inte ha dålig tajmning.

 

*) Snabbsammanfattning för nytillkomna läsare av denna blogg:

En helt dominerande förklaring till vår tids stora fokus på elände beror på att rapporteringen av elände har mångdubblats jämfört med för några decennier sedan. På enskilda områden och under vissa perioder blir läget sämre. Över längre tidsperioder blir däremot det mesta bättre, men detta blir inte nyheter.

• Fattigdomen minskar och hälsa och allmän levnadsstandard stiger oavlåtligen nästan hela tiden. Takten i minskningen av extrem fattigdom har förvånat även utvecklingsoptimister.

• Demokratin är uppenbart ett av de framsteg som tycks ligga skrynkligast till för tillfället. Men man kan ha perspektiv på det också. Antalet valdemokratier är nu 125, flest hittills. Världen är inte bara USA och Europa.

• Kriget i Syrien chockar, med all rätt. Sett över 50 års tid har dock antalet krig och dödsoffer i krig fallit dramatiskt. Det ökade 2008–2014, men utgångspunkten var den lägsta nivån i historien. Dödstalet det blodiga året 2014 var långt under toppnivåerna på 1970- och 1980-talen. Förra året sjönk åter antalet dödsoffer.

• Mordfrekvensen i världen har sjunkit de senaste åren.

• Miljön börjar förbättras när ett land når en viss levnadsstandard, och den tröskelnivån sjunker, eftersom kunskap om föroreningarnas hälsofaror lättare når ut och tekniken att rena utsläpp med mera blir billigare och mer tillgänglig. Indien är luftföroreningarnas epicentrum just nu. Kina har vänt. Miljöoroliga bör fokusera på två områden: utfiskning och klimat. Att få fiskbestånden att återhämta sig är en politisk utmaning men åtgärderna är inte komplicerade. Hur vi kommer ur klimatdilemmat är svårare. Även där finns dock olika saker att hålla reda på. Att temperaturen stigit är lätt att mäta, men exakt vad detta leder till och hur stor del av detta som är av ondo är inte klarlagt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

EU:s världspolitiska chans: Nobba Erdogan

Turkey Migrants

Gör om, gör bättre. Turkisk gränsvakt i Egeiska havet. Foto. TT/AP

Donald Trumps idé om en tolv meter hög mur mot Mexiko ger många européer kalla kårar. Samtidigt har EU kohandlat med Turkiet om att strypa flyktingströmmen och sonderar för fler liknande avtal med länder längs unionens rand.

Det sägs att Europa kan få en viktigare roll som världsaktör om Trump blir den globaliseringsfientliga isolationist han flaggat för. Att fler kommer att förlita sig på att EU står stadigt med en demokratisk och moralisk kompass i hand. Nå, det finns ett sätt att tidigt och tydligt ikläda sig en sådan roll: att markera mot Turkiet.

Inte på det sätt som brukar föreslås, att skrota medlemskapsförhandlingarna. De är i praktiken redan frysta, och de är ändå så långsiktiga att vi inte kan veta i vilket demokratiskt skick landet befinner sig när manglandet väl mynnar ut i något, och dessutom kan de fungera som ett slags lågintensiv demokratipåtryckning. Nej, det effektivaste, moraliskt rimligaste och politiskt modigaste vore att backa från migrationsuppgörelsen.

Turkiet har utvecklats enormt både ekonomiskt och socialt de senaste tjugo åren. Landet är en oundgänglig brygga mellan Europa och Mellanöstern. Men under den senare delen av Recep Tayyip Erdogans styre har landet fjärmat sig från rättsstatens principer i marschtakt, särskilt med den extremt paranoida reaktionen på sommarens misslyckade statskupp. Hotet om att återinföra dödsstraff och fängslandet av stora delar av den prokurdiska oppositionen i parlamentet borde vara droppen.

Unionen klev ner i grumligt vatten när den i ett slags desperation över flyktingkrisen outsourcade sin gränskontroll till Ankara. Sedan dess har grumligt vatten blivit dy. Det finns EU-länder som skulle gå med på vad som helst för att slippa uppleva en ny flyktingström, men de är inte i majoritet och det vore skam att låta dem representera världens människorättsliga högborg. Eftersom den turkiska regimen utgår från att EU aldrig vågar äventyra uppgörelsen utnyttjas den som ett frikort för hårdnande styre. Motkravet att mildra sina terrorlagar tycks Turkiet inte ens överväga. Ordet utpressning är inte långt borta.

– Tidigare har EU alltid kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Om det varit en väldig kritikstorm i EU hade oppositionen i Turkiet känt sig mer hoppfull. Nu är hopplösheten total, säger Turkietanalytikern Halil Karaveli.

Alla vet att det politiska och praktiska handlingsutrymmet är gravt inskränkt i den spända frågan om migration och flyktingar. Men det enda sättet för EU att komma ur den här knipan med hedern i behåll är att på eget initiativ riva avtalet och snabbt hitta en plan B.

Vad skulle hända? Turkiet missar inget tillfälle att hota med att flera miljoner flyktingar åter genast skulle välla in i Europa. Faktum är dock att ingen vet hur stora strömmarna skulle bli innan EU hinner utarbeta alternativen. I den krassa politiska verklighet som växte fram för ett år sedan var det trots allt de återupprättade inre gränskontrollerna mellan EU:s länder, stängningen av Balkanrutten, som var den primära orsaken till att flyktingströmmen avtog, inte turkarnas kustkontroll.

Få av de åtgärder en plan B måste innehålla är gjorda i en handvändning, men det finns ingen tid att förlora:

Ett gränslöst EU bygger på en effektiv yttre gränskontroll. Denna har fallerat, för att uttrycka sig försiktigt, vilket gjort att inre barriärer hastats fram. Därför behövs skärpt och bättre övervakning.

Som ensam åtgärd skulle stärkt gränskontroll skapa en ”fästning Europa”, där desperata migranter skulle fortsätta att drunkna i tusental. Därför behövs legala vägar in för asylsökande. EU:s ambassader har redan genom Schengenfördragets artikel 25 möjlighet att utfärda humanitära visum. Man behöver skapa viseringssystem som klarar chocker. En uppmjukning av transportörsansvaret är rimlig.

Skulle Turkiet mot förmodan aktivt driva lägerflyktingar västerut får EU se till att motsvarande läger, med acceptabel standard, upprättas i redan hårt prövade Grekland och Italien men också i Bulgarien, Malta, Cypern och Spanien och kanske även Kroatien och Frankrike. Dyrt? Med de sex miljarder euro man nu lovat Turkiet kommer man ganska långt. På sikt behövs permanenta, värdiga mottagningscentra med stor kapacitet i medlemsländerna vid Medelhavet.

Sedan är någon form av asylfördelning mellan medlemsländerna nödvändig. Viktor Orbans lag kommer att fortsätta att protestera. Man ska nog inte lägga energi på att försöka få med alla. De flesta kommer trots allt att acceptera andelar. De som har ryggen mot framtiden kan i stället betala.

Europa är inte ensamt. Det behövs nya internationella institutioner för att hantera alla former av migration, inte bara flyktingar.

Ska det skrivas avtal med emigrationsländer borde de inte handla om att betala för en gränsmur utan om att betala för att ungdomar där utbildas till europeiska bristyrken.

Sist men inte minst måste de länder som drivit den sociala ingenjörskonsten längst kunna tänka sig ett enklare första mottagande, fundera över hur människor ska kunna komma hit utan att omedelbart bli en del av det välfärdsreservat som, trots det opraktiska i sammanhanget, är tungt nationalstatsbaserat. Efter en första tid måste vägar successivt öppna sig in i systemen. Det kan inte vara omöjligt, och det är ingen av dem som just flytt livsfara eller misär som förväntar sig något annat. De flesta vill bara få en chans.

Tanken att det skulle gå att åstadkomma en ordning där nästan ingen alls kommer är en skygglappsfantasi. Ingen av oss som lever nu kommer att få se migrationsströmmarna upphöra i vår livstid. Krig tar slut, men det är inte i första hand krigsflyktingar som kommer att göra vad de kan för att ta sig in i Europa om tio år, det är ekonomiska flyktingar. De kommer framför allt att komma från Afrika: unga män och kvinnor som lyfts ur fattigdom så pass mycket att de har fått aspirationer i livet och kan göra resan norrut och som ser i sina smartphones eller tv-apparater vilka alternativ som står till buds. Bistånd till de fattigaste främjar migration.

Alltså krävs klok och långsiktig hantering, inte desperat och kortsiktig barrikadering. Framför allt måste vi vara uppfinningsrika, som ekonomen Michael Clemens påpekar.

En underanalyserad effekt av höga murar är för övrigt att de som lyckas ta sig in är extra benägna att stanna permanent. Emigration är en investering. Mycket få vill emigrera om de inte måste. Med mindre tillslutna gränser skulle sannolikt en stor andel av migranterna röra sig fram och tillbaka: ta arbete om det finns, men annars resa hem och försöka senare eller i något annat land.

Om det finns en demokratisk, moralisk och liberal instinkt kvar hos majoriteten av de människor som fått ynnesten att leva de friaste och värdigaste liven i artens historia dras förhoppningsvis en dag slutsatsen att det skulle bli bättre för både EU och Turkiet om vi gjorde om och gjorde rätt, steg för steg. Annars är skillnaden mellan EU:s och Donald Trumps syn på fattiga grannar inte en skillnad i art, endast i grad.

 

Fotnot: Trumps idé om att stoppa inflödet av mexikanska migranter är felgrundad i sak. Sedan ungefär tio år är nettoflödet mellan USA och Mexiko negativt: fler flyttar tillbaka söderut än migrerar norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Krösamaja mår toppen

krosamaja

Nej, det här går inte.

Trump vinner valet, och sedan kan vi säga adjö till den amerikanska demokratin och rättsstaten. Nästa år gör Le Pen om tricket i Frankrike. Sedan går land efter land i fällan. Värderingar som omhuldats sedan franska revolutionen faller som käglor, och för det öppna Europa är det rullgardin ner.

Då har vi inte talat om Syrien. Finns något som tyder på att munvädret på fredssamtalen har någon som helst effekt? Nej, snarare lär våldet vridas upp i en dödsbringande virvel som drar in fler länder i regionen.

Och då har vi fortfarande inte talat om klimatet. Politikernas tugg från Paris bedövar väljarna, medan atmosfären fortsätter att packas med koldioxid. Jorden steks, och följderna kommer att få ”Armageddon” att framstå som en barnfilm. Frågan är bara om klimatdöden kommer före AI-katastrofen. Den artificiella intelligensen växer nu så snabbt att våra hjärnor kommer att manipuleras av robotar inom bara tio år.

Dessutom förlorar jag själv jobbet, tappar håret och blir inkontinent.

Hur kändes det där?

Jag lärde mig av P1 för några dagar sedan att det tydligen är ute med positivt tänkande. Det har kommit en mottrend. ”Det finns inga risker med att tänka negativt i nuläget, det behövs verkligen som en motvikt”, sade psykologen Ida Hallgren till P1 Morgon.

Hallgren leder i höst i Göteborg en kurs i negativt tänkande. Kursen ”utvinner det bästa ur det negativa tänkandets guldgruva”, står det i programmet.

Nu är det bara det att ganska precis samtliga människans sämsta yttringar, det må vara våld, diskriminering eller andra kränkningar kommer ur någon form av negativt tänkande, vars yttersta form är rädsla. De som utövar våldet, diskrimineringen och kränkningarna väntar sig inte något gott av sina medmänniskor.

Populismen beror på negativa – och falska – tankar om vart vi är på väg. Misogynin beror på negativa tankar om kvinnor. Rasismen beror på negativa tankar om personer med en annan mängd melanin i hudcellerna.

I stort sett alla problem vi har beror i grund och botten på någon form av negativt tänkande. Det helt avgörande skälet till att vi har kommit så här långt är att tillräckligt många människor genom historien trots allt trott på sina medmänniskor och sig själva. Tack och lov har den utvecklingsoptimism som föddes under upplysningen lyckats överleva, i de dystraste tiderna snarast övervintra, fram till i dag.

Jag inser att den där kursen i negativt tänkande, liksom den allmänna mottrenden, om den finns, tillkommit som en reaktion på en typ av oreflekterad eller i värsta fall pådyvlad positivism som under en tid smetat ner en del livsstilstidningar och böcker. Okritisk positivism är värdelöst (men okritisk negativism är värre). I värsta fall, som när cancerpatienter får höra att de blir friska bara de tänker mer positivt, är det upprörande.

Att vi tänker kritiskt är naturligtvis fullständigt oundgängligt för att vi ska kunna utvecklas. Det är något helt annat än att tänka negativt. Vi måste reda ut rimligheten i det vi får höra. Gör vi det finns det nästan alltid goda skäl att ha förtröstan.

Ett annat sätt att beskriva de olika förhållningssätten är att man kan tänka konstruktivt eller destruktivt. I medierna finns en svårutrotlig missuppfattning om hur man ska hantera balansen positivt-negativt. Man får för sig att man med jämna mellanrum behöver lägga in ”goda nyheter” i flödet, när det i själva verket handlar om att man i varje berättelse ska sträva efter att ge hela bilden, inte bara det smala utsnitt som utgörs av konflikt, kris eller fara. Det är konstruktivt.

Begreppet konstruktiva nyheter börjar användas allt oftare, och det är bra. Men det handlar fortfarande om andra nyheter än ”de vanliga”. Vi journalister kommer aldrig ur risken att vara destruktiva om vi inte vågar ställa oss samma frågor som vi gör när någon politiker eller organisation framställer något de gjort som framgångsrikt (”varför för de fram detta, vad har de för intresse av det?”) även när något framställs som katastrofalt: Är det för att väcka de rubrikhungriga redaktörernas intresse? Eller de trygghetssökande väljarnas? Är det för att få anslag eller bistånd? Är detta verkligen hela sanningen?

Huruvida kursledaren Ida Hallgren i Göteborg tycker att medierna är alldeles för positiva för vårt eget bästa är oklart. Gissningsvis – förhoppningsvis – problematiseras i alla fall vissa aspekter av negativitet under kursen.  Vad som framgår av kursbeskrivningen är att man mycket riktigt ska bena ut definitionerna av negativt, positivt respektive kritiskt tänkande.

Gott så. Men lite snusförnuft och Krösamaja andas det allt.

För övrigt var det lite kul att ingen av de fem personer på stan som P1 pratade med i inslaget om kursen tyckte att det behövs mer negativt tänkande.)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Gärna frågestrejk, men hoppas inte på för mycket

MANSSKREVANDE

I kollektivtrafiken ser även partiell manspread ut som en hälsning från jägar- och samlartiden.    Foto: TT

Det tog nästan ett år av drift med företeelsen ”manspread” innan det publicerades en försynt TT-artikel som talade om att det ju faktiskt ”skulle kunna” finnas fysiologiska orsaker till att män sitter bredare med benen än kvinnor.

”Manspread” är onekligen en väldigt fyndig beskrivning av ett specifikt uttryck för manlig bufflighet. Jag skrattade själv gott åt Andrev Waldens instrumentella krönika om tv-soffornas skrevande män (fast begreppet myntades visst i New Yorks tunnelbana). Men att skillnaden i benhållning mellan män och kvinnor har kroppsliga orsaker, vilket innebär att män måste tänka särskilt på att ha benen i kors, var väl uppenbart? Tydligen inte.

Mer än en uppföljande kommentar om fenomenet har på allvar gått ut på att män medvetet skulle bre ut sina ben för att markera självsäkerhet och inflytande.

Jag tror att det oftare är tvärtom: Dessa män är omedvetna om vad deras avspända hållning får för fysiska och psykologiska konsekvenser i rummet. De skulle medvetet behöva hålla ihop benen när de sitter bland folk (något som är rätt svårt i en soffa, varför korsläggning är det rekommenderade tricket).

För all del, det finns unga män på bussar och t-banetåg som tycks rätt aktiva i sin skrev-blockad av säten, något jag själv retat mig på otaliga gånger. Men det handlar fortfarande om en default-sittställning som kräver viss muskelanspänning för att bemästra.

En annan text (med något högre verkshöjd) som har väckt stor uppmärksamhet i omgångar, senast som titelessä i en bok, är en obetalbart träffsäker fotnedsättning av Rebecca Solnit, ”Men explain things to me”. Den har gett upphov till ett helt nytt begrepp, ”mansplaining”.

”Mansplaining” i Solnits ursprungliga tappning betyder att en man självsäkert talar om för en kvinna hur något ligger till trots att kvinnan i fråga bevisligen har högre kompetens i ämnet än mannen som babblar på. Begreppet har dock kommit att få den bredare betydelsen att män lägger ut texten för kvinnor i största allmänhet och sorglöst struntar i att ta reda på om kvinnorna a) vill höra och b) möjligen vet något i ämnet.

Det är verkligen oftast män som är behäftade med den här lite dumdryga uppblåsta självbilden. Det de flesta missat i sammanhanget är dock att även män tvingas stå ut med dessa ”mansplainers”. På det kafé där jag skriver denna text bevittnar jag under en eftermiddag två sådana ojämlika manliga par, det ena i 27-årsåldern, det andra i medelåldern. Kanske är de drabbade männen lika många som kvinnorna.

Jag kan själv inte räkna gångerna då jag blivit undervisad av mindre vetande män med större självförtroende än jag (jag brukar inte låta det hålla på så länge, ska medges, man kan ju byta samtalspartner). För att inte tala om alla socialt tondöva mejl från män i övre medelåldern som envist försöker förklara varför jag missuppfattat allt i någon artikel, trots upprepade bevis om motsatsen.

Nyligen tokdelades en krönika av DN-kollegan Åsa Beckman som är besläktad med ”mansplaining”-resonemanget. Hon upprördes över att det så sällan är mannen i ett tvåkönat par som ställer personliga frågor till partnern och visar intresse för hennes liv. Nästan alltid, konstaterade Beckman, är det kvinnor ”som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt”.

Jag är övertygad om att det där stämmer, i genomsnitt. Men grejen är att kantiga män inte är över hövan intresserade av andra mäns personliga förhållanden heller, och i grunden inte särskilt intresserade av att lyssna på dem. Jag har suttit mitt emot sådana män många gånger, ofta med ölsejdlar emellan, och jag har själv ibland utövat denna ointressets konst. Jag är inte sådan egentligen, men jag kan sättet.

Det finns tillfällen då det är befriande att få vila i tyst sällskap, men det är inte det Beckman skjuter in sig på utan alltså den sociala ignoransen. Den är något dåligt. Män borde sannerligen bearbeta den. Vi borde alla visa varandra hyfs, hänsyn och intresse.

Krönikan mynnade i en uppmaning till kvinnor: Sluta helt enkelt att ställa frågor till dessa mentala slukhål till män.

En sådan frågestrejk skulle kunna ha två syften: Antingen att kvinnor på så sätt sparar energi åt sig själva och åt bättre samtalspartner, eller att männen ska få sig en tankeställare. De som tror på alternativ två bör nog tänka om.

Många män skulle nämligen alldeles oombedda mala på ändå, troligen inte om de personliga ting strejkaren hade velat förhöra sig om, men om det politiska läget, något vetenskapligt rön han hört om i 90 sekunder på radion, snickeriet därhemma eller att bilen går bra.

Varför? Beckman skriver inte uttryckligen att orsaken bakom männens autistiska drag skulle vara medveten maktutövning. Det har dock mer än antytts i en del av de många kommentarer krönikan gett upphov till.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad det olustiga manliga beteendet beror på, det viktiga är att få bukt med det. Men jag inbillar mig att problemets orsaker faktiskt har viss betydelse för hur man angriper det.

Om hela förklaringen vore sociala konstruktioner skulle alltså, om vi tar det sistnämnda exemplet, många kvinnor innerst inne helst avstå från att visa intresse för den man de talar med, och många män skulle innerst inne helst vilja lyssna mer på vad kvinnan har att berätta. Vore det så borde jämställd pedagogik i förskolan och en allmän bannlysning av patriarkala strukturer i det offentliga livet kunna ordna biffen relativt enkelt.

Låt oss titta på en ytterlighet: våld. Det ligger onekligen långt bortom social bufflighet, men jag tror ändå det är relevant för resonemanget. Våld är förmodligen det mest könsskiljande uttrycket för mänskligt beteende. Sambandet mellan våld och män är närmast bedövande i varje mätning som närmat sig ämnet.

Trots hundra år av jämställdhetsutveckling och en med historisk mått unikt jämställd arbetsmarknad står fortfarande män för nästan allt våld och nästan alla fall av sexuella trakasserier. Är det sannolikt att denna extrema obalans kvarstått om det bara handlade om att uppfostra pojkar och flickor mer jämlikt?

”Om vår biologiska natur inte hade någonting med saken att göra borde en del kulturer ha konstruerat könsroller där krigandet i första hand förknippas med kvinnlighet eller där det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor avseende deltagande i krig och andra former av dödligt våld. Men några sådana samhällen finns inte och den ofrånkomliga slutstatsen blir därför att vårt evolutionära arv spelar roll.” skriver freds- och konfliktforskaren Erik Melander i en ny antologi om krig och fred.

Melander utvecklar dock resonemanget och är noga med att framhålla att även om det biologiska arvet närmast måste betraktas som en konstant, eftersom det ändras så långsamt, kan kultur övertrumfa stora delar av det. Det finns ju massor av exempel på detta, inte minst i vår del av världen. Framför allt verkar de mest jämställda samhällena vara de fredligaste. Island var vid sitt bildande en extremt våldsam maskulin hederskultur men är i dag ett av världens mest jämställda och minst våldsdrabbade länder.

Skillnaderna på andra områden än våldsbenägenhet och sexualdrift är små, visar den ena studien efter den andra, och de är större mellan individer än mellan grupperna män och kvinnor. Men de tycks inte vara noll.

Den springande punkten för en feminist, och dit räknar jag mig själv, är att vi både kan och måste lära oss av varandra. I den tjänstetunga, kommunikationsberoende och samarbetsinriktade värld vi har framför oss har vi föga nytta av könsskillnader. I den mån genomsnittligt manligt (respektive kvinnligt) beteende är dåligt, som i exemplen ovan, får vi helt enkelt försöka ändra oss.

Vi har trots allt nått långt, och vi kan komma ännu längre med jämställd uppfostran och lagstöd. Småbarnspappa-revolutionen har redan lett till en kollapsande social acceptans bland vuxna män för våld mellan pojkar. Men den nödvändiga feminiseringen av männen kommer inte att sätta sig i skallen förrän evolutionen tagit oss dit. Vad som krävs tills dess är att lära pojkar och unga män att aktivt undertrycka vissa saker och att odla andra.

Det går att ändra sitt beteende, det går till exempel att instruera sig själv att fråga den man interagerar med och att lyssna på svaret, även om det inte kommer naturligt. Med tillräckligt långvarig innötning kommer även de yxigaste av männen att till slut förstå värdet, vinsten, ja lyckan i att koppla bort sig själv en stund och engagera sig i en annans öde. Samtidigt finns fortfarande en hel del kvinnor som nog borde spara en del av sin empatiska energi till att i stället tänka på sig själva.

Nu har ju kvinnor i regel sedan jämställdhetskampens barndom förflyttat sitt beteende i riktning mot det normerande manliga sättet att förhålla sig till saker och ting, så fortbildningen kommer i huvudsak att vara en manlig angelägenhet.

Vår tids återkommande nålstick mot mäns socialt kantiga eller ohyfsade beteende är mänskligt att döma ännu ett tecken på framsteg. Det är payback time. I århundraden har män i kraft av självskriven maktposition kommit undan med att förringa och häckla vad de ansett vara mindervärdiga egenskaper eller störande beteenden hos kvinnor.

Kvinnor kan i dag komma undan med att kritisera män för allt från deras beteenden och uttalanden till deras kroppsbehåring. Män som försöker sig på motsatsen ber om att bli offentligt vändstekta. Det är i sin ordning. Man får bara hoppas att det inte fortfarande är i sin ordning om 50 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"De som tror på alternativ två bör nog tänka om..." ger ett stort skratt, det är bara kvinnor som kan tro att de kan ändra män med prat. Allt annat i artikeln kan härledas till Testosteron och Östrogen. Om man googlar på dem (kalla det mainsplaining) så förklaras alla skillnader. Med östrogen blir man omtänksam (ställer frågor osv), med testosteron blir man aggressiv (slåss och krigar). Hur svårt kan det vara. jag nästan KRÄVER en artikel om dessa fysiska fakta, som krossar feminismen.

Thomas Eliasson, 09:37, 17 september 2016. Anmäl

Vad händer med vår värld(sbild)?

News Headline Terrorism

Illustration: GL

Mitt emot vårt hotellfönster, på andra sidan kullerstensgatan med spårvagnsräls, har lägenheterna skogsgröna gjutjärnsterrasser. Tre våningar över varandra. På den översta sitter tre män i olika generationer i skymningen försjunkna över en karta. Ett par öl står på bordet. Under deras sandalbeklädda fötter gungar en ung pojke i en hängmatta. En retriever, eller om det är en lite större terrier, slickar sig ren intill. Terrassen därunder är tom på folk, men på gatan utanför släntrar skrattande sällskap förbi.

Jag hade inte vetat. Jag hade inte ens anat att något obehagligt försiggått. Alla umgås ju, de äter, dricker, shoppar, flanerar. Allt pågår, allt är liv, allt andas normalitet, för att inte säga hopp. Om det inte varit för de fördärvliga nyhetsnotiserna. Jag kan inte avstå, ändå.

Politiker kan vara duktiga talare och kommunikatörer, emellanåt demagoger, men det är inte särskilt ofta de förmedlar det som i någon saklig mening är de viktigaste berättelserna om vår tid. Däri har de mycket gemensamt med oss journalister. Det som uppfattas som mest dramatiskt just nu och det senast inträffade får en extremt mycket större uppmärksamhet än allt annat som händer.

Kvällspressen har inte sällan häcklats för sitt abnorma fokus på mordfall. I varje ny rättsinstans brukar varje fall vevas som om det var nytt. Rapporteringen kan ge intrycket att Sverige har, säg, 500 mord om året och inte 100, vilket i runda tal är den verkliga siffran.

I rapporteringen om terrorismen beter sig alla medier så här. Överallt. När alla redaktioner med självaktning nu dessutom trycker ut nyhetsnotiser till miljarder smartphoneanvändare ser det under intensiva nyhetsdygn faktiskt ut som om världen står inför Ragnarök.

Jag har tillbringat en del av terrorsommaren i två sydeuropeiska länder och dessutom tidvis skannat av åtta tio internationella nyhetskanaler på teven, såväl Pekingbaserade, Qatarbaserade och Moskvabaserade som brittiska, amerikanska, franska och spanska. Och jag kan berätta för er som inte själva konstaterat det, eller anat det, att det är exakt samma nyhetsrapportering där som här. Från ett München som jagar en ensam artonårig galning som skjutit ihjäl nio personer rapporteras live i flera timmar i alla stora internationella tv-kanaler. Om ensamma galningar som masskjuter i Orlando eller mejar ner i Nice blir det minst ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser. Överallt.

Skälet är uppenbart: den journalistiskt oemotståndliga kopplingen – potentiell eller verklig, svag eller stark – till 2010-talets internationella skräckberättelse, den jihadistiska terrorismen.

Det är inte lätt att försöka inta en rationell och balanserad hållning till dessa stort uppslagna dåd i dessa dagar. Det finns både ett inre och ett yttre motstånd. Man framstår lätt som hjärtlös. Det betyder inte att ingen bör försöka.

Hur har världen förändrats det senaste året? Har mordfrekvensen ökat? Har antalet dödsfall i krig gått upp? Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar? Har fler blivit fattiga? Har den ekonomiska tillväxten avstannat? Har andelen arbetslösa stigit? Har dödsstraffet spridit sig till fler länder? Har valdemokratin slutat sprida sig?

Svaret på alla dessa frågor är nej. Det vi lägger all vår mediala energi på för tillfället är ett enskilt men spektakulärt bakslag.

I fem länder har antalet döda i terrordåd ökat med tre fyra gånger – i antal med runt 20.000 offer – sedan 2011: Irak, Syrien, Nigeria, Afghanistan och Pakistan. Det är också länderna där de stora krigen pågår. Men det är i regel inte dessa länder, eller dessa krig, som med jämna mellanrum det senaste året gett upphov till ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser, tillika ångest. Nej, det är dåden och hoten om dåd i Västeuropa (och i viss mån Turkiet).

Även i väst har antalet attacker ökat dramatiskt, men – och det är det viktigaste av allt att komma ihåg – från en oerhört låg nivå. Förra året dödades 175 personer i terrorattacker i Västeuropa (definierat som 20 länder). Det var den högsta siffran sedan 2004, då Madridbomberna dödade 191 människor. Längre tillbaka skördade separatistisk terrorism fler. Tretton av åren mellan 1972 och 1988 hade högre terrordödstal än 2015.

Tre fjärdedelar av alla terrordödsfall sker i de fem länderna nämnda ovan. I västvärlden som helhet har 2,6 procent av alla terrordödsoffer krävts de senaste 15 åren, och då är 11 septemberattackerna med 3 000 döda inräknade.

För att göra en jämförelse med våldsbrott vi lärt oss att leva med: Internationellt sett begås mycket få mord i EU, och mordfrekvensen sjunker. Ändå var det under förra året, året för Parisattackerna, ungefär 30 gånger vanligare att dödas i ett ”vanligt” mord än i en terrorattack i EU. I hela världen dödades förra året 28 000 personer i terrorattacker. Samtidigt begicks 440 000 ”vanliga” mord. Globalt var det alltså nästan 16 gånger vanligare att mördas än att dödas i ett terrordåd, trots de enorma dödstalen i framför allt Mellanöstern.

Vi bör tänka oss för, alla vi som har makt över budskapen. Och vi bör lära oss att handskas med budskapen, alla vi som konsumerar dem.

Det finns sätt. Frågan är om man behöver läsa någon annan bok än Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt” för att rusta sig för den stigande floden av rubriker och utspel.

Kahneman förklarar hur våra hjärnor styr oss in i tankebanor vi tror vi anträtt medvetet men som i själva verket är intuitiva diktat. En central egenskap som styr vårt sätt att uppfatta världen är att vi har förlustaversion, det vill säga vi skyr motgång och förlust betydligt intensivare än vi gläds över framgång och vinst. Vi är också, utan att aktivt förstå det, offer för haloeffekten, som betyder att det första intrycket smittar av sig oproportionerligt mycket över därefter följande information. Heuristikens mentala genvägar innebär att när en fråga är lite för komplicerad att besvara utan ansträngning försöker hjärnan omedelbart besvara en enklare fråga som är lik den vi egentligen behöver få svar på. Vi dras också med konfirmeringsbias: vi uppmärksammar selektivt mest sådant som bekräftar vad vi redan tycker, tror och vet. Till råga på allt förstår vi inte intuitivt lagen om små tal, vilket gör att en hel del statistik är extremt svår att snabbt ta till sig. ”What you see is all there is”, vill hjärnan helst säga oss.

Alla dessa mentala spratt har enorm betydelse för hur vi hanterar nyheter och hur rädda vi blir för depescherna om terrorism. Vi gör klokt i att försöka bli medvetna om processerna. ”Människors och andra djurs hjärnor innehåller en mekanism som är gjord för att prioritera dåliga nyheter ” … ”Man har inte hittat någon lika snabb mekanism för att upptäcka goda nyheter”, skriver Kahneman.

Många har denna sommar ställt sig frågan ”Vad är det som händer med vår värld?” En mer relevant fråga vore: ”Vad är det som händer med vår världsbild?”

 

P.S. Den som läser Kahnemans fenomenala bok bör vara beredd på att en sträng läsning får livet att framstå som lite mindre magiskt. Med en lite elak tolkning skulle man faktiskt dessutom kunna säga att Kahneman, i den roll han intar som rationalitetens fanbärare, på sätt och vis dämpar hoppet om framsteg, eftersom mycket av det vi gör ”mot alla odds” visar vår förmåga till transcendens och för oss framåt. Han framhåller visserligen att optimism har ett värde, inte minst som sköld mot motgångar, men han mer än antyder att denna hållning inte har särskilt mycket rationellt fog för sig. Dock är även dessa passusar fulla av insikt och kunskap. Boken är en guldgruva. D.S.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Tack, Kent!

Anders Bolling, 16:22, 26 augusti 2016. Anmäl

Hej, Karin, nej de antaganden om vad högre medeltemperatur kan leda till i fråga om extremväder har i princip ännu inte materialiserats i annat än fler varma dagar och färre kalla dagar. Framgår av IPCC.

Anders Bolling, 16:21, 26 augusti 2016. Anmäl

Avslutning på min tidigare kommentar: ...7 000 år sedan. Men en skillnad är att ”överlevnadshotet” numera kommer oavbrutet flödande från hela världen och inte endast från - säg - just den sabeltandade tiger som befinner sig tiotalet meter ifrån mig. Kort: Dagens journalistiska koncentration på att inte missa någon ”väsentlig händelse” påverkar läsarnas uppfattning om hur omvärlden ser ut. Ibland till misstolkningens gräns.

Kent Meissner, 15:06, 7 augusti 2016. Anmäl

Fortsättning på min tidigare kommentar: Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliserande människogrupper var själva ”överlevnadshotet". På så sätt liknar dagens katastrofjournalistik det sätt som var relevant för - säg - 7 000 år sedan.

Kent Meissner, 11:58, 7 augusti 2016. Anmäl

En utmärkt reflektion av Anders Bolling! I dagens läge får läsarna själva stå för sorteringen bland överflödet av ”överlevnadshot". Kanske även journalisterna (i denna tid av minskande resurser för undersökande journalistik) själva borde få tillgång till kunskap om elementär informationsperception och inte över axeln skyffla vidare allt till läsarna. Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliseran

Kent Meissner, 11:33, 7 augusti 2016. Anmäl

karin karin: Det är du som behöver läsa på. Torka har alltid förekommit då och då och har snarare blivit lite ovanligare än vanligare de senaste årtiondena. Bristande vattentillgång beror väldigt ofta på för mycket folk, boskap och konstbevattning. Exempelvis i Syrien, där några försöker skylla på klimatförändringar fast orsaken till krisen egentligen var misshushållning med vattenresurserna. Dödligheten i naturkatastrofer har minskat med ungefär 90 % på 100 år.

Lars Kamél, 09:46, 7 augusti 2016. Anmäl

Anders Bolling - läs på om klimatförändringar. Dina retoriska frågor får det att framstå som att ändrar klimat inte skördar offer. "Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" Extrem torka, missväxt och bristande vattentillgång är bara några exempel på vad ökad global medeltemperatur orsakar. Detta skördar liv, skapar konflikter och tvingar folk på flykt. Det är väl illa nog???

karin karin, 01:08, 7 augusti 2016. Anmäl

"Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" - dessa retoriska frågor får det att framstå som att klimatfrågan inte är ett verkligt problem. Är det din avsikt? Anders Bolling, läs på! Torka pga klimatförändringar skördar liv och missväxt och bidrar till både konflikter och flyktingkatastrofer.

karin karin, 00:52, 7 augusti 2016. Anmäl

Tyvärr har inte Anders Bolling förstått innebörden av den radikala islamismen som är den starkaste inspirationskällan för majoriteten av terrordåden. Problemet är att vi utan vidare importerat en enorm mängd människor som är potentiella terrorister. Än så länge har vi en högkonjunktur som dämpar symptomen. Men när konjunkturen försämras kommer motsättningarna öka, de potentiella terroristerna riskerar att blomma ut. Vårt samhälle är på väg åt fullständigt fel håll, vi borde vara oroliga.

Jarl jansons, 22:46, 6 augusti 2016. Anmäl

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6