En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Perspektiv på ett svart mordår

Skärmavbild 2016-03-20 kl. 13.54.05

Antal offer för dödligt våld i Sverige 1964–2014. Diagram: Brottsförebyggande rådet.

Mord på öppen gata i Bredäng. Tolv timmar senare skjuts en man i huvudet i Vårberg. En vecka tidigare: skottlossning på Gärdet i Stockholm och en dödsskjutning i Malmö.

Lev i nuet och må bättre, heter det i självhjälpslitteraturen. Det är säkert inget dåligt recept mot stressen över livspussel och karriär, men som metod för förstå samhällsutvecklingen är dess värde noll och intet.

Megatrender kan styckevis vara labila historier, och man behöver ofta många år, ja, decennier, för att se vartåt det tar vägen. En närsynt här-och-nu-approach kan i det sammanhanget närmast bli en förbannelse. Ett gott exempel på det är utvecklingen av våldet i samhället.

I veckan kom Rättsmedicinalverkets årliga mordstatistik. Min kollega Stefan Lisinski gjorde redan före årsskiftet ett överslag att antalet mord under året skulle landa på lite drygt 100, och det visade sig vara en träffsäker prognos. Det blev 103, enligt RMV.

Ett skäl till att Lisinski gjorde en specialgranskning under hösten var många oroliga frågor om alla rapporter om dödligt våld och en allmän känsla av att det nu var värre än någonsin.

Och det var värre. Men inte än någonsin.

I förhållande till de allra senaste åren utgör 2015 mycket riktigt en stor obehaglig topp på kurvan. Både 2013 och 2014 var antalet mord och dråp 87, vilket är ungefär den nivå vi vant oss vid det senaste decenniet. Samtidigt stack 2012 av åt andra hållet med bara 68 fall av dödligt våld.

Fjolårets siffra är den högsta sedan 2007, då det registrerades 111 fall. Sett i backspegeln framstår det året som en tillfällig topp.

Mycket förenklat kan man säga att Sverige haft 100 mord och dråp om året sedan mitten av 1970-talet, men kurvan var långsamt (och hackigt) stigande fram till 1990, och därefter har den varit långsamt sjunkande.

Mordfrekvensen i Sverige har beskrivit samma utveckling som i resten av västvärlden. Långt tillbaka i historien, före statens våldsmonopol, handel, utbildning och allmän civilisering, var risken för dödligt våld i Sverige precis som överallt annars mångdubbelt högre än i dag. Men den sjönk stadigt. Under första delen av 1900-talet hade mordfrekvensen fallit till historiskt låga nivåer.

Att den plötsligt började stiga på 1960-talet har av Steven Pinker och andra forskare tillskrivits den frambrytande frihetliga och individualistiska strömningen med sin åtföljande förlust av auktoritetslydnad. Det blev mer droger och stökigare på gatorna. Nedgången det senaste kvartsseklet kan i det ljuset ses som en återgång till mer normala nivåer i väst.

”Fram till nu”, då, säger pessimisten.

Frågan är dock hur realistiskt det är att redan tala om ett trendbrott. Det rimliga är att avvakta en smula. Om två tre år vet vi om 2015, liksom 2007, var en avvikelse eller en verklig början på något nytt.

Hittills har jag bara talat om antal. Och det görs också ofta när det dödliga våldet diskuteras. Men sakta men säkert ökar folkmängden även i det här landet – på 2000-talet inte längre så sakta, heller – vilket förändrar siffrorna som andelar.

Befolkningsökningen gör att antalet 103 förra året, då folkmängden var 9,7 miljoner, skulle motsvara en mordsiffra på 86 i mitten av 1970-talet, då folkmängden var 8,2 miljoner, och 94 i mitten av 1990-talet, då folkmängden var 8,8 miljoner. Men vid båda dessa tidpunkter var antalet mord runt 100.

”Inflationsjusterat” efter folkmängd ligger fjolårets mordiska år fortfarande en bit under den genomsnittliga 1990-talsnivån, som med detta sätt att räkna blir 111.

Kulmen för det dödliga våldet i Sverige inträffade ett par år före och efter 1990, då över 120 mord registrerades. Med dagens folkmängd motsvarar det 136 mord.

Nå, det är ingen tvekan om att saker och ting står mycket illa till i vissa delar av samhällets undervegetation. Samtidigt som de spontana fyllemorden är betydligt färre i dag än förr i tiden är skjutvapnen fler och den organiserade brottsligheten värre. Den förstnämnda förbättringen har hittills varit större än den sistnämnda försämringen och haft större betydelse för vanligt folks liv. Kanske är den trenden över. Eller kanske ändå inte.

Tillägg den 1 april: Den 31 mars kom Brottsförebyggande rådets årsstatistik, och den anger antalet offer för dödligt våld 2015 till 112, alltså ett mord högre än 2007. Med den ”inflationsjusterade” räkneövning jag ägnade mig åt ovan hamnade fjolårets nivå alltså i stort sett på 1990-talets genomsnitt. (Egentligen är det internationellt vedertagna jämförelsemåttet mord per 100.000 invånare. Jag lovar att använda det nästa gång.) 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Enligt Brå så har försök till mord och dråp ökat med 470 % mellan 1975 och 2014. Det grova våldet har således exploderat i omfattning och överlevnaden får vi tacka sjukvården för. Att fokusera sig på enbart de med dödlig utveckling ger en falsk bild av att det inte blivit värre. DNs skrivning säger vi kan slappna av, no worries - har tom blivit bättre, men verkligheten säger vi fått ett inferno av våld. Det tog mig 5 min att fiska fram data på Brås hemsida. Läsare, se upp !, du blir manipulerad

Rutger Engellau, 07:07, 22 mars 2016. Anmäl

Problemet: Unga mäns pannlober

TTVP-ISIDEOLOGI

Foto: TT/AP

Det är inte underligt att rädslan för terrorism blåses upp efter ett blodbad som det i Paris. Det betyder dock inte att det är rationellt att vara mer rädd för terrordåd än för alla andra våldsamheter. Det är det inte. Däremot börjar det nog bli dags att foga in en terrorist och en insatspolis i vår bild av krig. Terrorism är också granne med grov kriminalitet. Dessa båda företeelser är av allt att döma de väpnade konflikternas nya ansikten. De har en sak gemensamt: Unga mäns testosteron och outvecklade frontallober.

Mellan dagsrapporterna om bombdåd och flygräder kan det vara svårt att se att vad statssystemet beträffar är den värld vi är på väg in i en samarbetsvärld. Ja, det blossar ännu upp anakronistiska konflikter om territorium, och vi har säkert inte sett den sista statsstyrda invasionen, men de tvister som dominerar i de mellanstatliga relationerna är ändå de som slits vid förhandlingsbordet. Att upprätthålla fungerande stater är livsviktigt för fred, och ett system av stater som är knutna till varandra i avtal torde vara en ännu starkare garant mot krig av historisk typ, det vill säga mellan stater, det vill säga de allra blodigaste. Det är dock ingen garant mot allt våld.

Så här är läget:

I fjol bröts en decennielång unikt fredlig period i världen (med besked, på grund av Syrienkriget, men dödstalen är fortfarande lägre än under 1970-och 1980-talens konflikter). I en sammanställning av terrordåd, Global Terrorism Index (GTI), framgår att världen 2013 och 2014 också var hårdare terrordrabbat än på åtminstone 15 år (även om det globalt fortfarande är tretton gånger större risk att mördas på ”vanligt” sätt än att dö i en terrorattack).

Följande länder drabbades hårdast av terrorism 2014, i tur och ordning: Irak, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Syrien. I följande länder pågick de största krigen 2014: Syrien, Irak, Afghanistan, Nigeria och Pakistan. Olika ordning, samma länder.

Fjolårets tre dödligaste händelser som av GTI hänförs till kategorin terrorism var dessa: Den 10 juni: IS stormar ett fängelse i Badush, befriar de sunnitiska fångarna och dödar 670 shiitiska fångar. Den 13 augusti: IS dödar minst 500 civila i staden Sinjar. Den 5 maj: Boko Haram går till attack mot staden Gomboru Ngala med handeldvapen och bomber, och 315 människor dödas.

För en lekman förefaller det inte orimligt att klassa dessa som krigshändelser.

Mycket riktigt konstaterar Therese Pettersson på Uppsala konfliktdataprogram, som mäter väpnade konflikter, att “det mesta av det som rapporteras i GTI finns med i våra siffror”. Det som inte finns med i konfliktforskarnas sammanställningar är dåd som inte utförs av en organisation. Som Breiviks attentat.

Krig och terrorism blir alltmer samma sak.

Dåden i Paris var på ett osedvanligt tydligt och grymt sätt en attack mot det demokratiska öppna samhället. Inte mot en grupp, en stat eller en specifik styresform, och som det kommunicerats av IS egentligen inte heller mot orättvisor. Det betyder att det på kort sikt inte finns något enkelt sätt att lösa problemet, utan bara sätt att begränsa det.

De flesta håller det nog för troligt att viljan att offra sitt liv för en ledare eller ens en stat klingar av i takt med att de individuella livsmöjligheterna och välståndet tilltar. Handel och öppna gränser betyder fler möten med människor man i en förmodern värld förväntades känna avstånd till. Man får mer livsrikedom att förlora, och så länge man inte tror att det samhälle som erbjuder detta rikhaltiga liv är hotat i grunden på allvar är man helt enkelt obenägen att dö för det. Som James Flynn visat har vi dessutom blivit allt bättre på att ta det hypotetiska på allvar och kan lättare såväl sätta oss in i andras situation som föreställa oss konsekvenserna av ett visst handlande.

Att det här stämmer bekräftas i en internationell forskningsrapport från tidigare i år. Man vet sedan tidigare att demokratin, handeln och kunskapssamhället minskar benägenheten för krigshandlingar, och den här studien presenterar empiriska bevis för en kulturell förändring med samma effekt. Allt färre är redo att dö för sitt land, helt enkelt. ”Den här förändringen i världsbild ger den mellanstatliga freden en allt stabilare grund”, heter det i den tysk-svensk-amerikanska studien.

Hur är det då möjligt att unga män som vuxit upp i precis detta fredliga samhälle väljer att bli terrorister? I fallet IS tycks de flesta visserligen rekryteras från vissa segregerade förorter, men som bland annat framgick av en sevärd dokumentär från Belgien är många av dem som valt att dra till Syrien killar med socialt nätverk, bra skolresultat och jobb – kort sagt med hyggliga utsikter att få ett rätt gott europeiskt liv.

Det verkar inte räcka med de vanliga jordnära förklaringarna om utanförskap, fattigdom och förtryck. Låt oss ta till en smula politisk filosofi.

Någon minns kanske Francis Fukuyama, den amerikanska statsvetarprofessorn vars bok om ”Historiens slut” blev hett omdebatterad i början av 1990-talet. I slutet av den boken förs ett resonemang om att det i ett samhälle som mognat ekonomiskt och politiskt fortfarande kommer att finnas grupper, företrädesvis unga män, som inte klarar av förlusten av ”ärorik” kamp. De kommer att slåss mot förnöjsamhet och tillfredsställelse, mot materiellt pösig vardag och för något ärofyllt och storslaget, för något som ger livet absolut mening. Fukuyama kallar denna drift, som i grunden handlar om att få känna sig överlägsen andra, megalothymia.

Enligt Fukuyama visar erfarenheten att om dessa män inte kan kämpa för en rättfärdig sak, eftersom denna redan har segrat, ”kommer de att kämpa emot denna rättfärdiga sak. De kommer att kämpa för kampens egen skull.” … ”Och om större delen av den värld där de lever kännetecknas av fredlig och välmående liberal demokrati kommer de att slåss mot denna fred och detta välstånd, och mot demokratin.”

Nu kan man med all rätt invända att de ursprungliga IS-krigarna från Syrien och Irak knappast lever i länder som kännetecknas av ”välmående liberal demokrati”. Men majoriteten av frontsoldaterna kommer trots allt utifrån. Över 30.000 har rest till kriget från ett hundratal länder. Många av de utländska IS-männen har gjort sig kända för att vara de mest brutala.

Även om tesen kan verka långsökt är den en av få genomtänkta teorier om vad som skulle kunna hända i en värld där samhällets organiserande enheter, det vill säga staterna, i huvudsak inte längre kanaliserar denna typ av drift – kalla den megalothymia eller något annat. Annat var det i den gamla onda världen. För en Stalin, en Salazar, en Pol Pot eller en Saddam Hussein var det inte svårt att få våldsbenägna unga män att ställa sig i diktaturens tjänst och därmed ”dölja” den terrorism som i grunden pågick även där och då, nämligen statsterrorism. Bashar al-Assad har dem i sina led, var så säker.

Och islam? För drivkraften att bli makthungrig våldsverkare – det vill säga den yttring som orsakar själva terrorismproblemet och därmed en stor del av våra dagars väpnade konflikter – får man förmoda att Koranen inte spelar större roll för IS-anhängarna än Das Kapital gjorde för Sendero Luminoso eller Röda arméfraktionen.

Om den nya tidens väpnade konflikter, låt oss för enkelhets skull kalla dem krig, alltså till stor del genereras av frustrerade mäns sämsta drifter; finns det då, för det första, egentligen någon artskillnad mot grov kriminalitet? Skulle inte de tatuerade maras-medlemmarna i El Salvador och Honduras eller de beväpnade unga svarta männen i Baltimore ha anslutit sig till IS om de levt på andra sidan Atlanten? Och borde vi då inte, för det andra, uppdatera vår berättelse om staters maktspel som den drivande kraften bakom krig?

Frustrerade mäns sämsta drifter har med all sannolikhet varit konflikters viktigaste generator i alla tider, men så länge de kunde döljas bakom våldsförhärligande staters strukturer såg man inte saken på det sättet. I en samarbetsvärld blottläggs däremot problemet. Det blir allas vår uppgift att lösa det: Lotsa pojkarna så kärleksfullt som möjligt tills deras frontallober är redo att fatta vuxna beslut. Och det är de inte före 25.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Historiens maffigaste att göra-lista

Beckham United Nations

Installation i FN inför beslutet om nya utvecklingsmål. Foto: TT

 

Det smarta gardet bland världspolitikens analytiker ler lite överseende, kanske en aning snett, åt FN:s nya globala mål. Ambitionsnivån väcker förvåning, om inte löje. Utrota all fattigdom överallt? Stoppa alla former av diskriminering mot kvinnor och flickor överallt? Behjärtansvärt, fint och riktigt, visst, men seriöst? Makt- och penningsugna ledare gör väl ändå som de vill?

Jag skannade igenom Världsbankens data och såg att Malaysias BNP per capita nådde världsgenomsnittet 2013 och hamnade två procent över snittet 2014. Landet är nu rikare än Turkiet och ser ut att gå om Brasilien i år. Det har inte uppnåtts med FN-mål eller bistånd utan med ekonomisk tillväxt. Utan ekonomisk tillväxt är det i princip omöjligt för ett fattigt land att uppnå något som helst värdefullt för medborgarna.

Länder kan bara utvecklas om de uppnår en inre drivkraft. Hur en sådan uppstår finns det inget universellt facit till. Det krävs vissa politiska och sociala förutsättningar, och de kan falla på plats genom idogt arbete av framsynta ledare, genom att händelser öppnar vissa fönster, eller genom tur.

Att Afrika söder om Sahara kommit i gång sedan 15-20 år beror mer på 1990-talets reformer och fredsavtal än på bistånd.  Den gamla typen av bistånd har kritiserats av förra världsbanksekonomen William Easterly och andra för att vara närmast destruktivt. Många miljarder dollar har gått till spillo på feltänkta projekt. Men det är det där med barnet och badvattnet: Visst slags bistånd, i synnerhet sådant som pricksäkert riktas in på bättre hälsa, är oerhört effektivt, vilket exempelvis filosofen William MacAskill nyligen visat.

Och man får inte välutbildade och friska befolkningar per automatik med högre BNP- tillväxt. Man måste prioritera. Politiska beslut är avgörande. Nigeria är fyra gånger rikare än Rwanda men har ändå kortare medellivslängd och betydligt högre barnadödlighet. (Politiskt system verkar dock inte spela särskilt stor roll för hälsan. Kuba, Costa Rica och Chile, som vandrat väldigt olika politiska stigar genom decennierna, har ungefär samma medellivslängd och barnadödlighet i dag.)

Vilket för oss tillbaka till FN:s behjärtansvärda mål. För att börja göra rätt saker med de pengar som trillar in när väl tillväxten kommer i gång är uppsatta mål inte så dumt, särskilt inte om de klubbats på global nivå i ett myndigt sammanhang.

Det finns något psykologiskt mycket intressant med mål. De må finnas i en statsbudget, en hushållsbudget, ett nyårslöfte eller en sladdrig att göra-lista en vanlig tisdag; när ambitionerna väl satts på pränt upplevs de på något sätt som en verklighet att förhålla sig till. Även om inget straff väntar den som slarvar är det svårt att glömma den där kartan. Det är målens välsignelse. Förbannelsen, om man ska vara lite drastisk, är att missade mål beskrivs som ett misslyckande även om allt gått bra, bara inte riktigt så bra som man hoppats. Så är det med flera av FN:s millenniemål som löper ut i år.

Så vi ska nog vara glada över att 193 länder denna fredag skriver historiens maffigaste att göra-lista, där de åtar sig att jobba för att det mesta av det som är dåligt här i världen ska bli om inte bra så i alla fall betydligt bättre om 15 år.

Vad ska man ha FN till om inte målet är att allt ska bli bättre? Det står faktiskt i FN-stadgan att vi vill ”betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som är nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet, och att i dessa syften öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar.“

Men låt oss göra det, då.

Medan vi fastnar i nutidens alla bekymmer kryssar sig världen fram ganska bra. Rätt vad det är har vi nått fram. Här är tre prognoser för de nya globala målen för hållbar utveckling:

• Mål 1, delmål 1 och 2: Till 2030 utrota den extrema fattigdomen överallt och halvera andelen som klassas som fattiga enligt nationella definitioner. Trenden talar för att det kommer att lyckas.

• Mål 3, delmål 1 och 2: Minska mödradödligheten till högst 70 per 100.000 födslar (från drygt 200 i dag) och minska barnadödligheten till 2,5 procent (från 4,3 i dag). Vi vet vilka åtgärder som krävs, och de är enkla och billiga. Det går.

• Mål 16, delmål 1: Avsevärt minska alla former av våld och dess relaterade dödstal överallt. Bygger lite på hur ”avsevärt” ska tolkas, men om långtidstrenden håller i sig når vi dit.

Andra mål kan vara svårare, och en del är kniviga att mäta. Men det understår oss faktiskt inte att göra oss sämre än vi är.

Här är alla de 17 nya huvudmålen (det mesta av konkretionen finns i delmålen; se här):

1. Utrota all form av fattigdom överallt.

2. Utrota hunger, säkerställa tillgången till mat och förespråka ett hållbart jordbruk.

3. Garantera ett hälsosamt liv och välmående för alla åldrar.

4. Garantera utbildning av god kvalitet för alla och främja livslångt lärande för alla.

5. Uppnå jämställdhet och att alla kvinnor och flickor har större självbestämmanderätt.

6. Garantera säker tillgång till rent vatten och sanitet för alla.

7. Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig och hållbar energi för alla.

8. Främja en hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt med produktiv sysselsättning och anständiga jobb för alla.

9. Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.

10. Öka jämlikhet inom och mellan länder.

11. Göra städer och mänskliga bosättningar säkra, motståndskraftiga och hållbara.

12. Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

13. Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser.

14. Bevara och nyttja haven och marina resurser på ett hållbart sätt.

15. Skydda, återställa och främja hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa markförstörelse och hejda förlusten av biologisk mångfald.

16. Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.

17. Stödja verkställandet av hållbar utveckling och förnya det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

människan spår,men tiden rår.

Nilz Toren, 02:53, 26 september 2015. Anmäl

”Det kommer att finnas en framtid”

narcosnyny

Skärmdump från Netflix officiella ”Narcos”-trailer

 

”Colombianerna säger att Gud gav dem ett så vackert land att det blev orättvist mot resten av världen, så för att jämna ut villkoren befolkade Gud landet med onda män.”

Året är 1990. Under en presskonferens inför utländska journalister försöker presidentkandidaten César Gaviria, ständigt mordhotad, sätta ord på en nationell förtvivlan. Åtminstone är det så orden faller vid detta tillfälle i den nya Netflixserien ”Narcos” om den mäktiga colombianska Medellínkartellens uppgång och fall.

Colombias spektakulära skönhet blev jag själv storögt vittne till under ett besök för snart 25 år sedan. Det där om ”onda män” är lätt att förstå med tanke på landets våldsamma historia. Femtiotalets inbördeskrig mellan konservativa och liberaler, med 200.000 dödsoffer, hann knappt ta slut innan nya väpnade konflikter tog vid mellan regeringen och minst tre vänstergerillor och en högermilis. Knarkkartellernas blodsbesudlade verksamhet spädde sedan på våldet, korruptionen och andra mänskliga dåligheter i ett redan svårt hemsökt land.

Konstnärligt är ”Narcos” kanske inte en av de mer minnesvärda tv-produktionerna, men jag lät mig ändå naglas fast på grund av den dokumentära karaktären. Serien spelades in på plats i Colombia förra året.

Kartelledaren Pablo Escobars hänsynslöshet skildras som lika gränslös som de rikedomar hans kokainvälde genererar. När hans storhetsvansinne driver honom att ge sig in i politiken och försöka bli president går han för långt även i det genomkorrumperade Colombia. Han tvingas lämna kongressen, och regeringen bestämmer sig för att försöka krossa hans imperium, i nära samarbete med USA:s antidrogmyndighet DEA.

Våldet är obönhörligt. Escobar orkestrerar terrorbombningar. Han spränger ett inrikesplan med 110 passagerare. Ministrar och presidentkandidater mördas, men också kokainkartellernas folk och gerillakrigare, i drivor (M-19-gerillans omtvistade koppling till Medellínkartellen slås fast i serien). Underhuggare och poliser är närmast kanonmat.

”Narcos” visar två delvis motstridiga saker: dels hur ensidigt världen skildras i konst och medier, dels att det hänt väldigt mycket i Colombia och Latinamerika sedan 1990-talet.

När man följer serien förstår man verkligen inte hur landet över huvud taget kunde fungera, inte minst hur det vart fjärde år utan uppehåll kunde hållas presidentval i denna Latinamerikas äldsta valdemokrati. Men det gjorde det ju, på något sätt. Efter allt svart jag läst blev jag själv förvånad över hur väl Colombia fungerade jämfört med de centralamerikanska länder jag rest i tidigare. Det ska inte övertolkas: I själva verket var landet tudelat mellan Kordiljärernas någorlunda välordnade områden och de zoner och stadsdelar där knarkkrig, gerillakrig – och fattigdom – präglade livet. Även jag fick kliva ur landsvägsbussar vid polisspärrar mer än en gång. Men landet kollapsade aldrig.

“Det kommer att finnas en framtid”, säger presidentkandidaten Luís Carlos Galán kort innan han skjuts den 18 augusti 1989. Han hade rätt. Navet i kokaintraden har i dag flyttat från Colombia till Mexiko. Mordfrekvensen i landet har mer än halverats sedan mitten av 1990-talet, och fjolåret hade den lägsta siffran sedan 1970-talet. Det placerar landet på sjunde värsta plats i Latinamerika, efter exempelvis Brasilien (till skillnad från vad många tror ligger dock Mexiko ytterligare något lägre). Antalet kidnappningar har sjunkit till en åttondel på femton år. Ännu finns knarkmaffiorna, ännu är brottsfrekvensen av ett slag som skulle göra vilken västeuropeisk politiker som helst gråhårig, men nivåerna är nu mer förenliga med ett land som vill utvecklas.

Om sedan de pågående fredsförhandlingar med Farcgerillan går i lås finns mycket goda framtidsutsikter för det smaragdgröna landet vid korsvägen mellan Nord- och Sydamerika. Ekonomin är allsidig med rikhaltigt jordbruk, mineralfyndigheter, olja och stor turismpotential. Tillväxten har legat på fem procent per år i snitt det senaste decenniet, högre än på kontinenten som helhet. BNP per capita är ungefär som Kinas. Colombia utgör c:et i de så kallade Civets-länderna, en akronym som lanserades av The Economist som nästa grupp tillväxtländer efter ”Brics”

Det faktum att de flesta av er sannolikt inte på mycket länge läst en hel kolumn om konflikter i Latinamerika, och förmodligen inte om kontinenten över huvud taget, är i sig ett gott tecken. De glesa nyheter som kommer därifrån i dag handlar om politik, ekonomi och miljö. Det kan vara nog så oroväckande bulletiner om politisk korruption, om kvardröjande fattigdom och förödande ekonomiska klyftor, om kampen mot regnskogsskövling och – vilket trots allt varit i fokus tills nyligen – de mexikanska knarkkartellernas blodiga uppgörelser. Men det är också en ständig ström av demokratiska val, ibland med dramatiska kampanjer. Det är gott om folkvalda vänsterregeringar. En av presidenterna tillhör ursprungsbefolkningen. En korruptionsanklagad president tvingades nyligen avgå efter folkliga protester. Där finns kvinnliga presidenter och utrikesministrar.

Inbördeskrigen och de järnhårda militärdiktaturerna är snart ett minne blott på den kontinent som på 1970-talet kallades ”diktaturernas paradis”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Roligt att du är här, 2015. Här är ditt bagage

RESVÄSKOR

Foto: Janerik Henriksson/TT

Över tid blir världen bättre, men en del i denna värld blir tidvis sämre. (Jo, jag vet att ni vet det, men nu behövde jag en inledning.) Så här är läget:

Antalet krig har efter en lång nedåtgående trend åter börjat öka. Även antalet döda i krig har stigit. Dock är antalen i båda fallen en god bit under nivåerna på exempelvis 1980- och 1990-talen. Syriens inbördeskrig är det blodigaste i vår tid och med bred marginal det våldsutbrott vars komplexitet jag själv och en hel del andra underskattat mest. Ett nytt mönster är att alltmer av konflikterna koncentreras till krocken mellan konservativ extremism, i synnerhet islamistisk sådan men även annan, och modernitet. Det uppstår inte fullskaliga krig av diverse skäl i diverse hörn av världen.

Mordfrekvensen sjunker i Europa, Asien, Oceanien, större delen av Afrika och Nordamerika. Den ökar i delar av Nord- och Östafrika och Latinamerika. Men inte i knarkkrigens omskrivna Mexiko. Där sjönk mordfrekvensen mellan 2011 och 2013 med 16 procent, och preliminära uppgifter pekar på en ytterligare minskning 2014 (åtta latinamerikanska länder har högre andel mord än Mexiko).

Finanskrisen är över, men i de rika länderna går tillväxten trögt. Oljeprisraset ger viss skjuts. Euron lunkar på. Grekland behåller nästan helt säkert den gemensamma valutan även med en ny vänsterregering.

Den extrema fattigdomen minskar oförtrutet. FN:s mål om en halvering nåddes fem år i förtid. Med dagens trend lever om 15 år näst intill ingen på mindre än 1,25 dollar om dagen. Klyftorna mellan länder minskar, eftersom tillväxten fortsätter att vara högre i Afrika och större delen av Asien än i Europa och Nordamerika. Däremot ökar klyftorna inom många länder med hög tillväxt, eftersom förmögenheterna hos de allra mest framgångsrika entreprenörerna växer.

Världens regeringar faller till kraftigt övervägande del genom val, numera även i låg- och medelinkomstländer. Ungefär 40 procent av världens befolkning gick till val supervalåret 2014. Antalet valdemokratier ökar sakta och är nu 122. Men val är bara en del av demokratin. Samtidigt rapporterades förra året försvagade rättigheter i fler länder än där det rapporterades stärkta rättigheter.

Medellivslängden fortsätter att öka i alla världsdelar. Globalt är den nu 71, på väg mot 72. Det är sju år högre än 1990 (mest, nära tio år, har den ökat i låginkomstländerna). Kvinnor lever allra längst, och de japanska är nu uppe i 87 års förväntad livslängd (svenska kvinnor kvalar för övrigt inte in bland de tio i topp). Barnadödligheten faller snabbare än någonsin, visade nya FN-data i höstas, och har nu mer än halverats sedan 1990. Mödradödligheten minskade i dubbelt så hög takt det senaste decenniet som under 1990-talet.

Hiv/aids minskar sedan tio år tillbaka, och bromsmediciner är numera tillgängliga även i fattiga länder. Dödligheten i malaria minskar. Nedgången 2000–2013 var 47 procent (54 procent i Afrika). Ebola var kortvarigt en regional katastrof i tre av världens fattigaste länder (8.600 döda och svårartade effekter på samhället), men efter samordnade insatser kunde epidemin hejdas. Nya vacciner är på väg att lanseras mot rotavirus och pneumokocker, som genom diarréer och lunginflammationer årligen tar miljontals spädbarns liv i de fattigaste länderna.

Allt krångel i det globala samarbetet uppmärksammas, framför allt osämjan mellan Väst och Ryssland. Men samlingen mellan länder mot de flesta internationella hot, som IS, ebolaepidemin och utsläppen av växthusgaser, fortsätter att vara bredare än kanske någonsin. Vi har bara vant oss vid att det ska vara så. Mot alla odds lever ännu klimatmötena i FN:s regi. Framför allt gnistrade det till i organisationen efter en deal mellan huvudaktörerna USA och Kina om utsläppsminskningar. En stor mängd höjdare diskuterar denna vecka klimathotet på toppmötet i Davos.

I den sakfrågan kunde forskarna häromdagen konstatera att jordens medeltemperatur i fjol åter satte rekord, på marginalen. Fortfarande är det en bra bit kvar upp till den nivå FN:s klimatscenarier förutspått, men jag kommer troligen inte att kunna ställa en intressant följdfråga till klimatforskaren Markku Rummukainen. (Jag frågade honom 2009 varför medeltemperaturen hade legat tämligen still i, som det var då, runt tio år. Det var en kort tid, konstaterade han. Men ”skulle trenden helt försvinna på 20–30 år, då saknas det något väsentligt i kunskapsläget”.) Det otippade oljeprisraset får en del otippade effekter, som att prospektering av dyrutvunnen olja i Arktis läggs på, eh, is.

I haven är den utbredda plastsörjan ett fortsatt svårlöst problem, vars effekter är svåra att överblicka. Övergödningen är ställvis ett annat allvarligt havsproblem, som vi dock vet ganska väl hur vi kan lösa.

Allt rikare kineser ställer allt högre krav på ren luft och rent vatten. Luftföroreningarna i Peking har slutat öka. Det har de dock inte i Indiens storstäder. Tropisk regnskog huggs ned men i lägre takt (gäller särskilt Brasilien). Globalt är nettoförlusten av skog nära noll, eftersom skogsarealen ökar i Kina, Indien, Europa och Nordamerika. Arter hotas men skyddas också. Antalet tigrar ökar kraftigt i Indien. Tjuvjakten på elefant och noshörning i Afrika, särskilt Tanzania är fortsatt oroande. Det som måste bekämpas är efterfrågan på horn (allt mindre från Kina, alltmer från Vietnam, säger parkvakter).

Så, 2015, där har du det mesta. Varsågod och packa upp. Och välkommen till världen!

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Tack, Lena. You got the point. Det är märkligt att det kan vara så provocerande att säga att det mesta blir bättre. Det är inget "önsketänkande", det är sant. De delutvecklingar som går åt fel håll skriver 95 procent av oss journalister om varje dag.

Anders Bolling, 15:47, 10 februari 2015. Anmäl

Jag önsketänker inte, jag berättar om verkligheten. Jag läser Cornucopia ibland. Han är väl ungefär lika pessimistisk som gängse bedömare som gör anspråk på att vara seriösa. Han vet mycket, förvisso, men om du tror att det han berättar ger en sannare allmän bild av världens utveckling än Framstegsbloggen har du nog en väl snäv syn på verkligheten.

Anders Bolling, 15:36, 10 februari 2015. Anmäl

Jag börjar tröttna på alla människor, som anklagar Anders Bolling för att vara blind, för allting som blir sämre. Visst kan han låta lite väl optimistisk, och göra naiva fel ibland. Men poängen med den här bloggen, är att allt inte blir sämre. Varför skulle det vara så, egentligen?

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:12, 2 februari 2015. Anmäl

En utmärkt sammanfattning! Visst verkar världen bli allt bättre, vilket gör det allt svårare att som jag argumentera för att den tekniska civilisationen kommer att kollapsa inom hundra år. Vi verkar ensamma i Universum. Det har nu blivit allt troligare civilisationer uppstått många gånger och nära oss, eftersom man de sista åren funnit att nästan alla stjärnor har planeter. Betingelserna varierar men ett stort antal ganska nära förefaller vara lämpligare för avancerat liv än jorden och blev det miljarder år tidigare. Vi skulle märkt dem på strålningen de genererar eller sonder de sänt till vår närhet. Men det är kusligt tyst! Alltså är civilisationer mycket kortlivade! Alltså försvinner vi i den överskådliga framtiden!

Dag Lindgren, 21:21, 31 januari 2015. Anmäl

* Sverige är inte självförsörjande på mat och bränsle. Alla beredskapslager har avvecklats. Snart sagt all civilberedskap har avvecklats. Svenskt jordbruk går på knäna. * Sveriges försvarsförmåga är avvecklad.

Ku, 15:00, 24 januari 2015. Anmäl

* Artificiell intelligens kan bli riktigt farlig oavsett om den har en egen vilja eller dirigeras av mer eller mindre dåliga människor. * Nanotekniken riskerar att förorena vår värld med nanostora ting som tränger in i våra livssystem och förstör. * Klimatförändringarna kan förstås bli ultrajobbiga, även om det inte är alldeles självklart. * Vårat samhälle är extremt beroende av ett elnät som med lätthet kan slås ut av främmande makt eller terrorister. Det tar inte särskilt lång tid efter elnätet slagits ut innan helvetet bryter ut.

Ku, 14:54, 24 januari 2015. Anmäl

* Föreställningar om att världsrymdens resurser skall rädda oss är för lång tid framöver bara barnfantasier. * Antibiotikan slutar fungera. * Befolkningsökningen avtar sannolikt inte så smidigt som Hans Rosling velat påskina. Han lovade att vi inte skulle bli mer än nio miljarder men nu talas det om elva miljarder. Kanske också de siffrorna justeras upp så småningom? * Hotet från Ryssland och muslimska terrorister har helt klart underskattats.

Ku, 14:49, 24 januari 2015. Anmäl

* Svensk industri fortsätter lämna landet medan folkströmmarna går åt andra hållet. * Företagen rationaliserar så mycket den kan och robotorna blir allt billigare och allt mer kompetenta. Människor kan inte konkurrera. Givet Jordens begränsade resurser är massarbetslöshet oundviklig när robotar processar alla varor till färdiga produkter i butikerna, eller framlevererade till kunden. Inga politiker vågar yttra nödvändigheten av intelligent utformade medborgarlöner när arbetslinjen visar sig ogenomförbar.

Ku, 14:45, 24 januari 2015. Anmäl

* Världen tränger hårt mot en lång rad ekologiska systemgränser, medan beslutsfattarna är övertygade om att ekonomin måste fortsätta växa och växa och växa, för annars går det åt pipan. * Omställningen till ekologisk hållbarhet går på tok för långsamt. Amerikanerna satsade på skifferolja men lyckades bara knäcka oljepriset så att många klokare energisatsningar går i kvavet. På andra sidan den kortvariga skifferoljebubblan hotar en allvarlig energibrist som gör alla förhoppningar om en "hållbar tillväxt" osannolika.

Ku, 14:40, 24 januari 2015. Anmäl

* Skuldkrisen är inte på något sätt löst. Tvärtom sparkar beslutsfattarna bara burken framför sig. Ingen QE (ekonomiska stimulanser) i världen kommer lösa skuldkrisen. Man skapar nya system av låtsaslösningar på skuldkrisen, men den fortsätter obönhörligen bara att växa. Hur länge kan beslutsfattarna skapa QE på QE på QE innan bubblan oundvikligen brister? Hur blir det då?

Ku, 14:32, 24 januari 2015. Anmäl

Plastkort som dämpar våld

Foto: Bertil Ericson

Flytta sedlar fram och tillbaka – ingen bra idé om man vill minimera våld.

Så kallade klimatförnekare som hanterar sanningen som om de levde i ett parallellt universum är ju en sak – de flesta i det gänget kan ändå hänvisa till att knappast några av de väntade katastroferna ännu har materialiserat sig. Annat är det i brottsstatistikförnekarbranschen. Där finns människor som vägrar gå med på att våldsbrotten minskar fast siffrorna ropar ut just det budskapet från diagrammen. ”Det är en konspiration mellan brottsforskarna och politikerna”, ropar förnekarna tillbaka.

En delförklaring till att våldet går ned är förmodligen digitaliseringen av samhället. Den ser ut att ha en inneboende riktning bort från fysisk aggression. Ett slags civilisering. En effekt som dokumenterats är att tonårspojkar dricker mindre sprit och inte hinner vara ute och slåss när de hänger framför datorskärmarna och spelar.

En annan förändring, som inte riktigt fått den credit den förtjänar, är att e-stölder inte innehåller några våldsinslag. Nätbedrägerierna har tredubblats på tio år, samtidigt som en allt större andel av de ekonomiska transaktionerna görs med kort och koder. Pengar börjar bli siffror på en display.  Ju färre sedelbuntar som är ute och rör sig, desto färre konfrontationer mellan tjuvarna och dem som äger eller vaktar pengarna. Bankerna är som bekant ivriga att få oss att sluta hålla på med sedlar och mynt. Mycket riktigt minskar bankrånen, medan personrånen ännu inte gör det.

Det vore trevligt om civilisationsprocessen rent allmänt för oss bort från oärlighet, men det är nog att vänta sig för mycket. Dessutom är det antagligen så att samvetströskeln man behöver kliva över är lägre när man genomför ett e-bedrägeri i lugn och ro vid sin laptop än när man rycker väskan av en gammal dam som just klivit ut ur bankkontoret ned månadens pension i börsen.

Vi brukar uppmärksamma de brott som växer för tillfället, och därför får nätbedrägerierna mycket rubriker (för att påpeka en självklarhet: före internet, för ett par decennier sedan, kunde dessa brott inte finnas). Det skapar säkert en massa oro. Men tänk då på att den dag alla ekonomiska överföringar görs elektroniskt har vi så långt vi kan minskat risken att någon blir offer för rånvåld.

Det blir en enorm samhällsvinst, oavsett om samma mängd pengar skulle stjälas då som i dag. Ja, även om det skulle stjälas mer. Ett tömt konto kan du försäkra dig mot. En misshandel kanske kan läka på kroppen, men såren i själen kan sitta kvar livet ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

-> Little Ricky, försök göra lite riskbedömningar. Att bankkontona töms är en ganska låg risk. Om det trots allt sker, kommer bankerna förmodligen ersätta detta för att själva undvika dåligt rykte. Det ligger i bankernas intresse att folk slutar använda kontanter. Det är samma sak med lyxfällefrämlingar. Det ligger i kreditkortsbolagens intresse att folk inte skräms från att handla med kreditkort. Summa summarum är att det görs kontroller som försvårar den typen av bedrägerier, så det är inte helt enkelt för en kriminell att ro hem detta. Det sista däremot, skumma mail i ditt namn, är något som definitivt kan ske. Det är lättare än vad de flesta förstår att förfalska email-adresser. Men det finns inga pengar att tjäna på det. Har man någon fiende som är beredd att smutskasta en till varje pris, har man skäl att vara orolig för det. Men annars är det tveksamt om det är någon risk.

Ulf T, 20:33, 22 mars 2014. Anmäl

Däremot kan vanligt folk råka rejält illa ut om t ex deras bankkonton plötsligt töms på pengar, främlingar shoppar a la Lyxfällan i deras namn eller skickar suspekta/osedliga/kränkande mejl runt hela stan från deras e-postadress. Och inte bara en gång utan femtio gånger. Men det bryr sig förstås inte en storstadshipster som Bolling om. Jaja.

Little Ricky, 18:51, 7 mars 2014. Anmäl

Att se nyktert på rus och våld

Frågan om hur hårt samhället ska se på droger har aktualiserats de senaste åren. Det beror inte minst på den fruktlösa knarkkampen i Latinamerika, där allt fler experter och politiker på toppnivå förespråkar en avkriminalisering. Argumentet är i regel att eventuella hälsorisker väger lätt i förhållande till det enorma mänskliga lidande knarkbrottsbekämpningen, som inte sällan tar formen av veritabla krig, orsakar. Mycket riktigt: I tisdags legaliserade Uruguay som första land i världen produktion, försäljning och konsumtion av cannabis. Även i USA har ett par delstater vandrat en bit mot legalisering.

Sådana grepp framstår fortfarande som oerhört kontroversiella i stora delar av världen. FN-linjen sedan 1961 är att narkotika ska förbjudas för annat än medicinska och vetenskapliga ändamål. Nästan 150 stater har ratificerat eller undertecknat den konventionen (bland dem Uruguay). I Sverige ligger debattens frontlinje en bra bit bakom legalisering. En liten förskjutning tycks ändå ha skett i form av HD:s nya praxis att se mindre strängt på knarkbrott.

Det finns ett antal historiska och andra skäl till att världens lagar om rusningsmedel ser ut som de gör, men om regleringarna hade en strikt rationell grund skulle de utgå från drogernas farlighet. I en ofta citerad drogjämförelse som medicintidskriften The Lancet publicerade för några år sedan hade experter använt 16 olika mått på farlighet för såväl användare som omgivning. Alkohol graderades som allra farligast, följt av heroin. Både alkohol och tobak placerades över såväl cannabis som ecstasy och LSD.

Som bekant har den svenska synen på alkohol traditionellt varit sträng, även om den nu mjukats upp. Ett av flera skäl är kopplingen till våld. Det finns en hel del forskning som drar paralleller mellan våld och alkohol, åtminstone historiskt. Frågan är hur starkt sambandet är. Vad beror på ruset, vad på annat?

Efter EU-inträdet 1995 ökade den svenska alkoholkonsumtionen med ungefär 25 procent på några år. Därefter föll den igen, men den ligger fortfarande runt 15 procent över nivån i början av 1990-talet. Under samma tid har det dödliga våldet gått ned med 25 procent. Antalet alkoholrelaterade sjukdoms- och dödsfall har inte ökat.

Orsakerna bakom denna lika intressanta som otippade utveckling tvistas det om (jag har skrivit om fenomenet på nyhetsplats bland annat här och här). Uppenbarligen behöver många aspekter vägas in för att dra slutsatser om alkohol och våld.

Hur ser det ut globalt? En schematisk jämförelse som ganska enkelt låter sig göras är mellan länder. I diagrammet nedan återfinns de 188 länder som erbjuder någorlunda färsk statistik (2008 och senare) över alkoholkonsumtion (källa: WHO) och dödligt våld (källa: UNODC). Skalan är normerad från 0 till 100, där 100 motsvarar maxvärdet i båda kategorierna (blå kurva visar alkohol och röd kurva mord, om det är svårt att läsa).

Grafen säger inte allt, det gör inget enskilt statistiskt förhållande, men den visar med all önskvärd tydlighet att det på nationsnivå inte finns något rakt samband mellan hög alkoholkonsumtion och grovt våld, åtminstone inte dödligt våld. Man kanske inte kan gå så långt som att fastslå att sambandet rent av är det omvända, men det finns faktiskt sådana tendenser.

Sju av de nio våldsammaste länderna ligger väl under snittet för alkoholkonsumtion. I den diagramände där det dricks mest dominerar icke-våldsamma länder tydligt. De flesta av de senare länderna är europeiska, men bland dem finns även Sydkorea.

Några våldsamma länder där det dricks mycket är St Lucia, Uganda, Nigeria och Ryssland. Några av de våldsamma länder där man dricker lite är Mauretanien, Guinea, Eritrea, Benin och Sudan. Bland de icke-våldsamma nyktra länderna finns Saudiarabien, Bhutan, Indonesien, Vanuatu och Tunisien.

Placerar man länderna som punkter i ett x-y-diagram tydliggörs icke-sambandet mellan alkoholkonsumtion och dödligt våld på ett annat sätt. Övre högra hörnet representerar mycket våld och mycket alkohol. Hela den halvan av diagrammet är tom.

Vad ska man då göra av allt detta? En bra början tror jag är att se nyktert på drogers betydelse för våld. Sambanden är inte enkla. Kulturella och sociologiska faktorer spelar in (liksom genetiska). Det har betydelse hur man berusar sig och varför.

För det andra gör man  klokt i att inte underskatta vår förmåga att avstå från att göra dåliga saker bara för att vi kan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag håller med Nisse. Dricker man ett glas vin till maten, var och varannan dag, blir man inte särskilt alkoholpåverkad. Dricker man jämförbar veckoförbrukning på en gång, blir man däremot nog ganska full. Det kan i sin tur göra folk våldsammare, eftersom självkontrollen minskar. Det är fylledrickandet som ökar risken för våld, inte alkohol i allmänhet. Det tror i alla fall jag.

Lena Synnerholm (Webbsida), 18:33, 14 december 2013. Anmäl

Jag kan förstå desperationen I vissa lander o visst som en tillfällig "lösning" kan cannabislegalisering kanske fungera (tills de hittar nya verksamheter) men inte ens en legalisering (om man inte säljer helt "fritt" som alkhol) är en "helhetslösning" förmodligen kommer den lagliga narkotikan ändå ut på gatan som jag förstår det ska 18 åringar få köpa en (begränsad mängd) på "apotek" denna mängd (précis som benzo morfinmedecin metadon o subutex) säljas på gatan till tex yngre fast till ett högre pris jag tror att hur vi än gör så är det en "ständig kamp" så vida vi inte skiter I vilket o låter folk knarka o supa ijäl sig "bäst de vill" EN början tror jag är att "avkriminalisera" brukaren hur meningsfullt är det att lägga tex polisresurser på att åtala människor med en mindre mängd(för eget bruk) de ska istället erbjudas vård tom Iran har fått ge upp "straffmetoden" (de har stora problem med heroin) när fängelserna fylldes med narkotikamissbrukare slutligen:antingen fortsätter man kampen(o iaf minskar lidande o död) lr gör man som "extremliberalerna" resonerar o låter folk supa o knarka bäst de vill detta resonemang håller iaf tills ens barn drabbas,,,

Peter Davidsson, 05:31, 14 december 2013. Anmäl

Ett argument man ofta hör (iaf från "vanligt folk") är:ja men om man förbjuder alcohol så kommer folk dricka ändå sant men kommer man dricka lika mycket? (o syftet med en minskning är ju minskade skador på individ o samhälle)mkt tveksamt iaf om man igen går till narkotikabruket som är en bråkdel av alkoholen skälet? det är ett stort steg för en "vanlig" människa att bli kriminell jag är själv nykter alkholist o narkoman min huvuddrog var alcohol o ett (inte det enda ) skälet var att jag slapp "kluddet" att köpa droger på "gatan" o kunde därför fortsätta mitt missbruk längre om man ser på "medelåldern " när man når botten o tar tag I sitt missbruk så skiljer den sig MYCKET (min erfarenhet från aa+na) grovt räknat rasar en narkomans liv redan I 20-25 års åldern medan en alkholist bla pga ovanstående fortsätter ca 15 år till min personliga (jo jag vet cyniska men alternativet är ännu mer cyniskt)slutsats är att ett alkoholförbud givetvis inte skulle få bort ALL skada för samhälle o individ men om man återigen jämför med narkotika så kan man (mkt grovt uppskattat) för varje narktikamissbrukare =1 lägga till en 0a =10 när det gäller alkhoholmissbrukare o om nu "avkriminalisering" är lösningen varför inte överföra denna "lösning" på andra samhällsproblem som tex prostution mm o låta staten "sköta ruliansen"

Peter Davidsson, 05:10, 14 december 2013. Anmäl

Förstår inte riktigt vad anders vill saga men han har rätt I att det inte är logic som styr drogpolitiken tex om man ser till våld så borde cannabis vara lagligt o alcohol förbjudet sedan är det märkliga resonemang från de som vill legalisera droger för det är bara (iaf I Europa) när det gäller droger som man ska "ge upp" kampen mot kriminell verksamhet genom att staten "tar over verksamheten" jag menar se på alkholen den är laglig o då borde ju alkoholbruket vara MINDRE än narkotikabruket om denna "logic" ska hå ihop varför är då alkoholbruket större? jo för att samhället genom legalisering sänder ut signalen att det inte är "så farligt" medan narkotika är farligare o därför förbjudet ska man hårddra det så finns bara 2 alternative ANTINGEN tillåter man alla droger ELLER förbjuder ALLA

Anonym, 04:29, 14 december 2013. Anmäl

Är det inte på nationsnivå man kan se mönstret - att våldet ev ökar vid vissa tidpunkter eller platser med hög alkoholkonsumtion? Men inte på global nivå, där de andra bidragande faktorerna är alltför många för att enkelt elimineras?

Anonym, 17:40, 13 december 2013. Anmäl

Statistiken tar ingen hänsyn till hur alkoholkonsumtionen går till. Det är en väldig skillnad att dricka allt på fredag, lördag som i Sverige jämfört med Frankrike där man dricker dagligen. Frankrike har högre alkoholkonsumtion än Sverige men mindre alkoholrelaterat våld eftersom man dricker mycket mindre per tillfälle.

Nisse, 17:10, 13 december 2013. Anmäl

Jag håller i princip med det mesta i att man måste se nyktert på den här debatten. Men det finns ett problem i att jämföra mord och alkoholkonsumtion i och med att grovt våld i samband med alkoholförtäring i många länder snarare leder till att en eventuell dödlig utgång rubriceras som dråp eller liknande och inte som överlagt mord.

Oli Juliusson, 15:46, 13 december 2013. Anmäl

Sjunkande våldstal väcker starka känslor

Foto: Scanpix

Att berätta att våldet minskar väcker ibland starka reaktioner. Det handlar inte bara om att medier, politiker och polis av olika skäl kan ha intresse av att lyfta fram brott och ond bråd död. Jag gissar att många faktiskt inte blir särskilt lättade av den statistik DN presenterar på onsdagen.

Varför? Därför att det fortfarande finns brutalt och högst verkligt våld kvar i vårt samhälle, och de flesta vill inte ha våld i sina liv. Inte något. Trots att allt färre av oss utsätts för våld plågar det våra samveten mer än någonsin.

Vår benägenhet att anmäla våldsamma händelser har ökat kraftigt. Vi accepterar inte längre pojkslagsmål på skolor som något naturligt. När det händer kallar vi till krismöte. Barnaga är i dag förbjudet i lag i 33 länder.
Det motsägelsefulla är att det fiktiva våldet på film och i datorspel ökat. Våldet tycks ha en fast plats i vår föreställningsvärld. Men i den fysiska världen blir vår toleranströskel allt lägre.

Inte sällan misstänkliggörs kriminologer för att manipulera statistiken. Sådant får de bland annat höra från främlingsfientliga grupper, vars världsbild förutsätter att brotten ökar i takt med invandringen.

Ofta lanseras krassa förklaringar till nedgången. Den vanligaste är att fängelserna helt enkelt fyllts. I USA är det en del av sanningen, men om hårdare tag var hela saken skulle inte våldsbrotten minska även där antalet personer i fängelse sjunkit, vilket är fallet i exempelvis Sverige, Tyskland, Nederländerna och den amerikanska delstaten New York under 2000-talet.

En annan teori är att våld och brott sjunker bara när folk får det bättre. Men inte heller den ekonomiska kraschen från 2008 bröt de nedåtgående kurvorna i västvärldens brottsstatistik.

Den senaste våldsnedgången kommer förvisso efter ett par decennier med ökande våld på 1960- och 1970-talen. Men sett i ett riktigt långt historiskt perspektiv är tendensen en alltmer fridsam mänsklighet. Harvardprofessorn Steven Pinker, som granskat krig, mord, misshandel och straff genom årtusendena, menar att vi nu lever i mänsklighetens fredligaste epok hittills (läsare av denna blogg känner väl till Pinkers rön, se här och här).

En person i England löpte 50 gånger högre risk att mördas på 1400-talet än i dag. Ännu på 1700-talet utdömdes i västvärlden dödsstraff för 200 olika brott, inklusive umgänge med zigenare.

De flesta av dagens västerlänningar lever fjärran från vardagssmärta, men en gång i tiden var lemlästande olyckor, spädbarnsdöd och svåra infektioner vardag. Det är förmodligen lättare att avstå från smockan mot en irriterande granne i kön om man slipper gå runt med en konstant brutal tandvärk.

Under tusentals år förväntades varje kränkt man med självaktning ta saken i egna händer. Till dagens förskolebarn som försöker lösa en konflikt med knuffar säger vi: ”Det är inte okej”. Civilisationsprocess kallas det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Jag kom på att det finns en annan sorts statistik, från Brottsförebyggande Rådet. Dom intervjuar systematiskt ett representativt urval, av svenska folket varje år. I praktiken är får 13.000 personer svara på frågor, om dom blivit utsatta för brott. Deras resultat tyder på att antalet sexbrott, är någorlunda konstant. Däremot är det väldigt få sådana brott som anmäls. Ökad anmälningsbenägenhet räcker därför som förklaring, till ökningen av anmälda sexbrott, åtminstone för mej.

Lena Synnerholm (Webbsida), 18:02, 26 oktober 2013. Anmäl

Det begicks säkert flera mord i månaden i Sverige, på 60-, 70- och 80-talet. Men hur många av dom tror ni omnämndes, i tidningar, radio eller teve? Förmodligen nästan inga, eftersom det inte behövdes. På 90-talet började konkurrensen öka, på den svenska nyhetsmarknaden. Vad gör man då för att locka mediekonsumenter? Man skriver mer om spännande saker. Eftersom våldsbrott anses spännande, började man skriva mer om det. På den vägen är det.

Lena Synnerholm (Webbsida), 20:41, 18 oktober 2013. Anmäl

Det mänskliga minnet är ingen DVD, som exakt återger allt vi upplevt. I en evigt föränderlig värld, har vi ingen större nytta av det. Tvärt om är det så att nästan alla gamla minnen, är mer eller mindre reviderade. Folk glömmer dessutom en hel del. Det vi verkligen minns är fragmentariskt, och måste fylla ut med detaljer, som är mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vi ska alltså inte lita för mycket på minnen, av saker för flera årtionden sedan. Dom kan mycket väl var felaktiga.

Lena Synnerholm (Webbsida), 20:39, 18 oktober 2013. Anmäl

Om vi levde i ”den bästa av alla tänkbara världar”, skulle inte politikerna ha något att göra. Deras jobb är att fatta beslut, om hur stat och kommuner ska lösa problem. Dom tjänar alltså på att framställa det som, att det finns STORA PROBLEM att lösa. Dessutom tror jag inte på, att dom skulle petimetra framställningar av statistik. Via har faktisk yttrandefrihet i Sverige. Alla har rätt att säga vad dom vill, men inte att stå oemotsagda, och än mindre att bli lyssnade på.

Lena Synnerholm (Webbsida), 20:36, 18 oktober 2013. Anmäl

Anonym, det var just min poäng kan man inte lite på stitistiken , den används (politiskt) för att få medborgarna att tro att vi lever i en ideal värld, så finns bara minnet kvar hur det var innan kontra nu.

Anonym, 07:35, 18 oktober 2013. Anmäl

Samtidigt som brottsligheten har minskat, har rapporteringen om brott i medierna, mer eller mindre exploderat. (Det är alltså enormt mycket större andel av brotten, som medierna rapporterar om.) Det har gett ett felaktigt intryck av, att brottsligheten ständigt ökar. Till er som hävdar motsatsen, vill jag fråga hur dom vet det. Intuitionen kan vara VÄLDIGT missledande.

Lena Synnerholm (Webbsida), 15:44, 17 oktober 2013. Anmäl

Lars: Minnet är inte alls det enda vi har att jämföra med. Statistik som går långt tillbaka finns tillgänglig för dig så det är bara att kolla :)

Anonym, 13:10, 17 oktober 2013. Anmäl

Lögn, förbannad lögn och statistik. För oss som minns 60- och 70-talen så är givetvis all statistik som försöker visa att brottsligheten i allmännhet och våld i synnerhet minskat bara politiskt nonsens. Svenska fängelser är överfulla trots att frihetsberövande tagits bort för många brott och i vissa fall, som villainbrott och egendomstöld, närmast avkriminaliserats. Att skylla den lavinartade ökningen av våldtäkter på ökad anmälningsbenägenhet är direkt absurt, det är snarare tvärtom då förtroendet för en alltmer passiviserad polismakt och handlingsförlamat rättsystem rasat i botten på senare år.

MatforsMats, 06:45, 17 oktober 2013. Anmäl

Tingfast: Det råder väl inget motsatsförhållande mellan dessa påståenden?! Så då blir det "och" och inte "eller". Har du några belägg för att polisen de senaste tjugo åren i allt högre grad avskriver misstänkta från Socialgrupp 1?! För om de varit konsekventa genom åren så skulle det inte visa sig som en nedgång i statistiken. Att unga män sitter hemma framför datorn generellt, och i synnerhet de som har det svårt med karriären (mao de som var ute och slogs tidigare pga av frustration), i en alltmer tilltagande grad är inte ett kontroversiellt påstående, och kan därför delvis förklara en statistisk nedgång i våldsbrott.

Mattias, 22:48, 16 oktober 2013. Anmäl

Man kan ju också peka på Steven Pinkers bok"The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined". Vi lever i den mest fredliga av alla tidsåldrar!

Anonym, 20:53, 16 oktober 2013. Anmäl

Mexikansk gryning

Foto: Eduardo Verdugo

Den befjädrade ormen lyfter


Mexiko är förmodligen ett av världens mest underskattade länder i förhållande till sin storlek. Inte mest underrapporterade, gudbevars, men 90 procent av rapporterna handlar som bekant om ett makabert maffiakrig.

Den befjädrade ormens land är på många sätt en drivande motor för Latinamerika. I de flesta beskrivningar är det Brasilien som ikläds den rollen, och det må vara hänt, eftersom Brasilien är större. Men Mexiko har högre BNP per capita (snäppet under Rysslands) och är med sina numera över 120 miljoner invånare världens tolfte ekonomi. Den är ungefär lika stor som Italiens.

Brasilien har på ett mer resolut sätt än Mexiko försökt få bukt med de skadligt stora klyftorna mellan fattiga och rika, men icke desto mindre är Mexikos befolkning är längre utbildad och mer jämställd än Brasiliens, och mexikanerna är friskare än sina portugisisktalande latinamerikanska bröder och systrar: medellivslängden är tre år längre.

Att Latinamerikas nordligaste land så uppenbart ligger i skuggan av USA är ett skäl till att det inte lyfts fram lika ofta som det mer neutralt belägna Brasilien. Det mesta vi läser om mexikaner och som inte handlar om knarkuppgörelser handlar om mexikaner som söker lyckan i USA. Men läget på kartan är samtidigt ett skäl till att ekonomin ångar på så pass bra som den gör.

Ett frihandelsavtal som slöts med den nordliga supermakten på 1990-talet drabbades tidigt av ett bakslag (”tequilakrisen”), men krassligheten gick snart över. När USA sögs ned i finanskris 2009 drabbades visserligen Mexiko kortvarigt hårdare än andra latinamerikanska länder, men när nu USA åter agerar draglok gynnas den sydliga grannen mer än andra.

Ett sorgligt kapitel i relationen mellan Mexiko och USA är den gränsbarriär som byggdes för några år sedan som en desperat åtgärd mot inflödet av knark och papperslösa immigranter. Intressant nog nåddes den mexikanska USA-utvandringens topp sju år innan muren började byggas. Sedan dess har migrationsflödet från Mexiko till USA i det närmaste avstannat, och det finns de som menar att nettoflödet kan börja vända åt andra hållet. Orsakerna är flera, inklusive bättre ekonomi och lägre födelsetal söder om gränsen, och muren har inte varit avgörande.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen rullar alltså vidare i Mexiko, och samtidigt fortsätter det beryktade knarkkriget. Hur är det möjligt? En viktig förklaring är att det är geografiskt begränsat. Flera mexikanska delstater har hela tiden haft mordfrekvenser på samma nivå som delar av Västeuropa eller Kanada.

Ett antal förutsägelser om våldsvågens vändpunkt har kommit på skam. Kanske ligger den ännu i framtiden, men under sommaren har nya siffror kommit som visar att det faktiskt kan ha börjat ljusna. Mordfrekvensen som riksgenomsnitt sjönk mellan 2011 och 2012 från 24 till 22 per 100.000 invånare. Ruggiga tal med europeiska mått men inte anmärkningsvärda med latinamerikanska.

En expert med det passande namnet Alejandro Hope tror att Mexikos mordfrekvens nådde sin blodiga topp för två år sedan, och att vi – om än i långsam takt – kommer att få se lägre tal år för år framöver.

Den nya statistiken betyder att Brasilien visar ett sämre facit än Mexiko också när det gäller dödligt våld.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jaha. Båten läcker och håller på att gå under. Men eftersom den läckte mer tidigare (fast då fanns det ju marginal) så ska vi inte täta läckan nu. Men för all del, grattis Mexico om det börjar gå bättre, ärligt menat.

Jaha, 00:01, 1 september 2013. Anmäl

Att antalet lycksökare minskade när USA gick in i den västa krisen sedan 1930-talet är väl inte så konstigt, och knappast något man kan räkna med kommer vara för evigt. Att en utveckling backar något från en rekordnivå är inget bevis på att trenden är bruten eller har vänt. Pew Research kontaterar också: "Compared with other immigrants to the U.S., Mexican-born immigrants are younger, poorer, less-educated, less likely to be fluent in English and less likely to be naturalized citizens". Och så heter det "illegala", inte "papperslösa"...

Marre, 17:38, 30 augusti 2013. Anmäl