Nej, nu får det räcka

Italy Rome 2024 Bid

Foto: TT

Den rätt krassa finans- och politikbloggaren Lars Wilderäng (”Cornucopia”) kallade en gång den här lilla konkurrenten för ”strutsbloggen”. Frågan är om den inte snart förtjänar ett annat fågelepitet, ”papegojbloggen”. Men tiderna är ju sådana. Det är svårt att fokusera på något annat än den politiska, eller snarare samhälleliga, dysterhet som breder ut sig i den massiva majoritet av befolkningen som den gränsivrande minoriteten med medvind brukar kalla ”det liberala etablissemanget”. Personer som vanligen lyser av tillförsikt har liksom slocknat. Vissa dagar har även mitt ljus flackat, ska erkännas.

Men nu får det vara nog, ärligt talat. Det vi uppvisar för tillfället kan vara historiens största kollektiva prov på hur extremt väl utrustat människans psyke är för att vädra fara och uruselt på att uppfatta goda signaler. (Händer det en bra och en dålig sak samtidigt, med ungefär likvärdiga konsekvenser, vinner den dåliga saken kampen om vår uppmärksamhet åtta dagar i veckan.)

Nu får vi lugna ner oss några hekto, vi som tror på demokrati, mänskliga rättigheter och globalisering i dess sanna och vida bemärkelse.

Vad är det som faktiskt har hänt, konkret?

Har du blivit mer främlingsfientlig än tidigare? Ivrar du mer för slutna gränser, är du mer benägen att vilja bromsa och kanske rulla tillbaka framstegen för jämställdhet och homosexuellas rättigheter? Har dina vänner det? Din familj? Dina kolleger?

En stor del av befolkningen är konservativ. Det syns inte sällan i länder som ofta tillämpar direktdemokrati. Det är inget nytt. Det är alltså heller inget nytt att en signifikant andel av befolkningen oroas över snabba förändringar, över att normer förskjuts och det man vant sig vid inte längre gäller. (Det låter banalt i förhållande till alla myndiga socioekonomiska analyser, men jag lutar mer och mer åt att det till inte ringa del handlar om läggning. Anekdotiska bevis återfinns vid varje släktmiddag.) Det nya är att dessa människor, som är lika informerade och utbildade som ”det liberala etablissemanget”, precis som alla andra är mindre auktoritetsbundna än tidigare och numera förstår att de kan uttrycka sitt missnöje på nätet och i valurnan.

Av alla USA:s röstberättigade gick 56 procent till valurnorna i höstas.  Av dem röstade nästan tre miljoner fler på Clinton än på Trump, trots att hon inte var särskilt populär ens bland demokrater. Några procent valde fristående kandidater. I slutänden satsade en dryg fjärdedel av väljarna på pampen med det brandgula håret.

Man ska inte förringa att klyftan mellan stad och land och mellan superrika och working poor är ett problem, inte heller att Trumps personlighet är oroväckande i sig. Däremot är det verkligen inte säkert att det vi såg i november var ett bevis för en kraftig förskjutning av värderingarna i det amerikanska samhället. Det är troligare att valet uttryckte oro, och i den mån det uttryckte värderingar var de sådana som alltid funnits, och rent av mindre i dag än förr. Mätningar visar exempelvis att inställningen till invandring och till homosexuellas rättigheter sakta men säkert blir mer positiv, medan acceptansen för könsdiskriminering stadigt sjunker. Som statsvetaren Elaine Kamarck beskrev saken i en DN-intervju är det inte orimligt att beskriva Trumps (och andra populisters) framgångar för de sista krampryckningarna av ett förgånget samhälle.

Oron vi känner är också väldigt Europa- och USA-fixerad. En miljard afrikaner och två tre gånger så många asiater, de som inte redan är del av den globala medelklassen, hoppar av otålighet över att äntligen få ta del av välfärd, frihet och rättigheter. De kan alla läsa och skriva, de har mobiltelefoner och de nöjer sig inte med korrumperade diktatorer mer än vi gör. Från Latinamerika är det tyst, eftersom mycket där går rätt väg. Efter uppgörelsen i Colombia har hela västra hemisfären fred.

Världen fortsätter att utvecklas. För varje chockerande steg bakåt är det två anonyma steg framåt. (Se vidare exempelvis här, här och här.)

Den verkligt stora förändringen i väst 2016 var rädslan och det tappade hoppet. Det var i första hand denna negativa känslokaskad som nådde nya krisartade nivåer, inte förhållandena i sak för människorna här på planeten. Hur upplyst är det?

Förhoppningsvis leder den väldiga uppmärksamheten på de senaste politiska bakslagen åtminstone till att de där två stegen fram kan tas lite raskare. För tänk på följande: Om de självutnämnda ”underdogs” som klagat på ”eliten” nu får mer makt, hur mycket lättare blir det inte att mobilisera de frihetliga motkrafterna? Det är kanske exakt vad den lite liknöjda liberala världsordningen behöver 27 år efter murens fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Du bortser från den pressade naturresurssituationen. Allt fler skall dela på en planet som mår allt sämre och som är allt mer uttömd på fossil energi som vi pga klimatet inte ens borde röra. Tron på att alla kan få det mycket materiellt bättre är naiv "liberalism" som troligen ofta inte ens är ärligt menad. Flyttar man folk till ett nordligt klimat behöver de mycket mer resurser för att klara vinterkylan mm. Ändå flyger nordbor tvångsmässigt söderut titt som tätt. Är Jordens resurser oändliga?

Göran Crafte (Webbsida), 18:04, 17 januari 2017. Anmäl

Du pratar i hög grad om livsstilsliberalism. Medan det verkligt allvarliga är vad den ekonomiska liberalismen gör med den här världen. Oxfam nämner att världens åtta rikaste har lika stora förmögenheter som den fattigare delen av mänskligheten. Det är sådant som den ekonomiska liberalismen åstadkommer. Nu är det meningen att vi i Europa skall ner på samma nivå som flertalet kineser och indier. Dessutom på en breddgrad där man lätt dör av umbäranden på vintern om välfärden inte längre fungerar.

Göran Crafte, 17:01, 17 januari 2017. Anmäl

EU:s världspolitiska chans: Nobba Erdogan

Turkey Migrants

Gör om, gör bättre. Turkisk gränsvakt i Egeiska havet. Foto. TT/AP

Donald Trumps idé om en tolv meter hög mur mot Mexiko ger många européer kalla kårar. Samtidigt har EU kohandlat med Turkiet om att strypa flyktingströmmen och sonderar för fler liknande avtal med länder längs unionens rand.

Det sägs att Europa kan få en viktigare roll som världsaktör om Trump blir den globaliseringsfientliga isolationist han flaggat för. Att fler kommer att förlita sig på att EU står stadigt med en demokratisk och moralisk kompass i hand. Nå, det finns ett sätt att tidigt och tydligt ikläda sig en sådan roll: att markera mot Turkiet.

Inte på det sätt som brukar föreslås, att skrota medlemskapsförhandlingarna. De är i praktiken redan frysta, och de är ändå så långsiktiga att vi inte kan veta i vilket demokratiskt skick landet befinner sig när manglandet väl mynnar ut i något, och dessutom kan de fungera som ett slags lågintensiv demokratipåtryckning. Nej, det effektivaste, moraliskt rimligaste och politiskt modigaste vore att backa från migrationsuppgörelsen.

Turkiet har utvecklats enormt både ekonomiskt och socialt de senaste tjugo åren. Landet är en oundgänglig brygga mellan Europa och Mellanöstern. Men under den senare delen av Recep Tayyip Erdogans styre har landet fjärmat sig från rättsstatens principer i marschtakt, särskilt med den extremt paranoida reaktionen på sommarens misslyckade statskupp. Hotet om att återinföra dödsstraff och fängslandet av stora delar av den prokurdiska oppositionen i parlamentet borde vara droppen.

Unionen klev ner i grumligt vatten när den i ett slags desperation över flyktingkrisen outsourcade sin gränskontroll till Ankara. Sedan dess har grumligt vatten blivit dy. Det finns EU-länder som skulle gå med på vad som helst för att slippa uppleva en ny flyktingström, men de är inte i majoritet och det vore skam att låta dem representera världens människorättsliga högborg. Eftersom den turkiska regimen utgår från att EU aldrig vågar äventyra uppgörelsen utnyttjas den som ett frikort för hårdnande styre. Motkravet att mildra sina terrorlagar tycks Turkiet inte ens överväga. Ordet utpressning är inte långt borta.

– Tidigare har EU alltid kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Om det varit en väldig kritikstorm i EU hade oppositionen i Turkiet känt sig mer hoppfull. Nu är hopplösheten total, säger Turkietanalytikern Halil Karaveli.

Alla vet att det politiska och praktiska handlingsutrymmet är gravt inskränkt i den spända frågan om migration och flyktingar. Men det enda sättet för EU att komma ur den här knipan med hedern i behåll är att på eget initiativ riva avtalet och snabbt hitta en plan B.

Vad skulle hända? Turkiet missar inget tillfälle att hota med att flera miljoner flyktingar åter genast skulle välla in i Europa. Faktum är dock att ingen vet hur stora strömmarna skulle bli innan EU hinner utarbeta alternativen. I den krassa politiska verklighet som växte fram för ett år sedan var det trots allt de återupprättade inre gränskontrollerna mellan EU:s länder, stängningen av Balkanrutten, som var den primära orsaken till att flyktingströmmen avtog, inte turkarnas kustkontroll.

Få av de åtgärder en plan B måste innehålla är gjorda i en handvändning, men det finns ingen tid att förlora:

Ett gränslöst EU bygger på en effektiv yttre gränskontroll. Denna har fallerat, för att uttrycka sig försiktigt, vilket gjort att inre barriärer hastats fram. Därför behövs skärpt och bättre övervakning.

Som ensam åtgärd skulle stärkt gränskontroll skapa en ”fästning Europa”, där desperata migranter skulle fortsätta att drunkna i tusental. Därför behövs legala vägar in för asylsökande. EU:s ambassader har redan genom Schengenfördragets artikel 25 möjlighet att utfärda humanitära visum. Man behöver skapa viseringssystem som klarar chocker. En uppmjukning av transportörsansvaret är rimlig.

Skulle Turkiet mot förmodan aktivt driva lägerflyktingar västerut får EU se till att motsvarande läger, med acceptabel standard, upprättas i redan hårt prövade Grekland och Italien men också i Bulgarien, Malta, Cypern och Spanien och kanske även Kroatien och Frankrike. Dyrt? Med de sex miljarder euro man nu lovat Turkiet kommer man ganska långt. På sikt behövs permanenta, värdiga mottagningscentra med stor kapacitet i medlemsländerna vid Medelhavet.

Sedan är någon form av asylfördelning mellan medlemsländerna nödvändig. Viktor Orbans lag kommer att fortsätta att protestera. Man ska nog inte lägga energi på att försöka få med alla. De flesta kommer trots allt att acceptera andelar. De som har ryggen mot framtiden kan i stället betala.

Europa är inte ensamt. Det behövs nya internationella institutioner för att hantera alla former av migration, inte bara flyktingar.

Ska det skrivas avtal med emigrationsländer borde de inte handla om att betala för en gränsmur utan om att betala för att ungdomar där utbildas till europeiska bristyrken.

Sist men inte minst måste de länder som drivit den sociala ingenjörskonsten längst kunna tänka sig ett enklare första mottagande, fundera över hur människor ska kunna komma hit utan att omedelbart bli en del av det välfärdsreservat som, trots det opraktiska i sammanhanget, är tungt nationalstatsbaserat. Efter en första tid måste vägar successivt öppna sig in i systemen. Det kan inte vara omöjligt, och det är ingen av dem som just flytt livsfara eller misär som förväntar sig något annat. De flesta vill bara få en chans.

Tanken att det skulle gå att åstadkomma en ordning där nästan ingen alls kommer är en skygglappsfantasi. Ingen av oss som lever nu kommer att få se migrationsströmmarna upphöra i vår livstid. Krig tar slut, men det är inte i första hand krigsflyktingar som kommer att göra vad de kan för att ta sig in i Europa om tio år, det är ekonomiska flyktingar. De kommer framför allt att komma från Afrika: unga män och kvinnor som lyfts ur fattigdom så pass mycket att de har fått aspirationer i livet och kan göra resan norrut och som ser i sina smartphones eller tv-apparater vilka alternativ som står till buds. Bistånd till de fattigaste främjar migration.

Alltså krävs klok och långsiktig hantering, inte desperat och kortsiktig barrikadering. Framför allt måste vi vara uppfinningsrika, som ekonomen Michael Clemens påpekar.

En underanalyserad effekt av höga murar är för övrigt att de som lyckas ta sig in är extra benägna att stanna permanent. Emigration är en investering. Mycket få vill emigrera om de inte måste. Med mindre tillslutna gränser skulle sannolikt en stor andel av migranterna röra sig fram och tillbaka: ta arbete om det finns, men annars resa hem och försöka senare eller i något annat land.

Om det finns en demokratisk, moralisk och liberal instinkt kvar hos majoriteten av de människor som fått ynnesten att leva de friaste och värdigaste liven i artens historia dras förhoppningsvis en dag slutsatsen att det skulle bli bättre för både EU och Turkiet om vi gjorde om och gjorde rätt, steg för steg. Annars är skillnaden mellan EU:s och Donald Trumps syn på fattiga grannar inte en skillnad i art, endast i grad.

 

Fotnot: Trumps idé om att stoppa inflödet av mexikanska migranter är felgrundad i sak. Sedan ungefär tio år är nettoflödet mellan USA och Mexiko negativt: fler flyttar tillbaka söderut än migrerar norrut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Och här är, eh, ljuspunkterna

we-have-a-problem

Montage: The Economist

Känslan är overklig, och jag tror ärligt talat att den är det också för dem som faktiskt trott att Donald Trump skulle vinna. Han är ett gungfly i kostym och cowlick-frisyr. Men livet ska levas, barn ska snytas och mjölk ska köpas. Det är bara att fälla ner öronlapparna och ge sig ut.

Att hitta ljuspunkter efter nionde november-chocken blir som att försöka hitta en Trumpsupporter i Cambridge, Massachusetts, men den här bloggen vore inte vad den är om inte utmaningen antas.

Först dock ett kort resonemang om hur det kunde ske. (Jag vet att det går tretton på dussinet av den här sortens analyser för tillfället, och deja vù-känslan är stark även i bloggen, men det är sådana tider. Vill du avstå, hoppa över de sju närmast följande styckena.)

Med författaren Anne Applebaums ord är Trumps anhängare en del av den ”populistiska internationalen”. Man borde hellre kalla den ”missnöjesinternationalen”. För det första tillhör alla folket, men alla är verkligen inte missnöjda, i alla fall inte av samma skäl, och för det andra kan populism lika gärna vädja till folks visionära och filantropiska sidor som till deras intolerans och rädsla. Man kan argumentera för att Barack Obama vann på en populistisk agenda 2008. Han hade sakpolitiska förslag, men det var mycket känsla, mycket ”Change” och ”Hope”. Det tar emot att säga det, men troligen bars de som röstade på Trump inte så lite av den typen av känslor (åtminstone ”change”-delen).

Det kommer att skrivas böcker om varför Trump kunde vinna. Statsvetare kommer att strida om precis vilka bevekelsegrunder som avgjorde. Men med hjälp av de hekatomber av data som publicerats vet vi i alla fall väldigt väl vilka geografiska områden som röstade på Trump, och det var inte de som har flest invandrare och högst grad av livsstilsliberalism, sådant som sätter skräck i missnöjesinternationalen. Kärntrupperna finns i rostbältet.

Några av dem har känt arbetslösheten in på skinnet, men desto fler har känslan av att deras jobb och tillvaro hotas av konkurrens utifrån. Därför skrämmer öppna gränser och frihandel. Samma rädsla göder missnöjespartier på den här sidan Atlanten. Det är dock inte frihandeln som gör dem arbetslösa; handeln skapar tvärtom en ekonomisk tillväxt som medger en mjuklandning när branscher dör ut på grund av rationaliseringar i teknikrevolutionens spår.

Ny teknik, i dag med internet som nav, förskjuter ständigt alla ekonomiska förutsättningar. De flesta klarar omvälvningen och drar i regel nytta av den. Andra lyckas inte utan fastnar i den gamla världen. Alexander Bard och Jan Söderqvist talar om två nya klasser, ”nätokratin” och ”konsumtariatet”, där den sistnämnda utgörs av dem som stannat kvar och lever mer för konsumtion än produktion. Andra har beskrivit samma sak med andra termer.

Att vissa fastnar har delvis med utbildning att göra men inte enbart. Det har också delvis med urbanisering och välstånd att göra, men inte enbart där heller. Det är därför en svinrik magnat från New York som föddes med silversked i munnen kan framställa sig och för miljontals framstå som en man av folket.

Man kan diskutera länge hur stor andel av befolkningen som upplever att de stämplas som onödiga eller är rädda för att bli onödiga och därför hatar allt som rubbar en gammal ordning. Många som vridit och vänt på frågan kommer fram till att gruppens kärna i mogna ekonomier kan utgöra en fjärdedel, plus minus tio procentenheter i olika länder.

Hur kan en Trump i så fall ta hem presidentvalet? Valdeltagandet i USA är bara 55 procent, och om de missnöjda mobiliserar mer än de förnöjda och dessutom har draghjälp av att en stor andel framför allt velat skaka om Washington och till varje pris hålla hans konkurrent borta från presidentposten går det uppenbarligen.

Så till de tänkbara ljuspunkterna.

En åtminstone teoretisk liten fyrbåk är denna: Valresultatet är en otvivelaktig triumf för folkstyret. Trumps magsura och lögnaktiga varningar om att valet skulle vara riggat till elitens fördel kom på skam med besked. Och trots att segermarginalen var liten hördes inte ett ljud från Demokraterna om att resultatet skulle ifrågasättas.

För den som hatar resultatet men gillar majoritetsstyre blir det väldigt svårt att protestera alltför mycket mot att demokratin, så som vi har ordnat den (jag bortser här från valtekniska skillnader mellan länder), fungerar.

Självständigheten i väljarkåren är historiskt sett ganska häpnadsväckande. Tänk efter: Den som fick folkets förtroende hade stöd av noll ledande amerikanska tidningar (och totalt av bara sex procent av dem), aktivt stöd av mycket få ledande politiker, till och med i sitt eget parti, strängt taget ingen support från någon av ledarna i de övriga demokratierna, inget mätbart stöd från intellektuella, mer hån än uppbackning från kulturpersonligheter (utom Clint Eastwood-kategorin) och mötte under kampanjen ansenlig oro från näringslivet.

Kritiken mot Trump har med andra ord varit fullständigt förkrossande i alla delar av det som han själv och hans undervegetation med visst förakt skulle döma ut som ”eliten” och ”etablissemanget”. Ändå blir han nu president i världens mäktigaste nation. I den mån många av oss oroas av tidens politiska kantring i väst kan vi alltså inte skylla denna oro på makthavare utan på stora delar av folket.

Samtidigt måste man komma ihåg att utgångar av ordinarie val är mindre definitiva än genomförda folkomröstningsresultat (läs: Brexit). Det amerikanska folket får en ny chans att justera politiken redan om två år, i kongressvalet, och att byta ut presidenten om fyra. Och demografin missgynnar obevekligen Trumps kärntrupper.

En annan mer cynisk ljuspunkt, om en sådan går att föreställa sig, är att motståndet mot det han anses stå för är så pyramidalt att det inte är givet att han kan styra på det sätt många nu befarar. Det är inte ens säkert att han vill. Inget med Trump är säkert. Här finns tre möjligheter:

1) Hans giftiga kampanj var bara retorik. Han ville bli president och utnyttjade skickligt strömningar han sett men har egentligen ingen klar ideologi. Väl på plats på maktens topp kan han tänka sig både det ena och det andra. Världsledares uppmärksamhet smickrar honom och toppmöten tilltalar hans ego (inte olikt Berlusconi), vilket minskar risken för internationell konfrontation. Trump är utåtriktad, till skillnad från krigarpresidenten Bush den yngre, som i grunden var en stugsittare.

En så lös hållning är så klart bedrövlig av en ledare för världens supermakt, men här griper vi efter halmstrån.

2) Han menar vissa delar av det han sagt, närmare bestämt de som går att genomföra eftersom de ligger i linje med Republikanernas allmänna politik och därför kan vinna stöd i kongressen. Det gäller exempelvis skrotandet av Obamas sjukvårdsreform och kraftigt sänkta skatter. De hugskott som blir för svåra att förverkliga släpper han men får det att framstå som om han egentligen aldrig menat att de skulle genomföras.

3) Han menar allt han sagt, tänker försöka genomföra allt och knyter till sig samtliga av de få republikaner som stött honom genom alla vansinnigheter utan att darra på manschetten.

Detta  leder sannolikt till konfrontation i kongressen och i det egna partiet. Det leder till fortsatta protester på gatorna. (Efter hand borde det också leda till protester från många av dem som röstat på honom, när de bittert konstaterar att ”fantastisk ekonomi” och ”jobben tillbaka” var luftpastejer. Men det är en öppen fråga hur många av dem som ser sådana samband.)

Det leder rimligen också till politisk mobilisering på olika håll i landet för att driva rättssak mot muren, deportationerna, klimatavtalsbrottet, Iranavtalsbrottet och andra kontroversiella förslag.

Det leder kanske också till aktiva försök i kongressen att få till en riksrättsprocess enligt konstitutionens vitt tolkningsbara kriterium ”high crime and misdemeanors”. Kongressen avsatte trots allt Nixon. En juridikprofessor i Utah menar att kongressen inte ens behöver vänta på tvivelaktigt agerande i Ovala rummet, utan Donald Trumps misstänkta bedrägerier kring de seminarier han kallat Trump University vore fullt tillräckliga som riksrättsgrund redan från dag ett. Trump är kallad till rätten för fallet senare i november. Då nämner professorn inte ens anklagelserna om sexuella övergrepp.

Möjligheten till riksrätt ökar om Demokraterna lyckas ta över majoriteten i kongressens båda kamrar vid mellanvalen 2018. Blir Trump fälld återstår naturligtvis att se hur självständigt och klokt vicepresident Mike Pence kan sköta spakarna. Men han har trots allt varit kongressledamot och guvernör.

Kanske vet vi redan i februari vilken av vägarna ”The Donald” tar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Intressant reflektion.

Anders Bolling, 13:07, 2 december 2016. Anmäl

Trump är som de flesta republikaner emot vad som i USA kallas för ”Common core”, och motsvarar den svenska nationella läroplanen. Enligt Donald Trump är Common core en "katastrof" som innebär att barn "utbildas av byråkrater i Washington". Donald Trump vill istället att varje delstat själv ska sätta upp utbildningsmål vilket i sig är bra. Men sen får man tänka på allt annat negativt han kommer att införa som. Hon borde ha vunnit men å andra sidan kan man inte göra något än att gilla läget.

Agneta Söderfors (Webbsida), 17:21, 15 november 2016. Anmäl

Trumps föregångare som presidentkandidat, McCain och Romney, fick lika mycket röster som Trump. Men de förlorade klart. Att Trump vann nu beror på att Clinton fick betydligt färre röster än vad Obama fick 2008 (toppåret) och 2012 (färre men klart tillräckligt). Slutsatsen är nog att det etablissemang som haft hegemonin det senaste decenniet helt enkelt har tappat kraften. Och det kanske är en historisk nödvändighet att det byts för att inte hela styret också ska tappa kraften.

Per Byström, 12:22, 12 november 2016. Anmäl

I de små tuvornas värld

Protesters hold up a placard reading '3,4 million Europeans count on Wallonia - stop CETA' as a meeting on CETA (EU-Canada Comprehensive Economic and Trade Agreement) takes place at the Walloon parliament in Namur, Belgium, on October 18, 2016.   The European Union gave Belgium until a leaders' summit on October 21, 2016 to approve a troubled free trade pact with Canada which has been blocked by its small French-speaking region of Wallonia. The parliament of the region of Wallonia last week voted to block the deal, known as CETA -- meaning that Belgium cannot sign up to the pact and leaving the deal in limbo after seven years of negotiations. / AFP PHOTO / Belga / NICOLAS LAMBERT / Belgium OUT

Valloniens Magnette, stålman i regionalt stålbälte.         Foto: TT/AFP

Jag börjar på allvar oroa mig för EU-samarbetets motståndskraft. Unionen har tagit så många små och stora slag de senaste åren att hon vacklar i ringen med de 28-fingrade händerna kramande sina ömmande brysselkålsöron. Och slagen kommer allt oftare från hennes egna lemmar.

De nationalistiska politiker som ynglar av sig i snart sagt varje hörn av kontinenten älskar det europeiska samarbetet lika mycket som mögelsvamp älskar frisk luft.

Brexit har jag inte kommit över än, och jag kommer förmodligen inte att fullt ut tro att det är på riktigt förrän den dag britterna faktiskt går ur (det har dock inte hänt förrän det har hänt).

I våras hölls efter ett medborgarinitiativ en obegriplig folkomröstning i Nederländerna om EU:s associationsavtal med Ukraina. Det blev nej. Omröstningen var visserligen rådgivande, men regeringen kan ändå inte bara avfärda resultatet utan sliter fortfarande sitt hår för att hitta ett sätt att lyda medborgarna utan att rasera hela avtalet.

Och nu ser alltså ett regionalt pytteparlament ut att stoppa handelsavtalet med ett av de mest Europalika länderna på andra sidan haven, Kanada. Hur är det ens möjligt? Ett avtal mellan EU och Kanada borde vara en formalitet. Efter år av manglande innehåller uppgörelsen sociala och miljömässiga hängslen och livremmar. Det behöver kanske inte säkerhetsnålar också.

Det finns en konstitutionell och demokratisk nivåskillnad mellan ett parlament, som det vallonska, och vanliga medborgare i en folkomröstning, men det de båda nivåerna här ger uttryck för är inte väsensskilt från vartannat.

Alla dessa folkliga käppar i de storpolitiska hjulen är utlöpare av samma bredare strömning som också gett populismen medvind. Den har i sin tur sin viktigaste grund i något vi egentligen länge strävat efter, nämligen en utbildad och självständigt tänkande befolkning. Det råder ingen underkastelse under auktoriteter längre. Folk ”tar ingen skit”, helt enkelt.

Självständighetsvågen går inte sällan i en allmänt rebellisk och otydlig riktning, men den kan också ta mycket konkret form, som i regioner som Skottland och Katalonien.

Man kan naturligtvis inte fördöma att medborgare – enskilda eller grupper – bemäktigas och får ett inflytande som förr varit sällsynt utan blodig revolt. Det är ju vad som eftersträvas i varje vacker grundlagspreambel.

Men behöver pendeln svänga så kraftigt? Börjar det inte bli lite väl stora andelar av befolkningen som sätter sig upp mot ”eliten” för sakens skull, för att de vet sitt värde, för att de inte tänker gå med på något som känns fel?

Många väljer som bekant att ty sig till ledare som påstår sig företräda den här känslan. Det fula i kråksången är att dessa ledare under fernissan visar sig vara de verkligt obehagligt auktoritära makthavarna. Detta är det trista folkliga självbedrägeri en stor del av demokratins högborg tvingas bevittna i dessa dagar.

Bara för att ledande politiker tillhör en elit betyder det inte att de har fel. Det är faktiskt inget personligt nederlag att lita på en politiker som har haft tid att sätta sig in i en komplex fråga. De flesta av dem har det och gör ett hederligt jobb med att ta reda på vilka lösningar som bör fungera bäst.

Kan någon vänligen försöka få ut det budskapet?

Man ska förvisso inte glömma att Europeiska unionen kommit imponerande långt – kanske längre än Monnet, Schuman, De Gasperi och Adenauer vågade drömma om – och är en djupt invävd del av medlemmarnas politiska och ekonomiska liv (det är därför det är så svårt att greppa Brexit, nästan som att försöka föreställa sig universums storlek).

Unionens mycket osexiga modus operandi har alltid utgjorts av komponenterna utveckling genom kris och ”muddle through”. Detta fungerar förstås bara om krisen inte är permanent utan med jämna mellanrum ger vika så att konstruktivt pillande kan äga rum. Krisen börjar se oroväckande permanent ut.

Under EU:s första decennier av nybyggaranda förelåg dessutom två historiska förutsättningar för framgång: Ett levande minne av kriget och en kvardröjande auktoritetsbundenhet hos medborgarna. Den första förutsättningen har försvunnit med naturlig avgång. Den andra var något vi alltså egentligen ville bli av med, men vi förstod inte fullt ut effekterna av det; inte förrän nu, när vi ser hur nära barnet är att följa med det utkastade badvattnet.

En sorglig insikt är att det förmodligen vore omöjligt att få politiskt stöd för att bygga EU i dag. Det är en enorm paradox, eftersom Europas väljare i dag tillhör historiens mest globaliserade befolkningar. Alla är beroende av alla, till allas nytta.

En bedövande majoritet skulle trots allt inse det om Europeiska unionen gick i kras. Men då skulle det vara för sent.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Vad ska de säga nu när debattlocket är av?

LÄSUTREDNING

Hur låter det månne om det sägs rakt ut?    Foto: TT

Man kan diskutera om det någonsin varit särskilt tabubelagt i den svenska debatten att problematisera invandringen. Men låt gå för att det har det. Låt gå för att många debattörer och journalister har varit alltför försiktiga. Detta måste hur som helst beskrivas i förfluten tid. I dag är det knappast längre möjligt att hävda att problem som kopplas till stor invandring inte diskuteras. Eller problem knutna till invandring från specifika kulturområden.

Folk som oavsett vad forskning visar har bestämt sig för att invandring stjäl jobb och kostar enorma summor för vårt välfärdsreservat kan säga det, och gör det också, så som danskar har gjort länge och britter gör efter Brexit. Men även i seriösa sammanhang räknas det på invandringen. Och det pratas etnicitet.

De som hävdar att de tidigare inte riktigt vågat ge uttryck för det obehag de känt inför invandringen, på grund av upplevt eller verkligt grupptryck, känner i dag rimligen inte några sådana hämningar. Om vi hade ett lock på debatten är det definitivt av nu, efter den Stora Flyktingvågen 2015.

Det betyder att vissa intressanta saker händer. Agnarna sållas från vetet.

De som förut upprördes över att det inte ”talades klarspråk” kommer att bli besvikna. Den ”tysta majoriteten” ansluter sig nämligen inte till det invandringskritiska lägret bara för att problemen diskuteras mer.

Andelen svenskar som vill minska flyktingmottagandet sjönk från cirka 60 procent i början av 1990-talet till drygt 40 procent i början av 2010-talet. En klar majoritet blev en klar minoritet inom en period av tjugo år – båda lägena i en tid då det alltså inte, tydligen, ”talades klarspråk”. Ökningen av stödet för ett visst främlingsfientligt parti här i landet sammanfaller inte med en ökning av andelen som tycker vi borde ha färre flyktingar, enligt migrationsforskaren Joakim Ruist, snarare en liten minskning. Vilken effekt 2015 års flyktingvåg har haft på just denna återkommande mätning är inte klarlagt. Men en EU-undersökning som genomfördes i maj visade att andelen svenskar som fick ”en positiv känsla” av invandring från länder utanför EU hade gått ner med åtta procentenheter jämfört med året före. Ändå är Sverige, EU-landet som tog emot överlägset flest asylsökande per capita i fjol, med 62 procent ja-svarare på den frågan fortfarande överlägset mest invandringsvänligt i EU.

Jag var i början av veckan på ett flyktingseminarium där alla deltagare var närmast symfoniskt överens om värdet av ett generöst mottagande. Så smäktande tongångar hörs sannerligen inte i alla mötesrum, och framför allt inte vid alla köksbord. Det vet vi alla. Locktonerna från de nya murbyggarna är vad som oroar många av oss allra mest i dessa dagar. Seminariepanelen var inget undantag.

I ett sådant stämningsläge är det lätt att glömma att nästan alla människor i åtminstone den rikare delen av världen bär på minst ett par generationer av levande minnen av fördelarna med en öppen värld, och folk i dessa länder (och alla andra, för övrigt) har en högre utbildningsnivå och större kunskap om omvärlden än någon generation har haft någon gång tidigare i historien. Vad är egentligen sannolikheten för att en majoritet under sådana förutsättningar skulle vända dessa framsteg ryggen? Det är ju i praktiken vad som krävs för att få en Orbaniserad värld. Är folk en skock får? Allt mindre, faktiskt (se här).

Ärligt talat, den enda rimliga slutsatsen vettiga människor kan dra av vetskapen om att det finns problem är att försöka ta itu med dem, som alltid. Och tro det eller ej, men lika lite som man längre kan säga att saker om invandring ”inte får sägas” i det här landet kan man hävda att ”ingenting görs” för att lösa uppkomna problem. Politikerna gör knappt annat (sedan kan och bör man ha synpunkter på det kloka i många åtgärder). Det gäller problemen med mottagande och handläggning, det gäller problemen med integrationen och det gäller problemen med könsrollerna. Den praktiska samhällsaktivitet förra årets flyktinginflöde gett upphov till syns i BNP-siffrorna. Och ja, det medges att det är viss skillnad på Sverige och en del andra europeiska länder i det här avseendet. Tills vidare.

Det som nu händer, för att komma till poängen, är något i grunden klargörande: Den hårda främlingsfientliga kärnan kan inte längre framställa sig som ett slags yttrandefrihetens och folkviljans riddare utan tvingas i stället avslöja vad de egentligen tycker och vill, och det är att dessa nya grupper av människor inte hör hemma här utan bör köras i väg. Fler kommer även här att uttrycka sig som Ungerns illiberala ledare Viktor Orban, som man vet exakt var man har när han förklarar att ”vi vill inte se stora minoriteter med andra kulturella särdrag bland oss, vi vill att Ungern ska förbli Ungern”. Det inte alla i hans ringhörna som varit lika tydliga. Hittills.

Sverige och de flesta andra EU-länder har nu i ett slags desperation infört en strängare invandringspolitik än på mycket länge, i de flesta fall med hjälp av partier ur det traditionella politiska systemet. Men det spelar ingen roll för den hårda kärnan. Det räcker inte, säger den. Och det kommer aldrig att räcka.

Den majoritet i det här landet som däremot har den pragmatiska synen att invandring och utvandring är en naturlig del av samhället och inom rimliga gränser är fullt hanterbar kommer att fortsätta att tycka det så länge inte de problem som dyker upp fullständigt ignoreras. Och det är det ingen risk för, som vi kunnat notera.

Den xenofobiska minoriteten är dessvärre stor nog att borga för en skitig tid framöver, men den kommer åtminstone att tvingas bli tydligare, och den kommer inte att bli en majoritet. Wir schaffen das, irgendwie.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Gärna frågestrejk, men hoppas inte på för mycket

MANSSKREVANDE

I kollektivtrafiken ser även partiell manspread ut som en hälsning från jägar- och samlartiden.    Foto: TT

Det tog nästan ett år av drift med företeelsen ”manspread” innan det publicerades en försynt TT-artikel som talade om att det ju faktiskt ”skulle kunna” finnas fysiologiska orsaker till att män sitter bredare med benen än kvinnor.

”Manspread” är onekligen en väldigt fyndig beskrivning av ett specifikt uttryck för manlig bufflighet. Jag skrattade själv gott åt Andrev Waldens instrumentella krönika om tv-soffornas skrevande män (fast begreppet myntades visst i New Yorks tunnelbana). Men att skillnaden i benhållning mellan män och kvinnor har kroppsliga orsaker, vilket innebär att män måste tänka särskilt på att ha benen i kors, var väl uppenbart? Tydligen inte.

Mer än en uppföljande kommentar om fenomenet har på allvar gått ut på att män medvetet skulle bre ut sina ben för att markera självsäkerhet och inflytande.

Jag tror att det oftare är tvärtom: Dessa män är omedvetna om vad deras avspända hållning får för fysiska och psykologiska konsekvenser i rummet. De skulle medvetet behöva hålla ihop benen när de sitter bland folk (något som är rätt svårt i en soffa, varför korsläggning är det rekommenderade tricket).

För all del, det finns unga män på bussar och t-banetåg som tycks rätt aktiva i sin skrev-blockad av säten, något jag själv retat mig på otaliga gånger. Men det handlar fortfarande om en default-sittställning som kräver viss muskelanspänning för att bemästra.

En annan text (med något högre verkshöjd) som har väckt stor uppmärksamhet i omgångar, senast som titelessä i en bok, är en obetalbart träffsäker fotnedsättning av Rebecca Solnit, ”Men explain things to me”. Den har gett upphov till ett helt nytt begrepp, ”mansplaining”.

”Mansplaining” i Solnits ursprungliga tappning betyder att en man självsäkert talar om för en kvinna hur något ligger till trots att kvinnan i fråga bevisligen har högre kompetens i ämnet än mannen som babblar på. Begreppet har dock kommit att få den bredare betydelsen att män lägger ut texten för kvinnor i största allmänhet och sorglöst struntar i att ta reda på om kvinnorna a) vill höra och b) möjligen vet något i ämnet.

Det är verkligen oftast män som är behäftade med den här lite dumdryga uppblåsta självbilden. Det de flesta missat i sammanhanget är dock att även män tvingas stå ut med dessa ”mansplainers”. På det kafé där jag skriver denna text bevittnar jag under en eftermiddag två sådana ojämlika manliga par, det ena i 27-årsåldern, det andra i medelåldern. Kanske är de drabbade männen lika många som kvinnorna.

Jag kan själv inte räkna gångerna då jag blivit undervisad av mindre vetande män med större självförtroende än jag (jag brukar inte låta det hålla på så länge, ska medges, man kan ju byta samtalspartner). För att inte tala om alla socialt tondöva mejl från män i övre medelåldern som envist försöker förklara varför jag missuppfattat allt i någon artikel, trots upprepade bevis om motsatsen.

Nyligen tokdelades en krönika av DN-kollegan Åsa Beckman som är besläktad med ”mansplaining”-resonemanget. Hon upprördes över att det så sällan är mannen i ett tvåkönat par som ställer personliga frågor till partnern och visar intresse för hennes liv. Nästan alltid, konstaterade Beckman, är det kvinnor ”som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt”.

Jag är övertygad om att det där stämmer, i genomsnitt. Men grejen är att kantiga män inte är över hövan intresserade av andra mäns personliga förhållanden heller, och i grunden inte särskilt intresserade av att lyssna på dem. Jag har suttit mitt emot sådana män många gånger, ofta med ölsejdlar emellan, och jag har själv ibland utövat denna ointressets konst. Jag är inte sådan egentligen, men jag kan sättet.

Det finns tillfällen då det är befriande att få vila i tyst sällskap, men det är inte det Beckman skjuter in sig på utan alltså den sociala ignoransen. Den är något dåligt. Män borde sannerligen bearbeta den. Vi borde alla visa varandra hyfs, hänsyn och intresse.

Krönikan mynnade i en uppmaning till kvinnor: Sluta helt enkelt att ställa frågor till dessa mentala slukhål till män.

En sådan frågestrejk skulle kunna ha två syften: Antingen att kvinnor på så sätt sparar energi åt sig själva och åt bättre samtalspartner, eller att männen ska få sig en tankeställare. De som tror på alternativ två bör nog tänka om.

Många män skulle nämligen alldeles oombedda mala på ändå, troligen inte om de personliga ting strejkaren hade velat förhöra sig om, men om det politiska läget, något vetenskapligt rön han hört om i 90 sekunder på radion, snickeriet därhemma eller att bilen går bra.

Varför? Beckman skriver inte uttryckligen att orsaken bakom männens autistiska drag skulle vara medveten maktutövning. Det har dock mer än antytts i en del av de många kommentarer krönikan gett upphov till.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad det olustiga manliga beteendet beror på, det viktiga är att få bukt med det. Men jag inbillar mig att problemets orsaker faktiskt har viss betydelse för hur man angriper det.

Om hela förklaringen vore sociala konstruktioner skulle alltså, om vi tar det sistnämnda exemplet, många kvinnor innerst inne helst avstå från att visa intresse för den man de talar med, och många män skulle innerst inne helst vilja lyssna mer på vad kvinnan har att berätta. Vore det så borde jämställd pedagogik i förskolan och en allmän bannlysning av patriarkala strukturer i det offentliga livet kunna ordna biffen relativt enkelt.

Låt oss titta på en ytterlighet: våld. Det ligger onekligen långt bortom social bufflighet, men jag tror ändå det är relevant för resonemanget. Våld är förmodligen det mest könsskiljande uttrycket för mänskligt beteende. Sambandet mellan våld och män är närmast bedövande i varje mätning som närmat sig ämnet.

Trots hundra år av jämställdhetsutveckling och en med historisk mått unikt jämställd arbetsmarknad står fortfarande män för nästan allt våld och nästan alla fall av sexuella trakasserier. Är det sannolikt att denna extrema obalans kvarstått om det bara handlade om att uppfostra pojkar och flickor mer jämlikt?

”Om vår biologiska natur inte hade någonting med saken att göra borde en del kulturer ha konstruerat könsroller där krigandet i första hand förknippas med kvinnlighet eller där det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor avseende deltagande i krig och andra former av dödligt våld. Men några sådana samhällen finns inte och den ofrånkomliga slutstatsen blir därför att vårt evolutionära arv spelar roll.” skriver freds- och konfliktforskaren Erik Melander i en ny antologi om krig och fred.

Melander utvecklar dock resonemanget och är noga med att framhålla att även om det biologiska arvet närmast måste betraktas som en konstant, eftersom det ändras så långsamt, kan kultur övertrumfa stora delar av det. Det finns ju massor av exempel på detta, inte minst i vår del av världen. Framför allt verkar de mest jämställda samhällena vara de fredligaste. Island var vid sitt bildande en extremt våldsam maskulin hederskultur men är i dag ett av världens mest jämställda och minst våldsdrabbade länder.

Skillnaderna på andra områden än våldsbenägenhet och sexualdrift är små, visar den ena studien efter den andra, och de är större mellan individer än mellan grupperna män och kvinnor. Men de tycks inte vara noll.

Den springande punkten för en feminist, och dit räknar jag mig själv, är att vi både kan och måste lära oss av varandra. I den tjänstetunga, kommunikationsberoende och samarbetsinriktade värld vi har framför oss har vi föga nytta av könsskillnader. I den mån genomsnittligt manligt (respektive kvinnligt) beteende är dåligt, som i exemplen ovan, får vi helt enkelt försöka ändra oss.

Vi har trots allt nått långt, och vi kan komma ännu längre med jämställd uppfostran och lagstöd. Småbarnspappa-revolutionen har redan lett till en kollapsande social acceptans bland vuxna män för våld mellan pojkar. Men den nödvändiga feminiseringen av männen kommer inte att sätta sig i skallen förrän evolutionen tagit oss dit. Vad som krävs tills dess är att lära pojkar och unga män att aktivt undertrycka vissa saker och att odla andra.

Det går att ändra sitt beteende, det går till exempel att instruera sig själv att fråga den man interagerar med och att lyssna på svaret, även om det inte kommer naturligt. Med tillräckligt långvarig innötning kommer även de yxigaste av männen att till slut förstå värdet, vinsten, ja lyckan i att koppla bort sig själv en stund och engagera sig i en annans öde. Samtidigt finns fortfarande en hel del kvinnor som nog borde spara en del av sin empatiska energi till att i stället tänka på sig själva.

Nu har ju kvinnor i regel sedan jämställdhetskampens barndom förflyttat sitt beteende i riktning mot det normerande manliga sättet att förhålla sig till saker och ting, så fortbildningen kommer i huvudsak att vara en manlig angelägenhet.

Vår tids återkommande nålstick mot mäns socialt kantiga eller ohyfsade beteende är mänskligt att döma ännu ett tecken på framsteg. Det är payback time. I århundraden har män i kraft av självskriven maktposition kommit undan med att förringa och häckla vad de ansett vara mindervärdiga egenskaper eller störande beteenden hos kvinnor.

Kvinnor kan i dag komma undan med att kritisera män för allt från deras beteenden och uttalanden till deras kroppsbehåring. Män som försöker sig på motsatsen ber om att bli offentligt vändstekta. Det är i sin ordning. Man får bara hoppas att det inte fortfarande är i sin ordning om 50 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"De som tror på alternativ två bör nog tänka om..." ger ett stort skratt, det är bara kvinnor som kan tro att de kan ändra män med prat. Allt annat i artikeln kan härledas till Testosteron och Östrogen. Om man googlar på dem (kalla det mainsplaining) så förklaras alla skillnader. Med östrogen blir man omtänksam (ställer frågor osv), med testosteron blir man aggressiv (slåss och krigar). Hur svårt kan det vara. jag nästan KRÄVER en artikel om dessa fysiska fakta, som krossar feminismen.

Thomas Eliasson, 09:37, 17 september 2016. Anmäl

Förvåningen: Brexit betydde ”gå ur EU”

A man reads a copy of the London Evening Standard with the front page reporting the resignation of British Prime Minister David Cameron and the vote to leave the EU in a referendum, showing a pictured of Cameron holding hands with his wife Samantha as they come out from 10 Downing Street, in London on June 24, 2016.  Britain voted to break away from the European Union on June 24, toppling Prime Minister David Cameron and dealing a thunderous blow to the 60-year-old bloc that sent world markets plunging. / AFP PHOTO / LEON NEAL

Oops! Foto: TT/AFP

Det är riskabelt att anordna folkomröstningar i komplicerade existentiella frågor. Den utsagan är varken kontroversiell eller elitistisk.

Förutsättningen för noga övervägda val i de brittiska valbåsen i torsdags var att tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut. Sannolikheten för en sådan komvuxmobilisering var hela tiden i omedelbar närhet av noll. Det är inte konstigt att en sådan typ av folkomröstning kommer att handla om andra saker eller blir ett slags förtroendeomröstning om nationella politiker.

Nu när chocken har lagt sig stockar sig analyserna av hur i hela friden det kunde bli Brexit. Det finns en rad skäl att tro att miljontals brittiska väljare inte var på det klara med vilken bomb de apterade. Här är tre.

1 ”Bryssel bestämmer över oss”

Den traditionella EU-kritik som hör till kategorin ”jorden är rund” och som finns överallt, även här, går som bekant ut på att det egna landet är en marionett i händerna på ”EU-byråkrater” i ”Bryssel”, som klubbar beslut över våra huvuden. I själva verket är det snarare vi alla som beslutar över huvudena på varandra, korsvis. Men det är extremt svårt att förmedla den tankefiguren. Den arga pensionären i fiskeläget i Kent som tror att det är kommissionens byråkrater som fattar de beslut som styr hennes liv, vilket de inte gör, röstar själv fram Londonparlamentariker som med pensionärens mandat i portföljen åker till möte efter malande möte och driver fram eller bromsar eller stoppar beslut som gäller inte bara pensionären, och inte bara alla britter utan 508 miljoner europeiska medborgare. ”Det är ju lika mycket du som bestämmer över mig”, har man lust att säga till henne.

Denna grundläggande missuppfattning fanns på Albions ö i torsdags, liksom den skulle i varje folkomröstning om utträde. (Att britterna till yttermera visso har undantag från det mesta av det gå ur-propagandisterna har skrämts med är överkurs.)

Man kan grubbla över vad som hänt om bara omröstningsfrågan formulerats om en smula från det intetsägande ”Bör Förenade kungadömet förbli medlem av Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?” till det ledande men betydligt innehållsrikare ”Bör Förenade kungadömet fortsätta att samarbeta med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder, eller bör Förenade kungadömet lämna samarbetet med de andra länderna i Europeiska unionen i frågor som berör alla dessa länder?”

2 ”Man vet vad man har men inte vad man får”

Ska man då inte ens ha folkomröstningar om inträde i EU? Då är ju frågan lika komplicerad? Jo, det är rimligt. Men det finns en viktig skillnad, och det har att göra med hur Brexitomröstningen uppfattades, framför allt av de äldre väljargrupper som avgjorde saken.

En genomgående egenskap hos folkomröstningar är att de har en konserverande effekt. Det som föreslås framstår som osäker mark för många som inte känner sig insatta. Man vet vad man har men inte vad man får. Röstar man om inträde är det uppenbart för alla att man röstar om en förändring. Det blir ett aktivt val om att gå in i något nytt. Att rösta för ett brittiskt utträde var en röst för en precis lika dramatisk förändring, men det var inte uppenbart. Min tes är att det av alltför många snarare uppfattades som att rösta för att återgå till status quo. Dessa grupper insåg helt enkelt inte att Storbritannien (precis som dess omvärld) förändrats i grunden under 43 år av EU-medlemskap, att det nu utgör en tråd i en tät europeisk väv. Att lossa en tråd ur en väv utan att destabilisera hela väven är ett grannlaga pilljobb som inte ens säkert får en lyckosam utgång.

Ett brittiskt EU-utträde är i dag i paritet med att bryta upp Förenade kungadömet i sina beståndsdelar eller att rösta bort det nuvarande brittiska statsskicket för en federal republik. Britterna: ”What!?”

3 ”Nu har nog EU lärt sig en läxa”

Brexit är dessutom ännu ett exempel, ett av de mer dramatiska hittills, på att medborgarna inte längre automatiskt gör som deras ledare säger utan blir allt självständigare gentemot auktoriteter (vilket jag tidigare resonerat om här, och som Joris Luyendijk skriver klokt om här). Den eftertankens kranka blekhet som kommit i dagen under helgens lopp antyder att resultatet innehöll ett stort mått av misstro mot politiker. Många (de flesta?) britter vet inte att deras politiker faktiskt genomför 85 procent av sina vallöften utan utgår från att politikerna bara pratar luft.

I skrivande stund har mellan två och tre miljoner skrivit under en petition om att hålla en ny folkomröstning. Med all säkerhet är de flesta av dessa stanna-anhängare, men en fiskare i Ramsgate som DN träffade på midsommarafton sätter sannolikt ord på vad en hel del gå ur-röstare egentligen avsåg med sitt historiskt drastiska beslut:

– Ingen vågade tro att vi skulle få rätt. Men nu har nog EU lärt sig en läxa.

Ge eliten en näsbränna, alltså. Inte på riktigt klippa alla band över Engelska kanalen.

Det motsägelsefulla i torsdags var att de yngsta väljarna med bedövande majoritet ville stanna, precis som en lika bedövande majoritet av den politiska och ekonomiska eliten. De unga är naturligtvis inte mer auktoritetsbundna än de äldre. De gjorde sitt val därför att de är globala infödingar. De ser i praktiken vilka vinster integration för med sig. Dessutom vet de inte om något annat än ett EU-integrerat Storbritannien. Den här gången sammanföll deras världsbild med elitens.

Att just de unga vill att britterna ska vara med ger visst hopp om att rädslan för integration kommer att växa bort. Frågan är bara hur långt den röd-vit-blå brittiska tråden hinner rivas loss ur den europeiska väven innan vi hunnit dit.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej, nej jag har inte läst "Det mjuka monstret". Tack för tipset. Demokrati i en globaliserad värld är en komplex fråga. Det enda som torde vara ganska säkert är dock att det inte längre är möjligt att återgå till en nationalstatsvärld med slutna system. Demokrati är också mycket vidare än majoritetsstyre. Kompromisslöst majoritetsstyre blir ett slags diktatur. Folkomröstningar med ja- och nejalternativ och där inget krav på kvalificerad majoritet satts upp ger ett särskilt oflexibelt majoritetsstyre. Det är olyckligt i nationellt existentiella frågor.

Anders Bolling, 15:28, 6 augusti 2016. Anmäl

Tror det ligger mycket i det HM Enzensberger säger, då han antyder att Europa idag genom EU deltar i det första projekt som utan våld söker införa en post-demokratisk styresform. Målet: att omintetgöra dagens europeiska mångfald, och införa en form av styre där medborgarna saknar möjlighet att ställa de styrande till svars. På ett tillsynes godtyckligt sätt dikteras livsvillkoren för en halv miljard medborgare oberoende av deras politiska åsikter och tidigare traditioner. Allvarligt, enligt mig!

Elisabet Wahlgren, 12:31, 27 juni 2016. Anmäl

Anders Bolling, vad är din syn på demokratins överlevnad? Kräver inte den kunskap hos folket som ska vara med och styra? Hur kan du förutsätta att det är osannolikt att "tiotals miljoner människor skulle sätta sig in i ett frågekomplex som tar åtminstone några heldagar av studier att bena ut." Tror du så lite på folket - då har knappast folkstyret en framtid. Apropå Bryssels beslutsordningar: har du läst Hans-Martin Enzensbergers Det mjuka monstret i Bryssel? Tror den kunde ge viss input!

Elisabet Wahlgren, 09:35, 27 juni 2016. Anmäl

Bra artikel av Bolling. Ska bli intressant att följa den brittiska eftervalsanalysen som väl kommer igång när röken lagt sig - skulle tippa att det handlar om det Bolling säger: att denna folkomröstning handlade om att äldre medborgare önskar sig tillbaka till något som inte finns (likt SD:s dröm om svenskhet), att det handlade om okunskap om EU:s demokratiska struktur och om hur EU-besllut fattas, och om att projicera allt upplevt missnöje på en kombination av invandrare och EU.

Anders Brynge, 08:46, 27 juni 2016. Anmäl

Helt obegriplig text. Hur man kan vända ”Man vet vad man har men inte vad man får” till att det var enklare(!) att rösta för brexit saknar total verklighet. Det krävs ett fantastiskt mod av britterna att rösta emot EU. Det syns på de ungas röster, de har ännu inte fått modet att rösta emot något som verkar hugget i sten. Just där är problemet, att vi aldrig diskuterar EU. Det står t.ex ingenting i denna text om hur flykting- eller migrations-problemen ska lösas. De är skapade av EU.

Thomas Eliasson, 22:13, 26 juni 2016. Anmäl

Och om de spricker i solen?

Britain UKIP Referendum

Ukipledaren Nigel Farage drömmer om Brexit. Foto: TT

Tar mörka krafter över västvärlden? Oron djupnar över att populister på ömse sidor om Atlanten växer sig allt starkare. En del (de flesta) kallas högerpopulister, en del vänsterpopulister (vad som är ”höger” och ”vänster” i nationalistisk nostalgi är dock för mig oklart). Förvånansvärt många bland de oroliga får det att framstå som om ”krafterna” pådyvlas oss av något slags ond maktelit. Om något är det väl snarare tvärtom.

Populisternas världsbild är verkligen bedrövlig, men låt oss leka med en vanvördig tanke: låt dem få smaka på makt och ansvar.

Det är nog ställt utom allt tvivel att en förklaring till de här partiernas frammarsch är rädsla för den nya världen, för gränslöshet och normbrytande öppenhet. Men populismvågen har fler lager.

Förklaringen ”brist på utbildning” är inte särskilt gångbar när andelen högskoleutbildade i Europa är högre än någonsin. Däremot talar mycket för att dessa partier gynnats av att folk blivit allt mindre auktoritetsbundna och allt självständigare.

Ett självständigt folk var väl rimligen vad vi ville uppnå med alla frihetliga reformer, men en kanske oväntad bieffekt har blivit att det inte längre räcker med att vara en myndig auktoritet för att tillräckligt många väljare ska imponeras och ställa sig vid valurnan med mössan i ena handen och något statsbärande partis valsedel i den andra.

De politiska ledarna märker av detta. Ett uttryck är de senaste decenniernas folkomröstnings-bonanza.

Folkomröstningar är inget vidare lyckat sätt att fatta övervägda beslut i svåra ämnen. Lik förbannat envisas opinionspressade politiker att tid efter annan ta till detta föregivet demokratiska sätt att tillförsäkra sig själva några års legitimitetsrespit på maktens tinnar. Dessvärre har bara en mikroskopisk del av medborgarna möjlighet och tid att sätta sig in i en så komplex fråga som exempelvis vad ett lands medlemskap i EU har för implikationer på samhället på decenniers sikt. Därför är det inte underligt om de flesta följer principen ”man vet vad man har men inte vad man får” eller röstar på något annat än frågan handlar om, inte minst för att visa politikerna att de minsann inte är någon osjälvständig valboskap.

Varje lärare från högstadiet och uppåt vet vad förskjutningen betyder. Minns ni att man förr utgick från att de betyg man fick var de man fick? Icke så längre. Lärarkåren måste varje termin stålsätta sig med argument inför ettriga ifrågasättanden från elever och deras föräldrar.

Ingen auktoritet är given.

I fallet Donald Trump är det nästan övertydligt hur hans anhängare i stort sett blir mer hängivna i takt med att de etablerade politikerna skäller på honom. Magnaten som underdog, alltså.

Nu råkar det ju dock vara så att Trumps och de andra populisternas anhängare har hoppat i galen tunna. Majoriteten av dem lär en dag inse det, dessvärre kanske inte innan de greppar nästa valsedel, men om inte förr så i skarpt läge.

För det är så enkelt, och så ospännande, att de erfarna politiker som inte lovar blixtsnabba lösningar och förgyllda skygglappar åt alla är de som vet mest om vad det innebär att styra ett land och att samordna styrningen av många länder. I regeringskansliernas gråa vardag måste man nämligen ta hänsyn till flera grupper samtidigt. Den springande punkten här är att även de flesta populister blir varse detta så snart de hamnar i ansvarsställning, eftersom de är lika mycket människor som etablerade politiker.

Så har det blivit med företrädarna för norska Fremskrittspartiet och finländska Sannfinländarna, vilka följdriktigt tappat i opinionen sedan de fick ministerposter. Danska DF och nederländska PVV har insett riskerna för urvattning och vägrar sätta sig i regering, trots stora mandatandelar.

Med en så här självständigt agerande väljarkår lär inte populisteländet försvinna så länge Trump, Le Pen, Farage, Åkesson, Strache och till och med Kaczynski och Orban, som ju har hela makten, kan framställa sig som underdogs.

I Europa har de beslutsfattare som brukar betraktas som den politiska eliten traditionellt förknippats med integration och åtminstone en principiellt positiv inställning till öppenhet även gentemot resten av världen och dess människor. Om vi nu föreställer oss att det var tvärtom, att den europeiska makteliten man- och kvinngrant propagerade för nationella lösningar och ökade barriärer mot alla dessa märkliga folk några hundra kilometer bort, skulle man tryggt kunna sätta en god slant på att folkdjupen hade börjat mullra av krav på slopade gränser och en ”europeisk gemenskap”, kanske till och med en ”europeisk union”. Vilket noga räknat var ungefär vad åtminstone progressiva delar av folkdjupen krävde på den gamla nationalistiska tiden.

Tänk om man måste släppa ut kon ur båset innan man kan börja sakna den?

Det här betyder inte att ett riskabelt fullskaleexperiment med populister vid makten är att rekommendera (och mycket tyder på att deras väljarunderlag trots allt har ett tak vid 20-25 procent), det betyder bara att med tanke på de processer som verkar i sammanhanget skulle utfallet faktiskt kunna bli förvånansvärt ofarligt. Norge och Finland ger möjligen en fingervisning.

Om populisterna tillåts få regeringsmakt kan det gå på tre sätt:

1 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, vilken inte visar sig fungera i praktisk politik, varför de tappar i väljarstöd och snart åker ut.

2 De inser att deras orealistiska agenda inte fungerar i ansvarsställning och inleder en omvandling till normala politiska partier (de norska och finländska exemplen).

3 De behåller sin orealistiska och främlingsfientliga agenda, försöker genomdriva den i konflikt mot andra partier och behåller eller stärker sitt väljarstöd.

Scenario ett och två ger ett godartat utfall för den som i dag känner oro. Scenario tre betyder att folket borde bytas ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

En arg fjärdedel utan svar

GOP 2016 Trump

Foto: Mel Evans, AP

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”

Karl Marx

Tänk dig att den stora berättelsen i världen just nu är att betydelsen av folk, länder, kulturer, kön, religion och sexuell läggning raskt avtar, att de saker du upplever gör dig till kvinna eller man, homosexuell eller heterosexuell, svensk eller turk, västerländsk eller österländsk blir alltmer otydliga och att alla gamla välbekanta kategorier kokas samman i en stuvning av allmän mänsklighet. Gör den tanken dig upplyft, nyfiken, likgiltig – eller livrädd?

Jag är den första att beklaga högerpopulismens uppsving, främlingsfientlighetens allt synligare fula tryne, de dokumenterade bakslagen för yttrandefrihet och rättigheter. Men dra i tyglarna ett litet ögonblick: Hur djupgående är de här yttringarna egentligen? Tjänade alltså sekler av långsam men obändig färd mot mänsklig frihet och civiliserat beteende inte någonting till? Är de flesta verkligen redo att förkasta demokrati och rättigheter och underkasta sig tvång och ofrihet?

Allt fler förståsigpåare hävdar att ljuset börjar slockna i de politiska rum vi gnetat så länge och så hårt för att lysa upp. Senast var det New York Times-krönikören Roger Cohen som skrev dramatiskt att liberalismen är om inte död så i alla fall hängande på repen.

Han gissade att representativ demokrati och rättsstat upplevs som bleka lösningar i en individualistisk tid av självcentrerade sociala medier och dataspel. Och i en era av politiskt skrikande, polarisering, skrämselargument och politik som underhållning ”är Trumps framgångar lika lite förvånande som de är hotfulla”, menade Cohen. ”Historien upphör inte, den böljar fram och tillbaka” skrev han och syftade på Francis Fukuyamas omtalade 1990-talsbok ”Historiens slut och den sista människan”. Fukuyama hade fel, alltså.

Jag tror att Cohen, liksom många andra, övertolkar och feltolkar vad som händer.

En del av Fukuyamas analys var att liberal demokrati blev segerrik eftersom trovärdiga universella alternativ hade förkastats. Det gäller fortfarande.

I ideologiernas kamp under 1900-talet var det fascismen och dess onda kusiner som tidigast tappade trovärdighet, i höjd med andra världskriget. Återstod liberalismen och socialismen.

Fram till murens fall räknade ganska många med att det vara en tidsfråga innan ett helt nytt, socialistiskt samhällssystem stod för dörren. Sven Wollter kanske tror det än i dag men knappast Stefan Löfven eller Bernie Sanders.

Det som fräter på den liberala och demokratiska samhällsmodellen i dag (inom vilken nästan hela det normala partipolitiska spektrumet ryms) är inga genomtänkta alternativ utan motrörelser: ”Vårt samhälle för med sig så många problem, så detta vill vi inte ha.” Så vad i stället? ”Jag vet bara att det var bättre förr, innan det blev så här oöverskådligt och osäkert.”

För vad skulle den alternativa modellen vara? Putins och oligarkernas nationalistiska Ryssland? Det teokratiska Iran? Det partikapitalistiska Kina? Men varför åbäkar sig dessa auktoritära styren med att arrangera riggade val om de är så säkra på att den representativa ”västerländska” demokratin är fel? Viktor Orbáns tal om att skapa en ”illiberal demokrati” bär syn för sägen: han har ingen uttänkt alternativ modell, han är bara emot.

Det kan hända att Francis Fukuyama underskattade historiens benägenhet för bakslag, som Peter Wolodarski var inne på i en söndagskrönika i DN. Men det vi ser som bakslag visar inte att hans tes var fel, utan det visar rädslan inför den nya verklighet Fukuyama beskrev.

Dessutom förutsåg Fukuyama (om jag bara får göra en sista referens till en av mina favoritreferenser) att en värld dominerad av krafter som söker fredlig samexistens och ökad välfärd skulle kunna få revolterande grupper på halsen som hatar den nya världsordningens pösiga självtillräcklighet och söker sig tillbaka till ”ärorik” konflikt. Det är det resonemanget som åsyftas i boktitelns sista del, ”den sista människan”.

Som vi alla kan konstatera om ser oss omkring en liten stund verkar flera krafter samtidigt, och det är inte den auktoritetstörstande, självförintande kraften som är den mest dominerande.

Den individualism Cohen själv talar om som ett problem; vad är den annat än en sidoeffekt av den underliggande frihetsrevolution som knappast låter sig rullas tillbaka när den väl en gång fått fart? En öppen, blottlagd värld ger den fart. Hemvisten är inte längre en plats, och den blir allt mindre en plats, som socialpsykologen Lars Dencik konstaterat.

Det finns en ung tysk ekonomiforskare i Oxford, Max Roser, som för en outtröttlig kampanj för en faktabaserad världsbild. Roser twittrade snabbt ett svar på Cohens dystra diagnos med ett diagram som med all önskvärd tydlighet visar vartåt världens länder är på väg över tid: mot färre diktaturer och fler demokratier.

Tankesmedjan Freedom Houses index över friheten i världen citeras ofta, och organisationen är en av de strängaste bedömarna av samtiden. Kvasifria länder som Ryssland placeras utan vidare spisning i samma kategori som de få återstående fullfjädrat kvävande diktaturerna, som Nordkorea. Men till och med i Freedom Houses sammanställningar framgår det att antalet valdemokratier inte slutat öka, vilket ibland hävdas, utan efter en dipp 2007 till 2010 åter gått upp och nu med 125 är det största antalet hittills.

Under uppmärksamhetsradarn utvidgas de mänskliga rättigheterna hela tiden; det må gälla kvinnors politiska inflytande, homosexuellas rättigheter, förbud mot barnaga eller slopade dödsstraff.

Så medan vi läser om Trump, Orbán, kriget i Syrien och dess fem miljoner externa flyktingar ägnar sig världen fortfarande i huvudsak åt mänsklig utveckling. Denna innebär oundvikligen större öppenhet och integration, vilket skrämmer vissa minoriteter till uppror, minoriteter som märks som vore de majoriteter, vilket i sin tur får stora delar av den utvecklingsvänliga majoriteten att drabbas av oro, för att inte säga panik, över att något verkligt farligt är i görningen. Lite i onödan, så att säga.

Hur stora är minoriteterna? Carl Bildt beskrev i en artikel i vintras vad han kallar ”The Angry Quarter”, den fjärdedel av väljarkåren som är arg, desillusionerad och frikopplad från gängse politiskt liv och som vi andra behöver ge akt på. Det kan säkert ligga där någonstans, lite olika fördelat i olika hörn av den fria världen.

De mest spektakulära utvecklingsrevoltörerna är jihadisterna och högerextremisterna, huvudfiender som på många sätt existerar av samma grundorsak. De mindre extrema är populisterna och deras anhängare, ibland öppet xenofobiska, ibland dolt. Svansen är vanligt hyggligt folk som känner sig pressade och stressade över att allt de vant sig vid tycks flyta.

De sistnämnda är ofta men inte alltid män. De är ofta men inte alltid outbildade personer som riskerar att förlora jobbet i globaliseringen. Och de känner ofta men inte alltid en främlingsfientlighet eftersom de på allvar är skräckslagna inför hotet att den mänskliga gruppering de identifierar sig med ska utplånas i den allmänna kulturella och sociala gränsupplösningen. Det är inte framför allt globaliseringens objektiva offer som röstar på Trump och Le Pen, utan dess subjektiva. (De objektiva förlorarna finns förstås, men i den mån dessa väljer valsedel på den grunden röstar de nog snarare på vänstern – den populistiska varianten eller den mer ansvarstagande – precis som under hela 1900-talet. Mycket kan man säga om dem, men de är inte i första hand auktoritetstörstande eller främlingsfientliga.)

Gemensamt för alla ovan nämnda kategorier är ett mått av bigotteri. Trångsynthet går liksom inte att förena med en positiv bild av globalisering.

Nej, ljuset slocknar inte i de upplysta rummen, men det flimrar, och det kräver så klart underhåll. Det är lite bökigt men bör inte vara särskilt svårt om vi andas lugnt. Installationerna är stadiga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack!

Anders Bolling, 15:56, 29 april 2016. Anmäl

Trevligt att kunna läsa basfakta som rättar de många populistbeskrivningarna! Som någon sa om medierna i det moderna samhället (med tanke på vetenskapens kvalitetskrav), den gamla mediala neutralitetsprincipen "å ena sidan/å andra sidan" håller inte alltid längre, när diskussioner ersätts med fakta. Du är före de andra journalisterna i kurvan.

Torbjörn Larsson, 14:07, 21 april 2016. Anmäl