Hata bottenlös fattigdom mer än galaktisk rikedom

In this Aug. 14, 2014 photo, a woman walks along a city canal as office and apartment construction site is seen in the background at a slum in Jakarta, Indonesia. Across the developing world, migration from country to city has long been a potential path out of poverty. Less and less is that true for many in Asia, where the wealth gap is growing in many of the most densely populated cities in human history. (AP Photo/Tatan Syuflana) / TT / kod 436

Foto: TT/AP

Varje år lyfter biståndsorganisationen Oxfam fram världens ojämlikhet. Varje år är det färre människor som äger lika mycket som hälften av alla människor. I fjol var de 62, i år var de bara 8 (ja, åtta). Det är anslående. Det blir debatt varje gång.

Frågan om ekonomiska klyftor tas på större allvar än på mycket länge i nästan alla politiska läger och även i styrelserummen.

I DN uppstod nyligen ett klyftgnabb mellan Niklas Ekdal och Sandro Scocco. Båda debattörerna, en tidigare liberal ledarskribent och en socialdemokratisk ekonom, var ense om att alltför stora ekonomiska klyftor försämrar samhället. Detta är i själva verket alla ense om, den skiljande frågan är hur man definierar ”alltför”. Gnabbet handlade om historieskrivningen: Förstod de politiker som styrde under 1980- och 1990-talen, och som tog av marknadsliberalismen dess grimma, att politiken skulle leda till större klyftor? Absolut, menade Scocco, det var både medvetet och dåligt. Nej, menade Ekdal, det blev följden av en rad samverkande processer, som i sig var bra, och knappt någon medveten politik.

Marknadsliberaler ville rimligen aktivt öka klyftorna i ett så lönesammanpressat samhälle som det dåvarande svenska. Där har Scocco förmodligen rätt. Varför ville de det? Därför att alltför små klyftor (en tankebild som nästan inte låter sig skapas i dag) kan orsaka bristande ekonomisk dynamik och därmed mindre välståndsskapande aktivitet. Det var sannolikt fallet kring 1980, strax innan de marknadsekonomiska avregleringarna inleddes, när Sverige hade en ginikoefficient (ojämlikhetstal) på 0,2 – möjligen det mest löneutjämnade samhället i historien – samtidigt som inflationen galopperade på 14 procent och tillväxttalen var mycket knackiga.

Det är lätt att undvika att tala om sådana bekymmer nu, när fokus – med benäget bistånd från Thomas Piketty – ligger på problemet med ökande klyftor.

I dag ligger den svenska ginikoefficienten strax under 0,3, vilket är mer ”OECD-normalt”. Den har legat still sedan 2007. En helt avgörande förklaring till den uppgång som ägt rum är, precis som på global nivå, att en mycket liten klick i näringslivet upplevt en fullständigt raketartad inkomstökning medan nästan alla andra sakta men säkert fått det bättre. (Läs gärna den ambitiösa genomgång av utvecklingen och läget i Sverige som Forskning och Framsteg gjorde för ett par år sedan.)

Diskussionen borde verkligen handla dels om hur stora klyftor som är acceptabla, kanske till och med gynnsamma, dels i vilken ände av inkomstskalan klyftor gör minst respektive mest skada.

I den kraftigt förenklade bild som presenteras i Oxfams klyftrapport ser det ut som om det stora problemet är att några få människor är omåttligt rika, inte att flera hundra miljoner människor är häpnadsväckande fattiga. När organisationen får sådan kritik försäkrar den att fattigdomen är det stora problemet men hävdar samtidigt att själva klyftan mellan de rikaste – den lilla klicken superrika, får man förmoda – och de fattigaste försvårar kampen mot fattigdom. Den forskning de själva hänvisar till i samma andetag säger dock inte riktigt det. Den säger att det behövs en jämnare fördelning av den ekonomiska tillväxten mellan rika och fattiga länder. Försök hitta en enda Davosmagnat som har invändningar mot det. Kanske är det gamla nollsummespelet fortfarande populärt på Oxfams kontor.

Det har sagts hundra gånger vid det här laget att fattigdomen fallit, och den har fallit snabbare än bedömare trodde var möjligt för ett par decennier sedan. En lägre andel än någonsin i historien är extremt fattiga. Globalt lever vi i utjämningens tid. I den delen har Ekdal rätt. Klyftorna växer inom länder.

fattigkurva

Tröskeln för vilken nivå av fattigdom som chockar oss kommer efter hand att sänkas, och det är helt i sin ordning, för det går naturligtvis inte att slå sig till ro ens när ingen människa alls lever på mindre än två dollar om dagen. Men den principiella frågan här är följande: Är det värre om 20 procent lever nära svältgränsen och 1 procent är väldigt rika än om nästan ingen lever på svältgränsen och 0,1 procent är extremt rika? Den är retorisk, om någon undrar.

För länge sedan berikade sig eliten genom att tvinga till sig rikedomar, ofta med våld. De lade knappt två fingrar i kors för att skapa mervärden i den samhälleliga ekonomin. Varför skulle de? De ansåg sig ha rätt till rikedomarna. De superrika som finns i dag i världen och vars tillgångar sticker så i ögonen är i regel entreprenörer. De ska naturligtvis betala höga skatter. Låt deras barn betala arvsskatter. Men i processen mot kapitalansamlandet har tiotusentals jobb skapats och människor har fått löner som gett pengar till statskassor och höjt BNP.

Dessutom är de astronomiska tillgångar som redovisas i rader av indignerade rapporter summan av vad de superrika är goda för, inte summan av de guldmynt de har i sina pengabingar. Alla som äger en villa i något av storstadsområdena och har ett ordinärt jobb vet att de miljontillgångar man listas för i förmögenhetstabellerna är en illusion.

Forskning pekar på att klyftor i botten, liksom stora klyftor över hela inkomstskalan, är till skada för välståndsutvecklingen, medan klyftor i toppen av ett i övrigt ganska rikt samhälle kan vara till fördel för den ekonomiska ruljangsen. Det är egentligen inte förvånande.

Huruvida en liten klick superrika är något moraliskt förkastligt är en helt annan fråga. Somliga tycker kanske att en starkare socioekonomisk sammanhållning är så viktig att man får offra en optimal ekonomisk utveckling och därmed (skatte)resurser. Om detta må vi debattera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Och här är, eh, ljuspunkterna

we-have-a-problem

Montage: The Economist

Känslan är overklig, och jag tror ärligt talat att den är det också för dem som faktiskt trott att Donald Trump skulle vinna. Han är ett gungfly i kostym och cowlick-frisyr. Men livet ska levas, barn ska snytas och mjölk ska köpas. Det är bara att fälla ner öronlapparna och ge sig ut.

Att hitta ljuspunkter efter nionde november-chocken blir som att försöka hitta en Trumpsupporter i Cambridge, Massachusetts, men den här bloggen vore inte vad den är om inte utmaningen antas.

Först dock ett kort resonemang om hur det kunde ske. (Jag vet att det går tretton på dussinet av den här sortens analyser för tillfället, och deja vù-känslan är stark även i bloggen, men det är sådana tider. Vill du avstå, hoppa över de sju närmast följande styckena.)

Med författaren Anne Applebaums ord är Trumps anhängare en del av den ”populistiska internationalen”. Man borde hellre kalla den ”missnöjesinternationalen”. För det första tillhör alla folket, men alla är verkligen inte missnöjda, i alla fall inte av samma skäl, och för det andra kan populism lika gärna vädja till folks visionära och filantropiska sidor som till deras intolerans och rädsla. Man kan argumentera för att Barack Obama vann på en populistisk agenda 2008. Han hade sakpolitiska förslag, men det var mycket känsla, mycket ”Change” och ”Hope”. Det tar emot att säga det, men troligen bars de som röstade på Trump inte så lite av den typen av känslor (åtminstone ”change”-delen).

Det kommer att skrivas böcker om varför Trump kunde vinna. Statsvetare kommer att strida om precis vilka bevekelsegrunder som avgjorde. Men med hjälp av de hekatomber av data som publicerats vet vi i alla fall väldigt väl vilka geografiska områden som röstade på Trump, och det var inte de som har flest invandrare och högst grad av livsstilsliberalism, sådant som sätter skräck i missnöjesinternationalen. Kärntrupperna finns i rostbältet.

Några av dem har känt arbetslösheten in på skinnet, men desto fler har känslan av att deras jobb och tillvaro hotas av konkurrens utifrån. Därför skrämmer öppna gränser och frihandel. Samma rädsla göder missnöjespartier på den här sidan Atlanten. Det är dock inte frihandeln som gör dem arbetslösa; handeln skapar tvärtom en ekonomisk tillväxt som medger en mjuklandning när branscher dör ut på grund av rationaliseringar i teknikrevolutionens spår.

Ny teknik, i dag med internet som nav, förskjuter ständigt alla ekonomiska förutsättningar. De flesta klarar omvälvningen och drar i regel nytta av den. Andra lyckas inte utan fastnar i den gamla världen. Alexander Bard och Jan Söderqvist talar om två nya klasser, ”nätokratin” och ”konsumtariatet”, där den sistnämnda utgörs av dem som stannat kvar och lever mer för konsumtion än produktion. Andra har beskrivit samma sak med andra termer.

Att vissa fastnar har delvis med utbildning att göra men inte enbart. Det har också delvis med urbanisering och välstånd att göra, men inte enbart där heller. Det är därför en svinrik magnat från New York som föddes med silversked i munnen kan framställa sig och för miljontals framstå som en man av folket.

Man kan diskutera länge hur stor andel av befolkningen som upplever att de stämplas som onödiga eller är rädda för att bli onödiga och därför hatar allt som rubbar en gammal ordning. Många som vridit och vänt på frågan kommer fram till att gruppens kärna i mogna ekonomier kan utgöra en fjärdedel, plus minus tio procentenheter i olika länder.

Hur kan en Trump i så fall ta hem presidentvalet? Valdeltagandet i USA är bara 55 procent, och om de missnöjda mobiliserar mer än de förnöjda och dessutom har draghjälp av att en stor andel framför allt velat skaka om Washington och till varje pris hålla hans konkurrent borta från presidentposten går det uppenbarligen.

Så till de tänkbara ljuspunkterna.

En åtminstone teoretisk liten fyrbåk är denna: Valresultatet är en otvivelaktig triumf för folkstyret. Trumps magsura och lögnaktiga varningar om att valet skulle vara riggat till elitens fördel kom på skam med besked. Och trots att segermarginalen var liten hördes inte ett ljud från Demokraterna om att resultatet skulle ifrågasättas.

För den som hatar resultatet men gillar majoritetsstyre blir det väldigt svårt att protestera alltför mycket mot att demokratin, så som vi har ordnat den (jag bortser här från valtekniska skillnader mellan länder), fungerar.

Självständigheten i väljarkåren är historiskt sett ganska häpnadsväckande. Tänk efter: Den som fick folkets förtroende hade stöd av noll ledande amerikanska tidningar (och totalt av bara sex procent av dem), aktivt stöd av mycket få ledande politiker, till och med i sitt eget parti, strängt taget ingen support från någon av ledarna i de övriga demokratierna, inget mätbart stöd från intellektuella, mer hån än uppbackning från kulturpersonligheter (utom Clint Eastwood-kategorin) och mötte under kampanjen ansenlig oro från näringslivet.

Kritiken mot Trump har med andra ord varit fullständigt förkrossande i alla delar av det som han själv och hans undervegetation med visst förakt skulle döma ut som ”eliten” och ”etablissemanget”. Ändå blir han nu president i världens mäktigaste nation. I den mån många av oss oroas av tidens politiska kantring i väst kan vi alltså inte skylla denna oro på makthavare utan på stora delar av folket.

Samtidigt måste man komma ihåg att utgångar av ordinarie val är mindre definitiva än genomförda folkomröstningsresultat (läs: Brexit). Det amerikanska folket får en ny chans att justera politiken redan om två år, i kongressvalet, och att byta ut presidenten om fyra. Och demografin missgynnar obevekligen Trumps kärntrupper.

En annan mer cynisk ljuspunkt, om en sådan går att föreställa sig, är att motståndet mot det han anses stå för är så pyramidalt att det inte är givet att han kan styra på det sätt många nu befarar. Det är inte ens säkert att han vill. Inget med Trump är säkert. Här finns tre möjligheter:

1) Hans giftiga kampanj var bara retorik. Han ville bli president och utnyttjade skickligt strömningar han sett men har egentligen ingen klar ideologi. Väl på plats på maktens topp kan han tänka sig både det ena och det andra. Världsledares uppmärksamhet smickrar honom och toppmöten tilltalar hans ego (inte olikt Berlusconi), vilket minskar risken för internationell konfrontation. Trump är utåtriktad, till skillnad från krigarpresidenten Bush den yngre, som i grunden var en stugsittare.

En så lös hållning är så klart bedrövlig av en ledare för världens supermakt, men här griper vi efter halmstrån.

2) Han menar vissa delar av det han sagt, närmare bestämt de som går att genomföra eftersom de ligger i linje med Republikanernas allmänna politik och därför kan vinna stöd i kongressen. Det gäller exempelvis skrotandet av Obamas sjukvårdsreform och kraftigt sänkta skatter. De hugskott som blir för svåra att förverkliga släpper han men får det att framstå som om han egentligen aldrig menat att de skulle genomföras.

3) Han menar allt han sagt, tänker försöka genomföra allt och knyter till sig samtliga av de få republikaner som stött honom genom alla vansinnigheter utan att darra på manschetten.

Detta  leder sannolikt till konfrontation i kongressen och i det egna partiet. Det leder till fortsatta protester på gatorna. (Efter hand borde det också leda till protester från många av dem som röstat på honom, när de bittert konstaterar att ”fantastisk ekonomi” och ”jobben tillbaka” var luftpastejer. Men det är en öppen fråga hur många av dem som ser sådana samband.)

Det leder rimligen också till politisk mobilisering på olika håll i landet för att driva rättssak mot muren, deportationerna, klimatavtalsbrottet, Iranavtalsbrottet och andra kontroversiella förslag.

Det leder kanske också till aktiva försök i kongressen att få till en riksrättsprocess enligt konstitutionens vitt tolkningsbara kriterium ”high crime and misdemeanors”. Kongressen avsatte trots allt Nixon. En juridikprofessor i Utah menar att kongressen inte ens behöver vänta på tvivelaktigt agerande i Ovala rummet, utan Donald Trumps misstänkta bedrägerier kring de seminarier han kallat Trump University vore fullt tillräckliga som riksrättsgrund redan från dag ett. Trump är kallad till rätten för fallet senare i november. Då nämner professorn inte ens anklagelserna om sexuella övergrepp.

Möjligheten till riksrätt ökar om Demokraterna lyckas ta över majoriteten i kongressens båda kamrar vid mellanvalen 2018. Blir Trump fälld återstår naturligtvis att se hur självständigt och klokt vicepresident Mike Pence kan sköta spakarna. Men han har trots allt varit kongressledamot och guvernör.

Kanske vet vi redan i februari vilken av vägarna ”The Donald” tar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Intressant reflektion.

Anders Bolling, 13:07, 2 december 2016. Anmäl

Trump är som de flesta republikaner emot vad som i USA kallas för ”Common core”, och motsvarar den svenska nationella läroplanen. Enligt Donald Trump är Common core en "katastrof" som innebär att barn "utbildas av byråkrater i Washington". Donald Trump vill istället att varje delstat själv ska sätta upp utbildningsmål vilket i sig är bra. Men sen får man tänka på allt annat negativt han kommer att införa som. Hon borde ha vunnit men å andra sidan kan man inte göra något än att gilla läget.

Agneta Söderfors (Webbsida), 17:21, 15 november 2016. Anmäl

Trumps föregångare som presidentkandidat, McCain och Romney, fick lika mycket röster som Trump. Men de förlorade klart. Att Trump vann nu beror på att Clinton fick betydligt färre röster än vad Obama fick 2008 (toppåret) och 2012 (färre men klart tillräckligt). Slutsatsen är nog att det etablissemang som haft hegemonin det senaste decenniet helt enkelt har tappat kraften. Och det kanske är en historisk nödvändighet att det byts för att inte hela styret också ska tappa kraften.

Per Byström, 12:22, 12 november 2016. Anmäl

Att (inte) kasta pengar i sjön

STOCKHOLM 20160514  Programledarna MÂns Zelmerlˆw och Petra Mede under mellanakten "Love Love Peace Peace" under finalen i Eurovision Song Contest 2016 i Globen.  Foto: Maja Suslin / TT / kod 10300

Oförsvarligt slöseri eller välfärdsunderlag? Foto: TT

Inför Eurovisionskalaset kunde man höra den inte alldeles överraskande invändningen att evenemanget kostade mer än det smakade. För en del var det likvärdigt med att kasta 220 miljoner skatte- och licenskronor i Årstaviken. Även privatfinansierade jätteprojekt brukar generera samma bekymrade invändningar: ”Pengarna i sjön.”

Självklart finns det bättre och sämre sätt att använda pengar på. Men frågan är om inte det centrala är att undvika att göra dåliga saker, vilket som bekant definieras väldigt olika. Vi kanske inte ska vara så oroliga för de pengar som kommer i omlopp i sammanhanget, för det är ett och samma ekonomiska blodomlopp för gott och för ont.

Fantasisummor satsas oavbrutet på allt möjligt här i världen:

Paret Gates har lagt över 25 miljarder kronor på delvis oprövade metoder i kampen mot malaria

Ikea investerar 15 miljarder kronor på 25 nya butiker i Indien.

Astra Zeneca satsade 315 miljarder forskningskronor under tio år och fick ut fyra nya läkemedel på marknaden. De flesta av miljarderna gick till projekt som aldrig blev till piller i apoteken.

Presidentkampanjerna i USA i höst beräknas sammanlagt gå på 25 miljarder kronor.

Sverige betalar netto 20 miljarder till EU.

Det svenska försvaret kostar 48 miljarder per år, ungefär tre gånger så mycket som läggs på garantipensionen.

De kritiserade miljonprogramshusen måste rustas för 300 miljarder, mer än vad det kostade att bygga dem.

Opinionen i både Danmark och Sverige var konsekvent emot Öresundsbron innan den byggdes för 20 miljarder.

Vilka av alla dessa väldiga utgifter är att jämställa med att hiva sedelbuntar över bord? Svaret beror alldeles säkert på vem man frågar.

För välståndsutvecklingens skull är det sämsta en person, ett företag eller en stat kan göra med sina pengar förmodligen att inte göra något alls. Att lägga alla tusenlappar, miljoner eller miljarder på hög. Och då menar jag inte att säkra en buffert, bygga upp någon investeringsfond eller av inflationstekniska skäl hålla igen, utan att hamstra för sakens skull.

Man kan måla om sitt hus själv för att man älskar att måla eller för att man har ont om pengar, men värnar man om samhällsbygget är det snarare bättre att man lejer för den där fasadstrykningen.

Pengar betyder ju inget så länge de inte omsätts i något som har värde i våra liv: en surdegslimpa, en suv, en fotmassage eller en Håkan Hellströmkonsert i Slottsskogen. Att kalla pengar ”energi” (som i en del ostiga framgångsfilosofier) kan förefalla flummigt, men frågan är om inte den definitionen är bland de mer träffsäkra.

Bland de ymnigt förekommande åsikterna om vad som görs för pengar låter det inte sällan som om vi talar om en given mängd, där de som blir rika måste bli det på någon annans bekostnad. Idén om ekonomins nollsummespel är ett av de vanligaste felslut vi gör (pedagogiskt förklarat i denna radiokrönika av Johan Norberg).

Kanske gör vi det för att det känns intuitivt rätt i stenåldersdelarna av hjärnan. Icke desto mindre är det ett väldigt stort felslut, som kan leda till väldigt felaktiga beslut om hur välfärd bäst kan förbättras och fördelas.

För i takt med att världen utvecklas och blir bättre på att skapa varor och tjänster ökar summan av värdet på allt det vi jobbar och sliter för att tillverka, tänka ut, berätta och bistå varandra. I brist på bättre mått mäter vi detta som BNP-ökning. Och jo, alla kan växa samtidigt. Och gör det också.

Den spektakulära idén om ”helikoptersläpp” visar nästan löjligt tydligt både det skenbara och det neutrala i penningsystemet: För att få fart på prisökningarna ska pengar tryckas upp under kontrollerade former och i en samordnad operation sättas in på medborgarnas bankkonton, kanske 100.000 kronor per person. Från vem har de tagits? Ingen. De skapas där och då för att öka penningmängden, alltså skapa inflation.

På sätt och vis är pengar ett bländverk. De motsvarar bara vad vi för tillfället sätter för värde på varor, tjänster och arbete. Om vi bara kunde lita på att alla minns och håller sig till vad de utfäst sig kunde vi lika gärna bara berätta för varandra vad vi är beredda att betala och vad vi fått löfte om att tjäna. Pengar är förtroende.

Man kan – och bör – ha olika åsikter om hur viktig den ena eller andra satsningen är, men pengar i sjön blir det trots allt inte så länge satsningarna höjer värdet på ekonomin, alltså våra löner, alltså skatteunderlaget.

Investeringar och konsumtion ska naturligtvis inte skada människor eller miljö, men det stora felet är inte att någon betalar för dåligheter utan att dåligheterna alls utförs. Det är inte bättre för en skog om en ideell marodör går runt där på nätterna och injicerar gift i träden så att de dör än att ett företag med rymligt miljösamvete betalar några skogsarbetare med motorsågar för att uppnå samma resultat.

Så, om du är mån om välfärden: 1 Gör av med pengar, om du har dem. 2 Gör inte dåliga saker, särskilt inte gratis.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Lugn, det är bara människor

Greece Europe Migrants

Första steget mot att bli europé.    Foto: TT/AP

Jag besökte nyligen en metropol mitt i hjärtat av Europa; fem mil från Österrike, tio mil från Italien, tolv mil från Schweiz och femton mil från Tjeckien. En kväll åt vi på en strålande liten restaurang med välkryddade anrättningar på menyn. Intill oss satt ett ungt par. När de betalat konverserade de en stund med servitören innan de hälsade adjö och gick ut på den stilla tvärgatan strax norr om en liten spårvägsknut. En helt vanlig liten trevlighet en helt vanlig kväll.

Inte förrän efter en stund började jag reflektera över det faktum att mannen hade varit afghan och hans flickvän latinamerikan, och de hade talat ömsom tyska, ömsom engelska med den indiska servitören. Spårvägsknuten hette Rosenheimer Platz och staden var München, men ingen i sammanhanget hade varit tysk.

Så ser det ut i människornas värld nuförtiden.

Budbärare från olika debattläger ger inte sällan sken av att den pågående migrationsvågen är ett slags naturkatastrof. Men det är ju ingen tyfon som piskar oss, inte heller vräker en jordbävning omkull våra hus eller rasar en eldstorm över våra städer med mängder av dödsoffer och raserade liv. Och vi har inte drabbats av någon mordvåg eller ny väpnad konflikt. Det vi har att göra med är ett inflöde av hundratusentals människor, vanliga människor.

Det hindrar inte att situationen är unik. Det är egentligen häpnadsväckande att gränserna i en stor del av Europa är öppna. Man kan lätt glömma att kontinenten var ett virrvarr av barriärer från första världskriget fram till 1995 då Schengenavtalet började fungera, inledningsvis med fem länder, nu med 26. (När Sverige folkomröstade om EU-medlemskapet var ”Fästning Europa” ironiskt nog ett starkt moraliskt argument från nejsidan. I själva verket hade vi utan EU:s gränskontrollsamarbete haft 25 fler ”fästningar” i Europa än vi nu har.)

Och det innebär inte heller att det är fel att tala om en kris. Men den kommer sig av hur snabbt ett stort antal människor på flykt just nu når Europa. Det är alltså graden som är problemet, inte arten. Migration är en naturlig drivkraft och en grundläggande rättighet för en fri människa.

Som alltid handlar det om skillnaden mellan kort och lång sikt. Ingen ifrågasätter att 190.000 asylsökande under ett år innebär påfrestningar på en oförberedd samhällsapparat. Men frågan är om vi har något annat val än att se till att göra apparaten mer förberedd och möta utmaningen så gott vi kan, både själva och tillsammans med övriga EU. Antalet flyktingar avtar inte för att EU-länder inför tillfälliga inre gränskontroller. Vi är förpliktade att låta alla söka asyl som anser sig behöva det. Hanteringen av ansökningarna flyttas till gränsen i stället för att skötas på ett antal platser i landet, inget annat.

Dessutom kommer inte antalet människor som söker sig mot Europa att bli påfallande mindre den dag Syrienkriget tar slut. Dels lär det dröja innan det landet blir säkert, dels måste vi vänja oss vid att de ekonomiska migranterna blir fler i takt med att afrikanska länder blir mindre fattiga, vilket bland andra migrationsforskaren Hein de Haas visat.

Förutsatt att vi just vänjer oss är detta alldeles i sin ordning. För om vi i dessa dagar förskräckt kallar det kris är det på lång sikt rimligare att vända på perspektivet: Människor är välfärdens viktigaste resurs, och den som attraherar människor är vinnare.

Säg att vi hade fått en plötslig babyboom, där det började födas 200.000 barn per år i stället för 100.000. Det hade orsakat enorma kostnader med utbyggnad av daghem och skolor, och de nyanlända hade inte varit produktiva på minst 20 år. Hade det beskrivits som en kris? Som en samhällelig kollaps? Nej, det hade setts som en oväntad och positiv framtidsförsäkring i detta småstadsland som gott kunde hysa tre gånger så många invånare, och i medierna hade de gulliga BB-reportagen duggat tätt.

I dag vore det otänkbart att kräva att dörren till arbetsmarknaden stängs för det ena av könen, men för ett halvsekel sedan var det inte det. När hundratusentals kvinnor på allvar började ta sig in på de svenska arbetsplatserna på 1950-talet möttes de av en motoffensiv från män som kände sig hotade. Alla möjliga argument mot kvinnor drogs fram, från att de hade dålig disciplin till att de var skvalleraktiga. Många fackförbund ogillade lönekonkurrensen.

Storstäder som Stockholm bågnar av inflyttare, som skulle orsaka en hel räcka samhälleliga besvärligheter om inga åtgärder vidtogs. Men de vidtas, för ingen ifrågasätter städernas inneboende tillväxtdynamik. Vad gör för övrigt en butik som plötsligt invaderas av kunder? Eller en skola dit eleverna står i kö? Får ångest över alla logistiska problem som skapas? Nej, de bygger ut och nyanställer. Den som växer måste helt enkelt skaffa sig en större dräkt.

Flera ekonomer (inte sällan uppfriskande befriade från ideologiskt och känslomässigt bagage) tror att flyktingströmmen kan ge en kraftig tillväxtstimulans med all den aktivitet som väntas i form av ökad konsumtion och ökat bostadsbyggande. När tillräckligt många av dem fått jobb kan det bli ”allt från riktigt bra till ingen större skillnad”, säger Nordeas chefsanalytiker Torbjörn Isaksson. ”Här finns en jättestor tillväxtpotential om vi lyckas skapa bostäder och jobb”, menar Swedbanks privatekonom Arturo Arques.

Internationell statistik tyder på att det långsiktiga sambandet mellan invandring och ekonomisk utveckling är positivt (se bland annat här). På kort sikt spelar alla möjliga tillfälliga faktorer in och kurvorna blir mindre entydiga. Men något större problem med tillväxten verkar inte de stora invandringsländerna ha haft de senaste fem åren, att döma av Världsbankens data över BNP-utveckling per capita i fasta priser.

Det påpekas ofta att Turkiet, Libanon och Jordanien fått bära en oändligt mycket större börda än Europa när det gäller den syriska flyktingströmmen. Hur har ekonomin gått för dem sedan 2011? Jo, alla tre visar en stadigt stigande inflationsrensad tillväxt per person, trots ett tillskott av fyra miljoner människor på flykt. Kan de bero på att deras välfärdsstater är mindre utvecklade än EU-ländernas och att flyktingarna inte blir en del av ekonomin, kanske eftersom FN betalar för lägren? I åtminstone Turkiets fall är det en mycket liten del som finansieras av omvärlden. Turkarna har lagt ut minst motsvarande 50 miljarder kronor de senaste åren.

Men låt oss också titta på de europeiska välfärdsstaterna: I Tyskland (stor invandring) pekar kurvan upp, i Finland (liten invandring) pekar den ner, i Sverige (stor invandring) först lite ner och sedan upp, i Italien (stor invandring) ner, i Spanien och Portugal (liten invandring) ner och i Frankrike (måttlig invandring) ligger den i stort sett still. Nej, det är knappast här man ska leta problemkällor.

Ser man saken på detta samhälleligt neutrala sätt finns det bara ett tydligt argument kvar för den som vill både försegla gränserna och bryta vårt internationella åtagande när det gäller människor på flykt: Att dessa människor inte passar här. Att integration därför inte är möjlig.

Då ska man säga det också, och inte ta till ogrundade argument om hot mot välfärden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

A. Det spelar roll för hur mottagarlandet agerar. B. Dublinkonventionen var märkligt konstruerad för 25 år sedan. Det kan aldrig ha varit meningen att Grekland och Italien skulle behöva hantera alla asylansökningar till EU. Med ett annat system skulle det inte bli så här underligt. C. Integration är avgörande. Jag lutar åt att Sverige trots generös invandringspolitik har varit sämre än likvärdiga länder på integration - av olika skäl, varav en del varit missriktad välvilja. Om människor inte i lika stor omfattning hamnar i förorter där de fastnar i utanförskap minskar de potentiella sociala konfliktytorna avsevärt. D. Det kan Indien säkert bli om andra förutsättningar för att bli världsledande kommer på plats (människor är alltså en nödvändig men inte tillräcklig resurs).

Anders Bolling, 16:30, 13 november 2015. Anmäl

200 000 nyfödda barn kan inte jämföras med 200 000 migranter när det gäller akut och framtida ekonomisk press på samhället. Under 18-20 år är "inhemska" barn huvudsakligen föräldrarnas ekonomiska ansvar, inte statens eller kommuners. Vad gäller invandringens positiva inverkan är det naturligtvis avhängigt av de invandrade människornas möjlighet att bidra positivt, och att kalla 200 000 migranter för arbetskraftsinvandring är inkorrekt på alla sätt och vis.

Björn Mattsson, 08:30, 4 november 2015. Anmäl

Hej! Det finns ett antal hakar som måste rätas ut. De låter som följer. a) Spelar den någon roll om de som kommer är ingenjörer eller analfabeter? Bör det påverka strategin? b) På frågan om vi har val eller inte: Sverige ligger längst bort. Vad gör vi för fel (eller rätt) jämfört med länderna däremellan?Betyder det inte att vi har ett val? c) Ordet integration, antyder inte det problem? Behövde svenskar integreras i USA? d) Om människor är en resurs, varför är inte Indien världsledande?

Steven Jorsater, 07:51, 4 november 2015. Anmäl

Historiens maffigaste att göra-lista

Beckham United Nations

Installation i FN inför beslutet om nya utvecklingsmål. Foto: TT

 

Det smarta gardet bland världspolitikens analytiker ler lite överseende, kanske en aning snett, åt FN:s nya globala mål. Ambitionsnivån väcker förvåning, om inte löje. Utrota all fattigdom överallt? Stoppa alla former av diskriminering mot kvinnor och flickor överallt? Behjärtansvärt, fint och riktigt, visst, men seriöst? Makt- och penningsugna ledare gör väl ändå som de vill?

Jag skannade igenom Världsbankens data och såg att Malaysias BNP per capita nådde världsgenomsnittet 2013 och hamnade två procent över snittet 2014. Landet är nu rikare än Turkiet och ser ut att gå om Brasilien i år. Det har inte uppnåtts med FN-mål eller bistånd utan med ekonomisk tillväxt. Utan ekonomisk tillväxt är det i princip omöjligt för ett fattigt land att uppnå något som helst värdefullt för medborgarna.

Länder kan bara utvecklas om de uppnår en inre drivkraft. Hur en sådan uppstår finns det inget universellt facit till. Det krävs vissa politiska och sociala förutsättningar, och de kan falla på plats genom idogt arbete av framsynta ledare, genom att händelser öppnar vissa fönster, eller genom tur.

Att Afrika söder om Sahara kommit i gång sedan 15-20 år beror mer på 1990-talets reformer och fredsavtal än på bistånd.  Den gamla typen av bistånd har kritiserats av förra världsbanksekonomen William Easterly och andra för att vara närmast destruktivt. Många miljarder dollar har gått till spillo på feltänkta projekt. Men det är det där med barnet och badvattnet: Visst slags bistånd, i synnerhet sådant som pricksäkert riktas in på bättre hälsa, är oerhört effektivt, vilket exempelvis filosofen William MacAskill nyligen visat.

Och man får inte välutbildade och friska befolkningar per automatik med högre BNP- tillväxt. Man måste prioritera. Politiska beslut är avgörande. Nigeria är fyra gånger rikare än Rwanda men har ändå kortare medellivslängd och betydligt högre barnadödlighet. (Politiskt system verkar dock inte spela särskilt stor roll för hälsan. Kuba, Costa Rica och Chile, som vandrat väldigt olika politiska stigar genom decennierna, har ungefär samma medellivslängd och barnadödlighet i dag.)

Vilket för oss tillbaka till FN:s behjärtansvärda mål. För att börja göra rätt saker med de pengar som trillar in när väl tillväxten kommer i gång är uppsatta mål inte så dumt, särskilt inte om de klubbats på global nivå i ett myndigt sammanhang.

Det finns något psykologiskt mycket intressant med mål. De må finnas i en statsbudget, en hushållsbudget, ett nyårslöfte eller en sladdrig att göra-lista en vanlig tisdag; när ambitionerna väl satts på pränt upplevs de på något sätt som en verklighet att förhålla sig till. Även om inget straff väntar den som slarvar är det svårt att glömma den där kartan. Det är målens välsignelse. Förbannelsen, om man ska vara lite drastisk, är att missade mål beskrivs som ett misslyckande även om allt gått bra, bara inte riktigt så bra som man hoppats. Så är det med flera av FN:s millenniemål som löper ut i år.

Så vi ska nog vara glada över att 193 länder denna fredag skriver historiens maffigaste att göra-lista, där de åtar sig att jobba för att det mesta av det som är dåligt här i världen ska bli om inte bra så i alla fall betydligt bättre om 15 år.

Vad ska man ha FN till om inte målet är att allt ska bli bättre? Det står faktiskt i FN-stadgan att vi vill ”betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som är nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet, och att i dessa syften öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar.“

Men låt oss göra det, då.

Medan vi fastnar i nutidens alla bekymmer kryssar sig världen fram ganska bra. Rätt vad det är har vi nått fram. Här är tre prognoser för de nya globala målen för hållbar utveckling:

• Mål 1, delmål 1 och 2: Till 2030 utrota den extrema fattigdomen överallt och halvera andelen som klassas som fattiga enligt nationella definitioner. Trenden talar för att det kommer att lyckas.

• Mål 3, delmål 1 och 2: Minska mödradödligheten till högst 70 per 100.000 födslar (från drygt 200 i dag) och minska barnadödligheten till 2,5 procent (från 4,3 i dag). Vi vet vilka åtgärder som krävs, och de är enkla och billiga. Det går.

• Mål 16, delmål 1: Avsevärt minska alla former av våld och dess relaterade dödstal överallt. Bygger lite på hur ”avsevärt” ska tolkas, men om långtidstrenden håller i sig når vi dit.

Andra mål kan vara svårare, och en del är kniviga att mäta. Men det understår oss faktiskt inte att göra oss sämre än vi är.

Här är alla de 17 nya huvudmålen (det mesta av konkretionen finns i delmålen; se här):

1. Utrota all form av fattigdom överallt.

2. Utrota hunger, säkerställa tillgången till mat och förespråka ett hållbart jordbruk.

3. Garantera ett hälsosamt liv och välmående för alla åldrar.

4. Garantera utbildning av god kvalitet för alla och främja livslångt lärande för alla.

5. Uppnå jämställdhet och att alla kvinnor och flickor har större självbestämmanderätt.

6. Garantera säker tillgång till rent vatten och sanitet för alla.

7. Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig och hållbar energi för alla.

8. Främja en hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt med produktiv sysselsättning och anständiga jobb för alla.

9. Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.

10. Öka jämlikhet inom och mellan länder.

11. Göra städer och mänskliga bosättningar säkra, motståndskraftiga och hållbara.

12. Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

13. Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser.

14. Bevara och nyttja haven och marina resurser på ett hållbart sätt.

15. Skydda, återställa och främja hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa markförstörelse och hejda förlusten av biologisk mångfald.

16. Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.

17. Stödja verkställandet av hållbar utveckling och förnya det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

människan spår,men tiden rår.

Nilz Toren, 02:53, 26 september 2015. Anmäl

Vad är rationellt bistånd?

STOCKHOLM 20150421 Tiggare sitter vid skylt som h‰lsar v‰lkommen. Foto Hasse Holmberg / TT Kod 96

Foto: TT

Alla som rest i de fattigaste delarna av världen har upplevt den smått overkliga känslan av att tillhöra en annan värld. Kanske har man gett tiggare pengar, kanske inte, men oavsett vilket har man betraktats som en vandrande bank. Overklighetskänslan har kommit sig av att ens värld varit avskild från eländet. Nu är det inte riktigt så längre. I allt större utsträckning kommer världen till oss.

För en tid sedan promenerade jag och en god vän längs Götgatan i Stockholm. Utanför en butik satt en romsk kvinna med en pappmugg i hand. Jag lade i några mynt, och min vän halade fram en hopvikt sedel ur fickan och lade i den också. Då reste sig kvinnan och tackade, bockande. Min vän såg förbryllad ut i några sekunder och frågade mig sedan om det möjligen varit en hundring han lagt i stället för den tjuga han trodde han hade i fickan. Jo, bekräftade jag, jag såg tydligt att det var en hundralapp.

Enligt en omfattande norsk rapport om hemlösa och arbetslösa rumänska migranter i de tre skandinaviska huvudstäderna motsvarar den där hundringen i runda tal en genomsnittlig daglig nettoförtjänst från tiggeri. Det är mer än vad kvinnan skulle kunna dra in hemma i Rumänien. Alltså är det rationellt av henne att gripa den historiska möjlighet EU:s fria rörlighet har gett henne och göra den långa resan norrut för att sitta i snålblåst och regn utanför en butik på Götgatan.

Rapporten har fått märkligt lite uppmärksamhet sedan den kom tidigare i somras. Den bygger på 1.269 intervjuer av både romer och icke-romer i såväl Skandinavien som Rumänien, och det framgår tydligt att tiggeriet inte är organiserat annat än familjevis. De som tigger skulle hellre få sina inkomster på ett värdigare sätt. De är helt enkelt, med europeiska mått mätt, extremt fattiga.

Frågan är om också min, min väns och många andras handling att stoppa mynt och sedlar i kvinnans pappmugg är rationell och inte bara en akt av medkänsla och ett lättande av samveten.

Om de uppskattningsvis 4.000 EU-migranter som finns i Sverige, alltså framför allt rumänska romer, får in vardera 100 kronor om dagen blir det 146 miljoner om året. Det finns inga säkra siffror över hur många romer från Rumänien (och Bulgarien) som befinner sig i andra rika EU-länder, men det är utan tvekan mångdubbelt fler. Bara i Frankrike beräknades det finnas mellan 15.000 och 20.000 i samband med de kritiserade rivningarna av romska läger 2012.

Romerna är hårt diskriminerade i alla delar av det rumänska samhället. DN:s Josefine Hökerberg visade i en artikel förra året att de bara fått en skärva av de pengar EU satsat på att integrera dem. 32 miljarder hade avsatts på sju år för stöd till de fattigaste i Rumänien, främst romer, men den rumänska staten hade efter sex år bara använt två miljarder. Per år blir det ungefär 330 miljoner kronor för Rumäniens två miljoner romer, vilket knappast framstår som imponerande när några tusen migrerande romer bara i Sverige kan få in nästan halva den summan genom tiggeri.

Här är en provokativ tanke: Kan det vara effektivare att de behövande kommer hit och får bistånd i handen utan mellanhänder, korruption och overhead än att vi skattevägen betalar för att stora organisationer ska fördela biståndet på plats? Kan öppnare gränser generellt fungera bättre som bistånd än byråkratiska transfereringar från stater i nord till stater i syd?

Nej, det är att dra det för långt. Det är självklart önskvärt att EU:s, den rumänska statens och andras bistånd för att förbättra romernas situation måste befrias från korruption och ineffektivitet så långt möjligt. Men frågorna ovan är värda att fundera över. Innan tillvaron för Rumäniens fattigaste blivit drägligare är det varken humant eller rationellt att avstå från det uppenbarligen fungerande komplement som det innebär att ge direktbistånd i form av en tia på väg till och från jobbet.

Det är med säkerhet fler än jag som funderar i de här banorna. I takt med att allt fler i de rika länderna får pengar över samtidigt som flodvågen av information om problem i världen tilltar växer viljan att göra något gott med sina pengar – och inte bara oreflekterat, som den gamla oinformerade världen, utan på ett så effektivt sätt som möjligt. Det finns till och med en ny rörelse för detta: ”effektiv altruism”. Den ska jag berätta mer om i nästa inlägg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Ryktet om eurons död …

File written by Adobe Photoshop? 4.0

Bygget blir nog aldrig klart. Foto: AP

Från ett europeiskt perspektiv är det underligt att höra vänstersympatisörer applådera när eurosamarbetet knakar i fogarna. Det är närmast lönlöst att försöka placera euron på vänster-högerskalan, och var man lägger det beror som ofta på vad man menar med ”vänster” och ”höger”. Är långtgående finanspolitisk samordning och överstatlig kontroll av väldiga offentliga lånemedel för att rädda centrala ekonomiska sektorer höger? Retorisk fråga. Nyliberaler ogillar europrojektet därför att det är politiskt och konstruerar en jättemarknad snarare än låter marknadskrafter verka fritt. Konservativa tycker inte heller om det eftersom det ligger i den konservativa sakens natur att vara nationalist. För att inte tala om högerpopulisterna.

På de flesta håll i unionen är det i regel vänsterpolitikerna som är mest EU- och euroentusiastiska. Den vänster som uttrycker euroskepsis blandar nog ofta – medvetet eller ej – samman föregivna hot från ”marknadskrafterna” med föregivna hot mot specifikt nationella välfärdslösningar.

Europrojektets två största misstag, numera allmänt vedertagna, visar med all önskvärd tydlighet den monetära unionens mycket politiska karaktär, men det gör också de sätt på vilka misstagen nu korrigeras:

För det första blev det 2010 smärtsamt tydligt att konstruktionen var halvbakad och på en avgörande punkt direkt svag: man (läs Tyskland) hade inte velat inrätta en centralbank med muskler nog att vara ”lender of last resort” utan hoppades att en sträng pakt om strama skuld- och budgetregler skulle räcka för att tygla medlemmarna. En kvasi-mellanstatlig valutaunion är dock en bräcklig farkost.

För det andra var det ett misstag att ta in Grekland – som ställt in betalningarna till utlandet åtminstone fem gånger och varit bankrutt eller i skuldsanering under 92 av sina 185 år som självständig nation – innan landet nöjaktigt visat att det hade budgetdisciplin och ekonomisk-politisk struktur modern nog att dela valuta och ränta med europeiska stormakter. Kanske borde man även ha väntat med en handfull andra länder.

För grekerna bör inträdet dock, med tanke på historien, ha framstått som en räddningsplanka. Problemet var att de hängav sig åt rättigheterna men glömde skyldigheterna. Den grekiska boomen under tidigt 2000-tal hade mer grund i billiga krediter än i meningsfull ekonomisk aktivitet. God olivolja och vackra turistöar kan vara ett avstamp för utveckling så gott som något, men man kan inte stanna där. Det amerikanska institutet Brookings har räknat ut att enbart korruptionen stjäl åtta procent av Greklands BNP, och en mutkontroll redan på spansk nivå kunde ha kapat budgetunderskotten med motsvarande fyra procent av den samlade ekonomin.

Krasst uttryckt var Greklands BNP-nivå före raset en chimär. Dagens nivå motsvarar sannolikt bättre landets verkliga ekonomiska kapacitet. Ekonomin har trots allt inte krympt ihop mer än till 2004 års nivå och är per person fortfarande högre än i sex andra EU-länder, vilka inte är överlyckliga över att klubba igenom hundratals miljarder euro i nödlån till ett rikare land. Vänsterregeringen och parlamentet i Aten visade med U-svängen mellan det rungande nejet i den förhandlingstaktiska folkomröstningen och det entydiga jaet till en ännu kärvare slutuppgörelse att de ser euroanslutningen som ett axiom. De vet att alternativet vore värre.

När euroskeppet sjösattes varnade många för att falska välståndsbubblor riskerade att uppstå i budgetslarvande euroländer som plötsligt hamnat i ett paradis av billiga lån. De hade alltså rätt. Krisen som de inledande euromisstagen orsakat har på sedvanligt malande EU-vis tvingat ledarna att steg för steg lappa och laga, först i all hast och sedan i mer ordnade former. En överdriven (tysk) rädsla att skapa ett skuldlättnadsprejudikat för andra länder som släpper budgettyglarna har av allt att döma förlängt krisen i onödan. Man måste dock komma ihåg att allt som nu görs görs för första gången, och något facit finns inte. I dag har skyddsmekanismerna runt konstruktionen sannolikt gjorts så stabila att Grekland skulle kunna lämna eurozonen utan katastrofala dominoeffekter. Ändå blir Grekland kvar. Skälet är politisk vilja.

Det rykte om eurons förestående död som svävat över vår kompakta lilla kontinent sedan 2010 har visat sig överdrivet, eftersom det bortsett från just den politiska viljans kraft. En god idé överges inte för att den inte föddes till perfektion. Den förbättras och vårdas. Med två ryckiga steg framåt och ett tillbaka utvecklas eurozonen till det tätt sammanvävda ekonomisk-politiska område det borde ha varit från början. Nästa krisland kommer att hanteras bättre. Alltså trotsar EU-samarbetet än en gång sina belackare och harvar sig igenom, utan vapen och utan blockader. Det blir aldrig perfekt, men det kommer att fungera så länge viljan att det ska fungera finns. Och det gör den, eftersom det gamla splittrade Europa är ett sämre alternativ. Att detta också är den dominerande åsikten i den allmänna opinionen är tydligt om man a) studerar EU-kommissionens opinionsmätningar och b) läser ledarsidor utanför Storbritannien och Skandinavien.

Fler sura äpplen att bita i ligger kvar på det grekiska bordet, men uppgörelsen den 12 juli 2015 är trots allt en stor framgång för EU-maskineriet och en seger för kompromissen över konflikten, vilket gissningsvis en dag kommer att framgå i historieböckerna.

 

För övrigt …

… är naturligtvis avtalet med Iran den bästa säkerhetspolitiska nyheten på mycket länge. USA:s Kubaöppning framstår som en uppvärmning. Sakta, sakta, närmar sig Barack Obama en position där det fredspris han nominerades till innan han hunnit packa upp flyttkartongerna i Vita huset och mottog när han suttit i elva månader framstår som aningen mindre bisarrt och i alla fall en liten smula profetiskt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Fred stoppar inte migrationen

??????????????Afrikanska migranter med ett frö av hopp i sina hjärtan försöker ta sig in i den spanska enklaven Ceuta. Foto: Santi Palacios/AP

En ordning som bidrar till de tragedier som nu utspelar sig utanför Italiens kuster är naturligtvis inte hållbar. Ingen människa ska behöva drunkna på Medelhavet för att hon utnyttjar sin födslorätt att söka sig ett bättre liv. Vi borde upprätta säkra vägar in i EU för politiska och ekonomiska flyktingar, vi borde förmodligen också ge dem möjlighet att söka asyl på unionens ambassader, och vi borde ha EU-gemensamma flyktingkvoter (då skulle kanske Portugal ta emot mer än en tvåhundradel av den svenska andelen av flyktingarna per miljon invånare, Estland mer än en åttiondedel och Finland mer än en elftedel).

Det är rätt många som för fram ungefär dessa förslag i dessa dagar, och jag hoppas att alla som gör det förstår att ett förverkligande betyder att fler kommer att komma in i Europa och att fler kommer att få stanna, med allt vad det innebär av påverkan på de europeiska samhällena. Det blir naturligtvis inte fri invandring, men det blir en bit på vägen. Själv tror jag det på sikt är en civilisatorisk nödvändighet.

En annan sak man bör begrunda är att oavsett om vi vidtar dessa åtgärder eller gör tvärtom och intar en ännu oginare attityd mot dem som söker sig hit, vilket exempelvis Storbritannien skamligen har föreslagit, kommer det sannolikt inte att påverka migrationen ett vitten. Inte heller om världssamfundet som genom ett trollslag lyckades stoppa de väpnade konflikter som pågår på Europas grannkontinenter, konflikter som Margot Wallström tror är huvudskäl till den tilltagande båtflyktingströmmen, skulle mängden afrikaner och asiater som vill ta del av Europas välstånd minska.

För här kommer det motsägelsefulla: De ökade migrationsströmmarna är ett tecken på att människorna i emigrationsländerna fått det materiellt bättre. Det säger en del om hur de haft det tidigare. Människor som blivit en aning mindre fattiga och avskurna från omvärlden har fått ett frö av hopp planterat i sina hjärtan. Ju färre extremt fattiga, desto fler som färdas norrut. Om inte säkra vägar in i EU upprättas kommer strömmen av desperata båtmigranter att dämpas först den dag länderna i Sahel, på Afrikas horn och i delar av Mellanöstern når en betydligt högre nivå av välstånd än i dag, inte förr.

På Italiens kuster landsteg i fjol förvisso drygt 40.000 flyktingar från krigets Syrien, men 65.000 kom från Afrika söder om Sahara, huvudsakligen från länder som inte var inbegripna i någon allmän väpnad konflikt. Nästan 10.000 kom från Nigeria, Afrikas största ekonomi med en årlig BNP-tillväxt på mellan fem och åtta procent det senaste decenniet.  Av dem som dött på Medelhavet i år kom hela 86 procent från Afrika söder om Sahara.

”Kapaciteten att migrera ökar exponentiellt under tidiga utvecklingsfaser, eftersom relativt modesta förbättringar möjliggör för många fler att migrera”, förklarar Migrationsforskaren Hein de Haas vid universitet i Oxford i en studie. ”Den här migrationsaccelererande effekten tenderar att stärkas genom att socialt kapital byggs upp i form av migranternas kontaktnät, vilket minskar migrationens kostnader och risker.” Den dyra och riskabla riktigt långväga utvandringen, som den från mellersta Afrika genom Sahara till Europa, blir som allra störst från länder som nått medelinkomststatus, ”där folk har större resurser och där infrastruktur och ekonomiska band stärker den globala anslutningen”, konstaterar de Haas. Vi torde bara ha sett början.

Ordet är alltså dämpas, inte upphöra. Migration är något som alltid pågår i en värld av utveckling, och att folk är villiga att starta nya liv i andra länder är i grund och botten något att välkomna, eftersom det är ett ypperligt sätt att resursallokera, som det heter på byråkratspråk. Problem uppstår när strömmen är markant ensidig. Men så kommer det inte alltid att vara. Medelhavsområdet och Mellanöstern har under lång tid utvecklats till ett nav för migration i takt med växande oljerikedomar vid Persiska viken, Sydeuropas uppsving och EU:s utvidgning. Hein de Haas och hans kolleger räknar med att även Turkiet och Nordafrika så småningom kan bli mottagarregioner för invandring från Afrika söder om Sahara (Libyen under Khaddafi har redan varit det, och i ganska stor omfattning).

Det går inte att helt kontrollera invandringsströmmar. Inte ens de auktoritära staterna vid Persiska viken har lyckats. Det beror på att migrationen drivs av ekonomiska och sociala faktorer som ligger bortom migrationspolitikens räckvidd.

Givetvis går det att väldigt allmänt säga att folk flyttar på sig för att få det bättre än de haft det, men det tycks inte finnas något rakt ”push and pull”-samband mellan inkomstskillnader och migrationsströmmar. Utvecklingens effekt på migrationen är sannolikt kroklinjig: först ökar den snabbt, därefter avtar den och så småningom sjunker den något, men den går aldrig tillbaka till de ursprungliga låga nivåerna. Även rika länder har en icke obetydlig utvandring, men den döljs av en ofta lika stor invandring. Ökat välstånd gör att människor får högre aspirationer i livet rent allmänt.

Slutsatsen är att det är lika gott att vi ställer in oss på ett mer eller mindre konstant flöde av såväl flyktingar som ambitiösa emigranter som inte tycker att de kan använda sin fulla potential där de kommer ifrån men hoppas att de kan få göra det i Europa. Folk kommer att fortsätta att vilja röra sig, helt enkelt. Låt dem kunna göra det valet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Det är en mycket obehaglig kommentar, onekligen.

Anders Bolling, 15:53, 1 maj 2015. Anmäl

Tack själv! Ja, det är sorgligt att det blir så polariserat i vissa frågor. Migrationsfrågan är nog den jobbigaste i det avseendet. Det är bra att du och andra påpekar att gränsivrarna inte är så dominanta som de ibland framstår.

Anders Bolling, 15:48, 1 maj 2015. Anmäl

Hur kan man som Maria Lena ens få uttrycka sin åsikt här att militärfartyg bör skjuta på flyktingar som vill söka asyl i Europa? Är inte det tillräckligt stötande för att filtreras bort DN? Eller Jonathan Lindhes kommentar ”stoppa vansinnet nu!!!! annars gör jag det.” Är inte det tillräckligt hotfullt? Observera från en person som inte har läst artikeln (han läste 4 rader enligt egen utsago)

maja kinnemark, 23:29, 28 april 2015. Anmäl

Måste det vara så här DN? Att kommentarsfälten kapas av en och samma politiska agenda så fort det handlar det minsta om invandring? Jag är så trött på att dessa bakåtsträvande nationalister liksom förvränger den representativa bilden av vad “folket tycker”. Inte så tydligt här eftersom kommentarerna är så få, men ni förstår vad jag menar. Värst blir det i grafik där läsarna uppmanas klicka “håller med” eller “håller inte med”, med riktigt skrämmande resultat.

maja kinnemark, 23:15, 28 april 2015. Anmäl

Tack Anders Bolling för en strålande bra text som sätter händelser i sammanhang! Och tack Erik Nyberg för ett välformulerat svar till de tidigare hökarna som inte drar sig för att kommentera något de inte ens läst... inte bara en kommentar, utan 4!

maja kinnemark, 23:04, 28 april 2015. Anmäl

Vad är det som gör dig så förbannad? Att behöva fundera på varför du har mer rätt än någon annan att bo i Sverige? Att behöva fundera på hur det kommer sig att Europa blivit en rik kontinent och Afrika en fattig? Att du kanske ska behöva tänka dig in i en annan människas situation? Är det därför du blir arg? För att någon skriver något som skulle kunna få dig att börja tänka på dessa frågor?

Erik Nyberg, 14:40, 26 april 2015. Anmäl

...glömde lägga till ett för helvete annars gör jag det. Läser jag att en enda journalist till skriver om födslorätt så vet jag inte vad jag gör. Som sagt jag har inte löst artikel för jag är rädd jag blir ännu mer förbannad än var jag redan är.

Jonatan Linde, 23:29, 25 april 2015. Anmäl

....forsätter här. Jag tänker på hur många vi hade kunnat hjälpa till ett bättre liv om vi bara hade kunnat enats om att handlar om en begränsad summa pengar som ska fördelat. Allt handlar om resurser. Vi hade till och med kunnat ombesörja transport hit och valt ut kvinnor och barn. Männen hade fått stanna, vi hade lyft kvinnorna ifrån partiklalt förtryck! Nu hjälper vi IS krigare. Det är verkligen helt sjukt. De har fan ingen jävla födsorätt få bo i Sverige. Stoppar vansinnet nu!!!

Jonatan Linde, 23:27, 25 april 2015. Anmäl

Såja Marja-Leena såja, lugn och fin;=) Jag förstår dig, man blir förbannad. Som sagt, jag har inte läst artikeln men fattar ändå för jag har hört det här så många gånger. Det är bara så dumt. Men det finns en allvarlig sida som ingen ser. Jag såg en bild häromdagen på några flickor i krigets Syrien som förlorat sin mamma. De behövde hjälp men hade ingen möjlighet att fly. Istället tar vi emot 2/3 unga män från Syrien (källa SCB). Som dessutom klagar på att de är för kallt i Sverige.

Jonatan Linde, 23:21, 25 april 2015. Anmäl

Hej! Orkade inte läsa hela artikeln. Jag slutade när jag läste "födslorätt att söka sig ett bättre liv". Ja ja ja jag fattar grejen men det finns ingen födslorätt att de som inte är födda här ska får bo i Sverige och få en svensk levnadsstandard. Födslorätten försvinner vid gränsen. Ett annat perspektiv är att de här unga männen, för det är alltid unga män, behövs i sina hemländer. De resurser vi har över här i Sverige för att hjälpa andra människor ska gå till de mest utsatta.

Jonatan Linde, 23:16, 25 april 2015. Anmäl