En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Obändig hälsotrend trotsar krig

Skärmavbild 2016-01-20 kl. 09.07.45

Inbördeskrig vs svår epidemi. Grafik: Gapminder. 

Det mesta av vår existentiella oro kretsar kring antropologiska faror, alltså att människan är sin egen värsta fiende. Det handlar ofta om miljöfaror av exempelvis det slag som avhandlades i Paris i december och om krig, terrorism och andra våldsutbrott.

I mätningar om vad som oroar folk frågas i regel om människoskapat elände, sällan om sjukdom eller naturkatastrofer. Om epidemihotet finns med som alternativ brukar det hamna under terrorism eller krig.

Men om man nu förhåller sig lite praktiskt och skärskådar vad som hotar folkhälsan mest verkar det faktiskt vara en god idé att kalibrera om sin oro en smula mer åt naturhållet.

På den tiden den medicinska vetenskapen låg på kvacksalvarnivå (i bästa fall), var det inte bajonetter och kulor som dödade flest soldater utan bakterier och virus. I krigen före 1800 dog mer än fem gånger fler i vidriga febersjukdomar och diarréer än på själva slagfältet. Då var ändå dödstalen i strid i förhållande till hur många som deltog betydligt högre än i dag. ”Kanonmat” var en högst relevant benämning på meniga, men som bakteriemat var åtgången på detta pansar av kött och blod alltså ännu större.

Att digerdöden på 1300-talet hade en nära hundraprocentig dödlighet och raderade ut mellan en tredjedel och hälften av befolkningen där den drog fram är välkänt. Nya beräkningar visar att spanska sjukan så sent som för 97 år sedan kan ha krävt mer än fem gånger så många dödsoffer som första världskriget. Fem gånger.

Infektionssjukdomar är djävulska plågor som mildrats för oss som lever i dag tack vare vår egen tankekapacitet. Men hotet om pandemier av nya typer av virus finns kvar, liksom hotet om motgångar i kampen mot antibiotikaresistens.

När folk i större delen av världen inte längre dör som flugor i tyfus och kolera kanske krig och våld har tagit över som det största hälsohotet? Ändå inte. Med dödstal som de som rått tidigare i historien hade det möjligen varit så, men i dag tycks våldet inte omfattande nog för att påverka hälsoutvecklingen på något markant sätt.

Som dödsorsak låg krig 2014 (det blodigaste krigsåret på minst 15 år) på 55:e plats globalt. Fallen av stroke, influensa och lunginflammation var 81 gånger fler än krigsdödsfallen. Trafikolyckor låg på nionde plats. I de länder där krig pågår låg det förstås högre, ska sägas: I Syrien var det rankat som den främsta dödsorsaken, i Irak som den tredje vanligaste och i Afghanistan som den femte.

Om vi nu bortser från själva dödligheten; hur påverkar krig hälsotillståndet i ett land? Utvecklingen mot större mänsklig överlevnad visar sig vara förvånansvärt motståndskraftig. Det är inte ovanligt att hälsoförbättringar fortgår även under långa perioder av krig. Episoder av folkmord har däremot en otvetydig förödande effekt.

Låt oss med hjälp av Gapminders grafer titta närmare på medellivslängd och barndödlighet i några i sammanhanget relevanta länder:

• Under det förfelade ”Stora språnget” i Kina 1958-1962, som ledde till massvält, föll medellivslängden från redan låga 48 år till 30 år, medan barnadödligheten ökade från 23 till 30 procent.

• I Kambodja steg medellivslängden så snart kriget tog slut 1975 från 45 till 55 år, men redan 1978, under Pol Pots skräckvälde, föll den tillbaka till 49 år. Däremot sjönk faktiskt barnadödligheten en aning under hela Pol Pot-tiden.

• Sri Lanka hade inbördeskrig 1983-2009. Under hela den perioden sjönk barnadödligheten stadigt, från 3,8 till 1,1 procent. Ett år avviker dock kraftigt, 2004. Då hoppar den plötsligt upp från 1,5 till 2,9 procent. Det var tsunamins år. Medellivslängden ökar långsamt från 70 till 75 år under krigsperioden.

• Afghanistan är kanske det mest överraskande exemplet. Landet har varit plågat av krig i stort sett oavbrutet sedan 1979. Efter två års nedgång 1982-1984 har medellivslängden stigit i princip kontinuerligt hela tiden, från 42 år till i dag 58 år (undantaget: ett kortvarigt tapp på ett år mellan 1997 och 1998) Barnadödligheten har minskat precis varje år, från 26 till 9 procent.

• Somalias hälsoutveckling ser likartad ut med en medellivslängd som sakta ökar från 51 år 1991, då inbördeskriget startade, till 59 år i dag. Barnadödligheten hade en lång stagnationsperiod 1997-2006, men den har aldrig ökat under kriget, och efter 2006 började den sjunka markant.

• I Syrien syns kriget däremot tydligt på kurvan över genomsnittlig livslängd. Den har fallit från 77 till 70 år mellan 2010 och 2015. Samtidigt har barnadödligheten faktiskt inte ökat. Minskningen fortsätter efter 2010, om än ungefär hälften så snabbt som de fem åren dessförinnan.

• Även Irak fick ett tapp i sin förväntade livslängd efter det krig som inleddes med USA-invasionen 2003, från 69 år till 63 år några år senare. Men det hade återhämtats 2010, och i dag är medellivslängden i Irak tre år högre än vid tiden för USA:s invasion. Barnadödligheten har fortsatt att sjunka sakta, från 4,3 till 3,2 procent.

• Colombia, som just håller på att avveckla världens längsta pågående krig, uppvisar en helt obruten kurva av stigande medellivslängd och fallande barnadödlighet ända sedan gerillakrigen började på 1960-talet.

• Två andra latinamerikanska länder, Mexiko och Honduras, har blivit ökända för sin höga våldsbrottslighet. I Mexiko har den förväntade livslängden sjunkit med ett år efter det att knarkkartellernas våldsvåg inleddes 2006, medan barnadödligheten fortsatt att sjunka. Honduras (som faktiskt har fyra fem gånger högre mordfrekvens än Mexiko) uppvisar en intressant avvikelse på sin kurva. I princip syns ingen nedgång i den honduranska medellivslängden efter 1990, tvärtom, och barnadödligheten minskar stadigt. Men 1998 föll plötsligt medellivslängden med fyra år, och barnadödligheten steg från 4 till 6 procent. Vad hände? Orkanen ”Mitch” slog till. Året efter var dock båda värdena tillbaka till tidigare nivåer igen.

• Afrikas ekonomiska motor Sydafrika har sluppit inbördeskrig sedan apartheid skrotades men drabbades i stället av aidsepidemin. Den syns som ett djupt sår i hälsodiagrammen. 1993 kunde en genomsnittlig sydafrikan räkna med att leva i 65 år. Tolv år senare var den siffran nere i 53 år, lägre än krigsdrabbade Somalia vid samma tidpunkt. Barnadödligheten steg från 6 procent till nästan 8 innan det vände. I dag är den 4,2, och medellivslängden är tillbaka på 1993 års nivå – efter 22 förlorade år.

En ansats till slutsats blir att barnadödligheten knappt tycks kunna drivas åt fel håll av krig och våld. Medellivslängden rubbas ibland, men inte alltid, negativt. Epidemier och naturkatastrofer slår betydligt hårdare mot hälsoutvecklingen.

För säkerhets skull ett viktigt påpekande: Krigen är givetvis ett oförsvarligt ont, utan vilket hälsoförbättringarna hade gått snabbare. Man kan också invända att exempelländerna ovan har väldigt olika utgångspunkter. Men icke desto mindre: Vad det är som får kurvorna att dyka i de drabbade nationerna, och vad inte, är kanske inte det man spontant skulle vänta sig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Bra jobb! Själv har jag slötittat på att polion har blivit utrotad i Afrika trots de återstående krigen och terroristerna, Två länder kvar... (Med reservation för nya polioutbrott.)

Torbjörn Larsson, 20:03, 25 januari 2016. Anmäl