Gärna frågestrejk, men hoppas inte på för mycket

MANSSKREVANDE

I kollektivtrafiken ser även partiell manspread ut som en hälsning från jägar- och samlartiden.    Foto: TT

Det tog nästan ett år av drift med företeelsen ”manspread” innan det publicerades en försynt TT-artikel som talade om att det ju faktiskt ”skulle kunna” finnas fysiologiska orsaker till att män sitter bredare med benen än kvinnor.

”Manspread” är onekligen en väldigt fyndig beskrivning av ett specifikt uttryck för manlig bufflighet. Jag skrattade själv gott åt Andrev Waldens instrumentella krönika om tv-soffornas skrevande män (fast begreppet myntades visst i New Yorks tunnelbana). Men att skillnaden i benhållning mellan män och kvinnor har kroppsliga orsaker, vilket innebär att män måste tänka särskilt på att ha benen i kors, var väl uppenbart? Tydligen inte.

Mer än en uppföljande kommentar om fenomenet har på allvar gått ut på att män medvetet skulle bre ut sina ben för att markera självsäkerhet och inflytande.

Jag tror att det oftare är tvärtom: Dessa män är omedvetna om vad deras avspända hållning får för fysiska och psykologiska konsekvenser i rummet. De skulle medvetet behöva hålla ihop benen när de sitter bland folk (något som är rätt svårt i en soffa, varför korsläggning är det rekommenderade tricket).

För all del, det finns unga män på bussar och t-banetåg som tycks rätt aktiva i sin skrev-blockad av säten, något jag själv retat mig på otaliga gånger. Men det handlar fortfarande om en default-sittställning som kräver viss muskelanspänning för att bemästra.

En annan text (med något högre verkshöjd) som har väckt stor uppmärksamhet i omgångar, senast som titelessä i en bok, är en obetalbart träffsäker fotnedsättning av Rebecca Solnit, ”Men explain things to me”. Den har gett upphov till ett helt nytt begrepp, ”mansplaining”.

”Mansplaining” i Solnits ursprungliga tappning betyder att en man självsäkert talar om för en kvinna hur något ligger till trots att kvinnan i fråga bevisligen har högre kompetens i ämnet än mannen som babblar på. Begreppet har dock kommit att få den bredare betydelsen att män lägger ut texten för kvinnor i största allmänhet och sorglöst struntar i att ta reda på om kvinnorna a) vill höra och b) möjligen vet något i ämnet.

Det är verkligen oftast män som är behäftade med den här lite dumdryga uppblåsta självbilden. Det de flesta missat i sammanhanget är dock att även män tvingas stå ut med dessa ”mansplainers”. På det kafé där jag skriver denna text bevittnar jag under en eftermiddag två sådana ojämlika manliga par, det ena i 27-årsåldern, det andra i medelåldern. Kanske är de drabbade männen lika många som kvinnorna.

Jag kan själv inte räkna gångerna då jag blivit undervisad av mindre vetande män med större självförtroende än jag (jag brukar inte låta det hålla på så länge, ska medges, man kan ju byta samtalspartner). För att inte tala om alla socialt tondöva mejl från män i övre medelåldern som envist försöker förklara varför jag missuppfattat allt i någon artikel, trots upprepade bevis om motsatsen.

Nyligen tokdelades en krönika av DN-kollegan Åsa Beckman som är besläktad med ”mansplaining”-resonemanget. Hon upprördes över att det så sällan är mannen i ett tvåkönat par som ställer personliga frågor till partnern och visar intresse för hennes liv. Nästan alltid, konstaterade Beckman, är det kvinnor ”som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt”.

Jag är övertygad om att det där stämmer, i genomsnitt. Men grejen är att kantiga män inte är över hövan intresserade av andra mäns personliga förhållanden heller, och i grunden inte särskilt intresserade av att lyssna på dem. Jag har suttit mitt emot sådana män många gånger, ofta med ölsejdlar emellan, och jag har själv ibland utövat denna ointressets konst. Jag är inte sådan egentligen, men jag kan sättet.

Det finns tillfällen då det är befriande att få vila i tyst sällskap, men det är inte det Beckman skjuter in sig på utan alltså den sociala ignoransen. Den är något dåligt. Män borde sannerligen bearbeta den. Vi borde alla visa varandra hyfs, hänsyn och intresse.

Krönikan mynnade i en uppmaning till kvinnor: Sluta helt enkelt att ställa frågor till dessa mentala slukhål till män.

En sådan frågestrejk skulle kunna ha två syften: Antingen att kvinnor på så sätt sparar energi åt sig själva och åt bättre samtalspartner, eller att männen ska få sig en tankeställare. De som tror på alternativ två bör nog tänka om.

Många män skulle nämligen alldeles oombedda mala på ändå, troligen inte om de personliga ting strejkaren hade velat förhöra sig om, men om det politiska läget, något vetenskapligt rön han hört om i 90 sekunder på radion, snickeriet därhemma eller att bilen går bra.

Varför? Beckman skriver inte uttryckligen att orsaken bakom männens autistiska drag skulle vara medveten maktutövning. Det har dock mer än antytts i en del av de många kommentarer krönikan gett upphov till.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll vad det olustiga manliga beteendet beror på, det viktiga är att få bukt med det. Men jag inbillar mig att problemets orsaker faktiskt har viss betydelse för hur man angriper det.

Om hela förklaringen vore sociala konstruktioner skulle alltså, om vi tar det sistnämnda exemplet, många kvinnor innerst inne helst avstå från att visa intresse för den man de talar med, och många män skulle innerst inne helst vilja lyssna mer på vad kvinnan har att berätta. Vore det så borde jämställd pedagogik i förskolan och en allmän bannlysning av patriarkala strukturer i det offentliga livet kunna ordna biffen relativt enkelt.

Låt oss titta på en ytterlighet: våld. Det ligger onekligen långt bortom social bufflighet, men jag tror ändå det är relevant för resonemanget. Våld är förmodligen det mest könsskiljande uttrycket för mänskligt beteende. Sambandet mellan våld och män är närmast bedövande i varje mätning som närmat sig ämnet.

Trots hundra år av jämställdhetsutveckling och en med historisk mått unikt jämställd arbetsmarknad står fortfarande män för nästan allt våld och nästan alla fall av sexuella trakasserier. Är det sannolikt att denna extrema obalans kvarstått om det bara handlade om att uppfostra pojkar och flickor mer jämlikt?

”Om vår biologiska natur inte hade någonting med saken att göra borde en del kulturer ha konstruerat könsroller där krigandet i första hand förknippas med kvinnlighet eller där det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor avseende deltagande i krig och andra former av dödligt våld. Men några sådana samhällen finns inte och den ofrånkomliga slutstatsen blir därför att vårt evolutionära arv spelar roll.” skriver freds- och konfliktforskaren Erik Melander i en ny antologi om krig och fred.

Melander utvecklar dock resonemanget och är noga med att framhålla att även om det biologiska arvet närmast måste betraktas som en konstant, eftersom det ändras så långsamt, kan kultur övertrumfa stora delar av det. Det finns ju massor av exempel på detta, inte minst i vår del av världen. Framför allt verkar de mest jämställda samhällena vara de fredligaste. Island var vid sitt bildande en extremt våldsam maskulin hederskultur men är i dag ett av världens mest jämställda och minst våldsdrabbade länder.

Skillnaderna på andra områden än våldsbenägenhet och sexualdrift är små, visar den ena studien efter den andra, och de är större mellan individer än mellan grupperna män och kvinnor. Men de tycks inte vara noll.

Den springande punkten för en feminist, och dit räknar jag mig själv, är att vi både kan och måste lära oss av varandra. I den tjänstetunga, kommunikationsberoende och samarbetsinriktade värld vi har framför oss har vi föga nytta av könsskillnader. I den mån genomsnittligt manligt (respektive kvinnligt) beteende är dåligt, som i exemplen ovan, får vi helt enkelt försöka ändra oss.

Vi har trots allt nått långt, och vi kan komma ännu längre med jämställd uppfostran och lagstöd. Småbarnspappa-revolutionen har redan lett till en kollapsande social acceptans bland vuxna män för våld mellan pojkar. Men den nödvändiga feminiseringen av männen kommer inte att sätta sig i skallen förrän evolutionen tagit oss dit. Vad som krävs tills dess är att lära pojkar och unga män att aktivt undertrycka vissa saker och att odla andra.

Det går att ändra sitt beteende, det går till exempel att instruera sig själv att fråga den man interagerar med och att lyssna på svaret, även om det inte kommer naturligt. Med tillräckligt långvarig innötning kommer även de yxigaste av männen att till slut förstå värdet, vinsten, ja lyckan i att koppla bort sig själv en stund och engagera sig i en annans öde. Samtidigt finns fortfarande en hel del kvinnor som nog borde spara en del av sin empatiska energi till att i stället tänka på sig själva.

Nu har ju kvinnor i regel sedan jämställdhetskampens barndom förflyttat sitt beteende i riktning mot det normerande manliga sättet att förhålla sig till saker och ting, så fortbildningen kommer i huvudsak att vara en manlig angelägenhet.

Vår tids återkommande nålstick mot mäns socialt kantiga eller ohyfsade beteende är mänskligt att döma ännu ett tecken på framsteg. Det är payback time. I århundraden har män i kraft av självskriven maktposition kommit undan med att förringa och häckla vad de ansett vara mindervärdiga egenskaper eller störande beteenden hos kvinnor.

Kvinnor kan i dag komma undan med att kritisera män för allt från deras beteenden och uttalanden till deras kroppsbehåring. Män som försöker sig på motsatsen ber om att bli offentligt vändstekta. Det är i sin ordning. Man får bara hoppas att det inte fortfarande är i sin ordning om 50 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"De som tror på alternativ två bör nog tänka om..." ger ett stort skratt, det är bara kvinnor som kan tro att de kan ändra män med prat. Allt annat i artikeln kan härledas till Testosteron och Östrogen. Om man googlar på dem (kalla det mainsplaining) så förklaras alla skillnader. Med östrogen blir man omtänksam (ställer frågor osv), med testosteron blir man aggressiv (slåss och krigar). Hur svårt kan det vara. jag nästan KRÄVER en artikel om dessa fysiska fakta, som krossar feminismen.

Thomas Eliasson, 09:37, 17 september 2016. Anmäl

Vad händer med vår värld(sbild)?

News Headline Terrorism

Illustration: GL

Mitt emot vårt hotellfönster, på andra sidan kullerstensgatan med spårvagnsräls, har lägenheterna skogsgröna gjutjärnsterrasser. Tre våningar över varandra. På den översta sitter tre män i olika generationer i skymningen försjunkna över en karta. Ett par öl står på bordet. Under deras sandalbeklädda fötter gungar en ung pojke i en hängmatta. En retriever, eller om det är en lite större terrier, slickar sig ren intill. Terrassen därunder är tom på folk, men på gatan utanför släntrar skrattande sällskap förbi.

Jag hade inte vetat. Jag hade inte ens anat att något obehagligt försiggått. Alla umgås ju, de äter, dricker, shoppar, flanerar. Allt pågår, allt är liv, allt andas normalitet, för att inte säga hopp. Om det inte varit för de fördärvliga nyhetsnotiserna. Jag kan inte avstå, ändå.

Politiker kan vara duktiga talare och kommunikatörer, emellanåt demagoger, men det är inte särskilt ofta de förmedlar det som i någon saklig mening är de viktigaste berättelserna om vår tid. Däri har de mycket gemensamt med oss journalister. Det som uppfattas som mest dramatiskt just nu och det senast inträffade får en extremt mycket större uppmärksamhet än allt annat som händer.

Kvällspressen har inte sällan häcklats för sitt abnorma fokus på mordfall. I varje ny rättsinstans brukar varje fall vevas som om det var nytt. Rapporteringen kan ge intrycket att Sverige har, säg, 500 mord om året och inte 100, vilket i runda tal är den verkliga siffran.

I rapporteringen om terrorismen beter sig alla medier så här. Överallt. När alla redaktioner med självaktning nu dessutom trycker ut nyhetsnotiser till miljarder smartphoneanvändare ser det under intensiva nyhetsdygn faktiskt ut som om världen står inför Ragnarök.

Jag har tillbringat en del av terrorsommaren i två sydeuropeiska länder och dessutom tidvis skannat av åtta tio internationella nyhetskanaler på teven, såväl Pekingbaserade, Qatarbaserade och Moskvabaserade som brittiska, amerikanska, franska och spanska. Och jag kan berätta för er som inte själva konstaterat det, eller anat det, att det är exakt samma nyhetsrapportering där som här. Från ett München som jagar en ensam artonårig galning som skjutit ihjäl nio personer rapporteras live i flera timmar i alla stora internationella tv-kanaler. Om ensamma galningar som masskjuter i Orlando eller mejar ner i Nice blir det minst ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser. Överallt.

Skälet är uppenbart: den journalistiskt oemotståndliga kopplingen – potentiell eller verklig, svag eller stark – till 2010-talets internationella skräckberättelse, den jihadistiska terrorismen.

Det är inte lätt att försöka inta en rationell och balanserad hållning till dessa stort uppslagna dåd i dessa dagar. Det finns både ett inre och ett yttre motstånd. Man framstår lätt som hjärtlös. Det betyder inte att ingen bör försöka.

Hur har världen förändrats det senaste året? Har mordfrekvensen ökat? Har antalet dödsfall i krig gått upp? Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar? Har fler blivit fattiga? Har den ekonomiska tillväxten avstannat? Har andelen arbetslösa stigit? Har dödsstraffet spridit sig till fler länder? Har valdemokratin slutat sprida sig?

Svaret på alla dessa frågor är nej. Det vi lägger all vår mediala energi på för tillfället är ett enskilt men spektakulärt bakslag.

I fem länder har antalet döda i terrordåd ökat med tre fyra gånger – i antal med runt 20.000 offer – sedan 2011: Irak, Syrien, Nigeria, Afghanistan och Pakistan. Det är också länderna där de stora krigen pågår. Men det är i regel inte dessa länder, eller dessa krig, som med jämna mellanrum det senaste året gett upphov till ett halvdussin helsidor och ändlösa analyser, tillika ångest. Nej, det är dåden och hoten om dåd i Västeuropa (och i viss mån Turkiet).

Även i väst har antalet attacker ökat dramatiskt, men – och det är det viktigaste av allt att komma ihåg – från en oerhört låg nivå. Förra året dödades 175 personer i terrorattacker i Västeuropa (definierat som 20 länder). Det var den högsta siffran sedan 2004, då Madridbomberna dödade 191 människor. Längre tillbaka skördade separatistisk terrorism fler. Tretton av åren mellan 1972 och 1988 hade högre terrordödstal än 2015.

Tre fjärdedelar av alla terrordödsfall sker i de fem länderna nämnda ovan. I västvärlden som helhet har 2,6 procent av alla terrordödsoffer krävts de senaste 15 åren, och då är 11 septemberattackerna med 3 000 döda inräknade.

För att göra en jämförelse med våldsbrott vi lärt oss att leva med: Internationellt sett begås mycket få mord i EU, och mordfrekvensen sjunker. Ändå var det under förra året, året för Parisattackerna, ungefär 30 gånger vanligare att dödas i ett ”vanligt” mord än i en terrorattack i EU. I hela världen dödades förra året 28 000 personer i terrorattacker. Samtidigt begicks 440 000 ”vanliga” mord. Globalt var det alltså nästan 16 gånger vanligare att mördas än att dödas i ett terrordåd, trots de enorma dödstalen i framför allt Mellanöstern.

Vi bör tänka oss för, alla vi som har makt över budskapen. Och vi bör lära oss att handskas med budskapen, alla vi som konsumerar dem.

Det finns sätt. Frågan är om man behöver läsa någon annan bok än Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt” för att rusta sig för den stigande floden av rubriker och utspel.

Kahneman förklarar hur våra hjärnor styr oss in i tankebanor vi tror vi anträtt medvetet men som i själva verket är intuitiva diktat. En central egenskap som styr vårt sätt att uppfatta världen är att vi har förlustaversion, det vill säga vi skyr motgång och förlust betydligt intensivare än vi gläds över framgång och vinst. Vi är också, utan att aktivt förstå det, offer för haloeffekten, som betyder att det första intrycket smittar av sig oproportionerligt mycket över därefter följande information. Heuristikens mentala genvägar innebär att när en fråga är lite för komplicerad att besvara utan ansträngning försöker hjärnan omedelbart besvara en enklare fråga som är lik den vi egentligen behöver få svar på. Vi dras också med konfirmeringsbias: vi uppmärksammar selektivt mest sådant som bekräftar vad vi redan tycker, tror och vet. Till råga på allt förstår vi inte intuitivt lagen om små tal, vilket gör att en hel del statistik är extremt svår att snabbt ta till sig. ”What you see is all there is”, vill hjärnan helst säga oss.

Alla dessa mentala spratt har enorm betydelse för hur vi hanterar nyheter och hur rädda vi blir för depescherna om terrorism. Vi gör klokt i att försöka bli medvetna om processerna. ”Människors och andra djurs hjärnor innehåller en mekanism som är gjord för att prioritera dåliga nyheter ” … ”Man har inte hittat någon lika snabb mekanism för att upptäcka goda nyheter”, skriver Kahneman.

Många har denna sommar ställt sig frågan ”Vad är det som händer med vår värld?” En mer relevant fråga vore: ”Vad är det som händer med vår världsbild?”

 

P.S. Den som läser Kahnemans fenomenala bok bör vara beredd på att en sträng läsning får livet att framstå som lite mindre magiskt. Med en lite elak tolkning skulle man faktiskt dessutom kunna säga att Kahneman, i den roll han intar som rationalitetens fanbärare, på sätt och vis dämpar hoppet om framsteg, eftersom mycket av det vi gör ”mot alla odds” visar vår förmåga till transcendens och för oss framåt. Han framhåller visserligen att optimism har ett värde, inte minst som sköld mot motgångar, men han mer än antyder att denna hållning inte har särskilt mycket rationellt fog för sig. Dock är även dessa passusar fulla av insikt och kunskap. Boken är en guldgruva. D.S.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Tack, Kent!

Anders Bolling, 16:22, 26 augusti 2016. Anmäl

Hej, Karin, nej de antaganden om vad högre medeltemperatur kan leda till i fråga om extremväder har i princip ännu inte materialiserats i annat än fler varma dagar och färre kalla dagar. Framgår av IPCC.

Anders Bolling, 16:21, 26 augusti 2016. Anmäl

Avslutning på min tidigare kommentar: ...7 000 år sedan. Men en skillnad är att ”överlevnadshotet” numera kommer oavbrutet flödande från hela världen och inte endast från - säg - just den sabeltandade tiger som befinner sig tiotalet meter ifrån mig. Kort: Dagens journalistiska koncentration på att inte missa någon ”väsentlig händelse” påverkar läsarnas uppfattning om hur omvärlden ser ut. Ibland till misstolkningens gräns.

Kent Meissner, 15:06, 7 augusti 2016. Anmäl

Fortsättning på min tidigare kommentar: Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliserande människogrupper var själva ”överlevnadshotet". På så sätt liknar dagens katastrofjournalistik det sätt som var relevant för - säg - 7 000 år sedan.

Kent Meissner, 11:58, 7 augusti 2016. Anmäl

En utmärkt reflektion av Anders Bolling! I dagens läge får läsarna själva stå för sorteringen bland överflödet av ”överlevnadshot". Kanske även journalisterna (i denna tid av minskande resurser för undersökande journalistik) själva borde få tillgång till kunskap om elementär informationsperception och inte över axeln skyffla vidare allt till läsarna. Det har sagts många gånger förut, men möjligen är människan fortfarande kvar i att uppfatta överlevnadshot liknande då rovdjur och rivaliseran

Kent Meissner, 11:33, 7 augusti 2016. Anmäl

karin karin: Det är du som behöver läsa på. Torka har alltid förekommit då och då och har snarare blivit lite ovanligare än vanligare de senaste årtiondena. Bristande vattentillgång beror väldigt ofta på för mycket folk, boskap och konstbevattning. Exempelvis i Syrien, där några försöker skylla på klimatförändringar fast orsaken till krisen egentligen var misshushållning med vattenresurserna. Dödligheten i naturkatastrofer har minskat med ungefär 90 % på 100 år.

Lars Kamél, 09:46, 7 augusti 2016. Anmäl

Anders Bolling - läs på om klimatförändringar. Dina retoriska frågor får det att framstå som att ändrar klimat inte skördar offer. "Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" Extrem torka, missväxt och bristande vattentillgång är bara några exempel på vad ökad global medeltemperatur orsakar. Detta skördar liv, skapar konflikter och tvingar folk på flykt. Det är väl illa nog???

karin karin, 01:08, 7 augusti 2016. Anmäl

"Har klimatet orsakat fler extrema väderhändelser än vanligt? Har det dött fler människor i naturkatastrofer än det brukar?" - dessa retoriska frågor får det att framstå som att klimatfrågan inte är ett verkligt problem. Är det din avsikt? Anders Bolling, läs på! Torka pga klimatförändringar skördar liv och missväxt och bidrar till både konflikter och flyktingkatastrofer.

karin karin, 00:52, 7 augusti 2016. Anmäl

Tyvärr har inte Anders Bolling förstått innebörden av den radikala islamismen som är den starkaste inspirationskällan för majoriteten av terrordåden. Problemet är att vi utan vidare importerat en enorm mängd människor som är potentiella terrorister. Än så länge har vi en högkonjunktur som dämpar symptomen. Men när konjunkturen försämras kommer motsättningarna öka, de potentiella terroristerna riskerar att blomma ut. Vårt samhälle är på väg åt fullständigt fel håll, vi borde vara oroliga.

Jarl jansons, 22:46, 6 augusti 2016. Anmäl

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Stå upp för det här byråkratiska underverket! Det är allvar nu

eu komboParadoxen: Populister inne i unionen (här Geert Wilders, Nederländerna) sågar den, medan demokratiaktivister utanför unionen (här i Kiev, Ukraina) hyllar den. Foto: TT

Det är hög tid att försvara EU, både dess idé och dess faktiska existens, och sluta leka med tanken att en lösning på unionens tillkortakommanden skulle vara gå ur eller gemensamt skrota den. För nu finns starka krafter som driver åt det hållet på riktigt. Det är ingen seminarieövning längre.

Journalister, politiker och tyckare av allehanda slag missar sällan ett tillfälle att peka på var unionsbygget brister eller när medlemsländerna inte beter sig som de lovat i fördragen. För den insatta kan det vara lätt att förstå skillnaden mellan kritik av systemet och motstånd mot systemet, men för många andra framstår litaniorna som kvitton på att EU borde bli historia.

EU-fientliga populister skördar valframgångar i delar av västra Europa och tar över makten i delar av östra Europa. Nu bränns det. Nu kokar det ner till vad som är verkligt viktigt, och då gäller det att tydligt försvara idéer som är goda i sin kärna. Det är en god idé att tona ner nationalism, att rasera gränser, att samarbeta, att sträva efter att radera ut olikheter och att lära sig av varandra, och sådant är vad EU:s kärna handlar om.

Det har fattats många dåliga beslut. Några av de stora satsningarna har gått för fort eller varit för breda och ogenomtänkta. Men de ska modifieras och förbättras, de ska inte skrotas. Världen har ingen bättre förebild för det som en vacker dag i någon form måste bli det sätt på vilket hela den här mänskligheten ska kunna fungera ihop.

Frågan är vad ledare som Viktor Orbán och Jaroslaw Kaczynski vill ha EU till, eftersom de verkar förakta några av de grundläggande värden unionen vilar på. Jag är inte säker på att man vill höra svaret. Deras länder befinner sig dock de facto inom EU:s hägn, och det går inte att överskatta betydelsen av att de är tvungna att månad efter månad överlägga med 26 andra regeringar och förklara sin ståndpunkt, och att deras regeringstjänstemän dag efter dag måste stöta och blöta sina idéer med hundratals andra tjänstemän från olika hörn av kontinenten. De är alltså fortfarande, tack och lov, en del av de malande förhandlingarnas välsignelse; den säkraste garanten mot extrema beslut (och därför en ordning som väcker auktoritära ledares hånskratt).

”Globalisering” är ett ord på nedgång, antagligen för att det känns slitet. Men det är ofta just när ett upphaussat begrepp förlorar sin dominerande ställning i det offentliga samtalet det blir riktigt verkligt. De flesta av de kriser EU gått igenom de senaste åren är inget annat än markanta uttryck för globaliseringen, och migrationsvågen är den mest handfasta. Att försöka lösa flyktingfrågan med stängda gränser är lika smart som att försöka bli rikare än andra genom att tillverka allt själv. Det är inte bara ineffektivt, det skapar osämja. Vilket börjar bli obehagligt tydligt.

I en krönika nyligen, som lämnade kvar minst en sten i skon, ansåg finansmannen och debattören George Soros att väst underskattar motivationen hos Putins Ryssland att underblåsa den här utvecklingen. Europas akilleshäl, dödsskräcken, har lett till en överdriven fokusering på Mellanösterns terrorhot och fört uppmärksamheten bort från Ryssland, där den enligt Soros borde ligga. Det ekonomiskt krackelerande Ryssland skulle nämligen ha mycket att vinna på Europas sönderfall: slopade sanktioner, nya handelspartner och breddad intressesfär (redan odlas kontakterna med Europas högerpopulister).

Soros tror inte att Putins tanke med att gå in i Syrienkriget var att splittra EU med hjälp av en akut flyktingkris på toppen av alla andra pågående kriser, ”men när Putin väl såg chansen att påskynda EU:s sönderfall grep han den”. Soros medger att EU har en fenomenal förmåga att harva sig igenom den ena krisen efter den andra men tror att de fem sex som nu pågår samtidigt riskerar att bli övermäktiga. Låt oss bara hoppas att han har fel.

EU:s inre marknad kanske till nöds kan överleva utan euron och Schengen, men den monetära unionen och passfriheten är två av de vackrast möblerade rummen i det europeiska huset och därför också, trots allt, de mest populära. Knappt hade risken för en unionsupplösning på grund av eurokrisen sjunkit undan en smula förrän risken för upplösning på grund av flyktingkrisen anmälde sig. Roten till denna nya kris ligger, precis som i eurons fall, inbäddad i unionens eget regelverk.

EU har i decennier försökt åstadkomma en gemensam asylpolitik, helt enkelt eftersom en sådan är nödvändig om den inre marknadens fyra friheter ska kunna förverkligas till hundra procent. Men arbetet har hanterats styvmoderligt, för att uttrycka sig milt. Det har – egentligen i strid mot andan i fördraget – haft tonvikten mer på immigrationskontroll och ekonomiska intressen än på normer och humanitära hänsyn, konstaterar folkrättsprofessorn Gregor Noll. Rättigheterna för personer från länder utanför EU beskars som ett slags ”konstitutionellt bondeoffer” för att åstadkomma stöd för fri rörlighet inom EU. Eller rättare sagt: det blev i praktiken upp till enskilda medlemsländer att förhålla sig till utomeuropeiska medborgare efter eget skön. Det kunde man kanske komma undan med så länge världen var stor och folk inte rörde sig särskilt mycket. Det fungerar alltså inte längre.

Gregor Noll är visionär nog att antyda vad som måste hägra på mycket lång sikt, nämligen ”en mer solidarisk efterföljare till nationalstaten”. I väntan på en sådan fjärran utveckling är hans förslag dels att skrota Dublinförordningen, som uppenbarligen är feltänkt, dels att komplettera dagens territoriella asylsystem med ett system för humanitära viseringar.

Sådana skulle utfärdas på medlemsländernas ambassader runt om i världen. Kanske kunde en grupp länder gå före. En fördel med en sådan ordning vore att människosmugglarnas informationsövertag skulle knäckas. Systemet skulle dessutom innebära en naturlig fördelning redan från början, något som ju tycks vara omåttligt svårt att åstadkomma med kvoter. Resursstarka medlemsländer har fler ambassader än resurssvaga. Med humanitära viseringar skulle inte heller länder som Storbritannien kunna utnyttja sin geografiska belägenhet för att komma undan sitt ansvar i flyktingmottagandet, skriver Noll.*

Nå, en ”Brexit” skulle ju lösa det problemet. Det var ironiskt. Det utträde ur unionen som britterna ska rösta om den 23 juni är en förvriden idé om att saker och ting skulle bli bättre genom att klippa banden med några av de djupast rotade demokratier som finns. Tala om att såga av den gren man sitter på. Det är olustigt att blotta möjligheten till brittisk EU-brytning skapat en smitta som nu tycks få fäste i trångsynta kretsar från Paris till Köpenhamn.

Då finns det andra medlemsländer, företrädesvis på den motsatta flanken, som den unionsvänliga i deppiga stunder snarare skulle vilja se göra en exit. Men ändå inte: då skulle ju Putin få som han vill, om man ska tro Soros. För övrigt är det låga odds på att inte ens Ryssland i längden vinner på en sådan vildavästernutveckling.

Nej, alla diplomatiska ansträngningar, påtryckning eller smörjning, är bättre än att ta till sågen. Skulle EU stympas skulle rebellerna ändå bara bli tvungna att göra en cirkelformig rörelse och efter en tid komma tillbaka till utgångspunkten med baskern i hand: ”Släpp in mig igen.” Upplöstes EU helt skulle det behöva skapas på nytt – eller en liknande tät sammanslutning mellan demokratier med någon annan geografisk avgränsning, för all del. Inte mig emot (om tio tjugo år är det kanske möjligt, men hitta en sådan i dag, den som kan).

Man kan argumentera för att ta det piano med unionens utbyggnad, och man måste självklart föra en konstant debatt om hur unionen ska kunna fungera bättre. Men att börja amputera i historiens hittills mest framgångsrika integrationsprojekt? Det är självskadebeteende. Det enda skälet att ta bort EU vore för att ersätta det med en interkontinental motsvarighet.

Du som tror på att medborgare, makthavare och nationer kan förhandla sig ur nöd och kriser och kompromissa sig fram till en bättre tillvaro, du som tror att den här artens umgängesformer kan förbättras; du som tror på människan, kort sagt: Stå upp för det här projektet nu. Du kan vara socialist eller liberal, det finns ändå något centralt som förenar alla som föreställer sig mänsklig utveckling.

Själv tror jag på djupare ekonomisk samordning för att parera framtida finansiella chocker och att humanitära viseringar eller andra lagliga asylvägar kan vara en väg ut ur flyktingkrisen, och jag hoppas på större mod i striden mot antidemokratiska och illiberala krafter i Europas regeringskanslier och att vi inte sett den sista visionären på den Europapolitiska scenen.

Nu måste vi lägga föraktet för fransk byråkrati och ilskan över demokratiskt underskott åt sidan ett tag. Vi behöver försvara det här bygget tillsammans. Egentligen borde vi som tillhör de 28 förnya våra löften till varandra, likt ett gift par i medelåldern. Kan man starta en sådan rörelse?

 

* Britterna har i praktiken en större invandring än många av de medlemsländer som ligger högre på listan över flyktingmottagare. Under de tolv månaderna fram till den 1 juli i fjol var nettoinvandringen rekordhöga 336.000 personer (636.000 minus 300.000 som emigrerade). Ungefär 60 procent av dem som kommer är EU-medborgare. De allra flesta är arbetskraftsinvandrare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Obändig hälsotrend trotsar krig

Skärmavbild 2016-01-20 kl. 09.07.45

Inbördeskrig vs svår epidemi. Grafik: Gapminder. 

Det mesta av vår existentiella oro kretsar kring antropologiska faror, alltså att människan är sin egen värsta fiende. Det handlar ofta om miljöfaror av exempelvis det slag som avhandlades i Paris i december och om krig, terrorism och andra våldsutbrott.

I mätningar om vad som oroar folk frågas i regel om människoskapat elände, sällan om sjukdom eller naturkatastrofer. Om epidemihotet finns med som alternativ brukar det hamna under terrorism eller krig.

Men om man nu förhåller sig lite praktiskt och skärskådar vad som hotar folkhälsan mest verkar det faktiskt vara en god idé att kalibrera om sin oro en smula mer åt naturhållet.

På den tiden den medicinska vetenskapen låg på kvacksalvarnivå (i bästa fall), var det inte bajonetter och kulor som dödade flest soldater utan bakterier och virus. I krigen före 1800 dog mer än fem gånger fler i vidriga febersjukdomar och diarréer än på själva slagfältet. Då var ändå dödstalen i strid i förhållande till hur många som deltog betydligt högre än i dag. ”Kanonmat” var en högst relevant benämning på meniga, men som bakteriemat var åtgången på detta pansar av kött och blod alltså ännu större.

Att digerdöden på 1300-talet hade en nära hundraprocentig dödlighet och raderade ut mellan en tredjedel och hälften av befolkningen där den drog fram är välkänt. Nya beräkningar visar att spanska sjukan så sent som för 97 år sedan kan ha krävt mer än fem gånger så många dödsoffer som första världskriget. Fem gånger.

Infektionssjukdomar är djävulska plågor som mildrats för oss som lever i dag tack vare vår egen tankekapacitet. Men hotet om pandemier av nya typer av virus finns kvar, liksom hotet om motgångar i kampen mot antibiotikaresistens.

När folk i större delen av världen inte längre dör som flugor i tyfus och kolera kanske krig och våld har tagit över som det största hälsohotet? Ändå inte. Med dödstal som de som rått tidigare i historien hade det möjligen varit så, men i dag tycks våldet inte omfattande nog för att påverka hälsoutvecklingen på något markant sätt.

Som dödsorsak låg krig 2014 (det blodigaste krigsåret på minst 15 år) på 55:e plats globalt. Fallen av stroke, influensa och lunginflammation var 81 gånger fler än krigsdödsfallen. Trafikolyckor låg på nionde plats. I de länder där krig pågår låg det förstås högre, ska sägas: I Syrien var det rankat som den främsta dödsorsaken, i Irak som den tredje vanligaste och i Afghanistan som den femte.

Om vi nu bortser från själva dödligheten; hur påverkar krig hälsotillståndet i ett land? Utvecklingen mot större mänsklig överlevnad visar sig vara förvånansvärt motståndskraftig. Det är inte ovanligt att hälsoförbättringar fortgår även under långa perioder av krig. Episoder av folkmord har däremot en otvetydig förödande effekt.

Låt oss med hjälp av Gapminders grafer titta närmare på medellivslängd och barndödlighet i några i sammanhanget relevanta länder:

• Under det förfelade ”Stora språnget” i Kina 1958-1962, som ledde till massvält, föll medellivslängden från redan låga 48 år till 30 år, medan barnadödligheten ökade från 23 till 30 procent.

• I Kambodja steg medellivslängden så snart kriget tog slut 1975 från 45 till 55 år, men redan 1978, under Pol Pots skräckvälde, föll den tillbaka till 49 år. Däremot sjönk faktiskt barnadödligheten en aning under hela Pol Pot-tiden.

• Sri Lanka hade inbördeskrig 1983-2009. Under hela den perioden sjönk barnadödligheten stadigt, från 3,8 till 1,1 procent. Ett år avviker dock kraftigt, 2004. Då hoppar den plötsligt upp från 1,5 till 2,9 procent. Det var tsunamins år. Medellivslängden ökar långsamt från 70 till 75 år under krigsperioden.

• Afghanistan är kanske det mest överraskande exemplet. Landet har varit plågat av krig i stort sett oavbrutet sedan 1979. Efter två års nedgång 1982-1984 har medellivslängden stigit i princip kontinuerligt hela tiden, från 42 år till i dag 58 år (undantaget: ett kortvarigt tapp på ett år mellan 1997 och 1998) Barnadödligheten har minskat precis varje år, från 26 till 9 procent.

• Somalias hälsoutveckling ser likartad ut med en medellivslängd som sakta ökar från 51 år 1991, då inbördeskriget startade, till 59 år i dag. Barnadödligheten hade en lång stagnationsperiod 1997-2006, men den har aldrig ökat under kriget, och efter 2006 började den sjunka markant.

• I Syrien syns kriget däremot tydligt på kurvan över genomsnittlig livslängd. Den har fallit från 77 till 70 år mellan 2010 och 2015. Samtidigt har barnadödligheten faktiskt inte ökat. Minskningen fortsätter efter 2010, om än ungefär hälften så snabbt som de fem åren dessförinnan.

• Även Irak fick ett tapp i sin förväntade livslängd efter det krig som inleddes med USA-invasionen 2003, från 69 år till 63 år några år senare. Men det hade återhämtats 2010, och i dag är medellivslängden i Irak tre år högre än vid tiden för USA:s invasion. Barnadödligheten har fortsatt att sjunka sakta, från 4,3 till 3,2 procent.

• Colombia, som just håller på att avveckla världens längsta pågående krig, uppvisar en helt obruten kurva av stigande medellivslängd och fallande barnadödlighet ända sedan gerillakrigen började på 1960-talet.

• Två andra latinamerikanska länder, Mexiko och Honduras, har blivit ökända för sin höga våldsbrottslighet. I Mexiko har den förväntade livslängden sjunkit med ett år efter det att knarkkartellernas våldsvåg inleddes 2006, medan barnadödligheten fortsatt att sjunka. Honduras (som faktiskt har fyra fem gånger högre mordfrekvens än Mexiko) uppvisar en intressant avvikelse på sin kurva. I princip syns ingen nedgång i den honduranska medellivslängden efter 1990, tvärtom, och barnadödligheten minskar stadigt. Men 1998 föll plötsligt medellivslängden med fyra år, och barnadödligheten steg från 4 till 6 procent. Vad hände? Orkanen ”Mitch” slog till. Året efter var dock båda värdena tillbaka till tidigare nivåer igen.

• Afrikas ekonomiska motor Sydafrika har sluppit inbördeskrig sedan apartheid skrotades men drabbades i stället av aidsepidemin. Den syns som ett djupt sår i hälsodiagrammen. 1993 kunde en genomsnittlig sydafrikan räkna med att leva i 65 år. Tolv år senare var den siffran nere i 53 år, lägre än krigsdrabbade Somalia vid samma tidpunkt. Barnadödligheten steg från 6 procent till nästan 8 innan det vände. I dag är den 4,2, och medellivslängden är tillbaka på 1993 års nivå – efter 22 förlorade år.

En ansats till slutsats blir att barnadödligheten knappt tycks kunna drivas åt fel håll av krig och våld. Medellivslängden rubbas ibland, men inte alltid, negativt. Epidemier och naturkatastrofer slår betydligt hårdare mot hälsoutvecklingen.

För säkerhets skull ett viktigt påpekande: Krigen är givetvis ett oförsvarligt ont, utan vilket hälsoförbättringarna hade gått snabbare. Man kan också invända att exempelländerna ovan har väldigt olika utgångspunkter. Men icke desto mindre: Vad det är som får kurvorna att dyka i de drabbade nationerna, och vad inte, är kanske inte det man spontant skulle vänta sig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Bra jobb! Själv har jag slötittat på att polion har blivit utrotad i Afrika trots de återstående krigen och terroristerna, Två länder kvar... (Med reservation för nya polioutbrott.)

Torbjörn Larsson, 20:03, 25 januari 2016. Anmäl

Problemet: Unga mäns pannlober

TTVP-ISIDEOLOGI

Foto: TT/AP

Det är inte underligt att rädslan för terrorism blåses upp efter ett blodbad som det i Paris. Det betyder dock inte att det är rationellt att vara mer rädd för terrordåd än för alla andra våldsamheter. Det är det inte. Däremot börjar det nog bli dags att foga in en terrorist och en insatspolis i vår bild av krig. Terrorism är också granne med grov kriminalitet. Dessa båda företeelser är av allt att döma de väpnade konflikternas nya ansikten. De har en sak gemensamt: Unga mäns testosteron och outvecklade frontallober.

Mellan dagsrapporterna om bombdåd och flygräder kan det vara svårt att se att vad statssystemet beträffar är den värld vi är på väg in i en samarbetsvärld. Ja, det blossar ännu upp anakronistiska konflikter om territorium, och vi har säkert inte sett den sista statsstyrda invasionen, men de tvister som dominerar i de mellanstatliga relationerna är ändå de som slits vid förhandlingsbordet. Att upprätthålla fungerande stater är livsviktigt för fred, och ett system av stater som är knutna till varandra i avtal torde vara en ännu starkare garant mot krig av historisk typ, det vill säga mellan stater, det vill säga de allra blodigaste. Det är dock ingen garant mot allt våld.

Så här är läget:

I fjol bröts en decennielång unikt fredlig period i världen (med besked, på grund av Syrienkriget, men dödstalen är fortfarande lägre än under 1970-och 1980-talens konflikter). I en sammanställning av terrordåd, Global Terrorism Index (GTI), framgår att världen 2013 och 2014 också var hårdare terrordrabbat än på åtminstone 15 år (även om det globalt fortfarande är tretton gånger större risk att mördas på ”vanligt” sätt än att dö i en terrorattack).

Följande länder drabbades hårdast av terrorism 2014, i tur och ordning: Irak, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Syrien. I följande länder pågick de största krigen 2014: Syrien, Irak, Afghanistan, Nigeria och Pakistan. Olika ordning, samma länder.

Fjolårets tre dödligaste händelser som av GTI hänförs till kategorin terrorism var dessa: Den 10 juni: IS stormar ett fängelse i Badush, befriar de sunnitiska fångarna och dödar 670 shiitiska fångar. Den 13 augusti: IS dödar minst 500 civila i staden Sinjar. Den 5 maj: Boko Haram går till attack mot staden Gomboru Ngala med handeldvapen och bomber, och 315 människor dödas.

För en lekman förefaller det inte orimligt att klassa dessa som krigshändelser.

Mycket riktigt konstaterar Therese Pettersson på Uppsala konfliktdataprogram, som mäter väpnade konflikter, att “det mesta av det som rapporteras i GTI finns med i våra siffror”. Det som inte finns med i konfliktforskarnas sammanställningar är dåd som inte utförs av en organisation. Som Breiviks attentat.

Krig och terrorism blir alltmer samma sak.

Dåden i Paris var på ett osedvanligt tydligt och grymt sätt en attack mot det demokratiska öppna samhället. Inte mot en grupp, en stat eller en specifik styresform, och som det kommunicerats av IS egentligen inte heller mot orättvisor. Det betyder att det på kort sikt inte finns något enkelt sätt att lösa problemet, utan bara sätt att begränsa det.

De flesta håller det nog för troligt att viljan att offra sitt liv för en ledare eller ens en stat klingar av i takt med att de individuella livsmöjligheterna och välståndet tilltar. Handel och öppna gränser betyder fler möten med människor man i en förmodern värld förväntades känna avstånd till. Man får mer livsrikedom att förlora, och så länge man inte tror att det samhälle som erbjuder detta rikhaltiga liv är hotat i grunden på allvar är man helt enkelt obenägen att dö för det. Som James Flynn visat har vi dessutom blivit allt bättre på att ta det hypotetiska på allvar och kan lättare såväl sätta oss in i andras situation som föreställa oss konsekvenserna av ett visst handlande.

Att det här stämmer bekräftas i en internationell forskningsrapport från tidigare i år. Man vet sedan tidigare att demokratin, handeln och kunskapssamhället minskar benägenheten för krigshandlingar, och den här studien presenterar empiriska bevis för en kulturell förändring med samma effekt. Allt färre är redo att dö för sitt land, helt enkelt. ”Den här förändringen i världsbild ger den mellanstatliga freden en allt stabilare grund”, heter det i den tysk-svensk-amerikanska studien.

Hur är det då möjligt att unga män som vuxit upp i precis detta fredliga samhälle väljer att bli terrorister? I fallet IS tycks de flesta visserligen rekryteras från vissa segregerade förorter, men som bland annat framgick av en sevärd dokumentär från Belgien är många av dem som valt att dra till Syrien killar med socialt nätverk, bra skolresultat och jobb – kort sagt med hyggliga utsikter att få ett rätt gott europeiskt liv.

Det verkar inte räcka med de vanliga jordnära förklaringarna om utanförskap, fattigdom och förtryck. Låt oss ta till en smula politisk filosofi.

Någon minns kanske Francis Fukuyama, den amerikanska statsvetarprofessorn vars bok om ”Historiens slut” blev hett omdebatterad i början av 1990-talet. I slutet av den boken förs ett resonemang om att det i ett samhälle som mognat ekonomiskt och politiskt fortfarande kommer att finnas grupper, företrädesvis unga män, som inte klarar av förlusten av ”ärorik” kamp. De kommer att slåss mot förnöjsamhet och tillfredsställelse, mot materiellt pösig vardag och för något ärofyllt och storslaget, för något som ger livet absolut mening. Fukuyama kallar denna drift, som i grunden handlar om att få känna sig överlägsen andra, megalothymia.

Enligt Fukuyama visar erfarenheten att om dessa män inte kan kämpa för en rättfärdig sak, eftersom denna redan har segrat, ”kommer de att kämpa emot denna rättfärdiga sak. De kommer att kämpa för kampens egen skull.” … ”Och om större delen av den värld där de lever kännetecknas av fredlig och välmående liberal demokrati kommer de att slåss mot denna fred och detta välstånd, och mot demokratin.”

Nu kan man med all rätt invända att de ursprungliga IS-krigarna från Syrien och Irak knappast lever i länder som kännetecknas av ”välmående liberal demokrati”. Men majoriteten av frontsoldaterna kommer trots allt utifrån. Över 30.000 har rest till kriget från ett hundratal länder. Många av de utländska IS-männen har gjort sig kända för att vara de mest brutala.

Även om tesen kan verka långsökt är den en av få genomtänkta teorier om vad som skulle kunna hända i en värld där samhällets organiserande enheter, det vill säga staterna, i huvudsak inte längre kanaliserar denna typ av drift – kalla den megalothymia eller något annat. Annat var det i den gamla onda världen. För en Stalin, en Salazar, en Pol Pot eller en Saddam Hussein var det inte svårt att få våldsbenägna unga män att ställa sig i diktaturens tjänst och därmed ”dölja” den terrorism som i grunden pågick även där och då, nämligen statsterrorism. Bashar al-Assad har dem i sina led, var så säker.

Och islam? För drivkraften att bli makthungrig våldsverkare – det vill säga den yttring som orsakar själva terrorismproblemet och därmed en stor del av våra dagars väpnade konflikter – får man förmoda att Koranen inte spelar större roll för IS-anhängarna än Das Kapital gjorde för Sendero Luminoso eller Röda arméfraktionen.

Om den nya tidens väpnade konflikter, låt oss för enkelhets skull kalla dem krig, alltså till stor del genereras av frustrerade mäns sämsta drifter; finns det då, för det första, egentligen någon artskillnad mot grov kriminalitet? Skulle inte de tatuerade maras-medlemmarna i El Salvador och Honduras eller de beväpnade unga svarta männen i Baltimore ha anslutit sig till IS om de levt på andra sidan Atlanten? Och borde vi då inte, för det andra, uppdatera vår berättelse om staters maktspel som den drivande kraften bakom krig?

Frustrerade mäns sämsta drifter har med all sannolikhet varit konflikters viktigaste generator i alla tider, men så länge de kunde döljas bakom våldsförhärligande staters strukturer såg man inte saken på det sättet. I en samarbetsvärld blottläggs däremot problemet. Det blir allas vår uppgift att lösa det: Lotsa pojkarna så kärleksfullt som möjligt tills deras frontallober är redo att fatta vuxna beslut. Och det är de inte före 25.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Historiens maffigaste att göra-lista

Beckham United Nations

Installation i FN inför beslutet om nya utvecklingsmål. Foto: TT

 

Det smarta gardet bland världspolitikens analytiker ler lite överseende, kanske en aning snett, åt FN:s nya globala mål. Ambitionsnivån väcker förvåning, om inte löje. Utrota all fattigdom överallt? Stoppa alla former av diskriminering mot kvinnor och flickor överallt? Behjärtansvärt, fint och riktigt, visst, men seriöst? Makt- och penningsugna ledare gör väl ändå som de vill?

Jag skannade igenom Världsbankens data och såg att Malaysias BNP per capita nådde världsgenomsnittet 2013 och hamnade två procent över snittet 2014. Landet är nu rikare än Turkiet och ser ut att gå om Brasilien i år. Det har inte uppnåtts med FN-mål eller bistånd utan med ekonomisk tillväxt. Utan ekonomisk tillväxt är det i princip omöjligt för ett fattigt land att uppnå något som helst värdefullt för medborgarna.

Länder kan bara utvecklas om de uppnår en inre drivkraft. Hur en sådan uppstår finns det inget universellt facit till. Det krävs vissa politiska och sociala förutsättningar, och de kan falla på plats genom idogt arbete av framsynta ledare, genom att händelser öppnar vissa fönster, eller genom tur.

Att Afrika söder om Sahara kommit i gång sedan 15-20 år beror mer på 1990-talets reformer och fredsavtal än på bistånd.  Den gamla typen av bistånd har kritiserats av förra världsbanksekonomen William Easterly och andra för att vara närmast destruktivt. Många miljarder dollar har gått till spillo på feltänkta projekt. Men det är det där med barnet och badvattnet: Visst slags bistånd, i synnerhet sådant som pricksäkert riktas in på bättre hälsa, är oerhört effektivt, vilket exempelvis filosofen William MacAskill nyligen visat.

Och man får inte välutbildade och friska befolkningar per automatik med högre BNP- tillväxt. Man måste prioritera. Politiska beslut är avgörande. Nigeria är fyra gånger rikare än Rwanda men har ändå kortare medellivslängd och betydligt högre barnadödlighet. (Politiskt system verkar dock inte spela särskilt stor roll för hälsan. Kuba, Costa Rica och Chile, som vandrat väldigt olika politiska stigar genom decennierna, har ungefär samma medellivslängd och barnadödlighet i dag.)

Vilket för oss tillbaka till FN:s behjärtansvärda mål. För att börja göra rätt saker med de pengar som trillar in när väl tillväxten kommer i gång är uppsatta mål inte så dumt, särskilt inte om de klubbats på global nivå i ett myndigt sammanhang.

Det finns något psykologiskt mycket intressant med mål. De må finnas i en statsbudget, en hushållsbudget, ett nyårslöfte eller en sladdrig att göra-lista en vanlig tisdag; när ambitionerna väl satts på pränt upplevs de på något sätt som en verklighet att förhålla sig till. Även om inget straff väntar den som slarvar är det svårt att glömma den där kartan. Det är målens välsignelse. Förbannelsen, om man ska vara lite drastisk, är att missade mål beskrivs som ett misslyckande även om allt gått bra, bara inte riktigt så bra som man hoppats. Så är det med flera av FN:s millenniemål som löper ut i år.

Så vi ska nog vara glada över att 193 länder denna fredag skriver historiens maffigaste att göra-lista, där de åtar sig att jobba för att det mesta av det som är dåligt här i världen ska bli om inte bra så i alla fall betydligt bättre om 15 år.

Vad ska man ha FN till om inte målet är att allt ska bli bättre? Det står faktiskt i FN-stadgan att vi vill ”betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som är nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet, och att i dessa syften öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar.“

Men låt oss göra det, då.

Medan vi fastnar i nutidens alla bekymmer kryssar sig världen fram ganska bra. Rätt vad det är har vi nått fram. Här är tre prognoser för de nya globala målen för hållbar utveckling:

• Mål 1, delmål 1 och 2: Till 2030 utrota den extrema fattigdomen överallt och halvera andelen som klassas som fattiga enligt nationella definitioner. Trenden talar för att det kommer att lyckas.

• Mål 3, delmål 1 och 2: Minska mödradödligheten till högst 70 per 100.000 födslar (från drygt 200 i dag) och minska barnadödligheten till 2,5 procent (från 4,3 i dag). Vi vet vilka åtgärder som krävs, och de är enkla och billiga. Det går.

• Mål 16, delmål 1: Avsevärt minska alla former av våld och dess relaterade dödstal överallt. Bygger lite på hur ”avsevärt” ska tolkas, men om långtidstrenden håller i sig når vi dit.

Andra mål kan vara svårare, och en del är kniviga att mäta. Men det understår oss faktiskt inte att göra oss sämre än vi är.

Här är alla de 17 nya huvudmålen (det mesta av konkretionen finns i delmålen; se här):

1. Utrota all form av fattigdom överallt.

2. Utrota hunger, säkerställa tillgången till mat och förespråka ett hållbart jordbruk.

3. Garantera ett hälsosamt liv och välmående för alla åldrar.

4. Garantera utbildning av god kvalitet för alla och främja livslångt lärande för alla.

5. Uppnå jämställdhet och att alla kvinnor och flickor har större självbestämmanderätt.

6. Garantera säker tillgång till rent vatten och sanitet för alla.

7. Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig och hållbar energi för alla.

8. Främja en hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt med produktiv sysselsättning och anständiga jobb för alla.

9. Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.

10. Öka jämlikhet inom och mellan länder.

11. Göra städer och mänskliga bosättningar säkra, motståndskraftiga och hållbara.

12. Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

13. Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser.

14. Bevara och nyttja haven och marina resurser på ett hållbart sätt.

15. Skydda, återställa och främja hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa markförstörelse och hejda förlusten av biologisk mångfald.

16. Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.

17. Stödja verkställandet av hållbar utveckling och förnya det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

människan spår,men tiden rår.

Nilz Toren, 02:53, 26 september 2015. Anmäl

”Det kommer att finnas en framtid”

narcosnyny

Skärmdump från Netflix officiella ”Narcos”-trailer

 

”Colombianerna säger att Gud gav dem ett så vackert land att det blev orättvist mot resten av världen, så för att jämna ut villkoren befolkade Gud landet med onda män.”

Året är 1990. Under en presskonferens inför utländska journalister försöker presidentkandidaten César Gaviria, ständigt mordhotad, sätta ord på en nationell förtvivlan. Åtminstone är det så orden faller vid detta tillfälle i den nya Netflixserien ”Narcos” om den mäktiga colombianska Medellínkartellens uppgång och fall.

Colombias spektakulära skönhet blev jag själv storögt vittne till under ett besök för snart 25 år sedan. Det där om ”onda män” är lätt att förstå med tanke på landets våldsamma historia. Femtiotalets inbördeskrig mellan konservativa och liberaler, med 200.000 dödsoffer, hann knappt ta slut innan nya väpnade konflikter tog vid mellan regeringen och minst tre vänstergerillor och en högermilis. Knarkkartellernas blodsbesudlade verksamhet spädde sedan på våldet, korruptionen och andra mänskliga dåligheter i ett redan svårt hemsökt land.

Konstnärligt är ”Narcos” kanske inte en av de mer minnesvärda tv-produktionerna, men jag lät mig ändå naglas fast på grund av den dokumentära karaktären. Serien spelades in på plats i Colombia förra året.

Kartelledaren Pablo Escobars hänsynslöshet skildras som lika gränslös som de rikedomar hans kokainvälde genererar. När hans storhetsvansinne driver honom att ge sig in i politiken och försöka bli president går han för långt även i det genomkorrumperade Colombia. Han tvingas lämna kongressen, och regeringen bestämmer sig för att försöka krossa hans imperium, i nära samarbete med USA:s antidrogmyndighet DEA.

Våldet är obönhörligt. Escobar orkestrerar terrorbombningar. Han spränger ett inrikesplan med 110 passagerare. Ministrar och presidentkandidater mördas, men också kokainkartellernas folk och gerillakrigare, i drivor (M-19-gerillans omtvistade koppling till Medellínkartellen slås fast i serien). Underhuggare och poliser är närmast kanonmat.

”Narcos” visar två delvis motstridiga saker: dels hur ensidigt världen skildras i konst och medier, dels att det hänt väldigt mycket i Colombia och Latinamerika sedan 1990-talet.

När man följer serien förstår man verkligen inte hur landet över huvud taget kunde fungera, inte minst hur det vart fjärde år utan uppehåll kunde hållas presidentval i denna Latinamerikas äldsta valdemokrati. Men det gjorde det ju, på något sätt. Efter allt svart jag läst blev jag själv förvånad över hur väl Colombia fungerade jämfört med de centralamerikanska länder jag rest i tidigare. Det ska inte övertolkas: I själva verket var landet tudelat mellan Kordiljärernas någorlunda välordnade områden och de zoner och stadsdelar där knarkkrig, gerillakrig – och fattigdom – präglade livet. Även jag fick kliva ur landsvägsbussar vid polisspärrar mer än en gång. Men landet kollapsade aldrig.

“Det kommer att finnas en framtid”, säger presidentkandidaten Luís Carlos Galán kort innan han skjuts den 18 augusti 1989. Han hade rätt. Navet i kokaintraden har i dag flyttat från Colombia till Mexiko. Mordfrekvensen i landet har mer än halverats sedan mitten av 1990-talet, och fjolåret hade den lägsta siffran sedan 1970-talet. Det placerar landet på sjunde värsta plats i Latinamerika, efter exempelvis Brasilien (till skillnad från vad många tror ligger dock Mexiko ytterligare något lägre). Antalet kidnappningar har sjunkit till en åttondel på femton år. Ännu finns knarkmaffiorna, ännu är brottsfrekvensen av ett slag som skulle göra vilken västeuropeisk politiker som helst gråhårig, men nivåerna är nu mer förenliga med ett land som vill utvecklas.

Om sedan de pågående fredsförhandlingar med Farcgerillan går i lås finns mycket goda framtidsutsikter för det smaragdgröna landet vid korsvägen mellan Nord- och Sydamerika. Ekonomin är allsidig med rikhaltigt jordbruk, mineralfyndigheter, olja och stor turismpotential. Tillväxten har legat på fem procent per år i snitt det senaste decenniet, högre än på kontinenten som helhet. BNP per capita är ungefär som Kinas. Colombia utgör c:et i de så kallade Civets-länderna, en akronym som lanserades av The Economist som nästa grupp tillväxtländer efter ”Brics”

Det faktum att de flesta av er sannolikt inte på mycket länge läst en hel kolumn om konflikter i Latinamerika, och förmodligen inte om kontinenten över huvud taget, är i sig ett gott tecken. De glesa nyheter som kommer därifrån i dag handlar om politik, ekonomi och miljö. Det kan vara nog så oroväckande bulletiner om politisk korruption, om kvardröjande fattigdom och förödande ekonomiska klyftor, om kampen mot regnskogsskövling och – vilket trots allt varit i fokus tills nyligen – de mexikanska knarkkartellernas blodiga uppgörelser. Men det är också en ständig ström av demokratiska val, ibland med dramatiska kampanjer. Det är gott om folkvalda vänsterregeringar. En av presidenterna tillhör ursprungsbefolkningen. En korruptionsanklagad president tvingades nyligen avgå efter folkliga protester. Där finns kvinnliga presidenter och utrikesministrar.

Inbördeskrigen och de järnhårda militärdiktaturerna är snart ett minne blott på den kontinent som på 1970-talet kallades ”diktaturernas paradis”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bakslag!

PENTAX DIGITAL CAMERA

Krigen i världen 2014. Ukrainakriget delas in i tre delkonflikter, varav två i fjol klassades som fullskaliga krig.

 

Man måste känna igen ett bakslag när man ser ett, och om inte den senaste årssammanställningen från Uppsalas konfliktforskare hamnar i den kategorin saknar begreppet mening. Ökningen av antalet krig och döda i krig mellan 2013 och 2014 är den största motgången för mänskligheten på flera decennier. Finanskrisen? Folk dör inte i tusental av knackig ekonomi.

Det var uppenbart för alla mediekonsumenter att fjolåret var ovanligt konfliktfyllt, men siffrorna är ändå överraskande dystra: Antalet väpnade konflikter ökade från 34 till 40, och antalet fullskaliga krig, definierade som minst 1.000 döda i strid under ett år, från 6 till 11. Båda siffrorna är de högsta sedan 1999, och krigsökningen är som andel räknat den största sedan 1960-talet. Det är mindre än tio år sedan vi hade de lägsta konfliktnivåerna som någonsin uppmätts, men i dag gråter statistiken blod.

Med detta sagt återstår att försöka förstå vad det är som händer. Ser vi nu början på slutet för vår gemensamma civilisation? Ändå inte, trots allt, och det finns förslagsvis fyra skäl till det:

1. Titta på kartan ovan. De flesta av konflikterna ligger geografiskt koncentrerade. Det pågår inga fullskaliga krig i östra eller sydöstra Asien, i någon del av Amerika, i Europa utanför östra Ukraina eller i södra halvan av Afrika. Professorn i freds- och konfliktforskning Peter Wallensteen talar om regionen Persiska viken–östra Medelhavet–Svarta havet som särskilt bekymmersam i dag.

Arabiska våren var förstås en regional vändpunkt, som innebar att en diktatoriskt upprätthållen, det vill säga icke uthållig, stabilitet upphörde. Sorgligt nog har man inte lyckats undvika de kaotiska mellanleden på den farofyllda förflyttningen mellan traditionellt/auktoritärt samhälle och modernt/pluralistiskt samhälle. Klanvälden har bidragit till att mejsla fram nya konfliktytor.

I norra kanten av den region Wallensteen ringar in ligger det tidigare konfliktfyllda och ännu skakiga Kaukasus, och tvärs över Svarta havet därifrån den del av östra Ukraina som förra året till allas häpnad sögs ned i krig, underblåst av en nationalistiskt uppblåst rysk regim. I öster angränsar Afghanistan och Pakistan.

2. Den tendens som funnits sedan kalla krigets slut, att krigen ändrar karaktär från mellanstatliga regeringskonfrontationer till inbördes och internationaliserade konflikter, fortsätter. Fjolåret var tydligt i det avseendet. Konflikterna drivs till stor del av terrorgrupper som hatar kosmopolitism och gränslöshet (i olika bemärkelser). Vilka stater stöder öppet IS, Boko Haram och al-Shabaab? Även skurkstater som strategiskt kan vinna på terrorgruppers framgångar ser helst att de försvinner.

Statssystemet övergick efter 1989 från att vara en krigsorsak till att vara huvudsakligen konfliktdämpande. Det som oroat under 2014 är naturligtvis Ryssland, en av de stormakter som måste upprätthålla de fredsbevarande principerna om de ska fungera. Dessutom, påpekar Peter Wallensteen, är det för närvarande lite för många solospelande stater som försöker gå in och kväsa terror- och rebellgruper, som Kenya och Etiopien i Somalia och Saudiarabien i Jemen. Men toppmöten för att lösa konflikter hålls ständigt. Antalet undertecknade fredsavtal ökade från sex till tio mellan 2013 och 2014, och antalet fredbevarande insatser ökar. USA och Iran är nära ett avtal som borgar för avspänning.

3. Medan de statsstyrda krigen mellan 1950 och 1990 inte sällan var mycket utdragna är en stor del av konflikterna i dag kortvariga och ofta betingade av enskilda ledares nycker. Hur mycket av den oro för rysk expansionism som nu styr hela det europeiska säkerhetsbygget beror på en man i Kreml? En dag är Putin borta.

4. Risken att samhällen ska falla in i kaos minskar i takt med att a) demokratin vinner mark, b) människorna får det materiellt bättre och c) kvinnor får större inflytande över sina liv. När det gäller den första tendensen kan det se motigt ut, men faktum är att antalet valdemokratier ökade från 118 till 125 mellan 2012 och 2014 efter en tids stagnation. Det är ingen tvekan om att de båda andra pekar rätt. Skulle alla dessa tre däremot tydligt vända kan det vara dags att lagra konserver i förrådet.

I grund och botten finns alltså en hel del som talar emot att det blodiga 2014 var början på en nedåtgående spiral. Nu gäller det att inte ta framsteg för givna utan försvara uppnådda principer och stå upp för demokrati och integration. Bästa vaccinet mot väpnade uppror är känslan av att ha för mycket att förlora.

Men det finns enorma mängder vapen därute, och den sista striden lär dröja mycket länge än. Vad kommer efter den arabisktalande världens oreda? I den nordöstra änden av den nämnda orosregionen finns en grupp diktatoriskt styrda stater med frustrerade befolkningar: Centralasien.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Ursäkta, länken nedan blev felaktig, eftersom bloggen har bytt namn. Inlägget besvarar alltså den tes Anders Bolling här driver, ett tunnelseende fyllt av cherry-picking. Ny adress är: https://asiktskompassen.wordpress.com/2015/06/18/anders-bolling-och-historiens-slut/

Bloggen åsiktskorridoren (Webbsida), 13:09, 23 juni 2015. Anmäl

Att räkna kroppar är väl tyvärr det enda någorlunda gripbara sättet att mäta mänskliga relationer på? Men viktigt vore om man även kunde mäta hur människor gör livet mindre värt att leva för andra, d v s inkluderande alla dom som berövas ett anständigt liv utan att behöva dö. Många har inte ens tillfäckligt att äta eller vatten att dricka; mentalt lidande kan t o m vara värre än att dö

Åke Eckervall, 04:28, 21 juni 2015. Anmäl

Det här inlägget lider tyvärr (som de flesta andra på den här bloggen) av teleologisk enögdhet. Var är Pikettys ojämlikhet? Var är klimathotet? Mer om detta på bloggen: https://asiktskorridoren.wordpress.com/2015/06/18/anders-bolling-och-historiens-slut/

Bloggen åsiktskorridoren, 13:43, 18 juni 2015. Anmäl

Tendensen att konfikterna är interna och inte mellanstatliga har väl funnits sedan andra världskrigets slut, även om ofta USA och Sovjet blev inblandade.

Sven Hansson, 13:00, 17 juni 2015. Anmäl