Kanske har vi ändå tur med vädret

Skärmavbild 2017-02-28 kl. 14.27.32

Först fler och fler väderkatastrofrapporter decennium för decennium … och sedan allt färre.         Skärmdump från databasen EM-DAT.

Många av oss märkliga figurer som veckovis, ibland dagligen, följer temperaturer, isar och väder har med spänning följt efterbörden av en av de starkaste El Niño-episoderna i mannaminne. Det tropiska väderfenomenet drev under 2015 och 2016 upp den globala medeltemperaturen till de högsta värden som uppmätts sedan man fick tillgång till någorlunda pålitlig mätutrustning.

Vad händer med temperaturen nu? Fastnar den på hög nivå eller kommer en markant nedgång? Hur mycket berodde på El Niño och hur mycket på underliggande uppvärmning? Och vad har värmerekorden inneburit, konkret?

De mest dramatiska temperaturöverskotten inträffade mellan senhösten 2015 och våren 2016. I maj föll temperaturen tillbaka, och efter ett nytt fall i oktober var det slut på månadsrekorden. Men sedan dess har den legat och skvalpat på en nivå som är ganska hög. När 2016 summerades kunde ett nytt årsrekord registreras för tredje året i rad (i strikt mening var det dock snarare jämnt skägg med 2015, eftersom skillnaden var för liten för att vara statistiskt säkerställd, vad det nu spelar för roll).

Det beskrivna gäller temperaturen vid jordytan; land och hav sammanräknade. Många av de klimatdebattörer och experter som brukar buntas samman under epitetet ”skeptiker”, inklusive den växande skaran ”lukewarmers” (människan påverkar klimatet, men konsekvenserna blir sannolikt inte så allvarliga), brukar lyfta fram de satellitmätningar som görs i troposfären. Dessa har visat en mer begränsad uppvärmning än markmätningarna. Enligt en satellitserie är 1998 fortfarande ett rekordår. Under hösten var tendensen att 2016 skulle ta över tronen, och enskilda månader var rekordvarma, men med en snabb avkylning i december blev det till slut oavgjort på helårsbasis.*)

Det finns nackdelar och fördelar med satellitmätningarna. Den mest uppenbara nackdelen är att serien inte sträcker sig längre tillbaka än 1979. Den mest uppenbara fördelen med att mäta långt upp i luften är att det inte finns någon risk för urban heating och andra förändringar i markmiljön som kan påverka mätresultaten.

Att förutsäga hur en påspädning av växthusgaser kommer att påverka jordens klimatsystem är ingen barnlek. Datamodellerna måste justeras för att anpassas till hur temperatur och annat faktiskt utvecklas. I själva verket är vi inte säkrare på klimatets känslighet för koldioxid i dag än vi var 1979, om man ska döma av de temperaturspann som angetts.

I samband med att klimatlagen nyligen skulle antas hördes svenska ministrar hävda att uppvärmningen går fortare än väntat. Men det kan man inte gärna säga, eftersom den gick klart långsammare än väntat i ungefär femton år före den senaste stegringen.

Trots det kraftiga El Niño-skuttet hamnar temperaturen 2015-2016 faktiskt inte över mitten av det spann FN:s senaste klimatmodeller förutspått. Den förra El Niño-episoden 1998 skickade upp temperaturen i övre kanten av spannet (för att sedan falla ner i nedre kanten).

De som talat om en accelererad uppvärmning denna vinter har dock haft en region att peka på: Arktis har haft flera spektakulära värmeperioder – tidvis mer än tjugo grader över normal temperatur – och iögonenfallande tunt med havsis för att vara vinter (dessutom har isen krympt i Antarktis samtidigt, vilket är mycket ovanligt).

Det är märkvärdigt, men det är trots det befogat att ha perspektiv. De polara klimatzonerna är planetens mest volatila. Att det där är tjugo grader över normalt på vintern säger inte särskilt mycket (betydligt mer på sommaren). Det inträffar då och då även i norra Norrland. Om genomsnittet i november för en plats i Arktis är minus tjugo är det inte svårt för temperaturen att nå noll om milda vindar når upp från exempelvis Atlanten. Däremot är frekvensen av sådana arktiska värmeböljor något att höja ögonbrynen över. En studie konstaterade att sådana här extrema värmeperioder har inträffat en eller två gånger per decennium sedan 1959. Nu har det varit tre på ett drygt år.

Även om uppvärmningen alltså inte varit riktigt så dramatisk som den ibland framställs är det uppenbart att det är rätt varmt på jorden. Vad har det fått för följder?

För att fortsätta med Arktis är det inte bara denna vinter havsisen runt nordpolen är ovanligt liten, utan den har visat en krympande tendens under lång tid. Det är svårt att ifrågasätta att klimatet i planetens nordligaste region tycks ha förändrats, men hur permanent det blir och hur farligt det är för människor, djur och växter är föremål för diskussion.

I övrigt syns få tecken på hotfulla planetära rubbningar under de rekordvarma åren 2015-2016.

• Spannmålsskördarna var större än någonsin förra året, och ökningen överträffade befolkningstillväxten. När det gäller vete sattes nya rekord både 2015 och 2016.

• Den tropiska cyklonaktiviteten i Atlanten var 2016 förvisso intensivare än de båda föregående åren men lugnare än under sammanlagt sex tidigare år det här århundradet, senast 2012.

• I Stilla havet var cyklonsäsongen genomsnittlig.

• Havsytans nivå har stigit i ungefär samma takt sedan mitten av 1800-talet, även om en viss ökning märkts de senaste decennierna. Det handlar om tre millimeter per år, vilket blir tre decimeter på hundra år.

• De klimatrelaterade naturkatastroferna har minskat i antal, ojämnt men stadigt, sedan början av 2000-talet. Antalet ökade lite 2015 och minskade sedan igen 2016.

• De väderrelaterade katastroferna (inte riktigt samma sak) har en liknande om än inte lik tydlig nedåtgående trend, men de visar en mycket kraftig nedgång 2016. Jämfört med 2005 är antalet halverat, visar katastrofdatabasen EM-DAT.

Statistiken gäller inrapporterade naturkatastrofer. Det är ett mått som rimligen kan antas bli mer pålitligt ju mer information vi har tillgång till. I dag är sannolikt inrapporterade och inträffade strängt taget samma sak. Så den senaste nedgången bör vara verklig, särskilt med tanke på mediernas fokus på stort drama och att alla numera håller ögonen på möjliga klimatrelaterade katastrofer.

Ju längre tillbaka i tiden man går, desto mer uppenbart blir det att dokumentationen av katastrofer i alla hörn av världen var ungefär lika pålitlig som äldre rapportering av sexualbrott. Ska man tro EM-DAT har det exempelvis varit fem gånger fler jordbävningar och vulkanutbrott på 2000-talet än det var på 1950-talet, vilket naturligtvis är orimligt. Förklaringen till den dramatiska skillnaden är att det i dag finns fler människor med större resurser att rapportera, och att dessa rapporter har större möjligheter att nå databaser som EM-DAT.

Långsamt går det, och effekterna är inte så lätta att detektera. Al Gore kommer knappast i sin livstid att behöva stå till svars för de spektakulära överdrifterna i ”En obekväm sanning”. Något är det som händer, men kanske har vi ändå tur med vädret.

Jag är ledsen, alarmister: klimatvetenskapen är inte klar på långa vägar.

Jag är ledsen, skeptiker: det är lite för varmt just nu för att kunna slappna av.

*) Fotnot: Nyligen har en av satellitserierna, RSS, uppdaterat sin modell för datainsamling, och i den nya versionen är uppvärmningen större än i den tidigare. Med den nya versionen är 2016 ett rekordår, och 1998 har förpassats till andraplatsen. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej, bra källa naturligtvis, men jag kan inte se att någon vinter sedan 1958 tydligare avviker än vad 2016-2017 gör. Kan bara se att ett år tidigare har haft en 20-gradig spike över normalvärdet, och det är 1976. Sedan är ju detta snittet norr om 80:e breddgraden, så lokalt kan det säkert ha varit varmare.

Anders Bolling, 16:23, 22 mars 2017. Anmäl

Tack för tips!

Anders Bolling, 16:11, 22 mars 2017. Anmäl

När Bolling hänvisar till satellitmätningar gör han det till en sida som använder RSS version 3.4. Det kan vara värt att känna till att RSS är i färd med att uppdatera till version 4.0 som ger en betydande ökning av uppvärmningstrenden när de korrigerar för några brister i den tidigare algoritmen: http://www.remss.com/measurements/upper-air-temperature#Version%20Notes

Thomas Palm, 15:54, 1 mars 2017. Anmäl

Äntligen så skaver bägge skorna lika mycket -precis så här ska DN vara ! välinformerad och speglande det osäkra i våra omdömen och förmenta kunskap. Mer av detta så kanske kan vi överväga att bli prenumeranter igen. Erik Emanuelsson

Erik Emanuelsson, 15:20, 1 mars 2017. Anmäl

Bra artikel och det enda fel jag hittade var att värmeböljorna i Arktis skulle varit exeptionella i år. Värmeböljorna på vintern har ofta varit 25 C och det brukar vara en två tre värmeböljor varje vinter i Arktis. DMI har statistik tillgänglig för alla år från 1958 fram till nu och det är bara att klicka sig igenom de 59 år som finns tillgängliga för att inse att det här inte är särskilt ovanligt. 1972 som var slutet på en nedåtgående temperaturtrend sedam 1945 var till exepel ett år med två temperaturstegringar som var kraftigare än de två vi har haft 2017.

Kristian Fredriksson (Webbsida), 08:32, 1 mars 2017. Anmäl

Rikt + tätt = grönt

new york

Allt pekar på att vi blir tre eller fyra miljarder till på jorden innan befolkningstillväxten stannar av.  En ganska vanlig reaktion på den upplysningen (som exempelvis förmedlades av DN i samband med världsbefolkningsdagen i juli) är att detta oundvikliga tillskott av människor innebär en oacceptabel belastning för naturen. Inte minst för att djuren berövas livsutrymme.

Att det rent fysiskt ryms fler exemplar av djur och växter på en jord utan städer och vägar säger sig självt. Människor tar viss plats. Om man vill att det ska finnas människor måste man acceptera att det inte kan finnas lika många individer av andra arter som på en jord utan människor. Men sambandet mellan ökad folkmängd och artdecimering är långt ifrån rakt.

Det är faktiskt inte svårt att hitta perioder och platser där sambandet varit det omvända. Många större djurarter pressades på kort tid till utrotningens gräns av brutal jakt för hundra år sedan, och rent av långt före industrialiseringen, när mänskligheten var betydligt mindre än i dag.

Varg, björn, lo, järv, bäver, utter och till och med rådjur och älg var sällsyntheter i Sverige (några av arterna sköts av helt) under 1800-talet, när folkmängden var mindre än hälften av dagens. Ett stort antal fågelarter utraderades i Söderhavet för tusen år sedan. I Nordamerika tros numera den förhistoriska megafaunan inte ha kollapsat av klimatförändringar utan av intensiv överjakt under några sekler eller millennier. På samma kontinent slaktades 60 miljoner bisonoxar på 1800-talet av glest utspridda jägare med gevär (se även inlägg här och här). USA hade då mellan en tiondel och en femtedel så många invånare som i dag.

I dag finns livskraftiga stammar av alla de nämnda nordiska djuren. Söderhavets öriken omhuldar sin färggranna fågelskatt med skyddsområden (även om flera arter ännu är sårbara). Och från USA kom nyligen rapporter om att antalet arter som kunnat lyftas bort från en lista över hotade arter nått rekordnivå: 19 stycken de senaste sju åren, varav 6 bara i år. Normalt brukar mellan fem och sju arter kunna avföras under motsvarande tidsrymd.

Förklaringen är naturligtvis inte den ologiska och bakvända att djurarter pressas mindre ju fler människor det finns. Den har med civilisation att göra.

Ju rikare vi blir, desto mer uppskattar vi naturen för dess egen skull och desto mer har vi råd att uppmärksamma dess problem. Ju mindre beroende vi är av att ha ihjäl djur utanför stugknuten, antingen för att få mat på bordet eller för att vi känner oss hotade, desto större sund respekt får vi för vilda artkusiner. Föreställningen att de människor som lever nära naturen, eller i den, är de som respekterar den högst må vara den intuitivt omedelbara, men låt aldrig intuitionen få vara ensam chef på hjärnkontoret.

Ingen skulle i ett rikt land i dag komma undan med att öppet förorda total utrotning av något större än zikabärande myggor eller guineamask. Maten ordnar vi på annat, industrialiserat sätt. Nytillskottet av mänskliga individer bor sammanpressade i städer. Den ännu växande befolkningen behöver inte längre enorma nya landytor.

Titta på den här fascinerande kartan över klimatavtryck i USA:s olika postnummerområden (se också bilden ovan). De största avtrycken finns i mindre orter och glesa förorter, medan storstädernas tätast bebyggda centrala delar lyser som gröna öar mitt i utsläppstopparnas röda områden. I New York framstår Brooklyn, Queens och Manhattan som ett grönt lapptäcke. Allra grönast är postnummerområde 10036. Det är mitt i Manhattans Midtown. Där ligger Times Square.

Ju tätare, desto renare.

Tre fjärdedelar av den väntade folkökningen det här århundradet kommer att äga rum i Afrika, och den afrikanska urbaniseringstakten är på väg att matcha den asiatiska, som nu är världens högsta. (Det finns bekymmersamma tecken på att den afrikanska storstadstillväxten kommer att ge upphov till sociala och ekonomiska problem som inte drabbade Asien under tidigare decennier, men det får avhandlas i egen ordning. Det viktiga i det här sammanhanget var ju i viken grad människorna lämnar naturen i fred och i stället tränger ihop sig).

Slutligen: Ibland framhålls att takten i artutrotningen nu är mycket snabbare än innan människan kom in på scenen, att vår påverkan har fört planeten in i vad som brukar kallas en sjätte massutrotning. I sin mest pessimistiska variant bygger den uppfattningen på förmodanden som är svåra att kontrollera, bland annat överslagsberäkningar av hur många insekter, svampar och andra små organismer som borde försvinna när regnskog huggs ned. Man kan dock komma fram till hög historisk utrotningstakt även om man bara utgår från kända fall bland däggdjur.

Hur som helst, jag har skrivit om artutrotningen flera gånger och ska inte fördjupa mig ytterligare denna gång, men jag vill tipsa om denna briljanta genomgång av frågan och vilka problem den är behäftad med som miljöskribenten Fred Pearce gjorde för ungefär ett år sedan. Den är kanske det mest matnyttiga som skrivits i ämnet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En falsk känsla av kontroll

För en tid sedan framkom det att Stefan Löfven är purken över att svenska folket är så missnöjt med läget i landet, trots att ekonomin går som tåget och arbetslösheten sjunker, om än långsamt. I en intervju med Financial Times i april menade han att folkets dysterhet var närmast ”surrealistisk”.

Välkommen till den mentala verkligheten, statsministern.

Det är förmodligen bara i undantagsfall stora majoriteter av befolkningar uttrycker stor tillfredsställelse med sakernas tillstånd i deras land eller i världen i stort.

Oro är vår arvedel.

Det intressanta är vi ofta gör stor skillnad på ”här” och ”där”. När det gäller oss själva, vår familj och vår närmaste vänkrets (och våra semesterorter vid Medelhavet och i Thailand, för den delen) skulle de flesta av oss nog säga att saker och ting funkar ganska bra. Missöden tar vi för vad de är; tillfälliga bakslag i det liv som i övrigt puttrar på rätt fint.

Annat är det med omvärlden, som vi inte själva kontrollerar. Läget i landet bekymrar oss redan efter några få obehagliga rubriker. För att inte tala om hur dystert vi ser på läget i Europa, eller världen.

Oro ger en illusion av kontroll.

Ungefär 85 procent av allt som bekymrar oss besannas aldrig, framkom i en undersökning som refereras i Robert L Leahys bok ”The Worry Cure”. Ett antal oroliga personer hade uppmanats att skriva ner allt de oroade sig för och sedan dokumentera hur allt hade fallit ut.

Dessutom tyckte nästan 80 procent av de som deltog i undersökningen att de kunde hantera de 15 procenten negativa utfall bättre än de väntat sig. En del menade också att de hade dragit överraskande nyttiga lärdomar.

Den undersökningen handlade mest om oro i privatlivet. Men en genomgång av domedagsrubriker om vad som befarats gå åt pipan i världen framstår siffran 85 procent icke besannat som ganska rimlig även på den nivån. Begrunda exempelvis hur följande tio kriser under 2000-talet avlöpte jämfört med vad som befarades: Ebolautbrottet, härdsmältan i Fukushima, eurokrisen, Deepwater Horizon-utsläppet, askmolnet från Island, svininfluensautbrottet, fågelinfluensautbrottet, finanskrisen, Georgienkriget, sarsepidemin.

Det handlar inte om att sluta engagera sig. Den oro som är granne med rastlöshet och nyfikenhet har bidragit till att ta mänskligheten framåt.

Men det är när oron gör gemensam sak med rädsla den blir destruktiv. Då är den ingen lek. Då leder den till en kroniskt stressad hjärna, vilket kan minska hjärnans volym, sänka ens IQ och öka risken för hjärtproblem, förtidigt åldrande och demens, skriver Don Joseph Goewey, som gett ut en bok om hur man motverkar stress.

En liten påminnelse om hur världen faktiskt har utvecklats kan vara åtminstone ett litet piller mot sådan destruktiv oro. Bland annat därför tog jag tillsammans med grafikredaktionen på DN fram en liten film som i fem berättelser ger dig världsläget på två minuter. Det är ungefär lika lång tid som det tagit dig att läsa den här texten ända hit. Klicka här för att se den. Håll till godo.

varldslaget

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Payback time: Krypen räddar oss

15693-worms_news

Mjölbaggslarver har frigolitparty.           Foto: Yu Yang, Stanford University

Om vi tänker bort klimatdelen ur begreppet ”miljö” en liten stund (eftersom den frågan på många sätt utgör en egen kategori) är miljön i allmänhet i bättre skick än den framställs. Det gäller gifter, luft- och vattenkvalitet och det gäller såväl rika som fattiga länder, även om man ska akta sig för att trivialisera de ruggiga partikelmolnen över storstäder i en del tillväxtländer, i synnerhet de indiska.

Men även om vi har betydligt bättre koll i dag än förr på vilka ämnen som skadar naturen och i vilka koncentrationer, och även om vi har betydligt lägre toleranströskel för sådana skador, både med hjälp av lagar och med hjälp av engagerade medborgare (det finns ett vakande falköga över varje känsligt habitat), betyder inte det att somt inte blivit sämre på den mer basala nivån.

Ibland tänker jag lite dystert att ett mer auktoritärt samhälle nog innebär vissa fördelar för närmiljön (förstå mig rätt: även en blind höna kan finna ett korn, som bekant). På systemnivå tar vi hand om våra sopor oändlig mycket bättre i dag än under de jäsande soptipparnas tid, men det är något med frihets- och individualitetsrevolutionen som lett till en slappare sophantering i den så att säga individnära miljön. Folk slänger skräp i parker och på stränder och skiter i att plocka upp det, helt enkelt.

Om jag anstränger mig minns jag förvisso att det rätt skamlöst kastades tomburkar och kolapapper ut genom bilfönstren längs landsvägarna i min barndom, men jag anar ändå att just den här sopaspekten försämrats. Jag ser det själv på somrarna (hur kan ungdomsgäng bara resa sig upp från sotiga engångsgrillar och kletiga frigolitlådor och lomma därifrån, utan att någon av dem ens vänder sig om?), och min okulära observation får visst stöd i de skräpmätningar som görs sedan några år.

Mycket av skräpet är plast. Det är ett på många sätt fantastiskt material som kan höja livskvalitet och förbättra hygien och på senare tid också blivit ett high-tech-material (en Boeing Dreamliners vikt utgörs till 50 procent av plast). Men volymerna är nu så enorma att 25 miljoner ton plastförpackningar varje år undkommer all form av insamling och återvinning och hamnar där det inte ska vara, exempelvis i havet.

Detta är ett av dagens verkligt obehagliga miljöproblem, eftersom det är så svårt att föreställa sig hur man ska komma till rätta med det.

Plast är svårnedbrytbart. Det har visat sig att en stor del av plasten finfördelas till ibland mikroskopiska partiklar, som hamnar i näringskedjan. Vi vet ännu inte mycket om hur dessa partiklar påverkar olika arters hälsa, men det finns tecken på att reproduktionen störs.

Produktutvecklingen mot biologiskt nedbrytbara plaster är lovande, men det hjälper ju inte mot den bråte som redan besudlar vår hydrosfär. På några ställen i världshaven har ökända väldiga ”öar” av plastsörja ansamlats (inte så kompakta att de syns som öar på nära håll, men illa nog). Så vad ska man göra? Samla in möget? Men hur?

Allt fler studier pekar mot att vår bästa chans kanske är att förlita oss på våra allra minsta medvarelser här på planeten.

För några år sedan upptäcktes i en studie i Massachusetts att vissa former av bakterier hade ätit sig in i plastbitar som samlats in i Atlanten. De här mikrobvarianterna hade dragit sig specifikt till plasten. Spanska forskare har en tid experimenterat med en bakterie som ger sig på vissa ämnen som används när man tillverkar plast. Och i vår har det berättats att japanska forskare på en soptipp i Osakaprovinsen hittade en bakterie som bryter ner polyetentereftalat, pet, en av de vanligaste förpackningsplasterna. På sex veckor omvandlade de en tunn pet-film till koldioxid och vatten.

Små gynnare, i ordets sanna bemärkelse. Det vore en dröm om de kunde hjälpa oss att slippa se sådant här:

In this picture taken on June 19, 2013 fishermen sit on a garbage filled riverbank at a dump site in Manila. The Philippines financial capital banned disposable plastic shopping bags and styrofoam food containers on June 20, as part of escalating efforts across the nation's capital to curb rubbish that exacerbates deadly flooding. AFP PHOTO/NOEL CELIS

Foto: AFP

På sätt och vis är det inte förvånande att bakterier äter plast, eftersom det mesta av det är gjort av naturlig råolja. Efter oljeutsläppet i Mexikanska golfen 2010 fick kolväteslukande bakterier minst 200.000 ton olja att försvinna.

Men det är inte bara bakterierna:

Ett internationellt utvecklingsföretag baserat i Wien och Hongkong har tillsammans med ett nederländskt universitet (älskar vetenskapsvärldens nationsgränsförakt) matat ett par svamparter med plastskräp som placerats i en behållare av agar (sjögräsgelatin) och fått fram en fullt ätbar produkt.

Det är inte första gången man konstaterar att svamp kan gilla plast. Amerikanska och peruanska forskare hittade för fyra år sedan en svampsort i Ecuadors regnskog som knaprade i sig polyuretan.

Och i höstas lyckades ett amerikansk-kinesiskt forskarteam visa att mjölbaggslarver kan äta upp frigolit. Resultaten ”tycks öppna en ny väg mot att lösa det världsomspännande problemet med plastföroreningar”, menade professor Wei-Min Wu, en av författarna till larvstudien.

Först probiotika, sedan transplantation av avföring för att rädda tarmsjuka till livet, och nu detta; bakterierna har gjort blixtkarriär från dödshot till livshopp. Och så mjölbaggar och svamp på det, som orsakat så mycket elände för oss. Nu ska vi dessutom äta insekter för att rädda världen.

Är detta krypens återupprättelse? Eller är det kanske vi själva som kommit fram till att det är payback time?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mycket måste gå fel, trots allt

Utskrift

Källor: EM-DAT och NOAA

Efter 15 års inbromsning tog uppvärmningen åter fart för ungefär två år sedan. Sedan i oktober verkar jordens termostat ha lagt i en överväxel, och temperaturen nu i februari var så mycket högre än tidigare nivåer att alla bedömare, oavsett hemvist i klimatdebatten, tappade hakan. En detaljerad genomgång av rekordslakten, som Eric Holthaus gjort i Slate, kan ge vem som helst skrämselhicka.

Medeltemperaturen hamnade ungefär 1,2 grader över 1900-talsgenomsnittet, vilket betyder i runda tal 1,5 grader över förindustriell nivå, vilket sin tur betyder att den kortvarigt redan nått den nivå som klimatöverenskommelsen i Paris för sade att den inte någonsin får överstiga (att man har ett temperaturmål och inte ett utsläppsmål är underligt, men nu är det en gång bestämt så).

En stor del av den här chockhöjningen beror på väderfenomenet El Niño, och temperaturen kommer att falla tillbaka under loppet av det här året. Men ingen vet med hur mycket, och storleken på temperaturhoppet indikerar att det finns en hel del underliggande uppvärmning. Det är lika bra att ställa in sig på att vi i alla fall inte sjunker under en grad över förindustriell nivå igen. Det är inte trivialt, och det motiverar en bekymmersrynka eller två mellan ögonen.

Nästa tankeled bör då bli att spana efter effekter. Är redan detta en farlig nivå? Det vet vi inte förrän om ett antal år.

Bland de saker vi kan se i dag är att under den tid storleken på uppvärmningen klättrat från 0,7 till ungefär 1 grad, i runda tal de senaste 20 åren, har antalet inrapporterade väderkatastrofer i världen inte ökat, trots tilltagande informationsflöde. För storm- och torkkatastrofer är trenden i stort sett horisontell, och när det gäller översvämningar har fallen som inrapporterats gått ner sedan början av 2000-talet, visar den internationella katastrofdatabasen EM-DAT. Antalet epidemier, en risk som ibland nämns som en sidoeffekt av uppvärmningen, har minskat med hela 80 procent efter en topp år 2000.

Då ska man veta att det under det dryga halvseklet från andra världskriget fram till millennieskiftet skedde en kraftig ökning av antalet inrapporterade naturkatastrofer av alla typer. Det har förstås med kommunikationer och information att göra. Ingen tror nog på allvar att det i genomsnitt ägde rum en tredjedel så många jordbävningar varje år på 1950-talet som på 2000-talet, eller en sjundedel så många stormar.

Är 2000-talets katastrofnedgång tillfällig? Kanske. Vad betyder den? Ingen vet. Det är upp till var och en att dra slutsatser efter kunskap och förmåga.

Och den som gör det gör klokt i att tänka på att det trots allt är ganska mycket som måste gå fel för att en fullfjädrad klimatångest ska vara påkallad. Skräckscenarierna bygger nämligen på allvarlig risk i åtminstone fyra lager:

1 Klimatkänsligheten (hur mycket växthusgaserna påverkar temperaturen) måste verkligen vara hög.

2 Temperaturökningen måste verkligen få mestadels negativa konsekvenser och verkligen leda till en markant ökning av extrema väderhändelser.

3 Vi kommer verkligen inte att hinna anpassa oss till förändringarna och/eller parera dem.

4 Vi blir verkligen inte så pass mycket rikare att de befarade ökade dödsfallen på grund av klimatförändringar uppvägs av ett ännu större antal liv som kan räddas.

Att reda ut huruvida allt detta kan gå fel samtidigt, eller bara en del, eller kanske inget, är inte långsökt utan vetenskapligt relevant.

När det gäller risk nummer 1 kan ju en och annan tycka att den senaste tidens uppvärmning avgjort den saken. Det vore förståeligt, men det är värt att påpeka att den nyss avslutade 15-åriga perioden av långsam uppvärmning, pausen kallad, inte gavs samma avgörande kvaliteter. Så sent som förra sommaren uppmärksammades en forskningsrapport som med ett kreativt nytt beräkningssätt kom fram till att uppvärmningspausen i själva verket var en synvilla. Tongivande klimatdebattörer var inte sena att omfamna studien. Fast så enkelt var det inte. Det brukar inte vara det. För en månad sedan kontrade en ny vetenskaplig artikel med att slå fast att jo, vi hade en uppvärmningspaus, och vi vet inte vad den berodde på. Noterbart är ett en av författarna är ingen mindre än Michael Mann, som tidigare ifrågasatt pausen och som låg bakom den beryktade ”hockeyklubbskurvan” (se förklaring här).

Klimatkänsligheten ser förvisso ut att ligga betydligt närmare IPCC:s genomsnittliga prognoser nu än för ett par år sedan, men den torra sanningen är att dom i målet inte kan fällas på länge än. Vi måste åtminstone vänta ut El Niño.

Vad ökad medeltemperatur betyder för väderextremer, en del av risk 2 ovan, är den kanske svåraste saken att räkna ut av alla svåra beräkningar FN:s klimatpanel har att göra. Panelens senaste sammanfattning kan heller inte slå fast att någon tydlig förändring hittills ägt rum när det gäller stormar, torka och översvämningar. Studierna spretar. En vanlig teori har varit att torrare områden blir torrare och våta våtare. I början av mars visade en Nature-studie att kraftiga regn tycks ha ökat med någon procent per decennium i både torra och våta områden. Fem dagar tidigare publicerades en annan studie i samma tidskrift som drog slutsatsen att klimatmodellerna tenderar att överskatta i vilken omfattning klimatförändringar bidrar till extrema väderhändelser som värmeböljor och skyfall.

För- och nackdelar med högre temperatur för olika växt- och djurarter är värt en egen utredning, men det är inte självklart att nettot blir negativt. Grödors avkastning ökar och har på 40 år fördubblats (mindre i Afrika). Huruvida ytterligare växtfrämjande koldioxid i atmosfären och längre växtsäsonger kan ge fortsatt förbättring eller om varmare väder och mer extremer tvärtom kommer att bryta trenden må de lärde tvista om – och det gör de. Men till och med Johan Rockström har konstaterat att koldioxidökningen får skogarna att växa till och öknarna att förgrönas.

Kan vi anpassa oss och parera? Jag tycker nog att Parisavtalet, som blev starkare formulerat än till och med miljöaktivister hade räknat med, är ett gott exempel på vad som kan åstadkommas när väl en kritisk massa bytt fot. Data från Internationella energiorganet IEA visar nu dessutom att de människogenererade utsläppen ligger still på tredje året, trots fortsatt ekonomisk tillväxt. Att bygga säkrare hus, skyddsvallar och annat kommer att vara en barnlek när vi väl bestämmer oss för det. Utfattiga Bangladesh lyckades redan på 1980- och 1990-talet skydda sig så pass att hundratusentals fler nu överlever cykloner.

Professorn i maringeologi Martin Jakobsson berättade för en tid sedan för en förvånad Gustaf Klarin på P1 att han inte trodde på ohanterligt snabba havsnivåhöjningar och inte ville skrämmas med domedagsscenarier. Kunskapen om vad som sker med smältande isar när temperaturen stiger är så dålig att det inte går att säga hur mycket haven kan tänkas stiga, menade Jakobsson. Han var säker på att det hela kommer att gå så långsamt att mänsligheten hinner anpassa sig: ”Det är hanterbart.”

Och risken för otillräckligt välstånd, slutligen? Med tanke på den ångande tillväxten i stora delar av världen och det veritabla raset i extrem fattigdom (utradering till 2030 är inom räckhåll) inbillar jag mig att det är den av riskerna de flesta, även de mest ångestridna, faktiskt vågar tona ner. Om riskscenario 1-3 besannas spelar förstås välståndet knappast någon roll, men det är en tanke som börjar i fel ände. Högre levnadsstandard betyder inte bara ökad livslängd i största allmänhet. De ökade resurserna är en förutsättning för såväl anpassning som förmåga att ställa om energisystemen och strypa utsläppen. Det visar inte minst de senaste siffrorna över koldioxidutsläppen. Så det är snarare med säkrad – och hållbar – ekonomisk tillväxt vi måste börja.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En så kallad 'inbromsning' är diskutabel, då värmen till världshaven ökade i samma takt. Om man drar korta anpassningar, inte de kanske 30-åriga klimatet utspelar sig över, så var ökningstakten ytterst lite lägre. Drar man om 15-årsanpassningen idag så har den takten natirligvis suddats ut och ersatts med busness as usual. 'Inbromnsingen' var mest en denialiststory, som för all del tittades på (och ofta förkastades) av forskarna. Kan vi sluta tala om den nu?

Torbjörn Larsson, 14:12, 21 april 2016. Anmäl

Sinnesfrid i en liten skrift

Skärmavbild 2016-02-09 kl. 06.44.21

Ja, bättre.         Bild från bokomslag: UNDP

Det har just dykt upp en liten skrift du med fördel kan utrusta dig med när du ska försöka få ordning på nyhetsflödet, inför långresan eller, för den delen, inför middagen med diskussionslystna vänner. Titeln närmast uppmanar till diskussion: ”Blir världen bättre?”

Den som är bekant med den här bloggen känner förmodligen igen det mesta. Boken skulle utan vidare kunna omsättas i ett eller två Hans Rosling-föredrag, vilket i och för sig inte är att förvånas över med tanke på att författaren Staffan Landin har en bakgrund på Roslings stiftelse Gapminder.

Ända sedan Landin skrev den första upplagan åt UNDP:s nordiska kontor för elva år sedan har detta lilla utbildningsmaterial på ett föredömligt sätt balanserat den oöverskådliga och mestadels deppiga mediebilden av hur det går för oss. Den nya versionen, tajmad efter höstens lansering av de nya globala utvecklingsmålen, har blivit ännu lite bättre, ännu lite stringentare.

”Världen är bättre än vi tror”, slås det fast, och enkelt och tydligt, tydligare än brukligt, förklaras varför vi tror fel:

”Tv-nyheterna berättar om krig, epidemier och naturkatastrofer men uppdaterar dig sällan om långvarig fred eller frånvaro av sjukdomar eller katastrofer. Filmer, böcker och tv-serier behöver ett spänningsmoment, och hjälporganisationer behöver visa problemen de försöker lösa. Det är upp till dig att försöka balansera alla dessa bilder, sätta dem i ett sammanhang och skapa en egen uppfattning om läget i världen. Det är otroligt svårt. Särskilt svårt är det när man redan på förhand har en förutfattad bild av hur världen ser ut.”

I dessa dagar är det särskilt välgörande att läsa att ”rädsla och överdriven oro skapar fördomar och hat. Fördomar frodas i okunskap. När situationen beskrivs som att vi står på avgrundens brant blir lösningarna allt mer desperata. Letandet efter syndabockar kan lätt ta fokus från sökandet efter varaktiga lösningar på de problem som faktiskt finns.”

Kunde inte sagt det bättre själv.

Det bästa med världens utveckling de senaste 30 åren är den dramatiska förbättringen i hälsa och utbildning och det snabba raset för extrem fattigdom. Denna anastrof behöver alltid återberättas, även om dessa förbättringar faktiskt långsamt börjar bli kända.

Tonvikten i en del av de andra kapitlen kan man ha synpunkter på. Miljödelen är väl snäv med tanke på ämnets enorma storlek. En enkel förklaring är att skriften utgår från FN:s nyss avbockade millenniemål, och där ordades inte mycket om miljö.

Samtidigt sade millenniemålen inget alls om relativ ojämlikhet och klyftor (annat än mellan könen), men det är uppenbarligen något som engagerar Landin. Kapitlet om ojämlikhet är enligt mitt förmenande det intellektuellt bästa bidraget i boken. Det bjuder på ett ganska komplicerat men mycket lärorikt och belysande resonemang som visar att det är svårt att mäta ojämlikhet. Ökar eller minskar klyftorna här i världen? Det beror på var man placerar måttstocken. Den förenkling som ligger närmast sanningen är att de minskar mellan länder men ökar inom länder.

Jämlikhetsresonemanget siktar i stor utsträckning framåt, för nu när utraderandet av extrem fattigdom – ett absolut tillstånd – är inom räckhåll är naturligtvis frågan vart vi ska ta oss sedan. Snart har inget land en medellivslängd under 70 eller barnadödlighet över en procent, men det går inte att utradera bottenplaceringar i tabeller. Om de fattiga blir mindre fattiga men de rika också hela tiden blir rikare, vad innebär det för utvecklingen? Hur stora skillnader är okej, mellan länder och inom länder? Sådant kommer att fortsätta att gnaga i politiken och föda vår oro. Relativ fattigdom kan aldrig försvinna.

Det är lite synd att inte också demokratikapitlet försetts med en motsvarande djupanalys. Demokrati är väldigt många saker i ett samhälle, bland annat tillgång till information. Kanske ges organisationen Freedom Houses frihetsmått lite för stor tyngd. Men det är en randanmärkning.

Att siffrorna över dödligheten i krig och katastrofer passerat genom Max Rosers faktasajt Our World in Data är ett klokt val. Det är förmodligen krigen som skrämt folk mest de senaste åren. När man räknar krigsdöda som andel av världens befolkning, vilket Roser gör, blir den otvetydiga uppgång Syrienkriget representerar en krusning jämfört med de vågtoppar av blod och död världen fick stå ut med på sextio-, sjuttio- och åttiotalen.

Den som läser den här lilla boken, hela boken, kan inte gärna dra någon annan slutsats än att titelns fråga är retorisk. Men det sitter verkligen långt inne att säga det även för dem som kan fakta. När ”Blir världen bättre?” släpptes häromdagen var alla som höll i presentationen noga med att betona att ”det beror på vad man tittar på och vem man frågar” (det är också ungefär så skriften sammanfattas på baksidan).

Behövs verkligen den där ängsligheten? Att våga lita på trenderna fullt ut är inte kränkande mot dem som fortfarande har det svårt, och det aktiverar inte någon ond besvärjelse.

De åtta millenniemålen gick i mål med klart godkänt. Nu har FN:s 193 länder enats om att sträva mot att så att säga göra klart jobbet till år 2030 med 17 nya och betydligt djärvare globala mål.

Glöm nu inte att det inte är FN som ska ordna detta. De här målen kan uppnås även om inte ett enda möte hålls i skrapan vid East River i New York på 15 år. Det är företag, organisationer, politiska och ekonomiska ledare, uppfinnare och medborgare som du och jag som kommer att ordna biffen. Men det är rätt att sätta upp mål, för den psykologiska effekten av mätning och jämförelser, och för vår förmåga att hålla fokus.

Läser du snabbt kan du ta dig igenom boken på en timme – en väl investerad timme som kan ge dig en smula frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Bra jobbat P3, men det är inte uppvärmningen, det är fattigdomen

MUSIKHJÄLPEN LINKÖPING

”Musikhjälpen” samlade i år in 31 miljoner till klimatflyktingar. Foto: TT

Uppvärmningen detta El Niño-år, särskilt i höst, är verkligen spektakulär. November bjöd på en veritabel slakt på temperaturrekord på strängt taget alla kontinenter. Det här året kommer att bli det varmaste som uppmätts.

Den närmst bisarra decembervärmen i Nordeuropa har förmodligen inte med den ovanligt starka El Niño att göra och behöver som enskilt fenomen inte ens ha med den globala uppvärmningen att göra, men den spär onekligen på känslan av att något skumt är i görningen.

Att 194 länder lyckades skriva under ett substantiellt globalt klimatavtal är ett utvecklingssteg värt att hylla. Såvitt man kan bedöma blev avtalet ungefär så långtgående man kunnat hoppas utan att vara diplomatiskt orealistiskt. Det där med diplomatisk och politisk realism brukar oroa de otåliga, men man ska komma ihåg att sådant bara har avgörande betydelse i fördragsögonblicket. Nu finns avtalet på plats och kan ganska snabbt – om inte den energitekniska utvecklingen plötsligt stannar – visa sig fungera som ett golv, precis som Kyotoprotokollet gjorde.

I det här läget känns envetna ifrågasättanden av själva uppvärmningen och att det finns ett mänskligt delansvar olustiga och ovärdiga. Det behöver sägas. Men: När väl det är sagt måste vi börja föra en friare och sakligare diskussion om uppvärmningens konsekvenser.

En del av det som påståtts under de hektiska veckorna inför och under klimatmötet har (i vanlig ordning) varit av tvivelaktig sanningshalt. På grund av vad otaliga politiker och debattörer hävdar och vad som torgförs i otaliga medierapporter tror många på allvar exempelvis att kopplingen koldioxid-temperatur är kvantifierad och klar, att stormarna nu är fler, att öknarna breder ut sig, att öarna i Söderhavet redan sjunker och att länderna i tropikerna är de som märker av uppvärmningen mest. Inget av detta stämmer (se här, här, här, här och här).

I helgen avslutades ”Musikhjälpen” i P3. Årets tema var hjälp till klimatflyktingar. Om meningen är att man ska knyta begreppet till den globala uppvärmningen, vilket det tycks vara om man läser SR:s förklarande text, är det fel på två olika sätt. Å ena sidan kan man säga att det inte (ännu) finns några klimatflyktingar, eftersom det inte är en större andel människor nu än förr som måste fly på grund av extremväder. Å andra sidan kan man säga att klimatflyktingar alltid har funnits, eftersom folk, framför allt fattiga, i alla tider tvingats lämna sina hem på grund av stormar, översvämningar och torka. Oftast korta sträckor och tillfälligt.

De enda klimatflyktingar som bevisligen kan kopplas till jordens senaste temperaturökning är väl några tusen medborgare från olika Söderhavsnationer, främst Tuvalu, som redan flyttat eller planerar att flytta till Nya Zeeland och andra högre belägna landmassor. Men forskningen om atollöarna i Stilla havet och Indiska oceanen visar att deras tidiga flykt knappast är motiverad, eftersom öarna inte alls har sjunkit. Majoriteten har rent av vuxit. Det beror på att de kontinuerligt byggs på av material från reven. Detta motsäger inte, nota bene, att havsytan stiger, för det gör den, med runt tre millimeter om året i genomsnitt. Men om ö-tillväxten fortsätter att hålla minst samma takt som havshöjningen lär i alla fall ingen av dessa klimatprofilerade önationer försvinna.

Kan man då inte tänka sig att det blir fler klimatflyktingar i framtiden om uppvärmningen fortsätter? SR:s avsikt med att samla in 31 miljoner kronor i december 2015 är knappast att sätta in dem på ett bankkonto till förmån för klimatflyktingar i en oklar framtid. Och vad viktigare är: antagandet om fler framtida klimatflyktingar är mycket tvivelaktigt om man betänker hur snabbt fattigdomen i världen nu minskar. Andelen extremt fattiga enligt FN:s definition är redan under tio procent, och den var fyra gånger så hög för 25 år sedan. I vilken värld är utsattheten för extremväder störst: en med halva befolkningen i extrem fattigdom eller en med mindre än en tiondel? En förödande cyklon dödade en halv miljon människor i Bangladesh 1970. 37 år och en fyrdubblad BNP per capita senare dog 4.000 människor i en lika stark cyklon i samma land.

Siffrorna över antalet människor, och ännu tydligare andelen människor, som dör på grund av väderrelaterade katastrofer talar sitt tydliga språk: de sjunker. Däremot publiceras med jämna mellanrum data över kostnaderna för materiella förluster i översvämningar och stormar, och de stiger. Det beror på att vi blir allt fler och rikare, och eftersom vi blir rikare försäkras allt fler tillgångar. Dessutom vill rikare människor allt oftare bo i fina vattennära, och utsatta, lägen.

Talet om klimatflyktingar är egentligen Norman Myers fel. Oxfordprofessorn i miljövetenskap (den brittiska motsvarigheten till Johan Rockström, ungefär) gjorde i mitten av 1990-talet en halsbrytande beräkning av hur många klimatflyktingar som kunde väntas i takt med att den globala uppvärmningens effekter började bli kännbara. Han hävdade att det redan 1995 fanns 25 miljoner sådana, varför man får förmoda att han definierade alla tiders väderrelaterade evakueringar och andra flyttningar som ”klimatflykt”. Nå, han antog i alla fall att antalet skulle fördubblas till 50 miljoner 2010 och 30 år senare nå runt 200 miljoner. Detta upprepade han så sent som 2005. Hur kom han fram till dessa dramatiska siffror? Han lade helt enkelt samman alla människor som levde i områden som ansågs löpa ökad översvämningsrisk.

Myers gissningar fick enorm spridning, naturligtvis i medier och bland miljöpolitiker, men också långt in i FN-systemet. FN:s miljöorgan UNEP använde antagandet om 50 miljoner klimatflyktingar på sin hemsida ända till 2011 – året efter det att massflykten skulle vara ett faktum – då man utan vidare förklaring tog bort den pinsamma referensen. Inte en enda extra klimatflykting kunde ju beläggas.

I fjol konstaterade FN:s klimatpanel nyktert att det helt enkelt inte går att slå fast hur många som flyr på grund av klimatrelaterade problem. Samma besked får jag av demografen Lena Lundkvist på SCB, som inte använder termen klimatflyktingar. Skälen till att folk ger sig av är och har alltid varit komplexa. Forskarna är oense om vad en klimatflykting egentligen är.

Ändå lever begreppet envist kvar. FN:s flyktingorgan fortsätter att bidra till begreppsröran. Det finns till och med akademiker som på fullt allvar ger klimatförändringarna en del av skulden för Syrienkriget. Sådana skrivbordsfantasier hjälper ingen, vare sig krigsoffren eller de som försöker förstå och lära sig av politiska, etniska och religiösa konflikter. De bara skymmer sikten.

Det hade alltså varit mer verklighetstroget om ”Musikhjälpen” i år helt enkelt flaggat för att de samlade in pengar till offer för naturkatastrofer, vilket i alla tider är en alldeles ypperlig ambition. Eller till att bekämpa fattigdom, roten till i princip allt mänskligt elände. För det var vad Gina, Kodjo och Linnea gjorde, och med den äran.

Möjligen är den här typen av slirande på fakta inte hela världen om det är vad som krävs för att åstadkomma ett bra klimatavtal (fast det tror jag egentligen inte, och det vore sorgligt om det var så). Politiker, debattörer och journalister påstår regelmässigt felaktiga saker om fattigdom, brottslighet och krig också, och den perfekt faktabaserade informationsmiljön är förmodligen en mycket avlägsen dröm.

Men det vore ändå välgörande för allas vår syn på problemet om alla klimatrön kunde nå ut på samma villkor. Nu är i princip hela världen med på ungefär samma noter, med undantag för USA:s republikaner. Det vi med säkerhet vet redan har hänt – att temperaturen stigit i luft, hav och sjöar, vilket gett fler värmeböljor och smält isar – är oroande nog. Det kanske inte vore så farligt, då, att berätta hur det ligger till med Söderhavsöarna, stormarna, öknarna och ”klimatflyktingarna”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Extrem överbefolkning är den enskilt mest förödande faktorn oavsett fattigdom och att det nu är sjunkande födelsesiffror på många håll. Jorden tål inte dessa enorma människomassor och migrationen är ffa ett uttryck för överetablering och den enorma belastning som livsmiljön utsätts för. Vem vill inte ha en hög levnadsstandard ? Men om vi vill tävla med råttorna i numerär får vi sannolikt leva som dem. Göran Nyrén

Göran Nyrén, 09:23, 6 januari 2016. Anmäl

Kan detta vara"... not the end, not even the beginning of the end, but perhaps the end of the beginning" som Chrurchill inte sade angående den massiva desinformationskampanjen på klimatområdet ?

Leif Lindau, 09:14, 31 december 2015. Anmäl

Jag instämmer i den övriga lovsången och i konstaterandet att detta ännu inte kan skrivas på DNs nyhetssidor. Varför? Karin Bojs var på sin tid en stoppkloss men nu är det väl lite öppnare?

Gösta Oscarsson, 12:15, 28 december 2015. Anmäl

Så förbluffande att läsa någon som kan säga hur det faktiskt ligger till. Med en koppling till DN också? Mystiskt. DN skulle knappast släppa fram något så o-korrekt? Eller? Nästa steg vore att belysa de positiva konsekvenserna av en ökad CO2-halt i atmosfären, och en något ökad temperatur. Detta med tanke på att vi måste under de kommande fyrtio åren producera lika mycket livsmedel som mänskligheten gjort sammantaget under hela sin existens. Avkylning och lägre CO2-halt skulle vara förödande.

Jens Hultgren (Webbsida), 01:28, 28 december 2015. Anmäl

Tack!

Anders Bolling, 07:00, 27 december 2015. Anmäl

Bra skrivet. Varför blir inte detta en artikel i vanliga DN? Är detta för känsligt för DN att ta med i ordinarie tidning? Bryter det för mycket mot den politiska korrektheten?

Henrik Mahlberg, 20:40, 26 december 2015. Anmäl

Utmärkt skrivet. Bangladesh är ett bra exempel på att det är bättre stanna och kämpa än fly. Adaption med andra ord.

Lars Kronqvist, 11:03, 24 december 2015. Anmäl

Oj vad bra skrivet! Visserligen anser jag att människan definitivt kan minska sion inverkan på jorden och därmed klimatet men att belysa "floskeln" klimatflykting är klargörande och nyttigt. Kanske dags att belysa floskeln varför man är rasist om man vill minska flyktingmottagandet?? Kanske även att ifrågasätta meningen att "Sverige inte tar ansvar om "strängare" regler införs". Trots allt så finns 1/6 av Europas flyktingar i Sverige.

Niklas Alin, 09:21, 24 december 2015. Anmäl

Vilken underbar julklapp. En artikel som sållar fakta från fantasier i klimatfrågan och förmår hålla fokus på världens verkliga problem.

Benedicta Lindberg, 09:18, 24 december 2015. Anmäl

Trumfkort för klimataktivister

El Nino

Årets El Niño sägs vara i samma styrkeklass som den 1997–1998. Det som genererar så många rubbningar i vädermönstren och höjer medeltemperaturen är att varmt havsvatten som normalt stannar i västra delen av Stilla havet rör sig österut. (Vitt = varmt på satellitbilderna.) Foto: Nasa/AP

Veckorna före stora klimattoppmöten brukar motsägelsefullt nog sällan vara särskilt roliga för genuint klimatintresserade. De är för det mesta en raksträcka fylld med politiskt spel och ett antal larmrapporter för att förstärka budskapet från FN:s klimatpanel. Inget fel på larmrapporter, nödvändigtvis, men det finns andra sorters studier också.

Denna höst har det faktiskt, ska sägas, ramlat in ett par rön som inte legat precis i toppmötesfåran. Det ena lärde oss att isen i östra Antarktis växer till mer än vad isen i västra Antarktis smälter av, vilket netto alltså ger ett plus. Det andra var en sifferjustering från Peking som lärde oss att Kina har släppt ut en miljard ton mer koldioxid per år än vad man tidigare angivit, molekyler som alltså måste ha absorberats någonstans, oklart var.

Det senare var ju ingen forskningsrapport, men båda berättelserna sätter fingret på en central punkt i klimatfrågan, nämligen osäkerheten om detaljerna.

Ibland tänker jag att det enda som egentligen har någon verklig betydelse i denna vår tids mest genomgripande politiska fråga är klimatkänsligheten, alltså hur mycket uppvärmning en viss mängd utsläpp ger. De kvardröjande oklarheterna kring detta är avsevärt större än vad som märks i de officiella bulletinerna inför Parismötet om drygt två veckor.

Konceptet “tvågradersmålet” återges i alla sammanhang utan vidare funderingar, vilket ger intrycket att det är järnhårt fastgjutet vid en viss utsläppsnivå, oavsett vad observationer visar. Det är från vetenskaplig synvinkel en smula olyckligt. Bättre vore att som mål ange den koldioxidhalt i atmosfären man bedömer ger en uppvärmning om högst två grader över förindustriell nivå.

Men jag förstår den pedagogiska poängen. Och jag inser att frågan förmodligen måste framställas som avgjord för att politiska beslut ska vara möjliga. Det finns en politisk logik i det. Det är bara lite tråkigt för den klimatintresserade.

Det finns i år ett klimatologiskt sakförhållande som utan tvekan kommer att spela klimataktivisterna i Paris i händerna. Till skillnad från Köpenhamnsmötets år 2009, som inte var anmärkningsvärt varmt och dessutom bjöd på svinkallt vinterväder precis när konferensen ägde rum, har toppmötesdelegaterna denna gång ett rekordvarmt år som fond för sina överläggningar. El Niño är i full sving, och 2015 blir troligen det första år då vi passerar det symboltyngda riktmärket 1 grad över förindustriell nivå.

Eftersom kurvan över jordens medeltemperatur från slutet av 1990-talet fram till i fjol var ganska plan (man talar om en uppvärmningspaus) väcker detta faktum ett par frågor hos den nyfikna: Vad innebär den nya nivån för trenden, och borde inte väderfenomenet El Niño ge ett ännu större avtryck?

Om vi börjar med det sistnämnda anses styrkan i den pågående El Niño ligga i samma härad som den beryktade omgången 1997-1998. Den gången blev det ett enormt utslag på kurvan över den globala medeltemperaturen, men nu handlar det om ett beskedligare skutt.

Jag har aldrig hört Markku Rummukainen ta i när han förklarar forskningsläget, inte åt något håll. ”Olika El Niño-år ger olika stark effekt”, säger den IPCC-meriterade klimatforskaren följaktligen på sitt stillsamma vis när jag ringer och frågar om saken, och han påminner om att två av de fem hittills varmaste åren inte varit El Niño-år medan tre har varit det.

Och trenden? Den brittiska vädertjänsten Met Office säger att med den väntade värmen 2015 och 2016 blir temperaturökningstakten på ett decennium ungefär 0,2 grader, det vill säga i stort sett den takt som rådde i slutet av 1900-talet. Skulle den fortsätta skulle vi nå två grader över förindustriell nivå om femtio år.

Men när El Niño-effekten klingat av är det sannolikt att medeltemperaturen 2017 och kanske även 2018 faller tillbaka en aning. Och med den utsläppstakt vi haft och ännu har skulle vi faktiskt enligt de flesta klimatmodellerna ha befunnit oss på en ökningsbana som gett ännu lite kraftigare uppvärmning.

Det mesta pekar hur som helst på att den omdebatterade uppvärmningspausen är bruten, även om det inte skett med buller och bång. Men det är lite anmärkningsvärt att hävda att den aldrig funnits, vilket är det mer eller mindre uttryckliga budskapet i ett par årsfärska studier. Den mest omnämnda kom i juni och skrevs av en forskargrupp kring Thomas Karl på USA:s meteorologiska myndighet NOAA. När jag träffade miljöprofessorn Johan Rockström för några veckor sedan menade denne att Karls studie ”fullständigt mosat” idén om en paus. Nja.

Met Office konstaterade så sent som i september att “orsakerna bakom den senaste tidens inbromsning i den globala temperaturökningen och att förutspå när den kommer att upphöra är ett aktivt forskningsämne”. Markku Rummukainen säger för sin del om Karls studie att han ”inte brukar dra stora växlar på enskilda studier”, och han fastslår: ”Det är uppenbart att temperaturökningen inte är linjär.”

Alltså: Det fanns en paus, men nu är värmen på igen, även om trycket i pannan ännu inte riktigt är på rött. Fast det lär räcka till för att det ska bli högtryck i konferenshallarna i Le Bourget i början av december.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är beklagligt och konstigt att man inte förstår hur osäkra klimatprognoser är, eller hur komplexa och oförutsägbara systemen är. Det är beklagligt att man av politiska skäl måste låtsas överdriven precision och nedvärdera invändningar. Men det finns mycket som talar för att något hemskt kan hända om värden inte drar i bromsen hårdare det närmaste decenniet än vad den kommer att göra i Paris. Så mer än Paris har mitt stöd. Hoppas det blir varmt i Paris så hotet ter sig troligare.

Dag Lindgren, 14:09, 14 november 2015. Anmäl

Historiens maffigaste att göra-lista

Beckham United Nations

Installation i FN inför beslutet om nya utvecklingsmål. Foto: TT

 

Det smarta gardet bland världspolitikens analytiker ler lite överseende, kanske en aning snett, åt FN:s nya globala mål. Ambitionsnivån väcker förvåning, om inte löje. Utrota all fattigdom överallt? Stoppa alla former av diskriminering mot kvinnor och flickor överallt? Behjärtansvärt, fint och riktigt, visst, men seriöst? Makt- och penningsugna ledare gör väl ändå som de vill?

Jag skannade igenom Världsbankens data och såg att Malaysias BNP per capita nådde världsgenomsnittet 2013 och hamnade två procent över snittet 2014. Landet är nu rikare än Turkiet och ser ut att gå om Brasilien i år. Det har inte uppnåtts med FN-mål eller bistånd utan med ekonomisk tillväxt. Utan ekonomisk tillväxt är det i princip omöjligt för ett fattigt land att uppnå något som helst värdefullt för medborgarna.

Länder kan bara utvecklas om de uppnår en inre drivkraft. Hur en sådan uppstår finns det inget universellt facit till. Det krävs vissa politiska och sociala förutsättningar, och de kan falla på plats genom idogt arbete av framsynta ledare, genom att händelser öppnar vissa fönster, eller genom tur.

Att Afrika söder om Sahara kommit i gång sedan 15-20 år beror mer på 1990-talets reformer och fredsavtal än på bistånd.  Den gamla typen av bistånd har kritiserats av förra världsbanksekonomen William Easterly och andra för att vara närmast destruktivt. Många miljarder dollar har gått till spillo på feltänkta projekt. Men det är det där med barnet och badvattnet: Visst slags bistånd, i synnerhet sådant som pricksäkert riktas in på bättre hälsa, är oerhört effektivt, vilket exempelvis filosofen William MacAskill nyligen visat.

Och man får inte välutbildade och friska befolkningar per automatik med högre BNP- tillväxt. Man måste prioritera. Politiska beslut är avgörande. Nigeria är fyra gånger rikare än Rwanda men har ändå kortare medellivslängd och betydligt högre barnadödlighet. (Politiskt system verkar dock inte spela särskilt stor roll för hälsan. Kuba, Costa Rica och Chile, som vandrat väldigt olika politiska stigar genom decennierna, har ungefär samma medellivslängd och barnadödlighet i dag.)

Vilket för oss tillbaka till FN:s behjärtansvärda mål. För att börja göra rätt saker med de pengar som trillar in när väl tillväxten kommer i gång är uppsatta mål inte så dumt, särskilt inte om de klubbats på global nivå i ett myndigt sammanhang.

Det finns något psykologiskt mycket intressant med mål. De må finnas i en statsbudget, en hushållsbudget, ett nyårslöfte eller en sladdrig att göra-lista en vanlig tisdag; när ambitionerna väl satts på pränt upplevs de på något sätt som en verklighet att förhålla sig till. Även om inget straff väntar den som slarvar är det svårt att glömma den där kartan. Det är målens välsignelse. Förbannelsen, om man ska vara lite drastisk, är att missade mål beskrivs som ett misslyckande även om allt gått bra, bara inte riktigt så bra som man hoppats. Så är det med flera av FN:s millenniemål som löper ut i år.

Så vi ska nog vara glada över att 193 länder denna fredag skriver historiens maffigaste att göra-lista, där de åtar sig att jobba för att det mesta av det som är dåligt här i världen ska bli om inte bra så i alla fall betydligt bättre om 15 år.

Vad ska man ha FN till om inte målet är att allt ska bli bättre? Det står faktiskt i FN-stadgan att vi vill ”betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som är nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet, och att i dessa syften öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar.“

Men låt oss göra det, då.

Medan vi fastnar i nutidens alla bekymmer kryssar sig världen fram ganska bra. Rätt vad det är har vi nått fram. Här är tre prognoser för de nya globala målen för hållbar utveckling:

• Mål 1, delmål 1 och 2: Till 2030 utrota den extrema fattigdomen överallt och halvera andelen som klassas som fattiga enligt nationella definitioner. Trenden talar för att det kommer att lyckas.

• Mål 3, delmål 1 och 2: Minska mödradödligheten till högst 70 per 100.000 födslar (från drygt 200 i dag) och minska barnadödligheten till 2,5 procent (från 4,3 i dag). Vi vet vilka åtgärder som krävs, och de är enkla och billiga. Det går.

• Mål 16, delmål 1: Avsevärt minska alla former av våld och dess relaterade dödstal överallt. Bygger lite på hur ”avsevärt” ska tolkas, men om långtidstrenden håller i sig når vi dit.

Andra mål kan vara svårare, och en del är kniviga att mäta. Men det understår oss faktiskt inte att göra oss sämre än vi är.

Här är alla de 17 nya huvudmålen (det mesta av konkretionen finns i delmålen; se här):

1. Utrota all form av fattigdom överallt.

2. Utrota hunger, säkerställa tillgången till mat och förespråka ett hållbart jordbruk.

3. Garantera ett hälsosamt liv och välmående för alla åldrar.

4. Garantera utbildning av god kvalitet för alla och främja livslångt lärande för alla.

5. Uppnå jämställdhet och att alla kvinnor och flickor har större självbestämmanderätt.

6. Garantera säker tillgång till rent vatten och sanitet för alla.

7. Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig och hållbar energi för alla.

8. Främja en hållbar och inkluderande ekonomisk tillväxt med produktiv sysselsättning och anständiga jobb för alla.

9. Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.

10. Öka jämlikhet inom och mellan länder.

11. Göra städer och mänskliga bosättningar säkra, motståndskraftiga och hållbara.

12. Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

13. Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser.

14. Bevara och nyttja haven och marina resurser på ett hållbart sätt.

15. Skydda, återställa och främja hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa markförstörelse och hejda förlusten av biologisk mångfald.

16. Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.

17. Stödja verkställandet av hållbar utveckling och förnya det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

människan spår,men tiden rår.

Nilz Toren, 02:53, 26 september 2015. Anmäl

Gärna globalt klimatavtal, men skippa paniken

≈RETS NYHETSBILD UTLAND Henrik Montgomery, Scanpix JURYNS MOTIVERING Denna bild fÂngade oss direkt. Ett naket ˆgonblick av maktens v‰rldsordning samlad i ett rum utan s‰kerhet. 1:a pris USA:s president Barack Obama lyssnar tillsammans med Europeiska kommissionens ordfˆrande JosÈ Manuel Barroso, Tysklands fˆrbundskansler Angela Merkel, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premi‰rminister Gordon Brown p Danmarks premi‰rminister Lars L¯kke Rasmussen under slutskedet av FN:s Klimattoppmˆte COP15 i Kˆpenhamn. Ordfˆranden fˆr mˆtet, Lars L¯kke Rasmussen, fˆrsˆkte sent p fredagskv‰llen den 18 december f ledarna fˆr EU och USA att under informella former komma fram till en gemensam stÂndpunkt infˆr slutfˆrhandlingarna. Mannen bakom Fredrik Reinfeldt ‰r statssekreterare Gustaf Lind och kvinnan till v‰nster om Nicolas Sarkozy ‰r hans ˆvers‰ttare. Foto Henrik Montgomery / Scanpix code 10060

Dystra världsledare begrundar svårigheterna att fördela ansvaret efter det upphaussade klimatmötet i Köpenhamn 2009, som drabbades av pyspunka. Foto: Henrik Montgomery

 

Rapporteringen om vädret är massiv denna sommar av osedvanligt orättvis värmefördelning mellan Medelhavet och Östersjön. Av den lär man sig dock föga om klimatläget i mitten av nådens år 2015. Här är ett försök att bringa viss klarhet. Följande fyra tankar tänks med fördel samtidigt:

1 Världen blir varmare.

2 Vi är långt ifrån skräckscenarierna för klimatet.

3 Det vore utmärkt med ett globalt utsläppsavtal i Paris i vinter.

4 Det är ingen katastrof om det inte blir något avtal då heller.

Man kan väl säga att den globala uppvärmningen är tillbaka på spåret. Förra året var det hittills varmaste som uppmätts, om än med en ganska liten marginal, och 2015 är på god väg att bli ett nytt rekordår. Perioden januari till juni i år är det hittills varmaste första halvåret. I år finns en så kallad El Niño-effekt som förstärker uppvärmningen, men fjolåret toppade utan sådan draghjälp. Så signalen finns där.

Med de nya topptemperaturerna har det skett en lustig vändning i debatten. De som tenderar att dämpa larmen har under några år haft lite vind i seglen på grund av en utdragen period utan påfallande uppvärmning, en period som visade sig bli ungefär 15 år lång. Fram till i fjol framhölls denna uppvärmningspaus så ofta som möjligt i det hörnet av debattfältet, medan den dominerande, mer bekymmersorienterade delen av fältet i stort sett inte nämnde temperaturen. Där framhölls i stället alltid de oavlåtligt ökande koldioxidutsläppen. Det blev till slut ett besynnerligt glapp.

Nu när medeltemperaturen de facto börjat stiga igen har larmtrumslagarna åter fått sina spinnakrar fyllda av medvind. De lyfter med förnyad självsäkerhet fram nya studier som antyder att det nog egentligen aldrig var någon paus. Nå, man kan diskutera definitionen av ”paus” (och det görs), men tveklöst har temperaturen om inte legat still i 15 år så stigit avsevärt mindre än i IPCC:s scenarier, vilket klimatpanelen ju faktiskt självt konstaterar i sin senaste sammanvägda rapport.

Naturligtvis har forskarna lärt sig en faslig massa sedan klimatpanelen drog i gång för 25 år sedan, men faktum är att antagandet om jordens klimatkänslighet, förenklat uttryckt hur mycket temperaturen kan stiga vid en fördubbling av koldioxidhalten, inte ändrat sig på ett kvartssekel. Den nedre gränsen för intervallet höjdes en aning i förrförra rapporten men sänktes igen i den senaste (till 1,5-4 grader C). Det är en god illustration till hur magnifikt komplicerat klimatsystemet är.

Vi kan i alla händelser räkna med en fortsatt uppvärmning på någon nivå. Vad denna konkret kommer att betyda för väder och natur är tämligen oklart, förutom att vi får fler varma dagar och färre kalla nätter. Issmältningen i Arktis är den mest handfasta förändringen hittills. När det gäller extremväder finns ingen tydlig utveckling. Det finns tecken på ökad nederbörd där det redan regnar mycket. Högre medeltemperatur behöver inte betyda högre temperatur överallt. Teorierna om hur mer koldioxid och varmare klimat påverkar växter och djur är inte samstämmiga.

Denna osäkerhet hindrar inte ett ögonblick att det vore en välgärning om världens ledare i Paris den 11 december lyckas komma en bit till på vägen mot ett omlagt energisystem. En utfasning av vårt fossilberoende är en god miljöidé under alla omständigheter, och en kalkylerad klimatrisk, oavsett riskens storlek, stärker argumenten.
För snart sex år sedan genljöd budet om fiaskot i Köpenhamn över världen. När de skyhögt uppskruvade förhoppningarna inför det klimattoppmötet grusades drogs ångestladdade slutsatser om att det nu var ”för sent” att göra något åt den globala uppvärmningen. Det fanns på sina håll en inte särskilt konstruktiv känsla av panik. Men det var ju inte för sent för någonting, det var bara idén om en 194-nationerslösning som fick sig en hård törn.

Det som hänt sedan dess är att den miljöpolitiska, diplomatiska och inte minst tekniska utvecklingen har fått pågå så att säga organiskt – unilateralt, bilateralt och multilateralt – utan anspända FN-möten där prestige, skam och skuld ligger som surdegar på förhandlingsbordet. Nu har utsläppsgiganterna Kina och USA på egen hand tagit initiativ för minskningar, och EU har för sin del skärpt sina krav ytterligare sedan Köpenhamn. Det som sker är inte bara pappersexercis: Förra året ökade inte koldioxidutsläppen, trots stabil tillväxt. Det var första gången kopplingen bröts.

Vad som är ännu bättre är frånvaron av panik, som gör det möjligt för exempelvis de afrikanska länder som nu äntligen fått tillväxt att lyfta sig ur den djupaste fattigdomen med hjälp av den energi som står till buds, det vill säga i huvudsak kol och olja ett bra tag till.

Som vanligt kommer energiomställningen att gå fortare än de flesta trott när den väl kommer, och ingen kommer att förstå riktigt hur det gick till, för det fanns ju inget globalt avtal. Det bara hände. Varför? För att ett fossilfritt system är en bra idé, och i en värld som huvudsakligen domineras av fria länder kommer goda idéer till slut att konkurrera ut dåliga. Inga världsledare avfärdar klimatfrågan i dag. Inga världsföretag heller. Till och med den gamle klimatalarmisten Johan Rockström har blivit ett slags marknadskramare med sin nya hoppfulla stil*.

Det vore inte fel med ett globalt avtal i den franska huvudstaden som befäster en gemensam färdriktning. Men världen kan för det mesta faktiskt sköta sig ganska bra utan FN.

 

*) Tidningen Filter hade i december en läsvärd genomgång av klimatdebatten i Sverige med fokus på Rockström.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Så sant! Det känns bra. /Anders B

Anders Bolling, 10:38, 18 augusti 2015. Anmäl

Hittills verkar jordens befolkning lagt 1 500 miljarder dollar på "klimatåtgärder". Just nu finns det planer på 1 200 nya kolkraftverk. Det verkar som om de åtgärder som hittills är gjorde är meningslösa. Vad har slöseriet gått till? Mutor? Meningslös vindkraft? Svindyra solceller? Vad hade man kunnat gjort med 1 500 miljarder dollar om man använt dom smart?

Henrik Mahlberg, 20:09, 2 augusti 2015. Anmäl

För första gången på åratal enbart kloka och avvägda synpunkter i kommentarerna! Det speglar att frågan mognat och att vi blivit av med de värsta fanatikerna på båda sidor. Deras enda bidrag var att kasta skit i det komplicerade maskineri vars många kuggar nu äntligen börjat röra sig i rätt riktning. Det känns hoppfullt.

Rut Av Drag, 07:51, 2 augusti 2015. Anmäl

Marknaden styrs mer och mer mot informationsmonopol, vilket är den totala motsatsen till de "fria länder" som tydligen ska lösa klimatkrisen. Dom goda idéerna kommer inte att konkurrera ut dom dåliga, helt enkelt därför att ingen direkt konkurrens existerar. Dessa förhoppningar på "de fria länderna" som Anders Bolling har motbevisas dessutom enkelt med en annan av vår tids största problem, migrationen. Den har inte "de fria länderna" varit i närheten av att lösa, trots att det vore en "god idé".

Erik Nyberg, 11:04, 1 augusti 2015. Anmäl

Sedan har man ju den lilla detaljen att även om man lyckas skriva ett avtal så är det få länder som följer det. Det enda avtalet som varit verkligt framgångsrikt är det mot freoner, som ju vände sig till marknadsaktörer snarare än länder. Det är en gåta för mig att man inte kopierar det koncept som bevisligen fungerar och i stället lägger ner energi på uppenbara återvändsgränder.

Emil Edebo, 07:58, 1 augusti 2015. Anmäl

Det är billigare och enklare att överanvända fossilt. Konsekvenserna är inte regionala och bortom den nära framtiden. Därför behövs fler bromsar. Konsekvenserna är osäkra och kan bli förfärliga om vi passerar en "tipping point". Det är omöjligt att göra en säker prognos, för mycket spelar in som olika återkopplingar. Det är ett globalt problem och därför är FN det naturliga forumet. Det är också psykologiskt viktigt för att världen skall växa samman att FN inte misslyckas.

Dag Lindgren, 07:21, 1 augusti 2015. Anmäl