Hej då Cité Soleil

Den finns så mycket att säga. Jag tar farväl av mina vänner på sjukhuset. Kolleger. Patienter och deras anhöriga. Städare och vakter. De säger lycka till. Men orden stockar sig i min hals. Knuffar än en gång bort tårarna. Nickar och ler. Kramar. Hoppas. Vill. Säga att allt blir bättre snart.

Bilen backar ut genom sjukhusets grindar. Möter en kollega på gården utanför. Han ler och följer efter. Joggar ett par steg. Stannar sedan på den leriga gatan och vinkar. Jag tillbaka. Åker sedan för sista gången genom slummens gator. Ser människorna. De vackra. Stolta och vänliga. Tänker att vi kanske ses igen. I en bättre framtid. Hoppas. Och vill.  

Annons:

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Tack Karin!

Facebookanvändare, 21:31, 24 juni 2010. Anmäl

Tack!

Jan, 21:20, 24 juni 2010. Anmäl

Jag har precis sträckläst din blogg, inte upptäckt den förrän nu. Ville bara säga att du skriver otroligt fint och du verkar ha gjort ett fantastiskt arbete där borta! Lycka till med dina framtida äventyr =)

P, 16:34, 24 juni 2010. Anmäl

Det finns inget sorgligare än att hålla tillbaka tårarna, ta farväl och resa iväg. Jag har följt din blogg av och till. Alltid blivit väldigt gripen av dina berättelser och upplevelser.. Det är så hjältemodigt. Att hjälpa till i katastrofen och samtidigt blinka bort en tår ut ögonen. Det är så det går till. Kommer du hem till Sverige nu? Vi har fint vänder lagom till midsommarhelgen här där jag bor. Hoppas du får tillfälle att bada i någon sommarsjö. Jag kommer minnas din blogg.

Hej då Karin, 10:49, 24 juni 2010. Anmäl

Spänt läge

”Jag har inte längre någon flagga. Inget land.”

Min kollega ser så bestämd ut att jag nästan känner mig skyldig för att jag ställt frågan om dagens betydelse för Haiti. Det är flaggans dag. Tidigare en folkfest utan dess like. Men i år är det ingen som vill fira.

I stället organiseras stora manifestationer mot regeringen och dess oförmåga att agera efter jordbävningen.

Tidigare i veckan nådde nyheten att det vid tre tillfällen frihetsberövats utlänningar i Port-au-Prince. Spekulationer säger att dåden utförts för att bevisa att regeringen inte längre kan garantera ens hjälparbetarnas säkerhet.

Regnen tilltar. Det luktar oerhört illa när vattenmassorna sprider ut smuts och odefinierbar geggamoja över stadens gator.

Jag förblir stum efter min kollegas uttalande. Hopplösheten tar över igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Hm....spelar i sammanhanget inte någon större roll, men Haitis flagga firas väl den 18 maj? <br/>Vänlig hälsning med lycka till från Karin Vidén i ett regnigt Santo Domingo.

Karin, 00:27, 17 juni 2010. Anmäl

Måtte hopplösheten vara övergående. Hur kan omvärlden på bästa sätt hjälpa Haiti att påbörja arbetet mot att bli ett fungerande land?

Facebookanvändare, 23:15, 16 juni 2010. Anmäl

Difteri

Den tunna armen sträcker sig mot mig en bit ut i luften. ”Blanc” rosslar en svag röst bakom masken med syrgas. Ett rop på hjälp. Till den vita. Ögonen glimmar till av kraftansträngningen. Han får ingen luft. Barnläkaren tror att det är difteri. En obefintlig sjukdom i Europa tack vare allmän vaccinering. Bakterien ger symtom på luftvägarna med resultatet att det inte går att dra in luft i lungorna. Behandlingen sker med ett antitoxin. Som inte finns tillgängligt på sjukhuset Choscal i Cité Soleil.

Vi isolerar den fjortonårige pojken omedelbart eftersom bakterien är väldigt smittsam. Via det nationella laboratoriet går det att få tag på behandlingen. Men då vill de först komma och ta prover på patienten innan motgiftet kan skickas med bud. Jag skänker en snabb hälsning till högre makter när de kommer redan inom en timme för att ta proverna. Och efter att ha förhandlat ner leveranstiden för medicinen från ”ett par dagar” till ”nu så fort som möjligt annars kommer patienten att dö” känns det som att det hela kommer gå vägen.

Men plötsligt orkar inte hjärtat längre och pojken slutar andas. Försöket att återuppliva honom är från början fokuserat men blir allt eftersom minuterna går mer och mer desperat. Efter 20 minuter börjar dock hjärtat att slå igen och något som verkar vara andetag blir synligt. Han lever! En snabb blick senare från narkosläkaren som tittat på pupillerna förstår jag att det är hopplöst. Eftersom de inte reagerar alls på ljus har pojkens hjärna med största sannolikhet blivit alltför skadad av syrebristen och han kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Tiden kommer för nattskiftet att ta över och personalen byts ut. Eftersom jag är på ett av mina veckoliga 24-timmarspass blir jag kvar över natten. Pojken hamnar snart i ett kramptillstånd som vi har svårt att bryta. Mamman vandrar i cirklar runt sängen och ber. Två timmar efter det att vi började återupplivningen anländer motgiftet. Jag svär tyst för mig själv när jag kopplar det via ett dropp till pojkens arm. Det är ju uppenbarligen för sent. Större delen av passet vakar jag vid hans säng. Trots konstanta kramper överlever han natten men dör dagen efter. Livet känns eländigt, orättvist och fruktansvärt sorgligt.  

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Åh Karin. Tack för att du delar med dig av din vardag som är så långt från vår egen trygga här hemma i Sverige. Det du gör på Haiti är så oerhört viktigt och imponerande, men det du gör för oss här hemma när du skriver är kanske lika viktigt. Vi behöver få upp ögonen och inse att dessa hemskheter pågår hela tiden, varje dag, varje timme, varje minut. Inte bara när vi slår på nyheterna. Du är så grym och modig Karin. Världen behöver fler som du.

Josefin (Webbsida), 21:29, 16 juni 2010. Anmäl

Helt betagen av dig Karin! Du är så modig! Stor kram från din kusins flickvän

Anna Emilsson, 14:09, 13 juni 2010. Anmäl

Karin, vilken inblick du ger in i den sorgliga verkligheten som du befinner dig i Haiti. Jag tanker jatte mycket pa dig och den fantastiska insatsen du gor. Tack for dina arliga och starka ord. Kram

Facebookanvändare, 09:03, 13 juni 2010. Anmäl

Stor kram, stort tack - det du gör är viktigt och gör en skillnad. Vi är många som arbetar intensivt med att radera dessa orättvisor - kom ihåg det! Jag gör det varje dag, men oftast inte som en del av en organisation el dyl. Mörkertalet på antalet världsförbättrare är stort =)

florella, 10:09, 11 juni 2010. Anmäl

Stor kram, stort tack - det du gör är viktigt och gör en skillnad. Vi är många som arbetar intensivt med att radera dessa orättvisor - kom ihåg det! Jag gör det varje dag, men oftast inte som en del av en organisation el dyl. Mörkertalet på antalet världsförbättrare är stort =)

florella, 10:09, 11 juni 2010. Anmäl

Du är i mina tankar och jag ber för dig och de människor du hjälper, må gud vare med er alla där i de hemskheter ni möter.

sanna, 22:14, 10 juni 2010. Anmäl

Tack för den här bloggen, den ger verkligen perspektiv på livet här hemma i Svedala. Tur att det finns sådana som du! <br/>Håller med @ofelia till fullo.

I, 15:51, 10 juni 2010. Anmäl

Jag tycker du skriver fantastiskt bra och gripande. Du ger verkligen en bild av vad som pågår på Haiti och jag ryser många gånger när jag läser din blogg. Men du ger också hopp om en framtid på Haiti, trots den fruktansvärda verkligenheten. Jag önskar att själv att jag kunde göra mer för att hjälpa till och du är en inspiration!

ofelia, 13:01, 10 juni 2010. Anmäl

Hunger

Jag vill inte ha barnet, förklarar hon. Tydligt. Han är ett par veckor gammal och mamman vägrar att ge honom mat. Själv lider hon av andningssvårigheter sedan förlossningen och vill inte ha med honom att göra. På ögonlocken har den lille små svarta insektsbett som han fått eftersom hon tidigare lagt honom i en soptunna. Varför hon ångrade sig och plockade upp honom igen vet jag inte, men någon amning är det inte tal om. Efter ett par dagars försök till övertalning med knappt resultat börjar den lille se väldigt medtagen ut. Så vi flyttar över honom till barntältet för att mata honom kontinuerligt med mjölk.

Efter att ha fått smak på de första dropparna är han omättlig. Så vi matar. Och matar. Varje gång vi försöker lägga ner honom i sängen skriker han efter mer. När jag tar honom i famnen dunkar han huvudet mot axeln som för att leta efter mammans bröst. Frampå småtimmarna däckar han äntligen med armar och ben sträckta åt alla håll. Runt omkring i sängen ligger en mängd tomma mjölkflaskor. Som efter en lyckad fest.

Ett par dagar senare har mamman kommit på bättre tankar och vill plötsligt ha honom tillbaka. När hon lägger honom till bröstet ser hon lycklig ut och efter ett par dagar är de båda redo att lämna sjukhuset.  Någon uppföljning blir det dock inte eftersom de sociala myndigheternas kapacitet inte sträcker sig så långt. Jag känner desperationen komma krypande. Måtte hon nu fortsätta att amma honom! Jag har sett så många små dö av så dumma anledningar. På min plottriga franska, som de senaste veckorna börjat blandas ut mer och mer med creol, tar jag mamman stadigt i handen och säger henne ett par väl valda. Hon nickar. Och jag kan bara hoppas. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

@ Viveka <br/>En undran.. Hur går man till roten med problemet när det gäller ansvarslösa föräldrar? Och gäller det bara mammor/kvinnor? Räknas pappor/män inte alls? <br/>Obs! Jag är inte spydig, utan uppriktigt undrande över hur du menar.

George, 02:34, 11 juni 2010. Anmäl

Visst finns ansvarslösa människor, tyvärr även föräldrar. Men! Även väl omhändertagna kvinnor i trygga länder kan få förlossningspsykos och/eller -depressioner. Med tanke på allt denna mamman råkat ut för, är det möjligt att hon i det här fallet är lika mycket offer som det stackars barnet. <br/>Tyvärr medger inte omständigheterna på Haiti samma sorts uppföljning som skulle skett här, vilket gör barnet extra utsatt. Det är hemskt och sorgligt, men beror inte nödvändigtvis på att mamman är ansvarslös.

George, 02:29, 11 juni 2010. Anmäl

Vivecka - vad sjutton menar du?! Jorden tycks i min mening snarare fylld av mycket ansvarstagande kvinnor som dagligen och stundligen får miljontals barn att överleva där ingen någonsin ens borde vara tvungen att sätta sin fot! Att ge dessa kvinnor drägligare villkor är vad vi måste gå till roten med.

Louise, 10:06, 8 juni 2010. Anmäl

Jorden tycks vara fylld av ansvarslösa mammor och kvinnor. Kanske är det dags att gå till roten med detta problem.

Viveka, 01:35, 8 juni 2010. Anmäl

Alla måste få stanna!!!!

Ankaret, 01:24, 8 juni 2010. Anmäl

Tur att du själv är så klok.

skruf, 00:20, 8 juni 2010. Anmäl

Tack Karin för det ovärderliga arbete du gör!

Nina, 15:17, 7 juni 2010. Anmäl

Karin, läser dina blogginlägg och slits mellan hopp och förtvivlan. Skickar många tankar, men hittills aldrig kommenterat... tack dock för att du och många många andra både engagerar er och delar med er av era erfarenheter så att vi här hemma också kan på något sätt dela era kunskaper och erfarenheter."For what it's worth" kommer i alla fall jag att öka mitt månadsbidrag till MSF... och fortsätta att tänka på denne lille pojke och önska honom ett drägligt liv...

J, 14:38, 7 juni 2010. Anmäl

Hopp

Den är knapp men ändå tydlig. Skillnaden. Som utgörs i hur staden sakta sakta börjar komma på rätt köl igen. Det är inga omvälvande nyheter. Bara vardagliga saker som återskapas på olika sätt med mer eller mindre utrymme för fantasi. Det säljs till exempel skor, kläder och alla möjliga prylar längs gatorna igen. Man tittar på TV på trottoaren. Delar av sönderfallna hus blir till bord och stolar för en kaffepaus.

Fruktstånd trängs med tavelförsäljare. Hantverkare säljer traditionella väggprydnader i metall utsmyckade i jordens alla färger. Telefonbolagen konkurrerar med tydligt markerade loggor och även internetcafén görs möjliga mitt på gatan. Skolorna är öppna sedan en dryg månad tillbaka och ett betydande antal män i gula hjälmar har tagit staden i antågande för att rensa upp bland ruinerna.

Hoppet om Haitis framtid må fortfarande vara en aning vagt. Men det spirar betydligt mycket mer nu än för bara en månad sedan. Det är glädjande.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svordomar och barnskrik

Det är ett konstant barnafödande på sjukhuset i Cité Soleil. Dygnets alla timmar vandrar kvinnor i värkarbete runt mellan tält och sjukhusbyggnader. I takt med sammandragningarna skriker de ofta högt och ljudligt. ”MES AMIS”, vilket bokstavligen betyder ”mina vänner” men som här också har en svordomsliknande betydelse. Ofta sitter eller ligger de ner på marken. De stönar och hojtar om vartannat och ser alla ut som om de ska föda vilken sekund som helst. Så är dock inte fallet lär jag mig efter ett tag. Barnmorskorna har koll och efter ett par månader på plats har jag vant mig vid att arbeta till kvinnornas skönsång.

Så kommer en arla morgon. Jag har arbetat snart ett dygn och ser en kvinna som ligger i värkar utanför ett av tälten. Hon ropar högt ”MES AMIS!” men jag lägger ingen större uppmärksamhet vid det hela. Efter att ha gått min vanliga runda bland de övriga patienterna kommer jag tillbaka. Kvinnan har hasat sig upp och sitter på huk. Då ser jag huvudet. Herregud! Jag hinner precis fram och kupar händerna runt den lilla bulan. Mamman krystar och jag hinner inte ens ropa på hjälp. PLUPP, säger det så kommer ena axeln, sedan den andra och resten av kroppen i ett huj. Jag sitter plötsligt på marken med ett litet nyfött blodigt barn i famnen. Men bebisen låter inte.

”HJÄLP”, får jag äntligen ur mig och ruskar om den lille i ren panik.

Då kommer ett läte. Rossligt till en början men efter bara en liten stund ekar det högt och ljudligt av barnskrik mellan väggarna. Barnmorskorna kommer springande.

Jag andas ut och ser att det är en liten flicka jag krampartat håller i min famn. Jag får upp henne på mammans bröst som lutar huvudet mot tältduken och sluter ögonen. En plötslig instinkt säger mig att krypa ihop bredvid henne. Jag är så otroligt trött och benen värker. I stället rycker jag upp mig. Jag har förlöst ett barn för första gången i mitt liv! Om man nu kan kalla det så. Något åt det hållet i alla fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Bra ruskat!

mamma, 13:52, 4 juni 2010. Anmäl

Jag önskar att fler hade modet att våga prova sånt de inte trodde att de kunde- för att upptäcka att egentligen kan vi alla så mycket mer... Jag menar inte att just förlösa barn är något lätt som alla kan- men att vi ibland stoppas här hemma av rädslor, rutiner, PM och resurser. Att åka på utlandsuppdrag är för mig att upptäcka just det- att jag kan så mycket mer än jag någonsin anade. Det är därför man gör det. Igen o igen. Sitt bästa, och inser att det räcker långt. Välkommen i gänget!

Syster, 15:01, 3 juni 2010. Anmäl

Käraste Karin! Vilka upplevelser vi får dela med dig! Som Beatrice skriver så har du ett otroligt sätt att skriva om dina upplevelser och delge oss lite av en värld som vi har svårt att föreställa oss. Samtidigt så gör det oss härhemma mer medvetna om allt elände som finns utanför Sveriges gränser. Du är helt beundransvärd för den otroliga insats du gör! Ta väl hand om dig också!!! Innerliga kramar /Maja & Lasse

Facebookanvändare, 22:19, 31 maj 2010. Anmäl

Du går i systers fotspår ser jag. Men antagligen med helt andra förutsättningar. Jag beundrar dig (och din syster). Kram Lotta

Tillberg, 19:42, 29 maj 2010. Anmäl

Vilken otrolig insatts du gor Karin, vad fantastiskt hart du kampar och vad vackert du skriver. Jag far tarar i ogonen nar jag laser dina bloggar. Jag tanker pa dig jatte mycket och ar sa stolt over dig. Tack for att du delar med dig dina upplevelser. Kram Bea

Facebookanvändare, 12:47, 29 maj 2010. Anmäl

Du är fantastisk Karin! Vi tänker alla på dig och nu när jag läser att du förlöser barn också får jag en liten tår i ögat där jag sitter framför datorn. Ta hand om dig! <br/>Kramar Kusin Mari

Mari Ander, 13:38, 28 maj 2010. Anmäl

Välkommen i barnmorskekåren!

Annika, 09:42, 24 maj 2010. Anmäl

Du skriver otroligt bra, och ger oss en viktig inblick i nuets Haiti. TACK!

florella, 18:56, 21 maj 2010. Anmäl

Hej! <br/>Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och upplevelser till oss andra som sitter så skyddade i en annan del av världen. Jag är så glad att det finns såna som du! <br/>/Emma

Emma, 12:59, 21 maj 2010. Anmäl

Rädslans repris


Hon rusar mot mig med barnet i famnen. Lakanet från sängen släpar efter henne längs marken och skräcken strålar ur blicken. Jag förstår först ingenting. Sedan når ljuden mina öron. Skriken. Och de många snabba fötterna mot tältets golvplankor. De har alla blicken i skyn när de springer. Kvinnan med barnet passerar mig på väg ut.

Enbart sekunder senare är det över. Då plockas telefonerna fram på ett ögonblick. Alla ringer. De pratar upphetsat. Jag står lite dumt kvar mitt i tältet utan att ha känt av efterskalvet över huvud taget. En stund senare andas de flesta ut. Faran är över. Då rullas en kille in på en skottkärra. Han är alldeles dammig och blodet rinner i pannan och ner över tinningen. I panik har han hoppat ut ur huset han befann sig i och landat på huvudet. Lyckligtvis är han vid medvetande och klarar sig med ett par stygn och en lättare hjärnskakning..

Värre är det med såren i Haitiernas medvetande som är oändligt mycket svårare att läka. Och jag som inte var där den dagen kommer nog aldrig att förstå. Men efter att ha sett rädslan och hjälplösheten i deras ögon bara för ett ögonblick har jag fått ett uns av en aning. Av vad det innebar att vara i Port-au-Prince den 12 januari 2010.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Samvetskval

I dag får tre vuxna patienter hjärtstillestånd inom loppet av ett par förmiddagstimmar och vi lyckas inte återuppliva en enda. Den sista är bara drygt trettio år och dör i ett astmaanfall.

Efter lunch kommer en kvinna in med ett livlös liten pojke på armen och ber mig om hjälp. Han är iskall och har förmodligen varit död länge. Ur näsborrarna rinner sakta ett rosa klegg. Att stå emot instinkten att försöka återuppliva den lille känns som ett hån mot allt vad min sjuksköterskeheder innefattar. Men jag gör ingenting eftersom det är lönlöst.

Efteråt känner jag mig fullkomligt hjärtlös och det dåliga samvetet vrider sig som en kniv i magen trots mina erfarna kollegers stöttande ord. Att på detta sätt gång efter gång tvingas inse sina begränsningar är fruktansvärt. Men de som varit med förr säger att man vänjer sig. Jag undrar bara hur. Och när.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

jag finner inga ord som känns rättvisa för din insats. vill inte låta pretto. du är fantastisk! om en månad får du gråta mot min axel om du behöver! ensamna på en ödslig plats..... kramar

Johanna, 22:41, 13 maj 2010. Anmäl

Du gör ett viktigt och svårt jobb och jag beundrar dig. Du är en äkta hjälte! Hoppas det känns så några dagar, det hjälper dig igenom de jobbiga.

Facebookanvändare, 09:03, 12 maj 2010. Anmäl

Det är inte lätt att läsa om männsikor som går bort även om det är livets gång. Hoppas att du kan blogga om nåt postitivt snart. Lider med er även om jag inte är på plats.

carina, 00:19, 12 maj 2010. Anmäl

Men herregid vilken fruktansvärd dag! Mina tankar är hos dig.

Lorelei, 18:30, 11 maj 2010. Anmäl

Jag har själv en svår sjukdom och är akut medveten om exakt hur beroende jag är av den högteknologiska vården som jag får. Jag skulle ha kunnat vara en av dina patienter. Jag vet inte om det är nån tröst - förmodligne inte - men under alla omständigheter, särskilt de som råder i era, finns begränsningar. Om jag dog under er vård så skulle jag inte klandra er. Ibland går det inte, hur gärna man än vill. Att inte klandra sig själv, det är en annan fråga.

Jessika, 16:52, 11 maj 2010. Anmäl

Att säga att man vänjer sig är en förenkling... det handlar mera om att man gradvis kommer till insikt om vad som är rimligt att lasta sig själv för, och lär sig att hantera det.

Patrik BP Andersson, 16:33, 11 maj 2010. Anmäl

I livet på visit

Hon är sex dagar gammal och dör under natten i blodförgiftning. När sjuksköterskan kommer och hämtar mig har det redan gått en lång stund och är för sent. Vi har inte tillräckliga verktyg för att återuppliva och det finns ingenting jag kan göra utom att att lägga en handduk över den lilla flickan. Runt omkring i tältet ligger de andra mammorna och håller extra hårt om sina små. Lyckligtvis har familjen många anhöriga som är på plats på nolltid. De samlas runt sängen en stund innan de lämnar sjukhuset. Inga stora utsvävningar. Bara tyst sorg.

Under morgontimmarna lyssnar man på söndagsmässan via en transistorradio i tältet när en av mammorna börjar att sjunga. Jag lyfter upp vår föräldralösa guldklimp i famnen och sätter mig på en säng för att lyssna. Det är otroligt vackert. När tårarna bränner med alltför stor kraft går jag ut. Det är för tidigt. Jag måste hålla skyddsmuren på plats ett tag till. Annars klarar jag det aldrig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Om Du skulle ledsna på Ditt Sisyfusarbete så besöker just nu "Clowns without borders" Haiti. De kanske har en ledig plats.

Chefsclownen, 18:13, 11 maj 2010. Anmäl

Re Anders: Menar du att "Världspressen" gjorde ett utomordentligt jobb på Haiti tidigare? Tucker mest de verkar ha varit ivägen, tagit upp värdefulla resurser och plats på flyg/hamnar mm.

Förståsigpåare, 13:01, 11 maj 2010. Anmäl

tänk att du är min kuss.... stolt och hjärtskärd O

Facebookanvändare, 09:09, 7 maj 2010. Anmäl

Inte alla verktyg? Får ni inte full utrustning? :S

Carl S, 21:31, 6 maj 2010. Anmäl

Fortsätt jobba på Karin! Läkare Utan Gränser gör ett utomordentligt jobb nu när Världspressen lämnar Haiti för mer intressanta nyheter.

Anders, 13:49, 6 maj 2010. Anmäl

Helgdagslugn

Det är söndag morgon och staden är fylld av färgglatt uppklädda människor på väg till mässan. De små flickorna har vita klänningar med stora kjolar och sidenband kring alla hårets flätor. Pojkarna är klassiskt stiliga i skjorta och byxor. Trots att en så stor del av Port-au-Prince befolkning bor i tältläger är de allra flesta makalöst hela och rena.

Jag slås av det ständigt och inte bara en dag som denna. Människor tar plats i temporära kyrkbänkar i form av rader av stolar som ställts upp utomhus i varje kvarter. Familj efter familj. Många ser glada ut och jag ler inifrån mitt bilfönster. Det är en bra dag i dag.

Det första pistolskottet bryter tvärt det goda humör som spridit sig i teamet. Vi är då i tryggt förvar på sjukhuset men hör ytterligare två, tre och fyra skott vina strax utanför och det är bara att förbereda sig för att ta emot de sårade. Men minuterna går utan att någon anländer och vi tänker att det var förmodligen väl riktade skott eftersom ingen sjukvård verkar behövas. När smällarna fortsätter att återkomma med jämna mellanrum under dagen blir vi minst sagt konfunderade. Har de slutat att föra de skottskadade till oss?

Dagen efter får vi svaret. Det visar sig att barnen i området har fått tag på torkad nödproviant som de blandat med vatten i små burkar. När det hela svällt tillräckligt blir resultatet en explosion som på nära håll låter som ett skott från en pistol. Jag minns fenomenet väl. På min högstadieskola knyckte vi bakpulverburkar från hemkunskapen och gjorde liknande experiment. Och även om syftet med denna proviant, liksom med bakpulvret, egentligen var ett helt annat så lockar det tillbaka ett leende och en lättnad. Allt är inte av ondo i denna stad.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0