Åka hem

Ingen tid i mitt liv har varit så intensiv, så fylld av intryck, känslor och hårt arbete.

Präglat på min hud finns Port au Prince. Tatuerat på mina ögonlock brinner Haitis färger. Dessa stolta starka människor som jag fått äran att arbeta tillsammans med. Dessa tålmodiga patienter som någonstans hittar kraften att orka börja om.

Annons:

Mitt team vill att jag stannar, men förstår att jag måste åka. Det är så svårt att ge sig av. Vi har kommit en lång väg, men det är så mycket kvar att göra. Och jag tycker om att få göra det med dem.

I stället för det sedvanliga farvältalet, läser de upp hur många patienter vi behandlat och utbildat. Var och en berättar en patienthistoria om något jag har lärt dem, vid sängkanten någonstans ute på gården. Tårarna trillar.

När de har gått sitter jag ensam kvar. Patienters ansikten passerar förbi. De är många.

För en kort stund står tiden stilla, i fullkomlig ro. Det finns saker man måste göra, annars är man inte längre den man är tänkt att vara. Jag tror det är så här det känns när man har gjort det.
Nu kan jag åka hem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Det sista du skriver sätter ord på mina egna tankar- varför vill man åka till aånt här? Varför vill man utsätta sig för det du så målande beskriver? Varför gör man det? Jo, för att man vill vara en människa- man vill försöka göra skillnad, lite, lite i ett stort sammanhang. Annars är man inte den man tänkt att vara. Tack för insikten!

Saga, 17:29, 23 februari 2010. Anmäl

Hmm beundransvärt arbete, samtidigt bli jag alltid lite skeptisk när människor åker ner en så kort tid. Är det för din eller deras skull som du åkt, kanske bådas? Samtidigt förstår jag verkligen att det skulle bli för mycket att stanna där under en längre tid. Bra jobbat!

70-talist, 14:30, 23 februari 2010. Anmäl

Tack så mycket för ert stöd. Det har gjort och gör en stor skillnad för mig. Och all er hjälp innebär en stor skillnad för Haiti.

Monika Oswaldsson, 16:32, 20 februari 2010. Anmäl

Tack Monica för ditt stora engagemang och din värme...det är klart att ingen ville att Du skulle åka hem. <br/>Vilken både känslofylld och informativ artikel det blev av din dagbok!! Att både arbeta praktiskt, trösta, handleda OCH skriva under dessa förhållanden....Det om något är värt ett stort journalistpris! <br/>Kram/Lena Wiklund

Lena Wiklund, 15:46, 20 februari 2010. Anmäl

Jag kan bara instämma med föregående inlägg: dina ord har berört mig starkt och gått igenom sidan. Tack.

En mamma, 14:56, 19 februari 2010. Anmäl

Jag kommer aldrig att glömma vad jag läst på dina sidor. Ett mänskligare ansikte på en sådan tragedi har jag aldrig skådat och jag är oerhört rörd över att fått dela ditt arbete med dig.

Micke, 13:00, 19 februari 2010. Anmäl

Hon sover

En familj väntade i två veckor innan de kom med sin maniska dotter. Hon dansade, sjöng, spottade, skrek, rev ner saker, strippade och kastade stolar inne på sjukhusområdet. De hade tagit hand om henne i skift under två veckors tid eftersom flickan inte sov. Två veckor är lång tid att ensam ta hand om sitt barn som plötsligt förvandlats till en okontaktbar vilde. Hennes mamma var helt förtvivlad.

Jag följde med dem till den psykiatriska kliniken där hon blev medicinerad. ”Tack gode Jesus, hon sover, hon sover” En minut senare somnade mamman mot min axel. Men hon släppte aldrig det stadiga taget om sin dotters arm. Ständigt redo att skydda henne mot sig själv.

En varm känsla sprider sig i magen när jag ser hur mycket hon kämpar för sin dotter, hur haitierna jobbar för att städa sin stad, hur solidariskt de delar sin mat med grannen som inte har, hur tålmodigt de väntar i vattenkön.

De bär en oerhört tung börda, men de slutar aldrig att gå. De ger inte upp.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bygga upp kropp och själ

Den första vågen av Läkare utan gränsers personal börjar bytas ut. De som kom först, som jobbade dygnet runt för att rädda livet på så många som möjligt medan flera patienter bara vällde in. Ständigt kommer det nya för att ersätta dem. Vi är fortfarande lika många, men jag känner inte längre igen ansiktena i matsalen.

Den första akutfasen är över. Vi går över till jobb nummer två – att hjälpa dem som klarat sig att bygga upp kropp och själ igen. Det kommer att ta lång tid. Läkare utan gränser kommer att stanna länge på Haiti.

För oss psykologer handlar det nu om att börja nå ut till flera. Hittills har vi fokuserat på att hjälpa läkarna att rädda liv och rädda lemmar hos våra patienter. Det är dags att öppna dörrarna och ge sig ut. Se hur det ser ut i alla de fullpackade lägren gjorda av plastskynken och kartong som kantar gatorna i Port au Prince. De flesta som är traumatiserade kommer aldrig själva att söka aktiv hjälp. Vi måste hitta dem. Vi kan stärka dem i att börja komma tillbaka till livet igen, börja bygga upp det som förlorats.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Lycka till! Det arbete ni gör nu är också väldigt viktigt. Hoppas ni verkligen stannar länge så att Haiti kan hjälpas på fötter igen!

s, 16:35, 17 februari 2010. Anmäl

Nekros och underverk

Läkarna pratar om nekros. Först när jag ser henne inser jag till fullo hur död vävnad kan se ut. Hon fick brännskador under jordbävningen, av tredje graden, över ben, höft och rygg. För tre veckor sen ungefär. Det ser fullkomligt gräsligt ut. Och det gör ont. Det har gått alldeles för lång tid. Vi skickar henne till Chancerelles för att se vad de kan göra. Jag följer med henne i bilen. Hon stönar vid varje gupp.

Hade vi inte gjort en ’active search’ efter fler skadade i ute i Martissants olika kvarter för att se om det fanns flera skadade, så hade hon aldrig fått hjälp. Jag skänker en tacksam tanke till de frivilliga som hjälpt oss att gå igenom området.

Hon viskar något om att hon blivit behandlad med thezanes, dvs traditionella teer och örter. En svensk svordom letar sig ut. Varför, varför, varför kommer de inte tidigare till oss?

Jag vet att de kan göra näst intill underverk med att flytta skinn från ett område till ett annat och vi har mycket bättre möjligheter nu än i början. Fler specialister, bättre materiel, bättre operationssalar Jag hoppas på ett underverk för henne.

Samtidigt börjar hon nynna på en psalm för att hålla smärtan stången. Jag håller henne i handen, nynnar med och hoppas att någon däruppe lyssnar medan bilen gungar vidare i skymningen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag vet inte hur ni orkar, men jag hoppas att ni en dag förstår hur otroligt ödmjuka och tacksamma vi är för er insats. Vi som inte kan göra annat än att skänka pengar, <br/>sitter här i tryggheten och förundras över er, ni underbara, fantastiska, envisa, energiska, starka människor!

Terese, 00:25, 16 februari 2010. Anmäl

Vi får alla skicka böner och/eller hålla tummarna för att så många som möjligt tillfrisknar...

caro, 18:35, 15 februari 2010. Anmäl

Nattskift

Sen natt i Port au Prince. Jag har tagit ett extra nattskift, eftersom Julien är mer sliten än jag. Det blir 36 timmar på raken men det går lättare än jag trodde. Nätterna är så annorlunda mot dagen. Sjukhuset är tystare, förutom några eldar här och där är gatorna öde. Förutom vår ambulans med den orangea saftblandaren spelande över de tomma gatorna och de presenningar som folk sover under och numera kallar hem.

Vi har en ung kvinna med oss. Det är hennes första förlossning och det ser inte bra ut. I början kunde jag höra henne skrika från förlossningstältet. Nu är hon tyst. Det är ett dåligt tecken. Vi har bråttom. Jag hoppas att vi inte blir stoppade i någon avspärrning. Då är det mitt jobb att prata oss igenom.

Minustah! De blå hjälmarna stoppar vår ambulans, jag hoppar ut ur bilen. De vill genomsöka ambulansen efter någon och de vill inte släppa igenom oss. Vi har inte tid med detta! Hjärtat bankar. Sekunderna känns om en evighet. Jag drar igenom Geneve-konventionen, begär namn, nummer, grad och namn på deras befäl. De gamla P7-takterna sitter i. De släpper igenom oss.

Kvinnan har blivit blek och sjunker i medvetande. Väl framme vid Isay Jenty är hon uppe på en bår inom ett ögonblick, jag följer henne in till akuten.

Tillbaka på Martissant går jag en tur runt sjukhuset, hälsar på de av mina patienter som är vakna. Det blir två sena terapisessioner. En patient har förlorat nästan hela sin familj, en annan vågar inte sova för mardrömmarna. På vägen tillbaka ser jag att båda sover tungt.

Lille Remi som har tetanus, har klämt fast sin nya nallebjörn under armen. I början var han ledsen jämnt och kunde inte somna. Numera skrattar han när han ser mig och han kan sträcka lite på armarna. Och han sover.

Strax innan gryningen får jag besked. Hon klarade sig. Det blev en flicka. Jag firar med att sätta på en kanna kaffe innan resten av teamet kommer. Medan solen går upp över Port au Prince skålar jag för att en liten flicka sett dagens ljus. Ett nytt hopp för Haiti.

Sen börjar mitt nästa skift.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Pust! vilken mardröm attt bli stoppad i det läget... kan tänka mig att pulsen gick upp

caro, 18:37, 15 februari 2010. Anmäl

Hej! <br/>Vi följer dig här på bloggen, J berättade att du skrev här. Gripande läsning. <br/>Allt gott,

Sophie & Alex (Webbsida), 22:30, 13 februari 2010. Anmäl

Hej! <br/>Vi följer dig här på bloggen, J berättade att du skrev här. Gripande läsning. <br/>Allt gott,

Sophie & Alex (Webbsida), 22:30, 13 februari 2010. Anmäl

Det kommer för nära

En gammal vän kommer förbi och jag blir själaglad. Jag har undrat hur hon har det. Det syns med en gång att något hänt och glädjen dör sakta bort inom mig: Långsamt börjar hon berätta.

Huset föll samman. Hennes man och dotter var därinne. De överlevde inte. ”Monika, jag vet att de inte kommer tillbaka. Men jag kan inte förstå. Kan du hjälpa mig att ta bort det onda? Det gör så ont:”

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har träffat hennes man, jag har lekt med hennes barn. Allt jag lärt mig som psykolog sveps bort. Inte dem. Inte hennes barn. Det blir alldeles tyst inom mig. Hon berättar om sitt barn, så stolt hon är över dem. Så ensam när de är borta. Hon har en dotter kvar att ta hand om.

När hon har gått kommer tårarna.  Det är första gången sen jag kom hit. Jag har hållit handen på brännskadade som inte kommer överleva, jag har lyssnat till gråtande föräldrar, jag har lugnat skräckfyllda patienter efter efterskalven, jag har tröstat övergivna barn, jag har försökt ingjuta styrka i dödströtta läkare. Men det här kommer för nära. Jag är in märgen trött och jag kan inte få hennes barn att komma tillbaka. Jag kan inte få det att sluta göra ont.

I morgon ska jag vara en samlad och klok psykolog som hjälper människor. Men ikväll är jag bara Monika som är ledsen över alla som borta, över allt det som inte borde få finnas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Kram du är inte ensam men det känns så ibland.

Malin, 07:27, 18 februari 2010. Anmäl

Jag läser vad du skriver. Jag försöker förstå så mycket jag förmår. Tack för att du orkar en dag till.

Åsa, 11:24, 13 februari 2010. Anmäl

Att bara vara närvarande är det viktigaste av allt. Tack för att du delar med dig.

Susanne, 11:23, 13 februari 2010. Anmäl

Tacksamhet.

Carl S, 00:48, 13 februari 2010. Anmäl

Hej! <br/>Jag tycker att du gör ett beundransvärt jobb och jag ser alltid fram emot att läsa din blogg från Haiti! Tur att det finns såna som du på plats, för du behövs verkligen!Som läsare undrar man naturligtvis hu r det går för de personer du beskrivit i din blogg. Övergivna barn verkar vara ett stort problem i HAITI, har läst att det var det innan jordbävningen och att det nu förvärrats, vad beror detta på?Ok, du kan svara desperation, fattigdom, hopplöshet med mera men jag undrar ändå.

Carina Souaré, 18:08, 12 februari 2010. Anmäl

medkänsla botar inte men det lindrar det onda, ge inte upp Monika du gör en skillnad

per, 17:58, 12 februari 2010. Anmäl

Du hjälpte henne säkert bara genom att lyssna. Även om det inte känns så nu.

Monika, 16:30, 12 februari 2010. Anmäl

Ibland kan man bara lyssna.

Temon, 15:48, 12 februari 2010. Anmäl

Jag känner med dig. <br/>Du skriver så bra om dina upplevelser och jag är tacksam över att du orkar dela med dig. Ta väl hand om dig.

Sara, 14:23, 12 februari 2010. Anmäl

Små stadiga framsteg

Hon kan gå nu, förut så föll hon varje gång hon försökte. Några dagar efter jordbävningen kom hon in liggande på en dörr med blod rinnande från örat.

Huvudtrauma. Det tog över en vecka innan hon sa något överhuvudtaget. Hon bara tittade på oss med stora oförstående ögon och vände skyggt bort blicken efter några sekunder. Sköterskan viskade i mitt öra “Hon måste haft en bebis, det är mjölk i brösten”. Hennes första ord var “Ca va”, Det är bra; det nästa “Oui”. Det var de enda svaren hon gav på våra frågor, om och om igen.

Vi vet inte vad hon heter, vi vet inte vart hon kommer ifrån, vi vet inte om hennes barn lever, vi vet inte hur traumatiserad hon är.

Hon är orolig, sliter lös droppet, så när jag kommer nästa gång är hon fastbunden i sängen. Hon tittar oroligt på mig och drar i bandagen. Hon är rädd och vill komma loss. Jag förklarar varför hon sitter fast, att hon måste låta droppet sitta kvar, och sen får sköterskorna lösa henne. Det funkar.

Vi affischerar hennes foto utanför, inget resultat.

Veckorna går, hon kan gå stadigt och vandrar runt på sjukhuset. Mest är hon på barnavdelningen. Tittar längtande på de små som ligger i rader. Hon pratar fortfarande sällan och korthugget, och nästan alltid gallimatias. Hon har gett oss tre olika förnamn och det är någonting som inte kopplar i hjärnan. Hon ber om vatten, men dricker det inte. Hon ber om mat, men börjar inte äta. Jag kan inte släppa ut henne på gatan själv, hon kommer inte klara sig.

I morgon kommer Internationella Röda Korsets specialenhet och tar ett foto för att se om de kan matcha henne på något vis. Unicef ska starta någon form av barnhem, men kan de ta hand om henne? Måste åka dit först och se att de har tillräckligt med stöd. Och hur ska vi jobba med hennes trauma om hon har neurologiska skador?

Vi jobbar med henne varje dag för att stimulera återhämtningen. Små men stadiga framsteg. Hon är friskare, lugnare och tryggare nu. Hon litar på oss och vi kommer hitta någon som kan ta hand om henne. Hon kommer att kunna komma tillbaka hit för terapi. Men jag saknar ett neuroteam och alla de fantastiska möjligheter vi har i Sverige. Det känns otillräckligt. Så många timmar vid hennes sängkant, så mycket jag skulle vilja göra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack för din blogg. Det måste vara svårt att berätta om allt, men det känns så viktigt att få en annan bild från Haiti än den som artiklar och tidningar ger, en mer verklig bild. Det känns viktigt att förstå.

Vivecka, 17:54, 12 februari 2010. Anmäl

Vad kan man göra härifrån? Det skär i hjärtat att inte kunna hjälpa till.

Facebookanvändare, 19:34, 11 februari 2010. Anmäl

Liten fågel

Jag har en liten patient på kanske 10 år. Hon kom in med andningsbesvär för ett par dagar sen. Hon är liten och smal och klädd i sina finaste kyrkkläder, en vit klänning med spets. Det har blivit en vana att titta förbi lite då och då. Hon är blyg, men av någon anledning gillar hon mig.  Orden kommer i korta snabba stötar.
”Det ar så svårt att andas. På natten vaknar jag och är rädd. Kan inte du var här på natten också?” Vi försöker tillsammans hitta på knep för att göra natten mindre skrämmande.
Hon får en ballong av Mari-Jo men har svårt att få till ett leende.
Vår läkare Marie är orolig för henne. Jag hjälper henne att sätta sig upp och håller henne i handen medan Marie lyssnar på lungorna. Hon väger nästan ingenting. Ljudet av hennes andning låter som hos en liten stressad fågel.
Två timmar senare sitter jag bredvid henne när andetagen stannar. Först förstår jag inte att hon är borta. Det känns så märkligt. Min första tanke är absurd: ”Hon är för liten för att dö”. Hon ser så levande ut och vi pratade för bara en liten stund sen. Jag försöker få läkarna att göra något, men de skakar bara på huvudet.
Hon behöver inte vara mörkrädd längre, men jag kommer att vara hos henne i natt. Inatt kommer jag att somna till ljudet av en liten fågel som försöker andas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Erik: Va?

Andreas, 00:13, 10 mars 2010. Anmäl

http://www.theflucase.com/index.php?option=com_con tent&view=article&id=2494:who-and-big-pharma-officials-to-be-summoned-to-hearing-at-council-of-europes-parliament-&catid=41:highlig <br/>Naturmedicin är valfri och som regel fri ifrån negativa biverkningar, vilket man knappast kan säga om skolmedicinen som skördar hundratusentals dödsoffer varje år.

Erik, 15:03, 23 februari 2010. Anmäl

Och bara en liten tankeställare om skolmedicinens "tillförlitlighet" och "ansvarsfullhet": <br/>Influensavaccin har ingen effekt <br/>http://www.svd.se/nyheter/inrikes/influensavaccin- har-ingen-effekt_4276179.svd <br/>Men detta globala jätteexperiment tvingades vi alla betala för ändå via skatten varken vi ville eller inte. <br/>Läs mer här http://www.theflucase.com/index.php?option=com_con tent&view=article&id=2494:who-and-big-pharma-officials-to-be-summoned-to-hearing-at-council-of-europes-parliament-&catid=41:

Erik, 15:02, 23 februari 2010. Anmäl

forts. tillräckligt med forskning för att erkännas inom skolmedicinen, kiropraktiken är väl över 100 år gammal, dess tekniker ännu äldre. Men det är först nu som den börjat bli accepterad, men dock inte av skeptiker-maffian som du tillhör. Flera naturmedicinska metoder som t.ex scenar och AK kom till för bara 40-50 år sedan, de har vetenskapligt stöd men inte i tillräcklig mängd för att accepteras av västerländsk medicin. Det kan bara vara en fråga om tid, jobb och pengar. Men DU som vet bäst av

Erik, 14:18, 23 februari 2010. Anmäl

forts. erfarenhet och skiter fullständigt i att sätta dej in i verklighetens problematik i detta ämne. Det enda ni gör är att förolämpa alla som tar upp detta i diskussion. Va fan gör DU då för att bidra till utvecklingen? Praktiskt taget alla som går till en naturterapeut gör det EFTER att först ha gått till läkare i många år för problemet - UTAN ATT HA BLIVIT BÄTTRE! När de sen blir bättre hos naturterapeuten kallas det "placebo" eller "spontan självläkning". Det tar tid att få fram tillräckli

Erik, 14:17, 23 februari 2010. Anmäl

DMO: Hej skeptiker-pucko. Du avfärdar visst all naturmedicin som trams, dvs kost, näring, massage, manuell medicin, akupunktur, EFT, AK, scenar mm. Allt är bara "trams" enligt dej. Du glömmer då att mycket av det redan används även inom skolmedicinen. Och du glömmer visst att det finns en hel del inom skolmedicinen som inte är evidensbaserat, och som därmed egentligen borde kallas "trams" också, enligt dej. <br/>Du är en av dessa skeptiker-puckon som inte vet någonting om ämnet inte har någon egen er

Erik, 14:16, 23 februari 2010. Anmäl

Andreas: Vad du säger är att alla problem som Läkare utan Gränser behandlar beror på svält. Är inte det "Trams" om något? Jävla idiotkommentar. Kost och näring är för övrigt en av naturmedicinens grundpelare. <br/>Anna: Ja, det borde vi, och i den organisationen anställa kompletterande skolmedicinsk personal. Det är nog enda vägen.

Erik, 13:58, 23 februari 2010. Anmäl

Re Anna och Andreas: vad bra kommentarer till Eriks trams.

DMO, 14:27, 12 februari 2010. Anmäl

Erik: Vilka alternativa behandlingar finns det till svält?

Andreas, 20:41, 10 februari 2010. Anmäl

Erik, ni som håller på med naturmedicin kan väl bilda en egen organisation och så kan de som tror på sådant stödja den.

Anna, 17:18, 10 februari 2010. Anmäl

Pojken som inte ville prata

Det finns en liten pojke på sjukhuset som inte ville prata. Han låg flera dagar under ett hus bredvid sin kusin som var död. Tillräckligt nära för att kunna röra honom. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha varit: Lukten, mörkret, fastlåst under ett stenblock, rädslan, ensamheten. Han har mardrömmar så fort han somnar. Han är fortfarande kvar där.
Vi ses varje dag och han får pennor och papper. Han ritar döda människor under söndertrasade hus. Han ritar något som kanske är hans kusin, en människa med uppblåst mage blandat med monster.
Jag pratar med honom och ställer frågor för att hjälpa honom framåt, men han svarar inte.
Så en dag ritar han ett flygplan som flyger över de trasiga husen och människorna. Sakta börjar orden komma.
Han ritar bilden av flygplanet flera gånger. Flygplanet blir större varje gång. Till slut är berättelsen klar.
Han ska fylla planet med alla skadade människor och flyga till USA så de får hjälp. Sen ska han fylla planet med mat, vatten och medicin och flyga tillbaka till Haiti. Han och hans pappa ska dela ut det till alla som behöver.
Hans mamma sitter bredvid oss och gråter stilla. Av glädje den här gången. ”Han är tillbaka”.
Inom mig porlar en liten bäck av ren och pur glädje. Han kommer att klara det här. Han hittade ut ur tystnaden, mörkret och stanken. Han hittade vägen hem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Hoppas att pojken en dag får möjlighet att hjälpa andra, som han drömmer om!

Piglet, 15:01, 10 februari 2010. Anmäl

Det går inte att säga någonting. Fantastiskt jobbat, Monika, och fantastiskt att du hinner skriva. Kom hem säkert. Mamma hälsar och kramar.

Anders W, 22:34, 8 februari 2010. Anmäl

Det den lilla killen varit med om är så fruktansvärt att man inte kan föreställa sig det. Att ena stunden sitta här som vanligt och nästa stund så har huset rasat in och människor är döda runt om kring en. Att bli levande begravd, har svårt att föreställa mig något hemskare. Och att han sedan lyckas vända det, till att vilja hjälpa andra. Önskar att han kunde få det där flygplanet och uppfylla drömmarna att hjälpa.

Sofia, 19:30, 8 februari 2010. Anmäl

Hjältar gör inte så

Jag har fått flera fina kommentarer på det jag har skrivit. Att vi är hjältar, att vi är änglar, att vi är starka. Jag har läst, men jag kan inte ta in det. De vänliga orden verkar inte ha någon koppling till det jag gör och tänker här. Jag känner mig aldrig som en hjälte och jag är långtifrån en ängel.
När det luktar så illa från kropparna under de nedstörtade byggnaderna bredvid sjukhuset att jag bara vill kräkas och åka hem till mitt lilla hus i snön.
När jag ser alla trasiga människor och tänker att jag kan inte hjälpa alla er, ni är för många. Det kommer aldrig gå.
När folk översvämmar sjukhuset för att söka efter jobb och jag blir lite rädd för att de är så många och så desperata, att jag skriker inombords att ”Ni fattar väl att jag inte kan ge er ett jobb allihop! Lämna mig i fred!”
När jag tvekade att gå in i brännskadetälten för att de var så illa brända, för att det luktade så starkt och för att jag inte stod ut med tanken på att de flesta av dem kommer att dö.
När människorna skriker och skriker och jag känner att jag inte klarar hålla i dem längre, bara önskar att de ville tystna, att det skall ta slut.
När jag inte längre orkar se alla armar som sträcks efter mig, alla människor som vill prata med mig och jag låser in mig på kontoret för att bara kunna få andas i ett par minuter.
Hjältar gör inte så. Hjältar tänker inte så.
Jag samlar alltid ihop mig. Jag gör alltid det jag måste, för att jag någonstans innerst inne vill det. Men jag är inte stark. Min moral faller samman flera gånger per dag. Jag känner mig väldigt långt i från en ängel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Sänder en liten tanke med energi och styrka till dig som ger så mycket. Ta hand om dig.

Malin, 07:44, 12 februari 2010. Anmäl

Att vi säger "hjälte", "ängel", det är bara ord, för att beskriva vår uppskattning för allt ni inom Läkare utan gränser gör. Jag hade inte ens tänkt på att även psykologer behövs, för på nåt vis tänker man direkt på kirurger när man tänker på Läkare utan gränser, men så inser jag hur viktigt ert arbete är, ni som inte läker kroppar utan själar. Så viktigt i kris. Det är klart att det är svårt att motta beundran när man själv känner sig liten och maktlös och önskar att man kunde göra mer.

Sofia, 17:11, 6 februari 2010. Anmäl

Uch bra jag inte har sådan föräldrar haft bra jag slog mina potentiella gener i hjäl, bra vi upptäkte detta och belyste dett uppenbart. <br/>Vi är mycket mera superior, för vi är född svenska med volvo och bra vård sedan litten. Bra vi blev av med den familij det ska bli skönt,

Anita Nygreen, 14:12, 6 februari 2010. Anmäl

Ni har förälskat er i petter ni ser så många starka potentiella krafter i honnom ni är galna och kära i honnom. Han är min man min hjälte för han gik i seng med folk fick kärlek i smyg, slog aldrig, jobbade aldrig, och är inte ledsen eller bryr sig om att mista sin pappa eller syster, för han har redan familie som stödjer honnom i smygg. Han hadde ingen pappa han hadde en så svår uppväxt,med syster som var tokig, han sökte aldrig uppmärksamhett han irriterade eller psykisk teoriserade ej sin sys

Anita.Nygreen, 14:10, 6 februari 2010. Anmäl

Hej Monika! <br/>Skriver en rad från ett kallt Kathmandu där jag är för på ett människorättsuppdrag efter kriget här. Nej, det handlar inte om att vara en hjälte. Efter jobb på Västbanken har jag fått höra samma sak som jag uppfattar att du beskriver. Jag tror inte heller att det handlar om styrka, kanske är det tom så att vi gör det vi gör därför att vi har en aning om att vi kan vara behjälpliga i det lilla. Skickar en kram, det kan du behöva! Du kan nå mig via min blogg om du vill och har tid.

Maria (Webbsida), 19:32, 5 februari 2010. Anmäl

Och här sitter jag och tycker att jag har haft en del utmaningar idag..

Facebookanvändare, 16:22, 5 februari 2010. Anmäl

du är helt fantastisk.

princess.jo, 15:11, 5 februari 2010. Anmäl

Ni är hjältar vare sig ni vill eller inte. Att lämna sitt hus i snön för att hjälpa är stort och vackert. Ni hjälper till där och ni ger oss hemma i snön hopp om mänskligheten. Tack för det.

Adina (Webbsida), 14:21, 5 februari 2010. Anmäl

Det är just det som gör dig till en hjälte! Att du känner att du inte vill, inte orkar ... det skrämmer dig, men du gör det ändå. Massa, massa kramar till dig!

Piglet, 14:16, 5 februari 2010. Anmäl

Hjältar är precis de som gör vad de måste, vad de borde, trots att det är svårt, trots att de tvivlar. Mod är inte avsaknaden av rädsla, det är att övervinna sin rädsla. Den som aldrig känt rädsla har aldrig visat mod.

Anonym, 14:02, 5 februari 2010. Anmäl