Hej då Cité Soleil

Den finns så mycket att säga. Jag tar farväl av mina vänner på sjukhuset. Kolleger. Patienter och deras anhöriga. Städare och vakter. De säger lycka till. Men orden stockar sig i min hals. Knuffar än en gång bort tårarna. Nickar och ler. Kramar. Hoppas. Vill. Säga att allt blir bättre snart.

Bilen backar ut genom sjukhusets grindar. Möter en kollega på gården utanför. Han ler och följer efter. Joggar ett par steg. Stannar sedan på den leriga gatan och vinkar. Jag tillbaka. Åker sedan för sista gången genom slummens gator. Ser människorna. De vackra. Stolta och vänliga. Tänker att vi kanske ses igen. I en bättre framtid. Hoppas. Och vill.  

Annons:

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Tack Karin!

Facebookanvändare, 21:31, 24 juni 2010. Anmäl

Tack!

Jan, 21:20, 24 juni 2010. Anmäl

Jag har precis sträckläst din blogg, inte upptäckt den förrän nu. Ville bara säga att du skriver otroligt fint och du verkar ha gjort ett fantastiskt arbete där borta! Lycka till med dina framtida äventyr =)

P, 16:34, 24 juni 2010. Anmäl

Det finns inget sorgligare än att hålla tillbaka tårarna, ta farväl och resa iväg. Jag har följt din blogg av och till. Alltid blivit väldigt gripen av dina berättelser och upplevelser.. Det är så hjältemodigt. Att hjälpa till i katastrofen och samtidigt blinka bort en tår ut ögonen. Det är så det går till. Kommer du hem till Sverige nu? Vi har fint vänder lagom till midsommarhelgen här där jag bor. Hoppas du får tillfälle att bada i någon sommarsjö. Jag kommer minnas din blogg.

Hej då Karin, 10:49, 24 juni 2010. Anmäl

Spänt läge

”Jag har inte längre någon flagga. Inget land.”

Min kollega ser så bestämd ut att jag nästan känner mig skyldig för att jag ställt frågan om dagens betydelse för Haiti. Det är flaggans dag. Tidigare en folkfest utan dess like. Men i år är det ingen som vill fira.

I stället organiseras stora manifestationer mot regeringen och dess oförmåga att agera efter jordbävningen.

Tidigare i veckan nådde nyheten att det vid tre tillfällen frihetsberövats utlänningar i Port-au-Prince. Spekulationer säger att dåden utförts för att bevisa att regeringen inte längre kan garantera ens hjälparbetarnas säkerhet.

Regnen tilltar. Det luktar oerhört illa när vattenmassorna sprider ut smuts och odefinierbar geggamoja över stadens gator.

Jag förblir stum efter min kollegas uttalande. Hopplösheten tar över igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Hm....spelar i sammanhanget inte någon större roll, men Haitis flagga firas väl den 18 maj? <br/>Vänlig hälsning med lycka till från Karin Vidén i ett regnigt Santo Domingo.

Karin, 00:27, 17 juni 2010. Anmäl

Måtte hopplösheten vara övergående. Hur kan omvärlden på bästa sätt hjälpa Haiti att påbörja arbetet mot att bli ett fungerande land?

Facebookanvändare, 23:15, 16 juni 2010. Anmäl

Hunger

Jag vill inte ha barnet, förklarar hon. Tydligt. Han är ett par veckor gammal och mamman vägrar att ge honom mat. Själv lider hon av andningssvårigheter sedan förlossningen och vill inte ha med honom att göra. På ögonlocken har den lille små svarta insektsbett som han fått eftersom hon tidigare lagt honom i en soptunna. Varför hon ångrade sig och plockade upp honom igen vet jag inte, men någon amning är det inte tal om. Efter ett par dagars försök till övertalning med knappt resultat börjar den lille se väldigt medtagen ut. Så vi flyttar över honom till barntältet för att mata honom kontinuerligt med mjölk.

Efter att ha fått smak på de första dropparna är han omättlig. Så vi matar. Och matar. Varje gång vi försöker lägga ner honom i sängen skriker han efter mer. När jag tar honom i famnen dunkar han huvudet mot axeln som för att leta efter mammans bröst. Frampå småtimmarna däckar han äntligen med armar och ben sträckta åt alla håll. Runt omkring i sängen ligger en mängd tomma mjölkflaskor. Som efter en lyckad fest.

Ett par dagar senare har mamman kommit på bättre tankar och vill plötsligt ha honom tillbaka. När hon lägger honom till bröstet ser hon lycklig ut och efter ett par dagar är de båda redo att lämna sjukhuset.  Någon uppföljning blir det dock inte eftersom de sociala myndigheternas kapacitet inte sträcker sig så långt. Jag känner desperationen komma krypande. Måtte hon nu fortsätta att amma honom! Jag har sett så många små dö av så dumma anledningar. På min plottriga franska, som de senaste veckorna börjat blandas ut mer och mer med creol, tar jag mamman stadigt i handen och säger henne ett par väl valda. Hon nickar. Och jag kan bara hoppas. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

@ Viveka <br/>En undran.. Hur går man till roten med problemet när det gäller ansvarslösa föräldrar? Och gäller det bara mammor/kvinnor? Räknas pappor/män inte alls? <br/>Obs! Jag är inte spydig, utan uppriktigt undrande över hur du menar.

George, 02:34, 11 juni 2010. Anmäl

Visst finns ansvarslösa människor, tyvärr även föräldrar. Men! Även väl omhändertagna kvinnor i trygga länder kan få förlossningspsykos och/eller -depressioner. Med tanke på allt denna mamman råkat ut för, är det möjligt att hon i det här fallet är lika mycket offer som det stackars barnet. <br/>Tyvärr medger inte omständigheterna på Haiti samma sorts uppföljning som skulle skett här, vilket gör barnet extra utsatt. Det är hemskt och sorgligt, men beror inte nödvändigtvis på att mamman är ansvarslös.

George, 02:29, 11 juni 2010. Anmäl

Vivecka - vad sjutton menar du?! Jorden tycks i min mening snarare fylld av mycket ansvarstagande kvinnor som dagligen och stundligen får miljontals barn att överleva där ingen någonsin ens borde vara tvungen att sätta sin fot! Att ge dessa kvinnor drägligare villkor är vad vi måste gå till roten med.

Louise, 10:06, 8 juni 2010. Anmäl

Jorden tycks vara fylld av ansvarslösa mammor och kvinnor. Kanske är det dags att gå till roten med detta problem.

Viveka, 01:35, 8 juni 2010. Anmäl

Alla måste få stanna!!!!

Ankaret, 01:24, 8 juni 2010. Anmäl

Tur att du själv är så klok.

skruf, 00:20, 8 juni 2010. Anmäl

Tack Karin för det ovärderliga arbete du gör!

Nina, 15:17, 7 juni 2010. Anmäl

Karin, läser dina blogginlägg och slits mellan hopp och förtvivlan. Skickar många tankar, men hittills aldrig kommenterat... tack dock för att du och många många andra både engagerar er och delar med er av era erfarenheter så att vi här hemma också kan på något sätt dela era kunskaper och erfarenheter."For what it's worth" kommer i alla fall jag att öka mitt månadsbidrag till MSF... och fortsätta att tänka på denne lille pojke och önska honom ett drägligt liv...

J, 14:38, 7 juni 2010. Anmäl

Hopp

Den är knapp men ändå tydlig. Skillnaden. Som utgörs i hur staden sakta sakta börjar komma på rätt köl igen. Det är inga omvälvande nyheter. Bara vardagliga saker som återskapas på olika sätt med mer eller mindre utrymme för fantasi. Det säljs till exempel skor, kläder och alla möjliga prylar längs gatorna igen. Man tittar på TV på trottoaren. Delar av sönderfallna hus blir till bord och stolar för en kaffepaus.

Fruktstånd trängs med tavelförsäljare. Hantverkare säljer traditionella väggprydnader i metall utsmyckade i jordens alla färger. Telefonbolagen konkurrerar med tydligt markerade loggor och även internetcafén görs möjliga mitt på gatan. Skolorna är öppna sedan en dryg månad tillbaka och ett betydande antal män i gula hjälmar har tagit staden i antågande för att rensa upp bland ruinerna.

Hoppet om Haitis framtid må fortfarande vara en aning vagt. Men det spirar betydligt mycket mer nu än för bara en månad sedan. Det är glädjande.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

I livet på visit

Hon är sex dagar gammal och dör under natten i blodförgiftning. När sjuksköterskan kommer och hämtar mig har det redan gått en lång stund och är för sent. Vi har inte tillräckliga verktyg för att återuppliva och det finns ingenting jag kan göra utom att att lägga en handduk över den lilla flickan. Runt omkring i tältet ligger de andra mammorna och håller extra hårt om sina små. Lyckligtvis har familjen många anhöriga som är på plats på nolltid. De samlas runt sängen en stund innan de lämnar sjukhuset. Inga stora utsvävningar. Bara tyst sorg.

Under morgontimmarna lyssnar man på söndagsmässan via en transistorradio i tältet när en av mammorna börjar att sjunga. Jag lyfter upp vår föräldralösa guldklimp i famnen och sätter mig på en säng för att lyssna. Det är otroligt vackert. När tårarna bränner med alltför stor kraft går jag ut. Det är för tidigt. Jag måste hålla skyddsmuren på plats ett tag till. Annars klarar jag det aldrig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Om Du skulle ledsna på Ditt Sisyfusarbete så besöker just nu "Clowns without borders" Haiti. De kanske har en ledig plats.

Chefsclownen, 18:13, 11 maj 2010. Anmäl

Re Anders: Menar du att "Världspressen" gjorde ett utomordentligt jobb på Haiti tidigare? Tucker mest de verkar ha varit ivägen, tagit upp värdefulla resurser och plats på flyg/hamnar mm.

Förståsigpåare, 13:01, 11 maj 2010. Anmäl

tänk att du är min kuss.... stolt och hjärtskärd O

Facebookanvändare, 09:09, 7 maj 2010. Anmäl

Inte alla verktyg? Får ni inte full utrustning? :S

Carl S, 21:31, 6 maj 2010. Anmäl

Fortsätt jobba på Karin! Läkare Utan Gränser gör ett utomordentligt jobb nu när Världspressen lämnar Haiti för mer intressanta nyheter.

Anders, 13:49, 6 maj 2010. Anmäl

När hjälpen inte når fram

Haitiernas frustration växer sig allt starkare. Efter jordbävningen har informationen spridits bland befolkningen att rekordmycket pengar har donerats till landet och hjälporganisationernas bilar rullar oavbrutet runt på stadens gator. Ändå är det tusentals människor som ännu inte erhållit någon hjälp alls. Distributionsteamen kämpar hårt. Denna veckan arbetar man med att dela ut så kallade ”Non food item-kits”. Det är mestadels hygienprodukter, filtar, matlagningsverktyg och andra basala saker för överlevnad.

Ofta bryter tumult ut. Häromdagen blev ett av teamen attackerade av stenkastande människor som i desperation ville åt det som erbjöds. Teamet flydde till sjukhuset och distributionen avbröts. Nöten är uppenbarligen svår att knäcka när risken för hjälparbetarna växer sig allt större. Även ute i tältlägren är kriminaliteten hög dit psykosocialt stöd och annat ska nå fram. Eftersom Läkare utan gränser tar avstånd från vapen av alla slag kan inte polisen vara med som beskydd. Som det är nu är situationen enbart full av förlorare. Och det gränslösa hjälpbehovet kvarstår.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Karin, kan du inte gå ut? Svar: se om det är lagligt att bära en .357 Magnum i handen när du går ut.

David, 17:16, 11 maj 2010. Anmäl

@Simon, <br/>Vilken polis och militär? Eller avser Du ngn annan nation än Haiti?

Haitiexperten, 02:37, 4 maj 2010. Anmäl

@Pelle, <br/>Hur kan Du jämföra Thailand med Haiti? Det skiljer tusentals år i utveckling!

Haitiexperten, 02:34, 4 maj 2010. Anmäl

Du skriver att det är fullt av förlorare där Du vistas. <br/>. <br/>När jag skriver samma sak silar DNs censorer bort det. <br/>How come?

Haitiexperten, 02:33, 4 maj 2010. Anmäl

Hej! I hjälpinsatsen efter tsunamin i Thailand och andra länder så exisdterade i princip inte våld eller hot o m våld. Varför tror du det gör det just på Haiti?

Pelle, 07:52, 27 april 2010. Anmäl

Med hjälp av polis och militär kan ni hjälpa och rädda ännu fler. Det kallar jag effektiv bistånd.

Simon, 00:41, 27 april 2010. Anmäl

Tack för att du skriver och berättar hur det är.

Anna, 22:45, 26 april 2010. Anmäl

Oj vilken utmaning du är med om Karin, jag visste inte att situationen hade utvecklats åt det hållet som du beskriver. Vad är orsaken enligt dig?

annika, 19:26, 26 april 2010. Anmäl

I framtidens famn

Han är arton månader och hittades ensam livlös på en soptipp. Efter nästan en månads behandling är han barntältets gullegris. Varje gång jag går förbi hans säng lyfter han upp armarna. I bland tar jag mig tid och tar honom i famnen. Då lutar han huvudet mot axeln och slappnar av. På den högra handen saknas ringfingret. Man vet inte riktigt varför. Annars är han frisk och kommer förhoppningsvis att åka till ett barnhem snart. Och jag hoppas, hoppas att hans liv kan få bli lite ljusare i framtiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

det är helt fantastiskt det ni gör, du och dina kollegor. jag grinar när jag läser dina inlägg och jag fattar inte - fattar verkligen inte - hur ni orkar. jag beundrar er så mycket!

lisa, 20:32, 11 maj 2010. Anmäl

Jag tänker på min egen 18-månaders son... Jag hoppas att det är fler som du Karin, som kan ta sig tid att stanna upp ett ögonblick och ger lite närhet och kärlek. Det är bland det finaste man kan ge en annan männsika.

MammaV, 07:57, 23 april 2010. Anmäl

Jag hoppas också att han får en ljusare framtid. Jag blev skrämd av detta inlägg. Läskigt att höra något så hemskt. Så klart vet man ju att hemska saker händer men det är sällan man tar in det. Det här tog jag in. Det känns mindre bra i hjärtat.

Facebookanvändare, 09:03, 9 april 2010. Anmäl

Värmeslag eller svår sjukdom?

Vi arbetar frenetiskt för att få i ordning den gamla byggnaden så att sjukhuset inom kort kan komma att fungera som vanligt. Rent fysiskt är vi snart i mål. De flesta avdelningarna skulle kunna fyllas med patienter redan i dag. Men så länge rädslan för att vara inomhus finns kvar i befolkningens sinnen blir det nog svårt att genomföra. Tälten som ersatt det raserade sjukhuset värmer upp den redan heta luften till max. Barnen har konstant feber. Det är svårt att veta vad som kommer från sjukdom och vad som bara är värmeslag. Och jag svettas. De lokala sjusköterskorna säger till mig att dricka vatten och äta mat eftersom byxorna klibbar sig längre och längre ner längs benen. Sedan skrattar de. Hjärtligt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Skillnaden är att Förbifarten kan vara till någon som helst nytta, d.v.s. pengarna vore inte bortkastade.

Farten, 10:53, 1 april 2010. Anmäl

Dåligt att Sverige bara kan bidra med 25 miljoner till FN:s stöd för återuppbyggnaden. Sverige lägger istället ned 30 miljarder på att bygga en onödig "förbifart Stockholm" <br/>Märkliga prioriteringar.

Lars-Erik Larsson, 10:37, 1 april 2010. Anmäl

Du gör ett fantastiskt jobb.

Farid, 22:48, 31 mars 2010. Anmäl

tjena kusinen!=) <br/>jag beundrar dig riktigt mycket! Jag är säker på att du gör en fantastisk insats.Något som vissa andra här inte verkar förstå,utan då kan hålla det för sig själva istället för och spela besserwissers. Det krävs ett enormt mod.Var försiktig och var rädd om dig!!!=) alla hälsar!

annie k, 17:53, 31 mars 2010. Anmäl

Det är inte rädsla för att vara inomhus; per se, det är rädsla för ett nytt skalv, då desten av rucklen i Port au Prince störtar in.

Hustomten, 17:25, 31 mars 2010. Anmäl

Undrar hur lång tid det kommer att ta för haitis befolkning att komma över rädslan för att vara inomhus.

Facebookanvändare, 17:20, 31 mars 2010. Anmäl

Port-au-Prince blir verklighet

Först när jag ser skylten förstår jag att det är på riktigt. Den sitter på utsidan av muren till ett av tältlägren. Svarta stora bokstäver målade i rinnig färg på en bit kartong. HELP US. Jag har sett den förut. I en av de många nyhetssändningarna från Haiti strax efter jordbävningen. Tv-teamen måste ha åkt exakt samma väg som vi gör nu från flygplatsen i Port-au-Prince. Då var jag hemma i soffan och hade svårt att förstå. Nu är jag på plats och har, om möjligt, ännu svårare.

Detta trots att intrycken från huvudstadens gator när vi rullar förbi är exakt de jag hade föreställt mig. Människor överallt, raserade hus, tält och skynken på varje tom markplätt. Förmodligen är det min naivitet som har spelat mig ett spratt. För jag hade nog någonstans hoppats att den information jag fått på förhand skulle visa sig vara överdriven. Så var det inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Intressant! Har nyligen varit i Port au Prince, dit vi har åkt med några hjälpsändningar från Santo Domingo, och det är verkligen inte det lättaste att se nöden på så nära håll.

Veronica (Webbsida), 20:18, 28 mars 2010. Anmäl

Käraste Karin! Vi tänker så på dig och försöker att förstå vad det är du möter varje dag. Din blogg gör att vi tänker efter både en och flera gånger! Du är helt fantastik och beundransvärd för det du gör. Hoppas att det finns lite emellanåt som det går att gladjas över. Varmaste tankar och kramar

Maja Werner, 19:11, 28 mars 2010. Anmäl

Vad fantastiskt att lasa din blogg Karin. Jag ska folja den och oversata till alla har borta. Jag tanker pa dig massor och ser fram emot nasta blogg... Ta hand om dig! kram

Facebookanvändare, 10:08, 28 mars 2010. Anmäl

Låt oss snart höra hur det går! Ta det försiktigt.

A, 18:10, 26 mars 2010. Anmäl

Tänker på dig, din styrka och hjärta kommer bära långt. Jag följer din blogg. All värm! Kram kuss

Facebookanvändare, 17:52, 26 mars 2010. Anmäl

Liten Karin! <br/>Världen behöver Dig och fler som Du. Kämpa på. Kram faster

Bethen, 12:28, 26 mars 2010. Anmäl

Vad bra att vi nu kan följa hjälpverksamheten som pågår på Haiti. <br/>Du gör en fantastisk insats. Var rädd om dig! <br/>Karin - du är bäst. <br/>Kramar

PaGu, 09:23, 26 mars 2010. Anmäl

Det är en fantastisk insats du gör! Jag är mycket imponerad av dig! Jag ser fram emot att följa din blogg. Var rädd om dig!

Christian Werner, 08:25, 26 mars 2010. Anmäl

Cynism och kritik är den lates sätt att visa på handlingskraft. En handlingskraft som aldrig leder någon stans. Istället är det Karins väg som behövs för att göra skillnad. När jag funderar på vad du offrar för att kunna ge bli jag så imponerad över ditt beslut Karin. Stort. Tack för att gör det och tack för att du berättar din och lokalbefolknings historia!

Mac, 23:42, 25 mars 2010. Anmäl

Jag hoppas du kan hjälpa oss som är här hemma förstå lite bättre hur läget är där borta. Bra jobbat och håll oss uppdaterade!

Facebookanvändare, 22:56, 25 mars 2010. Anmäl

Åka hem

Ingen tid i mitt liv har varit så intensiv, så fylld av intryck, känslor och hårt arbete.

Präglat på min hud finns Port au Prince. Tatuerat på mina ögonlock brinner Haitis färger. Dessa stolta starka människor som jag fått äran att arbeta tillsammans med. Dessa tålmodiga patienter som någonstans hittar kraften att orka börja om.

Mitt team vill att jag stannar, men förstår att jag måste åka. Det är så svårt att ge sig av. Vi har kommit en lång väg, men det är så mycket kvar att göra. Och jag tycker om att få göra det med dem.

I stället för det sedvanliga farvältalet, läser de upp hur många patienter vi behandlat och utbildat. Var och en berättar en patienthistoria om något jag har lärt dem, vid sängkanten någonstans ute på gården. Tårarna trillar.

När de har gått sitter jag ensam kvar. Patienters ansikten passerar förbi. De är många.

För en kort stund står tiden stilla, i fullkomlig ro. Det finns saker man måste göra, annars är man inte längre den man är tänkt att vara. Jag tror det är så här det känns när man har gjort det.
Nu kan jag åka hem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Det sista du skriver sätter ord på mina egna tankar- varför vill man åka till aånt här? Varför vill man utsätta sig för det du så målande beskriver? Varför gör man det? Jo, för att man vill vara en människa- man vill försöka göra skillnad, lite, lite i ett stort sammanhang. Annars är man inte den man tänkt att vara. Tack för insikten!

Saga, 17:29, 23 februari 2010. Anmäl

Hmm beundransvärt arbete, samtidigt bli jag alltid lite skeptisk när människor åker ner en så kort tid. Är det för din eller deras skull som du åkt, kanske bådas? Samtidigt förstår jag verkligen att det skulle bli för mycket att stanna där under en längre tid. Bra jobbat!

70-talist, 14:30, 23 februari 2010. Anmäl

Tack så mycket för ert stöd. Det har gjort och gör en stor skillnad för mig. Och all er hjälp innebär en stor skillnad för Haiti.

Monika Oswaldsson, 16:32, 20 februari 2010. Anmäl

Tack Monica för ditt stora engagemang och din värme...det är klart att ingen ville att Du skulle åka hem. <br/>Vilken både känslofylld och informativ artikel det blev av din dagbok!! Att både arbeta praktiskt, trösta, handleda OCH skriva under dessa förhållanden....Det om något är värt ett stort journalistpris! <br/>Kram/Lena Wiklund

Lena Wiklund, 15:46, 20 februari 2010. Anmäl

Jag kan bara instämma med föregående inlägg: dina ord har berört mig starkt och gått igenom sidan. Tack.

En mamma, 14:56, 19 februari 2010. Anmäl

Jag kommer aldrig att glömma vad jag läst på dina sidor. Ett mänskligare ansikte på en sådan tragedi har jag aldrig skådat och jag är oerhört rörd över att fått dela ditt arbete med dig.

Micke, 13:00, 19 februari 2010. Anmäl