Hej då Cité Soleil

Den finns så mycket att säga. Jag tar farväl av mina vänner på sjukhuset. Kolleger. Patienter och deras anhöriga. Städare och vakter. De säger lycka till. Men orden stockar sig i min hals. Knuffar än en gång bort tårarna. Nickar och ler. Kramar. Hoppas. Vill. Säga att allt blir bättre snart.

Bilen backar ut genom sjukhusets grindar. Möter en kollega på gården utanför. Han ler och följer efter. Joggar ett par steg. Stannar sedan på den leriga gatan och vinkar. Jag tillbaka. Åker sedan för sista gången genom slummens gator. Ser människorna. De vackra. Stolta och vänliga. Tänker att vi kanske ses igen. I en bättre framtid. Hoppas. Och vill.  

Annons:

Spänt läge

”Jag har inte längre någon flagga. Inget land.”

Min kollega ser så bestämd ut att jag nästan känner mig skyldig för att jag ställt frågan om dagens betydelse för Haiti. Det är flaggans dag. Tidigare en folkfest utan dess like. Men i år är det ingen som vill fira.

I stället organiseras stora manifestationer mot regeringen och dess oförmåga att agera efter jordbävningen.

Tidigare i veckan nådde nyheten att det vid tre tillfällen frihetsberövats utlänningar i Port-au-Prince. Spekulationer säger att dåden utförts för att bevisa att regeringen inte längre kan garantera ens hjälparbetarnas säkerhet.

Regnen tilltar. Det luktar oerhört illa när vattenmassorna sprider ut smuts och odefinierbar geggamoja över stadens gator.

Jag förblir stum efter min kollegas uttalande. Hopplösheten tar över igen.

Hunger

Jag vill inte ha barnet, förklarar hon. Tydligt. Han är ett par veckor gammal och mamman vägrar att ge honom mat. Själv lider hon av andningssvårigheter sedan förlossningen och vill inte ha med honom att göra. På ögonlocken har den lille små svarta insektsbett som han fått eftersom hon tidigare lagt honom i en soptunna. Varför hon ångrade sig och plockade upp honom igen vet jag inte, men någon amning är det inte tal om. Efter ett par dagars försök till övertalning med knappt resultat börjar den lille se väldigt medtagen ut. Så vi flyttar över honom till barntältet för att mata honom kontinuerligt med mjölk.

Efter att ha fått smak på de första dropparna är han omättlig. Så vi matar. Och matar. Varje gång vi försöker lägga ner honom i sängen skriker han efter mer. När jag tar honom i famnen dunkar han huvudet mot axeln som för att leta efter mammans bröst. Frampå småtimmarna däckar han äntligen med armar och ben sträckta åt alla håll. Runt omkring i sängen ligger en mängd tomma mjölkflaskor. Som efter en lyckad fest.

Ett par dagar senare har mamman kommit på bättre tankar och vill plötsligt ha honom tillbaka. När hon lägger honom till bröstet ser hon lycklig ut och efter ett par dagar är de båda redo att lämna sjukhuset.  Någon uppföljning blir det dock inte eftersom de sociala myndigheternas kapacitet inte sträcker sig så långt. Jag känner desperationen komma krypande. Måtte hon nu fortsätta att amma honom! Jag har sett så många små dö av så dumma anledningar. På min plottriga franska, som de senaste veckorna börjat blandas ut mer och mer med creol, tar jag mamman stadigt i handen och säger henne ett par väl valda. Hon nickar. Och jag kan bara hoppas. 

Hopp

Den är knapp men ändå tydlig. Skillnaden. Som utgörs i hur staden sakta sakta börjar komma på rätt köl igen. Det är inga omvälvande nyheter. Bara vardagliga saker som återskapas på olika sätt med mer eller mindre utrymme för fantasi. Det säljs till exempel skor, kläder och alla möjliga prylar längs gatorna igen. Man tittar på TV på trottoaren. Delar av sönderfallna hus blir till bord och stolar för en kaffepaus.

Fruktstånd trängs med tavelförsäljare. Hantverkare säljer traditionella väggprydnader i metall utsmyckade i jordens alla färger. Telefonbolagen konkurrerar med tydligt markerade loggor och även internetcafén görs möjliga mitt på gatan. Skolorna är öppna sedan en dryg månad tillbaka och ett betydande antal män i gula hjälmar har tagit staden i antågande för att rensa upp bland ruinerna.

Hoppet om Haitis framtid må fortfarande vara en aning vagt. Men det spirar betydligt mycket mer nu än för bara en månad sedan. Det är glädjande.

I livet på visit

Hon är sex dagar gammal och dör under natten i blodförgiftning. När sjuksköterskan kommer och hämtar mig har det redan gått en lång stund och är för sent. Vi har inte tillräckliga verktyg för att återuppliva och det finns ingenting jag kan göra utom att att lägga en handduk över den lilla flickan. Runt omkring i tältet ligger de andra mammorna och håller extra hårt om sina små. Lyckligtvis har familjen många anhöriga som är på plats på nolltid. De samlas runt sängen en stund innan de lämnar sjukhuset. Inga stora utsvävningar. Bara tyst sorg.

Under morgontimmarna lyssnar man på söndagsmässan via en transistorradio i tältet när en av mammorna börjar att sjunga. Jag lyfter upp vår föräldralösa guldklimp i famnen och sätter mig på en säng för att lyssna. Det är otroligt vackert. När tårarna bränner med alltför stor kraft går jag ut. Det är för tidigt. Jag måste hålla skyddsmuren på plats ett tag till. Annars klarar jag det aldrig.

När hjälpen inte når fram

Haitiernas frustration växer sig allt starkare. Efter jordbävningen har informationen spridits bland befolkningen att rekordmycket pengar har donerats till landet och hjälporganisationernas bilar rullar oavbrutet runt på stadens gator. Ändå är det tusentals människor som ännu inte erhållit någon hjälp alls. Distributionsteamen kämpar hårt. Denna veckan arbetar man med att dela ut så kallade ”Non food item-kits”. Det är mestadels hygienprodukter, filtar, matlagningsverktyg och andra basala saker för överlevnad.

Ofta bryter tumult ut. Häromdagen blev ett av teamen attackerade av stenkastande människor som i desperation ville åt det som erbjöds. Teamet flydde till sjukhuset och distributionen avbröts. Nöten är uppenbarligen svår att knäcka när risken för hjälparbetarna växer sig allt större. Även ute i tältlägren är kriminaliteten hög dit psykosocialt stöd och annat ska nå fram. Eftersom Läkare utan gränser tar avstånd från vapen av alla slag kan inte polisen vara med som beskydd. Som det är nu är situationen enbart full av förlorare. Och det gränslösa hjälpbehovet kvarstår.

I framtidens famn

Han är arton månader och hittades ensam livlös på en soptipp. Efter nästan en månads behandling är han barntältets gullegris. Varje gång jag går förbi hans säng lyfter han upp armarna. I bland tar jag mig tid och tar honom i famnen. Då lutar han huvudet mot axeln och slappnar av. På den högra handen saknas ringfingret. Man vet inte riktigt varför. Annars är han frisk och kommer förhoppningsvis att åka till ett barnhem snart. Och jag hoppas, hoppas att hans liv kan få bli lite ljusare i framtiden.

Värmeslag eller svår sjukdom?

Vi arbetar frenetiskt för att få i ordning den gamla byggnaden så att sjukhuset inom kort kan komma att fungera som vanligt. Rent fysiskt är vi snart i mål. De flesta avdelningarna skulle kunna fyllas med patienter redan i dag. Men så länge rädslan för att vara inomhus finns kvar i befolkningens sinnen blir det nog svårt att genomföra. Tälten som ersatt det raserade sjukhuset värmer upp den redan heta luften till max. Barnen har konstant feber. Det är svårt att veta vad som kommer från sjukdom och vad som bara är värmeslag. Och jag svettas. De lokala sjusköterskorna säger till mig att dricka vatten och äta mat eftersom byxorna klibbar sig längre och längre ner längs benen. Sedan skrattar de. Hjärtligt.

Port-au-Prince blir verklighet

Först när jag ser skylten förstår jag att det är på riktigt. Den sitter på utsidan av muren till ett av tältlägren. Svarta stora bokstäver målade i rinnig färg på en bit kartong. HELP US. Jag har sett den förut. I en av de många nyhetssändningarna från Haiti strax efter jordbävningen. Tv-teamen måste ha åkt exakt samma väg som vi gör nu från flygplatsen i Port-au-Prince. Då var jag hemma i soffan och hade svårt att förstå. Nu är jag på plats och har, om möjligt, ännu svårare.

Detta trots att intrycken från huvudstadens gator när vi rullar förbi är exakt de jag hade föreställt mig. Människor överallt, raserade hus, tält och skynken på varje tom markplätt. Förmodligen är det min naivitet som har spelat mig ett spratt. För jag hade nog någonstans hoppats att den information jag fått på förhand skulle visa sig vara överdriven. Så var det inte.

Åka hem

Ingen tid i mitt liv har varit så intensiv, så fylld av intryck, känslor och hårt arbete.

Präglat på min hud finns Port au Prince. Tatuerat på mina ögonlock brinner Haitis färger. Dessa stolta starka människor som jag fått äran att arbeta tillsammans med. Dessa tålmodiga patienter som någonstans hittar kraften att orka börja om.

Mitt team vill att jag stannar, men förstår att jag måste åka. Det är så svårt att ge sig av. Vi har kommit en lång väg, men det är så mycket kvar att göra. Och jag tycker om att få göra det med dem.

I stället för det sedvanliga farvältalet, läser de upp hur många patienter vi behandlat och utbildat. Var och en berättar en patienthistoria om något jag har lärt dem, vid sängkanten någonstans ute på gården. Tårarna trillar.

När de har gått sitter jag ensam kvar. Patienters ansikten passerar förbi. De är många.

För en kort stund står tiden stilla, i fullkomlig ro. Det finns saker man måste göra, annars är man inte längre den man är tänkt att vara. Jag tror det är så här det känns när man har gjort det.
Nu kan jag åka hem.