Toppen av Shishapangma!

 

UPPDATERING AV TIDIGARE BLOGGINLÄGG, ÄNDRAD 2009-10-01, 13.40

Annons:

Klockan är 11 på morgononen i Tibet, och jag står på toppen av underbara Shishapangma Central Summit, 8008m över havsytan!

Från sista lägret har vi nu gått i 8 timmar för att nå toppen, aldrig förut har jag varit så trött. Man andas och hostar och andas lite till.

Utsikten häruppe är sagolikt vacker, moln och berg så långt ögat når. Helt overkligt att vara här. Nu ska vi äta, och sedan ta oss ner igen, det kommer bli minst lika jobbigt som uppåt.

Och nu, nu är det bara ett berg kvar…

Mot toppen av Shishapangma

Nu har vi vilat och ätit i ett par dagar, fått en efterlängtad dusch och vilat lite till. Idag börjar vi går mot toppen, ett läger om dagen, ett andetag i taget.
Den 27e kommer vi att befinna oss i Läger 1, den 28e i Läger 2, den 29e i Läger 3, och sedan börjar vi gå mitt i natten för att nå toppen den 30e! Så håll tummarna allihopa! Det känns mycket spännande och lite nervöst.

 

himalya

Att lära känna ett berg är att lära känna sig själv

Med stegjärn, massa rep och tunga ryggsäcker har vi kämpat oss uppför större delen av Shishapangma. Vi har varit upp och aklimatiserat våra kroppar ytterligare till den höga höjden och satt upp två höghöjdsläger på berget.

Läger 1 är på 6.200 m och läger 2 på 6.800m. Under dagarna på berget överlevde vi en natt i minus 30 grader och senare klättrade vi i över 30 grader värme genom en glacier klättring. Vädret varierar med höjden, och aldrig tidigare hard et varit så svårt att veta vad vi ska ha på oss. Olika lager kläder åker på och av och jag skickar en tacksam tanke till Svenska Tierras funktionskläder.

Det försvinnande syretrycket gör det svårt att tänka klart men logistiken är viktig för att vi ska lyckas nå toppen. Rätt kläder, utrustning, mat och bas ska finnas vid rätt läger. Vi lämnar mat och ett superlätt primus kök i varje tält som vi ska använda under toppförsöket. För varje läger blir det mindre och mindre lyx. Tälten blir mindre och obekvämare och allt som väger något värderas lågt. En plupp tandkräm är det enda hygienska vi unnar oss i läger två.

Många tycker det är häftigt att vi klättrar utan Sherpas men det känns inte ett dugg coolt. Det är bara tungt och jobbigt och jag förbannar den tunga ryggsäcken. Vi försöker minska på vikten så mycket som möjligt, varje 100 gram ökar exponentiellt i vikt ju högre upp vi bär vikten. Benen känns som alldeles förkokta spaghetti i den tunna luften. Jag andas som under ett maratonlopp och försöker gå minst tio långsamma steg innan jag får stanna och vila. De sherpas vi möter blir imponerade och kallar oss ‘Didi Sherpa’ vilket betyder stora syster Sherpa.  Det är komplimang nog för att sträcka på våra böjda ryggar.

Dagarna på berget går åt till att klättra upp till tältlägren. Väl framme går eftermiddagarna åt till att koka snö till mat och vatten. Det är extremt viktigt att man äter och dricker ordentligt på hög höjd. Kroppen går på högförbränning och behöver all näring för att kunna funka.

När det blir mörkt kl 7 är det läggdags. Det är för kallt att gå utanför tältet och jag fruktar eventuella toalettbehov. Att gå på toaletten i en tjock dunöverall i minus 20° är inte kul. Men som belöning bjuds man på en otrolig nattutsikt över det tibetanska platån och en månhimmel där man kan se hela galaxet av stjärnor. Väl ute är det lätt att stanna till rumpan nästan har förfrus

Ett mystiskt fenomen på hög höjd är de musiksnuttar som plötsligt dyker upp i huvudet när man minst anar det. Det kan vara musik som man inte hört på årtionden eller inte gillar alls. Några av dem mest ovanliga låtarna hittils är: Sleeping in my car av Roxette, Spider Pig från Simpson filmen, Fader Abraham och diverse Svenska julsånger.

Mellan baslägren

Man kan ju tro att en klätterexpedition handlar mest om att klättra i berg. Men nej, så är det faktiskt inte. Själva klättringen är kanske 40% av hela expeditionen – resten handlar om förberedelser och väntan. Just nu känns det mest som att det handlar om logistik och packning. Allt packas om, upp och ner i oändlighet i olika tunnor och väskor. Vi befinner oss i mellan baslägren och måste packa så att det blir en jämn belastning för jakarna som ska hjälpa oss bära det mesta upp till det avancerade basläger som blir vårt hem i flera veckor.

Jakarna ser ut som små sagolika kor med väldigt mycket långt hår och stora ögon. Dessvärre är de inte lika söta som de ser ut. De kan både sparkas, stångas och springa iväg med vår packning. De är väldigt starka och kan bära upp till 80 kg. Några Tibetanska jakherdar följer med oss och jakarna och får djuren och oss att gå i raka led genom olika visslingar och ljud. Jakarna och vi har en ömsesidig respekt för varandra. När jag passerar en jak sneglar den mystiskt mot mig, stannar till och följer mig med blicken tills jag är på säkert avstånd.

Det ska bli skönt att slå upp vårt lilla tältläger och ha en fast punkt i tillvaron ett tag. För närvarande är det bara jag, Johanna, en sur tysk man och hans Sherpa Teshi och två kockar, Pasang och Nima i lägret. Den tyska mannen är så pessimistisk att vi har tagit det som en utmaning att få honom att skratta under expeditionen. Om vi inte lyckas har Johanna lovat att göra miner eller kittla honom tills han iallafall ler.

Andas mycket och ofta

Solen har precis gått upp när vi packat in våra sista tunnor med  utrustning och mat i en stor truck. Jag och Johanna har säkert 100 kg utrustning tillsammans. Då kan man kanske förstå att det är en stor cirkus runt en expedition. En väldig massa människor är inblandade för att vi ska klättra upp på två berg. Rätt makabert,  faktiskt. Men vi orkar ju inte bära 50 kg var till berget. En stor truck fraktar några av våra tillhörigheter genom halva Tibet fram till baslägrets fot. Där tar jakarna över och bär utrustningen till det lite högre ”advanced base camp” som vi utgår ifrån. Efter det får vi klara oss själva.

Vi måste dessvärre ta oss fram lite långsammare än utrustningen. Det tar ungefär en vecka för kroppen att acklimatisera sig till baslägrets höjd på 5000m, där det bara är 50% av syretrycket jämfört med havsnivå.

Den tiden handlar mest om att vänta. Vi väntar på att vår buss ska komma, vi väntar vid vägspärrar och passkontroller. Vi väntar flera timmar på gränskontrollen till Kina och på att kroppen ska anpassa sig till de stigande höjderna. Vi försöker vänta lite mer aktivt genom att gå små vandringar upp på berg omkring byarna vi sover i för att kroppen ska acklimatisera sig lite bättre enligt acklimatiseringsprincipen ”climb high, sleep low”. Kroppen ökar då produktionen av de röda blodkropparna samtidigt som volymen blodplasma minskar, för att kunna ta upp det försvinnanade lite syre som finns i den allt tunnare luften. Egentligen är det samma mängd syre, bara lite längre avstånd mellan syremolekylerna eftersom trycket är mindre ju högre upp man befinner sig.

Oavsett hur många syremolekyler så känns luften tunn. Alla expeditionsmedlemmar flåsar ofta och mycket och det känns som att jag plötsligt fått pinsamt dålig kondition. Bara att gå på toaletten känns som om att springa någon kilometer. Dessutom är andningen ofta något fördröjd. Jag hinner några tiotal meter och så plötsligt börjar jag flåsa. Men det är bra att andas, det är en viktig del av acklimatiseringen. Jag försöker använda mig av samma typ av andning som innan ett djupt fridyk. Jag andas in långt ner i magen och håller emot luften på vägen ut. På så vis skapar man ett tryck i lungorna som gör att alveolerna i lungornas väggar tar upp lite mer syre.

Det är både vackert och sorgligt att åka genom Tibet. Landskapet är fantastiskt på den Tibetanska högplatån. Mjuka bruna kullar avlöses av skarpa vita berg vid horisonten. Då och då dundrar vi igenom små små tibetanska byar med färgglada hus och böneflaggor som delar stång med den påtvingade kinesiska flaggan. Men fattigdomen lyser igenom och lägger sig melankoliskt över skönheten och smutsen. Jag vill så gärna hjälpa och delar ut småpengar till barn här och var, i hopp om att det ökar en familjs inkomst. Det lyser till i deras ögon när de springer iväg med en skrynklig sedel i handen och räcker över den till sin mamma.

Snart är vi i baslägret och där försvinner alla spår av civilisation.

Diet på chokladkakor i Kathmandu

Luften liksom vibrerar av äventyr. Doften av Kathmandu är det första som slår emot mig när jag kliver ut från flygplatsen. Det är egentligen en blandning av rökelse, kryddor, avgaser och en och en annan hashrökare som luktar så spännande. Första gången i Kathmandu är omvälvande, man antingen älskar eller hatar staden. Jag är här för fjärde gången och älskar Kathmandu som ett andra hem. För mig lovar staden äventyr och berg.


Att åka från flygplatsen till hotellet i turistkvarteret är som att transporteras 400 år tillbaka i tiden. Vi åker förbi apor som klänger på ruinerna av ett tempel, kor strosar utmed vägkanten och lite längre bort plöjer en gammal man ett fält med hjälp av två oxar. Vägen är kantad av små fyrkantiga terrakottahus med dörrar som ser så små ut att jag säkert måste huka mina 165cm för att komma igenom. Sagolika och vackra små människor i färgglada saris och dräkter trängs längs marknader och små butiker. Lite senare går jag runt på de små gatorna och fånler åt allt och alla och är bara löjligt lycklig. Människorna jag möter verkar inte tro jag är galen utan ler tillbaka. Några frågar som vanligt om jag vill ha hash hish eller marijuana, men jag bara svarar att jag inte behöver det för att vara glad. Plötsligt försvinner elektriciteten och gatan blir helt svart några minuter innan några butikers generatorer går på. Man försöker spara på elektricitet genom att bara ha ström några timmar under dagen. Jag är van vid detta och har med mig en pannlampa för att hitta till hotellrummet.

De ynka två dagar vi har i Kathmandu går åt till att gå på olika möten med expeditionsledare och vänner, hinna med sista-minuten förberedelser och äta upp oss på det vi kommer sakna på berget. Det blir en hel del chokladkakor, glass och kaffe mellan alla uppdrag. Det gäller att lägga på sig lite fett så att vi håller oss varma och har något att ta av när vi klättrar. Medans min klätterpartner Johanna tillbringar några byråkratiska timmar med att få ut vårt i förväg skickade cargo gör jag den sista shoppingen; mera mat och snacks, böcker och kompletteringar till utrustningen.

Innan vi lämnar Kathmandu träffar vi en Lama i ett buddhistiskt tempel för att få en välsignelse för god tur i bergen. Laman kommer även be en bön till bergsgudarna i Shishapangma och Cho Oyu. De flesta Nepaleser, Sherpas och Tibetaner är troende inom den tibetanska buddhismen som är traditionellt vidskeplig och tror på många olika gudomligheter och andar. Jag lever själv som Buddhist men räknar mig till den mindre vidskepliga theravadabuddhismen. Men vi tar inga chanser – att ge sig på två 8000m toppar utan syrgas är extremt tufft och vi behöver den gudahjälp vi kan få.