Att komma till Cho Oyu är som att komma hem

Det känns inte som om det var länge sedan vi var här, och misslyckades. Vi insåg med en gång att vi skulle behöva komma tillbaka. Cho Oyu är ett vackert berg. Allting här känns välbekant, samt annorlunda. Mer snö! Vita, väldiga, vänliga Cho Oyu. Den här gången är vi ensamma, men lite mer erfarna. Cho Oyu anses vara tekniskt lättare än Shishapangmas Centraltopp, men högre (8201m, 6e högsta berg i världen) och mer utsatt för vind och kyla. Inget berg över 8000m är lätt utan syrgas!

Annons:

Vi har fått ett jobbigt uppdrag på Cho Oyu: en väns vän dog på Cho Oyu, på 8000m, i våras och hans fru vill ha tillbaka hans kamera, bok och klocka från kroppen. Vi ska se om vi hittar honom. Det påminner om att det är farligt och att vägen ner är lika viktig som toppen.

Det har varit storm nu i två dagar, men idag ska vi börja. Eftersom vi redan är acklimatiserade till höjd från Shishapangma gör vi toppförsök direkt och sätter tält på vägen upp. Vi hoppas nå toppen den 12e, om vädret håller.

Mot toppen av Shishapangma

Nu har vi vilat och ätit i ett par dagar, fått en efterlängtad dusch och vilat lite till. Idag börjar vi går mot toppen, ett läger om dagen, ett andetag i taget.
Den 27e kommer vi att befinna oss i Läger 1, den 28e i Läger 2, den 29e i Läger 3, och sedan börjar vi gå mitt i natten för att nå toppen den 30e! Så håll tummarna allihopa! Det känns mycket spännande och lite nervöst.

 

himalya

Mellan baslägren

Man kan ju tro att en klätterexpedition handlar mest om att klättra i berg. Men nej, så är det faktiskt inte. Själva klättringen är kanske 40% av hela expeditionen – resten handlar om förberedelser och väntan. Just nu känns det mest som att det handlar om logistik och packning. Allt packas om, upp och ner i oändlighet i olika tunnor och väskor. Vi befinner oss i mellan baslägren och måste packa så att det blir en jämn belastning för jakarna som ska hjälpa oss bära det mesta upp till det avancerade basläger som blir vårt hem i flera veckor.

Jakarna ser ut som små sagolika kor med väldigt mycket långt hår och stora ögon. Dessvärre är de inte lika söta som de ser ut. De kan både sparkas, stångas och springa iväg med vår packning. De är väldigt starka och kan bära upp till 80 kg. Några Tibetanska jakherdar följer med oss och jakarna och får djuren och oss att gå i raka led genom olika visslingar och ljud. Jakarna och vi har en ömsesidig respekt för varandra. När jag passerar en jak sneglar den mystiskt mot mig, stannar till och följer mig med blicken tills jag är på säkert avstånd.

Det ska bli skönt att slå upp vårt lilla tältläger och ha en fast punkt i tillvaron ett tag. För närvarande är det bara jag, Johanna, en sur tysk man och hans Sherpa Teshi och två kockar, Pasang och Nima i lägret. Den tyska mannen är så pessimistisk att vi har tagit det som en utmaning att få honom att skratta under expeditionen. Om vi inte lyckas har Johanna lovat att göra miner eller kittla honom tills han iallafall ler.

Andas mycket och ofta

Solen har precis gått upp när vi packat in våra sista tunnor med  utrustning och mat i en stor truck. Jag och Johanna har säkert 100 kg utrustning tillsammans. Då kan man kanske förstå att det är en stor cirkus runt en expedition. En väldig massa människor är inblandade för att vi ska klättra upp på två berg. Rätt makabert,  faktiskt. Men vi orkar ju inte bära 50 kg var till berget. En stor truck fraktar några av våra tillhörigheter genom halva Tibet fram till baslägrets fot. Där tar jakarna över och bär utrustningen till det lite högre ”advanced base camp” som vi utgår ifrån. Efter det får vi klara oss själva.

Vi måste dessvärre ta oss fram lite långsammare än utrustningen. Det tar ungefär en vecka för kroppen att acklimatisera sig till baslägrets höjd på 5000m, där det bara är 50% av syretrycket jämfört med havsnivå.

Den tiden handlar mest om att vänta. Vi väntar på att vår buss ska komma, vi väntar vid vägspärrar och passkontroller. Vi väntar flera timmar på gränskontrollen till Kina och på att kroppen ska anpassa sig till de stigande höjderna. Vi försöker vänta lite mer aktivt genom att gå små vandringar upp på berg omkring byarna vi sover i för att kroppen ska acklimatisera sig lite bättre enligt acklimatiseringsprincipen ”climb high, sleep low”. Kroppen ökar då produktionen av de röda blodkropparna samtidigt som volymen blodplasma minskar, för att kunna ta upp det försvinnanade lite syre som finns i den allt tunnare luften. Egentligen är det samma mängd syre, bara lite längre avstånd mellan syremolekylerna eftersom trycket är mindre ju högre upp man befinner sig.

Oavsett hur många syremolekyler så känns luften tunn. Alla expeditionsmedlemmar flåsar ofta och mycket och det känns som att jag plötsligt fått pinsamt dålig kondition. Bara att gå på toaletten känns som om att springa någon kilometer. Dessutom är andningen ofta något fördröjd. Jag hinner några tiotal meter och så plötsligt börjar jag flåsa. Men det är bra att andas, det är en viktig del av acklimatiseringen. Jag försöker använda mig av samma typ av andning som innan ett djupt fridyk. Jag andas in långt ner i magen och håller emot luften på vägen ut. På så vis skapar man ett tryck i lungorna som gör att alveolerna i lungornas väggar tar upp lite mer syre.

Det är både vackert och sorgligt att åka genom Tibet. Landskapet är fantastiskt på den Tibetanska högplatån. Mjuka bruna kullar avlöses av skarpa vita berg vid horisonten. Då och då dundrar vi igenom små små tibetanska byar med färgglada hus och böneflaggor som delar stång med den påtvingade kinesiska flaggan. Men fattigdomen lyser igenom och lägger sig melankoliskt över skönheten och smutsen. Jag vill så gärna hjälpa och delar ut småpengar till barn här och var, i hopp om att det ökar en familjs inkomst. Det lyser till i deras ögon när de springer iväg med en skrynklig sedel i handen och räcker över den till sin mamma.

Snart är vi i baslägret och där försvinner alla spår av civilisation.