Paradiset är inte en plats

Det farligaste på hela expeditionen är att befinna sig i Kathmandu. Särskilt bakpå en motorcykel med en sherpa som chaufför.
”What about helmet?” frågar jag innan jag klättrar upp bak på motorcykeln.
”No problem, only the driver needs helmet” ler Ngawang Sherpa betryggande. Enligt Nepalesisk lag är det bara föraren som behöver hjälm.
Jag åker på hårresande färder på de smala ojämna gatorna och vill nästan blunda för mötande bussar och andra motorcykelcyklister. Men trafikanterna är otroligt skickliga på att undvika varandra och jag överlever uppenbarligen alla färder. Det är en helt klart en upplevelse att se det lokala Kathmandu från en motorcykel. Lokalbefolkningen verkar dessutom gilla att åka motorcykel och vänligen skjutsa mig. Vart jag än ska erbjuder de sig att köra. Jag får t o m skjuts av en munk till ett buddhistiskt tempel. Hans vinröda munkklädnad fladdrar i fartvinden, men han kör försiktigare än de sherpas jag åkt med.
 
Jag tillbringar närmare en vecka i det buddhistiska templet med att studera den tibetanska buddhismen och delta i ceremonier och övningar, till största delen i tystnad. Man ska inte prata i onödan utan studera sina tankar istället.
”When you are with others, watch your speech. When you are alone, watch your thoughts”, säger en av lärarna.

Kopan monastery liknar ett litet paradis. Det ligger på toppen av en liten kulle i utkanten av Kathmandudalen och är omgivet av gröna träd och blommor. Luften där känns lite renare och framförallt råder ett lugn över tempelområdet. Jag blir lugn av att vara där. En sherpavän som hälsar på blir däremot snabbt rastlös och åker tillbaka ner till staden efter ett par timmar.

Min buddhistiska lärare använder exemplet för att förklara att det vi ser bara finns inuti våra huvuden. Om vi vaknar och är på dåligt humör kan templet vara hemskt och irriterande. Om vi däremot vaknar utsövda och är på bra humör är templet vackert och lugnt. Men templet har ju inte vetenskapligt förändrats alls över natten. Ingen av oss ser egentligen det verkliga templet. Likaså är det med paradiset som så många letar efter. Paradiset är inte en plats, det är en sinnesstämning.
 
Den tibetanska buddhismen (även övriga buddhistiska traditioner) är inte så mycket av en religion som det är psykologi. Buddha själv betonade förståelse över tro. Metoden går ut på att förstå sitt eget sinne och sina tankar. På så sätt kan man även få en större förståelse för andra. Det är egentligen ganska simpelt; ditt mål i livet är antagligen att på ett eller ett annat sätt bli lycklig och undvika olika typer av obehag. Likaså är andra människors mål att bli lyckliga och undvika obehag, fast kanske på ett annat sätt än du.
 
De sista två dagarna innan flygresan tillbringar jag med de sherpas och deras familjer som jag lärt känna. De är underbara människor och det gör lite ont i hjärtat att ta farväl. I framtiden vill jag inte klättra utan sherpas, de förgyller hela upplevelsen! Innan jag lämnar Kathmandu träffar jag ytterligare en sherpa som varit på Everest 14 gånger. Jag observerar honom noggrant för att se om Everest gör något med en människa som förändrar honom på djupet. Sherpan Namgya verkar ödmjuk och har förlorat några fingertoppar till bergen. Han ser klättringen som ett sätt att komma nära gudomarna och absolut inte som att ”besegra” ett berg. Berget står ju bara där, det är dig själv och ditt ego du måste besegra.

Annons:

Jag funderar över om expeditionerna har förändrat mig på något sätt. Såklart har det det. Jag har pressat gränserna för vad jag orkar ytterligare och jag har lärt mig mycket om mig själv, om berg och en hel del nya vänner och ett 50-tal ord på sherpaspråk. Jag har frusit och upplevt en av de fysiskt tuffaste dagarna i mitt liv – och under tiden har jag haft jättekul! Dessvärre har klättringarna framkallat ett ännu större beroende och jag har redan börjat planera in nästa års expeditioner.
Jag saknar och längtar tillbaks till Nepal så fort flygplanet lyfter från marken.

Mot toppen av Shishapangma

Nu har vi vilat och ätit i ett par dagar, fått en efterlängtad dusch och vilat lite till. Idag börjar vi går mot toppen, ett läger om dagen, ett andetag i taget.
Den 27e kommer vi att befinna oss i Läger 1, den 28e i Läger 2, den 29e i Läger 3, och sedan börjar vi gå mitt i natten för att nå toppen den 30e! Så håll tummarna allihopa! Det känns mycket spännande och lite nervöst.

 

himalya

Diet på chokladkakor i Kathmandu

Luften liksom vibrerar av äventyr. Doften av Kathmandu är det första som slår emot mig när jag kliver ut från flygplatsen. Det är egentligen en blandning av rökelse, kryddor, avgaser och en och en annan hashrökare som luktar så spännande. Första gången i Kathmandu är omvälvande, man antingen älskar eller hatar staden. Jag är här för fjärde gången och älskar Kathmandu som ett andra hem. För mig lovar staden äventyr och berg.


Att åka från flygplatsen till hotellet i turistkvarteret är som att transporteras 400 år tillbaka i tiden. Vi åker förbi apor som klänger på ruinerna av ett tempel, kor strosar utmed vägkanten och lite längre bort plöjer en gammal man ett fält med hjälp av två oxar. Vägen är kantad av små fyrkantiga terrakottahus med dörrar som ser så små ut att jag säkert måste huka mina 165cm för att komma igenom. Sagolika och vackra små människor i färgglada saris och dräkter trängs längs marknader och små butiker. Lite senare går jag runt på de små gatorna och fånler åt allt och alla och är bara löjligt lycklig. Människorna jag möter verkar inte tro jag är galen utan ler tillbaka. Några frågar som vanligt om jag vill ha hash hish eller marijuana, men jag bara svarar att jag inte behöver det för att vara glad. Plötsligt försvinner elektriciteten och gatan blir helt svart några minuter innan några butikers generatorer går på. Man försöker spara på elektricitet genom att bara ha ström några timmar under dagen. Jag är van vid detta och har med mig en pannlampa för att hitta till hotellrummet.

De ynka två dagar vi har i Kathmandu går åt till att gå på olika möten med expeditionsledare och vänner, hinna med sista-minuten förberedelser och äta upp oss på det vi kommer sakna på berget. Det blir en hel del chokladkakor, glass och kaffe mellan alla uppdrag. Det gäller att lägga på sig lite fett så att vi håller oss varma och har något att ta av när vi klättrar. Medans min klätterpartner Johanna tillbringar några byråkratiska timmar med att få ut vårt i förväg skickade cargo gör jag den sista shoppingen; mera mat och snacks, böcker och kompletteringar till utrustningen.

Innan vi lämnar Kathmandu träffar vi en Lama i ett buddhistiskt tempel för att få en välsignelse för god tur i bergen. Laman kommer även be en bön till bergsgudarna i Shishapangma och Cho Oyu. De flesta Nepaleser, Sherpas och Tibetaner är troende inom den tibetanska buddhismen som är traditionellt vidskeplig och tror på många olika gudomligheter och andar. Jag lever själv som Buddhist men räknar mig till den mindre vidskepliga theravadabuddhismen. Men vi tar inga chanser – att ge sig på två 8000m toppar utan syrgas är extremt tufft och vi behöver den gudahjälp vi kan få.