Berget står ju bara där

Jag och Johanna lämnar Cho Ouy full av motstridiga känslor. Störst är tomheten efter det oklättrade berget. 2-0 till Cho Oyu. Cho Oyu lämnar ännu ett hål efter sig, och enda sättet att hantera hålet verkar vara att planera nästa klättring. Cho Oyu igen om ett år? Ett tredje försök? Visst, jag älskar bergen, klättringen och allt omkring expeditionerna, älskar Tibet och kommer gärna hit igen!

Men ändå. ”Jävla skit-berg”, tänker jag utan att mena det. Berget står ju bara där. Vi har bara lite otur med vädret, två gånger i rad. Hälften av mig vill stanna, försöka igen. Hälften av mig vill bara härifrån, bort från misslyckandet. Den första hälften vet mycket väl om att vindarna kommer fortsätta blåsa hårt minst en vecka till, kanske hela vintern, utan avbrott. Men den andra hälften av mig vet inte om den är redo för verkligheten, vill inte lämna det enkla, sköna livet i lägret bland bergen. Vill inte konfrontera mobiletelfoner och internet och jobb, samtidigt som jag saknar kranvatten, rena lakan och en dush.

Annons:

De andra expeditionerna har redan lämnat berget. Att ge sig upp ensamma skulle betyda en enorm risk. Förfrysningsskador. Skulle något hända något av oss skulle det vara kört. Psykologiskt tog det lång tid att ta beslutet, men det var egentligen självklart.

Sista natten i baslägret är det iskallt och blåser ännu hårdare. Jag sover i dunjackan i min minus-40 sovsäck. Nästan i sömnen sträcker jag ut en arm och håller mot tältduken så att den inte blåser sönder. I grannlägret hos adventure consultants blåser mattältet bort och toaletttältet blåser sönder. Det är meningslöst att stanna och försöka igen. Misslyckandet tar över en del av lyckan från Shishapangmas centraltopp. Shishapangma spelade ju inte så stor roll egentligen. I mitt huvud tänkte jag på Shishapangma som en kul acklimatisering men Cho Oyu som huvudmålet. Nu kom vi försent till Cho Oyu. Vintern hade börjat och jetvintarna hade börjat blåsa.

Bergen lämnar minnen i kroppen. Sedan vi kom ner från baslägret drömmer jag varje natt att vi befinner oss i läger 2, och att det bara av någon drömlik anledning finns sängar i tältet. En envis höghöjdshosta dröjer sig kvar i lungorna och fingrarna pirrar av det lite trögare blodet som fortfarande är anpassat till hög höjd. Efter att ha gått i tunga kängor och med ryggsäck har kroppen liksom antagit samma hållning som om den alltid har ryggsäck och är på väg på vandring, med den skillnaden att vi inte är lika andfådda hela tiden.

Nu när jag snart är tillbaka i internetsamhället är detta rätt tillfälle att tacka min bästa vän och spökskrivare Hanli Prinsloo för att hon har hjälpt mig att hålla bloggen och mig vid liv vid oregelbundna och knastriga satellittelefonsamtal! Jag har förstått att missförståndet om vilken topp vi var på på Shishapangma har skapat en del turbulens, vilket såklart inte var meningen. Nästa och sista bloggen kommer från Kathmandu och vi försöker förbereda oss på en kulturchock när vi kommer ner från den vidsträckta tystnaden till kaoset i staden.

2-0 till Cho Oyu

Efter flera dagar på vårt Advanced Base Camp har vi nu gett upp vårt toppförsök pga för hårt väder. Det blåser iskallt och jättehårt och alla de andra experditionerna har bestämt sig för att gå nerför berget och det är för riskabelt att fortsätta utan några andra här ifall något skulle hända. Om några dagar är vi tillbaka i Kathmandu. Vi går neråt med jakarna imorgon.

Att komma till Cho Oyu är som att komma hem

Det känns inte som om det var länge sedan vi var här, och misslyckades. Vi insåg med en gång att vi skulle behöva komma tillbaka. Cho Oyu är ett vackert berg. Allting här känns välbekant, samt annorlunda. Mer snö! Vita, väldiga, vänliga Cho Oyu. Den här gången är vi ensamma, men lite mer erfarna. Cho Oyu anses vara tekniskt lättare än Shishapangmas Centraltopp, men högre (8201m, 6e högsta berg i världen) och mer utsatt för vind och kyla. Inget berg över 8000m är lätt utan syrgas!

Vi har fått ett jobbigt uppdrag på Cho Oyu: en väns vän dog på Cho Oyu, på 8000m, i våras och hans fru vill ha tillbaka hans kamera, bok och klocka från kroppen. Vi ska se om vi hittar honom. Det påminner om att det är farligt och att vägen ner är lika viktig som toppen.

Det har varit storm nu i två dagar, men idag ska vi börja. Eftersom vi redan är acklimatiserade till höjd från Shishapangma gör vi toppförsök direkt och sätter tält på vägen upp. Vi hoppas nå toppen den 12e, om vädret håller.

8.000 meter i kroppen

Vi tillbringade över en timme på Centraltoppen. Magiskt! Utsikt över världens högsta berg och jorden som krökte sig i hörnen var värt tuffa vägen upp, 7 timmar. Började halv tre och klättrade i iskallt mörker några timmar innan solen visade vägen. Utan syrgas var det långsamt och jobbigt. Andas andas! Lite teknisk och brant klättring. Över 7.500 meter kallas ”death zone”, där bryts kroppen ner konstant. Det märktes först senare. Svag och några kilo muskler mindre, dehydrerad, hungrig, smutsig, solbränd och dreadlocks… men LYCKLIG! Först i base camp kändes det på riktigt på grund av tuff nedväg (de flesta olyckor sker på vägen ner) och tungt att bära allt ner igen. Från camp 3 till topp, till camp 2 tog 15 timmar. Helt slut. Nu har Johanna och jag några dagar i base camp, att packa om och vila. Det är svårt att säga hej då, vännerna och sherpas blir som ens familj. Vi ska vila i Tingri i några dagar. Tittar på Cho Oyu härifrån.

Med tanke på förra inläggets missförstånd angående topparna, så kan det avslöjas att Annelie har en ”ghost writer” som tar emot meddelanden med varierande ljudkvalité från satellit telefon och sms när det går. Spökskrivaren kan väldigt mycket om hajar och uppenbarligen lite mindre om Himalayatoppar. Onödig förvirring, sådana misstag kommer starkt undvikas i framtiden!

Att lära känna ett berg är att lära känna sig själv

Med stegjärn, massa rep och tunga ryggsäcker har vi kämpat oss uppför större delen av Shishapangma. Vi har varit upp och aklimatiserat våra kroppar ytterligare till den höga höjden och satt upp två höghöjdsläger på berget.

Läger 1 är på 6.200 m och läger 2 på 6.800m. Under dagarna på berget överlevde vi en natt i minus 30 grader och senare klättrade vi i över 30 grader värme genom en glacier klättring. Vädret varierar med höjden, och aldrig tidigare hard et varit så svårt att veta vad vi ska ha på oss. Olika lager kläder åker på och av och jag skickar en tacksam tanke till Svenska Tierras funktionskläder.

Det försvinnande syretrycket gör det svårt att tänka klart men logistiken är viktig för att vi ska lyckas nå toppen. Rätt kläder, utrustning, mat och bas ska finnas vid rätt läger. Vi lämnar mat och ett superlätt primus kök i varje tält som vi ska använda under toppförsöket. För varje läger blir det mindre och mindre lyx. Tälten blir mindre och obekvämare och allt som väger något värderas lågt. En plupp tandkräm är det enda hygienska vi unnar oss i läger två.

Många tycker det är häftigt att vi klättrar utan Sherpas men det känns inte ett dugg coolt. Det är bara tungt och jobbigt och jag förbannar den tunga ryggsäcken. Vi försöker minska på vikten så mycket som möjligt, varje 100 gram ökar exponentiellt i vikt ju högre upp vi bär vikten. Benen känns som alldeles förkokta spaghetti i den tunna luften. Jag andas som under ett maratonlopp och försöker gå minst tio långsamma steg innan jag får stanna och vila. De sherpas vi möter blir imponerade och kallar oss ‘Didi Sherpa’ vilket betyder stora syster Sherpa.  Det är komplimang nog för att sträcka på våra böjda ryggar.

Dagarna på berget går åt till att klättra upp till tältlägren. Väl framme går eftermiddagarna åt till att koka snö till mat och vatten. Det är extremt viktigt att man äter och dricker ordentligt på hög höjd. Kroppen går på högförbränning och behöver all näring för att kunna funka.

När det blir mörkt kl 7 är det läggdags. Det är för kallt att gå utanför tältet och jag fruktar eventuella toalettbehov. Att gå på toaletten i en tjock dunöverall i minus 20° är inte kul. Men som belöning bjuds man på en otrolig nattutsikt över det tibetanska platån och en månhimmel där man kan se hela galaxet av stjärnor. Väl ute är det lätt att stanna till rumpan nästan har förfrus

Ett mystiskt fenomen på hög höjd är de musiksnuttar som plötsligt dyker upp i huvudet när man minst anar det. Det kan vara musik som man inte hört på årtionden eller inte gillar alls. Några av dem mest ovanliga låtarna hittils är: Sleeping in my car av Roxette, Spider Pig från Simpson filmen, Fader Abraham och diverse Svenska julsånger.

Mellan baslägren

Man kan ju tro att en klätterexpedition handlar mest om att klättra i berg. Men nej, så är det faktiskt inte. Själva klättringen är kanske 40% av hela expeditionen – resten handlar om förberedelser och väntan. Just nu känns det mest som att det handlar om logistik och packning. Allt packas om, upp och ner i oändlighet i olika tunnor och väskor. Vi befinner oss i mellan baslägren och måste packa så att det blir en jämn belastning för jakarna som ska hjälpa oss bära det mesta upp till det avancerade basläger som blir vårt hem i flera veckor.

Jakarna ser ut som små sagolika kor med väldigt mycket långt hår och stora ögon. Dessvärre är de inte lika söta som de ser ut. De kan både sparkas, stångas och springa iväg med vår packning. De är väldigt starka och kan bära upp till 80 kg. Några Tibetanska jakherdar följer med oss och jakarna och får djuren och oss att gå i raka led genom olika visslingar och ljud. Jakarna och vi har en ömsesidig respekt för varandra. När jag passerar en jak sneglar den mystiskt mot mig, stannar till och följer mig med blicken tills jag är på säkert avstånd.

Det ska bli skönt att slå upp vårt lilla tältläger och ha en fast punkt i tillvaron ett tag. För närvarande är det bara jag, Johanna, en sur tysk man och hans Sherpa Teshi och två kockar, Pasang och Nima i lägret. Den tyska mannen är så pessimistisk att vi har tagit det som en utmaning att få honom att skratta under expeditionen. Om vi inte lyckas har Johanna lovat att göra miner eller kittla honom tills han iallafall ler.