Paradiset är inte en plats

Det farligaste på hela expeditionen är att befinna sig i Kathmandu. Särskilt bakpå en motorcykel med en sherpa som chaufför.
”What about helmet?” frågar jag innan jag klättrar upp bak på motorcykeln.
”No problem, only the driver needs helmet” ler Ngawang Sherpa betryggande. Enligt Nepalesisk lag är det bara föraren som behöver hjälm.
Jag åker på hårresande färder på de smala ojämna gatorna och vill nästan blunda för mötande bussar och andra motorcykelcyklister. Men trafikanterna är otroligt skickliga på att undvika varandra och jag överlever uppenbarligen alla färder. Det är en helt klart en upplevelse att se det lokala Kathmandu från en motorcykel. Lokalbefolkningen verkar dessutom gilla att åka motorcykel och vänligen skjutsa mig. Vart jag än ska erbjuder de sig att köra. Jag får t o m skjuts av en munk till ett buddhistiskt tempel. Hans vinröda munkklädnad fladdrar i fartvinden, men han kör försiktigare än de sherpas jag åkt med.
 
Jag tillbringar närmare en vecka i det buddhistiska templet med att studera den tibetanska buddhismen och delta i ceremonier och övningar, till största delen i tystnad. Man ska inte prata i onödan utan studera sina tankar istället.
”When you are with others, watch your speech. When you are alone, watch your thoughts”, säger en av lärarna.

Kopan monastery liknar ett litet paradis. Det ligger på toppen av en liten kulle i utkanten av Kathmandudalen och är omgivet av gröna träd och blommor. Luften där känns lite renare och framförallt råder ett lugn över tempelområdet. Jag blir lugn av att vara där. En sherpavän som hälsar på blir däremot snabbt rastlös och åker tillbaka ner till staden efter ett par timmar.

Min buddhistiska lärare använder exemplet för att förklara att det vi ser bara finns inuti våra huvuden. Om vi vaknar och är på dåligt humör kan templet vara hemskt och irriterande. Om vi däremot vaknar utsövda och är på bra humör är templet vackert och lugnt. Men templet har ju inte vetenskapligt förändrats alls över natten. Ingen av oss ser egentligen det verkliga templet. Likaså är det med paradiset som så många letar efter. Paradiset är inte en plats, det är en sinnesstämning.
 
Den tibetanska buddhismen (även övriga buddhistiska traditioner) är inte så mycket av en religion som det är psykologi. Buddha själv betonade förståelse över tro. Metoden går ut på att förstå sitt eget sinne och sina tankar. På så sätt kan man även få en större förståelse för andra. Det är egentligen ganska simpelt; ditt mål i livet är antagligen att på ett eller ett annat sätt bli lycklig och undvika olika typer av obehag. Likaså är andra människors mål att bli lyckliga och undvika obehag, fast kanske på ett annat sätt än du.
 
De sista två dagarna innan flygresan tillbringar jag med de sherpas och deras familjer som jag lärt känna. De är underbara människor och det gör lite ont i hjärtat att ta farväl. I framtiden vill jag inte klättra utan sherpas, de förgyller hela upplevelsen! Innan jag lämnar Kathmandu träffar jag ytterligare en sherpa som varit på Everest 14 gånger. Jag observerar honom noggrant för att se om Everest gör något med en människa som förändrar honom på djupet. Sherpan Namgya verkar ödmjuk och har förlorat några fingertoppar till bergen. Han ser klättringen som ett sätt att komma nära gudomarna och absolut inte som att ”besegra” ett berg. Berget står ju bara där, det är dig själv och ditt ego du måste besegra.

Annons:

Jag funderar över om expeditionerna har förändrat mig på något sätt. Såklart har det det. Jag har pressat gränserna för vad jag orkar ytterligare och jag har lärt mig mycket om mig själv, om berg och en hel del nya vänner och ett 50-tal ord på sherpaspråk. Jag har frusit och upplevt en av de fysiskt tuffaste dagarna i mitt liv – och under tiden har jag haft jättekul! Dessvärre har klättringarna framkallat ett ännu större beroende och jag har redan börjat planera in nästa års expeditioner.
Jag saknar och längtar tillbaks till Nepal så fort flygplanet lyfter från marken.

Berget står ju bara där

Jag och Johanna lämnar Cho Ouy full av motstridiga känslor. Störst är tomheten efter det oklättrade berget. 2-0 till Cho Oyu. Cho Oyu lämnar ännu ett hål efter sig, och enda sättet att hantera hålet verkar vara att planera nästa klättring. Cho Oyu igen om ett år? Ett tredje försök? Visst, jag älskar bergen, klättringen och allt omkring expeditionerna, älskar Tibet och kommer gärna hit igen!

Men ändå. ”Jävla skit-berg”, tänker jag utan att mena det. Berget står ju bara där. Vi har bara lite otur med vädret, två gånger i rad. Hälften av mig vill stanna, försöka igen. Hälften av mig vill bara härifrån, bort från misslyckandet. Den första hälften vet mycket väl om att vindarna kommer fortsätta blåsa hårt minst en vecka till, kanske hela vintern, utan avbrott. Men den andra hälften av mig vet inte om den är redo för verkligheten, vill inte lämna det enkla, sköna livet i lägret bland bergen. Vill inte konfrontera mobiletelfoner och internet och jobb, samtidigt som jag saknar kranvatten, rena lakan och en dush.

De andra expeditionerna har redan lämnat berget. Att ge sig upp ensamma skulle betyda en enorm risk. Förfrysningsskador. Skulle något hända något av oss skulle det vara kört. Psykologiskt tog det lång tid att ta beslutet, men det var egentligen självklart.

Sista natten i baslägret är det iskallt och blåser ännu hårdare. Jag sover i dunjackan i min minus-40 sovsäck. Nästan i sömnen sträcker jag ut en arm och håller mot tältduken så att den inte blåser sönder. I grannlägret hos adventure consultants blåser mattältet bort och toaletttältet blåser sönder. Det är meningslöst att stanna och försöka igen. Misslyckandet tar över en del av lyckan från Shishapangmas centraltopp. Shishapangma spelade ju inte så stor roll egentligen. I mitt huvud tänkte jag på Shishapangma som en kul acklimatisering men Cho Oyu som huvudmålet. Nu kom vi försent till Cho Oyu. Vintern hade börjat och jetvintarna hade börjat blåsa.

Bergen lämnar minnen i kroppen. Sedan vi kom ner från baslägret drömmer jag varje natt att vi befinner oss i läger 2, och att det bara av någon drömlik anledning finns sängar i tältet. En envis höghöjdshosta dröjer sig kvar i lungorna och fingrarna pirrar av det lite trögare blodet som fortfarande är anpassat till hög höjd. Efter att ha gått i tunga kängor och med ryggsäck har kroppen liksom antagit samma hållning som om den alltid har ryggsäck och är på väg på vandring, med den skillnaden att vi inte är lika andfådda hela tiden.

Nu när jag snart är tillbaka i internetsamhället är detta rätt tillfälle att tacka min bästa vän och spökskrivare Hanli Prinsloo för att hon har hjälpt mig att hålla bloggen och mig vid liv vid oregelbundna och knastriga satellittelefonsamtal! Jag har förstått att missförståndet om vilken topp vi var på på Shishapangma har skapat en del turbulens, vilket såklart inte var meningen. Nästa och sista bloggen kommer från Kathmandu och vi försöker förbereda oss på en kulturchock när vi kommer ner från den vidsträckta tystnaden till kaoset i staden.

2-0 till Cho Oyu

Efter flera dagar på vårt Advanced Base Camp har vi nu gett upp vårt toppförsök pga för hårt väder. Det blåser iskallt och jättehårt och alla de andra experditionerna har bestämt sig för att gå nerför berget och det är för riskabelt att fortsätta utan några andra här ifall något skulle hända. Om några dagar är vi tillbaka i Kathmandu. Vi går neråt med jakarna imorgon.

Att komma till Cho Oyu är som att komma hem

Det känns inte som om det var länge sedan vi var här, och misslyckades. Vi insåg med en gång att vi skulle behöva komma tillbaka. Cho Oyu är ett vackert berg. Allting här känns välbekant, samt annorlunda. Mer snö! Vita, väldiga, vänliga Cho Oyu. Den här gången är vi ensamma, men lite mer erfarna. Cho Oyu anses vara tekniskt lättare än Shishapangmas Centraltopp, men högre (8201m, 6e högsta berg i världen) och mer utsatt för vind och kyla. Inget berg över 8000m är lätt utan syrgas!

Vi har fått ett jobbigt uppdrag på Cho Oyu: en väns vän dog på Cho Oyu, på 8000m, i våras och hans fru vill ha tillbaka hans kamera, bok och klocka från kroppen. Vi ska se om vi hittar honom. Det påminner om att det är farligt och att vägen ner är lika viktig som toppen.

Det har varit storm nu i två dagar, men idag ska vi börja. Eftersom vi redan är acklimatiserade till höjd från Shishapangma gör vi toppförsök direkt och sätter tält på vägen upp. Vi hoppas nå toppen den 12e, om vädret håller.

8.000 meter i kroppen

Vi tillbringade över en timme på Centraltoppen. Magiskt! Utsikt över världens högsta berg och jorden som krökte sig i hörnen var värt tuffa vägen upp, 7 timmar. Började halv tre och klättrade i iskallt mörker några timmar innan solen visade vägen. Utan syrgas var det långsamt och jobbigt. Andas andas! Lite teknisk och brant klättring. Över 7.500 meter kallas ”death zone”, där bryts kroppen ner konstant. Det märktes först senare. Svag och några kilo muskler mindre, dehydrerad, hungrig, smutsig, solbränd och dreadlocks… men LYCKLIG! Först i base camp kändes det på riktigt på grund av tuff nedväg (de flesta olyckor sker på vägen ner) och tungt att bära allt ner igen. Från camp 3 till topp, till camp 2 tog 15 timmar. Helt slut. Nu har Johanna och jag några dagar i base camp, att packa om och vila. Det är svårt att säga hej då, vännerna och sherpas blir som ens familj. Vi ska vila i Tingri i några dagar. Tittar på Cho Oyu härifrån.

Med tanke på förra inläggets missförstånd angående topparna, så kan det avslöjas att Annelie har en ”ghost writer” som tar emot meddelanden med varierande ljudkvalité från satellit telefon och sms när det går. Spökskrivaren kan väldigt mycket om hajar och uppenbarligen lite mindre om Himalayatoppar. Onödig förvirring, sådana misstag kommer starkt undvikas i framtiden!

Toppen av Shishapangma!

 

UPPDATERING AV TIDIGARE BLOGGINLÄGG, ÄNDRAD 2009-10-01, 13.40

Klockan är 11 på morgononen i Tibet, och jag står på toppen av underbara Shishapangma Central Summit, 8008m över havsytan!

Från sista lägret har vi nu gått i 8 timmar för att nå toppen, aldrig förut har jag varit så trött. Man andas och hostar och andas lite till.

Utsikten häruppe är sagolikt vacker, moln och berg så långt ögat når. Helt overkligt att vara här. Nu ska vi äta, och sedan ta oss ner igen, det kommer bli minst lika jobbigt som uppåt.

Och nu, nu är det bara ett berg kvar…

Mot toppen av Shishapangma

Nu har vi vilat och ätit i ett par dagar, fått en efterlängtad dusch och vilat lite till. Idag börjar vi går mot toppen, ett läger om dagen, ett andetag i taget.
Den 27e kommer vi att befinna oss i Läger 1, den 28e i Läger 2, den 29e i Läger 3, och sedan börjar vi gå mitt i natten för att nå toppen den 30e! Så håll tummarna allihopa! Det känns mycket spännande och lite nervöst.

 

himalya

Att lära känna ett berg är att lära känna sig själv

Med stegjärn, massa rep och tunga ryggsäcker har vi kämpat oss uppför större delen av Shishapangma. Vi har varit upp och aklimatiserat våra kroppar ytterligare till den höga höjden och satt upp två höghöjdsläger på berget.

Läger 1 är på 6.200 m och läger 2 på 6.800m. Under dagarna på berget överlevde vi en natt i minus 30 grader och senare klättrade vi i över 30 grader värme genom en glacier klättring. Vädret varierar med höjden, och aldrig tidigare hard et varit så svårt att veta vad vi ska ha på oss. Olika lager kläder åker på och av och jag skickar en tacksam tanke till Svenska Tierras funktionskläder.

Det försvinnande syretrycket gör det svårt att tänka klart men logistiken är viktig för att vi ska lyckas nå toppen. Rätt kläder, utrustning, mat och bas ska finnas vid rätt läger. Vi lämnar mat och ett superlätt primus kök i varje tält som vi ska använda under toppförsöket. För varje läger blir det mindre och mindre lyx. Tälten blir mindre och obekvämare och allt som väger något värderas lågt. En plupp tandkräm är det enda hygienska vi unnar oss i läger två.

Många tycker det är häftigt att vi klättrar utan Sherpas men det känns inte ett dugg coolt. Det är bara tungt och jobbigt och jag förbannar den tunga ryggsäcken. Vi försöker minska på vikten så mycket som möjligt, varje 100 gram ökar exponentiellt i vikt ju högre upp vi bär vikten. Benen känns som alldeles förkokta spaghetti i den tunna luften. Jag andas som under ett maratonlopp och försöker gå minst tio långsamma steg innan jag får stanna och vila. De sherpas vi möter blir imponerade och kallar oss ‘Didi Sherpa’ vilket betyder stora syster Sherpa.  Det är komplimang nog för att sträcka på våra böjda ryggar.

Dagarna på berget går åt till att klättra upp till tältlägren. Väl framme går eftermiddagarna åt till att koka snö till mat och vatten. Det är extremt viktigt att man äter och dricker ordentligt på hög höjd. Kroppen går på högförbränning och behöver all näring för att kunna funka.

När det blir mörkt kl 7 är det läggdags. Det är för kallt att gå utanför tältet och jag fruktar eventuella toalettbehov. Att gå på toaletten i en tjock dunöverall i minus 20° är inte kul. Men som belöning bjuds man på en otrolig nattutsikt över det tibetanska platån och en månhimmel där man kan se hela galaxet av stjärnor. Väl ute är det lätt att stanna till rumpan nästan har förfrus

Ett mystiskt fenomen på hög höjd är de musiksnuttar som plötsligt dyker upp i huvudet när man minst anar det. Det kan vara musik som man inte hört på årtionden eller inte gillar alls. Några av dem mest ovanliga låtarna hittils är: Sleeping in my car av Roxette, Spider Pig från Simpson filmen, Fader Abraham och diverse Svenska julsånger.

Mellan baslägren

Man kan ju tro att en klätterexpedition handlar mest om att klättra i berg. Men nej, så är det faktiskt inte. Själva klättringen är kanske 40% av hela expeditionen – resten handlar om förberedelser och väntan. Just nu känns det mest som att det handlar om logistik och packning. Allt packas om, upp och ner i oändlighet i olika tunnor och väskor. Vi befinner oss i mellan baslägren och måste packa så att det blir en jämn belastning för jakarna som ska hjälpa oss bära det mesta upp till det avancerade basläger som blir vårt hem i flera veckor.

Jakarna ser ut som små sagolika kor med väldigt mycket långt hår och stora ögon. Dessvärre är de inte lika söta som de ser ut. De kan både sparkas, stångas och springa iväg med vår packning. De är väldigt starka och kan bära upp till 80 kg. Några Tibetanska jakherdar följer med oss och jakarna och får djuren och oss att gå i raka led genom olika visslingar och ljud. Jakarna och vi har en ömsesidig respekt för varandra. När jag passerar en jak sneglar den mystiskt mot mig, stannar till och följer mig med blicken tills jag är på säkert avstånd.

Det ska bli skönt att slå upp vårt lilla tältläger och ha en fast punkt i tillvaron ett tag. För närvarande är det bara jag, Johanna, en sur tysk man och hans Sherpa Teshi och två kockar, Pasang och Nima i lägret. Den tyska mannen är så pessimistisk att vi har tagit det som en utmaning att få honom att skratta under expeditionen. Om vi inte lyckas har Johanna lovat att göra miner eller kittla honom tills han iallafall ler.

Andas mycket och ofta

Solen har precis gått upp när vi packat in våra sista tunnor med  utrustning och mat i en stor truck. Jag och Johanna har säkert 100 kg utrustning tillsammans. Då kan man kanske förstå att det är en stor cirkus runt en expedition. En väldig massa människor är inblandade för att vi ska klättra upp på två berg. Rätt makabert,  faktiskt. Men vi orkar ju inte bära 50 kg var till berget. En stor truck fraktar några av våra tillhörigheter genom halva Tibet fram till baslägrets fot. Där tar jakarna över och bär utrustningen till det lite högre ”advanced base camp” som vi utgår ifrån. Efter det får vi klara oss själva.

Vi måste dessvärre ta oss fram lite långsammare än utrustningen. Det tar ungefär en vecka för kroppen att acklimatisera sig till baslägrets höjd på 5000m, där det bara är 50% av syretrycket jämfört med havsnivå.

Den tiden handlar mest om att vänta. Vi väntar på att vår buss ska komma, vi väntar vid vägspärrar och passkontroller. Vi väntar flera timmar på gränskontrollen till Kina och på att kroppen ska anpassa sig till de stigande höjderna. Vi försöker vänta lite mer aktivt genom att gå små vandringar upp på berg omkring byarna vi sover i för att kroppen ska acklimatisera sig lite bättre enligt acklimatiseringsprincipen ”climb high, sleep low”. Kroppen ökar då produktionen av de röda blodkropparna samtidigt som volymen blodplasma minskar, för att kunna ta upp det försvinnanade lite syre som finns i den allt tunnare luften. Egentligen är det samma mängd syre, bara lite längre avstånd mellan syremolekylerna eftersom trycket är mindre ju högre upp man befinner sig.

Oavsett hur många syremolekyler så känns luften tunn. Alla expeditionsmedlemmar flåsar ofta och mycket och det känns som att jag plötsligt fått pinsamt dålig kondition. Bara att gå på toaletten känns som om att springa någon kilometer. Dessutom är andningen ofta något fördröjd. Jag hinner några tiotal meter och så plötsligt börjar jag flåsa. Men det är bra att andas, det är en viktig del av acklimatiseringen. Jag försöker använda mig av samma typ av andning som innan ett djupt fridyk. Jag andas in långt ner i magen och håller emot luften på vägen ut. På så vis skapar man ett tryck i lungorna som gör att alveolerna i lungornas väggar tar upp lite mer syre.

Det är både vackert och sorgligt att åka genom Tibet. Landskapet är fantastiskt på den Tibetanska högplatån. Mjuka bruna kullar avlöses av skarpa vita berg vid horisonten. Då och då dundrar vi igenom små små tibetanska byar med färgglada hus och böneflaggor som delar stång med den påtvingade kinesiska flaggan. Men fattigdomen lyser igenom och lägger sig melankoliskt över skönheten och smutsen. Jag vill så gärna hjälpa och delar ut småpengar till barn här och var, i hopp om att det ökar en familjs inkomst. Det lyser till i deras ögon när de springer iväg med en skrynklig sedel i handen och räcker över den till sin mamma.

Snart är vi i baslägret och där försvinner alla spår av civilisation.