Paradiset är inte en plats

Det farligaste på hela expeditionen är att befinna sig i Kathmandu. Särskilt bakpå en motorcykel med en sherpa som chaufför.
”What about helmet?” frågar jag innan jag klättrar upp bak på motorcykeln.
”No problem, only the driver needs helmet” ler Ngawang Sherpa betryggande. Enligt Nepalesisk lag är det bara föraren som behöver hjälm.
Jag åker på hårresande färder på de smala ojämna gatorna och vill nästan blunda för mötande bussar och andra motorcykelcyklister. Men trafikanterna är otroligt skickliga på att undvika varandra och jag överlever uppenbarligen alla färder. Det är en helt klart en upplevelse att se det lokala Kathmandu från en motorcykel. Lokalbefolkningen verkar dessutom gilla att åka motorcykel och vänligen skjutsa mig. Vart jag än ska erbjuder de sig att köra. Jag får t o m skjuts av en munk till ett buddhistiskt tempel. Hans vinröda munkklädnad fladdrar i fartvinden, men han kör försiktigare än de sherpas jag åkt med.
 
Jag tillbringar närmare en vecka i det buddhistiska templet med att studera den tibetanska buddhismen och delta i ceremonier och övningar, till största delen i tystnad. Man ska inte prata i onödan utan studera sina tankar istället.
”When you are with others, watch your speech. When you are alone, watch your thoughts”, säger en av lärarna.

Kopan monastery liknar ett litet paradis. Det ligger på toppen av en liten kulle i utkanten av Kathmandudalen och är omgivet av gröna träd och blommor. Luften där känns lite renare och framförallt råder ett lugn över tempelområdet. Jag blir lugn av att vara där. En sherpavän som hälsar på blir däremot snabbt rastlös och åker tillbaka ner till staden efter ett par timmar.

Min buddhistiska lärare använder exemplet för att förklara att det vi ser bara finns inuti våra huvuden. Om vi vaknar och är på dåligt humör kan templet vara hemskt och irriterande. Om vi däremot vaknar utsövda och är på bra humör är templet vackert och lugnt. Men templet har ju inte vetenskapligt förändrats alls över natten. Ingen av oss ser egentligen det verkliga templet. Likaså är det med paradiset som så många letar efter. Paradiset är inte en plats, det är en sinnesstämning.
 
Den tibetanska buddhismen (även övriga buddhistiska traditioner) är inte så mycket av en religion som det är psykologi. Buddha själv betonade förståelse över tro. Metoden går ut på att förstå sitt eget sinne och sina tankar. På så sätt kan man även få en större förståelse för andra. Det är egentligen ganska simpelt; ditt mål i livet är antagligen att på ett eller ett annat sätt bli lycklig och undvika olika typer av obehag. Likaså är andra människors mål att bli lyckliga och undvika obehag, fast kanske på ett annat sätt än du.
 
De sista två dagarna innan flygresan tillbringar jag med de sherpas och deras familjer som jag lärt känna. De är underbara människor och det gör lite ont i hjärtat att ta farväl. I framtiden vill jag inte klättra utan sherpas, de förgyller hela upplevelsen! Innan jag lämnar Kathmandu träffar jag ytterligare en sherpa som varit på Everest 14 gånger. Jag observerar honom noggrant för att se om Everest gör något med en människa som förändrar honom på djupet. Sherpan Namgya verkar ödmjuk och har förlorat några fingertoppar till bergen. Han ser klättringen som ett sätt att komma nära gudomarna och absolut inte som att ”besegra” ett berg. Berget står ju bara där, det är dig själv och ditt ego du måste besegra.

Annons:

Jag funderar över om expeditionerna har förändrat mig på något sätt. Såklart har det det. Jag har pressat gränserna för vad jag orkar ytterligare och jag har lärt mig mycket om mig själv, om berg och en hel del nya vänner och ett 50-tal ord på sherpaspråk. Jag har frusit och upplevt en av de fysiskt tuffaste dagarna i mitt liv – och under tiden har jag haft jättekul! Dessvärre har klättringarna framkallat ett ännu större beroende och jag har redan börjat planera in nästa års expeditioner.
Jag saknar och längtar tillbaks till Nepal så fort flygplanet lyfter från marken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Vem bryr sig längre? All cred är helt borta.

Berget, 23:56, 28 december 2009. Anmäl

Olle Ryd: <br/>Om du öäser kommentarerna till det förra inlägget eller på http://outsideonline.se/2009/10/28/paradiset-ar-in te-en-plats/ så kanske du förstår om hon inte vill ha mer uppmärksamhet i denna historien just nu...

Mikael, 07:40, 19 november 2009. Anmäl

Varför uppdaterar du den här bloggen så sällan??? <br/>Man vill ju veta vad som händer på erat äventyr varje dag!

Olle Ryd, 19:10, 15 november 2009. Anmäl

Det har varit otroligt spännande att följa erat äventyr! <br/>Vänlig hälsning Ulrica

Ulrica Danielsson, 23:50, 30 oktober 2009. Anmäl

Jävligt bra jobbat måste jag säga. Besteg Kilimanjaro i augusti och det var en pärs, så jag är mäkta imponerad även om ni inte tog er hela vägen upp.... <br/>Som du skriver så är det beroende framkallande så jag vet inte om det lutar åt Himalaya eller vilket berg det nu blir nästa gång men jag är helt klart biten. <br/>Förmodar att ni varit upp på andra berg tidigare, är lite nyfiken på vilka? <br/>Hem och vila upp er nu tjejer <br/>Hälsn. Anna

Anna, 12:16, 28 oktober 2009. Anmäl

Berget står ju bara där

Jag och Johanna lämnar Cho Ouy full av motstridiga känslor. Störst är tomheten efter det oklättrade berget. 2-0 till Cho Oyu. Cho Oyu lämnar ännu ett hål efter sig, och enda sättet att hantera hålet verkar vara att planera nästa klättring. Cho Oyu igen om ett år? Ett tredje försök? Visst, jag älskar bergen, klättringen och allt omkring expeditionerna, älskar Tibet och kommer gärna hit igen!

Men ändå. ”Jävla skit-berg”, tänker jag utan att mena det. Berget står ju bara där. Vi har bara lite otur med vädret, två gånger i rad. Hälften av mig vill stanna, försöka igen. Hälften av mig vill bara härifrån, bort från misslyckandet. Den första hälften vet mycket väl om att vindarna kommer fortsätta blåsa hårt minst en vecka till, kanske hela vintern, utan avbrott. Men den andra hälften av mig vet inte om den är redo för verkligheten, vill inte lämna det enkla, sköna livet i lägret bland bergen. Vill inte konfrontera mobiletelfoner och internet och jobb, samtidigt som jag saknar kranvatten, rena lakan och en dush.

De andra expeditionerna har redan lämnat berget. Att ge sig upp ensamma skulle betyda en enorm risk. Förfrysningsskador. Skulle något hända något av oss skulle det vara kört. Psykologiskt tog det lång tid att ta beslutet, men det var egentligen självklart.

Sista natten i baslägret är det iskallt och blåser ännu hårdare. Jag sover i dunjackan i min minus-40 sovsäck. Nästan i sömnen sträcker jag ut en arm och håller mot tältduken så att den inte blåser sönder. I grannlägret hos adventure consultants blåser mattältet bort och toaletttältet blåser sönder. Det är meningslöst att stanna och försöka igen. Misslyckandet tar över en del av lyckan från Shishapangmas centraltopp. Shishapangma spelade ju inte så stor roll egentligen. I mitt huvud tänkte jag på Shishapangma som en kul acklimatisering men Cho Oyu som huvudmålet. Nu kom vi försent till Cho Oyu. Vintern hade börjat och jetvintarna hade börjat blåsa.

Bergen lämnar minnen i kroppen. Sedan vi kom ner från baslägret drömmer jag varje natt att vi befinner oss i läger 2, och att det bara av någon drömlik anledning finns sängar i tältet. En envis höghöjdshosta dröjer sig kvar i lungorna och fingrarna pirrar av det lite trögare blodet som fortfarande är anpassat till hög höjd. Efter att ha gått i tunga kängor och med ryggsäck har kroppen liksom antagit samma hållning som om den alltid har ryggsäck och är på väg på vandring, med den skillnaden att vi inte är lika andfådda hela tiden.

Nu när jag snart är tillbaka i internetsamhället är detta rätt tillfälle att tacka min bästa vän och spökskrivare Hanli Prinsloo för att hon har hjälpt mig att hålla bloggen och mig vid liv vid oregelbundna och knastriga satellittelefonsamtal! Jag har förstått att missförståndet om vilken topp vi var på på Shishapangma har skapat en del turbulens, vilket såklart inte var meningen. Nästa och sista bloggen kommer från Kathmandu och vi försöker förbereda oss på en kulturchock när vi kommer ner från den vidsträckta tystnaden till kaoset i staden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Fru Pompe, det kommer alltid en till möjlighet. Glöm då inte skidorna.

911, 14:21, 20 oktober 2009. Anmäl

2-0 till Cho Oyu

Efter flera dagar på vårt Advanced Base Camp har vi nu gett upp vårt toppförsök pga för hårt väder. Det blåser iskallt och jättehårt och alla de andra experditionerna har bestämt sig för att gå nerför berget och det är för riskabelt att fortsätta utan några andra här ifall något skulle hända. Om några dagar är vi tillbaka i Kathmandu. Vi går neråt med jakarna imorgon.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Att komma till Cho Oyu är som att komma hem

Det känns inte som om det var länge sedan vi var här, och misslyckades. Vi insåg med en gång att vi skulle behöva komma tillbaka. Cho Oyu är ett vackert berg. Allting här känns välbekant, samt annorlunda. Mer snö! Vita, väldiga, vänliga Cho Oyu. Den här gången är vi ensamma, men lite mer erfarna. Cho Oyu anses vara tekniskt lättare än Shishapangmas Centraltopp, men högre (8201m, 6e högsta berg i världen) och mer utsatt för vind och kyla. Inget berg över 8000m är lätt utan syrgas!

Vi har fått ett jobbigt uppdrag på Cho Oyu: en väns vän dog på Cho Oyu, på 8000m, i våras och hans fru vill ha tillbaka hans kamera, bok och klocka från kroppen. Vi ska se om vi hittar honom. Det påminner om att det är farligt och att vägen ner är lika viktig som toppen.

Det har varit storm nu i två dagar, men idag ska vi börja. Eftersom vi redan är acklimatiserade till höjd från Shishapangma gör vi toppförsök direkt och sätter tält på vägen upp. Vi hoppas nå toppen den 12e, om vädret håller.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

DN har fått kalla fötter, det bloggas vidare hos Outside och ävenledes Tierras marknadsavdelning länkar glatt leende vidare ditåt.

X, 15:09, 19 oktober 2009. Anmäl

Vad jag har förstått så har allt inte riktgt gått rätt till. Exakt vilken "summit" har ni bestigit? Vilken topp var målet för expeditionen? Är det sant att ni använt andras manipulerade bilder?

Jalle, 14:42, 19 oktober 2009. Anmäl

Jag utgår från att DN kommer att överlämna ärendet till polisen som får utreda om det är ett bedrägeri eller inte. Kan gissa att det rör sig om hårda straff för både upphovsrättsbrott och bildmanipulationer om nu det som Janne Corax "bevisar" stämmer. Ska bli intressant att se vilken åtgäd DN kommer att ta när tjejerna kommer hem. <br/>Självklart ska tjejerna få rätt att försvara sig. Men det känns i dagsläget rätt pinsamt att läsa om dessa "lögner" eller halvsanningar. <br/>Med förhoppningar att DN, Outside och övriga sponsorer funderar över vilken roll de har i denna såpa. En polisutredning vore nog bra om vi kunde få tillstånd så att det en går att fastställa om bildmanipulering och faktafel är bedrägeri eller inte i en blogg. <br/>http://www.stormkorp.se/xixa2009/xixa2009.htm

Mathias (Webbsida), 22:02, 18 oktober 2009. Anmäl

Go Annelie! <br/>Go Johanna! <br/>Är så avis.

Outsidemats (Webbsida), 15:17, 10 oktober 2009. Anmäl

Vad är det för mening med att riskera sitt liv för att klättra upp på ett berg? Är det värt det om man dör?

Stina, 14:11, 10 oktober 2009. Anmäl

Könskvotering? Vad snackar du om?

M, 13:02, 10 oktober 2009. Anmäl

den här bloggen luktar könskvotering

c, 11:14, 10 oktober 2009. Anmäl

Följer varje steg du tar :) <br/>Lycka till och var försiktig. <br/>mvh

Bill Strömberg, 10:51, 10 oktober 2009. Anmäl

8.000 meter i kroppen

Vi tillbringade över en timme på Centraltoppen. Magiskt! Utsikt över världens högsta berg och jorden som krökte sig i hörnen var värt tuffa vägen upp, 7 timmar. Började halv tre och klättrade i iskallt mörker några timmar innan solen visade vägen. Utan syrgas var det långsamt och jobbigt. Andas andas! Lite teknisk och brant klättring. Över 7.500 meter kallas ”death zone”, där bryts kroppen ner konstant. Det märktes först senare. Svag och några kilo muskler mindre, dehydrerad, hungrig, smutsig, solbränd och dreadlocks… men LYCKLIG! Först i base camp kändes det på riktigt på grund av tuff nedväg (de flesta olyckor sker på vägen ner) och tungt att bära allt ner igen. Från camp 3 till topp, till camp 2 tog 15 timmar. Helt slut. Nu har Johanna och jag några dagar i base camp, att packa om och vila. Det är svårt att säga hej då, vännerna och sherpas blir som ens familj. Vi ska vila i Tingri i några dagar. Tittar på Cho Oyu härifrån.

Med tanke på förra inläggets missförstånd angående topparna, så kan det avslöjas att Annelie har en ”ghost writer” som tar emot meddelanden med varierande ljudkvalité från satellit telefon och sms när det går. Spökskrivaren kan väldigt mycket om hajar och uppenbarligen lite mindre om Himalayatoppar. Onödig förvirring, sådana misstag kommer starkt undvikas i framtiden!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Missförstånd angående toppar, stulna och editerade bilder... <br/>Nej, jag tror inte på den bortförklaringen. <br/>Mycket illa, pinsamt att DN fortfarande länkar till denna mediala anka. <br/>M

Micke, 13:49, 19 oktober 2009. Anmäl

dehydrerad eller uttorkad?

ET, 19:42, 18 oktober 2009. Anmäl

En spökskrivare som dessutom stjäl och manipulerar bilder för att det ska se ut som de nått toppen. Frågan är om de ens nådde Central summit? Följ länken i inlägget och döm själva.

Henrik (Webbsida), 23:22, 17 oktober 2009. Anmäl

Fult ha spöskrivare utan att berätta

krisoffer, 20:37, 10 oktober 2009. Anmäl

Dehydrerad?! Det heter väl ändå 'uttorkad' på ren svenska?

Darwin, 04:20, 5 oktober 2009. Anmäl

Toppen av Shishapangma!

 

UPPDATERING AV TIDIGARE BLOGGINLÄGG, ÄNDRAD 2009-10-01, 13.40

Klockan är 11 på morgononen i Tibet, och jag står på toppen av underbara Shishapangma Central Summit, 8008m över havsytan!

Från sista lägret har vi nu gått i 8 timmar för att nå toppen, aldrig förut har jag varit så trött. Man andas och hostar och andas lite till.

Utsikten häruppe är sagolikt vacker, moln och berg så långt ögat når. Helt overkligt att vara här. Nu ska vi äta, och sedan ta oss ner igen, det kommer bli minst lika jobbigt som uppåt.

Och nu, nu är det bara ett berg kvar…

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (45)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 45

Vad är detta för bluff? Att påstå att man åstadkommit något - där andra klättrare vågat sina liv - är skandal!

Charles, 13:38, 6 augusti 2010. Anmäl

Johanna skriver på sin blogg: För mig känns inte de resterande metrarna så viktiga, speciellt eftersom ”Centraltoppen” ändå inte är ”Toppen”. <br/>Såååå typiskt tjejer. Stå för att ni gjorde FEL!

Bla Bla, 23:54, 28 december 2009. Anmäl

Att bara lägga ner så mkt tid, pengar och energi på att nå sina mål och inte vara helt säker på vilken topp som ska bestigas är så extremt osmart. Förstår inte hur man kan vara så blåst. Hoppas Pompe kryper tillbaka under den sten hon kom från.

Master Of, 23:39, 28 december 2009. Anmäl

Oaktat de faktiska prestationerna och vad som är sanning eller ej (men det torde väl stå klart för de flesta vad som är fakta och inte vid det här laget).Skrämmande att se Peters "försvar" av tjejerna. Den som har Peter som vän behöver inga ovänner... Låg nivå rakt inklusive personangrepp. Det du gör och säger misskrediterar ju tjejerna än mer.

Isse, 13:02, 20 november 2009. Anmäl

Frågan är hur man tänker om man som Peter Larsson kallar folk för idioter men försvarar falska bilder. <br/>Uppenbarligen tycker väl inte ens Peter eller/och bestigarna själva att deras egna bedrifter är stora nog om de nu ljuger om dem. Imo löjligt. Mytomaner borde ägna sig åt annat än detta kan man tycka! <br/>Om någon nu ifrågasätter er, varför trampa djupare i klaveret och sno bilder. Jag menar det är inte speciellt smart för någon lär ju se det. Man måste ju faktiskt vara blind för att missa...

goatcalledpeter.., 19:38, 18 november 2009. Anmäl

"det är väl aldrig någon som någonstans påstått att bilderna var från just detta tillfället. <br/>Tvärt om. " <br/>Det här låter som en kommentar till det omredigerade materialet : ser man på skärmdumparna på stormkorp.se så var det det omöjligt att uppfatta att bilderna var "lånade" , eller att toppbilden var manipulerad i photoshop. <br/>Nu har ju den mera privata klättraren Johanna gjort en ordentlig pudel , medan Pompe fortfarande slirar och hävdar att de var på 8000+ , och att dom blivit missledda av sherpan. Det sista ger en fadd smak : sherpas används först endast för att framhäva den egna , helt självständiga prestationen , för att sen bli syndabock för att man gått vilse på en toppkam.

vistet (Webbsida), 08:03, 17 november 2009. Anmäl

Jag håller med om att det varit många oklarheter i rapporteringen från expeditionen som jag har följt noga. Både tråkigt, slarvigt. och dumt. Men det är väl aldrig någon som någonstans påstått att bilderna var från just detta tillfället. <br/>Tvärt om. <br/>Det har varit mycket kritik mot tjejerna och mycket är rättmätig. Men det har varit en del i kritiken som också varit oriktig och osann. Det är också tråkigt.

Wilmer, 17:44, 16 november 2009. Anmäl

Annelie Pompe och Johanna Öhrn har inte bara ljugit om att de har bestigit 8000m-berget Shishapanngma i Tibet, de har dessutom ljugit om att de även nådde s.k. Central Summit (som är lägre och betydligt mindre svårare att nå än den riktiga toppen). Shishapangma Central Summit är den förtopp som t.ex. svenskarna Renata Chlumska och Fredrik Sträng har bestigit. Annelie Pompe och Johanna Öhrn kom alltså inte ens upp till Central Summit, något som kan tänkas störa deras sposorer. Det värsta är dock inte att Annelie Pompe och och Johanna Örn är lögnare och bluffmakare. De är dessutom bedragerskor och tjuvar. De stal ett foto från 2003 taget på kammen som leder mot Central Summit från Project Himalayas hemsida (brottsoffer: Jamie McGuinness), retuscherade bort en klättrare och kallade bilden för sin toppbild. Pompe och Öhrn har verkligen ingen hut i kroppen - vilka tragiska himalayaklättare det finns!

Johan F, 11:34, 14 november 2009. Anmäl

ExWeb fall 2009 Shisha Pangma special report final: false summit claims - and the winner is... <br/>http://www.mounteverest.net/news.php?id=18835 <br/>Ett rekord jag inte skulle vilja ha som merit. Pinsam historia

Magnus (Webbsida), 23:30, 12 november 2009. Anmäl

okej.. <br/>nu var de inte ens uppe på central, tydligen. ajajaj. <br/>kommentar från bluffmakarna?

purjo (Webbsida), 15:45, 11 november 2009. Anmäl

Mot toppen av Shishapangma

Nu har vi vilat och ätit i ett par dagar, fått en efterlängtad dusch och vilat lite till. Idag börjar vi går mot toppen, ett läger om dagen, ett andetag i taget.
Den 27e kommer vi att befinna oss i Läger 1, den 28e i Läger 2, den 29e i Läger 3, och sedan börjar vi gå mitt i natten för att nå toppen den 30e! Så håll tummarna allihopa! Det känns mycket spännande och lite nervöst.

 

himalya

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

HEJA! Jag tror stenhårt på dig! Har du inte hört något med Orup i huvudet?

Martin, 15:19, 29 september 2009. Anmäl

Detta är mitt livs första blogg inlägg.....men jag fick syn på denna blogg för en timme sedan och kunde inte motstå att kommentera. Jag är avundsjuk på erat äventyr samtidigt som jag inser att ni är två otroligt tuffa brudar. Räkna med att jag håller tummarna för er!!! ps hälsa Johanna

Timråbo, 00:37, 29 september 2009. Anmäl

Dusch i bc? Kan du inte visa en bild på den, skulle vara intressant.

per b, 07:24, 28 september 2009. Anmäl

Lycka till Annelie!!! Kört hårt, så går det bra.

Fredrik (Webbsida), 20:40, 27 september 2009. Anmäl

ni är bäst!

towe, 18:54, 26 september 2009. Anmäl

du kommer få det svårt, mycket svårt

ta de försiktigt, 11:34, 26 september 2009. Anmäl

Att lära känna ett berg är att lära känna sig själv

Med stegjärn, massa rep och tunga ryggsäcker har vi kämpat oss uppför större delen av Shishapangma. Vi har varit upp och aklimatiserat våra kroppar ytterligare till den höga höjden och satt upp två höghöjdsläger på berget.

Läger 1 är på 6.200 m och läger 2 på 6.800m. Under dagarna på berget överlevde vi en natt i minus 30 grader och senare klättrade vi i över 30 grader värme genom en glacier klättring. Vädret varierar med höjden, och aldrig tidigare hard et varit så svårt att veta vad vi ska ha på oss. Olika lager kläder åker på och av och jag skickar en tacksam tanke till Svenska Tierras funktionskläder.

Det försvinnande syretrycket gör det svårt att tänka klart men logistiken är viktig för att vi ska lyckas nå toppen. Rätt kläder, utrustning, mat och bas ska finnas vid rätt läger. Vi lämnar mat och ett superlätt primus kök i varje tält som vi ska använda under toppförsöket. För varje läger blir det mindre och mindre lyx. Tälten blir mindre och obekvämare och allt som väger något värderas lågt. En plupp tandkräm är det enda hygienska vi unnar oss i läger två.

Många tycker det är häftigt att vi klättrar utan Sherpas men det känns inte ett dugg coolt. Det är bara tungt och jobbigt och jag förbannar den tunga ryggsäcken. Vi försöker minska på vikten så mycket som möjligt, varje 100 gram ökar exponentiellt i vikt ju högre upp vi bär vikten. Benen känns som alldeles förkokta spaghetti i den tunna luften. Jag andas som under ett maratonlopp och försöker gå minst tio långsamma steg innan jag får stanna och vila. De sherpas vi möter blir imponerade och kallar oss ‘Didi Sherpa’ vilket betyder stora syster Sherpa.  Det är komplimang nog för att sträcka på våra böjda ryggar.

Dagarna på berget går åt till att klättra upp till tältlägren. Väl framme går eftermiddagarna åt till att koka snö till mat och vatten. Det är extremt viktigt att man äter och dricker ordentligt på hög höjd. Kroppen går på högförbränning och behöver all näring för att kunna funka.

När det blir mörkt kl 7 är det läggdags. Det är för kallt att gå utanför tältet och jag fruktar eventuella toalettbehov. Att gå på toaletten i en tjock dunöverall i minus 20° är inte kul. Men som belöning bjuds man på en otrolig nattutsikt över det tibetanska platån och en månhimmel där man kan se hela galaxet av stjärnor. Väl ute är det lätt att stanna till rumpan nästan har förfrus

Ett mystiskt fenomen på hög höjd är de musiksnuttar som plötsligt dyker upp i huvudet när man minst anar det. Det kan vara musik som man inte hört på årtionden eller inte gillar alls. Några av dem mest ovanliga låtarna hittils är: Sleeping in my car av Roxette, Spider Pig från Simpson filmen, Fader Abraham och diverse Svenska julsånger.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

"Jag skickar en tacksam tanke till Svenska Tierras funktionskläder" och till DN som tycker textreklam är helt OK i utbyte mot "gratis" innehåll

Sebastian S., 09:49, 30 september 2009. Anmäl

Ola: Alla är vi olika. Finns så många människor som inte mår bra av din svenssondröm. Respektera det och respektera modet att genomföra ett sånt här projekt!

Mattias, 17:50, 27 september 2009. Anmäl

Ola: Människor lär känna sig själv på olika sätt, Annelie har valt ett lite annorlunda sätt att göra detta på. " klassiskt romantiserande, pretentiöst dravel" är väl lite att ta i. Rysk roulette spelar vi alla varje dag, även om man har familj.

Marcus, 09:01, 25 september 2009. Anmäl

Titeln är klassiskt romantiserande, pretentiöst dravel. Har flera bekanta som omkommit i bergen, ffa Chamonix-dalen.Hoppas du överlever. Surt missa att skaffa familj o.dyl. Där kan du prata om att leva livet och lära känna sig själv (utan att spela rysk roulette)

Ola, 23:59, 24 september 2009. Anmäl

Underbart att någon mer har "spider-pig" som en lustig popup-melodi i huvudet!

Chris, 16:02, 24 september 2009. Anmäl

Mellan baslägren

Man kan ju tro att en klätterexpedition handlar mest om att klättra i berg. Men nej, så är det faktiskt inte. Själva klättringen är kanske 40% av hela expeditionen – resten handlar om förberedelser och väntan. Just nu känns det mest som att det handlar om logistik och packning. Allt packas om, upp och ner i oändlighet i olika tunnor och väskor. Vi befinner oss i mellan baslägren och måste packa så att det blir en jämn belastning för jakarna som ska hjälpa oss bära det mesta upp till det avancerade basläger som blir vårt hem i flera veckor.

Jakarna ser ut som små sagolika kor med väldigt mycket långt hår och stora ögon. Dessvärre är de inte lika söta som de ser ut. De kan både sparkas, stångas och springa iväg med vår packning. De är väldigt starka och kan bära upp till 80 kg. Några Tibetanska jakherdar följer med oss och jakarna och får djuren och oss att gå i raka led genom olika visslingar och ljud. Jakarna och vi har en ömsesidig respekt för varandra. När jag passerar en jak sneglar den mystiskt mot mig, stannar till och följer mig med blicken tills jag är på säkert avstånd.

Det ska bli skönt att slå upp vårt lilla tältläger och ha en fast punkt i tillvaron ett tag. För närvarande är det bara jag, Johanna, en sur tysk man och hans Sherpa Teshi och två kockar, Pasang och Nima i lägret. Den tyska mannen är så pessimistisk att vi har tagit det som en utmaning att få honom att skratta under expeditionen. Om vi inte lyckas har Johanna lovat att göra miner eller kittla honom tills han iallafall ler.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Till Rickardo: För det första måste det kanske inte vara en "nyhet" bara för att det står om det i DN. <br/>För det andra är det faktiskt ännu ingen svensk (man/kvinna) som nått huvudtoppen på Shishapangma (med eller utan syrgas) <br/>Och för det tredje så kanske du själv kan göra något nytt "för en gångs skull". <br/>Annars kan du ju alltid fortsätta skriva kommentarer om prestationer som andra gör. Det är dock verkligen inte heller någon "nyhet".

Peterlarson, 02:04, 16 september 2009. Anmäl

Svar till Rickardo: Jo bevare mig för sånna här rapporter. Tacka vet jag kändisskvaller och dokusåpor istället! Jag menar, man kan ju inte välja vad man ska och inte ska läsa nu för tiden!

Kalle, 17:15, 15 september 2009. Anmäl

När slutar sådana expeditionsrapporter bli nyheter? Bergsklättring i Himalaya utan syrgas har redan gjorts flera gånger om, både av män och kvinnor, på alla av världens högsta berg. Man läser samma beskrivningar, historier... kan någon göra någonting nytt för en gångs skull?

Rickardo, 12:47, 15 september 2009. Anmäl

Och så måste jag naturligtvis "nitpicka" mig själv. :-o Byt "teknologi" mot "teknik" i förra kommentaren.

Torbjörn Larsson, OM, 11:20, 15 september 2009. Anmäl

Intressant blogg och uppgift, håller tummarna för er, tekniken som gör det möjligt, och den vakenhet som förmedlas så fint i texten. Särskilt kul för mig då jag sitter här med en för mig ovanlig förkylning - vi delar andnöden då och då. :-/ <br/>Inte för att jag vill dumpa särskilt på er, ser i andra artiklar att kommentarer tyvärr redan gjort det utan tanke på att ni faktiskt _lever_ det här. Men en liten nitpick: "avancerade basläger" kommer nog från "advanced base camp", men den raka översättningen slår lite fel. Här betyder "advanced" inte "framförhållen/avancerad/spjutspets(-teknologi)" utan speciellt "framskjuten" - "framskjutet basläger" således.

Torbjörn Larsson, OM, 11:17, 15 september 2009. Anmäl

Andas mycket och ofta

Solen har precis gått upp när vi packat in våra sista tunnor med  utrustning och mat i en stor truck. Jag och Johanna har säkert 100 kg utrustning tillsammans. Då kan man kanske förstå att det är en stor cirkus runt en expedition. En väldig massa människor är inblandade för att vi ska klättra upp på två berg. Rätt makabert,  faktiskt. Men vi orkar ju inte bära 50 kg var till berget. En stor truck fraktar några av våra tillhörigheter genom halva Tibet fram till baslägrets fot. Där tar jakarna över och bär utrustningen till det lite högre ”advanced base camp” som vi utgår ifrån. Efter det får vi klara oss själva.

Vi måste dessvärre ta oss fram lite långsammare än utrustningen. Det tar ungefär en vecka för kroppen att acklimatisera sig till baslägrets höjd på 5000m, där det bara är 50% av syretrycket jämfört med havsnivå.

Den tiden handlar mest om att vänta. Vi väntar på att vår buss ska komma, vi väntar vid vägspärrar och passkontroller. Vi väntar flera timmar på gränskontrollen till Kina och på att kroppen ska anpassa sig till de stigande höjderna. Vi försöker vänta lite mer aktivt genom att gå små vandringar upp på berg omkring byarna vi sover i för att kroppen ska acklimatisera sig lite bättre enligt acklimatiseringsprincipen ”climb high, sleep low”. Kroppen ökar då produktionen av de röda blodkropparna samtidigt som volymen blodplasma minskar, för att kunna ta upp det försvinnanade lite syre som finns i den allt tunnare luften. Egentligen är det samma mängd syre, bara lite längre avstånd mellan syremolekylerna eftersom trycket är mindre ju högre upp man befinner sig.

Oavsett hur många syremolekyler så känns luften tunn. Alla expeditionsmedlemmar flåsar ofta och mycket och det känns som att jag plötsligt fått pinsamt dålig kondition. Bara att gå på toaletten känns som om att springa någon kilometer. Dessutom är andningen ofta något fördröjd. Jag hinner några tiotal meter och så plötsligt börjar jag flåsa. Men det är bra att andas, det är en viktig del av acklimatiseringen. Jag försöker använda mig av samma typ av andning som innan ett djupt fridyk. Jag andas in långt ner i magen och håller emot luften på vägen ut. På så vis skapar man ett tryck i lungorna som gör att alveolerna i lungornas väggar tar upp lite mer syre.

Det är både vackert och sorgligt att åka genom Tibet. Landskapet är fantastiskt på den Tibetanska högplatån. Mjuka bruna kullar avlöses av skarpa vita berg vid horisonten. Då och då dundrar vi igenom små små tibetanska byar med färgglada hus och böneflaggor som delar stång med den påtvingade kinesiska flaggan. Men fattigdomen lyser igenom och lägger sig melankoliskt över skönheten och smutsen. Jag vill så gärna hjälpa och delar ut småpengar till barn här och var, i hopp om att det ökar en familjs inkomst. Det lyser till i deras ögon när de springer iväg med en skrynklig sedel i handen och räcker över den till sin mamma.

Snart är vi i baslägret och där försvinner alla spår av civilisation.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Hej, planerar en resa 2010, jag är helt otränad, har ansträngningsastma + köldastma. Vet någon vart man finner info om hur farligt det kan vara för mig? Jag kommer att åka oavsett, men vill förbereda mig väl.

NN, 01:07, 12 oktober 2009. Anmäl

Hej Annelie! Hejar på dig här "uppifrån"! Din blogg fungerar utmärkt som en härlig blixtvisit till ett fjärran land mellan plikterna i vardagen:)!

Martin, 23:30, 14 september 2009. Anmäl

Till Andreas. Hur du än vrider och vänder på dig så kommer du aldrig att sådana som Annelie bakom dig. <br/>Tough Shit!

Peterlarson, 23:07, 9 september 2009. Anmäl

Luften består fortfarande av c:a 21% syre där uppe, men det blir färre syremolekyler per fullt andetag. <br/>Det var säkert så du menade också. <br/>Trots att jag vet mycket väl att det kan bli lite pyrt för er att läsa det här så håller jag verkligen tummarna för er. <br/>Hälsa Johanna.

Peterlarson, 23:03, 9 september 2009. Anmäl

Naiv förstagångsresenär som tror att man kan hjälpa genom att dela ut pengar för att lätta sitt eget dåliga samvete. Konsekvensanalys om vad det skapar i förlängningen verkar aldrig finnas i deras medvetande. Det är exakt den typen av människor man absolut inte vill ha framför sig då man reser och just denna människotyp som lämnar outplånliga spår i tidigare orörda civilisationer.

Andreas Karlström, 09:24, 9 september 2009. Anmäl

"där försvinner alla spår av civilisation" men inte om man räknar med era prylar....

ET, 06:42, 9 september 2009. Anmäl

Hej! <br/>Var själv i Nepal i våras och gjorde Mount Everest base camp-trekken och det var en fantastisk resa (Nu är du iofs i Tibet men men) Har sedan dess plöjt väldigt mycket litteratur i bergsklättrings-litteratur. Främst då Messners böcker men även Bonningtons samt Kropps och Fredriks Strängs verk. Ska ta fram dem och läsa in mig lite mer på Cho-Oyo samt Shishapangma. Lycka till nu och kom ihåg Ed Viesturs råd (han har bestigat alla 14 toppar över 8000m utan syrgas) "Getting to the top is optional, but getting down is mandatory.".

Marcus, 21:58, 8 september 2009. Anmäl