I mål på under 4 timmar!!!!!!!!!

Jag kan inte fatta att det gick så bra! Sprang maraton på under fyra timmar – 3:59:33 från start till mål.

Annons:

Bild tagen innan loppet. Min iPhone (med kamera) dog efter 3 mil…

Har ju haft en hel del smärta i vänster ben så jag viste inte ens om jag skulle klara att fulfölja idag. Men det lyckades! Inte minst tack var det ett superstarkt preparat som heter Percutane som jag smetade in i hela vänsterbenet, från knäet och nedåt.

Tack till Nya Zeeländarna bakom den livsfarliga, men effektiva salvan ”Percutane Sports Action”.

Det bränner så mycket att det är ordentligt skadligt om man för det i ögonen. Jag köpte salvan från en kille på Runners’ Store som inledde med att avråda mig från att springa idag (när han hört om mina smärtor och min korta träningsperiod). ”Du har överansträngt dig – man måste träna längre inför en mara,” sa han. Det var ett spänt ögonblick om man så säger.

Hur som helst. Jag öppnade i en relativt lugn takt idag. Första milen sprang jag på 57 minuter. Delvis, var jag rädd att slita upp min onda hälsena, skada min vad eller få nya smärtor i smalbenet. Delvis var det så jäkla trångt. Började i ett startfält längst bak och fick promenera i 5 minuter efter startskottet för att komma till startlinjen (först då börjar tiden räknas).

Hänger i startgrupp E. Vilken jäkla folkfest Stockholm Maraton är ändå!

Oavsett anledning var min sega start även min smala lycka. Den gjorde att jag lyckades hålla ett jämnt tempo under hela loppet. Lekte mycket med publiken också för att hålla upp det goda humöret. Mycket high fives med alla barnen som stod och tittade. Hade mycket energi kvar på slutet och kunde spurta in på stadion som på ett 200 meters lopp.

I efterhand önskar jag att jag tagit ut mig lite mer. SvD:s superduktiga bloggare Petra Månström slog mig nämligen med vad som visar sig vara 2 minuter och 7 sekunder. (Hon måste startat långt framför mig för jag kom in 5 minuter efter henne.)

Hur som helst var min gamla SvD-kollega Jennifer Dysell på plats och gjorde webb-tv-intervjuer med oss båda. Se intervjun med Petra här och den med mig här. DN.se lät bli att nämna att jag ”förlorat” mot SvD:s Petra i sin artikel som går att läsa här.

Vad gäller denna ”duell” mellan SvD och DN har jag följande att säga: Petra har Maratonbloggat sedan december. Jag har tränat i 50 dagar. Det har känts lite jobbigt för mig att vissa velat göra en ”duell” av detta.

Ska jag vara ärlig är jag sjukt nöjd med att våra tider var så pass nära ändå!

Återigen, grattis Petra. Du sprang ett jättebra lopp. Det gjorde vi båda två!

Imorgon smäller det!

Guuuud. Imorgon är det dags! Klockan 14 drar Stockholm Maraton igång och det ser ut att bli en varm dag. Linne och solkräm med andra ord! Och jag ska försöka att inte överanstränga mig.

Blir den här looken imorgon.

Är jag rädd? Lite. Har haft ont i benen sedan jag sprang 35 km för två veckor sedan. Och den senaste veckan har jag varit inne och fått benmassage vid tre tillfällen. Har fortfarande ont i vänster vad och smalben. Men det känns ändå mycket bättre. Tack Anna Söder, massör på Oasen i DN-huset!

Talade med Malin Ewerlöf i telefon igår och fick några goda råd. I grunden handlade det om att försöka ha ett relativt jämnt tempo de första tre milen. Och försöka njuta av hela evenemanget i största allmänhet. Tänker att jag borde sikta på tre mil på 2 tim 50 min. Kanske 55 minuter på första och andra milen samt 60 minuter på den sista. Hur de sista 12 km sedan går är i Guds händer liksom.

Jag vet inte om det är en försvarsmekanism. Men jag har inte tänkt så mycket på Maraton den senaste veckan. Kanske en bra taktik. Man ska ju inte träna. Och man lär få upp entusiasmen när man väl står där på startlinjen.

Mmmm. Kolhydratspulver. 

Det enda som påminner mig om maran är att jag börjat äta ”Vitargo Carboloader” de senaste dagarna. Det känns lite ironiskt. Det som började som ett bantningsprojekt med en kolhydratsfattig diet har slutat med att jag pressar i mig kolhydrater i pulverform. Det är inte ens gott!

Onda ben eller ej. Varken min naprapat eller min massör har hittat några alvarliga ”fel” på mig. Trots den korta startsträckan på 50 dagar har jag tränat tillräckligt känner jag. Jag borde klara att komma runt imorgon.

Loppet bevakas av TV4 och på Marathon.se. Ni som har 35 kronor som bara bränner i fickan kan följamig via sms. Skicka SM mellanslag och mitt startnummer 7644 till 72700. Messet ska se ut såhär: ”SM 7644″

Wish me luck!

Rädd för att snubbla på målsnöret

Har nästan glömt att jag ska springa maraton på lördag. Så lite tränar jag just nu. Sista veckan ska man visserligen ta det lugnt. Min coach Lisa Blommé råder mig att ”jogga lätt i 30 minuter” två gånger denna vecka och stretcha. Det låter ju bra. Samtidigt är jag oroad. Sprang ju 3,5 mil söndagen den 23:e maj. Och sedan dess har jag haft ont i allt för många delar av benen. Jag har knappt sprungit alls.

Har fått benmassage på DN:s företagsgym Oasen. Och i fredags träffade jag Motimates naprapat Peder Sönnergard. Inga betydande risker för skador blev hans diagnos. Benen är lika långa. Axlarna är lite stela, men det är ingen fara. 

Motimates naprapat Peder hittar inga uppenbara skador.

Men när jag i lördags sprang 12 km runt Riddarfjärden och Södermalm var det inte mycket som stämde. Hade ont i smalbenen, hälsenorna, vänster vad, höger höft och höger knä och höger stortå. Fick håll efter 5 km och var tvungen att sakta ner ordentligt i flera minuter. Sprang de 12 km på tiden 1:07, vilket är hopplöst segt. Vad händer med min kropp? Finns det en risk att jag inte fixar detta?

Skämdump från min senaste 12 km runda.

Tack för massagen, Anna Söder!

Tack Anna Söder, personlig tränare, kostrådgivare, massör och läkarstudent vid Oasen i DN-huset. Mina vader och smalben mår mycket bättre nu! Din benmassage får mig att tro att jag snart kan springa igen efter söndagens smärtsamma 35 kilometersrunda.

Anna visar upp sitt liniment.

Jag vet inte om jag ojat mig tilltäckligt över mina krämpor? Men: Det gör ont i benen! Särskilt hälsenorna, vaderna och höger stortå. En konsekvens av att gå från att hata att springa långt till att träna inför Maraton kanske. Och lite extra problem som hänger ihop med att jag inåt med vänsterfoten. Jag vet, det är mycket synd om mig.

 

Min svaga vader.

Ville inte springa idag pga smärtan. Körde ett spinningpass istället. Och efter det fick jag denna ljuvliga benmassage från Anna Söder.

Hennes diagnos: Vaderna var mycket spända. Muskelfibrerna drar ihop sig. Dessutom kan jag ha lite lätt benhinneinflammation i smalbenen.

Lösning: Massagen ökar blodcirkulationen. Och så stryker man på lite antiinflammatoriskt liniment på smalbenen för att lindra inflationen. 

Nu är benen åter fulla av spring!

Marathon calculator – som teknisk analys för löparnördar

Det finns sajter som räknar ut hur fort man springer ett Marathon. De funkar ungefär lika bra som teknisk analys av aktier gissar jag. Men i alla fall. Har testat The McMillian Running Calculator på nätet. Den ber om bästa tid på olika distanser och sedan räknar den ut vad man borde klara maran på.

Jag får mycket olika svar beroende på vilken distans jag väljer. Det bästa är ju min tid på halvmaran Kungsholmen Runt, 21 km på 1:46 timmar. Skriver jag in den spår McMillian Running Calculator att jag tar maran på 3:47. Skriver jag in min bästa tid på tre mil, 2:54, spår den att jag fixar maran på 4:11. Skriver jag in söndagens runda, 35 km på 3:37 tror en snarlik tjänst att jag klarar maraton på 4:27.

Ju längre distans, ju sämre resultat spås jag få. Hoppas att trenden bryts innan jag når maratons 42 km…

35 kilometer på 3:37

Jag trodde nog min andra tremilare skulle bli mitt sista långlopp innan maraton den 5 juni. Men så kom det ett sms från min coach, ”bad cop” Lisa Blommé i fredags: ”Tja! Låter som att det går fortsatt bra. Du imponerar! Skulle gärna höra om en 3,2 – 3,5 mils runda mot slutet av veckan.”

Mitt svar: ”Shit. Okej.”

Igår, söndag gav jag mig ut. I regnet. Och vände tvärt ner i t-banan. Det här gick ju inte att springa i!

Åkte istället till Runers Store mitt emot Centralstationen och köpte en burk Maxim Electrolyte, samma sportdryck som de ska ha i Stockholm Maraton. Tanken är att vänja sig vid den – och därmed undvika att bli risig i magen av dess unika sockerblandning. Köpte även gel som man kan dra i sig som föda när man löper, power bars, som man äter direkt efter ett långt pass, och en massa kohydratspåsar för uppladdningen de sista fyra dagarna innan loppet.

Det känns märkligt att pressa i sig kolhydrater efter alla dessa månader av Medelhavsdieten och kom-i-form med Jari. Men det är tydligen viktigt om man inte ska klappa ihop på maran.

Köpte även detta jogginglinne i hopp om bra väder den 5 juni.

När jag kom ut från Runners Store hade det slutat regna. Jag gick hem med grejerna, fyllde mitt vätskebälde med sportdrycken som ser exakt ut som urin. Och gav mig iväg.

Tog denna bild på Birger Jarlsgatan utanför t-banan Östermalmstorg innan jag började springa.

Sprang från Dramaten – och det började störtregna direkt. Tänke vända, men när ska jag hinna löpa 3,5 jäkla mil i veckan? Så jag pallade mig vidare. Lång historia kort – det gick saaaaktaaaa. Jag var lite för lat och lite för rädd för att ta i. Det regnade som sagt och jag mådde lite konstigt i magen redan innan jag började med sportdrycken. Har varit ute och slarvat några kvällar i förra veckan och även om jag varit ganska försiktig med alkoholen tror jag att det påverkat träningen. Känner att något var off i alla fall. (Fom nu drar jag gränsen vid två glas vitt vin för en utekväll – och ett glas om jag ska träna nästa dag!)

Regnet släppte efter 30 minuter men jag fick liksom inte upp farten. Efter 21 kilometer låg jag cirka 20 minuter efter tiden jag gick i mål på vid halvmaran Kungsholmen Runt för några veckor sedan. Klarade 30 kilometer på 2:59, vilket är tio minuter sämre än förra gången. Okej, jag hade lite krafter kvar. Men de sista 5 kilometrarna var ändå motiga och sega som fasen.

Efter tre varv runt Djurgården tröttnar man på att gissa vilket hus som tillhör Wallenbergarna. Skärmdumpen hämtad RunKeeper.

Klarade 35 kilometer på 3:37. Sju kilometer till hade säkert tagit ytterligare 40-50 minuter, vilket innebär att man ska vara nöjd om man klarar maran på under 4:30. Hoppas på bättre förutsättningar (och bättre tider) den 5 juni!

Bara en vecka kvar nu…

Det är bara två veckor kvar till Stockholm Maraton nu. Det innebär en vecka av träning och en vecka av vila. Jag är redo – tror jag. Men jag är samtidigt rädd för att misslyckas.

Har sprungit 212 km den senaste månaden enligt Runkeeper-applikationen i min iPhone. Det är fem mil i veckan, vilket känns okej. Jag har sprungit intervaller vid kanske sex tillfällen. Sprungit tre mil på cirka tre timmar vid två tillfällen. Och jag har klarat halvmaran (21 km) på 1:46.

Känns som att man bör fixa Marathon på under 4:30 om allt går bra. Men jag vet hur trött man är efter tre mil och jag är nöjd om jag fixar den på under fem timmar. Bara jag inte skadar mig!

Har fått rutin på en del saker. Jag har riktiga löparkläder som är lätta, tighta och klarar svett utan att bli tunga. Vidare så har jag lärt mig den hårda vägen att det är viktigt att:

Köra med vätskebälte – särskilt på sträckor över en mil.

Smörja fötterna innan man springer för att undvika att det ser ut som man fastnat med tårna i en gräsklippare.

Och tejpa bröstvårtorna för att undvika att bli en rollfigur i The Office.

Lisa visar ett sätt att stretcha vaden.

Givetvis är det superviktigt att stretcha efter varje löprunda. Det lärde mig Motimates Malin Ewerlöf och Lisa Blommé redan vid första mötet. När man springer långt börjar man fatta vad stretch är. Man känner var det gör ont och hur stretchen gör nytta. Kolla in bilder på strechövningar här.

Strech för rumpan!

Jaha. Jag blir nog inte mycket bättre än såhär. Frågan är om man ska klämma en sista tremilare till helgen?

Shortspremiär kring Trekanten

Det gick lite bättre med intervallträningen igår.

Skärmdumpar från mitt konto på Runkeeper.com.

Sprang ut till sjön Trekanten och körde några varv enligt följande upplägg:
1700 m
1000 m
750 m
1700 m
1000 m
750 m
Två minuters vila efter varje intervall. Lyckades springa 1,7 km på en snittid på 4,10 till exempel. Och 750 meter på en snittid på 3:50. Det är knappast superfort. Men det är bättre än förra gången.

 Jag hade inte mycket på mig i går…

Det bästa var nog vädret! En supersolig dag. Sprang i shorts och linne, trots att jag gav mig av först vid halv åttatiden på kvällen.

Avslutade med att springa upp och ner för en 200 meter backe och sedan hela vägen upp till utsiktspunkten. Det är en fin utsikt – när man väl hämtar andan! Totalt blev det cirka 13 km löpning.

Utmattad efter sista backen upp till utsiktspunkten ovan sjön trekanten söder om Stockholms innerstad. 

Runkeeper ballar ur efter 16 km!!!

Höll på att falla i tårar när min iPhone-app ballade ur idag. Skulle springa tre mil för andra gången någonsin. Och på andra varvet kring Djurgården, efter cirka 16 km, fick Runkeeper fnatt. Rösten med stort R började säga att jag sprungit 19 km. Först blev jag jättenöjd. Men sedan fattade jag att något var lurt. Min Nike Sportsband visade cirka 16 km. Uppenbarligen hade GPS-systemet fallerat. En titt på denna kartbild vittnar om det samma:

 

Skärmdump från min senaste Runkeeper ”aktivitet”.

Notera de tvära linjerna över hela Djurgården. Why you do this to me Runkeeper!? I kill you and your family…

Allt detta känns kanske roligt i efterhand. Men när man är ute i spåret känns det som att de där tiderna och distanserna är det enda som räknas på hela jorden. Snälla tanter som matar svanar, gulliga barn som leker – allt detta är bara saker i vägen för det som Runkeeper ska ha koll på. Och så flippar den ur!

Jag är över det nu. Har pressat i mig Gainomax på Dramatens trappa, ätit pasta på Vapiano, duschat, stretchat, sovit på soffan och legat i solen på mitt tak. Måste gissa lite kring tiden eftersom jag satte på min stegräknarklocka först efter cirka 700 meter. Men det blev lite bättre än första gången. Tre mil på cirka 2:54!

Efter 30k rundan. Eller vad det blev.  

Känner mig som en bluff!

Sprang runt sjön Trekanten igår – med den fjäderlätta, före detta DN-medarbetaren Sven Grundberg. Fasen vad jag kände mig tung och …tjock liksom. Enligt Runkeeper-appen i min iPhone är det cirka 1,6 km runt sjön. På min coach Lisa Blommés inrådan sprang tre varv och vilade mellan varje varv i cirka 2 minuter.

Sven Grundbergs olidliga lätthet.

Sedan körde vi upp och ner för en 300 m backe fem gånger. Sven bara flyger fram. Det är fasen i mig provocerande hur mycket snabbare än mig han är. Jag kände mig svag. Min bästa snittid runt sjön var 4:35 min/km. Vad händer liksom? Funkar Runkeeper? Jag sprang den 20:e av de 21 km i lördagens halvmara på 4:28!

Jag stretchar efter de tre varven. Notera vätskebältet. Ser ut som en löpare – känner mig som en bluff.

Känner mig svag och aningen håglös. Kanske är det just halvmaran som fick mig att tappa lusten lite. Kändes som att man ville softa ner lite efter det. Och imorgon är det tre mil som gäller igen!

Bara två veckor kvar nu! Sedan vila. Sedan springa maraton! My God.