Jorden har fått en ny granne

proximacentb1608

När jag började intressera mig för amatörastronomi i slutet av 1960-talet (längesedan!) fascinerades jag av att det var 4,2 ljusår till solens närmaste granne i rymden. För en tioåring var det långt. Och det är det väl fortfarande även om universums gränser hela tiden har flyttats utåt.

Men Alpha Centauri blev den första fyrbåken på vägen ut i kosmos. Ett solsystem bestående av tre stjärnor varav den som ligger närmast gjorde fått det givna latinska namnet Proxima Centauri, en röd dvärg, där proxima betyder närmast. Stjärnsystemet är rätt märkligt eftersom Proxima rör sig i en bana runt de två andra Alfa Centauri A och Alfa Centauri B som i sig nästan har smält samman till en enda stjärna.

Då, 1968, hade ingen en aning om vad som fanns att upptäcka runt de tre stjärnorna och den allmänna upfattningen var snarast att det inte fanns något att upptäcka. Tanken på ett universum där planeter var vanliga hade ännu inte slagit igenom.

Det har den nu.

Ändå var det med viss förvåning som astronomerna 2012 upptäckte att Alfa Centauri B hade en planet cirklande runt sig. Lite större än jorden men också lite för nära sin moderstjärna för att kunna härbärgera liv.

Nu har planeten fått sällskap av ännu en, den här gången cirklande runt Proxima Centauri och betydligt intressantare! Storleken är något lite större än jordens och avståndet till den röda dvärgen betydligt bättre för eventuellt liv ska kunna bildas. Planeten, upptäckt av astronomer vid det europeiska La Silla-observatoriet i Chile, har fått namnet Proxima b och rör sig i vad man på astronomlingo kallar Guldlockzonen, alltså det område som inte är för varmt, inte för kallt utan alldeles lagom för att vatten ska kunna flyta och därmed liv, som vi känner det, ska kunna uppstå. Kanske skulle vi lika gärna kunna kalla den svenskzonen där allt är lagom.

Proxima b är lik jorden på fler än ett sätt. Den består av sten och har en temperatur på ytan som om planeten också har atmosfär, vilket man inte vet, skulle bli mellan 31 och 40 grader Celsius. Inte så illa. Har Proxima b däremot ingen atmosfär blir det värre. Då hamnar temperaturen på lika många grader minus.

Planetens upptäckare menar att den också rör sig i en bana som låser dess ena sida mot solen och den andra mot mörkret åt andra hållet.

Lätt problematiskt är att dess sol, Proxima Centauri, inte bara förser den jordlika världen med värme utan också bestrålar den med ultraviolett ljus kanske 100 gånger starkare än vad jorden får utstå. Inte så bra. Om man inte lever på andra sidan av klotet.

Men. Här kan finnas liv, det säger en rad astronomer.

Ännu så länge vet vi alldeles för lite om denna nya planet förutom att den skapar drömmar och nyfikenhet. En jordliknande planet så nära oss! Skulle vi försöka resa dit finns det anledning att packa ordentligt. Färden kan ta upp till 70.000 år.

Kosmos är stort. Även när det handlar om våra grannar.

Bilden ovan är en teckning av ESO/M som visar hur det kan se ut på Proxima b:s yta och himmel. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Det mest intressanta med Proxima B är att nu börjar det finnas något att resa till vid våra närmaste stjärngrannar. Utvecklingen av teknologier för interstellära resor har alltid hämmats av det faktum att det inte finns några mål. Varför satsa enorma resurser på något man inte vet om man någonsin kommer att kunna tillämpa praktiskt? Men en planet strax över 4 ljusår bort, och som går att landa på, erbjuder plötsligt ett överkomligt mål.

Kap Kennedy, 08:54, 26 augusti 2016. Anmäl

Planeten som fick bli dvärg

pluto1608blogg490

I dag är det tio år sedan planeten Pluto blev dvärgplaneten Pluto något som jag minns att jag sörjde. Och många med mig blev upprörda över att vårt solsystem plötsligt bara kom att ha åtta istället för nio planeter och skolböcker fick skrivas om. Vi människor har en lätt dragning mot det konservativa och det vi en gång lärt oss vill vi inte gärna ha ifrågasatt.

Och det finns de som vägrar godta den internationella astronomiska unionens dom över Pluto. I upptäckaren Clyde Tombaughs delstat, New Mexico, har man klubbat igenom en lag som säger att Pluto är en planet varje gång som den passerar över delstaten. Så fiffigt! Att devalvera Pluto vore att devalvera minnet av delstatens store son.

Bilden ovan är en teckning och visar en del av planetens ytan som Clyde Tombaugh aldrig kunde ha anat den då han upptäckte en liten ljusprick i sitt teleskop i Flagstaff i Arizona (där jag och familjen gjorde ett besök i somras). Och det sägs att man valde namnet Pluto och dess beteckning PL för att hedra en annan astronom, verksam vid just Lowellobservatoriet på Mars Hill i Flagstaff, nämligen Percivall Lovell vars initialer alltså skulle ha dolts i namnet.

Att Pluto döptes till Pluto beror inte på Walt Disneys gula hund som också såg dagens ljus 1930. Istället var det sannolikt tvärtom – Disneys tecknare tog intryck av den nya planeten. Namnet bestämdes efter en omröstning bland personalen på Lowellobservatoriet som fått tre alternativ att välja från: Minerva, Cronus och Pluto. Och Pluto, underjordens gud, hade i sin tur föreslagits av en 11-årig skolflicka från Oxford i England, Venetia Burney, som intresserade sig för klassisk mytologi.

Pluto är en mycket liten himlakropp, med en massa bara 0,2 procent av jordens och en yta stor som Rysslands, och det är inte svårt att förstå att den tappat sin planetstatus. Men det är trots allt inte litenheten i sig som gjort det. För det finns tre kriterier som gör att man får kalla en planet för en planet:

Den ska kretsa kring solen.
Den ska vara rund och ha fått sin form genom sin egen gravitation.
Den ska ha rensat området omkring sig från mindre objekt.

Pluto uppfyller de två första men inte det tredje kriteriet.

Nu är Pluto trots detta en intressant plats, något rymdsonden ”New Horizons” upptäckte när den började sända tillbaka bilder till jorden 2015. Där ser man en himlakropp som mest liknar en frusen men lätt krackelerad biljardboll med stora områden av kvävebaserad is som 98 procent av ytan och en och annan krater.

Forskare på jorden som studerat sondens bilder och mätdata tror att det kan finnas flytande vatten under ytan. Man har också kommit fram till att lilla Pluto är geologiskt aktiv – vilket var en överraskning.

Så vad blev det då av Pluto när astronomerna bestämde att den inte längre fick vara jordens like? Jo, den blev vad vi i dag kallar en plutoid, en dvärgplanet som i sällskap av bland andra Eris, Makemake och Haumea rör sig i banor utanför Neptunus i vad som kallas Kuiperbältet. Där, i utkanten av vårt solsystem men ändå inte helt ensam, tror jag att Pluto har det bra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Själv har jag tvärtom alltid tyckt att det nya kriteriesystemet var och är en god idé. Även om det "degraderade" Pluto fick istället exempelvis Ceres en ny och, om man vill se det så, mer upphöjd roll i himlakroppskaran. Vilket den ju har förtjänat. Visserligen misstänker jag att planetkriterierna snart kommer att behöva formuleras om en gång till, men även då tror jag man kommer vilja (och behöva) fortsätta skilja mellan "riktiga" planeter och dvärgplaneter.

Kap Kennedy, 09:08, 25 augusti 2016. Anmäl

Planeten, eller "hundplaneten", gav i sin tur namn åt det nya grundämnet plutonium.

Pelgert Månsson, 01:01, 25 augusti 2016. Anmäl

11 september och pseudofysiken

livet490cs

I dag fick jag boken ”Livet – med kvantfysiska glasögon” i min hand och många av er som läser detta har redan läst DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunthers kritiska granskning av boken.

Och den gjorde mig nyfiken. För här har vi ett författarpar, Mikael Säflund och Titti Nordieng som påstår att sjukdomar inte finns (mer än i våra huvuden möjligen) och att kvantfysiken bevisar att de mest märkliga saker fungerar.

Eftersom jag själv är intresserad av astronomi och rymden, men också av konspirationsteorier, fastnade jag för ett påstående på sidorna 50 och 51. Där slår författarna fast att två amerikanska satelliter (Geos 8 och Geos 10) under terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 registrerade en kraftig förändring av jordens magnetiska fält som i sin tur skulle ha orsakats av den känslostorm som gick genom vår planets invånare när attackerna blev kända.

Författarna slår fast: ”Vi kan med våra jordiska hjärtan påverka jordens magnetfält.”

Skräcken fick jorden att flämta.

Som bevis för detta påstår Säflund och Nordieng att de båda satelliterna under terrorattacken visade ”ett nytt mönster” i det jordmagnetiska fältet med en första topp 15 minuter efter det att det första planet flög in i det första tornet. Och inte nog med det:

”I takt med att nyheten spreds över världen och gjorde fler människor medvetna om vad som hänt stärktes jordens magnetfält.”

Författarnas slutsats är att vi människor genom våra inneboende krafter stärkte jorden magnetfält i en stund av kris. Dessutom påstår författarna att studier av mätningar längre tillbaka i tiden också skulle ha visat liknande mönster vid stora katastrofer.

Så är detta sant?

Nix.

När forskaren Ben Goldacre, med den mycket läsvärda sajten Bad Science, undersökte detta fann han samma mönster med tydliga variationer i jordens magnetfält under en slumpvis utvald månad (juni 2001). När han valde ytterligare ett par månader visade kurvorna samma typ av variation. Utan att några katastrofer ägt rum på jorden.

Den 11 september 2001 var helt enkelt en normal månad för jordens magnetfält. Den skilde sig inte på något sätt från vilken annan månad som helst. Kurvornas naturliga rörelser bekräftade ett önsketänkande men inget reellt fenomen.

Så varför för Säflund och Nordieng denna myt, som punkterats för flera år sedan, vidare till sina läsare? Uppgifterna är oerhört lätta att kontrollera och jag kan bara hoppas att det beror på ren lathet och inte på att författarna vill få sina läsare att tro på deras dåligt underbyggda ”fakta”.

Å andra sidan utger sig boken för att vara vetenskaplig – vilket den absolut inte är. Här möter vi pseudovetenskap och new age-tankar på sitt allra tydligaste sätt. Rötterna står att finna i Gary Zukavs ”De dansande Wu Li-mästarna” och Rupert Sheldrakes ”Mot en ny livsvetenskap” som båda sålde bra och vars tankar fått fäste bland new age-intresserade.

Jag har inte läst hela boken ännu. Arbetet i övrigt hindrar mig. Men med tanke på det som sagts om boken och exemplet ovan så finns det all anledning att varna för den. Om man sprider påståenden som dessa så gäller det att veta vad man talar om.

Och när man får rådet att expandera sitt medvetande och gå utanför sin kropp genom att säga ”I now go non local”, och på det sättet bli en del av alltet, ja då undrar jag om författarna själva verkligen tar sin bok på allvar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Att författarna på föregivet vetenskapliga grunder utlovar effektiv cancerbehandling, drömboende åt alla etc innebär skadlig och vilseledande marknadsföring. Juridiken är glasklar. Man kan inte heller utesluta uppretade protester när löftena inte visade sig hålla. Förlaget bör göra det enda rätta och på ett snyggt sätt försöka avsluta den här olustiga kommersen i tid. Pengarna tillbaka med andra ord.

Pelgert Månsson, 13:57, 23 augusti 2016. Anmäl

Gammal religiös skåpmat säljer fortfarande som smör.

John Johnstone, 06:44, 23 augusti 2016. Anmäl

Niku går sin egen väg

Eftersom nästan allt som snurrar runt solen rör sig i samma plan, ungefär som en enda stor lp-skiva där spåren är planeternas banor, så reagerar astronomer direkt när ett objekt bryter mot detta.

Och det är precis så som solsystemets nyaste invånare beter sig. Ett objekt som är 200 kilometer i diameter (på ett ungefär) och som getts smeknamnet ”Niku” av den kinesledda forskargrupp som upptäckt den och vars resultat publicerades i förra veckan.

Niku betyder ”en som gör uppror” på kinesiska vilket är en bra sammanfattning av det forskarna hittat med hjälp av ett teleskop på Hawaii.

Niku är inte ensam om att röra sig lite konstigt och nu tror forskargruppen att det kan finnas mängder av liknande objekt som följer i Nikus bana – som lutar 110 grader mot de övriga på lp-skivans normalplan.

Att alla planeter och en hel del annat i vårt solsystem rör sig i samma plan beror på hur solsystemet en gång bildades – en snurrande skiva av gas som till slut gav oss solen och planeterna. När skivan roterade kom det mesta i materieväg att samlas i ett enda plan och där befinner sig vår jord och de andra planeterna sig fortfarande.

Så allt som inte följer i våra spår måste ha råkat ut för något under sin historia. Frågan är bara vad. Kanske har de påverkats av ett hittills okänt, och stort, föremål långt där ute i vårt solsystems yttersta mörker.

Men ännu så länge är bevisen få för att det finns många som Niku och därmed en Planet X eller något liknande. Jakten på hans eventuella kamrater har bara börjat.

Tills vidare går Niku sin egen väg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Den borde rätta in sig i ledet genom påverkan från jätteplaneterna och det går kanske att verifiera.

G Jonsson, 02:05, 14 augusti 2016. Anmäl

Vad hände på himlen den 6 augusti?

Vad var det som hände på himlen i lördags? Är det enkla svaret att perseiderna, årets stora meteorregn, redan börjat synas många dagar för tidigt? Eller är det något annat som flera personer sett? Och hör de tre händelserna över huvud taget ihop?

Om vi börjar med perseiderna så är det ett troget stjärnfallsregn som brukar ha sitt maximum den 12 augusti och som jag sett många gånger sedan jag började spana mot himlen i början av 1970-talet.

Oftast är det ett ganska stilla ”regn” med någon meteor i minuten. En och annan av lite större kaliber men de flesta rätt små och ljussvaga.

Men i år, då räknar astronomerna med fördubblad intensitet med upp till 200 meteorer i timmen. Så det kan mycket väl löna sig att gå ut vid midnatt när vi nu närmar oss den 12 augusti. Själv tänker jag absolut göra det.

Stjärnfallen (som ju är små gruskorn från kosmos) börjar visa sig några dagar före maximum men frågan är om det inte redan har börjat. För på lördagskvällen, den 6 augusti, syntes något från Vallentunatrakten som går utanpå det mesta när det gäller perseiderna.

Anders Grundel befann sig på Sormenvägen i Vallentuna och när jag pratar med honom berättar han för mig hur han klockan 23.33 tillsammans med sin flickvän och hennes dotter satt i trädgården då dottern fick se ett stjärnfall.

– Vi tittade upp men såg ingenting förutom en satellit. Sedan kom det några stjärnfall.

Sedan brakade det loss:

– Det vi såg liknade inget vi sett förut, det var som om någon hade kastat en näve grus över himlen, berättar han. Det vräkte ned stjärnfall i sydsydost.

Och ”näven med grus” lyste i form av mängder av fallande stjärnor på en ganska liten del av himlen. Efter någon minut var allt slut med några få eftersläntrare och himlen blev som vanligt.

Det var som att någon hade satt på en vattenspridare med strilmunstycke. Och nästan direkt stängt av den. Anders Grundel har svårt att uppskatta hur många stjärnfall de såg, men det var nog många för att bli till ett oförglömligt minne.

Fyrtio minuter tidigare inträffade något annat på himlen i Täby.

I en rapport till UFO-Sverige skriver en kvinna hur hon befann sig i Skarpäng klockan 22.50 då hon och hennes familj blev vittnen till något som de beskriver så här:

”I går kväll (6 augusti) blev familjen vittne till något lustigt ljusfenomen. Det såg ut som ljusblixtar ovanför molnen. Ibland blev det som strålar i rund form men mest snabba ljusformationer. Vi spekulerade om det var en stark strålkastare men avfärdade det snabbt då det dessutom kom från olika håll. Sen tänkte vi norrsken ovan molnen men vi vet faktiskt inte vad det var. Höll på i 45 minuter. Det var alldeles tyst.”

Strålkastare? Svårt att säga. Norrsken. Nja.

En ännu ovanligare är händelsen som inträffade öster om Södertälje och där har jag valt att låta observatörerna vara anonyma. Händelsekedjan är helt enkelt mycket ovanligt och det hela pågick i ett par timmar.

När jag talar med kvinnan, som är i 25-årsåldern, berättar hon hur hon och hennes sambo fick se flera moln som rörde sig upp från horisonten i öster. Klockan var 18.30 på lördagen. Efter en stund inträffar något ovanligt:

– Vi kunde se hur det bildas ansikten i molnen, mycket detaljerade och som målade på himlen, berättar hon. Det var som att ansiktena målades av lysande punkter i molnen.

Efter en stund kom det fyra stråk av moln från söder. Också där kunde paret se hur bilder hela tiden dök upp. Till slut gick paret in för att äta utan att ha förstått vad det var som hände på himlen.

– Vid 22-tiden hade vi gått ut igen och då såg vi något bakom molnen som liknade en boll av ljus som flög över himlen. Och då ser vi ljus överallt på himlen. Och det är aktivitet på himlen hela natten.

Till slut ringer de efter en släkting och tillsammans ser de hur bilderna fortsätter att bildas.

– Vi tittar på nyheterna men ingen annan verkar ha sett det vi har upplevt så vi går och lägger oss. Men jag kan inte sova utan går upp för att dricka vatten. Då är klockan ungefär tre på morgonen och när jag tittar ut mot trädgården ser jag gestalter i träden.

– Jag ropar på min sambo för jag tror att jag ser fel. Men vi ser båda gestalter i träden och i buskarna. Och ljusen är kvar på himlen som fortsätter att fara ned mot träden på andra sidan. Det blir som en svärm av flera ljuspunkter.

Men det är inte slut med det.

– Då jag tittar mot sjön ser jag hur det bildas något som liknar undervattensstormar som kommer närmare och närmare land. Under vattenytan lyser det fina orange punkter och några gestalter verkar gå på vattnet. De är kanske 150 meter ifrån oss, berättar kvinnan.

När en av dem ställer sig och tittar rakt mot mannen och kvinnan blir de riktigt oroliga.

Till slut ringer paret Södertäljepolisen som kommer till platsen med en hundpatrull vid 04.15-tiden på morgonen. Men patrullen och hunden märker inget ovanligt. Under tiden kan paret se hur åtminstone en ”varelse” fortfarande är kvar på platsen. Till slut åker patrullen utan att ha kunnat göra något ingripande.

– Jag kan tänka mig att det inte är lätt att ta det här på allvar. Men till slut blev vi så rädda att vi åkte till en släkting och bodde över där, berättar kvinnan.

Något svar på vad som hände har jag inte. Inte ännu i alla fall. Men en vittnesberättelse är bara början på en utredning.

Om någon av bloggens läsare har sett något som kan förklara händelserna den 6 augusti eller har gjort andras egna iakttagelser så skriv gärna en rad.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Det är väl uppenbart att man observerat fyrverkerier genom kvällsdimman och sedan har rökpuffarna stigit uppåt och bildat "figurer". På litet avstånd hör man inte knallarna. Det är ganska vanligt med fyrverkerier numera, och till detta kommer lasershower av olika slag.

John Johnstone, 10:56, 25 augusti 2016. Anmäl

Beskrivningen liknar något som jag såg i södra Frankrike för några år sedan i början av augusti, men innan tiden för Perseiderna. Himlen var mulen, men i molnen såg jag något som såg ut som hundratals stjärnfall (meteoriter) samtidigt. Inget rapporterades i media om händelsen. Det hela upphörde efter kanske en kvart.

Lennart Göranson, 00:03, 14 augusti 2016. Anmäl

I dessa mobiltider då kameran alltid finns till hands kunde man förvänta sig mer pålitliga UFO-rapporter. Den kameralöse UFO-rapportören får problem med trovärdigheten. I det aktuella fallet verkar rapportören ha sett stjärnfallen men fantasin skenat iväg i upphetsningen. Perseiderna passar inte alltid tidtabellen och det var kanske maximum som inträffade.

G Jonsson, 12:23, 9 augusti 2016. Anmäl

Jag kan bara säga att ni hade en närkontakt av tredje graden.Har varit med om det sjölv

Bosse Lundgren, 23:40, 8 augusti 2016. Anmäl

Jättesmällen kanske förklarad

Kanske var det ett flygplan trots allt. Den kraftiga smällen som fick hus att skaka i grunden i Trosa skärgård den 11 april 2015. Jättesmällen hördes miltals och öronvittnen spanade förgäves efter ett svar. Och sedan följde flera rapporter.

Gissningarna spände från militära minor till jordbävningar och överljudsbangar från jaktflygplan. Men, svenska flygvapnet nekade till att man varit ens i närheten. Och den oerhört kraftiga smällen fick många att tveka när det gällde den förklaringen.

Men kanske var det ett flygplan trots allt. Fast kanske inte nödvändigtvis ett svenskt.

I vilket fall fick en stor del av Gotland känna på två kraftiga smällar vid 14-tiden i fredags (29/7) och en man i Burgsvik, Lasse Lindell, berättade då för Hela Gotland att de båda smällarna kändes ordentligt:

– Det var rejält kraftiga smällar. Jag trodde aldrig att det kunde skaka så mycket i marken av en ljudsmäll, berättade han för tidningen.

Den här gången bekräftade Försvarsmakten att det var två Gripenplan som gått igenom ljudvallen och orsakat smällarna.

– När de drog på lite orsakades de här kraftiga smällarna, som blev ovanligt höga, sa försvarsmaktens presstalesman Mikael Abrahamsson till Hela Gotland.

En DN-läsare som också befann sig på östra Gotland mejlade följande beskrivning till mig:

Det var två rejäla smällar med tryckvåg som kändes i näsan och i kroppen, men jag upplevde inte att marken skakade”, skriver han.

Att en ljudbang kan få hus att skaka fick jag själv bekräftat när jag besökte det lilla samhället Rachel i Nevadaöknen, några mil från Area 51 tidigare i sommar. Där träffade jag ägaren till Little A’Le’Inn, Pat Travis, som berättade hur ett av de flygplan som flygs från Area 51 hade sprängt ljudvallen dagen före:

– Jag trodde hela huset skulle rasa, berättade hon.

Så visst kan det smälla ordentligt när ett flygplan passerar. Men det är inte alltid man kan se den som orsakar smällen. Särskilt inte när de kommer från Area 51.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Gåtan Kölmjärv – 70 år i dag

Bartoll1946

Den 19 juli är ett viktigt datum när det gäller ufofenomenet. Och för mig personligen. Det var då, för 70 år sedan i dag, som den kanske mest gåtfulla händelsen under den så kallade spökraketvågen 1946 ägde rum.

Inom fyra timmar rapporterade skrämda ögonvittnen hur fyra okända föremål störtade i vattnet framför dem. Och det på fyra olika platser i Sverige: Vassarajärvi utanför Gällivare, Kattisträsket och Kölmjärv i östra Norrbotten samt Marmen utanför Söderhamn.

Jag har intervjuat ögonvittnen på samtliga platser men den krasch som jag ägnat mest uppmärksamhet är den i Kölmjärv väster om Överkalix.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den här sommaren. Vid sjön Kölmjärvs strand arbetade Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson med höslåtter. Klockan var 11.45 och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut när jag intervjuade honom nästan 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot stranden. Efter några minuter var han framme vid nedslagsplatsen med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

Under ett par veckor arbetade militära utredare under ledning av dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden. Bartoll är i dag borta, som så många andra som bevittnade händelsen eller var med och undersökte den, men jag hann göra flera intervjuer med honom under 80-talet.

Samma dag som Bartoll anlände kom också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och från en flotte kunde Bartoll och hans mannar se hur morän och stenar från djupare lager hade tvingats upp mot ytan. Allt pekade på en undervattensexplosion.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

– Till en början hade vi minsökaren ombord på flotten men den gav mycket dåligt resultat, berättade Karl-Gösta Bartoll. Sjön var två meter djup vid nedslagsplatsen och det var helt enkelt för djupt för att den skulle ge något utslag.

Någon spökraket hittades aldrig. Inte i Kölmjärv eller i någon av de tre övriga sjöarna som fått besök denna dag.

När jag frågade Karl-Gösta Bartoll om det trots allt kunde vara så att de många ögonvittnena sett i syne och om han tvekade om att ett nedslag ägt rum svarade han:

– Det var aldrig någon tvekan. Men om vi hade hittat den så utgick jag från att vi skulle ha hemlighållet detta för byborna.

Spökraketernas gåta är lika stor i dag som då för 70 år sedan.

Fotnot: Bilden ovan föreställer Karl-Gösta Bartoll på flotten på Kölmjärv och negativet till den fick jag av honom innan han gick bort.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Även om olika vittnen skulle ha kastat sig på telefonen innan nyheten nått ut går det inte att utesluta en sammansvärjning. Vittnesutsagor används i våra rättssalar som indicier (anledningen till att vi har oskyldigt dömda) men inom fysiken krävs något mer handfast. Om nedslagsplatsen har pekats ut och man avsöker en tillräckligt stor radie med tillräckligt stor noggrannhet får man ett mått på vittnets trovärdighet.

John Johnstone, 14:55, 5 augusti 2016. Anmäl

Nej, någon påhittad historia bygger inte händelserna den 19 juli på. Jag har intervjuat ett stort antal vittnen och utredare. Vad de såg är ju en annan historia. Om det var ett raketprojekt så borde man ha hittat metalldelar, särskilt som man gjort det (2,2 ton) i Bäckebo 1944 då en V-bomb störtade där. Men inte det minsta spår.

Clas Svahn (Webbsida), 21:58, 3 augusti 2016. Anmäl

Det hela bygger kanske på en påhittad historia som rapporterades i media och sedan kopierats av andra som sagt sig ha observerat samma sak vid samma tidpunkt... Har man däremot (minst två) oberoende och identiska utsagor kan man utgå ifrån att folk inte fabulerat. I så fall var det ett hemligt raketprojekt av beskrivningen att döma, case closed. Några upphittade metallfragment, med eller utan hammaren och skäran, kunde ändå ha ett kuriosavärde.

John Johnstone, 02:44, 21 juli 2016. Anmäl

Ryssarna hade kanske hunnit utveckla en enklare prototyp som lätt for vilse, men frågan är om de alls vill vidgå några historiska pinsamheter och då man kan man ju inte veta om de avfyrade någonting. Men man har tydligen att göra med oidentifierade raketer av oväsendet att döma, inte några ljudlöst svävande objekt, men kossorna hade kanske reagerat likadant på bägge.

John Johnstone, 21:19, 19 juli 2016. Anmäl

Hej, John! Vi har givetvis tänkt i de spåren men ryssarna sköt inga raketer under 1946. Dessutom lämnade de tyska V-bomber som kraschade i Sverige under kriget flera ton med skrot efter sig. Någon bra förklaring finns ännu inte på spökraketerna, vilket gör dem till ett ufofenomen. Men som du säkert vet betyder ufo bara oidentifierade flygande objekt och har inget med spekulationer om övernaturligheter att göra.

Clas Svahn (Webbsida), 20:06, 19 juli 2016. Anmäl

Ryssarna hade väl börjat konstruera raketer med hjälp av tillfångatagna tyska raketexperter vid den tiden, och raketerna av V1-typ e d kan ha varit avsedda för finnarna men kommit ur kurs. Ett Finland som ryssarna just då slutit fred med, en "fred" som till en början syftade till samma utveckling som i Östeuropa och man försökte därför sätta press på finnarna på olika sätt. Några "övernaturliga" observationer gjordes väl inte i sammanhanget, varför UFO-teorin kan anstå.

John Johnstone, 17:52, 19 juli 2016. Anmäl

Nytt superöra mot kosmos

I dag, den 16 juli, öppnades ännu ett fönster mot kosmos. Eller ska man kanske säga, ett superöra som kan lyssna bortom den gräns människan hittills kunnat upptäcka.

Radioteleskopet MeerKAT nära den lilla staden Carnarvon 600 kilometer norr om Kapstaden i Sydafrika tog emot de första signalerna från ett område där forskarna tidigare kände till 70 galaxer.

Och resultatet blev över förväntan. Istället för 70 kunde radioteleskopet ”se” 1.300!

MeerKAT är ännu inte färdigbyggt och kommer när allt står klart att bestå av 3.000 paraboler utspridda över ett en kvadratkilometer stort område. Dagens fantastiska resultat gjordes med 25 procent av den kapacitet som MeerKAT kommer att kunna visa upp någon gång under 2020-talet.

Ytterligare ett kluster med paraboler byggs för närvarande i Australien.

Frågan är då hur många flera galaxer än de 1.300 som registrerades i dag som kommer att visa sig när allt står klart. Forskarna säger att dess fulla kapacitet kommer att överträffa de mest sofistikerade instrument som i dag finns 10.000 gånger.

Klart är att kosmos vimlar av vintergator liknande vår egen. Var vi än tittar förvandlas det som ser ut som mörker till myriader av galaxer, vardera innehållande upp till 200 miljarder stjärnor. Många av dem med planeter omkring sig.

Mörkret består egentligen av ljus, ljus som mattas av så mycket innan det når oss att vi inte ens kan ana det med våra ögon.

Den jättelika parken av paraboler, riktade mot himlen långt bortom de tevesändande satelliternas banor, ska inte bara upptäcka nya galaxer utan också svarta hål, mörk materia och annat som vi i dag inte ens känner till.

Och öronen ska riktas mot universums yttersta gräns, nästan 14 miljarder ljusår bort.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Avstånden i universum är nog medvetet valda för att våra paraboler inte ska kunna ta emot utomjordingarnas reality shower på TV.

G Jonsson, 10:52, 17 juli 2016. Anmäl

Krabbnebulosan i nytt ljus

width="490"

Det som ser ut som ett flygande tefat på villovägar är i själva verket resultatet av en enorm kosmisk katastrof. Och den allra innersta delen av en himlaexplosion 6.500 ljusår ifrån oss.

Fotot här ovan är taget av rymdteleskopet Hubble och är sammansatt av tre bilder tagna med tio års mellanrum. En fotografisk prestation av det trogna teleskopet som sedan 1990 befunnit sig i en bana runt jorden.

Hubble har riktat sin kamera mot den så kallade Krabbnebulosan i stjärnbilden Oxen som bildades 1054 sedan en stjärna exploderat och förvandlats till det astronomerna kallar för en neutronstjärna.

Explosionen var så kraftfull att det mesta av stjärnan kastades ut i rymden och kvar blev bara neutroner. Det som en gång var en stjärna förvandlades till en himlakropp några tiotals kilometer i diameter men med samma massa som vår egen sol. Tungt och litet.

Och runt stjärnan ett moln av gas.

Själva stjärnan går inte att fotografera, den är alldeles för liten. Men Hubble har lyckats fånga området närmast omkring den. SN 1054 (som stjärnan kallas) har sedan genom sin rörelse skapat det regnbågsskimmer som syns i bilden.

SN 1054 själv roterar också – svindlande 30 gånger per sekund.

I vanliga fall brukar Krabbnebulosan se ut som på bilden längst ned i den här bloggen. Också den bilden tagen av Hubble. Där syns hela nebulosan och all den gas som kastades ut i samband med explosionen 1054.

Det Hubble nu har kunnat fånga är vad forskarna beskriver som den blålysande gas som omger neutronstjärnan och vars färg orsakas av de elektroner som snurrar runt med hastigheter inte långt från ljusets.

En häftig bild är det och åter kan man konstatera att rymden är full av underbara och lätt skrämmande saker.

Foto: Nasa/Esa

krabbnebolanhela1607

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

kosmisk katastrof? Krabbnebulosan är ett naturligt fenomen i universum. Människorna på jorden är nog mer en kosmisk katastrof.

Peranders Dahlström, 09:49, 8 juli 2016. Anmäl

Ufodagen och jakten på TOI

Den internationella ufodagen närmar sig även om jag personligen har svårt att förstå varför just den 2 juli skulle passa in på den beteckningen. Givetvis finns det en koppling till det mest uppmärksammade av alla ufofall i världen, kraschen av ett okänt föremål utanför Roswell i New Mexico 1947.

Det är bara det att ingen är riktigt säker på exakt när kraschen inträffade.

Det är också omtvistat vad detta okända föremål var. Många menar att det var resterna av en störtad – och topphemlig – jätteballong som användes för att upptäcka ryska atombombsförsök. Och en hel del tyder på det.

Andra vidhåller att det var ett utomjordiskt rymdskepp och att dess besättning, om den klarade sig, fortfarande hålls i ett underjordiskt rum på Area 51 i Nevadaöknen. Här är bevisen inte lika starka.

Själv skulle jag ange den 24 juni som datum för en internationell ufodag. Det var då, 1947 det också, som privatpiloten Kenneth Arnold observerade nio halvmånformade föremål flyga i närheten av Mount Rainier. Eftersom dessa flög som när man ”kastar macka” med en sten över en vattenyta så tyckte en rubrikmakare att ”flying saucers” var ett passande namn.

Därmed föddes beteckningen flygande tefat.

Nu är det knappast någon som säger flygande tefat längre utan det är ordet ufo som används. Oidentifierade flygande föremål helt enkelt. Beteckningen infördes av det amerikanska flygvapnet på 50-talet för att hålla koll på sådant som inte alltid var så enkelt att identifiera.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och det som var en förkortning, UFO, har sedan flera år blivit ett ord, ufo. I dag finns också en rad begrepp som betyder samma sak. Bland annat UAP, unidentified aerial phenomena, oidentifierade luftfenomen.

Men också en helt annan och lite spännande förkortning som nyligen kom fram då den kanadensiske ufoundersökaren Victor Viggiani presenterade en serie dokument vid en ufokonferens i Ontario i Kanada.

Viggiani hade lyckats få den nordamerikanska luftövervakningen, Norad, att lämna ut uppgifter om hur ofta oidentifierade flygande föremål registreras på radar över Nordamerika. Och det är ganska ofta.

Enligt dokumenten, vars innehåll var delvis överstruket av säkerhetsskäl, registrerade Norad i genomsnitt 1.800 oidentifierade fenomen över USA och Kanada varje år under de senaste fem åren. Vid 75 tillfällen skickades jaktflyg upp för att försöka identifiera dessa.

Vad de okända egentligen visade sig vara framkom inte av dokumenten, inte heller hur ofta man lyckades identifiera det som till en början var okänt.

Så vad kallar Norad då dessa föremål och fenomen? Jo, TOI, Tracks of interests. Alltså Spår av intresse. Spår på radarskärmen alltså. Föremål eller fenomen som är tydliga nog för att väcka uppseende.

Kärt barn har alltså många namn vilket inte gör det enklare att förstå vad som ligger bakom några av dessa bokstavskombinationer.

Fotnot: Norad står för North American aerospace defense command och är en gemensam organisation för USA och Kanada.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0