Änglamöten i ny bok

iwss

För Inger Waern är det ingen tvekan. Änglar finns och de är sändebud från Gud. Om detta har hon berättat i flera böcker sedan hon under en lång rad år samlat in svenskarnas upplevelser av, och möten med, änglar.

När Inger Waern nu kommer med ”Himlen öppnar fönstret” (Semnos förlag) har den undertiteln ”Änglavakt, dramatik, humor och inre övertygelser”.

Och hennes inre övertygelser är starka. Boken är en personlig skildring av författarens väg genom livet, en väg som kantats av prövningar, tecken och även möten med änglar. Vi får läsa om hennes tidiga ungdom med daglig mobbning.

Så här i efterhand ser hon hur en gudomlig kraft hjälpt henne när allt varit som svårast och hur änglar gripit in och till och med räddat hennes liv när hon var nära att krocka med en mötande bil.

Vid ett annat tillfälle får författaren hjälp av en osynlig hand att komma upp efter en svår omkullkörning på skidor.

Vid ett tillfälle ser hon också ett kors som från sin position på himlen sänder ut strålar. En annan gång ett klot stort som en pingisboll inne i rummet. Men kanske starkast av allt, en inre röst som i juni 1993 uppmanade henne att börja samla in människors berättelser om gudomliga ting.

Den rösten skulle komma att resultera i fyra böcker.

Mötet med ängeln kom en novemberdag i början av 1990-talet, hemma i sitt eget sovrum: ”En vinge såg jag tydligt och den var skinande vit med tydliga vingpennor, precis som en fågelvinge ser ut”, skriver hon.

Det vore enkelt att säga att denna den femte är en bok för redan frälsta, men det är också en bok fylld av vittnesbörd om hur livet bjuder på oväntade överraskningar.

Och man kan se på ”Himlen öppnar fönstret” på två sätt. Och låt mig försöka:

Som skeptiker:

Precis som i sina tidigare böcker har Waern publicerat svenska folkets upplevelser av änglar på ett rakt och beskrivande sätt, utan svåra frågor och utan att försöka kontrollera sanningshalten eller ge alternativa förklaringar. Detta upprepas nu när det gäller hennes egna upplevelser.

För visst hade vi läsare gärna velat höra mer om hur den väninna som satt intill i bilen upplevde hur hela bilen som av en ”osynlig kraft” flyttats åt sidan istället för att kollidera kylare mot kylare med en annan bilist. Men det får vi inte.

Och visst kan man som läsare se andra förklaringar till det som slås fast som gudomliga interventioner.

Istället får läsaren lita på det som står. För innerst inne handlar det om tro och tillit.

Som övertygad om änglars verklighet:

Där blir boken ett slags andaktsbok där livets alla svårigheter ligger i Guds hand och den som tror vilar tryggt och tas om hand även om allt ser svart ut. Exemplen stärker den som läser boken i sin tro på att världen är så mycket mer än bara den fysiska verkligheten.

Waerns bok tar människors upplevelser på allvar.

Själv har jag träffat Inger Waern vid flera tillfällen. Och det är ingen tvekan om att hon ärligt berättar om hur hon upplever världen och öppet redovisar sin kristna tro. Den personliga tonen i ”Himlen öppnar fönstret” är möjligen lätt naiv men det är ingen tvekan om att Gud spelar en stor roll i Inger Waerns liv.

För oss som inte är lika starka i tron blir boken lite svårare att ta till sig. Den skapar nyfikenhet och reser frågor men kanske hade jag velat ha betydligt flera svar.

Bilden överst i bloggen har tagits av Stefan Svensson, Mariestad.

Dela med dina vänner

  • 12
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Här kommer den svenska jantelagen till uttryck i orden: ”sådana bara vill upphöja sig själva till någon slags ’utvalda’…” Även den som älskar Gud vet att det är som "Kap Kennedy" påpekar: en del blir helade andra inte, en del har änglavakt andra inte. Endast Gud vet varför. Det är synd att många brister i sin tillit till Gud eller vänder sig bort från Gud på grund av detta. Det kan vara en prövning för en Kristen och just då är en sådan här bok till stöd och uppmuntran.

Lars Birgersson, 20:03, 26 maj 2016. Anmäl

Det vore mig fjärran att ifrågasätta hennes trosuppfattning och upplevelser, men det jag alltid har undrat med just den där speciella sortens tro är: varför gör änglarna detta? Vad är liksom vitsen med att guida och skydda vissa och ibland, men inte alla och alltid? Förutom den uppenbara slutsatsen, att de som tror på sådant bara vill upphöja sig själva till någon slags "utvalda", är det ovanligt svårt att se den teologiska logiken i det.

Kap Kennedy, 11:29, 24 maj 2016. Anmäl

Nya planeter väcker hopp om fler

Att tre nya jordliknande planeter har upptäckts är inte längre en nyhet. Men när planeterna har observerats runt en typ av stjärnor som ingen trodde skulle kunna ha planeter runt sig – då är det en sensation.

De tre planeterna kretsar runt stjärnan Trappist-1 på ett avstånd av 40 ljusår från jorden. Och alla beskrivs som möjliga bärare av liv.

Men det är stjärnan de kretsar runt som plötsligt ökar möjligheterna till liv i kosmos ordentligt.

Trappist-1 är nämligen en dvärg som få forskare trodde skulle kunna ha planeter i omloppsbana runt sig. Få har ens tyckt det mödan värt att rikta ett teleskop mot dem. Fram tills nu då Michaël Gillon vid universitetet i Liège ägnade 62 nätter mellan september och december 2015 till att spana runt dessa dvärgar.

Det var när han mätte ljuset som når jorden från Trappist-1 som han kunde märka en liten förändring. Så liten att den har jämförts med den förändring som inträffar när en fluga flyger förbi en lampa. Ljusstyrkan minskade med en procent.

Den lilla förändringen räckte. Tecknet på att en planet cirklade runt stjärnan. Och inte bara en utan tre – av samma storlek som jorden. Två av dem befinner sig också i det område som anses vara bäst för liv. Ett område där vatten inte fryser.

Att en stjärna som lilla Trappist-1 (stor/liten som vårt solsystems gasplanet Jupiter) har planeter runt sig ökar plötsligt antalet möjliga världar i kosmos enormt. Forskarna räknar med att mellan en fjärdedel och hälften av alla stjärnor i vår galax är just dvärgar av samma typ som Trappist-1.

Så kan planeter bildas också där så finns det i ett slag miljarder nya möjligheter till liv där ute.

Men möjligheter är en sak och verkligheten en annan. För ännu har astronomerna inte kunnat se några tecken på att liv faktiskt har uppstått på andra håll än vår egen planet.

Å andra sidan har vi inte tittat efter det särskilt länge.

Upptäckten av de tre jordliknande planeterna publicerades i tidskriften Nature.

Dela med dina vänner

  • 66
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Det bor antagligen redan några insektsliknande kryp där beredda att försvara sitt revir och utan direkt inbjudan kan vi få problem.

G Jonsson, 23:56, 5 maj 2016. Anmäl

Ja varför inte rikta SETI mot det trots att de har nedskurna resurser för att se om man uppfattar TV signaler därifrån?

John Krauklis, 11:57, 4 maj 2016. Anmäl

Kanske behöver vi börja hålla öppet för att alla stjärnor kan ha planeter. Inte självklart stabila planetsystem av "hög kvalitet", som vårt eget, men åtminstone i någon form. Om inte av överblivet material från stjärnans egen bildning så av uppfångade "hemlösa" planeter, som rymden mellan stjärnorna numera tros innehålla massor av. Eventuellt liv som är vetenskapligt möjligt att upptäcka på distans får vi dock vänta väldigt länge på.

Kap Kennedy, 10:32, 3 maj 2016. Anmäl

Hubble gav oss ett nytt universum

R136 observed with WFC3

Den 24 april är en sann bemärkelsedag i mänsklighetens historia. Det var då jorden fick glasögon efter årmiljoner med suddig blick och efter trevande försök att förstå vår plats i universum så blev det plötsligt möjligt att se våra grannar där ute på ett sätt som ingen trodde var möjligt.

Hubbleteleskopet är en framgångssaga även om det skulle ta ett tag efter uppskjutningen den 24 april 1990 innan den första bilden skickades ned till jorden den 20 maj samma år.

Ska vi vara ärliga så var den svartvita bilden av den binära stjärnan HD96755 i den öppna stjärnhopen NGC 3532 knappast något att skriva hem till mamma om. Men först var den och det som sedan följde har fått oss alla att dra efter andan och häpna över hur komplicerat och vackert vårt kosmos är.

Framför allt vackert. Och komplicerat. Ja, både och.

Hubbles teleskopöga fångade ljus från universums avlägsna hörn och gigantiska galaxer, färgsprakande nebulosor och myllrande stjärnhopar hamnade plötsligt i våra vardagsrum – och med tiden också i våra datorer.

Det otydliga blev skarpt och det vi tidigare bara gissat blev till kunskap.

Nu dröjde det ett tag innan Hubble levererade det allra bästa. Ett slipningsfel gjorde att spegeln inte fungerade som den skulle och först efter tre och ett halvt års väntan och en rymdpromenad och ett par glasögon kunde vi alla börja njuta och forskarna börja ta de riktiga stora kliven.

Sedan dess har Hubble bara fortsatt att överraska.

Trots alla fantastiska forskningsresultat som skickats ned från omloppsbanan runt jorden så är det just alla de vackra bilderna som blir Hubbles arv till mänskligheten. Miljarder har sett dem och drabbats av den svindlande känslan av att vi alla är en del av ett universum som inte liknar något vi ens kunnat drömma om.

Svarta pelare av gas, lätt upplysta av näraliggande stjärnor, har visat sig gömma embryon till solar som vår egen, på väg att födas ute i det kosmiska mörkret.

Enorma spiralgalaxer har sedda från ovan fört tanken till vårt eget stjärnsystem Vintergatan och sätter vår planets position, en bit ut i dess yttre regioner, i relation till de miljarder solar som är våra grannar men vars existens vi bara anar ens en kristallklar natt.

Moln av ”damm” snurrande runt ett svart hål antyder det ingen människa sett eller kanske någonsin kommer att kunna undersöka på nära håll – det svarta hålet som genom sin gravitation får till och med ljuset att stanna i sin bana.

Variationen är lika stor där ute som här på jorden. Och tack vare Hubble får vi alla chansen att uppskatta den planet vi kallar vårt hem.

Bilderna är många och tankarna som föds när man tittar på den ännu fler. Det gäller att ta vara på dem.

Vi lever i ett kosmos där nästan allt återstår att upptäcka. Hubble hjälper oss en bit på vägen.

Se Hubbles bilder på teleskopet webbplats.

Dela med dina vänner

  • 91
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag har hört att man skall skicka upp ett nytt rymdteleskop förutom SOHO satelliten somkollar in solen.

John Krauklis, 13:09, 4 maj 2016. Anmäl

Loch Ness-monstret hittat

spalshnessie490ny

Loch Ness-monstret har hittats! Kanske har ni redan hört nyheten eller sett bilderna och då upptäckt att nyheten till och med bär en viss sanning.

En viss. Men i alla fall.

För att ta det från början. Loch Ness är en av flera djupa och mycket långsmala sjöar i Skottland men den enda med ett världskänt monster som till och med har fått ett namn – Nessie. 36 kilometer lång och med ett medeldjup på drygt 130 meter har Loch Ness visat sig vara perfekt för att hålla myten och hoppet vid liv.

Trots fejkade foton och suddiga syner lever och frodas berättelserna om att ett ”monster” lever i sjön. Berättelserna talar om ett avlångt djur med långsmal hals inte olik en forntida svanödla.

Några berättelser är mer övertygande än andra. Men trots allt bara berättelser som gör sig bäst i bästsäljande böcker och spekulativa serier på teve.

Men ibland förvandlas rykten till fakta.

Sedan några dagar söker norska Kongsberg Maritime genom sjön med en högupplösande sonar ombord på en undervattensrobot och det var den som fick träff på ett föremål på botten av lochen som bar svindlande likheter med hur man tänker sig Nessie: Två pucklar och en lång hals.

Så där såg hon ut att ligga. Död. Vilket givetvis inte var så bra.

Nu var det inte så illa. Nessie visade sig vara en nästan 10 meter lång modell som använts vid inspelningen av b-filmen ”The private life of Sherlock Holmes” sommaren 1969. Regissör: Billy Wilder.

Expeditionsledaren Craig Wallace förklarar för flera medier att fyndet nog fick ses som en ”extra bonus”.

För det är trots allt inte Nessie som man söker efter utan den robot som dras under vattnet kartlägger Loch Ness botten för att ge en mer exakt bild av den. Något som inte gjorts förut.

En av de sonarfilmer som tagits av undervattensroboten Munin visar en lång försänkning som löper längs botten. Perfekt för ett monster att gömma sig i.

Så vem vet. Kanske dyker det upp nya ekon som inte är lika lätta att identifiera när Operation ”Groundtruth” fortsätter sin kartläggning.

På bilden ovan, tagen av Peter Jolly, Splash News, syns undervattensroboten Munin söka igenom Loch Ness med Urquhart Castle i bakgrunden.

Dela med dina vänner

  • 34
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vi åker tillbaka när isen lagt sig – alltså i slutet av året. Då ska vi köra ett instrument på isen som ska visa hur de föremål som vi vill titta närmare på verkligen ser ut.

Clas Svahn (Webbsida), 22:34, 24 april 2016. Anmäl

Clas, hur går det med expedition #2 till fjällsjön för att söka efter UFO:t som försvann i vattnet?

Vaettra, 07:49, 19 april 2016. Anmäl

Jag såg från fönstret på Karolinska sjukhuset en röd rygg stiga upp ur Brunnsviken utanför Stockholm. Den verkade långsmal framtill men sträckte inte på halsen som snälla Nessie. Synen försvann på någon sekund. Är det detta som förbryllat försvaret i skärgården så länge ett skåkalkat USO? Med tanke på den plats jag befann mig och de preparat jag hade i mig har dock synen ingen trovärdighet för fem öre. Men jag såg det. Rummet fylldes av forntida skräck. Det var inte som bilden ovan.

John Krauklis, 09:53, 18 april 2016. Anmäl

Exploderande stjärnor lyste upp natten

supernova1nasa

Tänk dig att du vänder blicken mot natthimlen och ser hur fullmånen lyser upp mörkret. Hur marken framför dig blir möjlig att se av det skarpa ljuset och hur svepande skuggor kastas från träden en bit längre bort.

Tänk dig också att det inte alls är månen som lyser utan en exploderande stjärna.

Och att de som vände blicken mot skyn var våra förfäder australopithecus och deras efterföljare någonstans på den afrikanska savannen. Det de såg var säkert svårt att förstå med hjärnor omkring 40 procent av dem vi har i dag. Men säkert måste någon ha undrat över det oväntade ljuset.

Exakt vad som hände vet givetvis ingen. Inte heller vad australopithecusgruppen tänkte. Men att det måste ha varit ett sällsamt skådespel tror en forskargrupp som nu hittat spår på havsbotten som leder långt ut i rymden.

Det forskarna tror sig ha upptäckt är hur det för 3,2 miljoner år sedan inträffade en explosion i en stjärna 300 ljusår från jorden. En kosmisk katastrof som fick stjärnan att förvandlas till vad astronomerna kallar för en supernova och som inte bara skickade ljus mot jorden utan också en skur av radioaktivt material.

Forskargrupp, ledd av professor Anton Wallner vid Australian National University, har hittat spår efter denna explosion på havsbotten i Stilla havet, i Atlanten och i Indiska oceanen. Spår efter radioaktivt järn, järn-60, som bara kan förklaras med att de kommit från en källa utanför jorden.

Vad forskarna också upptäckte var att det sannolikt inträffat en serie supernovaexplosioner för mellan 3,2 miljoner och 1,7 miljoner år sedan.  Dessutom hittade vetenskapsmännen spår av en äldre radioaktiv skur för 8 miljoner år sedan.

Trots att det rör sig om radioaktivt material var mängden aldrig sådan att den påverkade det biologiska livet på jorden när det regnade ned över planeten. Våra förfäder gick oskadda ur bombardemanget.

Troligen inträffat flertalet av dessa explosioner från en hop med stjärnor som sedan dess har rört sig bort från vårt solsystems plats i rymden sedan dess, konstaterar forskarna vars resultat publiceras i det senaste numret tidskriften Nature.

Det är inte första gången som en supernova har exploderat så pass nära jorden att den har kunnat ses med blotta ögat.  Den mesta berömda är den stjärna vars våldsamma död noterades av kinesiska astronomer år 1054 och som då lyste så starkt att den kunde ses i hela 642 dagar och av dessa 23 dagar i fullt dagsljus.

Stjärnan kallas numera SN 1054 och resterna av dem går fortfarande att se i form av ett enormt gasfält som tidiga astronomer liknade vid formen av en krabba i Oxens stjärnbild. Krabbnebulosan är vacker ännu i dag och går att se i mindre teleskop.

I mitten av molnet tickar kärnan av det som en gång var SN 1054. Stjärnan, som blev en supernova, är i dag en pulsar som snabbt snurrar runt sin egen axel och då riktar en stråle elektromagnetisk strålning mot jorden, som en fyr vars ljusstråle sveper över det kosmiska havet.

Bilden ovan är en illustration från Nasa som visar hur det kan se ut när en supernova exploderar.

Dela med dina vänner

  • 37
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

40% hjärna är ju inte mycket att skryta över men faktum är att minsta insekt klarar av nog så intelligenta uppgifter. Eventuella besökande aliens med smart hjärnstruktur behöver kanske inte vara så stora till växten och energikrävande och blir därmed möjliga att transportera över större avstånd. De kanske redan surrar runt omkring oss omöjliga att skilja från mängden, konstruerade som drönare som skräddarsys för olika uppgifter och planeters miljö.

G Jonsson, 15:44, 7 april 2016. Anmäl

Rymdsten över Estland sågs från Sverige

estrymdsten160328

En stor sten från rymden krockade med jordatmosfären över Estland på måndagen. Ljuset från den var så starkt att den syntes också från Sverige, mer än 500 kilometer bort. Vilket visas av bilden här ovan som togs av Institutionen för astronomi och fysik vid Uppsala universitet och dess kamera i Borlänge.

Strax efter 21 i går fick jag ett samtal från en man i västra Stockholm. Han hade varit på väg i bil i Jakobsberg när han plötsligt fick syn på något som såg ut som en liten komet i flera färger som med hög fart föll mot horisonten.

Men hur det hela slutade kunde han aldrig se eftersom ljusfenomenets bana skymdes av ett hus.

Eftersom sådana samtal är ganska vanliga så noterade jag bara detaljerna och spelade in en intervju med mannen innan jag fortsatte med skottdramat i Washington D.C. som precis höll på att få sitt avslut. Men i dag på morgonen kom det flera rapporter, bland annat en från ett par i bil på E18 mellan Enköping och Bålsta, ungefär vid bensinmacken i Ekolsund. De hade skickat in sin iakttagelse till UFO-Sveriges inrapporteringssida. Så här berättade kvinnan:

”Både jag och min sambo [såg] ett starkt sken som föll tämligen lågt ner från himlen med en väldig fart och som sedan försvann bakom trädtopparna. Märkligt nog uppfattade vi skenet på olika sätt – jag uppfattade det som ett stort klot som skiftade färg mellan grönt och gult och som föll rakt ned, min sambo uppfattade att det var två ljusskällor i samma storlek som på ett flygplan det vill säga mindre än vad jag såg men att de också skiftade i färg och föll snabbt ned. Hans teori är därför att det kan ha varit en drönare som kraschat.”

Efter att ha pratat med mannen från västra Stockholm och med kvinnan så visade det sig att båda gjort sin observation klockan 20.45.

Och faktum är att ljusfenomenet fotograferades både från Borlänge och från Uppsala där Swedish Allsky Meteor Network, som drivs av Institutionen för astronomi och fysik vid Uppsala universitet, lyckats fånga rymdstenen på bild. Alltså en mycket stor meteor som i det här fallet kallas bolid.

Boliden hade gått in över Estland, nära Pärnu, klockan 20.45 svensk tid i går men därifrån finns det inga rapporter som jag har kunnat se i de estniska tidningarna. Sannolikt på grund av mulet väder. Desto fler kunde observera rymdskådespelet från Finland där en automatisk kamera fångat en mycket ljusstark blid.

Hittills har över 300 rapporter kommit in till de finländska astronomerna via webbplatsen Avaruus.fi.

Fågelvägen Borlänge–Pärnu är över 500 kilometer vilket visar att boliden var många mil upp när den orsakade ljusfenomenet. En syn inte bara för gudarna utan också för oss jordbor med andra ord.

Om någon av den här bloggens läsare såg boliden så skriv gärna en rad i kommentarsfältet.

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag såg den när jag råkade titta ut genom fönstret när jag såg på tv. Såg på vetenskapens värld där de precis pratade om rymden vilket kändes extra häftigt. Det var som ett stort brinnande klot och hann bara se den i knappt en sekund innan den försvann nedför husen. Det var mot sydost och klockan var ca 20.45.

Anonym, 10:35, 30 mars 2016. Anmäl

Dessa bolider kan man väl få i huvudet eftersom de stryker ganska nära marken. Vet ett fall som aldrig rapporterades i media eller noterades av astronomiska sällskap i fråga, trots att det var fullt synligt dagtid över Stockholm (ett rött klot som splittrades upp som sig bör) så mörkertalet är nog stort och idag är ju folk helt fokuserade på sina mobiler, men med den automatiserade registreringen fullt utbyggd ska väl inget fall missas, men räckvidden är kanske begränsad.

John Johnstone, 00:20, 30 mars 2016. Anmäl

Vi var på väg i bil från Enköping till Stockholm då vår dotter började prata om att hon såg flera stjärnfall - oklart dock om hon verkligen såg sådana eller ej. Men då vi höjde våra blickar en aning mot himlen så vi ett ganska kraftigt grönt sken, som ett stjärnfall och vi skojade om att det nog var en stor meteorit. Det var verkligen annorlunda eftersom det var ett kraftigt grönt ljus. Kul att läsa om hur det verkligen låg till.

Kristian Lundquist, 21:28, 29 mars 2016. Anmäl

Ljuset från staden stänger vår himmel

starheaven160317

Att stå under en gnistrande klar stjärnhimmel är fortfarande en av de finaste naturupplevelser jag kan tänka mig. Och jag är glad att jag fortfarande kan se Vintergatan från min bakgård i Järfälla. Bilden ovan visar månen, Jupiter och Venus och en del stjärnor på en bild jag tog i februari 2012.

Men den som i dag bor i de centrala delarna av en större stad har för länge sedan tappat kontakten med stjärnhimlen. Och bara det kan vara skäl nog att släcka några lampor i kväll (19 mars) när ”Earth Hour” sveper över jorden.

Och det är inte sällan som jag får samtal från människor som plötsligt tror sig se något konstigt när de någon gång lyfter blicken mot skyn. För ett par dagar sedan ringde en ung man till mig efter att ha suttit uppe halva natten för att följa ”en armada av rymdskepp” som färdades över Stockholmshimlen.

Utan helt säkert veta vad det var han såg så har jag svårt att tänka mig att en rymdskeppsflotta skulle kunna uppehålla sig över Stockholm en hel natt utan att någon annan ringde polisen eller till någon av tidningarna. Mest sannolikt var det stjärnor som den unge mannen helt enkelt inte kände igen.

I en artikel i det senaste numret av tidskriften Populär Astronomi visar artikelförfattaren Johannes Puschnig hur ljusföroreningar inte bara stänger oss ut från stjärnhimlen utan också får negativa följder direkt för vår hälsa. Den som utsätts för blått ljus nattetid riskerar att få sömnen rubbad men också att drabbas av sjukdomar.

När Puschnig mätte hur natthimlen såg ut över Stockholm under ett år visade det sig att himmelsobjekt som månen, som normalt sett står för det mesta ljuset när den är uppe och inte skyms av moln, inte betyder något alls om man bor i Stockholm.

I storstaden är det istället så att himlen blir ljusare ju mer moln det är. Orsak: Alla lampor och andra ljuskällor lyser upp molnen.

Och allra dystrast är kanske att en stockholmare ser väldigt få stjärnor jämfört med en person boende på en plats utan störande gatljus. Enligt Puschnig kan en person i Stockholm bara se mellan en tiondel och en femtedel så många stjärnor som en person som bor på en plats utan ljusföroreningar.

Extra tydligt blir det när Puschnig låter oss spana mot vår närmaste granngalax, Andromedagalaxen. Den syns inte alls från Stockholm. Så den som bor i centrala staden kan möjligen se så långt bort som till den mest avlägsna synliga stjärnan vilket innebär 1.000 ljusår bort. Vilket kan verka långt. Men med tanke på att Andromedagalaxen ligger 2,5 miljoner ljusår bort så är det lätt att inse vilken begränsning ljusridån på vår himmel är.

Och inte heller Vintergatan syns från staden.

Vår kunskap om stjärnhimlen är inte alltid den bästa. För några år sedan frågade en taxiförare mig hur det kom sig att satelliterna inte kolliderade med stjärnorna? De såg ju ut att kryssa fram mellan dem under sin färd över himlavalvet.

Att satelliter befinner sig på mellan 2.000 och 36.000 kilometers höjd medan stjärnorna är ljusår ifrån oss var inget chauffören hade tänkt på.

Att vi nu allt mer håller på att förlora vår kontakt med kosmos är inte bra. Livet blir helt enkelt lite tristare och plattare. Vi behöver alla en påminnelse om att vi lever på ett litet klot i en oändlig rymd där miljarder och åter miljarder stjärnor lyser.

Några av dem kanske med andra tänkande varelser på planeter omkring sig.

Dela med dina vänner

  • 92
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Något som kan vara obehagligt är att inte se något ljus alls. Det kan hända utomhus i avlägsna trakter nattetid. Det är nog därför koltrasten som egentligen är en skogs och flyttfågel bosatt sig i staden och blivit stannfågel och t.o.m nattaktiv. Nu till Mörk Materia: Mörk materia är sjäva gravitationen som på samma vis som magneter (syd och nord) inte kan ses, på andra sätt än indirekt.

bertil persson, 00:58, 20 mars 2016. Anmäl

Jag tror att en politiker i Tjeckien för förbjöd gatljus som spred ljus som störde sikten mot stjärnorna.

Thorbjörn Tjomsland, 19:17, 19 mars 2016. Anmäl

Jag bor granne med Södertäljevägen. Det enda jag ser när jag tittar upp från mitt sovrumsfönster på natten är ett gult sken från strålkastarna, mycket tråkigt

Josella Playton, 18:06, 19 mars 2016. Anmäl

Nya överraskningar på Ceres

ceresfalse490

Gåtan med dvärgplaneten Ceres ljusa fläckar har plötsligt blivit ännu knepigare. Astronomer på jorden har nu upptäckt hur de lysande områdena ljusnar ytterligare när solen lyser på den. Något som antyder att det strömmar moln av gas från de vita områden när de träffas av solens energi.

Det var i början av förra året som rymdsonden ”Dawn” på sin väg mot Ceres skickade tillbaka bilder till jorden som fick forskarna här att höja sina ögonbryn. Istället för en yta ödslig som vår månes lystes den på några få platser upp av starkt skinande områden.

Diskussionen blev, och är, het kring vad de vita punkterna består av men numera anser de flesta forskare att det som lyser är stora ansamlingar av salt som reflekterar solens ljus.

Nu har jordbaserade teleskop placerade på La Silla i Chile visat att de vita områdena varierar i ljusstyrka från dag till dag och dessutom under varje dag. Fokus har varit de två vita områdena i kratern Occator.

Enligt forskarteamet får solljuset salthögarna att avge någon form av gas som sedan stiger uppåt och förstärker reflexerna från solljuset.

”Resultatet var verkligen överraskande”, säger en av författarna bakom studien, Antonino Lanza.

Överraskningen ligger i att den till synes stendöda småplaneten verkar ha ett rikt inre liv som gör sig påmint på ytan. Andra liknande himlakroppar är mera lika vår egen måne där aktiviteten inte är särskilt stor.

En bild som publicerats av Nasa (se ovan) visar en del av området kring Occatorkratern. Färgerna som syns är inte äkta utan ska visa skillnader i vad som finns på ytan. De blå, och vita områdena, är ljusare än den övriga ytan och tros allmänt bestå av ett lager med salter.

Rymdsonden ”Dawn” fortsätter att cirkla kring Ceres och sannolikt kommer nya spännande uppgifter om de vira fläckarna under året.

Dela med dina vänner

  • 41
  • 0
  • 0
  • 2

Nu gäller det att börja glömma

Det är viktigt med varumärken. Alltså ett företagsnamn som direkt förknippas med en vara. Ett par ord som direkt skapar en bild.

Som Coca Cola som får oss att tänka på en brusande mörk dryck som, när den serveras iskall, släcker törsten och inte på en jolmig varm, sockerstinn vätska som i bästa fall kan användas till att putsa mynt i.

När jag var lite mindre hände det att jag slank in på hamburgerrestaurangen Clock på Kungsgatan i Stockholm. Och varje gång ångrade jag mig när första tuggan gav mig en vision av Konsums Blåvita mixat med en pocketutgåva av regeringsformen.

Nu läser jag på diverse konkurrerande webbplatser att Clock ska återuppstå, som en fågel Fenix ur hamburgergrillen. Detta genom en krogkung i Linköping som köpt varumärket och lovar att ge det ett nytt liv. Till Corren säger Magnus Nystrand att han alltid älskat ”fina hamburgare” och att det är därför han putsar upp en klocka som stannat på fem i tolv för 26 år sedan.

Det är inte utan att jag undrar hur man plötsligt kan se ett varumärke över en avdöd hamburgare av sämsta märke som en tillgång när man vill satsa på något som ska bli gott och fint. Men våra minnen är korta så det går säkert bra.

Dagens andra företagsnyhet är inte mycket sämre. Här levererar Telia Sonera ett pressmeddelande där man låter förstå att företaget nu är på väg att byta namn – till Telia Company. Statliga Televerket blev Telia 1993 och Telia Sonera 2002 när man slog ihop sin påse med finländska Soneras.

Nu är det dags att putsa fasaden och möta framtiden med ett nytt och klatschigt namn. Gott så. Men det är ändå verkställande direktören Johan Dennelinds förklaring till namnbytet som ger lite extra glädje och öppnar för så många spännande frågor.

”Det nya namnet Telia Company är en viktig bevispunkt på vår resa där vi skapar den nya generationens telecomföretag.”

Bevispunkt? Googla på det om ni kan.

Så vad menar den gode Dennelind? Vad är det som ska bevisas och när? Så vitt förstår så står nu Telia (Sonera) på perrongen och ska kliva på tåget mot framtiden. Intill står en väska med gamla kablar och värdelösa aktier. När nu tåget kommer, och det gör det på stämman den 12 april, kliver Telia (Sonera)-resenären ombord och lämnar väskan bakom sig och ger sig av mot okänt mål.

Kanske är bevispunkten den gamla väskan som alla nu helst vill glömma.

I vilket fall har Dennelind infört ett nytt ord i vårt svenska språkbruk.

Kanske passerar tåget Linköping på vägen och möjligen flimrar en nyöppnad Clock-restaurang förbi utanför fönstret. Det nya möter det gamla som också ska bli nytt.

Så allting går igen. Klockor som har stannat får en Uri Geller-start och ett telekomföretag – som med regeringens hjälp blåste fler än 900.000 svenskar på sina surt förvärvade aktieinsatser – tar tåget förbi bevispunkten till framtidens land på gummimadrasser som Usedom Wollin skulle ha sagt.

Och bara vi lyckas glömma allt det gamla så blir allting så bra, så bra.

Dela med dina vänner

  • 27
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Trevligt att någon mer än jag minns Usedom Wollin och hans elförstärkta valrörelse.

Anonym, 11:11, 17 mars 2016. Anmäl

Ja var Clock och Mcdonalds låg i Stockholm är minst sagt krita (före krita perioden). Men jag tror Macen var slog Clock med sina hamburgare.

John Krauklis, 01:13, 17 mars 2016. Anmäl

Japp mitt liv började med att jag fick en Big Mac tror jag från Clock på Kungsgatan av min far.. Ha Ha...

John Krauklis, 22:38, 16 mars 2016. Anmäl

Jaså, ska Clock återuppstå? Ja, själv är jag tyvärr gammal nog att minnas föregångaren Floyds. När Floyd Patterson slutade boxas någon gång på 1970-talet slog han mynt av sitt kändisskap i Sverige genom att starta en hamburgerkedja. I min hemstad blev den först på plan, men köptes snart upp av Clock. Hur man upplevde burgarna minns jag inte, men det var på Floyds jag för första och sista gången i mitt liv kom i kontakt med en milkshake. Jordgubb, tror jag. Hemsk. Men ett kul minne.

Kap Kennedy, 15:23, 8 mars 2016. Anmäl

Pärlor i skyn och tallrikar i vattnet

parlemormolnskovde

Det åter dags att rikta blicken något högre än de egna skosnörena. För gör man det tror SMHI att vi i dag och några dagar framåt kan få syn på ett av de vackrare naturfenomenen när det gäller vår himmel – pärlemormoln. Vackrare moln än pärlemormoln får man leta efter eftersom de, som namnet antyder, skimrar i alla färger där de belyses av solen på 20–30 kilometers höjd.

Molnen uppstår när kalla vindar från Arktis blåser in över den skandinaviska fjällkedjan som förenar Sverige och Norge. Då, när vindarna sveper från väster, bildas det lä på den svenska sidan och vågorna kan fortplanta sig till hög höjd. Där uppe bildas små droppar i kylan, droppar som fryser till is och när de träffas av den lågt stående solen förvandlas till ett tjusigt regnbågsfenomen.

Normalt håller sig dessa vackra skapelser hyfsat långt norr ut men bilden (som liknar en fågel!) här ovan togs av Anders Eriksson i Skövde på morgonen den 28 december 2012, vilket är rätt långt söder ut för att vara den här typen av moln. Men den här gången kanske molnen går att se ändå nere i Malmö.

SMHI:s meteorologer räknar med att pärlemormoln kan ses i Sverige ett par gånger om året. Och de skiljer sig från vanliga moln mer än genom sitt yttre. Enligt meteorologerna består de av svavelsyra och salpetersyra och dessutom har de en koppling till att ozonskiktet håller på att tunnas ut. Där det finns pärlemormoln finns det nästan inget ozon.

Att vi nu kan komma att se de vackra molnen i Sverige beror på en iskall, minus sjuttiogradig, vind kallad den arktiska polära virveln som rör sig på omkring 20 kilometers höjd vilken i sig påverkar ozonskiktet negativt och som alltså skapar förutsättningar för pärlemormolnen. Enligt SMHI kan de komma att ses över hela landet.

Så ta chansen och spana mot skyn vid solnedgången och soluppgången. Är vädret klart kan molnen gå att se fram till och med den 3 mars.

Ni som såg vädret på SVT i kväll fick också se ett annat naturfenomen i bild, nämligen tallriksis. Bilden hade tagits av Larsgöran Svensson vid laxtrappan i Älvkarleby strax före klockan 11 i förmiddags. Jag slog Larsgöran en signal och fick hans bilder mejlade och en av dem kan ni se här nedan. En hel massa små istallrikar med fina kanter som ligger och guppar i vattnet.

Fenomenet bildas i strömmande vatten och när issörja klumpas ihop av vågorna fryser de till runda tallrikar som gärna samlas i ett hörn precis som på bilden.

lgsvtallrikar160229

Dela med dina vänner

  • 141
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Detta har intresserat även mig. Jag kan tänka mig i Science Fiction att det kanske finns en planet stor som Jorden framför en gul eller vit sol och har sådan atmosfär. Som på en pärla. Jag kommer också på att tänka på boken "Den vita planeten" men den handlar inte så mycket pärlemormoln. Det mesta kan vi hitta här på jorden. Man kan tänka sig en planet med sådana moln som uppvisar som ett "öra" mot solsidan och på natten kommer molnen tillbaka och lyser upp laddade på hög höjd istället för måne

John Krauklis, 22:53, 16 mars 2016. Anmäl

Mycket intressant, där pärlemomoln syns är Ozonskiktet mycket tunt.

Erik Olsson, 07:40, 1 mars 2016. Anmäl