Största örat växer i Kina

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har våra ögon och öron lika intensivt riktats mot världsrymden kalla brus. Visserligen kraftigt förstärkta av diverse olika hjälpmedel som rymdsonder, satelliter, teleskop och andra typer av mätinstrument.

Och nästa år kommer lyssnandet efter signaler från kosmos mörkaste hörn att få hjälp av det hittills största radioteleskop som byggts – det kinesiska FAST. Kostnad en och en halv miljard kronor.

Annons:

FAST byggs som bäst i ett avlägset bergsområde i Guizhouprovinsen och kommer till stora delar att påminna om det i dag största radioteleskopet, Areciboteleskopet i Puerto Rico. Ni som har sett filmen ”Kontakt” vet vad jag talar om.

Men medan Arecibo mäter 300 meter i diameter kommer den nya kinesiska jätten att vara 500 meter. Båda teleskopen är placerade i naturliga dalar och kan inte styras utan roterar i takt med att jorden vrider sig.

FAST kommer att få hjälp med att analysera signalerna från universum som strömmar mot det dygnet runt eftersom radioteleskop inte är beroende av om det är dag eller natt. En ny superdator som ska klara ett tusen miljoner miljoner beräkningar per sekund ska kopplas till det.

Superdatorn har döpts till Skyeye-1 och kan hitta svaga signaler från avlägsna civilisationer på ett sätt som inget annat teleskop tidigare klarat.

Men det gäller att veta vad man lyssnar på. För vem minns inte de mystiska signaler som under 17 års tid förbryllade australiska forskare för att slutligen visa sig komma från en mikrovågsugn i observatoriets lunchrum.

Nå, kineserna har säkert koll på sina störningskällor och jakten på en signal från någon eller något där ute startar på allvar nästa år.

Dela med dina vänner

  • 26
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Skillnaden är betydligt större vad gäller mottagarutrustningen. Kineserna kommer att ha betydligt modernare mottagare än Arecibo och dessutom en arraymottgare som kan skapa 100 strålar på en gång. Det kan man inte på Arecibo.

Jörgen Städje, 22:12, 31 juli 2015. Anmäl

"Men medan Arecibo mäter 300 meter i diameter kommer den nya kinesiska jätten att vara 500 meter. Båda teleskopen är placerade i naturliga dalar och kan inte styras utan roterar i takt med att jorden vrider sig." Det var ju inte helt sant. Arecibo är 305 meter i diameter och FAST kommer att kunna skapa en parabolisk delreflektor som är 300 meter. FAST kan alltså inte utnyttja hela de 500 metrarna på en gång. Båda teleskopen kan visst styras.

Jörgen Städje, 22:10, 31 juli 2015. Anmäl

Hawking på jakt efter ET

starfield150720

För inte så länge sedan var det vetenskapligt självmord att ägna sig åt sökandet efter intelligent liv utanför jorden. De så kallade SETI-forskarna, med pionjärer som Frank Drake på 60-talet, stod längst ned på statusstegen och få andra forskare ville ge dem sitt stöd.

Den tiden är för länge sedan förbi vilket blev extra tydligt i dag då världens mest kända vetenskapsman, Stephen Hawking, slog sig ihop med den ryske miljardären Jurij Milner som genom sitt projekt Breakthrough Initiative försöker hitta signaler från fjärran världar i universums stjärnhav (som kan anas på Hubbleteleskopets bild ovan).

– Det finns ingen större fråga. Det är dags att vi satsar på att hitta svaret på om det finns liv på andra planeter än jorden, sa Hawking i en intervju med nyhetsbyrån AP på måndagen.

Genom att använda två av de mest kraftfulla radioteleskopen (och ett av de största optiska) ska en miljon stjärnor som ligger i jordens ”närhet”, hela centrum av vår egen galax Vintergatan plus 100 av våra granngalaxer genomsökas. Sökandet kommer att pågå i minst tio år, så länge har Milner lovat att satsa pengar. 100 miljoner dollar ska det hela kosta men då blir också mätmetoderna 50 gånger känsligare än de som hittills använts.

Hawking själv är spänd och nyfiken och säger till AP att det är dags för mänskligheten att få ett svar:

– Vi är intelligenta, vi lever, vi måste få ett svar, säger han.

Så sent som i februari avfärdade Hawking ett annat sätt att få kontakt, nämligen att vi själva skickar ut riktade signaler mot tänkbara planeter. Detta menade Hawking kunde orsaka katastrof och elände om vi plötsligt fick kontakt med utomjordingar som när de väl kom hit visar sig ha allt annat än vänliga avsikter.

Att lyssna, däremot, funkar fint för den försiktige Hawking. Och att inget ska sändas det garanterar Jurij Milner.

Uppgiften är trots allt inte enkel. Universum är en gammal plats, omkring 13,7 miljarder år, och ingen vet hur många civilisationer som kan ha kommit och gått under den tiden. Vi själva är bara ett par hundra tusen år gamla om vi ser till när människan började bli människa och bara lite mer än hundra år gamla om vi ser till när vi började kunna sända signaler från en plats till en annan.

De vi letar efter kan ha gått under för länge sedan eller kanske inte hunnit utveckla någon teknik ännu.

Hawkings och Milner sökande bygger vidare på SETI@home-projektet där miljoner frivilliga runt om i världen upplåter datakraft. Användarna tankar ned ett program som tillåter forskarna att utnyttja datorn när den inte användas till annat och på så sätt kunna bearbeta de enorma mängder information som tas ned via radioteleskopen.

Projektet har varit igång sedan i maj 1999 och på detta sätt skapas en virtuell superdator via miljoner vanliga hemdatorer.

– Och hittar vi inget så fortsätter vi leta, säger professor Peter Worden som leder projektet i en intervju med Sky News.

Så vad händer då om vi får kontakt? Hawking själv garanterar att allt kommer att vara öppet och inget ska hållas hemligt. Men vi får väl anta att det kanske inte blir helt lätt att säga säkert om en signal är intelligent eller om den kommer från något hittills okänt fenomen ute i kosmos mörker. Det var på det sättet som de så kallade pulsarerna upptäcktes 1967 då två forskare Jocelyn Bell och Antony Hewish (belönade för detta med Nobelpriset i fysik sju år senare) fick in en tidigare okänd regelbunden signal från en plats i Krabbnebulosan. Signalen fick namnet LGM-1 där bokstavskombinationen stod för Little Green Men.

LGM-1 visade sig vara en neutronstjärna och inte signaler från en liten grön civilisation.

Även om chansen att hitta någon där ute inte verkar särskilt långt ifrån att leta efter en nål i en höstack så visar siffror från Nasa att 10 procent av alla stjärnor kan ha planeter i jordens storlek runt sig.

Så sent som i december förra året sa Hawking i en intervju att en kontakt mellan ET och oss jordbor kan ligga så nära som 100 år fram i tiden. Nu gör han sitt bästa för att förkorta den tiden.

Dela med dina vänner

  • 473
  • 17
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Om en extrem intelligens på andra planeter/stjärnor skulle vilja meddela universum att de existerar så skulle en pulsar vara en bra signalkälla för att signalera ut en periodisk signal ut i universum. Har man kontrollerat de flesta pulsarer om de alla är naturligt skapade måntro? :) M.Sc. Magnus

Magnus Ivarsson (Webbsida), 22:17, 26 juli 2015. Anmäl

Dagen då spökraketerna kom

Bartoll

Den 19 juli är ingen vanlig dag. För mig är den Kölmjärvdagen. Låt mig förklara.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den sommaren. På en åker nedanför gården i Bölebyn väster om Piteå arbetade Leonard Danielsson tillsammans med sönerna Kjell, Dan och Hans med höslåttern. Klockan var 11.15 då pojkarna bestämde sig för att ta en paus. När Kjell tittade upp fick han se något som han aldrig glömmer:

– Då upptäckte vi något som vi trodde var ett flygplan vid den sydöstra horisonten. Det gick tvärs emot vinden på ganska hög höjd och ibland blänkte det till från det som om det hade rört på sig, kanske roterat. Då och då försvann det för en kort stund bakom något moln.

Föremålet liknade en mjölkspann från Alfa-Laval och var något tjockare i ena änden. Det var det närmaste pojkarna Danielsson kunde jämföra med. Under minst 20 minuter gled det från den ena horisonten till den andra innan det försvann i nordväst.

– Vi stod och tittade på det glänsande föremålet ganska länge, berättar Dan Danielsson som minns vilket besvär de hade att övertyga pappa Leonard om att de borde titta på det konstiga ”flygplanet” istället för att jobba.

Tolv mil längre norrut var dagen fylld av arbete även för Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson. För dem som för så många andra pågick höslåttern som bäst och Knut och Beda arbetade vid en av sjön Kölmjärvs sluttande stränder. Knuts bostadshus låg på sjöns östra sida men i dag arbetade han och Beda Persson på en udde på andra sidan, nästan mitt emot huset, dit de hade tagit sig i en roddbåt. Klockan var 11.45 – nästan middag – och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut för mig 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var alltså allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och något närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot nedslagsplatsen. Efter några minuter var han framme med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned ute i sjön? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

På lördagsmorgonen den 20 juli blev dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden uppringd av överste Wilhelm Dahlgren vid regementet och fick order att så snabbt som möjligt bege sig till Kölmjärv. Också en handskriven order utfärdades: ”Åk snarast per mc till Överkalix för att undersöka möjligheterna att bärga en ’spökbomb’ vilken lär ha fallit ned i Kölmjärv…”, stod det. Plötsligt var det allvar.

Karl-Gösta Bartoll var 30 år och expert på motorer. Som 20-åring hade han antagits som officersaspirant vid ingenjörstrupperna och avlagt sin officersexamen när andra världskriget började 1939. Från och med hösten 1941 hade han tjänstgjort vid Bodens ingenjörskår och blev efter några år chef och lärare för hela militärområdets kursverksamhet för bland annat bilmekaniker och motorcykelordonnanser. Med tiden skulle han bli chef för förrådsbyrån vid Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och då komma att ansvara för Sveriges underjordiska beredskapslager för olja. Ett lager som vid hans pensionering 1982 beräknades till 10 miljarder kronor eller 25 miljarder i dagens penningvärde.

Nu var han plötsligt på väg för att leta efter en spökraket, ett föremål som ingen så här långt hade en aning om hur de drevs eller vad de bestod av. Kanske låg svaret på botten av en sjö.

Klockan 14.30 anlände löjtnant Bartoll till platsen och redan klockan 20.30 hade undersökningsstyrkan, som då bestod av sju man, hunnit söka av ett 400 kvadratmeter stort område kring nedslagsplatsen.

Samma dag anlände också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från dåvarande FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och skulle pågå i flera veckor. Ni kan se honom på den flotte som byggdes för sökandet på bilden här ovan (copyright Archives for the unexplained). Meter för meter kontrollerades inte bara sjöbotten utan också omgivande terräng. Det gick inte att bortse från att projektilen kunde ha studsat efter nedslaget och kastats in i skogen. Någon sade sig till och med ha sett ett rökmoln i skogen.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

En teori som lanserades av Rynninger och Wilner var att projektilen som Knut Lindbäck såg störta hade varit atomdriven. Dess lilla storlek gjorde att någon vanlig motor knappast kunde vara tänkbar, menade de två FOA-forskarna.

”Om projektilen verkligen var så liten (omkring 2–3 meter) förefaller det svårförklarligt, att den med drivmedel av gängse typ kunnat tillryggalägga den skjutsträcka som i detta fall kan förmodas”, skriver de i en rapport efter hemkomsten.

Att FOA-folket trodde att det var Sovjet som stod som avsändare förefaller inte alltför långsökt.

Men ingenjör Rynninger och laborator Wilner väntade inte på att Bartolls personal skulle få napp. Efter att utan resultat ha mätt radioaktiviteten runt nedslagsplatsen flög de åter till Stockholm redan nästa dag.

Någon spökraket hittades aldrig. Men innan dagen den 19 juli var slut hade ytterligare tre raketliknande föremål slagit ned i svenska sjöar.

Klockan 11.30, en kvart före nedslaget i Kölmjärv, såg en ung pojke ett liknande föremål störta i Kattisträsket bara något tiotal meter framför sig.

– Jag hann bara höra ett plask innan en 15 meter hög kaskad av vatten slogs upp ur vattnet. Det var som när man spränger en mina, berättade han för mig senare.

Klockan 15.00 störtade ett okänt föremål i sjön Vassarajärvi väster om Gällivare och klockan 15.00 störtade ett annat i sjön Marmen utanför Söderhamn.

Fyra föremål störtade i fyra sjöar inom fyra timmar. Och trots att militären satte in stora resurser var allt man hittade en grop i botten. Mysteriet med spökraketerna väntar ännu på sin lösning.

Dela med dina vänner

  • 159
  • 7
  • 0
  • 3

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

100 läsvärda mysterier

100mystiska170517

Åter på jobbet men sommaren har väl bara börjat får vi hoppas. Eftersom den del av juli som jag själv har kallat semester också bjudit på en vissa mängder ovälkommet vatten från ovan så har det funnits möjligheter att plocka fram en bok då och då.

En av dem hade den lockande titeln ”100 mysterier du aldrig kommer att lösa” (Tukan förlag) med undertiteln ”Försvunna städer, gömda skatter och mytomspunna hemligheter” och är inte alls dum. Här har författaren Daniel Smith samlat 100 mysteriet i lika många korta kapitel, alltså inget för den som vill grotta ned sig i dem.

Smith bjuder på klassiker som Loch Ness-odjuret, den sjunkna kontinenten Atlantis och det mystiskt övergivna fartyget ”Mary Celeste” men också på en rad andra underligheter som kanske inte är lika kända: Columbus förlorade loggbok, Australiens premiärministers märkliga försvinnande 1967 och en rad borttappade, men ack så lockande, skatter.

För en ufointresserad lockar givetvis den mytomspunna Hangar 18 som sägs vara den plats där de kraschade tefaten ska gömmas av de amerikanska myndigheterna, Flight 19 som försvann i det som sedan fick beteckningen Bermudatriangeln och ljusen i Rendlesham Forest som kan ha varit ett landat rymdskepp – eller kanske bara en fyr eller något sådant.

Smith håller en bra och förklarande ton och bidrar inte i onödan till att göra saker mera mystiska än de i själva verket är. Gott så.

Boken visar att mycket i vår värld kanske aldrig får sin förklaring. När saker och ting försvinner så är de ibland borta för all framtid. Bokrullarna från biblioteket i Alexandria lär inte uppstå ur sin aska (oavsett vem som orsakade branden) och dronten är utrotad en gång för alla så det är ju synd att inget helt skelett finns sparat någonstans i världen.

För mig är boken en påminnelse om hur vår historia kantas av försök att hitta de fakta, de artefakter, som kan ge svaren på våra frågor om vad som egentligen hände. Ju längre tiden går desto tjockare blir dimman som döljer svaret.

Och när vi inte har svaret så tar vi människor till vår egen fantasi, inte sällan i form av konspirationsteorier, som medel för att fylla i de tomma raderna i historieböckerna. Ibland blir det helt enkelt mera spännande så. Tyvärr blir det nödvändigtvis inte mera korrekt.

Dela med dina vänner

  • 34
  • 1
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Välformulerad som vanligt, Nilz. Har inte du sagt hej då till mig tre gånger nu? Kanske dags att infria löftet.

Clas Svahn (Webbsida), 16:33, 19 juli 2015. Anmäl

Fridens classe.Åk hem till landet med vidskepelserna.Stockholmarna skiter nog i dina fantasier?Hej då Nizze t

Nilz Toren, 01:40, 19 juli 2015. Anmäl

Låt tanken flyga!

lindochvalentine1505bb

När jag läser det senaste samlingsalbumet med Linda och Valentins äventyr (som är nummer 3 i serien och ges ut av Cobolt) är det lätt att se hur fantasin kan må bra av att släppas loss utan restriktioner. För här har Pierre Christin och Jean-Claude Mézières inte låtit sig hindras av begränsningar av hur utomjordingar ska se ut, hur resor i världsrymden måste genomföras och hur en hjälte egentligen borde bete sig så att allting ordnar sig.

När det gäller science fiction finns det två tydliga läger – ja, säkert fler. Det ena hyllar trovärdig sf som tar fasta på de kunskaper vi har om universum och hur vår värld fungerar. Den håller sig helt enkelt till spelets regler som vi känner dem i dag. Den andra låter tanken ila och tar flera steg rakt ut i det okända.

Har man följt sf några år är det lätt att dra sig till minnes Donald Wollheims ord i sin analytiska ”Framtidens kartläggare” från 1972: ”Trovärdigheten är den viktigaste faktorn i all skönlitteratur, vare sig den är fantastisk eller ej.”

Och visst är det så. Men, med trovärdighet ska man inte nödvändigtvis förstå att allt som står mellan pärmarna ska bygga på den kunskap vi har i dag. För den sf som gör det blir platt och trist och känns inte särskilt utmanande.

Ska jag skjuta in en parantes här så är det att många av dem som låg bakom det framgångsrika amerikanska månprogrammet under 60-talet växte upp med science fiction under näsan. Där hittade de sina drömmar om än inte alltid sina lösningar. Dem fick de fixa själva!

Nå, det gäller för en sf-författare att alltid ta ytterligare ett steg men att undvika att föra in allt för många (om ens några) magiska element i historien. Då blir det fantasy och Harry Potter av det hela. Men att ta fasta på vetenskapliga spekulationer är aldrig fel.

Så när Linda i ”Den falska världen” får se Valentines kloner föras tillbaka i historien för att dödas, gång på gång, så passerar detta givetvis trovärdighetens faktiska gränser. Men för en läsare kan det kännas lätt igenkännbart trots allt. Inte minst för att vi har sett mycket av det på teve i olika filmer och serier.

Dagens unga, och även min generation som är något lite äldre, har andra referensramar än generationerna före oss. Vi är uppväxta med det fantastiska på ett sätt som ingen var före Jules Verne och Camille Flammarion. Vi har helt enkelt fått en dos fantastik med modersmjölken.

Wollheim konstaterade också att ”science fiction bygger på science fiction”; vi har fått ett fundament som vi helt enkelt köper rakt av när vi någon gång läser något nytt.

En läsare som aldrig läst sf och som undvikit teveserier och annat med sådana inslag kan nog tycka att Linda och Valentin beter sig ganska märkligt och att deras äventyr i en avlägsen jordisk framtid är bara för mycket. Kanske till och med obegripliga. Jag kan förstå dem.

För oss andra som redan är ympade med sf-viruset är ”Ambassadören som försvann”, ”Den falska världen” och ”Vårdagjämningens hjältar” (som är de tre album som ingår i volym 3) god och trevlig underhållning. En liten stunds vardagsflykt. Och kanske lite föda för en flygande tanke.

Dela med dina vänner

  • 33
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Mer fantastisk sf behöver inte nödvändigtvis vara mindre realistisk, utan kan bygga på att teknologin är så avancerad att den är omöjlig att förstå i vår samtid. Jag tänker på Arthur C Clarkes "tredje lag": "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic." Gränsen för trovärdighet handlar därför inte om att hålla sig till det vi tror är möjligt, utan snarare att undvika det vi med säkerhet vet är omöjligt.

Carl-Johan Palmqvist, 09:11, 12 juni 2015. Anmäl

Att leka med andar

charliebildcs490

Det är kanske ingen slump att pennorna på bilden ser ut att bilda ett kors. För tanken att andarna ska tala genom dem från andra sidan graven blir ju så mycket tydligare då.

Sedan några veckor har denna form av ouijabord eller variant av vandrande glaset spridit sig över världen genom nätet. Inte så konstigt kanske eftersom metoden är enkel, billig och historierna kring den redan blivit virala.

Och för några dagar sedan fördes fyra högskoleflickor till sjukhus i Colombia sedan de försökt att använda ett par pennor för att åkalla väsen från den andra sidan.

Låt oss ta det från början.

När jag själv gick i högstadiet gick vi ibland hem på rasterna och plockade fram ett bräde med ett vitt smörpapper där hela alfabetet plus ”ja” och ”nej” hade skrivits. Allt inom små cirklar lika stora som det lilla glas som vi sedan satte våra fingrar ovanpå efter att ha viskat en fråga, tätt hållet mot munnen, innan vi placerade det på papperet.

Efter en stund började det röra sig och ett budskap, ett svar, bildades framför våra ögon.

Ska jag vara ärlig så var de flesta svaren rena rappakaljan (jag har sparat våra noteringar). Men en del fick oss att undra. Nu ska det sägas att vi rätt snart insåg att våra egna ofrivilliga rörelser starkt bidrog till glasets rörelser och att de få vettiga svar vi fick nog snarare hade sin förklaring hos oss själva än hos någon ande.

Men historierna gick, inte minst en som jag sedan dess har hört i flera versioner. Och det är historier som håller en sådan här ”lek” igång. Den jag tänker på handlade om en ung man som ställt sin fråga direkt till djävulen och sedan fick svar från glaset: Gå ut på balkongen.

Vad som sedan inträffade varierar med historieberättaren men alla slutar med att den stackars killen hittas i fullständig chock mumlande om något hemskt väsen han ska ha mött där ute. Inte sällan handlade han på sjukhus för att aldrig bli bra.

Varje tid har sina versioner av anden i glaset. Ouijaborden, som var dess föregångare, bestod av en bordsliknande träkonstruktion med ett hål i mitten genom vilket man kunde se vilka bokstäver det behagade att stanna över. Dess namn kommer från franskans ”oui” och tyskans ”ja” som ju båda betyder ja.

Nu har internet hjälpt oss att sprida en ny variant över världen, nämligen Charlie Charlie Challenge. Och nu har det hela förenklats till bara ”ja” och ”nej” och ett par blyertspennor där den ena ska balansera över den andra.

Också här ställs frågor och sedan är det bara att vänta på andarnas ingripande. Blyertspennans spets ger besked om det blir ja eller nej. Den här gången ska det röra sig om en mexikansk ande som svarar och precis som på vandrande glaset-tiden sprids historier om hur illa det kan gå om man inte ger sig i akt.

En av historierna, som åtföljs av en bild på en blodig ryggtavla, sägs komma från Biloxi i Mississippi där en ”Brian White” hånat anden och sagt att den inte var äkta. Anden ska då ha attackerat honom och med rakbladsvassa naglar rivit honom på ryggen. ”Bildbevis” finns alltså.

Det kan man givetvis tro vad man vill om.

Men att ge sig in i denna lek kan ha sina konsekvenser, konstaterade en tidning i Colombia härom dagen. Colombia Reports berättar om hur fyra flickor från Simon Bolivar High School lekt Charlie Charlie Challenge tills de blivit hysteriska och fått föras till sjukhus där de uppvisade tydliga tecken på masshysteri, enligt Juliana Cortazar vid Santiago de Tunja-sjukhuset.

Samtliga kunde skickas hem igen sedan de lugnat ned sig.

Att leka med andarna är inget man ska ägna sig åt. Vare sig de finns eller inte. För tror man på dem kan en lek bli nog så verklig.

PS: Vill du fuska är det bara att blåsa lite försiktigt mot pennan medan dina kamrater stirrar på pappersarket. Ger en bra effekt. Själv ägnade jag mig åt liknande varianter under vandrande glaset-tiden och lyckades få en dörr att slå lite mystiskt till mina kamraters stora förskräckelse.

Dela med dina vänner

  • 86
  • 2
  • 0
  • 0

”Mystiska” rökringar och grumliga fakta

ringbild

I dag sprids uppgifter snabbt, och ibland okontrollerat, som ett löv i vinden. Själv får jag ett stort antal länkar skickade till mig varje vecka där än det ena än det andra mysteriet beskrivs i text och bild. De som skickar länkarna undrar ofta vad jag tror om det som skrivs och står inte sällan själva frågande.

Med tanke på de miljoner sajter som döljer sig under en googling så gäller det att veta vilken länk man faktiskt ska gå vidare på.

Vill man ha spänning och mystik så är valet inte alltid så viktigt; vill man veta något så gäller det att veta vilken sajt man läser och vilka personer som arbetar där.

Och ibland blir man bara trött av att läsa det som skrivs, inte minst för att skribenten aldrig brytt sig om att göra någon form av kontroll, googling eller använt sitt eget sunda förnuft. Och just det sunda förnuftet verkar vara en stor bristvara på många håll.

Tidigare i dag fick jag en länk från sajten Newsner skickad till mig från en kamrat via Facebook. Under den dolde sig rubriken ”Fenomenet i himlen förbryllar experter världen över. Ingen kan förklara vad det är”.

I ”artikeln” berättas om ett spännande och till synes gåtfullt fenomen som har dykt upp på himlen runt om i världen den senaste tiden. Svarta ringar som försvunnit i tomma luften lika snabbt som de dykt upp. Bilder finns från Facebook, Youtube och Twitter och har dykt upp i Kazakstan, Storbritannien och Argentina.

Ni kan se bilderna i artikeln här.

De svarta ringarna ser verkligen konstiga ut och i artikeln påpekas att ” det är ingen som vet vad de svarta ringarna är för något eller var de kommer ifrån”.

Nu är artikeln ett typexempel på hur man gör mystik av något som har en helt naturlig förklaring. Trots att det faktiskt finns med en röst som säger att sådana här rökringar kan bildas av rök från näraliggande fabriker så göms det citatet i slutet och rubriken siktar in sig på det gåtfulla.

Eftersom jag själv har undersökt liknande rökringar i Sverige vet jag av erfarenhet att de bildas av just utsläpp från fabriksskorstenar. Men de kan också bildas av en explosion som fallet var i Svalöv den 22 juli 2004 då en hel familj såg en svart ring dyka upp på himlen för att efter en stund slå knut på sig själv och bilda ett evighetstecken.

Den gången fanns förklaringen på Fridhems folkhögskola där några elever arbetat med att skapa specialeffekter för film och laddat ett fat med en blandning av diesel och bensin som sedan bränts av. Resultatet blev den svarta rökringen. Allt filmades av eleverna.

Bilden ovan är från Norge och visar en rökring som uppstod i samband med arbete vid Leirvik Module Technology i Aslaksvikjo den 15 juni 2007.

Sedan dess har jag med viss regelbundenhet fått bilder av rökringar skickade från läsare av mina böcker om naturfenomen. Även om ringarna är högst mänskliga i sitt ursprung.

Det Newsner gjort är att samla ihop information från en rad källor och försökt att se en röd tråd i detta. Vilket många på nätet ägnar sig åt. Men istället för att hjälpa läsarna att få ett svar grumlar sajten istället till begreppen – kanske i ett försök att skapa klickvänliga rubriker, vad vet jag.

I en tid då många har svårt att skilja en nyhet från en nyhet och där de pappersbaserade massmedieföretagen kämpar i hård motvind så kan det vara på sin plats att slå ett slag för den journalistik som ändå bedrivs på tidningar som den jag själv arbetar på.

Även om också vi självklart gör fel och ibland brister i kontroller så är detta ändå undantagen. En tidning som DN har genom sina journalister – skrivande, fotograferande och redigerande – en resurs och kunskapsbank som är unik.

En nyhet är verkligen inte alltid en nyhet. Läsarna måste alltid fråga sig om journalisten som skrivit artikeln också vet vad han eller hon talar om.

Dela med dina vänner

  • 32
  • 3
  • 0
  • 1

35 år sedan jättesmällen i USA

Mount St Helens

Tiden går och den 18 maj är det 35 år sedan vulkanen Mount St Helens fick ett förödande utbrott i USA:s nordvästra hörn. Att vulkaner får utbrott tillhör liksom deras modus operandi men att jag själv skulle komma så nära detta naturens enorma skådespel, det gör att jag aldrig glömmer dessa dagar.

Utbrott tog 57 människors liv och trots att hela området består av vulkaner hade ingen trott att den stora smällen skulle komma. I alla fall inte just då. Vi människor har ju en tendens att skjuta eländigheter på framtiden.

Och varför inte. Berget hade varit tyst sedan 1921 och inte haft ett utbrott sedan 1857. En oändlig tid för en människa. En sekund för en sovande vulkan.

Jag befann mig i nordvästra USA tillsammans med fotografen Stefan Svensson från Mariestads-Tidningen och några dagar efter den stora smällen kunde vi fortfarande se en pelare av aska stiga mot himlen när vi tittade ut från vårt hotellfönster.

Lustigt nog visade det sig att en av våra grannar, Earl Holverson, en tunn liten man från Cougar som befann sig sju kilometer från Mount St Helens när vulkanen fick sitt första utbrott (egentligen alldeles för nära för att han skulle vara säker på att överleva) hade filmat hela utbrottet. Earl plockade fram sin filmprojektor och rullade upp hela dramatiken framför våra ögon.

– Jag kastades till marken då en tryckvåg av kall luft strömmade mot mig, berättade han för oss. Benen var som bortdomnade men jag lyckades ta mig ut till bilen där jag fick tag i kameran och började filma. Men allt var svart och solen blev bara en liten prick. Sedan körde jag så fort det någonsin gick för att ta mig därifrån.

Hans bilder gjorde att vi inte betvivlade hans historia.

Någon dag senare flög vi i ett litet privatplan in mot den ännu rykande vulkanen. Från säkert avstånd begärde piloten tillstånd att gå över den avspärrade zonen och snart var vi på väg in över det som några dagar tidigare varit toppen på ett nästan 3.000 meter högt berg. Under oss var landskapet overkligt och av toppen fanns inte ett spår.

Kilometer efter kilometer av skog som likt pälsen på ett stort rovdjur låg pressad mot marken passerade under oss. Den tidigare så livliga Toutlefloden var en bred fåra av stelnad lera. Några olyckliga bilister hade fångats av fallande träd på vägarna intill.

Själva kratern med sin sylvassa kant dolde en grönglimrande formation av stelnad lava som några dagar senare skulle explodera som en kork ur en champagneflaska. När vi kikade ned på den steg slingrande rök upp ur dess spruckna yta.

Kraften i det ursprungliga utbrottet var lika stor som om man skulle ha sprängt 27.000 atombomber. Hela Mount St Helens norra sida kollapsade och utlöste samtidigt det största jordskredet i modern historia. Aska kastade 24 kilometer upp i luften och ställde till det för flygtrafiken på ett sätt som vi sedan skulle komma att känna igen när Eyafjallajökull upprepade proceduren 30 år senare.

Jordskredet tryckte sig ned längs floden med en flera meter hög vall av lera framför sig, något vi kunde konstatera när vi senare vandrade längs det som en gång varit en flod. Tydliga ränder efter torkad lera syntes ett par meter upp på trädens stammar.

Frågan är nu när Mount St Helens kan tänkas få ett nytt utbrott i klass med det 1980. Ingen vet säkert men forskare som nyhetsbyrån AP (som också tagit bilden ovan) talat med betecknar Mount St Helens som den mest aktiva vulkanen i Kaskadbergen.

När det smällde 1980 hade vulkanen kokat i flera månader och mindre jordskalv hade känts många mil runt vulkanen. Evakueringsorder tömde snart området kring den, men alla lyssnade inte på myndigheterna utan litade mer på sin mullrande granne.

83-årige Harry Truman blev snart förstasidesstoff i många tidningar eftersom han vägrade att överge sitt hem vid Spirit Lake vid vulkanens fot där han bodde med sina katter.

– Försvinner berget försvinner jag med det, sa han i en intervju.

När utbrottet kom klockan 08.32 på morgonen den 18 maj försvann mycket riktigt Truman och hans katter under 46 meter raserat berg. Liksom hela Spirit Lake.

Dela med dina vänner

  • 33
  • 1
  • 0
  • 0

Rymdens kyrkogård ligger i havet

mirstortar490

48°52′S 123°23′V är en av vår planets mest isolerade platser. Om du av någon anledning skulle råka befinna dig där omges du av hav åt alla håll och har närmaste land 2.688 kilometer bort. Vilket är Antarktis.

Men bara fyra kilometer under dig finns en begravningsplats som inte liknar någon annan på jorden. Här vilar resterna av farkoster som en gång färdats i rymden.

Platsen kallas för Point Nemo efter Jules Vernes fiktive ubåtskapten från romanen ”En världsomsegling under havet” (1870) och befolkas av valar, bläckfiskar, sjöstjärnor och en och annan fisk. Människor passerar sällan.

Och det är här som många av de rymdfarkoster som inte längre har någon uppgift att utföra i sina banor runt jorden finner sin sista vila.

För även om rymden är stor så är vår närrymd trång som en fredagskö längs Essingeleden. Tusentals satelliter rör sig i banor runt jorden och de mindre av dem ska ha bränsle nog för att kunna sända sig själva ned i ett brinnande, och totalförstörande inferno, genom atmosfären när deras livstid tagit slut.

De större däremot kan inte tillåtas störta var som helst. Det blir helt enkelt för mycket skrot kvar när de brunnit klart och risken att träffa något eller någon på marken är trots allt inte noll.

Så vissa rymdfarkoster leds till sin sista vila över Point Nemo och här ligger i dag 145 ryska fraktfarkoster av typen Progress samt fyra japanska och fem europeiska men också sex ryska Salyutrymdstationer.

Och så en riktig bjässe: Den ryska rymdstationen Mir som den 23 mars 2001 skickades in i en bana som till slut fick den att brinna upp i atmosfären över Stilla havet. Rymdstationen var så stor att dess 143 ton aldrig hann förstöras under nedfärden genom atmosfären.

De få som kunde följa Mirs sista färd, som syns på AP-fotografen Bob Griffiths bild här ovan, fick se ett spektakulärt himlafyrverkeri innan närmare 25 ton kraschade mot vattenytan vid Point Nemo.

Alla går dock inte att styra. När den stora amerikanska rymdstationen Skylab gick sin glödande död till mötes över Indiska oceanen den 11 juli 1979 föll delar ned i den australiska öknen där de sedan hittades av fyndjägare. Säkert fins en hel del kvar där ute.

Men det stora kyrkogården ligger fortfarande i rymden runt vår planet där flera hundra tusen delar av döda och trasiga satelliter cirklar. Något som riskerar att hota fungerande satelliter som kan krocka med dem.

Hittills har endast en människa (vad vi vet) träffats av en störtande satellit eller raketdel. I januari 1997 fick en kvinna i Tulsa i Oklahoma en mycket liten del av en amerikansk Delta II-raket på sin axel när denna var på väg att brinna upp i atmosfären – men klarade sig utan att skadas.

Dessutom har delar fallit ned mitt i städer, träffat hus och landat på fartyg så riktigt säkra kan vi inte vara. Den som vill känna sig något lite säkrare bör ta hjälmen på när han eller hon går ut.

I dag rör sig 1.265 fungerande satelliter i banor runt jorden. Och alla ska de någon gång ramla ned.

Dela med dina vänner

  • 9
  • 5
  • 0
  • 0

Rymdnyheten bestod av vakuum

Någon som hört talas om Clark McClelland? USA:s mest meriterade Nasaanställde med 673 rymdfärder på sin meritlista? Teknikern som säger sig ha sett en nästan tre meter stor utomjording i rymdfärjan under en rymdfärd 1991?

Inte jag i alla fall. Och inte Nasa.

Märkligt nog har denne bluffmakare blivit en nyhet i en av Sveriges största tidningar, i alla fall på dess webbplats, under tisdagen. Låt oss kalla den Aftonbladet Plus.

Historien är bisarr och publicerades i brittiska Daily Mail den 29 april och där berättar McClelland hur han övervakade en hemlig uppskjutning av en rymdfärja 1991 då han på en monitor kunde se hur en två meter och sjuttio centimeter lång utomjording närmade sig de två astronauterna när de befann sig i skyttelns öppna lastlucka.

”Händelsen varade i en minut och sju sekunder, jag klockade den med min astronautkronograf”, skriver han på sin webbplats. Ja, varför spara på detaljerna.

Vilka astronauterna var vill han av någon anledning inte säga. Vilket är synd eftersom uppgiften hade varit något lättare att kontrollera då. Och hur han kom sig för att titta på klockan när världshistoriens största nyhet rullades upp framför honom kan man ju undra.

Oturligt nog för McClelland nämns han inte på någon Nasasajt eller i samband med någon av de uppskjutningar som gjorts. Det verkar faktiskt som han aldrig jobbat där. Något som McClelland själv menar är en del av mörkläggningen kring det han såg.

Så vad ska vi tro? McClelland själv påstår sig ha arbetat på Kennedy Space Center i Florida mellan åren 1958 till 1992 och då varit med om närmare 700 uppskjutningar.

Rymdskytteln utförde 135 uppdrag mellan 1981 och 2011 och dessförinnan hade Mercury, Gemini och Apollo placerat ett tjugotal kapslar med astronauter i bana runt jorden. Antalet obemannade satelliter som Nasa skickat upp ligger strax över 1.000. Räknat från 1958. Alltså sammanlagt 1.200 uppsändningar eller så. Vilket innebär att Clark McClelland skulle ha arbetat vid drygt hälften av dem.

Då räknar han också in ett ospecificerat antal uppskjutningar av interkontinentala missiler.

Troligt? Övertid? Semester?

Dessutom, skriver McClelland, har han designat det emblem som de första astronauterna som landade på månen bar på sina dräkter. Vilket är en lögn. Michael Collins, en av de tre ombord på den första månfärden, beskriver hur emblemet kom till i detalj på en av Nasas sidor.  Och någon McClelland nämns inte.

I ett klipp på sin sajt Stargate Chronicles säger McClelland att han förutom utomjordingen också såg ett rymdskepp svävande intill rymdfärjan. Vilket verkar rimligt. Hur skulle ET annars ha tagit sig dit? Nej, McClelland framträder inte som någon sanningsägare.

Nu är den forne teknikern sur på Nasa som han påstår har blåst honom på pensionen. Istället tvingas han leva på socialbidrag. Kanske för att han aldrig jobbade på Nasa annat än en kort tid. Eller är det för långsökt att tänka så?

Riktigt klok blir jag inte på honom. På sin sajt radar han upp bevis för att han verkligen arbetat på Nasa. En del verkar äkta, andra ser ut att ha fått hans namn inklippt, ytterligare några är vanliga astronautautografer som inte bevisar något.

Men hans historia verkar minst sagt skakig.

Dela med dina vänner

  • 48
  • 8
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Är en Ängel en utomjording

Per Boman, 09:41, 6 maj 2015. Anmäl