Lukten av en god bok

illklassiker161126

Jag växte upp med Kalle Anka och Illustrerade Klassiker. Och ofta satt jag på Mariestads stadsbibliotek och luktade på böckerna. Inte så olik en viss Ferdinand på julafton.

Luktade på böckerna? Ja, den saken kanske borde låta sig förklaras.

Men först: Något är på väg att hända med vårt sätt att konsumera text. Att läsa är inte längre prio ett för många unga. Jag har kontakt med flera unga män som aldrig skulle komma på tanken att läsa en bok.

När jag frågar får jag svaret att de hellre ser på film, helst korta filmer på Youtube.

Innan jag börjar låta gammal så vill jag göra klart att det inte alls var givet att alla unga läste förr heller. Jag minns än i dag hur jag lyckades få en av mina klasskamrater att läsa sin först bok när vi gick i nian. Av någon outgrundlig anledning satte jag Erich von Dänikens bok ”Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna” i händerna på honom – och han läste den.

Nu skulle vän av ordning kunna förfasas över att såväl Kalle Anka, Illustrerad Klassiker som von Dänikens böcker inte är ”bra” litteratur. Och visst, det finns bättre.

Men, när det gäller att få unga att läsa gäller det att fånga intresset. Att hitta något som skapar ett sug och som ser till att bladen fortsätter vändas.

För mig gick vägen från Kalle och klassikerna vidare till böcker om ufo, mysterier och snart också astronomi, psykologi och förklaringar till mycket av det som jag tidigare trott var gåtor omöjliga att lösa.

Med tiden breddade jag mitt läsande ordentligt och därmed mitt kunnande. Men jag läser fortfarande för att det är kul och för att jag vill veta hur världen fungerar.

Utan böcker och tidningar skulle världen bli så mycket fattigare. Och jag så mycket okunnigare.

Skillnaden mellan en bok och en del av det som publiceras på nätet är inte alltid så stor. För internet är fyllt av fantastiska källor till kunskap. Men också av snabbproducerade texter som utger sig för att vara fakta men som i själva verket är åsikter och försök att få människor att köpa ett budskap listigt förpackat.

Jag kan fortfarande längta efter doften av biblioteksböckerna i Mariestad. Och det händer att jag plockar fram en bok ur hyllan när jag besöker mitt nuvarande bibliotek hemma i Järfälla – och bara luktar.

Doften är så starkt förknippad med olika läsupplevelser i ungdomen att den är nästan berusande. Ett positivt minne som gav mig en värld av läsande och en respekt för böcker som jag aldrig kommer att släppa.

Så även om datorn är fylld av kunskap så doftar den damm och plast. Och det skapar ingen läslust.

Just nu läser jag Illustrerade Klassiker igen, den här gången i form av en nyutgåva från bokförlaget Cobolt, inbunden med fyra utvalda klassiker inom sina pärmar: ”Den siste mohikanen”, ”De tre musketörerna”, ”Skattkammarön” och ”Ivanhoe”. Mera klassiker än så blir det knappast.

Utgåvan är nummer två i en planerad serie där ettan hade temat ”Fantastiska resor” och hade samlat fyra science fiction-klassiker. Nummer tre ska ha ”Kusliga berättelser” som tema lovar förlaget.

Tvåan bjuder på ett kärt återläsande och det är lätt att minnas varför just dessa serier lockade mig att läsa de riktiga böckerna och på så vis blev steget in i litteraturens värld. För även om teckningarna knappast kan anses som någon större konst (ojämnheten i kvaliteten var Illustrerade Klassikers signum) så fångades jag och många andra unga läsare av historierna.

Att läsa serier är aldrig fel. Lika lite som att läsa snabbskrivna texter på nätet. Men det gäller att ta nästa steg och lockas vidare i jakten på nya läsupplevelser. Och där finns det inget som slår en tryckt tidning eller en bok.

Själv kommer jag alltid att förknippa bibliotekets blåa inbindningar och doften från böckernas pärmar med en känsla av lust och kunskap. För det ska dofta om böcker. Annars fattas det något.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

TV:n stal mycket tid från mer uppbyggliga aktiviteter när den introducerades, alla satt som klistrade, men vi fick ju också tjuren Ferdinand.

Demos Kratos, 23:52, 26 november 2016. Anmäl

Spöklika teaterminnen

spokbocker1611

Det är ingen tvekan om att teaterbyggnader är starkt förknippade med spöken och skrock av olika slag. Husen är ofta gamla och med egna starka historier, genom åren befolkade av kraftfulla och egensinniga personligheter, med prång, vindar och loger där till synes oförklarliga upplevelser med fördel kan utspela sig inför en ensam skådespelare eller teaterarbetare.

Men ibland också inför öppen ridå. Historierna är många men inte alltid dokumenterade.

Och här finns spökhistorierna i en vacker bok med titeln ”Mystik på svenska teatrar” (Roos & Tegnér) med bilder av Susanne Martinelle som kongenialt följer textens berättelser och som förstärker bilden av subtil mystik. Tillsammans med författaren, Amelie Ehrensvärd Cardell, låter hon oss följa med till tretton svenska teatrar där vi får möta berättelser om steg från osynliga personer, dörrar som lever sitt eget liv och skepnader som i olika grad av synlighet verkar leva sitt eget liv på randen till vår egen värld.

Och det blir heller inte för mycket spöken utan varje teater får först sin historia berättad vilket ger boken ett värde utöver mystiken och gör den läsvärd också för den som enbart är intresserad av teaterhistoria. Tonen är sansad och utan överdrifter, något jag uppskattade.

En av bokens styrkor är de otaliga vittnesmål som berättas av namngivna personer, vilket ökar trovärdigheten och närvaron. Dessutom har författarna lyckats få namnkunniga skådespelare, dansare och sångare som Kjerstin Dellert, Anneli Alhanko, Robert Gustafsson, Loa Falkman, Michael Nyqvist, Johan Rabaeus, Ingela Olsson, Regina Lund, Dan Ekborg, Albin Flinkas och Livia Millhagen att prata om sin syn på mystik och skrock och inte sällan dela med sig av sina egna erfarenheter.

Mest mystisk av allt det mystiska som återberättas är kanske skådespelarbröderna Claes och Anders Erikssons upplevelse i sin loge på Lorensbergsteatern där de spelade ”Stinsen brinner” för fulla hus. De båda hade precis klivit ur duschen när en dörr mellan logen och vinden öppnades och två små damer med var sin handväska hängande över armen klev ut.

”’Åh förlåt’, sa den ena tanten som hade ljust permanentat hår. Hon var klädd i beige kjol som nådde nedanför knäet, vit blus med blommor broderade på kragen och pumps med halvklack”, berättar Claes Eriksson i boken.

De båda damerna stängde snabbt dörren och försvann igen.

Efter att nästa dag ha berättat om händelsen för scenmästaren förstod Claes och Anders Eriksson hur konstigt det hela var. För att komma till den dörr som damerna hade öppnat var man nämligen tvungen att först ta trappan upp från andra sidan huset och sedan åla sig genom en låg dörr, balansera över ett antal lösa brädor och sedan åla sig igenom ännu en låg dörr för att till sist ta den branta trätrappan ner:

”Inte direkt en självklar väg för tanter i kjolar och klackskor”, skriver Amelie Ehrensvärd Cardell.

I slutet av boken återfinns fem intervjuer med personer som kan förväntas ha olika syn på ämnet; en biskop, en fysiker, ett medium, en narkosläkare och en filosof.

På många sätt liknar boken de båda författarnas tidigare verk ”Mystik på svenska slott” som gavs ut på samma förlag 2014. Också den mycket läsvärd.

Det här är alltså en bok som jag kan rekommendera. Tonen är helt rätt och texten saknar överdrifter och vidlyftiga tolkningar. För mig blev den sällskap på några bussresor till jobbet och några sena timmar i läsfåtöljen efter detsamma. Ett stycke teaterhistoria men också en samling nutida folktro. Läs den!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Ett par kringstrykande damer hade kanske genomsökt logen och tvingats gömma sig bakom dörren. Sedan antog de att kusten var klar men ertappades och vände på klacken för att slippa konfronteras. Annars förekommer det väl en del hyss bakom kulisserna. Fysikens lagar tillåter inte att gengångare, dvs hjärnspöken slår i dörrar, varför det bör finnas en naturlig förklaring.

John Johnstone, 21:22, 25 november 2016. Anmäl

Nytt år, samma himmel (nästan)

astronomibok2017

Nytt år och nya kalendrar, även de astronomiska är på gång. Och även om himlen är den samma så skiftar dess ständiga gäster platser och en del överraskningar kan väntas dyka upp.

Och sin vana trogen har astronomen Per Ahlin sett till så att vi som gärna kastar mer än ett öga mot himlen får något att hålla i handen när vi gör så.

”Astronomisk kalender” har getts ut sedan 1993 och trots hård konkurrens från appar och sajter lever den och har hälsan. Sannolikt eftersom den har många fördelar då den ger en oöverträffad överblick genom att presentera varje veckas viktigaste astronomiska händelser i form av ett uppslag med tydliga och enkla illustrationer över månens position och utseende, vilka planeter som kan tänkas ses på himlen, solens upp- och nedgång och en hel del annat.

Liksom tidigare finns en bra summering av vad man kan förvänta sig över året i bokens början och förklaring och några kortare artiklar i bokens slut.

Vad kan vi då vänta?

Mest spännande är den totala solförmörkelse som sveper fram över USA, i ett smalt band från kust till kust, den 21 augusti. Från Sverige kommer den bara att kunna ses som att solen tappat en liten bit av ena kanten. Men den som har möjlighet rekommenderas att ta flyget över Atlanten och uppleva detta naturens under.

För den som är intresserad av svårfångade fenomen bjuder artikeln ”Jakten på Vulkanus” på en intressant påminnelse om hur föremål och fenomen kan dyka upp för att sedan bara försvinna. Vulkanus var en ”planet” som observerades av amatörastronomen Edmond Modeste Lescarbault då han studerade solen i sitt teleskop utanför Paris den 26 mars 1859 och under de efterföljande 20 åren ansåg flera att de hade sett den nya planeten.

Men, men det visade sig snart att Vulkanus inte fanns trots att dess ”upptäckare” beskrevs som en ”ödmjuk och ärlig fysiker” i en artikel från 1860. Kanske var det hans andranamn som gav intryck.

Vad Lescarbault hade iakttagit i sitt teleskop var hur ett runt, svart föremål rört sig förbi solskivan under en timma och 17 minuter. Men Lescarbaults iakttagelse blev snabbt ifrågasatt och nästan alla som försökt hitta den nya planeten gick bet. Och de som tyckte sig se den hade svårt att leda sina observationer i bevis.

Spekulationerna om vad Vulkanus kan ha varit har gått höga genom åren och ett av förslagen har varit att det var ett passerande rymdskepp på sin färd till något annat solsystem. Något jag måste säga låter ganska osannolikt; varför inte stanna till och titta till jorden när man ändå passerar?

Andra har spekulerat i att det kan ha rört sig om en asteroid på väg förbi solskivan men där är Per Ahlin tveksam och menar att dessa är för små för att kunna ses i ett teleskop från jorden. Om det skulle ha rört sig om en större så borde den ha varit känd nu.

Vulkanus eller inte så är Ahlins kalender ett användbart redskap för alla som intresserar sig för himlen och vad som kan ses på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

En rymdkoloni hade förmodligen valt en svalare passage, om det inte handlade om en solresa.

G Jonsson, 01:29, 25 november 2016. Anmäl

Kossorna som klarade biffen

trekossor16

Två människor dog, mängder av hus skadades, vägar revs upp och helikoptrar har flugit i skytteltrafik för att flytta strandsatta boende och turister till säkrare platser.

Men det hela världen gripits av och funderat över sedan ännu en jordbävning drabbat Nya Zeeland den 13 november är hur det gick för de tre korna som blivit strandsatta på en gräsbeklädd markplätt sedan allt annat försvunnit under klövarna på dem.

Jordbävningar har den effekten. De är helt enkelt för stora för att vi ska kunna greppa dem. Hela byar förvandlas till grus, kyrkor faller ihop och mängder av människoliv påverkas.

Då behöver vi ett djur för att förstå.

Eller två Herefordbiffkor och en kalv.

De tre blev en tydlig symbol för den nyzeeländska jordbävningens kraft.

Och nu är de räddade från sin utsatthet inte långt från Kaikoura på Nya Zeelands Sydön. På tisdagen lyckades en grupp jordbrukare utrustade med hackar och spadar få ned dem på marken (som de ju egentligen redan stod på…) igen:

– Vi lyckades gräva en väg upp till korna eftersom jorden var ganska mjuk. Och på så sätt lyckades vi få ned dem, berättar ägaren Derrick Milton i ett teveinslag som visades på CNN.

– De var desperat törstiga när vi fick ner dem.

Enligt en geolog och den helikopterfotograf som tog de första filmbilderna av de tre surfade den lilla gruppen sannolikt ett antal meter sående på sin jordpelare när jordbävningen klippte av alla kontakter med övrig terra firma.

De tre kossorna riskerar nu att få återgå till sin tidigare verksamhet, alltså att äta upp sig och sluta som biffar på någon restaurangtallrik. Om inte djurrättsorganisationen Peta får som den vill.

”Peta uppmanar ägaren att låta dessa djur leva resten av sina liv i lugn och ro istället för att hackas till bitar”, skriver Ashley Fruno från Peta i Australien i ett upprop.

Hur det blir med den saken är ännu osäkert men om man dömer efter engagemanget på veterinären Christ Browns Facebooksida, där han släppte den glädjande nyheten, så är det många som bryr sig om kossornas framtid.

Fjorton andra kossor som även de drabbades av jordbävningen har också klarat livhanken, fast under betydligt mindre dramatiska omständigheter. Och längs kusten dör just nu tusentals snäckor sedan havsbotten lyfts flera meter. Om någon bryr sig om deras vidare öden är oklart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Håller med dig John!

Jakob Stål (Webbsida), 23:52, 19 november 2016. Anmäl

De där kossorna illustrerar på ett slående sätt vad som skulle kunna betecknas som "kotur", dvs motsatsen till "otur".

John Johnstone, 22:30, 15 november 2016. Anmäl

Morot fångade ring – igen

morotennyclas1611

När den tyske mannen tappade sin vigselring i trädgårdslandet för tre år sedan var det många som trodde att den var borta för alltid. Men morötter verkar vara en grönsak som gör sitt bästa för att hjälpa slarviga människor.

Vi är många som minns historien om hur Lena Påhlsson blev av med sin vigselring under ett julbak i Långlet nordväst om Mora 1995. Lena hade tagit av sig ringen och lagt den på diskbänken där den försvann spårlöst.

Lena och hennes familj letade och letade och när köket skulle renoveras plockade man till och med bort golvbrädorna i ett försök att hitta den fina ringen.

Men icke. Ringen verkade vara borta för alltid.

En dag i oktober 2011 arbetade Lena i familjens trädgård och hade precis plockat upp en morot då hon fick se hur det glänste till runt toppen på den. Och där satt den förlorade ringen.

– Det var ett rent under, jag trodde aldrig att jag skulle få tillbaka min fina ring, sa Lena till mig när jag senare pratade med henne.

Troligen hade den omärkligt följt med diverse kompost ut i trädgårdslandet där en morot bestämt sig för att växa runt ringen och på så sätt föra den till ytan.

Och nu har det hänt igen. Den här gången i Bad Münstereifel i västra Tyskland.

För tre år sedan, på våren 2013, hade den i dag 82-årige mannen arbetat i trädgården då hans vigselring omärkligt gled av fingret. Och försvann ned i jorden. Medan andra tvivlade på att den någonsin skulle dyka upp igen var mannen hoppfull.

Men åren gick och ringen lyste med sin frånvaro. Tills nu, när mannen gett sig ut i grönsakslandet för att plocka upp lite morötter.

Och när 82-åringen, som nu är änkeman, drog upp ett knippe morötter var den och de andra morötterna kladdiga med jord som han fick spola bort med hjälp av en slang, berättarWest Deutsche Rundfunk.

När vattnet gjort sitt kunde han se hur ringen satt fast runt moroten i ett stadigt grepp.

– Det var mamma som såg till att ringen kom upp, säger dottern till nyhetsbyrån DPA.

82-åringens fru gick bort för ett halvår sedan.

Det som göms i snö kommer upp i tö, heter det. Men det finns uppenbarligen också andra vägar som saker kan hitta sina ägare på.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Haha din kommentar fick mig att skratta Skog Multbert.

Anna Catellani (Webbsida), 17:24, 15 november 2016. Anmäl

Det här måste vara en större förstasidesnyhet än ufon, storsjöodjur och liknande då man har en skarp avbildning som inte går att ifrågasätta. Därmed inte sagt att det skulle röra sig om en utomjordisk morot, men sammanhanget trotsar ändå all förståelse.

Mulbert Skog, 18:39, 12 november 2016. Anmäl

Präst ger Gud skulden för skalven

En präst inom katolska kyrkan menar att de senaste jordbävningarna som drabbat Italien är Guds straff mot landet. Ett straff som världsalltets skapare har utdelat eftersom han/hon förargats över mänsklighetens synder. I synnerhet homosexualiteten.

Nu har prästen, fader Giovanni Cavalcoli, fått sluta prata i den radiokanal som han spred sitt dystra budskap genom men istället fått lufta rösten i en annan kanal. Och även där slog fader Giovanni fast att de homosexuellas möjligheter att få leva i par var den direkt utlösande faktorn – inte några förkastningssprickor eller lättrörliga kontinentalplattor.

Den gode fadern är givetvis inte först med att koppla samman naturkatastrofer med Gud. Men det är onekligen intressant att försöka analysera konsekvenserna av hans trosvissa uttalande.

För om det nu är Gud som styr sin mänsklighet genom diverse jordskalv, översvämningar och blixtar från klar himmel så är det bara att konstatera att vi som lever i den höga nord måste leva ett liv utan synd. För här skakar sällan marken under våra fötter.

Senast det skakade ordentligt var den 23 oktober 1904 då Bohuslän drabbades av ett skalv med styrkan 5,4. Skorstenar rasade och hus fick sprickor i fasaden; kyrkobesökare trodde att ändens tid stod för dörren. Men så var det givetvis inte och ingen svensk har dött på grund av en jordbävning. Så vitt vi vet.

Så vad betyder det? Att vi är utan synd? Om vi frågar fader Giovanni är svaret möjligen ja.

Problemet med att blanda in Gud i naturens nyckfulla men ända ganska regelmässiga fenomen är att vissa delar av jorden i så fall bebos av människor med själar vita som snö.

En talesman för Vatikanen har kritiserat fader Giovanni för att måla upp en bild av Gud som ”nyckfull och hämndlysten”. Vilket i sig är en intressant kritik som helt missar målet. För jordbävningar är långt ifrån nyckfulla. Sett över tid så inträffar dödliga skalv på vissa platser med rätt stor säkerhet just därför att platserna ligger på randen till de kontinentalplattor som hela tiden rör sig och får vår jord att skaka och får magma att flyta ur vulkaner.

Italien har drabbats av jordbävningar så länge det finns uppteckningar och en av de värsta inträffade i december 1908 då skalvet utlöste en tsunami i Messinasundet och dödade upp mot ett par hundra tusen människor. Sju år senare dog omkring 30.000 människor då ett skalv med styrkan 6,7 drabbade l’Aquilaområdet. Alltså samma område som 2009 krävde 309 människors liv.

Hur ska vi tolka detta ur ett gudsperspektiv? Möjligen skulle fader Giovanni tolkat det som att Italiens invånare blivit mera gudfruktiga och lever mer efter Bibeln i dag än då. Men det verkar han trots allt inte göra. Kanske för att han inte kan sin historia.

Kanske för att det inte passar hans dystra budskap.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Den berömda jordbävningen i Lissabon skakade på sin tid om många människors kristna tro.

Alexander Backlund, 18:42, 12 november 2016. Anmäl

Ska man tillämpa religionens verktygslåda på geologin konsekvent så finns det väl en herre i underjorden som ligger närmare till hands? Han är nog skitförbannad för att Fransiscus envisas med att envist hävda fundamenten i den kristna tron. Fullt förståeligt att han lever om som fan därnere när hela katolska kyrkan riskerar att ryckas ur hans händer efter tusentals år! Han får väl trösta sig med att i USA har hans orangea ombud fångat många själar på sistone ...

Lars Wengrud, 12:16, 6 november 2016. Anmäl

Man ska väl aldrig säga aldrig och fader Giovanni är säkert en lojal företrädare för katolska kyrkan, men utan ett konciliärt beslut i frågan är det svårt att veta något bestämt.

G Jonsson, 00:31, 6 november 2016. Anmäl

Svårfångade pip i havet

is1611cs

Vad är det som piper i nordligaste Kanada? Och varför skräms djuren i området iväg?

Eller rättare: Vad var det som pep och skrämde djuren?

Eller kanske – pep det över huvud taget?

Det var i somras som lokala jägare i Nunavutområdet upptäckte att de annars djurrika vattnen i nordöstra Kanada, var tomt på liv. Området ligger strax norr om Nordvästpassagen, där vattnet är öppet under sommar och delar av den tidiga vintern och där många djur samlas.

En lokalpolitiker, Paul Quassa, berättade för den kanadensiska radion CBC hur ljudet verkade komma från havsbotten och att det skrämde iväg djur från platsen. I en del fall har det rört sig om pipanden i andra all om mera lågfrekventa hummanden.

Om Paul Quassa själv verkligen hört ljuden är oklart men CBC hänvisar till uttalande i det lokala parlamentet förra månaden, den 24–25 oktober. I vilket fall som helst har nyheten, som alltså är några månader gammal, fått spridning runt jorden under fredagen. För ljuden hördes i juni, skriver Nunatsiaq Online som uppmärksammade fenomenet första gången den 31 oktober.

Och det är också genom denna lokaltidning som vi får veta att ljuden hördes med hjälp av sonar utrustning och inte direkt med blotta örat.

Som så mycket annat som människor inte förstår sig på så hamnade dessa märkliga ljud på militärens bord. Och militären, den kanadensiska i det här fallet, skickade iväg ett flygplan för att utreda vad som egentligen var på gång.

Men trots sofistikerad utrustning för att upptäcka ljuden hördes inget på militärens instrument. Och djur fanns det – flera valar och sex valrossar.

Så militären återvände och lade ned utredningen: ”För tillfället har försvarsmakten inga planer på att fortsätta undersökningen”, skriver talespersonen Ashley Lemire i ett uttalande.

Spekulationerna har givetvis gått höga. Bland andra har Greenpeace pekats som möjlig skurk då man i teorin skulle ha kunnat använda sig av ljud för att skrämma bort, och därmed rädda, djur som annars skulle ha jagats. Men Greenpeace förnekar detta bestämt.

– Vi respekterar inuiternas rätt att jaga, säger Farrah Khan, talesperson för Greenpeace till CBC.

En annan möjlig förklaring skulle vara det lokala gruvföretaget Baffinland Iron Mines Corporation, som under en period utförde sonarundersökningar inte långt från Fury and Hecla-sundet där ljuden hörts.

Men inte heller gruvbolaget verkar stå för förklaringen. I en intervju med CBC säger man att någon sådan utrustning inte använts under den period som ljuden rapporterades.

Givetvis har även ubåtar pekats ut som möjliga källor till ljuden. Men inte heller där har det gått att hitta något mera beviskraftigt och märkligt nog har ryssarna klarat sig från att pekas ut.

Och även om det också är svårt att hitta namngivna vittnen så berättar en annan politiker, George Qulaut, för CBC, hur han vid ett besök på platsen förvånades över bristen på djurliv.

Några ljud kunde han inte höra men detta förklarar han med sin dåliga hörsel, orsakad av många års jagande.

Och inte heller CBC:s utsända kunde höra ljuden men skriver att man hört talas om folk som gjort det – men tyvärr inte kunnat träffa någon av dessa för en intervju.

Och en lokal dokumentärfilmare, Zacharias Kunuk från Igloolik, menar att bristen på djurliv kan ha sin förklaring i att området i år saknar flytande is och att sälarna därför sökt sig därifrån.

Så där står vi. Ljud eller inte. Vittnen eller inte. En spännande historia är det i alla fall.

Vi får väl hoppas att det kommer fram lite mer substans i denna udda historia.

Bilden ovan är tagen av Tore Meek.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det här är ju definitivt en trolig ubåt enligt svensk inrikespolitisk måttstock men det var väl tur för det arktiska djurlivet att man avstod från sjunkbomber.

G Jonsson, 00:04, 6 november 2016. Anmäl

”ET:s signaler” färdades jorden runt

Nyheten om att två kanadensiska forskare har registrerat ljussignaler från 234 stjärnor som kan vara utsända av andra civilisationer har färdats runt jorden under dagen. Trots att nyheten är ett antal veckor gammal. Men gammalt blir ofta nytt i vår digitala värld.

Signalerna som forskarna upptäckt ligger gömda i ljuset från den sol de utomjordiska kallar sin närmaste stjärna. Alltså blandat med det ljus stjärnan strålar ut färdas signalerna mot oss – och andra som kan se det – menar forskarna som publicerat en rapport om detta.

Många rubriksättare har valt att ta fasta på de båda astronomernas förhoppning om att det faktiskt rör sig om ET som försöker berätta för oss att vi inte är ensamma, och mindre på två saker som kan förändra den bilden:

1. Observationerna har ännu inte bekräftats av någon annan.

2. Ljusförändringarna kan ha att göra med en kemisk reaktion i stjärnornas yttre höljen och inte nödvändigtvis vara intelligent styrda.

Själv är jag skeptisk till att det rör sig om ET som blinkar med sin ficklampa. Astronomerna har visserligen gått igenom 2,5 miljoner stjärnor och hittat samma mönster i endast 234 av dessa. Något som visar att vad fenomenet än beror på så är det sällsynt.

Å andra sidan är det kanske lika sällsynt att 234 högteknologiska civilisationer samtidigt skulle ha kommit på hur man skickar signaler för att berätta att de finns. Och att de i ett 13,6 miljarder år gammalt kosmos råkar samexistera med oss just nu.

Borde det i så fall inte vara så att dessa civilisationer också har upptäckt varandra och kanske inte längre behöver fortsätta sända för att hitta fler? Och är det sannolikt att ett antal (234 i det här fallet) civilisationer har kommit fram till exakt samma metod att skicka signaler till oss?

Men det finns givetvis plats för hopp och spännande upptäckter. För signaltypen är ny och under de senaste åren har just denna metod att kommunicera över stora avstånd diskuterats av astronomer.

De båda astronomerna Eric Trottier och Ermanno F Borra vid Lavaluniversitetet i Quebec skriver i sin rapport att det inte kan röra sig om något instrumentfel men håller alltså dörren öppen för att det rör sig om ett helt nytt astrofysiskt fenomen.

Men hoppas och drömmer om ET.

Ett problem med de båda forskarnas slutsats är att deras sökande bygger helt på en teori som Borra själv lade fram för några år sedan. Nämligen att utomjordiska civilisationer skulle kunna använda laser för att sända snabba blinkningar till oss (och andra) för att berätta att de finns. Tillsammans med sin student (Trottier) började han leta efter bekräftelsen.

Nu hittar de båda alltså exakt vad de sökte efter, 234 signaler där ET blinkar med ett intervall av 1,65 pikosekunder, alltså 1,65 miljondels miljondels sekund. Snabbt om man säger så.

De bekräftade alltså sina egna gissningar. Vilket inte alltid är bra.

Andra forskare är mycket tveksamma och redan för ett par veckor sedan slog flera astronomer fast att det sannolikt rör sig om kalibreringsfel i instrumentet. Peter Plavchan vid Missouri State University i USA sa då till New Scientist att de båda kanadensiska forskarnas sätt att analysera sina data ”skrämde honom”.

– Det är ingen dålig idé att leta efter sådana signaler, det är bara det att de inte har gjort sin hemläxa, sa Plavchan till tidskriften.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Meningslöst att bara blinka med samma frekvens utan att modulera signalen med någon typ av information. Med frekvensmodulering (FM) skulle vi kunna ta emot både TV- och radiosändningar från de däringa okända varelserna och bredda vårt fattiga mediautbud.

John Johnstone, 19:28, 27 oktober 2016. Anmäl

Ett problem med hela det här forskningsspåret är att det bygger på en ganska svårsmält filosofisk föreställning. Varför skulle avancerade civilisationer (som det säkert finns flera) lägga så förbaskat mycket resurser på att signalera sin existens? Vi själva gör det ju i tämligen halvhjärtad omfattning. Det är inte alls prioritetat vetenskapligt eller politiskt, och somliga lanserar till och med argument emot det. Skulle alla utomjordingar alltså tänka precis tvärtemot?

Kap Kennedy, 10:00, 27 oktober 2016. Anmäl

Mytomspunnen ubåt sänktes av monster – eller?

ub85ny

En ubåt som kan ha sänkts av ett jättelikt havsmonster har upptäckts utanför Skottlands kust.

Eller ”kan” är kanske ett för starkt ord även om ubåtens kapten lär ha skyllt sänkningen på något som liknar Loch Ness-odjurets havslevande släkting.

Odiskutabelt är att ett fartyg som arbetar med att lägga elkablar på havsbotten utanför Stranraer i västra Skottland nyligen fick syn på något som av allt att döma är en sjunken ubåt. Sonarbilder visar den omisskännliga konturen av ett ubåtsskrov 104 meter under vattenytan.

Ubåten ligger inom ett område där den tyska UB-85 skulle upptäckts av brittiska marinen den 30 april 1918, alltså under första världskriget.

Enligt historien ska kaptenen på båten, Günther Krech ha förklarat för britterna, som anlände i form av patrullbåten ”Coreopsis”, att ubåten skadats när den angripits av ett havsmonster som oväntat dykt upp ur vattnet.

Monstret skulle haft horn, små, djupt sittande ögon, gnistrande tänder och med en kropp så massiv att hela skrovet skakade när odjuret tog sig upp på ubåten som då befann sig i ytläge för att ladda batterierna.

Enligt kapten Krech angrep monstret den främre kanonen och lyckades slita loss stora stycken av den, skriver The Guardian som uppmärksammat upptäckten.

Besättningen öppnade eld mot monstret som till slut släppte greppet och dök ned i djupet.

Sedan monstret försvunnit beslutade kaptenen och hans besättning att överlämna sig till första bästa fartyg eftersom ubåten nu var så svårt skadad att den inte längre gick att manövrera.

Kaptenen på ”Coreopsis”, noterar märkligt nog inget av allt detta i sin loggbok utan konstaterar bara att ubåtsbesättningen överlämnat sig och att UB-85 sänkts sedan besättningen tagits om hand.

Nu finns det ett, eller snarare två, aber då det gäller UB-85. För det första är det inte helt klart att det verkligen är just denna ubåt som kabeldragarna har fångat. UB-85:s systerfartyg UB-22 vilar också i området vilket komplicerar frågan.

Dessutom kan det finnas andra förklaringar till varför den tyska besättningen gav upp. Krigsslutet av bara månader bort och den tyska krigslyckan var inte längre lika tydlig. Dessutom är dokumentationen kring något havsmonster minst sagt svag.

– I verkligheten var det ubåtarna som var de verkliga havsodjuren, de som sänkte fartyg, säger historikern och marinarkeologen Innes McCartney till BBC News.

McCartney beskriver också historien om ubåten och dess vidhängande monster som något som sannolikt har sina rötter på land, på en av Storbritanniens många herrklubbar.

Hur det verkligen ligger till med allt detta får vi veta först om någon ger sig ned till ubåten.

Om någon nu vågar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det här är ju precis så långsökt att man inte orkar intressera sig.

John Johnstone, 23:20, 20 oktober 2016. Anmäl

60 år med Aniara

aniara161019

”Aniara”, denna jättelika ark i rymden som flyr från skövlad jord mot nya mål men tvingas gira mot tomhets mörker ljusår bort i Lyrans stjärnbild och räddningen, planeten Mars, blir grusat hopp och intet mer.

Att summera Aniara är inte lätt. Ett epos som nu fyller 60 och som likt annan stor litteratur har åldrats med välbehag.

Människans väg genom kosmos, ramarna för mänskligt liv och vår egen bräcklighet fångas på ett magiskt sätt i Harry Martinsons underbara epos Aniara.

Få andra diktverk har slukat mig på samma sätt, gett tomheten struktur, fått kosmos enormhet att kännas nära och visat hur vår jord faktiskt kan förstöras i den grad att människosläktet till slut måste fly.

Men allt går alltså inte bra. En asteroid sätter stopp för den annars raka kursen. Målet blir plötsligt inte längre möjligt att nå:

På sjätte året Aniara drog

med oförminskad fart mot Lyrans bild.

Chefsastronomen höll ett föredrag

för emigranterna om rymdens djup.

I handen höll han upp en vacker skål av glas:

Vi börjar långsamt ana att den rymd

vi färdas fram i är av annat slag

än vad vi tänkte var gång ordet rymd

på Jorden kläddes med vår fantasi.

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

att kunskap är en blå naivitet

som ur ett tillmätt mått av tankesyn

fått den idén att Gåtan har struktur.

Vi anar nu att det vi kallar rymd

och glasklarhet kring Aniaras skrov

är ande, evig ande ogripbar

att vi förlorat oss i andens hav.

Aniara missar Mars och för människorna ombord finns inte längre någon räddning.

Mars är kvar i fokus, 60 år efter Aniara. Och just i dag kom ännu en människobyggd farkost fram till den röda planeten. Visserligen obemannad men viktig för oss människor på andra vis. ExoMars är en gemensam färd där de europeiska och ryska rymdorganisationerna i dag lät en landare ta mark och en sond fortsätta i bana runt planeten.

ExoMars ska leta efter orsaken till det metan som upptäckts på den röda planeten. Och resultatet kommer att bli spännande eftersom de enda två kända källorna för denna gas är vulkaner eller organiskt material.

Också på jorden är Mars aktuell genom just Aniara. Som en hommage till Martinsons diktverk har Kartago förlag publicerat Knut Larssons tecknade version, ”fritt efter Harry Martinson” som det står, där illustrationerna är lika magiska som Martinssons text – men kanske något oväntade med mycket naket.

Knut Larsson lyckas fånga sin läsare och visa scener ur Martinsons verk i en ny form som föder nya tankar. Och rymdskeppet, som ni kan se på omslaget här ovan – det är bara underbart!

Mars och Aniara går hand i hand. Och läs gärna Harry Martinson igen innan ni tar Knut Larssons version till er.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En flygande "brödrost" med tidigt 50-talsstuk, liksom hela eposet andas den tidens UFO-vurm där de litterära utvikningarna kvalificerade för nobelpris. På motsvarande sätt belönas kanske Bob Dylans låtskrivande för något 60-talseget, något psykedeliskt eller vad, men det är upp till nobelkommitten att bena ut.

G Jonsson, 23:13, 19 oktober 2016. Anmäl