Här borde det inte lysa!

cereslights15

Det här är bilden Nasa grubblar över. När rymdsonden ”Dawn” nu närmar sig dvärgplaneten Ceres, som kretsar runt solen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, fick dess kameror oväntat syn på två starkt lysande områden i en krater.

Annons:

Och där borde det inte finnas något ljus.

– Detta är helt oväntat och ett mysterium för oss, säger Andreas Nathues vid Max Planck-institutet för utforskningen av solsystemet i tyska Göttingen, som ansvarar för de fotografiska instrumenten ombord, på den amerikanska rymdstyrelsens webbplats.

– Den ljusaste av de två områdena är fortfarande för liten för att våra kameror ska kunna ge en bra upplösning av den, men trots sin storlek är den starkare än något annat på Ceres.

Den bild som syns här ovan är tagen den 19 februari på 46.000 kilometers avstånd och upplösningen alltså ännu så länge för liten för att man ska kunna få ett svar. Forskarna kan helt enkelt inte se vad som kan ha orsakat ljuspunkterna.

En teori är att det kan röra sig om vulkanisk aktivitet på Ceres yta men forskargruppen i Tyskland får vänta ännu en tid på svaret. ”Dawn” är på väg att placeras i en bana runt ”Ceres” för att börja cirkulera kring småplaneten den 6 mars. Då på en betydligt lägre höjd som kan avslöja vad som egentligen ligger bakom de märkliga ljusen.

Om det fortfarande lyser då förstås…

Liknande ljus har setts också på månens yta men då under mycket korta stunder. Dessa har kommit att kallas för Transient Lunar Phenomenon, TLP, och är väl dokumenterade men ej helt förstådda. Förklaringarna till TLP varierar från utsläpp av gas från månens inre till nedslag av meteoriter och störningar i jordatmosfären som skapar effekten av ett ljus.

När det gäller ljusen på Ceres ytan kan dessa teorier läggas åt sidan eftersom de observerats under flera dagar. Dessutom finns det ingen atmosfär mellan ”Dawn” och Ceres.

Ceres upptäcktes den 1 januari 1801 av den italienske astronomen Giuseppe Piazzi. Det var den första i en lång rad upptäckter av asteroider. I dag känner astronomerna till 1,2 miljoner större och mindre stenblock i asteroidbältet. Ceres själv räknas från och med 2006 som en dvärgplanet.

Dela med dina vänner

  • 781
  • 24
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-10 av 18

Det kan vara min mobiltelefon. Den kom mystiskt bort i helgen och jag har verkligen letat ÖVERALLT så det skulle inte förvåna mig om det är den.

Mats, 23:06, 2 mars 2015. Anmäl

Rymdfyr för den intragalaktiska kollektivtrafiken?

Ingvar Larsson, 17:47, 2 mars 2015. Anmäl

Hoppas se nya bilder när rymdsonden ”Dawn” nu närmar sig dvärgplaneten Ceres

Jerry, 17:27, 2 mars 2015. Anmäl

Det är också mitt fel... :)

Putin, 15:14, 2 mars 2015. Anmäl

En sak är i alla fall säker, om det här är något annat än ett naturligt fenomen kommer NASA inte berätta det för oss.

Klas H. (Webbsida), 12:12, 2 mars 2015. Anmäl

My God, it's full of stars!

Erik, 09:44, 2 mars 2015. Anmäl

[…] För närvarande vet forskarna inte varför eller vad det är som lyser i kraterns, men det troligaste är kanske att det beror på vulkanisk aktivitet: […]

Varför lyser det på Ceres? | Anarres (Webbsida), 09:39, 2 mars 2015. Anmäl

"Och nu närmar sig Dawn Cer... ooh, shiny!"

Torbjörn Larsson, 08:47, 2 mars 2015. Anmäl

That's no moon... "I think it is time we demonstrated the full power of this station."

Anonym, 01:06, 2 mars 2015. Anmäl

Det är i alla fall inte ljusen från restaurangen vid universums slut

Krister Karlsson, 00:50, 2 mars 2015. Anmäl

Ljusstark meteor över Stockholm

Klockan var strax efter 21 på lördagskvällen (28/2) när taxichauffören Bengt Liljedahl hade stannat till på en parkeringsplats i Högdalens centrum i södra Stockholm för att vänta in sin nästa körning. Minuterna gick och Bengt tittade ut genom rutan på sin bil som stod parkerad med nosen mot sydsydväst på Önskehemsgatan i Bandhagen mitt emot Systembolaget.

– Det hände inte så mycket så jag tittade ut mot söder genom vindrutan, det var stjärnklart och fint. Men så plötsligt dyker det upp en ljuspunkt nästan rakt i söder och börjar växa medan den rör sig mot norr, berättar han.

Bengt Liljedahl kan se hur ljusfenomenet, som han nu börjar inse är en stor meteor, rör sig i öster med riktning rakt mot norr då det börjar falla sönder.

– Det var vitt och med inslag av rött och grönt när delar börjar falla från det, men precis då försvann det bakom ett höghus här i centrum och då tappade jag det ur sikte. Det rörde sig kanske 20 grader över horisonten under 4–5 sekunder. Så snart det var borta tittade jag på klockan som visade 21.03.

Det Bengt Liljedahl såg var sannolikt en ljusstark bolid, alltså en stor meteor, en sten från rymden som krockade med jorden. Under sin färd genom atmosfären började den brytas sönder.

Med tanke på att den syntes relativt länge kan det säkert finns flera ögonvittnen i Stockholm med omnejd som såg detta och som dessutom vet vad som hände sedan boliden försvann bakom höghuset. Skriv i så fall gärna en rad i kommentarsfältet här nedan.

Nu sak det slås fast att boliden som Bengt Liljedahl såg inte passerade över Stockholm utan befann sig mycket längre bort. Kanske mellan Sverige och Finland. Och som ni kan se av kommentaren nedan syntes boliden även från E18 mellan Enköping och Stockholm.

Vi kan ju hoppas att Uppsala universitets all sky-kamera fångade boliden. I så fall kan ni se bilder här under morgondagen.

Dela med dina vänner

  • 68
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-9 av 9

Jag såg den komma söderifrån utmed motorvägen strax söder om Linköping runt 21 tiden. Starkt grönt ljussken med blå inslag i "svansen". Upplevde den som väldigt nära och trodde den skulle slå ned på motorvägen. Fantastisk upplevelse.

R.L, 23:59, 2 mars 2015. Anmäl

Vi såg den mitt i centrala Uppsala på lördagskvällen runt 21-tiden. Ett starkt vitt sken med sönderfall bakom i grönt. Trodde först det var en raket. Magiskt!

Maria, 16:05, 2 mars 2015. Anmäl

Syntes bra i Vagnhärad. Väldigt lik en liten fyrverkeripjäs med grön explosion som avslutning. Från min position såg det ut som smällen kom över stockholm.

Gurra, 15:47, 2 mars 2015. Anmäl

Såg den under några sekunder passera i syd-nordlig riktning, Gröndal, Stockholm

Pelle, 00:05, 2 mars 2015. Anmäl

Tack för alla era rapporter! Mycket intressant. Detta betyder antagligen att väldigt många fler såg boliden.

Clas Svahn (Webbsida), 19:57, 1 mars 2015. Anmäl

Såg den i Linköping. Grönaktigt klot med skimrande svans.

Sofia, 09:14, 1 mars 2015. Anmäl

Syntes i Strängnäs. Fyrverkeriliknande "guldregn" bakom. Trodde först det var någon raket, innan mina tankar slog mig att den inte rörde sig uppåt.

Erik, 01:11, 1 mars 2015. Anmäl

Vi åkte på väg 222 i riktning mot Värmdö. Strax efter kl 21 syntes på himlen något som liknade en raket som skjuts iväg i färgerna rött, vitt och grönt. Lena

Anonym, 00:03, 1 mars 2015. Anmäl

Vi åkte på E18 mellan Enköping och Stockholm och såg den högt i himlen framför oss åkandes i en nordlig riktning. Den exploderade i ett starkt vitt sken, nästan som ett fyrverkeri, innan den vit-gröna meteoren försvann.

ML, 23:25, 28 februari 2015. Anmäl

Om himlen och verkligheten

Våra sinnen är en ständig källa till upplevelser av olika slag. Och oavsett om vi anser oss vara materialister eller mer andligt lagda så lever vi alla i en verklighet som är en mix av båda.

Under vintern har jag läst två böcker som båda handlar om våra sinnens sätt att uppfatta den värld vi lever i. Fast med helt olika infallsvinklar. Den ena är skriven av den amerikanske neurokirurgen Eben Alexander som 2012 blev ett känt namn sedan han gett offentlighet åt sin egen nära döden-upplevelse, något som jag själv uppmärksammade i en artikel med rubriken ”Läkaren som besökte himlen”.

Nu har han kommit med en uppföljare med titeln ”Vägvisaren till himlen” (Forum) där han ivrigt försvarar tanken på att det finns en himmel och ett liv efter detta. Här berättar han bland annat om hur han genom meditation lyckats kommunicera med sin döde fars själ. Han publicerar också en rad läsarbrev med upplevelser som styrker hans övertygelse om att livet går vidare också efter kroppens död.

Beläggen för detta är givetvis inte starkare än de vittnesberättelser som vi kan ta del av. Och eftersom jag själv ägnat många år till att lyssna på vittnen som varit med om diverse konstiga händelser så vet jag att få av dem hittat på det de berättar. Nej, de är i de flesta fall övertygade och berättar i god tro.

Att Eben Alexander nu plötsligt anser sig vara expert på allt detta är mera svårbegripligt. Snarare ser jag honom som en korsriddare som nu vill övertyga världen om det han själv, genom sina upplevelser, kommit att tro på.

En helt annan inställning när det gäller hur våra sinnen uppfattar och bearbetar ”verkligheten” är professorn i klinisk neurologi Oliver Sacks vars böcker vilar på en helt annan grund än Eben Alexanders. Sacks senaste bok ”Hallucinationer” (Brombergs) ger en fascinerande inblick i vår mänskliga hjärnas sätt att skapa upplevelser, bilder och syner som rent fysiskt inte finns.

Här får vi träffa människor som tydligt och levande ser och kommunicerar med människor som uppenbarligen inte ”finns”. För dem är synerna helt verkliga.

Oliver Sacks visar att vi under vissa förutsättningar kan höra, se, lukta och känna sådant som ingen annan kan bekräfta. Exemplen är många och i en del fall oerhört tydliga. Patienter som han undersökt har berättat om hur de upplevelser som de varit med om inte går att skilja från fysiska händelser. Trots att de bevisligen enbart äger rum innanför pannbenet.

Och Sacks slutsats är att man inte behöver vara galen för att få sådana visioner och upplevelser.

”Hallucinationer” är en spännande bok för den som vill veta hur vi människor fungerar. Den visar att skiljelinjen mellan den fysiska och icke-fysiska verkligheten är tunn som nattgammal is. Den som likt Oliver Sacks lyssnat till patienternas beskrivningar av hur de upplevt möten med människor, känt doften av nylagad mat eller hört hela symfonier, trots att inget av detta verkligen inträffat, får snart en mera ödmjuk inställning till vad ordet ”verklighet” egentligen står för.

Framför allt ger Oliver Sacks oss läsare ett redskap att kunna bedöma Eben Alexanders verklighetsuppfattning med. Och då är det plötsligt inte längre lika självklart att Alexander besökt himlen.

Dela med dina vänner

  • 5
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Frågan är om vi någonsin kommer ha någon expert på "verkligheten"? Och man behöver inte heller luta sig enbart mot ytterligheterna så som nära-döden-upplevelser eller hallucinationer, för att förstå att den inte bara är ofattbart komplex (den vanliga verkligheten), men även i egentlig bemärkelse även en högst "ologisk" händelse som vi råkar observera så länge vi finns till. Jag kan tycka att Eben Alexanders korta observation av himmelen egentligen inte skiljer sig så mycket jämfört med alla nu levande människors observationer av exv månen idag. Vi vet att månen fanns på sin plats innan vi föddes, och vi kan observera den idag. Men månen kommer att finnas till även efter att vi slutat finnas till här och nu finns månen enbart för alla våra efterlevande, och inte längre för oss nu levande människor. Frågan är nu vad som händer med de observationer vi kunnat göra av månen efter att vi inte finns längre, (bortsett från all den dokumentationen som vi gjort)? Självfallet vet vi (och alla våra efterlevande) att våra observationer varit riktiga, även månen var på riktig då vi har kunnat landa på den men även att framtida människor kommer att kunna se månen ett bra tag till innan den kollapsar i jorden. Allt kanske handlar om från vilket perspektiv en viss observation görs, i fallet med månen, är det självklart att den inte längre finns när mitt perspektiv att observera den inte längre finns heller! Detta var ett enkelt exempel, om vi nu utgår från de förhållanden som gällde när jorden var mycket ung så råder det ingen tvekan att inga medvetna organismer fanns på plats för att kunna observera just jorden då. Detta belyser att något kan finnas till fastän inga observationer ens varit möjliga. Nu kan någon tycka att eftersom jorden har funnits ett bra tag och finns även idag så behövs inga observationer från dess barndom för att vi ska kunna fastställa dess existens då, och det är riktigt men jag vill bara koppla existensen av materia till medvetenheten som exv. härstammar från oss! När vår nuvarande universum var 100 år gammal, den fanns där utan tvekan men samtidigt fanns det absolut inga levande organismer som kunde observera den, så universum fanns då bara till sig själv, således har vi att göra med flera slags "existens" eller "verklighet". En verklighet som är resultatet av vår tolkning/observation och ett annat som är helt fristående och inte kopplat till någon medvetenhet överhuvudtaget. Om materiens existens har möjliggjort medvetenheten som vi kunnat uppleva under vår korta tid, så vem kan dra slutsatsen att det är den enda sorten och att det inte finns annan slags medvetenhet med i bilden? Vem kunde tro att man skulle vara med och uppleva så mycket redan innan man föddes? Om man kunde, från ett icke existentiellt tillstånd, hamna i ett tillstånd där existensen av ett fysikaliskt tillstånd blev möjligt/observerbart då är det kanske inte helt omöjligt att man från detta nuvarande tillstånd (vanligt existentiellt) hamnar i någonting helt annat efter att vi slutat uppleva detta fysikaliska tillstånd, och som vissa vill kalla för himmelen?

S.N, 06:10, 27 februari 2015. Anmäl

Nu har jag inte läst Alexanders böcker, men i till exempel "Stop worrying! There Probably is an Afterlife" av Greg Taylor lyfts gemensamma nämnare fram hos upplevarna som knappast låter sig förklaras med hallucinationsargumentet. Hur kan man förklara att patienterna oavhängiga från varandra rapporterar så snarlika upplevelser? Hur kan de vara så färgrika och levande trots att ingen hjärnaktivitet förekommit? Vad kan förklaringen vara till att patienter sett saker, till och med i andra rum, under tiden de legat på operationsbordet - än en gång utan hjärnaktivitet? Hjärnan är en makalös apparat, men att skylla på den när den inte är igång gränsar snarare åt desperation än vetenskap. Må väl vänner.

K. Haeger (Webbsida), 14:19, 24 februari 2015. Anmäl

Det okända dödskallemuseet

Den senaste tidens diskussioner om Karolinska institutets samling av kranier fick mig att tänka på en annan dödskallesamling som mötte ett sällsamt och lätt dystert öde. Den som har läst Edvard och Erling Matz utmärkta bok ”Sällsamheter i Stockholms skärgård” från 1978 vet vad jag talar om.

För det är inte bara Karolinska som har sparat på skallar från döda. I en kvarn i Furusund inredde på 1890-talet samlaren Christian Hammer sitt frenologiska museum. Hammer ägde Furusunds badort inte långt därifrån men till skillnad från den var museet i kvarnen inte öppet för allmänheten. På hyllor och i skåp förvarade han ett tiotal skallar efter avrättade svenska förbrytare men också gjutna dödsmasker från genier och idioter.

Men det fanns många fler, hundratals skriver Edvard och Erling Matz. Och ska man döma av Christian Hammers samlarvurv när det gällde annat – han förvarade 50.000 böcker i ett skjul på Skansen, enligt Wikipedia – så kan detta säkert stämma.

Några av de skallar som stod där kom från Lars Jönsson, som avrättats 1889, Wik, avrättad 1841, Almqvist, avrättad 1806 och Sundström, avrättad 1841. Wik ska ha haft halva överkäken borta sedan skarprättare sluntit med yxan.

Också den unge, endast 19-årige mördaren Alexander Breitfelt hade sin plats i kvarnens mörker. Breitfelt avrättades 1843 anklagad för mordet på sin musiklärare.

Enligt författarna fanns här också huvudet av en norsk biskop och en stortingspolitiker. Här får man anta att det rörde sig om gipsavgjutningar. Att norrmän hamnat i samlingen kan ha sin förklaring då Hammer själv var född i Norge 1818.

När Christian Hammer dog i Stockholm 1905 var det ingen som längre brydde sig om samlingen. Hans övriga kvarlåtenskap gick under klubban på Bukowskis och har kallats en av det tidiga 1900-talets mest spektakulära auktioner. Det behövdes fem tillfällen för att sälja konsten, böckerna och allt annat.

Men kvarnen fick behålla sin hemlighet fram till 1915 då detektivöverkonstapel C. A. Chroona lyckades komma över tretton av de skallar som funnits där. Samtliga från avrättade svenska förbrytare.

Skåpet, där skallarna förvarades, och de tretton skallarna fanns under en tid utställt på polisens kriminaltekniska museum där också skallen efter den 19-årige Alexander Breitfelt återfanns till allmän beskådan. Men sedan en tid har kranierna flyttats till ett magasin och visas inte längre för allmänheten.

Resten av kranierna och dödsmaskerna ska enligt Edvard och Erling Matz ha legat kringströdda i kvarnen. Först efter tjugo år tog sig den nye ägaren, Gustaf Adolf Samuelsson, in i kvarnen och ska då ha mötts av hundratals grinande skallar.

Efter att ha misslyckat med att sälja dem till en frenologiskt intresserad person för 200 kronor fick skallarna helt sonika ligga kvar där de med tiden slogs sönder eller stals.

Till slut sänktes resterna av det som var kvar av Christian Hammers frenologiska museum i kärret Maren nära Strandvägen. ”Där vilar nu brottslingar bredvid genier i sumpmarken”, skriver Edvard och Erling Matz.

Kvarnen är numera K-märkt och ombyggd sedan 1961 och om det där fanns några fragment kvar av skallarna har de för länge sedan återbördats till Moder jord.

Dela med dina vänner

  • 1
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Hej! Jag tror att jag har bilder på detta... jag skulle fota stadshuset igår strax efter 18 och såg ett snabbt ljus. Detta finns på mina bilder. Konstigt!

Kaj Stenman, 22:40, 1 mars 2015. Anmäl

Vad jag aldrig fattat i sammanhanget, är dom påstådda kopplingarna, mellan utseende och mentala egenskaper. Jag kan förstå att man såg ett samband, mellan hjärnskålens och hjärnans form. (Förutom dom mest extrema fallen, har den koppingen motbevisats.) Men andra drag i utseendet, för står jag inte hur man kollade samman. Man kunde förstås ha sett korelationer, som missuppfattas kausala samband. Men hur dom skulle vara kopplade till varandra, har aldrig förklarats för mej.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:49, 18 februari 2015. Anmäl

Gamla ufonyheter blir som nya

Det är intressant hur en nyhet plötsligt och oväntat kan dyka upp som ur intet och göra några varv runt jorden trots att den varit känd i åratal. Men mediernas minnen är kort och väntar man länge nog kan en gammal nyhet bli som ny när man presenterar den igen.

Som den 21 januari då CNN lyckades basunera ut att det amerikanska försvaret, efter årtionden, nu hade släppt omkring 130.000 dokument och att de finns tillgängliga på nätet. Dessa sedan en amerikansk ufointresserad, John Greenewald, efter tjugo år lyckats få ut dem och nu lagt ut dem på nätet.

Vilket givetvis låter riktigt bra för oss som är intresserade av ämnet.

Nyheten snappades upp också av svenska tidningar och snart levde nyheten sitt eget liv.

Om det nu hade varit en nyhet.

Först lite bakgrund. De 130.000 dokumenten har sitt ursprung i det amerikansk flygvapnets ufoundersökningar som gick under kodnamnet Project Blue Book och som lades ned 1969. Här finns rapporter från militärer och civila, i många fall grundligt undersökta och inte sällan lämnade utan förklaring, från 1947 och framåt.

Av de 12.618 rapporterna i arkivet lämnades 701 utan förklaring och kan alltså betecknas som ufo, oidentifierade flygande objekt.

1976 öppnades hela arkivet och allmänheten kunde ta del av det. I dag finns det på Nationalarkivet i Washington. Svenska Archives for the unexplained i Norrköping har sedan 90-talet mikrofilmkopior av det hela.

Sedan 2007 har arkivet dessutom funnits tillgängligt via nätet på sajten Fold3 som ägs av Ancestry som drivs av amerikanska krigsveteraner.

Så hur kommer det sig att arkivet plötsligt blir en nyhet igen?

Svaret är att John Greenewald började förädla alla de tiffbilder som fanns av dokumenten till sökbara pdf-filer och sedan lade ut dem på sin sajt The Black Vault. En artikel av journalisten Alejandro Rojas på Open Minds gjorde att många kom att tro att dokumenten publicerats för första gången och så var karusellen och den virala spridningen igång.

Nu gillade inte Ancestry konkurrensen. Trots att Greenewald skriver att han själv begärt ut en stor del av dokumenten själv, och att dessa inte finns på Ancestrys sajt, samt att dokumenten i grunden är offentliga, så tvingades han stänga The Black Vaults Blue Book-avdelning bara dagar efter den skapats.

”Det är med stor frustration som jag nu tvingas berätta att Ancestry och dess undersajt Fold3, nu hävdar att de äger copyrighten till Project Blue Books material”, skriver Greenewald.

Detta trots att själva innehållet alltså tillhör det amerikanska Nationalarkivet och hittills ansetts vara allmänt tillgängligt. Ancestry anser dock att de digitala kopiorna tillhör dem.

Resultatet av bråket är att de som sett fram emot ett bra sökverktyg till Blue Book berövats det och allt arbete som Greenewald lagt ned nu ser ut att ha varit förgäves.

Trist, trist.

Men någon nyhet var det nog inte.

Dela med dina vänner

  • 27
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

I januari meddelade Obamas rådgivare John Podesta att han lämnar Vita Huset för att leda Hillary Clintons presidentvalskampanj under 2016. Den 13 februari samma dag som Podesta lämnade Vita Huset tvittrade Podesta att hans största misslyckande under sin tid i regeringen var att han inte lyckades få Vita Huset att offentliggöra fakta om UFO fenomenet. Artikel: http://newsvoice.se/2015/02/15/obamas-fd-radgivare-john-podesta-mitt-storsta-misstag-var-att-inte-lyckas-fa-regeringen-frislappa-ufo-arkiv/

NewsVoice (Webbsida), 20:15, 16 februari 2015. Anmäl

bluebookarchive.org/ här finns det mesta och man slipper hjälpa fold3!

SN, 19:18, 10 februari 2015. Anmäl

Såg nyhten på SvD först och undrade varför DN inte skrivit om den, men tack Clas att du klargjorde nyheten nu! Och visst det var en trevlig nyhet eftersom kombinationen: "1976 och mikrofilmer" gjorde nog att innehållet inte var så tillgängligt trots allt, inte ens för en hel del forskare skulle jag tro! Hur som, samma dag som jag såg nyheten så besökte jag Greenewalds sida och varit riktigt imponerade av hans arbete,men hann dessvärre inte ladda ner något, och nu när jag jämför med Fold3:s sida så hoppas jag innerligt att någon hunnit med att ladda ner allt från Greenewalds sida så att de kan dyka upp igen på nätet, då Fold3 databas inte känns lika smidigt som Greenewalds!

SN, 03:03, 31 januari 2015. Anmäl

Tack för klargörandet Clas. Jag var nog en av många som trodde på den här "nyheten". Intressant i sammanhanget att Project Blue Book hade över 700 oförklarade fall, som då blev till ufon. Jag anser mig också veta att blåboksberedningen bara var en fasad utåt för att vilseleda allmänheten. De riktigt heta och kontroversiella fallen gömdes undan och kan nog inte släppas genom freedom of information act Ufologer som t.ex. Stanton Friedman har begärt många ufo rapporter från t.ex. USAF men till 90 % svartmålade för att skydda känsliga uppgifter om dessa ufo händelser. Så det är i princip lögn att få ta del av riktigt heta fall. Det är möjligt att flera av dessa fall numera är avhemligade men jag kan inte svära på det.

Roger B, 01:02, 31 januari 2015. Anmäl

Arkiv X får en ny chans – kanske

Arkiv X är på väg att återfödas efter nedläggningen 2002. Denna kultförklarade serie där två FBI-agenter, skeptikern Dana Scully och den lätt troende Fox Mulder, jagade svaren på drygt 200 gåtor – ofta med ett övernaturligt inslag. Ja, man kanske ska skriva alltid.

När serien började sändas 1993 var den på många sätt banbrytande. Till skillnad mot ”Twilight Zone”, där det var uppenbart att allt bara var på låtsas, verkade seriens skapare Christ Carter till synes ta vartenda okänt fenomen och märklig varelse på allvar.

Snömannen, sjöodjur, spontan mänsklig självförbränning, flygande tefat, böjda skedar, profetior om framtiden, paranormala förmågor över huvud taget, en lång rad konspirationsteorier och mycket annat blev föremål för de båda agenternas intresse. Var det bara konstigt så fanns det en plats i Arkiv X.

Utomjordingarna var ständigt närvarande. Om än i bakgrunden.

Som aktiv ufoundersökare borde jag ha älskat denna serie. Det gjorde jag inte.

Men jag gör det nu!

Låt mig förklara. Serien lyckades väcka intresset för det övernaturliga hos tusentals svenska tittare. Många av dem tog den på fullt allvar och som ett facit på vad som faktiskt händer i vår värld. Ett slags bevis som underbyggde deras egen tro. Detta trots att skaparen Chris Carter flera gånger påpekade att de ämnen han tog upp var sådana som han själv läst om eller som han visste fanns i vårt allmänna medvetande.

Carter fångade elegant upp vårt intresse för dessa fenomen och gav oss en serie där de blev levande. Han genomskådade oss och vår vilja att tro.

Mängder av svenskar hörde av sig till mig och till UFO-Sverige eftersom de tyckte att Arkiv X styrkte det de redan trodde kunde vara sant. Seriens känslomässiga genomslag utplånade alla kritiska tankar. För mig blev serien ett rött skynke. Hur kunde tittarna så okritiskt ta till sig något som så uppenbarligen var fiktion? Och varför trodde de att jag skulle vara glad över att serien nu gjorde ufofenomenet känt?

Nej, för mig var det precis tvärtom. Arkiv X gav en veckotidningsbild av ett ämne som jag kämpade hårt för att göra seriöst.

Efter några år vågade jag mig på att titta. Det var nog när den första riktiga boxen kom. Och den visade sig vara riktigt bra! Så här i efterhand kan alltså till och med jag njuta av den och hoppas att tevebolaget Fox nu gör verklighet av sina planer att blåsa liv i succén. Och kanske till och med med David Duchovny och Gillian Anderson tillbaka i sina ursprungliga roller.

Förhoppningsvis har tittarna mognat och kommer inte längre att tro på allt som visas. Fast den förhoppningen är nog inte särskilt välgrundad.

Sanningen finns! Men kanske inte alltid där ute.

Dela med dina vänner

  • 48
  • 4
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Det var Richard Dolan som pratade om Dark Skies i en intervju och så kunde jag hitta en del avsnitten på YT, men annars går att hitta den på nätet om man har lite tålamod:) Men håller med att Arkiv X var betydligt bättre i de första säsongerna jämfört med slutet, men seriens egentliga styrka tror jag berodde på att den slog igenom före webben och på det viset fångade allmänhetens intresse, alla som så att säga inte brydde sig om ämnet och inte orkade läsa de fåtal böcker som gick att låna från biblioteken blev nu mer bekanta med ämnet, synd bara att det blev väldigt lite UFO i serien! Sedan tror jag såg serien på SvT först innan tv4 tog över, det var hur som helst lite svårt att följa serien i början när den startade. För min del var det mest spännande avsnittet det som handlade om Philadelphia experimentet då jag hade nästan inget kännedom om fallet från böckernas värld under den tiden, tur att internet ändrade på allt :)

Montauk_Chronicles, 12:28, 23 januari 2015. Anmäl

Fram till den första långfilmen "Fight the future" är serien oerhört bra, men därefter tappar den allteftersom. Framförallt försvinner alla röda trådar och till slut blir den, så att säga, "all over the place". Man ska vara skeptisk, men att blint avfärda är lika illa som att blint köpa, sanningen är alltid mer komplex än svart kontra vitt. I fallet Arkiv X gick serien extremt dåligt den första säsongen, men uppenbart ville någon någonstans att serien skulle fortsätta leva. Glöm inte att media, i synnerhet underhållning, är den effektivaste formen av propaganda - man måste vara bra naiv om man inte tror att underrättelsetjänster är medvetna om detta. Tack för tipset om Dark Skies förresten, var helt okänd för mig, ska kolla upp. Trevlig helg på er alla :)

ww_blanka (Webbsida), 11:14, 23 januari 2015. Anmäl

c

ww_blanka (Webbsida), 11:06, 23 januari 2015. Anmäl

Kul om David och Gillian är med igen, men jag tror att Chris Carter borde fundera på ett namnbyte av serien, typ "Arkiv www" eller "Arkiv web" borde vara mer passande namn nuförtiden då det säkerligen finns mer intressanta historier i webben jämfört med det lilla arkivet i FBI:s högkvarter!

Dark_skies_var_mkt_bättre, 01:38, 23 januari 2015. Anmäl

Märklig kommentar av vadeva. Kanske värd en blogg :-)

Clas Svahn (Webbsida), 23:34, 22 januari 2015. Anmäl

Nej, Christ var ett skrivfel som jag nu har rättat tack vare skarpögda läsare. Tack!

Clas Svahn (Webbsida), 23:33, 22 januari 2015. Anmäl

vadeva; Om du hade läst någonting över huvud taget av vad Clas Svahn har skrivit under de senaste decennierna hade du insett hur korkad din kommentar är.

Alexander, 23:15, 22 januari 2015. Anmäl

Visserligen skall man ta allt som journalister skriver med en nypa salt men uppenbarligen gäller det i ännu högre grad Clas Svahn. Undrar om DN har några astrologer, auraskådare eller slagrutefantomer i sina led också.

vadeva, 23:07, 22 januari 2015. Anmäl

Han heter väl ändå inte Christ Carter:)

Anonym, 21:40, 22 januari 2015. Anmäl

"...skaparen Christ Carter". Freud, någon?

DFL, 21:39, 22 januari 2015. Anmäl

Märkligt möte på Hotell Horn

heimdall490

Intresset för paranormala fenomen har alltid varit stort i Sverige. När jag läser gamla tidningar hittar jag ofta artiklar om kloka gummor och gubbar som kan bota eller se in i framtiden och en rad veckotidningar har haft sina speciella sierskor knutna till sig för att förse läsarna med den service dessa påstås kunna ge när det gäller att hitta borttappade föremål eller bortsprungna djur av allehanda slag.

Namn som Anna Elisabeth Westerlund, Astrid Gilmark och Saida Andersson har roat läsekretsen under många årtionden. Om deras krafter finns det givetvis delade meningar.

Hemma i Järfälla har jag rader med pärmar med urklipp om dessa människor och fenomen. Böckerna är otaliga och av varierande kvalitet.

Men ibland stöter jag på uppgifter som jag tidigare aldrig har sett. Som häromdagen då jag fick en bunt gamla brevkort med posten. Eller Brefkort som det så fint står på dem.

För er som inte vet så var ett brevkort ett färdigfrankerat vykort som alltså inte krävde något frimärke utan kunde postas som det var. De kort jag fått kostade fem öre att skicka.

Ett av de brevkort som jag hittade i högen var ställt till Herr Professor Martin Weibull i Lund. Den gode professorn var svensk historiker, född i Landskrona 1835 och död i Lund 1902 och tillsammans med sin bror Mathias mannen bakom den rödgula skånska flaggan.

Det brevkort som syns här ovan fick professor Weibull den 3 november 1891, mindre än ett halvår före sin bortgång. Meddelandet är en kallelse till ett möte med sällskapet Heimdall på Hotell Horn i Malmö lördagen den 7 november samma år.

Hotell Horn, som numera heter Hotell Savoy, var av allt att döma träffpunkten för det samma år bildade Sällskapet Heimdall som skulle ägna sig åt vitterhet, vetenskap och konst. Ett slags kultursällskap som ordnade föredrag och diskussioner.

I den kallelse som Martin Weibull tog emot bjöds han in till att närvara vid sällskapets möte som var satt att börja klockan 19. Och här finns en del spännande punkter. Till en början med skulle medlemmarna få lyssna till ett föredrag om ”den psyko-fysiska tröskeln och det transcendentala tidsmåttet” som var tänkt att framföras av regementsläkaren A Björkman.

Men de lätt övernaturliga ämnena skulle inte ta slut med detta. För efter regementsläkarens anförande var det dags att släppa fram en annan läkare, nämligen lasarettsläkaren A. Bergstrand som skulle demonstrera två fall av somnambulism.

Somnambulism tolkar vi i dag oftast som att gå i sömnen men begreppet användes en gång i tiden även av parapsykologin för att beskriva en sorts spontan hypnos.

Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad som egentligen utspelade sig på Hotell Horn denna novemberkväll för mer än 120 år sedan. Hade lasarettsläkare Bergstrand med sig några patienter som sedan fick visa upp hur de lätt kunde gå in i hypnos? Och vad var den ”psyko-fysiska tröskeln” egentligen för något?

Psykofysik är en gren av psykologin där en persons reagerar på olika sinnesintryck som ljus, ljud, värme, tryck och så vidare. Tröskeln kanske tog åhörarna in i det vi i dag skulle kalla extrasensorisk perception eller ESP. Alltså upplevelser som i dag inte kan förklaras genom intryck som tas emot av våra fem sinnen.

Kanske var det steget in i denna outforskade värld som professor Weibull och hans kollegor fick vara med om att ta.

Dela med dina vänner

  • 1
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om man ändå hade varit en fluga på väggen under den kvällen ^^

ww_blanka (Webbsida), 11:44, 19 januari 2015. Anmäl

Komet Lovejoy kan sprida glädje

Det finns två saker som man inte ska ägna sig åt men som jag ändå gör med viss regelbundenhet.

Den ena är att tipsa om kommande meteorsvärmar – resultatet blir alltid att himlen mulnar igen precis när den ska vara som finast.

Den andra är att tipsa om solstormar som kan ge oss jordbor vackra norrsken – de visar sig nästan alltid blåsa i en helt annan riktning utan att träffa jorden.

Och det finns faktiskt en tredje. En som jag ska ägna mig åt nu – att tipsa om en komet som är på väg att bli synlig för blotta ögat.

För just nu syns komet Lovejoy (C2014 Q8) lågt på himlen i sydsydost vid 18-tiden på kvällen för att sedan röra sig mot söder och synas fram till tvåsnåret. I kväll dold av en ljusstark månskiva och ännu så länge bäst synlig i en enkel fältkikare. Ljusstyrkan är strax under den som ett vanligt Svenssonöga kan uppfatta men trots det går den alltså att se genom en vanlig kikare till och med inne i en stad.

Ute på den mörka landsbygden går den redan nu att se med blotta ögat.

Den som vet var söder är kan ganska lätt hitta vackra Orions stjärnbild som likt ett sandur med midja i form av tre snedställda stjärnor hänger rakt över horisonten. Lovejoy befinner sig snett nedanför till höger.

Ska vi tro tillförlitliga sajter som Sky & Telescope kommer Lovejoy att växa till sig och nå magnitud 4 inom ett antal dagar vilket gör den betydligt lättare att spana in också för den som bor i eller nära en stad.

Upptäckt av den australiske amatörastronomen Terry Lovejoy (hans femte komet!) i augusti förra året såg den inte mycket ut för världen. Ingen trodde egentligen att den skulle bli särskilt ljusstark. Och vi ska inte förvänta oss några fantastiska syner.

Men den kommer att synas. Vilket är bra nog i den här branschen. Själv hoppas jag få se den innan den försvinner ur sikte. Men då måste det till klart väder. Och vädrets makter lever sitt eget liv.

Månen är också ett lysande problem som växer sig allt större på söderhimlen. Men vi kan ju inte få allt.

Det positiva är att Lovejoy kommer att stiga allt högre på himlen under kvällarna samtidigt som den förväntas bli allt ljusstarkare. Så vi får många chanser att få se den lilla dammtussen.

Och: Det syntes norrsken över Stockholm på fredagskvällen. Inte första gången i vinter men det gäller att ta tillvara alla chanser och kika på det. I norra Sverige har det redan varit många riktigt fina norrsken i vinter.

Dela med dina vänner

  • 25
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Tack för att du skrev om denna komet. Jag är rätt säker på att jag sett den två gånger. Tyvärr är det en del mycket höga granar och björkar alldeles söder om min gård men Orion hann upp inklusive Rigel innan allt försvann bakom träden. Månen kom lite senare. Det som jag såg med hjälp av en liten fågelkikare var en suddig ljus punkt där kometen borde ha varit då till skillnad från stjärnorna som glittrade, till och med Orions svärd glittrade fint.

Annika, 23:04, 11 januari 2015. Anmäl

Siljansnäs, Dalarna. Exakt på den platsen du beskrev såg vi en flämtande blå, lila, röd, vit stjärna

Peter, 22:44, 3 januari 2015. Anmäl

Tack för tipset! Tyvärr verkar den svår att se här inne i stan och med fullmånen som bländar. Jag försökte googla mig till mer information, men hade svårt att hitta den där också... Det verkar som den snarare heter "C/2014 Q2", eller hur?

Anonym, 21:35, 3 januari 2015. Anmäl

Verkligen i samband med Heaven's Gate, Patric!

Anonym, 02:58, 3 januari 2015. Anmäl

[…] Se DN.se […]

Komet Lovejoy kan sprida glädje | Robert Lind (Webbsida), 01:02, 3 januari 2015. Anmäl

Minns ännu Hale-Bop....... Fascinerande!

Patric, 23:45, 2 januari 2015. Anmäl

Himmelskt vackra pelare

ljuspelare490

Så var det dags igen. Vinterns vackra himlaskådespel har börjat. Och det är inte norrsken – som är i en klass för sig – utan ett delvis människoskapat fenomen som delar sitt ursprung med cirklar runt solen, bisolar och annat som kan gnistra när iskristallerna samlar sig och får hjälp av en eller flera ljuskällor.

Som på bilden här ovan som påpassligt fångades på söndagskvällen över Annedal i Bromma i Stockholm av Mikael de Rzewuski.

Fenomenet kallas vertikalpelare och uppstår när tre olika faktorer sammanfaller. Det ska vara ordentligt kallt, vindstilla och iskristaller i luften.

Och det räcker inte med vilka iskristaller som helst. För att bilda dessa vackra pelare ska de vara platta och lägga sig sig horisontellt i luften. Plattorna kommer sedan att fungera som små speglar som reflekterar en del av ljuset nedåt och släpper igenom en del uppåt.

Så letar sig lampornas spillljus upp genom luften, en del studsande tillbaka, annat vidare till nästa platta. 100 meter höga kan pelarna bli allt beroende på hur mycket vinden förstör.

Vackert och flyktigt!

Redan för några dagar sedan syntes en vacker bisol över Stockholm och det kommer garanterat att synas fler fenomen av liknande slag nu när vi går in i januari. Ser ni ett – ta en bild och skicka till mig!

Dela med dina vänner

  • 2
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Igår passerade jag NKS vid kvällstid och svor över de uppåtriktade strålkastarna som kastade allt ljus uppåt i atmosfären. "ânnu mer ljusföroreningar!" Dock när jag såg fenomenet från allt fler ljuskällor kopplade jag vad det var och njöt istället av skådespelet. Vackert!

Carl Jansson, 16:53, 29 december 2014. Anmäl

Tyngdlös dröm efter julmaten

tyngdlostweet490

Den 4 januari blir vi alla viktlösa under en kort stund. Det skriver den amerikanska rymdstyrelsen Nasa i ett twitterinlägg.

Det låter ju lockande, inte minst för dem som börjar bli i behov av att få bort några kilo julbord från kroppens mittsektion.

Men, men… Det hela är givetvis oskyldigt nonsens som fått spridning över vårt kära internet. Om än med en ”lånad” Nasalogga och vidaretwittrad av den påhittiga sajten Buzz Live. Ni kan se den här ovan, skärmdumpad från Gawker.

När samma historia spreds förra året uppmanades folk att hoppa på ett givet klockslag för att sedan bli hängande en stund där uppe i luften. Orsaken till tyngdlösheten skulle vara att planeterna Pluto (som numera inte ses som en riktig planet) och Jupiter skulle råka stå i linje med varandra.

Vilket ju kan låta lite lätt vetenskapligt men som givetvis inte heller det har ett dugg med verkligheten att göra. Planeternas påverkan på oss jordbor är fullständigt försumbar.

Några av er minns kanske hur vi på 1970-talet skrämdes upp av varningen om att en hel rad planeter skulle ställa sig på linje och därmed orsaka jordbävningar och katastrofer på jorden. Jupitereffekten kom den att kallas och det skrevs till och böcker om den. Men inte ens det räckte för att vi skulle märka något.

Jag har svårt att tro att någon ens skulle vara i närheten av att tro på en historia som denna men man vet ju aldrig. Det var inte så många år sedan som en taxichaufför frågade mig hur det kom sig att satelliterna inte krockade med stjärnorna när vi stod där i mörka natten.

Och visst, båda objekten ser ju ut att röra sig på samma höjd, långt där uppe. Att stjärnorna befinner sig tusentals miljarder kilometer bort medan våra satelliter snurrar runt på kanske 30.000 kilometers höjd går liksom inte att se.

Det vi inte vet så mycket om har vi inte alltid så särskilt lätt att bedöma.

Så den som vill uppleva en stunds tyngdlöshet så här efter jul rekommenderas istället en tur i närmaste simbassäng. Där känns julskinkans dragningskraft något mindre än på torra land. Även om också detta är en illusion, vilket märks när du väl tagit dig upp igen.

Dela med dina vänner

  • 2
  • 1
  • 0
  • 0