Under eller bara underlikt?

moder490

Det är inte lätt att bli ett helgon och vägen till helgonförklaring är lång. Och ska man bli ett helgon så krävs inte bara ett liv i Guds tjänst och många människor som vittnar om det.

I fallet med moder Teresa samlade den kanadensiske prästen fader Kolodiejchuk in 35.000 sidor med vittnesmål från 113 personer som han lade fram för Vatikanens helgonkommitté i augusti 2001.

Men sedan krävdes två mirakel.

Det ena inträffade i september 1998. Men innan vi kommer dit ska vi backa ett år, till 1997, då en kvinna vid namn Monica Besra i Västbengalen drabbades av en svår tumör i magen. En tumör som trots ett otal besök hos läkare inte gick att bota. I maj 1998 lades hon in på ett hem drivet av Missionary of charity, en orden grundad av moder Teresa, i staden Patiram.

När Monica Besra kom dit hade hennes mage svällt upp och gick för tillfället inte att operera.

Och så, den 5 september 1998, på dagen ett år efter det att moder Teresa gått bort, kände Monica Besra hur en stråle av ljus lösgjorde sig från ett foto av moder Teresa. Senare samma kväll band två systrar från orden ett band med en medaljong med en bild av moder Teresa runt midjan på henne. Och för första gången på månader kunde Monica Besra sova utan smärta.

När hon vaknade upp nästa morgon var tumören borta.

Undret har givetvis ifrågasatts och många, inklusive Monica Besras man, hävdar att tillfrisknandet berodde på den medicin som Monica Besra åt. Andra, som Vatikanens läkare, har pekat på att tumören var borta inom åtta timmar vilket i sig kan betecknas som ett mirakel.

Mirakel nummer två, och som alltså också tillskrivs moder Teresa efter hennes död, inträffade i Brasilien där Marcilio Haddad Andrino hade drabbats av flera bölder i hjärnan. Hans fru placerade då en bild av moder Teresa nära sin mans huvud och började be till henne varje dag.

I december 2008 fördes Andrino i ilfart till sjukhus efter det att han drabbats av svår huvudvärk men upplevde sedan hur värken försvann och en inre frid spred sig i hans kropp.

När läkare undersökte honom nästa dag var bölderna på väg bort och han förklarades frisk.

Den klentrogne kan peka på flera orsaker till att de båda sjuka blivit friska. Inte minst det faktum att mängder av andra sjuka säkert också bett till moder Teresa utan att bli fria från sina sjukdomar.

Men när antalet är stort nog är chansen också stor att några faktiskt blir friska av ena eller andra orsaken.

Och vi människor älskar träffar. De många som dött trots sin starka tro är aldrig lika intressanta.

Fotnot: Beskrivningen av de två undren har jag sammanfattat från en artikel i The India Express. Bilden ovan är tagen av TT.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

För att anknyta till politiska mirakel så kan väl utgången av Almstriden sägas ha varit ett slags mirakel. De utdömda träden står ju kvar ännu idag. Men inte ens ett Herrans mirakel av Moder Teresa lär kunna rädda politikernas anseende sedan man nu dristat sig till att såga ned Slussens älskade popplar...

Mulbert Skog, 03:58, 7 september 2016. Anmäl

Som icke-troende i allmänhet, och icke-katolik i synnerhet, känner jag mig fullständigt tillfreds med att låta den katolska världen ha dessa frågor helt för sig själva. Det är inte viktiga frågor ur ett världsligt perspektiv och denna så kallade helgonförklaring är varken till gagn för eller ett hot mot mänskligheten eller någon av oss personligen.

Kap Kennedy, 13:57, 5 september 2016. Anmäl

Det är en skandal att hon helgonförklarats. Se http://www.slate.com/articles/news_and_politics/fighting_words/2003/10/mommie_dearest.html eller https://www.youtube.com/watch?v=65JxnUW7Wk4.

Göran Ingvarsson, 10:02, 5 september 2016. Anmäl

Det är inte ofta det sker underverk av den kalibern, men därutöver finns ju såväl politiska helgonförklaringar som tekniska underverk i mängd.

Pelgert Månsson, 23:23, 4 september 2016. Anmäl

Jupiters sydsken fångat

jupiterpolarsken1609

Få naturfenomen kan mäta sig med polarskenet. De gånger jag har stått under en gnistrande stjärnprydd natthimmel medan norrskenet har dansat över mig är alla oförglömliga.

Men polarsken är inget som enbart hör jorden till. Också vårt solsystems gasjättar Saturnus, Uranus, Neptunus och Jupiter har ett rikt yttre liv där deras magnetfält fångar in solens partiklar och låter dem dansa.

Nu kommer de hittills mest närgångna bilderna av Jupiter då Nasas rymdsond ”Juno” efter fem års resa har börjat leverera foton som avslöjar detaljer som ingen tidigare sett.

”Juno” har också fångat Jupiters nordpol, något som görs för första gången. Och till skillnad från planetens midja, där långa band blivit dess signum för oss som haft nöjet att se planeten genom jordiska teleskop, så är nordpolen blåare och fylld av stormar.

Men det är ändå sydskenet som fångar ögat.

Bilden här ovan är tagen av rymdsondens infrarödkänsliga kamera och uppvisar ett polarsken inte olikt det som syns på jorden. För även här ligger polarskenet i en ring runt polerna som med jämna mellanrum rör sig så att dess yttre delar kan ses så långt ned som från södra Medelhavet.

Polarskenet är aktivt alla dagar på året, beroende på hur aktiv solen är. Men det är givetvis lättast att se när det är mörkt. Och ett antal gånger om året ses det också i södra Sverige som den 25 augusti då Ola Lewitschnik satt på akterdäck på familjens båt ”Frigg” på Söder Mälarstrand i Stockholm och strax före midnatt fångade det vackra norrskenet på bilden nedan.

sthlmnorrsken2016490

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Alla planeter olika men ändå lika.

John Johnstone, 21:04, 4 september 2016. Anmäl

Döda isvulkaner och salt som lyser

vulkan490_160902

Många minns säkert de mystiska vita områden som likt ficklampor lyste från asteroiden Ceres yta när rymdsonden ”Dawn” närmade sig för ett år sedan.

Nu börjar ”Dawns” datainsamlingen från småplaneten ge resultat och även om sonden aldrig landat kommer uppgifter om ovanliga mineraler på dess yta, vulkaner som verkar spy ut is och en tunn yttre atmosfär bestående av fruset vatten.

Småplaneten Ceres har en särskild ställning i det bälte av större och mindre stenar, berg och små månliknande objekt som rör sig i en bana mellan planeterna Mars och Jupiter. Asteroidbältet anses av många forskare som ett givet mål för en mänsklig landning inom en inte allt för avlägsen framtid.

En av de mest spännande himlakropparna är utan tvekan Ceres med sina 950 kilometer i diameter.

Några forskare, som publicerar sina resultat i det senaste numret av Science, menar att is transporteras upp till ytan från Ceres inre; i en del fall långsamt, i andra fall snabbt i samband med att Ceres träffats av en passerande rymdsten.

Och – genom en isvulkan.

Det forskarna har sett är en 17 kilometer bred och 4 kilometer hög vulkan som en gång har spytt ut is.

Vulkanen har döpts till Ahuna Mons och ska enligt Nasaforskaren Ottaviano Ruesch som lett gruppen, ha fått sitt utseende av det salta vatten som frusit till ett 4 kilometer högt berg.

Ahuna Mons verkar vara ett i tiden fruset minnesmärke och senast det trängde upp vatten ur vulkanen var för cirka 200 miljoner år sedan, enligt forskarna. Men vulkanen är unik, något liknande objekt har inte hittats i solsystemet tidigare.

Och så var det de vita fläckarna som fick människor över hela världen att spekulera om att de kunde vara signaler från ET riktade till ”Dawn” när sonden närmade sig Ceres.

Riktigt så spännande var det inte. De vita områdena har visat sig bestå av salt, inte olikt det salt som finns på havets botten i våra egna oceaner. Här verkar saltvattnet ha tvingats upp ur Ceres mot ytan genom en ännu okänd mekanism.

När solen lyser på det vita saltet reflekterar det starkt nog för att ses på stora avstånd.

Ceres är en spännande himlakropp och mycket återstår att upptäcka.

Bilden ovan är tagen av ”Dawn” och Nasa och föreställer Ahuna Mons.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Utomjordingarna kommunicerar kanske inbördes, mellan solsystemen och sina rymdskepp/kolonier via riktat, högintensivt laserljus i stället för med ålderdomliga radiovågor. Vi borde kanske skicka ut några laserpulser på måfå med ett kodat hälsningsmeddelande och litet turistinformation.

Pelgert Månsson, 00:45, 3 september 2016. Anmäl

Signal från rymden – är det ET?

planet160831

När ryska och italienska forskare upptäckte en oväntad signal från ett stjärnsystem i stjärnbilden Herkules i maj 2015 lade man locket på.

Det som skulle kunna vara ett tecken på en högteknologisk civilisation förblev hemligt. Något som utan tvekan kan få konspirationsinriktade nätanvändare att fumla efter tangenterna.

Men forskare är, oftast, ett försiktigt släkte och en signal är ingen signal. Om den inte upprepas.

Många minns den beryktade Wow!-signalen som nådde ett radioteleskop i Ohio den 15 augusti 1977. Efter 72 sekunder var den över – för att aldrig höras igen.

Den gången kom signalen från Skyttens stjärnbild och allt vi jordbor har kunnat göra med den har varit att skicka 10.000 twittermeddelanden som svar – 35 år senare. Dock utan att ha en susning om ifall det finns någon i andra änden.

Den signal som nu har tagits emot nådde det ryska Ratan-600-teleskopet i Zelentjukskaja den 15 maj förra året. Signalen kom från stjärnan HD164595 dit det är 95 ljusår.

Det enda vi vet om denna sol är att den är nästan exakt lika stor som vår egen och att den har åtminstone en planet som cirklar runt sig. En planet som kan liknas vid vårt solsystems Neptunus. Alltså en stor gasplanet där liv är rätt osannolikt.

Centralsolen är omkring 6,3 miljarder år gammal, alltså betydligt äldre än vår sol med sina 4,6 miljarder år.

Men, det finns inget som säger att HD164595 inte kan ha fler planeter. Och om signalen är av intelligent ursprung så kanske, kanske den har skickats ut från en av dem.

Om detta vet vi alltså inget ännu men forskarna bakom upptäckten manar till konstant bevakning av det avlägsna solsystemet, för kanske kan det komma en ny signal.

Är det nu en utomjordisk civilisation som vill göra sig känd? Kanske. Kanske inte.

Seth Shostak, mångårig undersökare av utomjordiskt liv vid Seti-institutet, konstaterar att signalen i sig avslöjar mycket om en eventuell avsändare. Eller rättare sagt problemen:

Om signalen skickats ut i alla riktningar för att fiska brett efter en mottagare då måste den ha haft en effekt på 100 miljarder miljarder watt. Alltså en kraftkälla som ligger bortom allt som vi människor i dag kan föreställa oss.

Om signalen var riktad mot oss för att väcka just jordbornas uppmärksamhet, räcker det med lite mer än en triljon watt. Vilket i sig är lika mycket som hela mänskligheten gör av med i energi.

Nu är det knappast så att de eventuella invånarna på någon planet runt HD164595 kan veta att vi finns till. De bor helt enkelt för långt bort för att ha kunnat registrera någon av våra egna signaler. Så tanken att ”de” skickat signalen mot lilla jorden är tveksam.

Seth Shostak är också mycket kritisk till hur forskargruppen har hanterat upptäckten av signalen. Tvärt emot alla internationella överenskommelser larmade inte det rysk-italienska teamet övriga forskarvärlden. Man höll tyst i över ett år.

Tanken är att övriga radioteleskop i världen snabbt skulle börja lyssna de också. Så blev det inte.

Och när astronomerna väl fick veta om det, för några dagar sedan, så kunde ingen höra ett knyst. För HD164595 har valt att inte upprepa sig. Precis som Wow!-signalen en gång i tiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Vår teknologiska utvecklingsnivå ligger förmodligen på stenåldersnivå med rymdmått mätt och oss i fatet vid ansatserna till att upprätta en fruktbärande dialog med våra utomjordiska partners.

Mulbert Skog, 23:11, 31 augusti 2016. Anmäl

Jorden har fått en ny granne

proximacentb1608

När jag började intressera mig för amatörastronomi i slutet av 1960-talet (längesedan!) fascinerades jag av att det var 4,2 ljusår till solens närmaste granne i rymden. För en tioåring var det långt. Och det är det väl fortfarande även om universums gränser hela tiden har flyttats utåt.

Men Alpha Centauri blev den första fyrbåken på vägen ut i kosmos. Ett solsystem bestående av tre stjärnor varav den som ligger närmast gjorde fått det givna latinska namnet Proxima Centauri, en röd dvärg, där proxima betyder närmast. Stjärnsystemet är rätt märkligt eftersom Proxima rör sig i en bana runt de två andra Alfa Centauri A och Alfa Centauri B som i sig nästan har smält samman till en enda stjärna.

Då, 1968, hade ingen en aning om vad som fanns att upptäcka runt de tre stjärnorna och den allmänna upfattningen var snarast att det inte fanns något att upptäcka. Tanken på ett universum där planeter var vanliga hade ännu inte slagit igenom.

Det har den nu.

Ändå var det med viss förvåning som astronomerna 2012 upptäckte att Alfa Centauri B hade en planet cirklande runt sig. Lite större än jorden men också lite för nära sin moderstjärna för att kunna härbärgera liv.

Nu har planeten fått sällskap av ännu en, den här gången cirklande runt Proxima Centauri och betydligt intressantare! Storleken är något lite större än jordens och avståndet till den röda dvärgen betydligt bättre för eventuellt liv ska kunna bildas. Planeten, upptäckt av astronomer vid det europeiska La Silla-observatoriet i Chile, har fått namnet Proxima b och rör sig i vad man på astronomlingo kallar Guldlockzonen, alltså det område som inte är för varmt, inte för kallt utan alldeles lagom för att vatten ska kunna flyta och därmed liv, som vi känner det, ska kunna uppstå. Kanske skulle vi lika gärna kunna kalla den svenskzonen där allt är lagom.

Proxima b är lik jorden på fler än ett sätt. Den består av sten och har en temperatur på ytan som om planeten också har atmosfär, vilket man inte vet, skulle bli mellan 31 och 40 grader Celsius. Inte så illa. Har Proxima b däremot ingen atmosfär blir det värre. Då hamnar temperaturen på lika många grader minus.

Planetens upptäckare menar att den också rör sig i en bana som låser dess ena sida mot solen och den andra mot mörkret åt andra hållet.

Lätt problematiskt är att dess sol, Proxima Centauri, inte bara förser den jordlika världen med värme utan också bestrålar den med ultraviolett ljus kanske 100 gånger starkare än vad jorden får utstå. Inte så bra. Om man inte lever på andra sidan av klotet.

Men. Här kan finnas liv, det säger en rad astronomer.

Ännu så länge vet vi alldeles för lite om denna nya planet förutom att den skapar drömmar och nyfikenhet. En jordliknande planet så nära oss! Skulle vi försöka resa dit finns det anledning att packa ordentligt. Färden kan ta upp till 70.000 år.

Kosmos är stort. Även när det handlar om våra grannar.

Bilden ovan är en teckning av ESO/M som visar hur det kan se ut på Proxima b:s yta och himmel. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

I framtiden kommer man med all säkerhet att parallellkoppla tusentals teleskop i rymden för att utforska andra planeter och galaxer i detalj. Det är bara en fråga om uppskalning. Några andra resor förefaller inte meningsfulla eller genomförbara. Man behöver inte klappa de där gröna varelserna. Det vore tillräckligt att studera dem på (behörigt) avstånd.

John Johnstone, 03:43, 27 augusti 2016. Anmäl

Det mest intressanta med Proxima B är att nu börjar det finnas något att resa till vid våra närmaste stjärngrannar. Utvecklingen av teknologier för interstellära resor har alltid hämmats av det faktum att det inte finns några mål. Varför satsa enorma resurser på något man inte vet om man någonsin kommer att kunna tillämpa praktiskt? Men en planet strax över 4 ljusår bort, och som går att landa på, erbjuder plötsligt ett överkomligt mål.

Kap Kennedy, 08:54, 26 augusti 2016. Anmäl

Planeten som fick bli dvärg

pluto1608blogg490

I dag är det tio år sedan planeten Pluto blev dvärgplaneten Pluto något som jag minns att jag sörjde. Och många med mig blev upprörda över att vårt solsystem plötsligt bara kom att ha åtta istället för nio planeter och skolböcker fick skrivas om. Vi människor har en lätt dragning mot det konservativa och det vi en gång lärt oss vill vi inte gärna ha ifrågasatt.

Och det finns de som vägrar godta den internationella astronomiska unionens dom över Pluto. I upptäckaren Clyde Tombaughs delstat, New Mexico, har man klubbat igenom en lag som säger att Pluto är en planet varje gång som den passerar över delstaten. Så fiffigt! Att devalvera Pluto vore att devalvera minnet av delstatens store son.

Bilden ovan är en teckning och visar en del av planetens ytan som Clyde Tombaugh aldrig kunde ha anat den då han upptäckte en liten ljusprick i sitt teleskop i Flagstaff i Arizona (där jag och familjen gjorde ett besök i somras). Och det sägs att man valde namnet Pluto och dess beteckning PL för att hedra en annan astronom, verksam vid just Lowellobservatoriet på Mars Hill i Flagstaff, nämligen Percivall Lovell vars initialer alltså skulle ha dolts i namnet.

Att Pluto döptes till Pluto beror inte på Walt Disneys gula hund som också såg dagens ljus 1930. Istället var det sannolikt tvärtom – Disneys tecknare tog intryck av den nya planeten. Namnet bestämdes efter en omröstning bland personalen på Lowellobservatoriet som fått tre alternativ att välja från: Minerva, Cronus och Pluto. Och Pluto, underjordens gud, hade i sin tur föreslagits av en 11-årig skolflicka från Oxford i England, Venetia Burney, som intresserade sig för klassisk mytologi.

Pluto är en mycket liten himlakropp, med en massa bara 0,2 procent av jordens och en yta stor som Rysslands, och det är inte svårt att förstå att den tappat sin planetstatus. Men det är trots allt inte litenheten i sig som gjort det. För det finns tre kriterier som gör att man får kalla en planet för en planet:

Den ska kretsa kring solen.
Den ska vara rund och ha fått sin form genom sin egen gravitation.
Den ska ha rensat området omkring sig från mindre objekt.

Pluto uppfyller de två första men inte det tredje kriteriet.

Nu är Pluto trots detta en intressant plats, något rymdsonden ”New Horizons” upptäckte när den började sända tillbaka bilder till jorden 2015. Där ser man en himlakropp som mest liknar en frusen men lätt krackelerad biljardboll med stora områden av kvävebaserad is som 98 procent av ytan och en och annan krater.

Forskare på jorden som studerat sondens bilder och mätdata tror att det kan finnas flytande vatten under ytan. Man har också kommit fram till att lilla Pluto är geologiskt aktiv – vilket var en överraskning.

Så vad blev det då av Pluto när astronomerna bestämde att den inte längre fick vara jordens like? Jo, den blev vad vi i dag kallar en plutoid, en dvärgplanet som i sällskap av bland andra Eris, Makemake och Haumea rör sig i banor utanför Neptunus i vad som kallas Kuiperbältet. Där, i utkanten av vårt solsystem men ändå inte helt ensam, tror jag att Pluto har det bra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Själv har jag tvärtom alltid tyckt att det nya kriteriesystemet var och är en god idé. Även om det "degraderade" Pluto fick istället exempelvis Ceres en ny och, om man vill se det så, mer upphöjd roll i himlakroppskaran. Vilket den ju har förtjänat. Visserligen misstänker jag att planetkriterierna snart kommer att behöva formuleras om en gång till, men även då tror jag man kommer vilja (och behöva) fortsätta skilja mellan "riktiga" planeter och dvärgplaneter.

Kap Kennedy, 09:08, 25 augusti 2016. Anmäl

Planeten, eller "hundplaneten", gav i sin tur namn åt det nya grundämnet plutonium.

Pelgert Månsson, 01:01, 25 augusti 2016. Anmäl

11 september och pseudofysiken

livet490cs

I dag fick jag boken ”Livet – med kvantfysiska glasögon” i min hand och många av er som läser detta har redan läst DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunthers kritiska granskning av boken.

Och den gjorde mig nyfiken. För här har vi ett författarpar, Mikael Säflund och Titti Nordieng som påstår att sjukdomar inte finns (mer än i våra huvuden möjligen) och att kvantfysiken bevisar att de mest märkliga saker fungerar.

Eftersom jag själv är intresserad av astronomi och rymden, men också av konspirationsteorier, fastnade jag för ett påstående på sidorna 50 och 51. Där slår författarna fast att två amerikanska satelliter (Geos 8 och Geos 10) under terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 registrerade en kraftig förändring av jordens magnetiska fält som i sin tur skulle ha orsakats av den känslostorm som gick genom vår planets invånare när attackerna blev kända.

Författarna slår fast: ”Vi kan med våra jordiska hjärtan påverka jordens magnetfält.”

Skräcken fick jorden att flämta.

Som bevis för detta påstår Säflund och Nordieng att de båda satelliterna under terrorattacken visade ”ett nytt mönster” i det jordmagnetiska fältet med en första topp 15 minuter efter det att det första planet flög in i det första tornet. Och inte nog med det:

”I takt med att nyheten spreds över världen och gjorde fler människor medvetna om vad som hänt stärktes jordens magnetfält.”

Författarnas slutsats är att vi människor genom våra inneboende krafter stärkte jorden magnetfält i en stund av kris. Dessutom påstår författarna att studier av mätningar längre tillbaka i tiden också skulle ha visat liknande mönster vid stora katastrofer.

Så är detta sant?

Nix.

När forskaren Ben Goldacre, med den mycket läsvärda sajten Bad Science, undersökte detta fann han samma mönster med tydliga variationer i jordens magnetfält under en slumpvis utvald månad (juni 2001). När han valde ytterligare ett par månader visade kurvorna samma typ av variation. Utan att några katastrofer ägt rum på jorden.

Den 11 september 2001 var helt enkelt en normal månad för jordens magnetfält. Den skilde sig inte på något sätt från vilken annan månad som helst. Kurvornas naturliga rörelser bekräftade ett önsketänkande men inget reellt fenomen.

Så varför för Säflund och Nordieng denna myt, som punkterats för flera år sedan, vidare till sina läsare? Uppgifterna är oerhört lätta att kontrollera och jag kan bara hoppas att det beror på ren lathet och inte på att författarna vill få sina läsare att tro på deras dåligt underbyggda ”fakta”.

Å andra sidan utger sig boken för att vara vetenskaplig – vilket den absolut inte är. Här möter vi pseudovetenskap och new age-tankar på sitt allra tydligaste sätt. Rötterna står att finna i Gary Zukavs ”De dansande Wu Li-mästarna” och Rupert Sheldrakes ”Mot en ny livsvetenskap” som båda sålde bra och vars tankar fått fäste bland new age-intresserade.

Jag har inte läst hela boken ännu. Arbetet i övrigt hindrar mig. Men med tanke på det som sagts om boken och exemplet ovan så finns det all anledning att varna för den. Om man sprider påståenden som dessa så gäller det att veta vad man talar om.

Och när man får rådet att expandera sitt medvetande och gå utanför sin kropp genom att säga ”I now go non local”, och på det sättet bli en del av alltet, ja då undrar jag om författarna själva verkligen tar sin bok på allvar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Att författarna på föregivet vetenskapliga grunder utlovar effektiv cancerbehandling, drömboende åt alla etc innebär skadlig och vilseledande marknadsföring. Juridiken är glasklar. Man kan inte heller utesluta uppretade protester när löftena inte visade sig hålla. Förlaget bör göra det enda rätta och på ett snyggt sätt försöka avsluta den här olustiga kommersen i tid. Pengarna tillbaka med andra ord.

Pelgert Månsson, 13:57, 23 augusti 2016. Anmäl

Gammal religiös skåpmat säljer fortfarande som smör.

John Johnstone, 06:44, 23 augusti 2016. Anmäl

Niku går sin egen väg

Eftersom nästan allt som snurrar runt solen rör sig i samma plan, ungefär som en enda stor lp-skiva där spåren är planeternas banor, så reagerar astronomer direkt när ett objekt bryter mot detta.

Och det är precis så som solsystemets nyaste invånare beter sig. Ett objekt som är 200 kilometer i diameter (på ett ungefär) och som getts smeknamnet ”Niku” av den kinesledda forskargrupp som upptäckt den och vars resultat publicerades i förra veckan.

Niku betyder ”en som gör uppror” på kinesiska vilket är en bra sammanfattning av det forskarna hittat med hjälp av ett teleskop på Hawaii.

Niku är inte ensam om att röra sig lite konstigt och nu tror forskargruppen att det kan finnas mängder av liknande objekt som följer i Nikus bana – som lutar 110 grader mot de övriga på lp-skivans normalplan.

Att alla planeter och en hel del annat i vårt solsystem rör sig i samma plan beror på hur solsystemet en gång bildades – en snurrande skiva av gas som till slut gav oss solen och planeterna. När skivan roterade kom det mesta i materieväg att samlas i ett enda plan och där befinner sig vår jord och de andra planeterna sig fortfarande.

Så allt som inte följer i våra spår måste ha råkat ut för något under sin historia. Frågan är bara vad. Kanske har de påverkats av ett hittills okänt, och stort, föremål långt där ute i vårt solsystems yttersta mörker.

Men ännu så länge är bevisen få för att det finns många som Niku och därmed en Planet X eller något liknande. Jakten på hans eventuella kamrater har bara börjat.

Tills vidare går Niku sin egen väg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Den borde rätta in sig i ledet genom påverkan från jätteplaneterna och det går kanske att verifiera.

G Jonsson, 02:05, 14 augusti 2016. Anmäl

Vad hände på himlen den 6 augusti?

Vad var det som hände på himlen i lördags? Är det enkla svaret att perseiderna, årets stora meteorregn, redan börjat synas många dagar för tidigt? Eller är det något annat som flera personer sett? Och hör de tre händelserna över huvud taget ihop?

Om vi börjar med perseiderna så är det ett troget stjärnfallsregn som brukar ha sitt maximum den 12 augusti och som jag sett många gånger sedan jag började spana mot himlen i början av 1970-talet.

Oftast är det ett ganska stilla ”regn” med någon meteor i minuten. En och annan av lite större kaliber men de flesta rätt små och ljussvaga.

Men i år, då räknar astronomerna med fördubblad intensitet med upp till 200 meteorer i timmen. Så det kan mycket väl löna sig att gå ut vid midnatt när vi nu närmar oss den 12 augusti. Själv tänker jag absolut göra det.

Stjärnfallen (som ju är små gruskorn från kosmos) börjar visa sig några dagar före maximum men frågan är om det inte redan har börjat. För på lördagskvällen, den 6 augusti, syntes något från Vallentunatrakten som går utanpå det mesta när det gäller perseiderna.

Anders Grundel befann sig på Sormenvägen i Vallentuna och när jag pratar med honom berättar han för mig hur han klockan 23.33 tillsammans med sin flickvän och hennes dotter satt i trädgården då dottern fick se ett stjärnfall.

– Vi tittade upp men såg ingenting förutom en satellit. Sedan kom det några stjärnfall.

Sedan brakade det loss:

– Det vi såg liknade inget vi sett förut, det var som om någon hade kastat en näve grus över himlen, berättar han. Det vräkte ned stjärnfall i sydsydost.

Och ”näven med grus” lyste i form av mängder av fallande stjärnor på en ganska liten del av himlen. Efter någon minut var allt slut med några få eftersläntrare och himlen blev som vanligt.

Det var som att någon hade satt på en vattenspridare med strilmunstycke. Och nästan direkt stängt av den. Anders Grundel har svårt att uppskatta hur många stjärnfall de såg, men det var nog många för att bli till ett oförglömligt minne.

Fyrtio minuter tidigare inträffade något annat på himlen i Täby.

I en rapport till UFO-Sverige skriver en kvinna hur hon befann sig i Skarpäng klockan 22.50 då hon och hennes familj blev vittnen till något som de beskriver så här:

”I går kväll (6 augusti) blev familjen vittne till något lustigt ljusfenomen. Det såg ut som ljusblixtar ovanför molnen. Ibland blev det som strålar i rund form men mest snabba ljusformationer. Vi spekulerade om det var en stark strålkastare men avfärdade det snabbt då det dessutom kom från olika håll. Sen tänkte vi norrsken ovan molnen men vi vet faktiskt inte vad det var. Höll på i 45 minuter. Det var alldeles tyst.”

Strålkastare? Svårt att säga. Norrsken. Nja.

En ännu ovanligare är händelsen som inträffade öster om Södertälje och där har jag valt att låta observatörerna vara anonyma. Händelsekedjan är helt enkelt mycket ovanligt och det hela pågick i ett par timmar.

När jag talar med kvinnan, som är i 25-årsåldern, berättar hon hur hon och hennes sambo fick se flera moln som rörde sig upp från horisonten i öster. Klockan var 18.30 på lördagen. Efter en stund inträffar något ovanligt:

– Vi kunde se hur det bildas ansikten i molnen, mycket detaljerade och som målade på himlen, berättar hon. Det var som att ansiktena målades av lysande punkter i molnen.

Efter en stund kom det fyra stråk av moln från söder. Också där kunde paret se hur bilder hela tiden dök upp. Till slut gick paret in för att äta utan att ha förstått vad det var som hände på himlen.

– Vid 22-tiden hade vi gått ut igen och då såg vi något bakom molnen som liknade en boll av ljus som flög över himlen. Och då ser vi ljus överallt på himlen. Och det är aktivitet på himlen hela natten.

Till slut ringer de efter en släkting och tillsammans ser de hur bilderna fortsätter att bildas.

– Vi tittar på nyheterna men ingen annan verkar ha sett det vi har upplevt så vi går och lägger oss. Men jag kan inte sova utan går upp för att dricka vatten. Då är klockan ungefär tre på morgonen och när jag tittar ut mot trädgården ser jag gestalter i träden.

– Jag ropar på min sambo för jag tror att jag ser fel. Men vi ser båda gestalter i träden och i buskarna. Och ljusen är kvar på himlen som fortsätter att fara ned mot träden på andra sidan. Det blir som en svärm av flera ljuspunkter.

Men det är inte slut med det.

– Då jag tittar mot sjön ser jag hur det bildas något som liknar undervattensstormar som kommer närmare och närmare land. Under vattenytan lyser det fina orange punkter och några gestalter verkar gå på vattnet. De är kanske 150 meter ifrån oss, berättar kvinnan.

När en av dem ställer sig och tittar rakt mot mannen och kvinnan blir de riktigt oroliga.

Till slut ringer paret Södertäljepolisen som kommer till platsen med en hundpatrull vid 04.15-tiden på morgonen. Men patrullen och hunden märker inget ovanligt. Under tiden kan paret se hur åtminstone en ”varelse” fortfarande är kvar på platsen. Till slut åker patrullen utan att ha kunnat göra något ingripande.

– Jag kan tänka mig att det inte är lätt att ta det här på allvar. Men till slut blev vi så rädda att vi åkte till en släkting och bodde över där, berättar kvinnan.

Något svar på vad som hände har jag inte. Inte ännu i alla fall. Men en vittnesberättelse är bara början på en utredning.

Om någon av bloggens läsare har sett något som kan förklara händelserna den 6 augusti eller har gjort andras egna iakttagelser så skriv gärna en rad.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det är väl uppenbart att man observerat fyrverkerier genom kvällsdimman och sedan har rökpuffarna stigit uppåt och bildat "figurer". På litet avstånd hör man inte knallarna. Det är ganska vanligt med fyrverkerier numera, och till detta kommer lasershower av olika slag.

John Johnstone, 10:56, 25 augusti 2016. Anmäl

Beskrivningen liknar något som jag såg i södra Frankrike för några år sedan i början av augusti, men innan tiden för Perseiderna. Himlen var mulen, men i molnen såg jag något som såg ut som hundratals stjärnfall (meteoriter) samtidigt. Inget rapporterades i media om händelsen. Det hela upphörde efter kanske en kvart.

Lennart Göranson, 00:03, 14 augusti 2016. Anmäl

I dessa mobiltider då kameran alltid finns till hands kunde man förvänta sig mer pålitliga UFO-rapporter. Den kameralöse UFO-rapportören får problem med trovärdigheten. I det aktuella fallet verkar rapportören ha sett stjärnfallen men fantasin skenat iväg i upphetsningen. Perseiderna passar inte alltid tidtabellen och det var kanske maximum som inträffade.

G Jonsson, 12:23, 9 augusti 2016. Anmäl

Jag kan bara säga att ni hade en närkontakt av tredje graden.Har varit med om det sjölv

Bosse Lundgren, 23:40, 8 augusti 2016. Anmäl

Jättesmällen kanske förklarad

Kanske var det ett flygplan trots allt. Den kraftiga smällen som fick hus att skaka i grunden i Trosa skärgård den 11 april 2015. Jättesmällen hördes miltals och öronvittnen spanade förgäves efter ett svar. Och sedan följde flera rapporter.

Gissningarna spände från militära minor till jordbävningar och överljudsbangar från jaktflygplan. Men, svenska flygvapnet nekade till att man varit ens i närheten. Och den oerhört kraftiga smällen fick många att tveka när det gällde den förklaringen.

Men kanske var det ett flygplan trots allt. Fast kanske inte nödvändigtvis ett svenskt.

I vilket fall fick en stor del av Gotland känna på två kraftiga smällar vid 14-tiden i fredags (29/7) och en man i Burgsvik, Lasse Lindell, berättade då för Hela Gotland att de båda smällarna kändes ordentligt:

– Det var rejält kraftiga smällar. Jag trodde aldrig att det kunde skaka så mycket i marken av en ljudsmäll, berättade han för tidningen.

Den här gången bekräftade Försvarsmakten att det var två Gripenplan som gått igenom ljudvallen och orsakat smällarna.

– När de drog på lite orsakades de här kraftiga smällarna, som blev ovanligt höga, sa försvarsmaktens presstalesman Mikael Abrahamsson till Hela Gotland.

En DN-läsare som också befann sig på östra Gotland mejlade följande beskrivning till mig:

Det var två rejäla smällar med tryckvåg som kändes i näsan och i kroppen, men jag upplevde inte att marken skakade”, skriver han.

Att en ljudbang kan få hus att skaka fick jag själv bekräftat när jag besökte det lilla samhället Rachel i Nevadaöknen, några mil från Area 51 tidigare i sommar. Där träffade jag ägaren till Little A’Le’Inn, Pat Travis, som berättade hur ett av de flygplan som flygs från Area 51 hade sprängt ljudvallen dagen före:

– Jag trodde hela huset skulle rasa, berättade hon.

Så visst kan det smälla ordentligt när ett flygplan passerar. Men det är inte alltid man kan se den som orsakar smällen. Särskilt inte när de kommer från Area 51.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0