Gåtan Kölmjärv – 70 år i dag

Bartoll1946

Den 19 juli är ett viktigt datum när det gäller ufofenomenet. Och för mig personligen. Det var då, för 70 år sedan i dag, som den kanske mest gåtfulla händelsen under den så kallade spökraketvågen 1946 ägde rum.

Inom fyra timmar rapporterade skrämda ögonvittnen hur fyra okända föremål störtade i vattnet framför dem. Och det på fyra olika platser i Sverige: Vassarajärvi utanför Gällivare, Kattisträsket och Kölmjärv i östra Norrbotten samt Marmen utanför Söderhamn.

Jag har intervjuat ögonvittnen på samtliga platser men den krasch som jag ägnat mest uppmärksamhet är den i Kölmjärv väster om Överkalix.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den här sommaren. Vid sjön Kölmjärvs strand arbetade Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson med höslåtter. Klockan var 11.45 och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut när jag intervjuade honom nästan 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot stranden. Efter några minuter var han framme vid nedslagsplatsen med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

Under ett par veckor arbetade militära utredare under ledning av dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden. Bartoll är i dag borta, som så många andra som bevittnade händelsen eller var med och undersökte den, men jag hann göra flera intervjuer med honom under 80-talet.

Samma dag som Bartoll anlände kom också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och från en flotte kunde Bartoll och hans mannar se hur morän och stenar från djupare lager hade tvingats upp mot ytan. Allt pekade på en undervattensexplosion.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

– Till en början hade vi minsökaren ombord på flotten men den gav mycket dåligt resultat, berättade Karl-Gösta Bartoll. Sjön var två meter djup vid nedslagsplatsen och det var helt enkelt för djupt för att den skulle ge något utslag.

Någon spökraket hittades aldrig. Inte i Kölmjärv eller i någon av de tre övriga sjöarna som fått besök denna dag.

När jag frågade Karl-Gösta Bartoll om det trots allt kunde vara så att de många ögonvittnena sett i syne och om han tvekade om att ett nedslag ägt rum svarade han:

– Det var aldrig någon tvekan. Men om vi hade hittat den så utgick jag från att vi skulle ha hemlighållet detta för byborna.

Spökraketernas gåta är lika stor i dag som då för 70 år sedan.

Fotnot: Bilden ovan föreställer Karl-Gösta Bartoll på flotten på Kölmjärv och negativet till den fick jag av honom innan han gick bort.

Dela med dina vänner

  • 220
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-4 av 4

Det hela bygger kanske på en påhittad historia som rapporterades i media och sedan kopierats av andra som sagt sig ha observerat samma sak vid samma tidpunkt... Har man däremot (minst två) oberoende och identiska utsagor kan man utgå ifrån att folk inte fabulerat. I så fall var det ett hemligt raketprojekt av beskrivningen att döma, case closed. Några upphittade metallfragment, med eller utan hammaren och skäran, kunde ändå ha ett kuriosavärde.

John Johnstone, 02:44, 21 juli 2016. Anmäl

Ryssarna hade kanske hunnit utveckla en enklare prototyp som lätt for vilse, men frågan är om de alls vill vidgå några historiska pinsamheter och då man kan man ju inte veta om de avfyrade någonting. Men man har tydligen att göra med oidentifierade raketer av oväsendet att döma, inte några ljudlöst svävande objekt, men kossorna hade kanske reagerat likadant på bägge.

John Johnstone, 21:19, 19 juli 2016. Anmäl

Hej, John! Vi har givetvis tänkt i de spåren men ryssarna sköt inga raketer under 1946. Dessutom lämnade de tyska V-bomber som kraschade i Sverige under kriget flera ton med skrot efter sig. Någon bra förklaring finns ännu inte på spökraketerna, vilket gör dem till ett ufofenomen. Men som du säkert vet betyder ufo bara oidentifierade flygande objekt och har inget med spekulationer om övernaturligheter att göra.

Clas Svahn (Webbsida), 20:06, 19 juli 2016. Anmäl

Ryssarna hade väl börjat konstruera raketer med hjälp av tillfångatagna tyska raketexperter vid den tiden, och raketerna av V1-typ e d kan ha varit avsedda för finnarna men kommit ur kurs. Ett Finland som ryssarna just då slutit fred med, en "fred" som till en början syftade till samma utveckling som i Östeuropa och man försökte därför sätta press på finnarna på olika sätt. Några "övernaturliga" observationer gjordes väl inte i sammanhanget, varför UFO-teorin kan anstå.

John Johnstone, 17:52, 19 juli 2016. Anmäl

Nytt superöra mot kosmos

I dag, den 16 juli, öppnades ännu ett fönster mot kosmos. Eller ska man kanske säga, ett superöra som kan lyssna bortom den gräns människan hittills kunnat upptäcka.

Radioteleskopet MeerKAT nära den lilla staden Carnarvon 600 kilometer norr om Kapstaden i Sydafrika tog emot de första signalerna från ett område där forskarna tidigare kände till 70 galaxer.

Och resultatet blev över förväntan. Istället för 70 kunde radioteleskopet ”se” 1.300!

MeerKAT är ännu inte färdigbyggt och kommer när allt står klart att bestå av 3.000 paraboler utspridda över ett en kvadratkilometer stort område. Dagens fantastiska resultat gjordes med 25 procent av den kapacitet som MeerKAT kommer att kunna visa upp någon gång under 2020-talet.

Ytterligare ett kluster med paraboler byggs för närvarande i Australien.

Frågan är då hur många flera galaxer än de 1.300 som registrerades i dag som kommer att visa sig när allt står klart. Forskarna säger att dess fulla kapacitet kommer att överträffa de mest sofistikerade instrument som i dag finns 10.000 gånger.

Klart är att kosmos vimlar av vintergator liknande vår egen. Var vi än tittar förvandlas det som ser ut som mörker till myriader av galaxer, vardera innehållande upp till 200 miljarder stjärnor. Många av dem med planeter omkring sig.

Mörkret består egentligen av ljus, ljus som mattas av så mycket innan det når oss att vi inte ens kan ana det med våra ögon.

Den jättelika parken av paraboler, riktade mot himlen långt bortom de tevesändande satelliternas banor, ska inte bara upptäcka nya galaxer utan också svarta hål, mörk materia och annat som vi i dag inte ens känner till.

Och öronen ska riktas mot universums yttersta gräns, nästan 14 miljarder ljusår bort.

Dela med dina vänner

  • 57
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Avstånden i universum är nog medvetet valda för att våra paraboler inte ska kunna ta emot utomjordingarnas reality shower på TV.

G Jonsson, 10:52, 17 juli 2016. Anmäl

Krabbnebulosan i nytt ljus

width="490"

Det som ser ut som ett flygande tefat på villovägar är i själva verket resultatet av en enorm kosmisk katastrof. Och den allra innersta delen av en himlaexplosion 6.500 ljusår ifrån oss.

Fotot här ovan är taget av rymdteleskopet Hubble och är sammansatt av tre bilder tagna med tio års mellanrum. En fotografisk prestation av det trogna teleskopet som sedan 1990 befunnit sig i en bana runt jorden.

Hubble har riktat sin kamera mot den så kallade Krabbnebulosan i stjärnbilden Oxen som bildades 1054 sedan en stjärna exploderat och förvandlats till det astronomerna kallar för en neutronstjärna.

Explosionen var så kraftfull att det mesta av stjärnan kastades ut i rymden och kvar blev bara neutroner. Det som en gång var en stjärna förvandlades till en himlakropp några tiotals kilometer i diameter men med samma massa som vår egen sol. Tungt och litet.

Och runt stjärnan ett moln av gas.

Själva stjärnan går inte att fotografera, den är alldeles för liten. Men Hubble har lyckats fånga området närmast omkring den. SN 1054 (som stjärnan kallas) har sedan genom sin rörelse skapat det regnbågsskimmer som syns i bilden.

SN 1054 själv roterar också – svindlande 30 gånger per sekund.

I vanliga fall brukar Krabbnebulosan se ut som på bilden längst ned i den här bloggen. Också den bilden tagen av Hubble. Där syns hela nebulosan och all den gas som kastades ut i samband med explosionen 1054.

Det Hubble nu har kunnat fånga är vad forskarna beskriver som den blålysande gas som omger neutronstjärnan och vars färg orsakas av de elektroner som snurrar runt med hastigheter inte långt från ljusets.

En häftig bild är det och åter kan man konstatera att rymden är full av underbara och lätt skrämmande saker.

Foto: Nasa/Esa

krabbnebolanhela1607

Dela med dina vänner

  • 19
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

kosmisk katastrof? Krabbnebulosan är ett naturligt fenomen i universum. Människorna på jorden är nog mer en kosmisk katastrof.

Peranders Dahlström, 09:49, 8 juli 2016. Anmäl

Ufodagen och jakten på TOI

Den internationella ufodagen närmar sig även om jag personligen har svårt att förstå varför just den 2 juli skulle passa in på den beteckningen. Givetvis finns det en koppling till det mest uppmärksammade av alla ufofall i världen, kraschen av ett okänt föremål utanför Roswell i New Mexico 1947.

Det är bara det att ingen är riktigt säker på exakt när kraschen inträffade.

Det är också omtvistat vad detta okända föremål var. Många menar att det var resterna av en störtad – och topphemlig – jätteballong som användes för att upptäcka ryska atombombsförsök. Och en hel del tyder på det.

Andra vidhåller att det var ett utomjordiskt rymdskepp och att dess besättning, om den klarade sig, fortfarande hålls i ett underjordiskt rum på Area 51 i Nevadaöknen. Här är bevisen inte lika starka.

Själv skulle jag ange den 24 juni som datum för en internationell ufodag. Det var då, 1947 det också, som privatpiloten Kenneth Arnold observerade nio halvmånformade föremål flyga i närheten av Mount Rainier. Eftersom dessa flög som när man ”kastar macka” med en sten över en vattenyta så tyckte en rubrikmakare att ”flying saucers” var ett passande namn.

Därmed föddes beteckningen flygande tefat.

Nu är det knappast någon som säger flygande tefat längre utan det är ordet ufo som används. Oidentifierade flygande föremål helt enkelt. Beteckningen infördes av det amerikanska flygvapnet på 50-talet för att hålla koll på sådant som inte alltid var så enkelt att identifiera.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och det som var en förkortning, UFO, har sedan flera år blivit ett ord, ufo. I dag finns också en rad begrepp som betyder samma sak. Bland annat UAP, unidentified aerial phenomena, oidentifierade luftfenomen.

Men också en helt annan och lite spännande förkortning som nyligen kom fram då den kanadensiske ufoundersökaren Victor Viggiani presenterade en serie dokument vid en ufokonferens i Ontario i Kanada.

Viggiani hade lyckats få den nordamerikanska luftövervakningen, Norad, att lämna ut uppgifter om hur ofta oidentifierade flygande föremål registreras på radar över Nordamerika. Och det är ganska ofta.

Enligt dokumenten, vars innehåll var delvis överstruket av säkerhetsskäl, registrerade Norad i genomsnitt 1.800 oidentifierade fenomen över USA och Kanada varje år under de senaste fem åren. Vid 75 tillfällen skickades jaktflyg upp för att försöka identifiera dessa.

Vad de okända egentligen visade sig vara framkom inte av dokumenten, inte heller hur ofta man lyckades identifiera det som till en början var okänt.

Så vad kallar Norad då dessa föremål och fenomen? Jo, TOI, Tracks of interests. Alltså Spår av intresse. Spår på radarskärmen alltså. Föremål eller fenomen som är tydliga nog för att väcka uppseende.

Kärt barn har alltså många namn vilket inte gör det enklare att förstå vad som ligger bakom några av dessa bokstavskombinationer.

Fotnot: Norad står för North American aerospace defense command och är en gemensam organisation för USA och Kanada.

Dela med dina vänner

  • 227
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Änglamöten i ny bok

iwss

För Inger Waern är det ingen tvekan. Änglar finns och de är sändebud från Gud. Om detta har hon berättat i flera böcker sedan hon under en lång rad år samlat in svenskarnas upplevelser av, och möten med, änglar.

När Inger Waern nu kommer med ”Himlen öppnar fönstret” (Semnos förlag) har den undertiteln ”Änglavakt, dramatik, humor och inre övertygelser”.

Och hennes inre övertygelser är starka. Boken är en personlig skildring av författarens väg genom livet, en väg som kantats av prövningar, tecken och även möten med änglar. Vi får läsa om hennes tidiga ungdom med daglig mobbning.

Så här i efterhand ser hon hur en gudomlig kraft hjälpt henne när allt varit som svårast och hur änglar gripit in och till och med räddat hennes liv när hon var nära att krocka med en mötande bil.

Vid ett annat tillfälle får författaren hjälp av en osynlig hand att komma upp efter en svår omkullkörning på skidor.

Vid ett tillfälle ser hon också ett kors som från sin position på himlen sänder ut strålar. En annan gång ett klot stort som en pingisboll inne i rummet. Men kanske starkast av allt, en inre röst som i juni 1993 uppmanade henne att börja samla in människors berättelser om gudomliga ting.

Den rösten skulle komma att resultera i fyra böcker.

Mötet med ängeln kom en novemberdag i början av 1990-talet, hemma i sitt eget sovrum: ”En vinge såg jag tydligt och den var skinande vit med tydliga vingpennor, precis som en fågelvinge ser ut”, skriver hon.

Det vore enkelt att säga att denna den femte är en bok för redan frälsta, men det är också en bok fylld av vittnesbörd om hur livet bjuder på oväntade överraskningar.

Och man kan se på ”Himlen öppnar fönstret” på två sätt. Och låt mig försöka:

Som skeptiker:

Precis som i sina tidigare böcker har Waern publicerat svenska folkets upplevelser av änglar på ett rakt och beskrivande sätt, utan svåra frågor och utan att försöka kontrollera sanningshalten eller ge alternativa förklaringar. Detta upprepas nu när det gäller hennes egna upplevelser.

För visst hade vi läsare gärna velat höra mer om hur den väninna som satt intill i bilen upplevde hur hela bilen som av en ”osynlig kraft” flyttats åt sidan istället för att kollidera kylare mot kylare med en annan bilist. Men det får vi inte.

Och visst kan man som läsare se andra förklaringar till det som slås fast som gudomliga interventioner.

Istället får läsaren lita på det som står. För innerst inne handlar det om tro och tillit.

Som övertygad om änglars verklighet:

Där blir boken ett slags andaktsbok där livets alla svårigheter ligger i Guds hand och den som tror vilar tryggt och tas om hand även om allt ser svart ut. Exemplen stärker den som läser boken i sin tro på att världen är så mycket mer än bara den fysiska verkligheten.

Waerns bok tar människors upplevelser på allvar.

Själv har jag träffat Inger Waern vid flera tillfällen. Och det är ingen tvekan om att hon ärligt berättar om hur hon upplever världen och öppet redovisar sin kristna tro. Den personliga tonen i ”Himlen öppnar fönstret” är möjligen lätt naiv men det är ingen tvekan om att Gud spelar en stor roll i Inger Waerns liv.

För oss som inte är lika starka i tron blir boken lite svårare att ta till sig. Den skapar nyfikenhet och reser frågor men kanske hade jag velat ha betydligt flera svar.

Bilden överst i bloggen har tagits av Stefan Svensson, Mariestad.

Dela med dina vänner

  • 13
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Här kommer den svenska jantelagen till uttryck i orden: ”sådana bara vill upphöja sig själva till någon slags ’utvalda’…” Även den som älskar Gud vet att det är som "Kap Kennedy" påpekar: en del blir helade andra inte, en del har änglavakt andra inte. Endast Gud vet varför. Det är synd att många brister i sin tillit till Gud eller vänder sig bort från Gud på grund av detta. Det kan vara en prövning för en Kristen och just då är en sådan här bok till stöd och uppmuntran.

Lars Birgersson, 20:03, 26 maj 2016. Anmäl

Det vore mig fjärran att ifrågasätta hennes trosuppfattning och upplevelser, men det jag alltid har undrat med just den där speciella sortens tro är: varför gör änglarna detta? Vad är liksom vitsen med att guida och skydda vissa och ibland, men inte alla och alltid? Förutom den uppenbara slutsatsen, att de som tror på sådant bara vill upphöja sig själva till någon slags "utvalda", är det ovanligt svårt att se den teologiska logiken i det.

Kap Kennedy, 11:29, 24 maj 2016. Anmäl

Nya planeter väcker hopp om fler

Att tre nya jordliknande planeter har upptäckts är inte längre en nyhet. Men när planeterna har observerats runt en typ av stjärnor som ingen trodde skulle kunna ha planeter runt sig – då är det en sensation.

De tre planeterna kretsar runt stjärnan Trappist-1 på ett avstånd av 40 ljusår från jorden. Och alla beskrivs som möjliga bärare av liv.

Men det är stjärnan de kretsar runt som plötsligt ökar möjligheterna till liv i kosmos ordentligt.

Trappist-1 är nämligen en dvärg som få forskare trodde skulle kunna ha planeter i omloppsbana runt sig. Få har ens tyckt det mödan värt att rikta ett teleskop mot dem. Fram tills nu då Michaël Gillon vid universitetet i Liège ägnade 62 nätter mellan september och december 2015 till att spana runt dessa dvärgar.

Det var när han mätte ljuset som når jorden från Trappist-1 som han kunde märka en liten förändring. Så liten att den har jämförts med den förändring som inträffar när en fluga flyger förbi en lampa. Ljusstyrkan minskade med en procent.

Den lilla förändringen räckte. Tecknet på att en planet cirklade runt stjärnan. Och inte bara en utan tre – av samma storlek som jorden. Två av dem befinner sig också i det område som anses vara bäst för liv. Ett område där vatten inte fryser.

Att en stjärna som lilla Trappist-1 (stor/liten som vårt solsystems gasplanet Jupiter) har planeter runt sig ökar plötsligt antalet möjliga världar i kosmos enormt. Forskarna räknar med att mellan en fjärdedel och hälften av alla stjärnor i vår galax är just dvärgar av samma typ som Trappist-1.

Så kan planeter bildas också där så finns det i ett slag miljarder nya möjligheter till liv där ute.

Men möjligheter är en sak och verkligheten en annan. För ännu har astronomerna inte kunnat se några tecken på att liv faktiskt har uppstått på andra håll än vår egen planet.

Å andra sidan har vi inte tittat efter det särskilt länge.

Upptäckten av de tre jordliknande planeterna publicerades i tidskriften Nature.

Dela med dina vänner

  • 67
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det bor antagligen redan några insektsliknande kryp där beredda att försvara sitt revir och utan direkt inbjudan kan vi få problem.

G Jonsson, 23:56, 5 maj 2016. Anmäl

Ja varför inte rikta SETI mot det trots att de har nedskurna resurser för att se om man uppfattar TV signaler därifrån?

John Krauklis, 11:57, 4 maj 2016. Anmäl

Kanske behöver vi börja hålla öppet för att alla stjärnor kan ha planeter. Inte självklart stabila planetsystem av "hög kvalitet", som vårt eget, men åtminstone i någon form. Om inte av överblivet material från stjärnans egen bildning så av uppfångade "hemlösa" planeter, som rymden mellan stjärnorna numera tros innehålla massor av. Eventuellt liv som är vetenskapligt möjligt att upptäcka på distans får vi dock vänta väldigt länge på.

Kap Kennedy, 10:32, 3 maj 2016. Anmäl

Hubble gav oss ett nytt universum

R136 observed with WFC3

Den 24 april är en sann bemärkelsedag i mänsklighetens historia. Det var då jorden fick glasögon efter årmiljoner med suddig blick och efter trevande försök att förstå vår plats i universum så blev det plötsligt möjligt att se våra grannar där ute på ett sätt som ingen trodde var möjligt.

Hubbleteleskopet är en framgångssaga även om det skulle ta ett tag efter uppskjutningen den 24 april 1990 innan den första bilden skickades ned till jorden den 20 maj samma år.

Ska vi vara ärliga så var den svartvita bilden av den binära stjärnan HD96755 i den öppna stjärnhopen NGC 3532 knappast något att skriva hem till mamma om. Men först var den och det som sedan följde har fått oss alla att dra efter andan och häpna över hur komplicerat och vackert vårt kosmos är.

Framför allt vackert. Och komplicerat. Ja, både och.

Hubbles teleskopöga fångade ljus från universums avlägsna hörn och gigantiska galaxer, färgsprakande nebulosor och myllrande stjärnhopar hamnade plötsligt i våra vardagsrum – och med tiden också i våra datorer.

Det otydliga blev skarpt och det vi tidigare bara gissat blev till kunskap.

Nu dröjde det ett tag innan Hubble levererade det allra bästa. Ett slipningsfel gjorde att spegeln inte fungerade som den skulle och först efter tre och ett halvt års väntan och en rymdpromenad och ett par glasögon kunde vi alla börja njuta och forskarna börja ta de riktiga stora kliven.

Sedan dess har Hubble bara fortsatt att överraska.

Trots alla fantastiska forskningsresultat som skickats ned från omloppsbanan runt jorden så är det just alla de vackra bilderna som blir Hubbles arv till mänskligheten. Miljarder har sett dem och drabbats av den svindlande känslan av att vi alla är en del av ett universum som inte liknar något vi ens kunnat drömma om.

Svarta pelare av gas, lätt upplysta av näraliggande stjärnor, har visat sig gömma embryon till solar som vår egen, på väg att födas ute i det kosmiska mörkret.

Enorma spiralgalaxer har sedda från ovan fört tanken till vårt eget stjärnsystem Vintergatan och sätter vår planets position, en bit ut i dess yttre regioner, i relation till de miljarder solar som är våra grannar men vars existens vi bara anar ens en kristallklar natt.

Moln av ”damm” snurrande runt ett svart hål antyder det ingen människa sett eller kanske någonsin kommer att kunna undersöka på nära håll – det svarta hålet som genom sin gravitation får till och med ljuset att stanna i sin bana.

Variationen är lika stor där ute som här på jorden. Och tack vare Hubble får vi alla chansen att uppskatta den planet vi kallar vårt hem.

Bilderna är många och tankarna som föds när man tittar på den ännu fler. Det gäller att ta vara på dem.

Vi lever i ett kosmos där nästan allt återstår att upptäcka. Hubble hjälper oss en bit på vägen.

Se Hubbles bilder på teleskopet webbplats.

Dela med dina vänner

  • 91
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag har hört att man skall skicka upp ett nytt rymdteleskop förutom SOHO satelliten somkollar in solen.

John Krauklis, 13:09, 4 maj 2016. Anmäl

Loch Ness-monstret hittat

spalshnessie490ny

Loch Ness-monstret har hittats! Kanske har ni redan hört nyheten eller sett bilderna och då upptäckt att nyheten till och med bär en viss sanning.

En viss. Men i alla fall.

För att ta det från början. Loch Ness är en av flera djupa och mycket långsmala sjöar i Skottland men den enda med ett världskänt monster som till och med har fått ett namn – Nessie. 36 kilometer lång och med ett medeldjup på drygt 130 meter har Loch Ness visat sig vara perfekt för att hålla myten och hoppet vid liv.

Trots fejkade foton och suddiga syner lever och frodas berättelserna om att ett ”monster” lever i sjön. Berättelserna talar om ett avlångt djur med långsmal hals inte olik en forntida svanödla.

Några berättelser är mer övertygande än andra. Men trots allt bara berättelser som gör sig bäst i bästsäljande böcker och spekulativa serier på teve.

Men ibland förvandlas rykten till fakta.

Sedan några dagar söker norska Kongsberg Maritime genom sjön med en högupplösande sonar ombord på en undervattensrobot och det var den som fick träff på ett föremål på botten av lochen som bar svindlande likheter med hur man tänker sig Nessie: Två pucklar och en lång hals.

Så där såg hon ut att ligga. Död. Vilket givetvis inte var så bra.

Nu var det inte så illa. Nessie visade sig vara en nästan 10 meter lång modell som använts vid inspelningen av b-filmen ”The private life of Sherlock Holmes” sommaren 1969. Regissör: Billy Wilder.

Expeditionsledaren Craig Wallace förklarar för flera medier att fyndet nog fick ses som en ”extra bonus”.

För det är trots allt inte Nessie som man söker efter utan den robot som dras under vattnet kartlägger Loch Ness botten för att ge en mer exakt bild av den. Något som inte gjorts förut.

En av de sonarfilmer som tagits av undervattensroboten Munin visar en lång försänkning som löper längs botten. Perfekt för ett monster att gömma sig i.

Så vem vet. Kanske dyker det upp nya ekon som inte är lika lätta att identifiera när Operation ”Groundtruth” fortsätter sin kartläggning.

På bilden ovan, tagen av Peter Jolly, Splash News, syns undervattensroboten Munin söka igenom Loch Ness med Urquhart Castle i bakgrunden.

Dela med dina vänner

  • 34
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vi åker tillbaka när isen lagt sig – alltså i slutet av året. Då ska vi köra ett instrument på isen som ska visa hur de föremål som vi vill titta närmare på verkligen ser ut.

Clas Svahn (Webbsida), 22:34, 24 april 2016. Anmäl

Clas, hur går det med expedition #2 till fjällsjön för att söka efter UFO:t som försvann i vattnet?

Vaettra, 07:49, 19 april 2016. Anmäl

Jag såg från fönstret på Karolinska sjukhuset en röd rygg stiga upp ur Brunnsviken utanför Stockholm. Den verkade långsmal framtill men sträckte inte på halsen som snälla Nessie. Synen försvann på någon sekund. Är det detta som förbryllat försvaret i skärgården så länge ett skåkalkat USO? Med tanke på den plats jag befann mig och de preparat jag hade i mig har dock synen ingen trovärdighet för fem öre. Men jag såg det. Rummet fylldes av forntida skräck. Det var inte som bilden ovan.

John Krauklis, 09:53, 18 april 2016. Anmäl

Exploderande stjärnor lyste upp natten

supernova1nasa

Tänk dig att du vänder blicken mot natthimlen och ser hur fullmånen lyser upp mörkret. Hur marken framför dig blir möjlig att se av det skarpa ljuset och hur svepande skuggor kastas från träden en bit längre bort.

Tänk dig också att det inte alls är månen som lyser utan en exploderande stjärna.

Och att de som vände blicken mot skyn var våra förfäder australopithecus och deras efterföljare någonstans på den afrikanska savannen. Det de såg var säkert svårt att förstå med hjärnor omkring 40 procent av dem vi har i dag. Men säkert måste någon ha undrat över det oväntade ljuset.

Exakt vad som hände vet givetvis ingen. Inte heller vad australopithecusgruppen tänkte. Men att det måste ha varit ett sällsamt skådespel tror en forskargrupp som nu hittat spår på havsbotten som leder långt ut i rymden.

Det forskarna tror sig ha upptäckt är hur det för 3,2 miljoner år sedan inträffade en explosion i en stjärna 300 ljusår från jorden. En kosmisk katastrof som fick stjärnan att förvandlas till vad astronomerna kallar för en supernova och som inte bara skickade ljus mot jorden utan också en skur av radioaktivt material.

Forskargrupp, ledd av professor Anton Wallner vid Australian National University, har hittat spår efter denna explosion på havsbotten i Stilla havet, i Atlanten och i Indiska oceanen. Spår efter radioaktivt järn, järn-60, som bara kan förklaras med att de kommit från en källa utanför jorden.

Vad forskarna också upptäckte var att det sannolikt inträffat en serie supernovaexplosioner för mellan 3,2 miljoner och 1,7 miljoner år sedan.  Dessutom hittade vetenskapsmännen spår av en äldre radioaktiv skur för 8 miljoner år sedan.

Trots att det rör sig om radioaktivt material var mängden aldrig sådan att den påverkade det biologiska livet på jorden när det regnade ned över planeten. Våra förfäder gick oskadda ur bombardemanget.

Troligen inträffat flertalet av dessa explosioner från en hop med stjärnor som sedan dess har rört sig bort från vårt solsystems plats i rymden sedan dess, konstaterar forskarna vars resultat publiceras i det senaste numret tidskriften Nature.

Det är inte första gången som en supernova har exploderat så pass nära jorden att den har kunnat ses med blotta ögat.  Den mesta berömda är den stjärna vars våldsamma död noterades av kinesiska astronomer år 1054 och som då lyste så starkt att den kunde ses i hela 642 dagar och av dessa 23 dagar i fullt dagsljus.

Stjärnan kallas numera SN 1054 och resterna av dem går fortfarande att se i form av ett enormt gasfält som tidiga astronomer liknade vid formen av en krabba i Oxens stjärnbild. Krabbnebulosan är vacker ännu i dag och går att se i mindre teleskop.

I mitten av molnet tickar kärnan av det som en gång var SN 1054. Stjärnan, som blev en supernova, är i dag en pulsar som snabbt snurrar runt sin egen axel och då riktar en stråle elektromagnetisk strålning mot jorden, som en fyr vars ljusstråle sveper över det kosmiska havet.

Bilden ovan är en illustration från Nasa som visar hur det kan se ut när en supernova exploderar.

Dela med dina vänner

  • 37
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

40% hjärna är ju inte mycket att skryta över men faktum är att minsta insekt klarar av nog så intelligenta uppgifter. Eventuella besökande aliens med smart hjärnstruktur behöver kanske inte vara så stora till växten och energikrävande och blir därmed möjliga att transportera över större avstånd. De kanske redan surrar runt omkring oss omöjliga att skilja från mängden, konstruerade som drönare som skräddarsys för olika uppgifter och planeters miljö.

G Jonsson, 15:44, 7 april 2016. Anmäl

Rymdsten över Estland sågs från Sverige

estrymdsten160328

En stor sten från rymden krockade med jordatmosfären över Estland på måndagen. Ljuset från den var så starkt att den syntes också från Sverige, mer än 500 kilometer bort. Vilket visas av bilden här ovan som togs av Institutionen för astronomi och fysik vid Uppsala universitet och dess kamera i Borlänge.

Strax efter 21 i går fick jag ett samtal från en man i västra Stockholm. Han hade varit på väg i bil i Jakobsberg när han plötsligt fick syn på något som såg ut som en liten komet i flera färger som med hög fart föll mot horisonten.

Men hur det hela slutade kunde han aldrig se eftersom ljusfenomenets bana skymdes av ett hus.

Eftersom sådana samtal är ganska vanliga så noterade jag bara detaljerna och spelade in en intervju med mannen innan jag fortsatte med skottdramat i Washington D.C. som precis höll på att få sitt avslut. Men i dag på morgonen kom det flera rapporter, bland annat en från ett par i bil på E18 mellan Enköping och Bålsta, ungefär vid bensinmacken i Ekolsund. De hade skickat in sin iakttagelse till UFO-Sveriges inrapporteringssida. Så här berättade kvinnan:

”Både jag och min sambo [såg] ett starkt sken som föll tämligen lågt ner från himlen med en väldig fart och som sedan försvann bakom trädtopparna. Märkligt nog uppfattade vi skenet på olika sätt – jag uppfattade det som ett stort klot som skiftade färg mellan grönt och gult och som föll rakt ned, min sambo uppfattade att det var två ljusskällor i samma storlek som på ett flygplan det vill säga mindre än vad jag såg men att de också skiftade i färg och föll snabbt ned. Hans teori är därför att det kan ha varit en drönare som kraschat.”

Efter att ha pratat med mannen från västra Stockholm och med kvinnan så visade det sig att båda gjort sin observation klockan 20.45.

Och faktum är att ljusfenomenet fotograferades både från Borlänge och från Uppsala där Swedish Allsky Meteor Network, som drivs av Institutionen för astronomi och fysik vid Uppsala universitet, lyckats fånga rymdstenen på bild. Alltså en mycket stor meteor som i det här fallet kallas bolid.

Boliden hade gått in över Estland, nära Pärnu, klockan 20.45 svensk tid i går men därifrån finns det inga rapporter som jag har kunnat se i de estniska tidningarna. Sannolikt på grund av mulet väder. Desto fler kunde observera rymdskådespelet från Finland där en automatisk kamera fångat en mycket ljusstark blid.

Hittills har över 300 rapporter kommit in till de finländska astronomerna via webbplatsen Avaruus.fi.

Fågelvägen Borlänge–Pärnu är över 500 kilometer vilket visar att boliden var många mil upp när den orsakade ljusfenomenet. En syn inte bara för gudarna utan också för oss jordbor med andra ord.

Om någon av den här bloggens läsare såg boliden så skriv gärna en rad i kommentarsfältet.

Dela med dina vänner

  • 1
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag såg den när jag råkade titta ut genom fönstret när jag såg på tv. Såg på vetenskapens värld där de precis pratade om rymden vilket kändes extra häftigt. Det var som ett stort brinnande klot och hann bara se den i knappt en sekund innan den försvann nedför husen. Det var mot sydost och klockan var ca 20.45.

Anonym, 10:35, 30 mars 2016. Anmäl

Dessa bolider kan man väl få i huvudet eftersom de stryker ganska nära marken. Vet ett fall som aldrig rapporterades i media eller noterades av astronomiska sällskap i fråga, trots att det var fullt synligt dagtid över Stockholm (ett rött klot som splittrades upp som sig bör) så mörkertalet är nog stort och idag är ju folk helt fokuserade på sina mobiler, men med den automatiserade registreringen fullt utbyggd ska väl inget fall missas, men räckvidden är kanske begränsad.

John Johnstone, 00:20, 30 mars 2016. Anmäl

Vi var på väg i bil från Enköping till Stockholm då vår dotter började prata om att hon såg flera stjärnfall - oklart dock om hon verkligen såg sådana eller ej. Men då vi höjde våra blickar en aning mot himlen så vi ett ganska kraftigt grönt sken, som ett stjärnfall och vi skojade om att det nog var en stor meteorit. Det var verkligen annorlunda eftersom det var ett kraftigt grönt ljus. Kul att läsa om hur det verkligen låg till.

Kristian Lundquist, 21:28, 29 mars 2016. Anmäl