De vandrande stenarnas gåta löst

forskarbildsten490

När jag arbetade med min bok ”Stora boken om naturfenomen” för några år sedan kom jag i kontakt med flera amerikanska forskare som liksom jag, och mängder av andra runt om i världen, fascinerats av de vandrande stenarna i Death Valley. Stenar ska ju inte röra på sig, i alla fall inte av sig själva, men det var precis så det verkade vara på denna ödsliga ökenplaya – Racetrack Playa kallad.

Annons:

De bilder som publicerats i böcker och artiklar visar visserligen inga stenar som rör sig men väl spåren efter dem. För där ligger de, stora och en del upp till 90 kilo tunga, och bakom sig har de lämnat ibland slingrande spår över öknens till synes snustorra yta. På något sätt har denna döda materia fått fötter och gett sig av på kortare och ibland längre turer.

Teorierna har varit många. Vinden kanske den vanligaste.

När jag kom i kontakt med forskaren Ralph Lorenz vid Johns Hopkins University så förde han fram en för mig ny teori. Nämligen att det skulle vara is i kombination med vind som gav stenarna fart och riktning. Lorenz var så övertygad om att det var så det gick till att han monterade upp ett antal kameror runt platsen men trots sju års filmande lyckades han aldrig fånga det ögonblick då stenarna gav sig av.

Men nu har stenarnas hemliga liv avslöjats. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, som citeras av Los Angeles Times, publiceras bildbevisen. Fotona togs den 21 december 2013 av James Norris som tillsammans med sin kusin Richard försökt komma lösningen på spåren. Och svaret var som Ralph Lorenz hade tänkt sig men aldrig lyckats bevisa.

”Min gud, Jim, nu händer det!”, ska Richard ha ropat och Jim började filma.

Det som utspelade sig framför kusinernas ögon var hur vinden tog tag i den is som bildats i samband med ett regnväder, is som frusit fast i stenarna, och bildade ett segel som kunde föra stenarna framåt över det nu leriga underlaget. När solen värmde på smälte isen och leran torkade. Kvar fanns spåren efter stenarnas framfart men borta var bevisen.

För första gången hade en människa bevittnat stenarnas resa. Hur spåren ser ut kan ni se på forskarnas bild här ovan.

Linda och Valentin återvänder

Jag har alltid varit svag för serier som handlar om framtiden. Men mest fascinerande tycker jag att det är att läsa om hur man såg på framtiden förr. Det gör att man som läsare befinner sig lite närmare facit.

Mina med science fiction välfyllda bokhyllor har ett antal löpmeter med 1800-talsutgåvor som inte sällan är fascinerande läsning, men man behöver inte gå långt tillbaka för att hitta rolig läsning. Och här har tecknade serier sin givna plats.

Just nu har det första albumet av den franska science fiction-serien ”Linda och Valentin” kommit ut i en ny svensk språkdräkt signerad Tintin-oraklet Björn Wahlberg. Och på samma sätt som Wahlberg gav Tintin möjlighet att tala till punkt, och ersatte tidigare kortfattade pratbubblor med allt den ivrige reportern egentligen velat säga på originalspråket, så har han nu gett sig till att ge de båda tecknade framtidshjältarna Linda och Valentin en ny översättning.

För er som inte känner till dessa hjältar så ska man veta att de skapades av Pierre Christin, som skrev manus, och Jean-Claude Mézières, som gav dem liv i sina teckningar, och att de gjorde sin debut 1967. Hela 22 album (varav 16 på svenska) skulle det bli innan det tog slut på äventyren 2013.

Seriens båda huvudpersoner har minst sagt olika bakgrund. Valentin arbetar på Rumtidstjänsten i jordens huvudstad Galaxity i den fjärran framtid som visar årtalet 2720 på almanackorna. Linda träffar han i den jordiska medeltiden under sitt första uppdrag som tar honom tillbaka till år 1000 i jakt på den onde Xombul. Tillsammans blir det snabbt ett oskiljaktligt par.

Med hjälp av en fiffig uppfinning kan Rumtidstjänstens medarbetare resa i tid och rum men får hela tiden passa sig för att inte ställa till med något som kan påverka den framtid de rest ifrån. Detta tar paret till bland annat New York 1986 då hela världens framtid står på spel.

I den första samlingsvolymen som nu finns att inköpa har Cobolt Förlag samlat de tre albumen ”De onda drömmarna”, ”Det stigande vattnets stad” och ”De tusen planeternas rike” och när man läser det rakt igenom så märks en tydlig utveckling av de båda upphovsmännens förmåga att skapa bra äventyr. Det blir helt enkelt bättre med tiden.

Tidsresenärerna har alltså fullt upp med att rädda jorden från diverse större och mindre problem. Mest större. Och det är lätt att se hur både George Lucas och Luc Besson, som ska ha påverkats av serien, hittat uppslag till sina egna världar hos de båda fransmännen.

Jean-Claude Mézières kommer att dyka upp på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september där han utlovas berätta mer om allt detta. Och det är inte utan att jag hoppas kunna få hans signatur! Och samlingsalbum nummer två ska komma i september.

Nya linjer upptäckta i Nazca

Nazcalinjerna söder om Perus huvudstad Lima är ett av världens mest kända fornminnen och jag hade själv nöjet att flyga över dem förra sommaren. Kilometer efter kilometer av raka linjer och ibland fantastiska mönster där figurer föreställande kolibrier, en kondor, en spindel, en apa, människor och många andra 70–80 meter långa avbildningar bredde ut sig under flygplanet. En av dem, ”Valen”, syns här ovan.

Mönstren kan bara ses från luften och ingen vet säkert varför de har gjorts.

Hela området sträcker sig över 450 kvadratkilometer i den snustorra öknen och sammanlagt finns här omkring 700 så kallade geoglyfer.

Och nu har ytterligare några upptäckts i närheten av staden Ica tack vare en sandstorm.

De tidigare helt okända figurerna hade täckts av ökensanden men frilades plötsligt då vinden i förra veckan svepte fram över Nazcaslätten. Det som dök upp var en orm, en fågel, något som kan vara ett lamadjur och ett sicksackmönster.

Upptäckten gjordes av en forskare som flög över området och ska nu undersökas på marken i ett försök att fastställa deras ålder.

Ormen hittades inte långt ifrån en av kolibrier som avbildats på marken, skriver den peruanska tidningen El Comercio.

Linjerna och figurerna har skapats genom att det folk som bodde på platsen från år 0 och några hundra år framåt skrapade bort ett decimeterdjupt lager av den sten som täcker öknen. Och eftersom det bara regnar några minuter varje år så har figurerna sparats in i vår tid.

Nazcafolket levde på platsen i flera hundra år. Och det är tydligt hur osentimentala man varit då en del av de vackra figurerna senare skadats genom att nya linjer dragits rakt över dem, som på bilden ovan.

Hur Nazcafolket bar sig åt för att göra sina kilometerlånga linjer raka som ett snöre är det ingen som säkert vet. Schweizaren Erich von Däniken förde för mer än 40 år sedan fram idén att det skulle röra sig om ett försök att locka till sig gudarna genom att rita landningsbanor där deras rymdskepp kunde landa. Utomjordiska besökare som en gång besökt platsen enligt von Däniken.

Några bevis för dessa spekulativa idéer finns inte men de har utan tvekan bidragit till att locka tiotusentals turister till platsen varje år.

Närkontakt med smutsig snöboll

När ”Rosetta”-sonden i dag körde ikapp kometen Churyumov-Gerasimenko (upptäckt 1969 av två ukrainska astronomer) hade den varit på väg i tio år. Sonden, med fyra instrument med svenskintresse ombord, parkerade sig vid 10.30-tiden rakt framför kometen och tillsammans rör de sig nu in mot solen med en hastighet på mer än 55.000 kilometer i timmen

Den 11 november ska, om allt går bra, sonden skicka iväg en liten landare som ska ta mark på den smutsiga snöbollen. Något liknande har aldrig tidigare genomförts av oss människor.

För även om kometen ser ut som en klippa (3 gånger 5 kilometer stor ungefär med en lätt dragning åt en anka till formen) så består den av en hel del is. När jag talade med den svenske forskaren Anders Eriksson, som ansvarar för ett av experimenten ombord, så liknar han den vid en kommunal snöhög i mars då merparten av snön smält bort och det mesta man ser är grus från diverse sandningar.

Men under den mörka ytan finns det alltså vatten i form av snö. Vatten som delvis frigörs när kometen närmar sig solen och vinden från vår närmast stjärna ”blåser” liv i en massa partiklar på kometen. Och det är då som den får den svans som vi med lite tur kan se från jorden.

– Att studera kometer är som att vara arkeolog och titta tillbaka i solsystemets historia, säger Anders Eriksson.

Kometer lever ett utsatt liv vilket också syns på deras ytor. Churyumov-Gerasimenko, eller 67P (avbildad av Rosetta ovan) som den också kallas (enklare på alla vis), har trots sina drygt fyra och en halv miljarder år på nacken klarat sig ganska bra. Så bra att den alltså ska gå att landa på och förhoppningsvis då avslöja en del av sina hemligheter.

”Rosetta” ska följa med kometen då den rundar solen och under tiden kommer instrument både på sonden och på landaren att mäta det som händer.

En sak tror sig forskarna veta. Kometer har betytt mycket för vår planet och möjligheten till liv. För det vatten som finns i dem har regelbundet ramlat ned på jorden. Inte minst i början av solsystemets bildande då jorden sannolikt bombarderades av vattenbärande kometer.

När kometen närmar sig solen börjar den avge allt mer vatten då dess yta träffas av solens strålning. Just nu försvinner två glas vatten i sekunden från den men detta kommer att öka betydligt ju närmar 67P kommer solen.

Hur mycket av det vatten som vi denna sommar kan svalka oss i som fallit ned på jorden med kometernas hjälp vet ingen. Men det kan vara värt att skicka dem en vänlig tanke nu när solen gör sitt bästa för att höja temperaturen.

Världsufodagen

I dag är det världsufodagen – som skapades av en nätsida 2001. Alltså en dag där vi alla ska göras medvetna om att ufo är ett verkligt fenomen som är värt att ta på allvar. Vilket är bra. Det skadar aldrig att diskutera det okända. Själv har jag gjort det i två lokalradiointervjuer i dag och en tidningsintervju i går (som publicerades i dag). Och i kväll ska jag prata om ämnet i Studio 1 (som finns att lyssna på här).

Men varför just den 2 juli?

Inte helt oväntat hänger datumet ihop med den så kallade Roswellkraschen 1947 som vissa menar ska ha ägt rum detta datum. Historien om kraschen i öknen utanför Roswell har i dag antagit närmast mytiska proportioner och av de mest övertygade ses den som beviset för att jorden har besökare från rymden. Av skeptikerna ses den som en kraschad väder/militär-ballong.

I vilket fall så är det långt ifrån säkert att den 2 juli verkligen är rätt datum att fira något på. Det vi vet säkert, och som båda sidor ser som en sanning, är att bonden Mac Brazel den 5 juli 1947 hittar en del underliga vrakspillror på sin mark. Något verkade ha störtat. När han plockar upp dem är några gjorda av en metall som beter sig underligt och en del annat av balsaträ.

Men skedde detta verkligen den 2 juli? Just den saken har ingen den minsta aning om. Vi vet att radaroperatörer i området såg svåridentifierade föremål på sina skärmar redan den 1 juli och att ett gift par från Roswell, som ligger i New Mexico, såg något som liknade ett flygande tefat den 2juli, att ytterligare radarobservationer gjordes den 3 juli samt att den 4 juli (nationaldagen) bjöd på ett kraftigt åskväder i trakten och att flera personer då såg ett ljusfenomen falla från skyn.

Så varför den 2 juli? Inte en susning. Men som kanelbullens dag kan ju ufofrågan givetvis passas in i almanackan vilken dag som helst på året.

Själv tycker jag att ett annat datum passar betydligt bättre, nämligen den 24 juni. Det datumet 1947 gjorde privatflygaren Kenneth Arnold en observation över Kaskadbergen i den amerikanska delstaten Washington som skulle komma att förändra vår historia.

Det Kenneth Arnold beskrev var hur nio föremål, som han först trodde var jaktplan, kom flygande långt framför hans flygplan. Han uppskattar avståndet till dem till 16 mil och det är bara tack vare att de blänker i solen som han upptäcker dem.

Formationen flög lite ojämnt, som när en båt snabbt far fram över vatten beskrev Arnold det hela senare. Men det var en annan jämförelse som kom att fastna i det allmänna medvetandet: De flög som när man kastar ett tefat över vattnet.

Begreppet ”flygande tefat” myntades och snart rapporterades hundratals observationer av dessa från hela USA.

Nu räknade Arnold med att han befann sig 40 kilometer från dessa föremål när han var som närmast. Vilket också det är långt. Faktiskt fyra gånger så långt bort som ett vanligt passagerarplan är när det passerar över oss. Men oavsett detta så skapade Kenneth Arnold ett uttryck som skulle komma för att stanna.

Numera säger de flesta ufo när fenomenet kommer på tal. Ordet startade som en förkortning, UFO, och har sitt ursprung hos det amerikanska försvaret som i början av 1950-talet behövde ett begrepp för att beskriva dessa fenomen. Förkortningen är bra och betyder kort och gott unidentified flying object, alltså oidentifierat flygande föremål, men har med tiden blivit synonymt med utomjordiska rymdskepp vilket är mindre bra.

Av det skälet har många ufoundersökare arbetat på att hitta ett annat begrepp men trots idoga försök har detta knappast lyckats. Det närmaste är kanske UAP som ska utläsas Unknown Aerial Phenomena eller okända fenomen i luften, men dessa tre bokstäver har inte nått fram till allmänheten.

Så vi lär få fortsätta att använda ufo men det finns skäl att påminna om att detta alltså inte nödvändigtvis måste vara besökare från andra världar. Ufo betecknar något som vi trots efterforskningar inte har kunnat få svaret på.

Vad dessa fenomen kan vara har vi nu alltså möjlighet att diskutera. Hela dagen!

En som försökte hylla den världsufodag var Indiens finansminister Arun Jaitley som i ett Facebookinlägg i dag skrev: ”This day is celebrated to raise awareness about the existence of UFO’s and with that intelligent beings from outer space.” Något som fick rätt många indier att gå i taket, skriver Reuters.

Bara timmar senare hade inlägget tagits bort. Och lika bra var väl det. Ufofenomen finns givetvis. De behöver inte erkännas. Den gode finansministern har som så många andra blandat ihop ufo med utomjordiska rymdskepp.

Älvornas kraft

Det är lätt att le åt islänningarna som i stor utsträckning fortfarande år 2014 tror att älvor och småfolk lever bland dem. Men kanske handlar det helt enkelt om respekt för gamla tiders tro och traditioner.

Tidigare i år stoppades ett vägbygge till Reykjavikförorten Gardabaer sedan en grupp älvtroende vänt sig till den isländska vägmyndigheten med uppgifter om att älvorna hade en kyrka och ett kapell precis där vägen skulle dras.

Med tanke på att lite drygt hälften av islänningarna säger sig tro att det kan finnas småfolk, huldufolk, som lever sida vid sida med oss vanliga människor, så var detta ingen fråga som bara kunde viftas iväg.

Så vägbygget stoppades för vidare utredning.

Frågan fick sin lösning när en medial dam, som också sa sig kunna kommunicera med älvorna, tog kontakt med dessa och fick besked om att vägen kunde dras bara kapellet flyttades.

BBC:s utsända kunde sedan rapportera att så fick det bli. En inte så lätt uppgift visade det sig. En 70 ton tung sten, som enligt mediet var själva älvkapellet, måste flyttas ur vägen med en speciell kran. Kostnaden ville vägmyndigheten inte gärna berätta för BBC om.

Liknande vägproblem har dykt upp vid en rad tillfällen tidigare. Och ibland har vägar till och med dragits i krokar runt älvornas osynliga visten.

Vad man än tycker om allt detta så finns det givetvis som så ofta två sidor också av detta mynt. För oss ”moderna” människor kan det verka lätt löjligt att tro på något som så uppenbart tillhör en förgången tid.

Samtidigt är det bara att ägna en stund på nätet för att se vilka moderna vidskepelser en del av oss ägnar sig åt. Här finns tusentals som tror på att det finns en civilisation av utomjordingar på planeten Mars, att månlandningen bara var en bluff eller att myndigheterna ger oss vaccin för att göra oss sterila.

Då känns det nästan befriande när en och annan älva kan rubba en 70 ton tung sten. Och att tron rubbar berg, det visste vi ju redan.

Linus på linjen

Jag är djupt fascinerad – om än inte imponerad – av den mänskliga naturen. Ta årets fotbolls-VM som ett exempel.

Fram till VM i Brasilien har domarnas försök att få en frisparkande fotbollsspelare att inte flytta fram bollen någon extra decimeter varit i det närmaste futila. Så snart domaren har vänt ryggen till för att se till så att muren står där den ska så har frisparksläggaren plockat upp bollen, snurrat den ett varv, som för att se till så att den runda sidan kommer uppåt, och sedan lagt ned den – något lite längre fram än vad den borde ligga.

Och 9,15 meter längre bort (vem i hela friden mäter någonsin upp denna exakta sträcka) börjar spelarna i muren omedelbart att planera för att så osynligt som möjligt trippa fram några decimeter mot frisparksläggaren.

Detta har varit legio.

Tills nu.

VM i Brasilien kom inte bara med hetta på planen och samba på läktarna utan också med en liten sprejflaska. Visserligen hade den testats redan på VM för klubblag, men det är nu som vi tevetittare upptäcker den.

En linje ritas framför murens fötter och en annan där bollen ska ligga.

Och vad händer? Ingen vågar ta ett steg. Inte en tå rör sig. Domaren kunde lika gärna ha spikat fast de inblandade. Den sprejade linjen blir en avgrund.

Det som domare i alla år försökt få spelarna att respektera, men aldrig lyckats med, blir plötsligt ett gudsord skrivet i sten när gräset får en lite vit linje.

Vad är det som händer i den mänskliga hjärnan? Hur blir vi Linus på linjen utan möjlighet att lämna den?

Kanske är det så att vi människor värderar synintrycket starkare än det vi hör. Den som stod utanför rökrutan när jag gick i skolan fick snabbt en rastvaktande lärares örnblick på sig. Den som rör sig intill övergångsställets vita linjering är lovligt byte för cyniska cyklister och bindgalna bilister.

Och en skriftlig tillsägelse är alltid mer konkret än om någon bara säger till en något.

Så vad är då nästa steg? Låt mig gissa. Här är tre idrotter som skulle vinna på lite tydlighet:

Målgården i handboll konstrueras med en lucka som öppnas om spelaren trampar i golvet innan han eller hon släpper bollen. (Vilket skulle innebära att samtliga matcher skulle vara slut inom tio minuter).

Hockeyspelarna tas ifrån sina klubbor för att de inte ska kunna slå på sina motståndare. (Det går givetvis fortfarande att göra mål eftersom en puck får sparkas in om inte foten rör sig i någon sparkrörelse – intressant regel i sig.)

En äggklocka med 30 minuter som längsta tid införs i cricket för att korta matcherna. När den ringer är det dags för te och matchen är slut. (I dag är det väl ungefär tvärtom; matchen pågår i en evighet med avbrott för te för att återupptas efter pausen.)

Visst är idrott spännande!

Fredag den 13

Fredag den 13 är inte en dag som alla andra. Och dagens fredag den 13 juni har kunnat bjuda på en extra krydda, nämligen fullmåne. Mer olycksbådande än så blir det knappast för den som vågar ge sig ut i mörkret.

Det dröjer faktiskt ända till 2049 innan en ostrund måne går upp över denna otursdag igen.

Men fredag den 13 är inte den olycksdag som man skulle kunna tro. När försäkringsbolaget Trygg-Hansa för ett par år sedan undersökte hur många skadeanmälningar som kom in denna dag visade det sig att antalet anmälningar faktiskt var färre än en vanlig fredag.

Tänkbar orsak: Vi ser oss helt enkelt lite extra mycket för.

Å andra sidan noterade bolaget att det inträffade något fler bilstölder denna dag än andra dagar.

Själv är jag måttligt imponerad av sådana undersökningar. Det finns säkert andra siffror från andra försäkringsbolag och själv har jag aldrig märkt att tillvaron skulle vara särskilt mycket svårare just en sådan här dag än andra.

Kanske inte så mycket lättare heller för den delen.

Men fredag 13 är en spännande dag som givit namn åt filmer och minst en roman, ”Friday the 13th”, som gav siffran och dagen ett dåligt rykte.

Varför just fredagar med detta ojämna nummer skulle vara särskilt utsatta för elände är inte så lätt att veta. Att det var 13 vid bordet när Jesus förråddes är ett spår. Att Jesus korsfästes på långfredagen ett annat. Att Tempelherreorden nästan utplånades just en sådan dag år 1307 ett tredje. Att man ofta hängde folk på fredagar under medeltiden ett fjärde.

Att fredagar är sista arbetsdagen i veckan och alla längtar efter att den äntligen ska ta slut kanske en modernare variant.

Det mesta här i livet har ju två sidor. När jag skriver detta så pågår VM-matchen i fotboll mellan Spanien och Nederländerna (eller Holland som vi lite slarvigt säger). Allt tyder på att de spanska tidningarna kommer att kunna jämra sig över hur denna otursdag drabbade landslaget med all kraft. Medan de nederländska kan notera det rakt motsatta.

Tur och otur är slumpens skördar. Att det råkar hända olyckor och elände också på fredagen den 13 är helt i sin ordning.

Änglar mitt ibland oss?

När docent Gunnar Hillerdal i mitten av 1970-talet ställde frågan fick han som svar att 1.200 svenskar ansåg sig ha sett eller hört Jesus. Vilket kan verka lite överraskande. Inte minst eftersom ingen egentligen vet hur Jesus såg ut. Någon närmare beskrivning av honom finns inte i Bibeln.

När nu Inger Waern från Mariestad (ja, jag känner henne), skriver om människors möten med änglar så visar det sig att en rad svenskar säger sig ha sett också dessa bibliska varelser. Men få beskriver dem som de vykortsvackra väsen som är den allmänna bilden.

Glorior, vita klädnader och vingar finns i Inger Waerns tidigare böcker i ämnet (trots att några vingar inte beskrivs i Bibeln) men den här gången får vi möta änglar intill förväxling lika människor som oväntat dyker upp och hjälper en person i nöd. För att inte sällan försvinna i tomma intet när personen vänder sig om för att se var hjälparen tagit vägen.

Själv kan jag inte undgå att tänka tanken att några av dessa änglasnälla män och kvinnor kanske är helt vanliga människor som utfört ovanliga oegennyttiga insatser för en okänd medmänniska. Men visst finns det berättelser som får en att undra.

Den nya boken, ”Änglar som gäster” (Semnos förlag), bygger på människors berättelser om möten eller budskap som påverkat deras liv. Händelser som de väljer att tolka som ingripanden från gud, antingen direkt eller via änglar.

För Inger Waern och dem som skrivit till eller talat med henne, är änglar något fysiskt och påtagligt. Och det är inte konstigt att människor väljer att berätta vad de själva varit med om. Med en egen gudstro blir Inger Waern en god lyssnare och sympatisk uttolkare men kanske inte alltid en bra ifrågasättare för oss som vill veta lite mer.

Visst reser hennes fjärde änglabok många frågor som en icke-troende kanske inte hittar svaren på lika enkelt som Inger Waern själv. Varför upplever människor att en högre makt griper in i deras liv också när det gäller bagatellartade händelser som att få en fläktrem lagad eller för att få hjälp med ett påkört rådjur?

Men det finns guldkorn i de berättelser som handlar om livsavgörande händelser där människors liv förändrats och kanske räddats. För här tar sig tron rent fysiska uttryck som när en man berättar hur en hans bil tvingats ut i dikesrenen och hur detta räddat livet på honom trots att han först försökt att svänga tillbaka upp på vägen.

Inger Waern har samlat ett åttiotal upplevelser, de flesta korta och utan att vi får känna personerna bakom dem. Istället är det själva berättelsen som står i fokus. Där kan jag sakna en fördjupning kring den person och den miljö som han eller hon lever i. Ingen människa är ju en ö utan vi påverkas alla av det som finns omkring oss. Nu blir det lite skissartat.

Drygt sextio av berättelserna har Inger Waern fått i första hand medan sex är andrahandsåtergivningar och fyra, som dessutom är ganska omskakande, kommer från en och samma person vilket får mig att reagera med viss skepsis.

För mig är boken trots dessa invändningar intressant och ger en bild av en verklighet som många kanske trodde tillhörde en förgången tid. De flesta vi får möta har en stark tro och flera berättar om hur de fått sina böner besvarade. I ett fall bad den vuxne ett barn att be till Gud för att regnet skulle sluta så att han kunde måla klart sitt hus. Om den historien är sann är det inte utan att man undrar hur Gud hinner med allt.

Störtande plan eller meteor?

Så var det dags igen. Ännu ett spår efter det försvunna malaysiska passagerarplanet MH370. Den här gången en brittisk seglare som verkar ha befunnit sig under den bana som planet antas ha tagit.

Men frågan är vad Katherine Tee, som satt vakt den där natten ombord på familjens segelbåt, egentligen såg.

Det enda som en utomstående har att gå på är det Katherine Tee själv har skrivit på ett forum för seglare, Cruisers forum. Men läser man den blir man inte så mycket klokare.

Vi får inte veta vilket klockslag observationen gjordes och vi får heller inte veta exakt vad hon såg eller hur länge hon såg det. För en person som utrett uforapporter i 40 år är detta minst sagt frustrerande och utan dessa uppgifter går det inte att säga något säkert alls.

Tee skriver att det hon såg liknade ett ”utdraget plan som lyste orange och med ett spår av svart rök efter sig”. Men också att hon tolkade det hela som en meteor. Till tidningen Phuket Gazette säger hon att hon såg ”konturerna av ett plan” och att detta verkade längre än ett normalt flygplans.

Det som går att utläsa av hennes text på forumet visar att det precis lika gärna kan ha varit av en rymdsten på väg att brinna upp i atmosfären. Den teckning man skulle önska att hon gjort lyser med sin frånvaro.

Hon skriver också att hon uppfattade att det hon såg befann sig på halva den höjd som de flygplan hon sett passera samma natt flög på, vilket skulle innebär omkring 5.500 meter. Men att bedöma höjden till ett föremål i mörker är omöjligt och allt Katherine Tees uppgifter säger är att det ljusfenomen hon såg genom sin storlek verkade närmare än annat hon sett.

Sedan kan jag inte låta bli att undra varför hon inte berättar var det flygande ljuset (”störtande planet”) tog vägen? Om det var MH370 borde brinnande delar av det ha fallit i havet, eller om det var långt borta, försvunnit bortom horisonten. Men inte heller det för vi veta.

Nej, det var nog inget brinnande flygplan hon såg där från segelbåten.

MH370 försvann den 8 mars i år och ännu finns det inga spår efter planet eller dess 239 ombordvarande.