Rymdeskapism i juletid

album490valentin1412

Linda och Valentin fortsätter sina äventyr i rymdens och tidens djup. Som läsare av denna blogg noterat kom del ett i en serie samlingsvolymer om dessa oförvägna ungdomars framfart tidigare i år och det vi nu har framför oss är följaktligen del två.

Annons:

Bakom serien står två franska serieskapare Pierre Christin (text) och Jean-Claude Mézières (bild) som genom översättaren Björn Wahlberg ges nya svenska ord i denna uppfräschade upplaga som ges ut av förlaget Cobolt.

Den här gången bjuds på ytterligare tre album bundna tillsammans i form av ”Stjärnlös värld”, ”Kampen om Teknorog” och ”Härskarens fåglar”. Och det är snäppet bättre än del ett.

De två äventyrarna är båda anställda av Rumtidstjänsten och skickas hit och dit i historien eller till avlägsna planetvärldar för att ställa saker till rätta. Ännu så länge till helt fiktiva scenarier även om några av platserna i den första volymen var välkända.

De tre albumen i denna volym är ganska oförargliga och otäckt blir det aldrig även om teckningarna ibland för tanken till något från de mörkare delarna av Sagan om ringen. Men som en stunds trevlig eskapism är det inte så dumt och Stan Barets förord sätter in det hela i sitt science fiction-historisk sammanhang, vilket är berikande och bra.

För den som ändå tagit tankesprånget ut i rymden kan Kalle Strokirks märkliga historiebok ”Alice i utomlandet” (Siljans Måsar Förlag) vara en utmanande bekantskap. Den tar inte lång stund att läsa (jag gjorde det på vägen till jobbet) trots att de 127 sidorna spänner från människans skapelse till den arabiska våren.

Strokirk bjuder på en von Däniken-inspirerad version av skapelseberättelsen och fortsätter genom en mänsklig historia fylld av illasinnade illuminater (som konspirerar mot oss alla), utomjordiska undergörare (i form av gudar) och sällsamma syner på himlavalvet.

Många tefat blir det och det är ingen tvekan om att det var långväga resenärer som låg bakom såväl religion som forntidens byggnadsverk i den världshistoria som Strokirk målar upp i färgglatt fantasifulla figurer.

Kanske blir jag inte riktigt klok på vad Strokirk vill uppnå med sin lilla bok. Själv säger han sig ha lekt med legenderna – och det har han – och redan som ung fantiserat om att det kanske, kanske kunde ligga någon sanning i allt detta konstiga och att det möjligen är så att det vi i dag kallar övernaturligt kan ha naturliga – men ännu ej förstådda – förklaringar.

Där håller jag med. Det finns säkert mycket som i dag verkar orimligt och omöjligt men som har en förklaring som vi just nu inte kan se. Att denna förklaring skulle innehålla ett gäng utomjordingar i snabbflygande tefat är kanske inte så säkert.

Nytt ”odjur” upptäckt på Google

sjoorm490newzee

Förr var forskare och äventyrare ute i månader, kanske år, för att genomkorsa tidigare okända länder och djungelområden. Alexander von Humboldt (1769–1859) färdades genom delar av nordvästra Sydamerika, Sven Hedin (1865–1952) tog sig fram genom Tibet och Kina och Vasco Da Gama (1460–1524) upptäckte sjövägen till Indien.

I dag kan vem som helst agera upptäckare genom att klicka sig runt på Google Earth.

Upptäckterna där kan vara nog så kittlande och med jämna mellanrum hittas något som ser mystiskt ut. Som på bilden här ovan som ska ha tagits av en satellit den 30 januari i år. Den avlånga skepnaden hittades av Pita Whitehira när han surfade runt för att hitta några spännande tips inför en semesterresa. Och när han zoomade in på Oke Bay på nordöstra Nya Zeeland, en plats han väl kände till, såg han oväntat något som mest liknade en lång sjöorm.

Whitehira, som äger ett hus nära viken säger enligt sajten Inquisitr att föremålet verkar vara för stort för att vara en haj och rör sig för snabbt för att vara en val.

Runt det svarta, avlånga föremålet, syns vågor på ytan, som om något under vattnet har rört upp vattnet.

Så vad är det då som syns på Google Earth? Svårt att säga. Men kanske är det bara något så enkelt som spåret efter en båt som precis passerat. Eller?

(Ni kan ju bedöma själva. Här under finns en inzoomning av slutet på ”ormen” och där syns något litet som verkar vara på väg mot höger i bild – en båt!)

baten

Den svåra konsten att sia om framtiden

spokanepress

Att sia om framtiden är inte lätt, ett faktum som har noterats vid många tillfällen under historiens lopp. Felen kan i dag verka sanslöst löjliga som att datorer med tiden borde bli allt större istället för att krympa till vad de är i dag.

Men i en tid där datorkraft mättes i hur många kvadratmeter själva maskinen upptog så satte man likhetstecken mellan kraftfull och stor på ett sätt som dagens laptop- och mobiltelefongeneration bara kan småle åt.

Detta dystra facit har dock aldrig hindrat oss journalister från att fortsätta gissa.

Tidningssidan här ovan visar Spokane Press daterad den 1 januari 2007, i själva verket publicerad exakt 100 år tidigare. Här har Washingtontidningen (delstaten alltså) låtit sina reportrar ta fram en förstasida som skulle kunna visa en verklig händelse 100 år in i framtiden. Lite på skoj och lite på allvar.

Det är ingen tvekan om att teknikoptimisterna på redaktionen insett möjligheterna med den relativt nya möjligheten till att transportera människor genom luften och tagit den flera steg vidare. Bara tre år tidigare hade bröderna Wright lyckats flyga en farkost tyngre än luft på ett kontrollerat sätt medan luftskepp hade funnits i omkring 40 år.

Luftskeppens största katastrof, då tyska ”Hindenburg” fattade eld och havererade, låg när tidningens trycktes fortfarande nästan 30 år in i framtiden. Så riktigt stora flygkatastrofer var inget läsekretsen kunde vänta sig när den slog upp tidningen.

Rubriken ”Planers crash – 2.976 dog” är dramatisk och historien under den berättar hur de två enorma flygfarkosterna ”Mercury” och ”Mars” kolliderat sedan ”Mars” kommit ur kurs med bara ”ett halvdussin meter”. ”Mercury”, som störtade till marken med ögonblicklig död för alla ombord, vara då bara åtta sekunder från att förtöja på 105:e våningen på Riverside Avenue i utkanten av ett framtida Spokane.

Olyckan inträffade enligt tidningen på 47.500 meters höjd, en höjd som inget passagerarplan i dag kan tänkas flyga på och nästan dubbelt så högt som exempelvis spionplanet U-2.

Snabbt och högt var det alltså. Och stort.

Spokane Press gissade inte helt oväntat att framtidens luftfarkoster skulle bli ännu större och flyga ännu längre än vad man kunde 1907. En rimlig gissning. Men trots framtidstron hade reportrar och redaktörer svårt att lämna sin egen tids teknik bakom sig – något vi ofta har problem med också i dag.

På teckningarna syns två omfångsrika luftfarkoster, inte olika zeppelinare, men med kommandobryggor som tagna direkt från ett fartyg. Enorma strålkastare hade placerats längst fram medan (alltför) tunna vingar stack ut från ovansidan.

Trots detta förutspådde tidningen att farkosterna skulle flyga snabbare än något vi ännu i dag kan tänka oss. Ombord på ”Mercury” fanns människor på väg hem från sina jobb i Filippinerna, på andra sidan jordklotet! En pendling som vi ännu väntar på att få uppleva.

Ska man tro texten så var de båda farkosterna oerhört snabba och när olyckan ägde rum över västra USA hade ”Mercury” lämnat New York – 4.000 kilometer bort – tio minuter tidigare. Hyfsat snabbt marscherat om man så säger.

Riktigt bra var också den kamera som Spokane Press använde för att ta bilderna av kollisionen. Enligt bildtexten fångades dramat med tidningens ”nattkamera” på ett avstånd av 30 kilometer, en teknik som vi på DN ännu väntar på.

En sak lyckades de kristallkulekikande redaktörerna på Spokane Press få till. Artikeln slutar med konstaterandet att anhöriga till de omkomna planerar att stämma flygbolaget och att kostnaderna kommer att nå en miljard dollar. Det gäller i högsta grad ännu i dag.

Även om artikeln alltså lever vidare på nätet kan vi konstatera att tidningen, som skapats 1902, själv dog stilla 1939.

Och! För er som spanat in rubriken till höger under bilden och undrar vad ”oslerization” egentligen är för ett konstigt ord så erkänner jag villigt att detta var något som jag tvingades googla. Nätsökandet ger inblick i en debatt som var nog så intressant åren 1907 till 1910.

Den korta, satiriska, artikeln noterar att endast 8.225 män fått nöjet att få sina besvär ”avslutade” enligt en rapport från Oslerinstitutet, en kraftig nedgång från de 17.299 män som månaden före ”skickats till sin sista sömn”.

Tydligen hade dessa män helt enkelt fått hjälp att avsluta sina liv. Men varför?

Ordets första led, osler, visar sig anspela på en i början av 1900-talet i USA känd läkare William Osler som ansåg att män kunde anses ”som gamla när de fyllt 40 och värdelösa när de fyllt 60”. Så värdelösa att de inte längre gjorde någon samhällsnytta.

Denna åsikt drogs till sin spets i en debatt som rasade ungefär vid den tid som Spokane Press publicerade sin framtidsförstasida (som trycktes på sidan 4, för att inte förvirra läsarna allt för mycket) och några föreslog att man helt enkelt skulle göra sig av med dessa odugliga män genom att ge dem kloroform och förpassa dem till de sälla jaktmarkerna.

Begreppet oslerization kom i ropet och flera arbetsgivare tvingades i tidningarna förklara att man inte hade den minsta tanke på att skicka äldre män ut i kylan bara för att ersätta dem med yngre. Än mindre ta livet av dem.

Kvinnor däremot, konstaterar framtidsartikeln, kan aldrig komma ifråga för denna behandling eftersom det i så fall ”skulle få civilisationen att sjunka tillbaka till den fruktansvärda nivå som rådde under 1800-talet”.

Och så kan vi ju inte ha det. Inte ens i framtiden.

Upptäckter och återupptäckter

machupicchucs490

Det finns mycket kvar att upptäcka – och återupptäcka.

Amerika upptäcktes 1492 av Christofer Columbus, det står i varje historiebok. Samtidigt vet vi att den italienske sjöfararen inte var först på plats, utan att isländska vikingar var där omkring 500 år tidigare. Och menar vi även Sydamerika så har en annan norrman, Thor Heyerdahl, gett oss goda skäl att räkna med långväga besökare som tagit sig fram från Stillahavssidan ännu tidigare.

Dessutom fanns det människor i såväl Nord- som Sydamerika (och i Västindien där Columbus gick i land) långt före alla upptäckare. Men finns man redan på plats så går det inte att kalla sig upptäckare. Man kan nämligen inte upptäcka sig själv.

I veckan som gick visades hur ordet upptäckt också kan betyda att man hittat något som redan finns i flera exemplar, visserligen var och en något annorlunda än de andra, men ändå känt. Då publicerade världens medier historien om en bibliotekarie i Saint-Omer sydost om Calais i Frankrike som på biblioteket hittat ett exemplar av en mycket tidig utgåva med William Shakespeares verk.

Boken blev den 233:e kända volymen så något helt ny upptäckt var det kanske ändå inte.

Konsten att upptäcka saker betyder ofta att man tar reda på något som alla andra redan glömt. Vilket ger oss alla en påminnelse om hur viktigt det är att bevara vår historia. Gör vi inte det så måste vi ägna en hel del tid åt att återupptäcka saker som vi redan borde ha känt till.

Människans många återupptäckter kan fylla hela böcker. Vi upptäcker vad vi trodde var utdöda djur (kvastfeningen 1938), borttappade runstenar (Vallentuna 2005) och försvunna byggnadsverk (många).

Just byggnader kan man tycka borde vara svåra att tappa bort men vi kan bara nämna ett av världens mest kända turistmål, Machu Picchu i Peru för att inse att det är vår egen måttstock som blir till facit när vi ibland talar om upptäckter.

Machu Picchu byggde kring 1450 och övergavs av inkafolket under spanjorernas härjningar 1572 och föll i glömska utanför det gamla inkariket. Så, 1911, upptäcks staden av amerikanen Hiram Bingham, som leddes dit av en guide som visste precis var staden låg. För glömd var den inte bland lokalbefolkningen. (Och ni kan se undertecknad om inte återupptäcka så i alla fall besöka staden på bilden ovan).

Vi glömmer och går vidare. Och återupptäcker.

I allt det nya har vi kanske lite svårt att också minnas allt det gamla. Som ju är så oändligt mycket mer.

Det finns givetvis fler exempel. Omkring år 100 efter vår tideräknings början byggde romarna staden Timgad i norra Algeriet. Efter en delvis våldsam historia övergavs staden och täcktes med tiden av sand. Någon gång under 800-talet fanns det inte längre några spår efter den en gång livliga staden. Tills den (åter)upptäcktes 1881 och grävdes ut. Hundra år senare fördes den in på FN-organet Unescos lista över världens kulturarv.

Entropin är glömskan bästa vän och när bibliotek förstörs, inskriptioner på hällar och stenar slits ned, naturen tar tillbaka det människor byggt och folk utan ett skriftspråk dör ut då står vi där med stora glapp i vår kunskap om det som en gång hände.

En av de mest fantastiska återupptäckerna var när tvättsvampdykare 1901 fiskade upp ett litet oansenligt klump av korall och något annat ur havet utanför ön Antikythera i Medelhavet. När klumpen rengjorts visade den sig innehålla en genialisk mekanism med kugghjul och visare som mest av allt liknade ett tidigt försök till en dator.

Antikytheramekanismen, som den kommit att kallas, är unik och mer än 2000 år gammal. Vem som har gjort den och hur den över huvud taget kunde ha konstruerats är höljt i historiens dunkel. Som så mycket annat. Jag har skrivit om den förut för er som är intresserade.

Det finns mycket kvar att upptäcka men också en massa att återupptäcka. Båda varianterna kan ge nog så spännande resultat.

Döden från skyn

Den 26 oktober 1960 dödades sju personer när huset de satt i träffades av ett jaktplan. Lansenplanet hade några minuter tidigare blivit omöjligt att flyga och piloten lämnat det i fallskärm. Men istället för att falla till marken från 2.000 meters höjd rätade det herrelösa planet upp sig för att fortsätta 15 kilometer i planflykt över trädtopparna.

Till slut träffade det ett boningshus i Vikbo väster om Köping där de sju satt sig tillrätta för att fika efter förmiddagens arbete. Samtliga dog ögonblickligen och den värsta olyckan, när det gäller civila, som drabbat det svenska flygvapnet var ett faktum.

Detta är upptakten och den röda tråden i Ulf Eneroths mycket läsvärda och intressanta ”Haveriet – Flygvapnet och det kalla krigets offer” (Albert Bonniers Förlag).

Eneroth berättar historien om ett svenskt flygvapen där människoliv under en tid inte var mycket värda och där det var viktigare att hålla planen i luften än att reparera deras säkerhetsbrister. 1960 dog nästan dubbelt så många svenska piloter per flugen timme som sina amerikanska flygarkollegor. Haverier, fallskärmshopp och dödliga krascher var legio under åren fram till 1960-talets början.

Under en period omkom var fjärde nyutexaminerad flygare och mellan åren 1954 och 1960, då Axel Ljungdahl var flygvapenchef, omkom 126 flygare, många av dem bara några år över tjugo.

När sedan Torsten Rapp tog vid fortsatte trenden och det är om den kultur som fanns på alla nivåer av det svenska flygvapnet under dessa år som boken egentligen handlar.

Att ställa ett Tunnan- eller Lansenplan på marken bara för att det kunde finnas tekniska brister som ännu inte åtgärdats var inte att tänka på. Nej, de svenska jaktplanen skulle flyga och övningarna skulle vara realistiska och tuffa. För även om Sverige inte var i krig så var det precis så de svenska piloterna skulle drillas. Det kalla kriget blev verklighet på ett mycket olustigt sätt.

Och det råder ingen tvekan, det visar Eneroth tydligt, att om det Lansenplan som störtade rakt in i Vikbogårdens bostadshus hade fått de delar inmonterade som stod och väntade på flottiljen i Karlsborg, ja då hade de sju aldrig behövt dö denna dag. Men teknikerna hade sex månader på sig att montera delarna och trots att tidigare olyckor borde ha visat att de verkligen behövde bytas så var det ingen som ansåg att det var någon brådska.

Ingen ville ställa flygplanen på marken i onödan.

Ulf Eneroths bok är fascinerande läsning. Och dyster. En ung flygares liv var inte mycket värt. Och några döda civilister var givetvis olyckligt men fick inte hindra militärens fortsatta planer på att skapa ett av världens bästa flygvapen.

Det skulle ta exakt 50 år innan de anhöriga till de sju dödade i Vikbo fick en ursäkt och omtanke från flygvapnet. Då hade de behandlats minst sagt illa och lämnats i sticket av myndigheterna. Inte minst när det gällde ersättning för det de mist.

Mannen som kunde banda andar

Jurgensonarbetsrum1963

I slutet av 1950-talet tog spökena klivet ut ur garderoben och in i den elektroniska tidsåldern. Den som menade sig ha upptäckt dem där var svensken Friedrich Jürgenson som blev känd över världen för att ha tagit emot märkliga röster på band. Rullband för att vara mera exakt, en sorts rullar med magnetband som dagens generationer knappast ens har sett på vykort.

Ni kan se honom på Claude Thorlins bild från 1963 här ovan. Thorlin som med tiden skulle bli Jürgensons efterföljare och på egen hand börja banda röster från ”andra sidan”.

Själv läste jag om Jürgenson först i början av 1970-talet då han ofta förekom i veckotidningar och ibland även i dagspressen och även i två egna böcker. Och det jag läste fick mig att både häpna och känna tveksamhet.

Vad Jürgenson gjorde från sitt hem i Mölnbo var att låta sin rullbandspelare spela in genom en vanlig mikrofon, senare gjorde han det direkt via en radio. Bandet fick helt enkelt gå medan de som befann sig i rummet pratade med varandra eller satt tysta.

När bandet sedan spelades upp hördes samtalen i rummet men också, ibland, något annat. För mitt bland rösterna från människor, eller från radioapparaten som stod på, dök det upp korta skurar av andra röster som föreföll ett tala slags blandspråk där svenska, tyska, italienska och andra språk användes. Polyglott var det ord som Jürgenson själv valde att använda för att beskriva detta minst sagt ovanliga sätt att kommunicera från vad han ansåg vara den ena dimensionen till den andra.

Från de dödas rike till oss här på jorden.

Ibland verkade rösterna svara på de frågor som personerna i rummet ställde, andra gånger verkade rösterna försöka få Jürgenson och de andra kring bandspelare att lyssna: ”Mit dem Apparat Kontakt Halten, bitte hören”, kunde det låta.

Friedrich Jürgenson (1903–1987) själv var egentligen konstnär och fick med tiden måla av såväl påven Paulus VI (som ni kan se ta emot Jürgenson på bilden längst ned) som utföra uppdrag beställda av Vatikanen. Han arbetade också med dokumentärfilm. Men det var rösterna som allt mer tog över hans liv och tid. Att säga att han uppslukades av jakten på dem är inte att överdriva.

Och han var inte ensam om att höra dem. Rader av andra kunde också göra det, till och med de journalister som var med vid presskonferenserna som Jürgenson höll i sitt hem. Många av dessa tolkade dem dock betydligt mera återhållsamt. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, skrev Rune Moberg med sin vassa penna i tidningen Se, ”däremot vet jag vad jag inte ska tro. Jag tror inte Friedrich Jürgenson är en medveten bluff. Skulle han i så fall vänta i nära fyra år med att tala om för världen vad han har hört?”

Nej, få trodde att Friedel var en bluffare. Men många valde att gardera sig för vad det egentligen var som hördes på de brusiga banden. Andra, som forskaren John Björkhem, menade att det som hördes på inspelningarna var något mycket intressant och ett fenomen som snart skulle komma att accepteras.

Men så har det inte blivit och röstfenomenen är i dag lika omdebatterade som de var då.

Nu har den tidigare kvällstidningsjournalisten Anders Leopold (Aftonbladet och Expressen) skrivit en personligt färgad biografi om sin vän Friedrich, eller Friedel som han ofta kallades – ”Min vän på andra sidan” (Parthenon Förlag). Författaren tvivlar inte längre på att rösterna är äkta och skriver att han själv ibland lyckats få in dem på band när han försökt. Anders Leopold radar upp exempel och berättar historien om en person vars levnadsöde i många stycken är fascinerande.

För att hjälpa oss läsare (och lyssnare) har författaren lagt ut valda inspelningar på sin webbplats där alla kan ta del av dem. Och där måste jag säga att man får vara behäftad med synnerligen god fantasi för att verkligen höra de meningar som Jürgenson själv tyckte sig uppfatta. Visst, ibland hörs röster som i det ofta hårda bruset tränger igenom och visst går det om man verkligen vill höra vissa ord. Men den fråga man ställer sig: Är det verkligen möjligt att från dessa brusiga röster dra slutsatsen att det rör sig om avlidna som nu försöker kommunicera med oss? Eller finns det en annan förklaring?

För något hörs. Ibland tydligt, oftast svagt dolt i brus. Men hur det hamnat på bandet är svårare att säga. Och så länge kvaliteten inte är bättre så krävs det nog starkare bevis. Betydligt starkare.

Efter Jürgenson har andra tagit vid och sagt sig ha fångat röster via dator och telefon, för att ta två exempel. Att söka bevis för de elektroniska röstfenomenen är numera ett sätt att bedriva parapsykologisk forskning och de har till och med fått en egen förkortning, EVP, Electronic Voice Phenomenon.

Trots det är det alltså få som är övertygade om att rösterna verkligen kommer från en annan dimension där de döda ska leva. Den teori – övertygelse – som Friedrich Jürgenson själv förde fram efter att själv ha hört namn och röster från vad han tolkade som avlidna vänner är svårare att ta till sig så här fyrtio år efter att det hände.

Boken ”Min vän på andra sidan” är en partsinlaga och inte den granskning som hade behövts. Få kritiska röster ges plats trots att det är tydligt att många av de budskap, från bland andra Hitler och den dödsdömde – och 1960 avrättade – Caryl Chessman, väcker fler frågor än de ger svar. Trots det blir det en hel del intressant läsning där Friedrich Jürgenson själv framstår som ett fenomen; en man som under en stor del av sitt vuxna liv jagade bevis för att vi människor inte upphör att existera när vi dör.

Och bara det är värt en bok.

Jurgensonpaven

Livets transportörer

philae490_nn

Den lilla kometlandaren Philaes upptäckt av organiska molekyler i kometens tunna atmosfär är en av de viktigaste rymdupptäckterna på mycket länge. För om det verkligen visar sig att Tjurjumov-Gerasimenko bär med sig komplexa molekyler i sin bana runt solen så är det sannolikt att också andra kometer gör samma sak.

Nu återstår ytterligare kontroller innan vi vet säkert vad det är Philae har hittat men forskarna bakom experimentet skriver att det verkligen rör sig om just organiska molekyler. Hur komplicerade de är vet vi inte än.

Forskarnas teorier har sedan länge pekat ut just kometer som spridare av liv och redan i början av 1900-talet togs den upp av den svenska fysikern och kemisten Svante Arrhenius. Panspermieteorien, alltså att livet förs till olika planeter som passagerare på diverse stenar och isblock, är en gammal idé som nu kan visa sig ha fått ny styrka. Kometerna är spermierna och vår jord det ägg som ska befruktas.

Och kometer finns det gott om i vårt solsystem, sannolikt hundratals miljarder. Att många av dem har träffat jorden under de årmiljarder som vår planet har funnits råder det ingen tvekan om. Vår grannplanet Mars har också fått besök av kometer.

En komet är i grund och botten en blandning av sten och is som rör sig i en bana runt solen. När den närmar sig solen slits delar av det yttre skalet bort och bildar en svans som i bästa fall kan bli synlig från jorden. Men det är när kometen träffar en annan himlakropp som det som finns på den också kan börja sprida sig på planeten.

Nu kanske Philae kan bevisa att jorden en gång kan ha fått sina livsfrön sådda här genom besökare från rymden. Besökare av sten och is. Hur livets grundstenar en gång uppstått på kometerna är en annan fråga.

Svensk rymdfart får egen bok

rymdboken490

I morgon, onsdag, ska en farkost tillverkad av människor för första gången landa på en komet. Då kommer den lilla landaren ”Philae” att knuffas iväg från rymdsonden ”Rosetta” för att förhoppningsvis göra en säker landning på kometen Churyumov-Gerasimenko som är på väg in mot solen för att runda den.

Sverige har bidragit med styrdator, minne och antenn plus två instrument ombord.

Lagom till denna dramatiska landning släpper Rymdstyrelsen den färgglada praktboken ”Svenska rymdäventyr” skriven av den förre Expressenjournalisten och författaren Börje Lundberg. En bok som berättar den svenska rymdhistorien från början och dessutom gör en serie nedslag i den svenska rymdindustrin – som är betydligt mer omfattande än de flesta läsare nog kan ana.

Det roliga med boken är också att Börje Lundberg visar upp en rad olika föremål från sitt eget samlande av rymdmemorabilia i några insprängda kapitel med rubriken ”Rymden för samlare”. Och Börje Lundberg kan sin rymdhistoria och är en trygg ciceron genom de drygt 200 sidorna.

Här får vi läsa om hur Astrid Lindgren 1994 gav sitt tillstånd att använda hennes namn på en satellit, hur Olle Norberg – numera generaldirektör för Rymdstyrelsen – en gång reste till USA med en svensk satellit som handbagage och hur Sveriges första försök till satellit, ”Plutnik”, nådde den hyfsat imponerande höjden av 80 kilometer.

Sedan dess har Sverige lyckats skicka en sond runt månen (”Smart-1”) och har ofta delar med när något europeiskt rymdprojekt ska genomföras. Inte alltid så glamouröst men habilt och nytänkande.

Givetvis finns också en intervju med Christer Fuglesang, där han talar sig varm för att människan måste resa till Mars, men också möten med ännu så länge okända studerande vid rymdgymnasiet i Kiruna; kanske våra nästa astronauter.

Visst märks det att boken är ett beställningsverk från Rymdstyrelsen och visst blir det gott om versala förkortningar som en inte inbiten rymdnörd nog finner rätt störande men summa summarum så får nu en större läsekrets faktiskt se att Sverige är en rymdnation att räkna med. Vi är duktiga på att ta fram små och billiga – och bra – satelliter.

Och visst lever drömmen om rymden stark i detta vårt avlånga land, om någon nu skulle tro något annat.

Hela himlen i hyllan

starbook14ahlin

Varför ska man köpa en bok när allt redan finns på internet? Den frågan ställer sig många i dag och valet är inte alltid till bokens fördel. Själv är jag inte bara en bokmal utan också en samlare av böcker. Det finns få saker som får mina fingrar att klia på samma sätt som en spännande bok.

Men ändå, varför kånka hem tunga böcker när man kan få veta det mesta genom ett klick med musen? Finns inte alla fakta redan där – gratis?

Givetvis finns det också hela böcker där ute, färdiga att tankas hem. Inte sällan utan att författaren ifråga får ett nickel för det. Så även om de finns där så finns det goda skäl att fortsätta köpa böcker.

Det viktigaste skälet är att bakom en bok finns en författare som ägnat rätt många timmar åt att samla, kolla och sammanställa något i för en läsare begriplig form. Författare som vi lär känna genom åren och som vi också lär oss lita på.

Boken lever i dag ett farligt liv och det är bara att hoppas att den ska överleva i symbios med nätet. Båda behövs och båda har sina fördelar. Och om ni tittar på Huffington Posts långa intervju med Stephen King i dag så nämner King en fördel med böcker som inte ska undervärderas: Om man tappar en bok i toastolen så kan man plocka upp den och torka den. Vilket är betydligt svårare om det hade rört sig om en läsplatta.

En bok som har överlevt trots den benhårda konkurrensen från internet och diverse stjärnprogram (i mitt fall Starry Night) är Per Ahlins ”Astronomisk kalender” (Norstedts) som troget utkommit sedan 1993. Här kan även en oerfaren läsare som är nyfiken på vad det egentligen är som syns på himlen snabbt få hjälp.

Som sina föregångare är boken pedagogiskt upplag där varje vecka får sitt uppslag med kartor, illustrationer och korta texter om vilka planeter som syns, om det skulle vara en meteorskur på gång och när solen och månen går upp och går ned. Plus en vanlig almanacka med datum och namn.

Något lika elegant och lättöverskådligt är svårt att hitta på nätet och jag tvekar aldrig att införskaffa Ahlins bok när senhösten står för dörren.

Det roliga med boken är att den är anpassad för den som bara har sina egna ögon och möjligen en enkel handkikare att spana med. Något liknande finns inte på nätet om man inte skaffar sig ett astronomiskt program, vilket kanske kan vara i mesta laget för den som inte behöver veta namnet på varenda stjärna ned till 15:e magnituden.

Per Ahlins bok står alltid i en hylla nära mig, klar att plocka fram när jag snabbt behöver veta hur läget på himlen är just i dag.

Polarbomb transmogrifierar sig

Snökanoner och snösmockor får se upp, snart kommer en polarbomb att slå till mot Nordamerika. Om den transmogrifierar sig vill säga.

Att vi journalister och SMHI:s meteorologer lever i ett symbiotiskt förhållande med varandra är inget nytt. För snart fyra år sedan tog jag över en klippsamling med väderartiklar en gång insamlade av tevemeteorlogen Karl-Einar Karlsson. En genombläddring visade att vår fixering vid lufthavets ombytlighet går som en röd tråd genom årtiondena.

Men kanske är den värre än tidigare. Något som min kollega Niklas Wahllöf elegant summerade i sin krönika i torsdags.

Nu ser det ut som om vi snart får infoga också ordet ”bomb” till vårt adekvata inhemska vokabulär. Med tanke på dess korta snärtighet lär våra kvällstidningskollegors förstasidesmakare inte tveka en sekund.

Så vad är då en bomb i vädersammanhang? Detta ord som ännu inte hittat till svenska språket.

Själv snubblade jag över begreppet när jag läste Christian Science Monitor i dag. Denna sitt namn till trots ansedda amerikanska dagstidning. Där beskrivs hur supertyfonen ”Nuri” (ingen vanlig tyfon alltså!) har ansatt Berings hav och den pärlbandsliknande ögruppen Alueterna med vindstyrkor och regnfall som enligt tidningen antagit ”historiska” proportioner.

Men värre kan det bli skriver Christian Science Monitor (CSM). Denna supertyfon kan komma att transmogrifiera sig (just det, återkommer till ordet) till en ”polar bomb”.

För att bli en bomb krävs att lufttrycket i tyfonens centrum faller med mer än 24 millibar under 24 timmar. ”Nuri” verkar inte nöja sig med det utan satsar på ett fall på 50 millibar på lika lång tid. ”Nuri” kan helt enkelt bli en dubbelbomb.

Och blir ”Nuri” en polarbomb då lär det snöa kring de stora sjöarna redan om ett par dagar medan de stackars New York-borna kan räkna med temperaturer femton grader lägre än vad årstiden annars plägar bjuda på. Visserligen fahrenheit, men ändå

Så framåt onsdag kan det vara läge att börja spana efter dessa väderbomber på kvällstidningarnas förstasidor.

Som ni förstår så är denna artikel i CSM rena kunskapskällan för oss som älskar nya ord. Och som alla läsare av Kalle och Hobbe noterar så används också ordet transmogrifiera – något som Kalle är en mästare på!

Kalle och hans högst levande leksakstiger Hobbe använder sig av en låda, intill förväxling lik en vanlig brun kartong, för att förvandla sig till diverse mer eller mindre vämjeliga varelser och sanslösa superhjältar.

Transmogrifiera betyder att förvandla till något skräckinjagande, något som Kalle utnyttjade till max, och som ett redan hemskt väderfenomen kan utnyttja om det vill bli ännu värre.

Och tycker någon att detta ord bara är något för serienördar och väderextremister så kan det vara bra att veta att också författaren Peter Englund ibland använder ordet transmogrifiera i sina böcker. När han en gång fick frågan varför han gjorde det så svarade han att han gillade att läsa Kalle och Hobbe!

Så det är bara att önska polarbomben en lyckad transmogrifiering.