Churchill: Vi är inte ensamma

En av andra världskrigets mest kända ledare, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, var också intresserad av frågan om liv i universum. Det visar en essä som Churchill skrev 1939, året innan han blev premiärminister, och som legat begravd i ett arkiv i årtionden.

Uppsatsen, som var på elva sidor återupptäcktes i National Churchill Museum i Fulton i Missouri i USA och skickades då vidare till den israeliske astrofysikern och författaren Mario Livio. Och det är Livio som nu har gjort Churchills uppsats känd igen. Men hela väntar ännu på tillstånd att få publiceras.

Uppsatsen hade den inte alltför ovanliga titeln ”Är vi ensamma i universum?” och Churchill var öppen för att kosmos inte var en tom och öde plats utan sannolikt bjöd på liv också på andra planeter.

”Jag, om någon, är inte så oerhört imponerad av den framgång vår egen civilisation har gjort, att jag är beredd att tro att vi är den enda plats i detta enorma universum som innehåller levande, tänkande varelser, eller att vi är den högsta typen av mental och fysisk utveckling som någonsin har dykt upp i det stora utrymmet av rymd och tid.”, skrev Churchill i uppsatsen.

Och Churchill kunde se det som skulle bli verklighet först trettio år senare:

”En dag, möjligen inom en inte alltför avlägsen framtid, kan det bli möjligt att resa till månen, och kanske även till Venus och Mars”, skrev han och drog sedan slutsatsen att de enda planeter som kunde härbärgera liv i vårt eget solsystem var vår egen jord och Venus.

BBC noterar att Churchill var intresserad av naturvetenskap och att han blev den förste brittiske premiärminister att anställa en vetenskaplig rådgivare.

Winston Churchill har visat intresse för liv i universum också vid ett annat tillfälle. Åtminstone om vi ser ett samband mellan rapporter om ufo, eller flygande tefat som dessa fenomen ofta kallades i början av 1950-talet, och resenärer som besöker oss från andra planeter.

I ett kort pm till sin Air Lord Cherwell daterat den 28 juli 1952 frågade Churchill rakt på sak: ”Var innebär egentligen allt det där om flygande tefat? Vad kan det betyda? Vad är sanningen? Låt mig få en rapport när det passar dig.”

Resultatet blev bildandet av en grupp kallad ”Flying saucer working party”, den första officiella (men topphemliga) utredning när det gäller ufofenomenen i Storbritannien. Dess slutsats blev att observationerna troligen hade naturliga förklaringar men att det inte gick att utesluta att det kunde röra sig om besökare från andra planeter.

Och där står vi än i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Det fanns således fejknyheter redan på Churchills tid.

John Johnstone, 02:23, 18 februari 2017. Anmäl

Det här hemlighetsmakeriet skapar bara falska förhoppningar och eldar på konspirationsteorierna. Att man dessutom uttalar sig på ett sätt som att man satt på hemlig information gör inte saken bättre, men det var kanske för att hålla Churchill på gott humör. Det finns säkert minst lika många observationer av tomtenissar som det finns ufo-rapporter. Tomtenissar började dyka upp på 1800-talet och till slut fanns en tomtenisse i nästan varje ladugård.

G Jonsson, 22:55, 16 februari 2017. Anmäl

CIA:s svenska ufofall

ciadok1701

När det amerikanska underrättelseorganet CIA för några dagar sedan lade ut 13 miljoner dokument på nätet fanns där också ett antal som berörde svenska ufoobservationer. Inga kioskvältare eftersom samtliga dokument grundar sig på artiklar i den svenska dagspressen och sedan länge är kända av ufointresserade i Sverige.

Här rör det sig inte om några egna undersökningar av uforapporter från Sverige. Istället är det tidningsartiklar som agenter placerade på den amerikanska ambassaden i Stockholm har översatt, kommenterat och skickat hem.

Många av rapporterna handlar om vanliga fenomen som meteorer men det finns också ett par mer svårförklarade händelser. Men det finns en riktig nyhet – den kommer sist.

Låt oss titta på CIA-materialet.

Under tre dagar i december 1953, den 18–20, skrev Dagens Nyheter (och en rad andra svenska tidningar men det nämner inte CIA) om en observation gjord av besättningen på ett Transair Airlines flygning från Malmö till Stockholm den 17 december.

I en intervju med DN berättar piloten Ulf Christiernsson hur han och flygmekanikern Olle Johansson i fullt dagsljus mött ett runt föremål i närheten av Hässleholm.

”När föremålet kom närmare kunde jag uppfatta att det var symmetriskt och metalliskt”, berättar Christiernsson för DN.

Föremålet syntes under sammanlagt tio sekunder och var enligt vittnena inte bemannat.

Senare framträdde en man, direktör Bertil Dahlström, och berättade att han några timmar tidigare släppt upp 300 reklamballonger söder om Hässleholm. Om det var möjligt för någon av dessa att hålla sig i luften i två timmar blev aldrig klarlagt.

Den 27 januari 1954 gick meteorexperten Bertil Lindblad från observatoriet i Lund ut och menade att det de två ombord på planet kunde ha sett var en meteor. Vilket knappast är en särskilt trolig teori eftersom det rörde sig om en dagsljusobservation och en så pass ljusstark meteor i så fall borde ha rapporterats av mängder av personer i södra Sverige.

CIA-materialet innehåller också en rapport av en ljusstark meteor från 16-tiden den 9 januari 1954. Meteoren rörde sig över Skåne och Blekinge innan den exploderade över Köpenhamnsområdet.

Den 14 maj 1954 skrev DN om hur en silverfärgad kula med svans” rört sig över Norrbotten den 14 maj. Av allt att döma en större meteor.

Den 18 maj 1954 publicerade Svenska Dagbladet en artikel om en serie observationer i flera delar av Norrbotten den 17 maj. Vittnen beskrev ett runt föremål med en svans efter sig. Enligt polisen rörde det sig inte om en ballong. Av beskrivningarna att döma kan även detta ha rört sig om en bolid, alltså en större meteor.

Den 20 januari 1959 publicerade Stockholms-Tidningen en artikel på förstasidan om en observation i Stigsjö nära Härnösand. Där beskrevs hur ett rund föremål med en lysande ring runt sig flög fram mot åtta personer vid Långsjön. Föremålet uppskattades vara sex meter stort och sågs i tre minuter.

Och så, den mest intressanta, från den 6 mars 1960. Esse Jansson i Norrtälje, som är ute för att fotografera en satellit vid 05.15 på morgonen, lyckas istället fånga två oidentifierade lysande föremål när de passerar över himlen. Hastigheten var inte olik en vanlig satellits, konstaterar CIA.

Några minuter senare såg en man i Bromma, Thorsten Håkansson, vad han först trodde var en satellit som rörde sig horisontellt över himlen men sedan vek av 90 grader och försvann under horisonten.

Jag har själv talat med Esse Jansson vid flera tillfällen och även studerat hans bild och frågan om vad han egentligen fotograferade är fortfarande olöst.

Samma datum, fast vid 20-tiden på kvällen, ser besättningen på ett av Linjeflygs plan som befann sig vid Sundsvall, vad man bedömer som en hittills oidentifierad satellit. Kapten Mauritz Hamrin säger till DN att hans andrepilot Kjell Ferm sett något som han trodde var en satellit. Samma föremål sågs även av astronomen Gunnar Larsson-Leander från observatoriet i Saltsjöbaden som till Dagens Nyheter säger att han är säker på att det inte var en meteor utan kan ha varit en satellit.

Förutom dessa äldre rapporter finns det också en del dokument som rör de så kallade spökraketerna som syntes och rapporterades över Sverige, Norge och Finland (främst) 1946. Alltså avlånga till synes cigarrformade föremål som sågs av flera tusen människor och som ibland störtade i sjöar.

I ett av dokumenten (från den 26 augusti 1946) framför de amerikanska militär- och marinattachéerna i Stockholm teorin att observationerna var skapade av den svenska försvarsstaben för att skapa ett läge där Öst hotar Väst och på så sätt få mer pengar till försvaret.

Eftersom jag själv har undersökt spökraketerna och intervjuat många vittnen och militärer som var direkt inblandade i utredningarna kan den teorin avfärdas ganska lätt. Men det är ändå intressant att den faktiskt framfördes på allvar av attachéerna i Stockholm.

För det övriga materialet gäller: Inget nytt för oss som intresserat oss för ufofenomenet och knappast något som kom att påverka CIA:s inställning till det. Men det finns mängder av rapporter från andra länder också för den som vill läsa vidare i CIA:s databas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

När vi klarat ut alla märkligheter här kunde man i stället fokusera på att träna nästa generation DN-läsare i kritiskt tänkande.

John Johnstone, 12:36, 30 januari 2017. Anmäl

Det verkar långsökt att CIA samlade in skräpinformation men man var nog främst ute efter ryska "tefat", en science fiction-pryl båda sidor försökte utveckla, förutom kanske flygande "cigarrer" och "askfat"... Serietidningarna gav många uppslag, rymdpsykosen gick inte att hejda och sätter sina spår ännu idag, men idag har man fullt upp med att hitta ett försvar mot drönare, cyberattacker och allt möjligt. (Bra kommentarer kunde belönas med en trisslott.)

John Johnstone, 13:01, 29 januari 2017. Anmäl

1. Reklamballongerna omkullkastar ufo-teorin. Luften pyser inte så lätt ur en ballong, däremot ur rapporter av det här slaget... 2. Det saturnusliknande föremålet verkar inspirerat av science fiction eller kan ha berott på snöblindhet, men folk hittar på. 3. Satellitteorin verkar rimlig, men en meteor kan ändra vinkel genom att studsa bort från atmosfären. Astronauter har rapporterat det. 4. Inga utomjordingar kraschlandar i cigarrliknande föremål, så korkade är dom inte. Fake news... (suck).

Demos Kratos, 09:26, 29 januari 2017. Anmäl

Förintelsen är inte alternativa fakta

490hedifried1701

Den är inte tjock. Jag läste ut den på buss och tunnelbana till jobbet och under någon halvtimma vid köksbordet när jag kommit hem. För den var svår att sluta läsa.

Men tunnheten kompenseras av ordens tyngd. Och det är svårt att inte ställa sig frågan efteråt: Vad händer när den sista rösten tystnat?

Hédi Fried och henne syster var fångar i Hitlertysklands koncentrationsläger. De båda överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och lever nu i Sverige. Hédi Fried har sedan befrielsen 1945 ägnat en stor del av sitt liv åt att berätta, skriva och informera om Förintelsen. Om nazisternas plan som syftade till att utrota judarna. Och andra som inte passade in i nationalsocialisternas bild av världen.

Otaliga skolelever har haft förmånen att lyssna, att ställa frågor och att få svar. Från en som vet.

72 år har gått sedan fångarna i Hitlers förintelse- och arbetsläger befriades. De som överlevde börjar bli allt färre. Hédi Fried själv är 92 år och inom en snar framtid kommer den siste överlevaren ha dött.

Jag för ofta diskussioner med män (99 procent av dem som skriver i dessa ärenden är män) som inte tror än på det ena och än på det andra. En ung man tror att jorden kan vara platt eftersom han inte litar på Nasa. Som om det vore Nasa som hade bestämt den saken.

En annan tvivlar på att terrorattacken i Berlin i julhelgen har ägt rum. Istället tror han att det var en ”fals flag”-operation där en säkerhetstjänst låtsats utföra dådet för att få misstankarna riktade mot andra. Och, ska vi tro den unge mannen, så dog ingen. Också det är bara ett påhitt.

Den som vill tvivla på att människan landat på månen eller att Förintelsen ägt rum behöver inte många klick för att hitta bränsle som underblåser någon av dessa idéer.

En av världens mest framgångsrika filmskapare, amerikanen Steven Spielberg, förstod detta och skapade efter att ha gjort ”Schindler’s list” 1993 ett projekt som i dag är tillgängligt på nätet – Visual history archive.

Målet, i slutet av 1994, var att intervjua 150.000 överlevare men hittills har Shoah-stiftelsen, som för arbetet vidare, hunnit med 54.000 vittnesmål i 62 länder och på 41 språk.

Andra filmer, omkring 1.000 timmar, finns hos Steven Spielberg film and video archive.

Men snart finns det bara filmer, dokument och böcker kvar. ”Bara”? Ja, för några kommer detta inte att räcka. För den som tvivlar på myndigheter och dokument gäller inte sådant. Och, ska vi vara ärliga, knappast ögonvittnen heller. För någonstans på nätet finns det alltid någon som kan lägga fram sin sanning.

Sina alternativa fakta.

Här är det lätt att tänka på månlandningen. För trots att omkring 100.000 personer var inblandade, allt från tekniker till astronauterna själva, och att ryssarna aldrig hade tigit om det hela varit en bluff samt att många kilo månsten återfördes till jorden – för att nämna några saker – så finns det de som tvivlar.

När jag gick i skolan och sedan studerade till journalist fick jag lära mig att kontrollera en uppgift. För tvivel är alltid bra att bära med sig som journalist. Men jag fick också lära mig att skilja på bra och dåliga källor. Något som tyvärr blivit allt svårare när nätet kryllar av filmer, ”nyhetssajter” och självutnämnda ”experter” som intill förväxling liknar dem som verkligen vet något.

Och när USA:s egen president inte drar sig för att använda källor som ingen vettig journalist skulle ta i, ja då blir läget ännu knepigare.

Hédi Frieds bok är en behövlig tankeställare om hur vi i dag riskerar att vara på väg att glömma vår historia. Och hennes idoga arbete i upplysningens tjänst har säkert gett många unga en bättre start än de annars skulle ha fått. För att möta en människa av kött och blod som kan levandegöra det hon beskriver är trots allt det allra bästa.

Och Förintelsen är inte alternativa fakta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Ännu har såvitt bekant ingen förnekat t ex trettioåriga kriget men det är ju upp till utgivarna av skollitteratur att få med alla gräsligheter med källhänvisningar och allt.

Mulbert Skog, 21:55, 28 januari 2017. Anmäl

Förnekarna förnekar sig aldrig, men månlandningarna kan väl kvitta, en ploj man tog till under kalla kriget med begränsat vetenskapligt värde. Hade man väntat till idag hade man kunnat låta en robot ta det först steget med 3D streaming till våra mobiler varifrån vem som helst kunde styra stegen på månen med en lätt svepning på skärmen.. på tryggt avstånd från ev aliens.

Demos Kratos, 21:46, 28 januari 2017. Anmäl

Om nyhetsmedia hade begränsat sig till att enbart förmedla nyheter och kungörelser typ Post- och Inrikes Tidningar i stället för att servera ett hopkok av nyheter, politiska åskådningar och bantningsrecept hade folk kanske inte behövt söka alternativa informationskällor.

John Johnstone, 12:36, 28 januari 2017. Anmäl

13 miljoner CIA-dokument på nätet

När CIA lade ut 13 miljoner dokument på nätet under gårdagen var det en seger för sajten Muckrock som i tre år kämpat för att få underrättelsejätten att släppa informationen. 25 års frisläppta dokument går nu att läsa direkt på nätet (även om CIA:s sida kraschade vid ett par tillfällen under dagen på grund av stort intresse).

Och för den ufointresserade finns här mycket att ta del av.

De dokument som nu har frisläppts och kan läsas av alla på CIA:s webbplats har ingått i en databas kallad CREST, ett webbaserat sökcentrum för icke hemliga dokument i pdf-format.

Vad få känt till är att merparten av dokumenten redan har varit tillgängliga men enbart för den som besökt CIA i Langley i Virginia där fyra gamla datorer har mött besökarna. Men CIA har konsekvent under 15 år nekat besökarna att få ut digitala kopior av materialet. Den som velat ta med sig något hem har fått beställa en papperskopia.

För tre år sedan bestämde sig organisationen Muckrock för att begära ut samtliga dokument genom det som i USA kallas Freedom of information act (Foia) och kan liknas vid den svenska offentlighetsprincipen. Men CIA är inte intresserat och svarar Muckrocks advokat Kel McClanahan att det skulle bli för kostsamt att kopiera alla filer på de uppskattningsvis 1.450 cd-skivor som myndigheten ansåg sig behöva.

Det hela skulle kosta närmare en miljon kronor och ta 28 år, eller sex år vilket CIA sedan ändrade sig till.

Genom en tidigare it-expert vid CIA svarar Muckrock att det skulle fungera lika bra med en hårddisk på 1Tb som kostade 600 kronor i vilken butik som helst.

I början av januari upptäckte Michael Best, som är en av dem som kämpat hårt för att få ut samtliga dokument, en lapp sittande på en av terminalerna i CREST-rummet på CIA:

”Från och med den 26 januari 2017 kommer den här CREST-terminalen att tas ur drift. Allt CREST-innehåll kommer att göras elektroniskt tillgängligt via CIA:s elektroniska läsesal.”

Så från att ha sagt att kopieringen av materialet skulle ta 28 år, och bli oerhört dyrt, för att sedan backa till sex år, och fortfarande dyrt, lyckades CIA faktiskt publicera allt på nätet inom några månader. Och särskilt dyrt kan det knappast ha blivit.

”Det är på det här sättet som regeringen processar Foia-ansökningar”, skriver Kel McClanahan i en redogörelse på sajten Muckrock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

I rena indiciemål som dessa väljer nog ansvariga myndigheter hellre att ligga lågt än att utmana etablerade sanningar. Det finns ju inget referensmaterial på området. Det kan även handla om hemliga militärprojekt som rapporterats. Numera finns dock människoliknande robotar, drönare och annat elektronikskräp som gör att det bör gå att fejka ett besök mer eller mindre naturtroget. Japanerna fixar nog det här till slut.

Demos Kratos, 13:08, 20 januari 2017. Anmäl

Kanske borde det ha fått kosta lite mer ändå. Åtminstone i skrivande stund är det inte möjligt att komma åt sidans eventuella innehåll. Inte för att det känns särskilt viktigt, men som ett resultat av många års kamp för "informationsfrihet" är det onekligen lite tummetott över alltihop.

Kap Kennedy, 09:06, 20 januari 2017. Anmäl

Ett nära nog obegränsat och ständigt växande antal ufo-rapporter kan rimligen inte svara upp mot verkliga händelser. Frågetecken utgör inga bevis, en miljon frågetecken gör inte saken bättre men det hela visar på genomslagskraften i ryktesspridning och fejknyheter, och däri ligger väl det journalistiska värdet.

G Jonsson, 04:24, 20 januari 2017. Anmäl

Isbollar igen – tredje gången i vinter

3dumpisbyske

För tredje gången i vinter har den svenska kusten bjudit på isbollar – ett ovanligt fenomen som helt plötsligt visat sig ganska vanligt. Inom loppet av mindre än två veckor har dessa vackra naturfenomen dykt upp på tre platser i Sverige.

6 januari: Ölands södra udde.

8 januari: Norra Varamon i Motala.

17 januari: Byske havsbad.

Ni kan se bilder på den senaste från Byske, tagen av naturguiden Peter Lundström, Swenature AB, här ovan och de två andra här nedan. Och det som syns på bilden är inga stenar, även om de ser ut så. I en intervju med TT säger Peter Lundström att det till och med gick att gå på isbollarna som var stora som badbollar som låg längs en sträcka av närmare 500 meter.

– Det var infrusen sand i dem. Men genom att man vet att det är en sandstrand så kändes det jäkligt skumt. Jag gick på dem, det var inga problem, det gick att gå på bollarna. Det var fascinerande, berättade han för TT.

Isbollar bildas sannolikt i samverkan mellan hård blåst, snö och vågor som rullar bollarna som brukar vara lösa inuti men hårda på ytan.

När det gäller isbollarna vid Motala skriver Annelie Lindgren i ett mejl till mig: ”Jag var helt fascinerad över fenomenet, har aldrig sett något liknande, naturen är fantastisk!”

Visst är den!

2isbollar2cs

Ölands södra udde. Fotograf Göran Andersson.

1isbollarmotala

Motala. Fotograf Annelie Lindgren.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Om den övre bilden föreställer badbollsstora isklumpar vore det sensationellt men bilden visar stenars karakteristiska tillplattade och oregelbundna form. Det vore därför i enlighet med DN:s "strävan att vara på plats där det händer" och "krav på trovärdighet" motiverat med en expedition för att fastställa om isklumparna ligger kvar, smält bort eller möjligtvis "förstenats"..

John Johnstone, 13:19, 22 januari 2017. Anmäl

Något tillplattade bollar i detta fall, de borde väl vara runda om de rumlat runt, påminner mer om stenig strand. För att skapa bollar av en badbolls storlek krävs nog ganska stora krafter. Läge för källkritik. Vore bra med GPS-koordinaterna så folk kan dubbelkolla, finns kanske inbäddat i originalfilen. Till dess ett kanske.

Demos Kratos, 22:36, 18 januari 2017. Anmäl

Isbollarna är här!

isbollar1

Så var det dags. Veckorna kring det nya året, och inte minst januari månad, brukar traditionsenligt bjuda på en del vackra naturfenomen. Vi kommer att få uppleva häftiga halofenomen runt solen och vi kommer säkert att få se en del fina norrsken.

Med ”vi” menar jag vi som bor i Sverige. Och det gäller att vara ute och ta chansen när vädret är det rätta – klart ska det vara!

Ett av de fenomen som har en viss tendens att dyka upp då och då är isbollarna vid Ölands södra udde. Ni kan se årets upplaga här ovan och här nedan. Bilderna är tagna av Göran Andersson.

Om vi börjar med att titta bakåt så dök de första upp den 18 december 2009 då Göran Andersson och hans kollegor Magnus Bladh och Viggo Norrby från Ottenby fågelstation var ute för att titta efter fåglar men istället drogs deras blickar till ett antal klot av is som låg vid strandkanten en bit bort.

När de tog upp dem visade de sig vara stora som bowlingklot uppbyggda av ett yttre lager med is och med en mjuk snöboll i mitten.

Den 18 februari 2011 var det dags igen. Den här gången kunde Göran Andersson beundra ett stort antal bollar längs Kapellviken 500 meter från förra fyndplatsen. Nu var de mindre, som tennisbollar.

Och så i år. Den 6 januari var det dags för Sandreveln att leverera ett hundratal isbollar. Och även den här gången var det Göran Andersson förunnat att beundra resultatet av naturens snöbollsmakande.

Så vitt jag vet har ingen sett dessa naturfenomen bildas men det är ändå rätt klart hur det går till. Enligt SMHI är det troligen två faktorer som ligger bakom de runda isbollarna: Vinden och temperaturen.

Den snö som bygger upp bollarna rullas samman redan på land men blåser sedan ut i vattnet, som bör vara runt noll grader, där de av lagom snälla vågor rullas till runda klot som fryser på och sakta bygger sig allt större.

När havet och vinden får jobba ostört kan de bli stora som bowlingklot. Annars kan det hela stanna vid en normal snöboll i storlek.

Vackert är det!

isbollar2cs

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Frågan är om naturen kan åstadkomma en isgubbe också, dvs tre isklot staplade på varandra, men där skulle eventuella tvivlare kunna hävda en människohand bakom.

Demos Kratos, 09:31, 11 januari 2017. Anmäl

Det fanns uppskattningsvis drygt tusen isbollar fördelade på fyra större områden, ytor där högvattnet sköljt in över Sandreveln från öster och bildat låga isvallar på västsidan. Mellan Östersjön och isvallarna, ovanpå den nu tundraliknande reveln, bildades mängder av isbollar. Dessa hade kunnat växa till sig i storlek, men vattenståndet sänktes och tillväxten avstannade. Sandreveln ligger utmed Ölands södra uddes östra sida ... ... och fotografierna är inte "photoshoppade".

Göran Andersson, 07:35, 11 januari 2017. Anmäl

Utan bildbevis skulle väl ingen tro det, men hur vet vi att bilderna inte är photoshoppade?

Mulbert Skog, 23:13, 10 januari 2017. Anmäl

Europa hoppas hitta rymdgrannar på ”nära håll”

vltblogg4901701ny

Jakten på planeter som kan ha liv trappas upp ytterligare ett snäpp. Och nu handlar det om jordliknande planeter som skulle kunna betecknas som våra grannar.

Det europeiska sydobservatoriet, ESO, meddelade på måndagen att man skrivit ett avtal med organisationen Breakthrough initiatives om att höja förmågan hos ett av de teleskop som i dag arbetar på Paranal i Chiles öken så att det ska bli möjligt att upptäcka beboeliga planeter på bara drygt fyra ljusårs avstånd i stjärnsystemet Alfa Centauri.

Alfa Centauri-systemet har åtminstone en planet runt sig, Proxima b som rör sig runt stjärnan Proxima Centauri. Och avståndet dit är endast 4,37 ljusår, vilket är nära med kosmiska mått mätt.

Tanken är att hitta ytterligare planeter runt någon av stjärnorna och, om dessa visar sig intressanta, sedan skicka dit ultrasnabba sonder för att undersöka dem. Farkosterna ska färdas med en hastig av 20 procent av ljusets.

Sonderna är obemannade och ska drivas av fotonkraft, alltså ljus, och de kommer att vara mycket små och väga bara något gram styck men ha ett segel som mäter någon meter i storlek men bara vara några hundra atomer tjockt.

Om det europeiska teleskopet, VLT, skulle hitta en planet som verkar intressant kan den första sonden skickas iväg inom trettio år. Tjugo år efter uppskjutningen ska farkosterna vara framme och inleda sitt arbete.

Om samma resa skulle göras av en vanlig rymdsond med den teknik som just nu används skulle samma resa ta 30.000 år.

Det var den 12 april förra året som Breakthrough initiatives offentliggjorde att man kommer att satsa närmare en miljard kronor på att ta fram en metod att sända rymdsonder till stjärnorna inom närmare 30 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Woww thanks for great wowrk love it <3

mushahid mughal (Webbsida), 10:40, 3 februari 2017. Anmäl

Det krävs nog en typ av informationsbombning för att kontakt skall kunna upprättas mellan avlägsna civilisationer. Små informationsseglare skulle kunna massproduceras och kontinuerligt skjutas iväg och nå längre än radiovågor. Sverige skulle kunna bli föregångsland på området och utveckla en laserskanner som sveper över solsystemet med omnejd och registrerar eventuella träffar. Seglen skulle kunna vara målade med en streckkod för säker identifiering.

Demos Kratos, 11:01, 11 januari 2017. Anmäl

Vi borde spana efter sådana där små "rymdseglare" också, kanske lättare än att hitta deras hemmabaser. De skulle kunna bära med sig viktig information. Det borde vara rutin bland universums invånare att söka socialt samverka så långt det låter sig göras. I "rymdens Internet " är kanske informationsutbytet redan i full gång, bara att koppla upp sig och börja skicka selfies, men räkna med långa svarstider.

G Jonsson, 09:04, 10 januari 2017. Anmäl

Massdöd en del av naturen

Att massvis av djur dör till synes oförklarligt är en del i naturen. Inte minst fiskar som i fallet längs Kanadas kust nu i december. Och den som vill se en lista över massdöd bland djur bara under 2016 kan konstatera att den är lång som tomtens skägg. Listan, som ni hittar på en sida över den yttersta tiden (!) är intressant och skrämmande läsning. För även om det inte finns något samband mellan eventuella Bibelprofetior och massdöd bland djur så visar listan att detta är något är normalt och återkommande i naturen.

Orsakerna varierar och vi människor kan givetvis inte känna oss oskyldiga i alla sammanhang. Våra utsläpp är en del av den dystra bilden. men, de flesta fallen av massdöd är något som sannolikt alltid har inträffat genom olika förändringar i havstemperatur, strömmar och annat som vi ännu så länge inte rått på.

Exemplen är otaliga. 84.000 fiskar hittades döda i Arkansasfloden den 30 december 2010, flera hundra ton fisk flöt i land i Paranaområdet i Brasilien samma dag, 2 miljoner fiskar flöt i land vid Chesapeake Bay i Maryland i början av januari 2011, ett stort antal döda fiskar hittades på stränderna i Waikawau Bay i östra Nya Zeeland den 4 januari och 40.000 krabbor sköljdes i land längs kusten vid Thanet i Kent i Storbritannien den 5 januari.

Dessutom har minst en miljon sälungar dött under några år – också de utanför Kanadas ostkust.

Att detta väckte uppseende kan knappast förvåna. Men också här hittades förklaringar sedan djuren undersökts. När det gällde krabborna längs kusten i Kent så visade det sig vara andra året i rad som ett liknande fenomen inträffat och förklaringen då liksom nu var att krabborna frusit ihjäl när vattnet blivit osedvanligt kallt.

Däremot gick forskarna bet på att hitta förklaringen till vad som hade dödat de 84.000 fiskarna i Arkansasfloden. ”Tråkigt nog kommer vi antagligen aldrig att få veta exakt vad det var som dödade fiskarna”, sa chefen för fiskavdelningen vid Arkansas Game and Fish Commission efter avslutad undersökning.

Listan över massdöd av djur skulle kunna fylla en hel bok – här lämnar jag fåglar helt å sidan – och i början av januari 2011 konstaterade LeAnn White vid USGS National Wildlife Health att man under de föregående åtta månaderna hade registrerat 95 fall av massdöd bland djur bara i Nordamerika. Och så hade det varit i åratal. I genomsnitt rapporteras 163 fall om året till de amerikanska federala myndigheterna.

Ett ovanligt fall av fiskdöd från Sverige finns dokumenterat i en serie häften om Skara stift som författades mellan åren 1812 och 1816 och som jag läst i en nyare faksimilutgåva. Här beskrivs en händelse från Hemsjö i Alingsås kommun från den 2 oktober 1720 då enorma mängder fisk i Hemsjön kring middagstid plötsligt gav sig in mot stränderna där den lade sig på sidan och dog. All fisk förutom ålarna som visserligen också de verkade vilja fly ur sjön men som överlevde vad det nu var som hände i vattnet.

När nyheten om det som hände i sjön spreds rusade allt fler människor i byn ned till stranden och plockade fisk med bara händerna: abborrar, mörtar, gäddor och ålar, något de kunde fortsätta med i åtta dagar enligt beskrivningen. På något sätt verkade det som om fiskarna följde med den kraftiga sydostliga vind som plötsligt hade blåst upp.

Förklaringen att det skulle ha varit vinden som orsakade fiskdöden var dock inte den enda. Under de fyra första dagarna bytte sjön färg från grönt, blått och sedan ”vitt som salt”. Ett buller hördes också från sjön som flera liknade vid ljudet av en jordbävning. Två torvor lossnade också från sjöns botten och flöt upp till ytan, den ena fortsatte in till stranden medan den andra aldrig lossnade riktigt från botten utan syntes flyta omkring ute på sjön, skriver P. E. Lindskog i ”Försök till ett korrt beskrifning om Skara stift” (Carl Zakariasson, Ed, 1985, sidan 591).

Händelsen är intressant eftersom den antyder att något hänt på sjöns botten som fått gas att strömma upp i vattnet. Att sjöbotten bestod av material som kunde skapa detta utsläpp blir tydligt när de två torvorna flyter upp, något som inträffar med viss regelbundenhet i flera svenska sjöar. Dessa så kallade flottholmar flyter endast då de fyllts med metangas från ruttnande växter på sjöns botten.

Men nedbrytningen av biologiskt material kan också skapa svavelväte, en betydligt lömskare gas. Om denna utlöses i stora mängder skulle den teoretiskt kunna tränga undan syret i vattnet och döda fiskar. Om det var detta som hände i Hemsjön för snart 300 år sedan är det ingen som vet och frågan kvarstår hur den i så fall skulle ha kommit ut. Kanske är bullret svaret på den frågan; en lokal jordbävning som skakade om sjöns botten så till den milda grad att gasen spreds i vattnet och dödade fisken.

Fiskar kan ju också dö i stora mängder i samband med blixtnedslag. Den 4 september 1767 kunde en bonde i Parthenay sydost om Nantes i Frankrike se en starkt lysande flamma som under ett oväder lyste upp en hel damm på hans ägor. När han gick fram till dammen nästa dag flöt alla fiskarna i den döda på ytan. Samma sak ska också ha hänt i Lac de Moret söder om Paris den 2 augusti 1850. Att fiskarna dödats av ett blixtnedslag verkar inte särskilt långsökt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vattendjurens problem torde vara i ganska ringa utsträckning självförvållade medan landdjuren brottas med politiska, religiösa och industriella frågeställningar.

John Johnstone, 23:13, 30 december 2016. Anmäl

Trött på ditt namn? Här är hjälpen!

bengtafbok1612

Funderat på att byta namn så här lagom till det nya året? Då kan det vara värt att kasta ett öga i folklivsforskaren Bengt af Klintbergs bok ”Byta namn?” (Carlssons).

Bengt af Klintberg konstaterar vi svenskar gärna vill vara lite ovanliga, helst unika, när det gäller vad vi heter. Bara under de senaste tio åren har 15.000 invånare bytt efternamn. Och trots en lång lista med namnförslag som publicerats på Patent- och registreringsverkets webbplats (under Namnenheten) så är det bara att notera att de flesta av dessa är platta och utan begriplighet.

Egentligen är de inte namn utan konstruktioner av sammansatta ord.

För ett namn ska helst ha anor eller åtminstone vara begripligt. Andersson är ju från början ett sätt att berätta att man är son till Anders. Men detta bruk, som gjorde efternamnen till berättelser och inte till fasta beteckningar på en släkt, förändrades vid sekelskiftet år 1900, skriver af Klintberg, och noterar att vi då i stora mängder sökte oss till städerna och plötsligt fann oss bo grannar med personer som hette samma som vi själva.

Inte alltid så kul.

Det är viktigt att heta något man är nöjd med. Begreppet ”du är vad du äter” skulle kunna ersättas med ”du är vad du heter”. Vi har alla en inneboende bild av hur vissa namn passar till vissa typer av personer. Andra namn behöver tid på sig för att plötsligt en dag verka helt normala. Vi minns nog alla chocken när kung Carl XVI Gustaf lät meddela att kronprinsessan Victorias och prins Daniels första barn skulle heta Estelle. Nu är det ingen som lyfter ett ögonbryn.

”Byta namn?” är en rolig bok att bläddra i och en lärorik att läsa. Här radar författaren inte bara upp en lista med mer eller mindre begripliga namnförslag utan förklarar bakgrunden till 800 tänkbara namn som de flesta av oss nog skulle klara av att heta. Kanske till och med vilja heta.

Och Bengt af Klintberg är inte sen att påminna om att hans bok långt ifrån är den första med namnförslag som publicerats. Tiotusentals namn har föreslagits av diverse författare genom åren.

Så går du i namnbytartankar så är detta en bok som föder idéer. Kanske dags att byta till Grimsten eller Boggert? Eller varför inte Ternskog eller Dackeson? I vilket fall så berättar Bengt af Klintberg vad namnet egentligen betyder och vilka rötter det har. Något som kan vara bra att veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Mängden nya namn är inte obegränsat och räcker inte åt alla. Därför borde man kunna återanvända befintliga namn och tillfoga en siffra, på samma sätt som man gör med användarnamn på Internet, t ex Svahn2, Svahn3... Svahn123 osv. Därmed inte sagt att ett namn enbart skulle få bestå av siffror, men man kunde gå en medelväg. Alla som idag heter Svensson skulle då kunna särskiljas genom tillägg av ett nummer och ingen förväxling av posten längre kunna ske!

Demos Kratos, 03:02, 27 december 2016. Anmäl

Nu har vi svenskar våra personnummer och mer behövs egentligen inte. Ytterst består vi ändå bara av en kvantitet identitetslösa elementarpartiklar. I lumpen tilldelades man ett fyrsiffrigt nummer och det blev på sätt och vis ens identitet. De här konstifika nya namnen säger egentligen bara att innehavaren är en självcentrerad sort och dryg att ha att göra med. Låt oss förbli Svenssons så länge det är tillåtet.

G Jonsson, 16:44, 22 december 2016. Anmäl

Lukten av en god bok

illklassiker161126

Jag växte upp med Kalle Anka och Illustrerade Klassiker. Och ofta satt jag på Mariestads stadsbibliotek och luktade på böckerna. Inte så olik en viss Ferdinand på julafton.

Luktade på böckerna? Ja, den saken kanske borde låta sig förklaras.

Men först: Något är på väg att hända med vårt sätt att konsumera text. Att läsa är inte längre prio ett för många unga. Jag har kontakt med flera unga män som aldrig skulle komma på tanken att läsa en bok.

När jag frågar får jag svaret att de hellre ser på film, helst korta filmer på Youtube.

Innan jag börjar låta gammal så vill jag göra klart att det inte alls var givet att alla unga läste förr heller. Jag minns än i dag hur jag lyckades få en av mina klasskamrater att läsa sin först bok när vi gick i nian. Av någon outgrundlig anledning satte jag Erich von Dänikens bok ”Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna” i händerna på honom – och han läste den.

Nu skulle vän av ordning kunna förfasas över att såväl Kalle Anka, Illustrerad Klassiker som von Dänikens böcker inte är ”bra” litteratur. Och visst, det finns bättre.

Men, när det gäller att få unga att läsa gäller det att fånga intresset. Att hitta något som skapar ett sug och som ser till att bladen fortsätter vändas.

För mig gick vägen från Kalle och klassikerna vidare till böcker om ufo, mysterier och snart också astronomi, psykologi och förklaringar till mycket av det som jag tidigare trott var gåtor omöjliga att lösa.

Med tiden breddade jag mitt läsande ordentligt och därmed mitt kunnande. Men jag läser fortfarande för att det är kul och för att jag vill veta hur världen fungerar.

Utan böcker och tidningar skulle världen bli så mycket fattigare. Och jag så mycket okunnigare.

Skillnaden mellan en bok och en del av det som publiceras på nätet är inte alltid så stor. För internet är fyllt av fantastiska källor till kunskap. Men också av snabbproducerade texter som utger sig för att vara fakta men som i själva verket är åsikter och försök att få människor att köpa ett budskap listigt förpackat.

Jag kan fortfarande längta efter doften av biblioteksböckerna i Mariestad. Och det händer att jag plockar fram en bok ur hyllan när jag besöker mitt nuvarande bibliotek hemma i Järfälla – och bara luktar.

Doften är så starkt förknippad med olika läsupplevelser i ungdomen att den är nästan berusande. Ett positivt minne som gav mig en värld av läsande och en respekt för böcker som jag aldrig kommer att släppa.

Så även om datorn är fylld av kunskap så doftar den damm och plast. Och det skapar ingen läslust.

Just nu läser jag Illustrerade Klassiker igen, den här gången i form av en nyutgåva från bokförlaget Cobolt, inbunden med fyra utvalda klassiker inom sina pärmar: ”Den siste mohikanen”, ”De tre musketörerna”, ”Skattkammarön” och ”Ivanhoe”. Mera klassiker än så blir det knappast.

Utgåvan är nummer två i en planerad serie där ettan hade temat ”Fantastiska resor” och hade samlat fyra science fiction-klassiker. Nummer tre ska ha ”Kusliga berättelser” som tema lovar förlaget.

Tvåan bjuder på ett kärt återläsande och det är lätt att minnas varför just dessa serier lockade mig att läsa de riktiga böckerna och på så vis blev steget in i litteraturens värld. För även om teckningarna knappast kan anses som någon större konst (ojämnheten i kvaliteten var Illustrerade Klassikers signum) så fångades jag och många andra unga läsare av historierna.

Att läsa serier är aldrig fel. Lika lite som att läsa snabbskrivna texter på nätet. Men det gäller att ta nästa steg och lockas vidare i jakten på nya läsupplevelser. Och där finns det inget som slår en tryckt tidning eller en bok.

Själv kommer jag alltid att förknippa bibliotekets blåa inbindningar och doften från böckernas pärmar med en känsla av lust och kunskap. För det ska dofta om böcker. Annars fattas det något.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Många önskar säkert ett klarläggande om jultomten, men såvitt bekant har inga utgrävningar företagits runt Nordpolen som skulle kunna bekräfta den muntliga traditionen, varför vi får leva med ovissheten.

John Johnstone, 19:45, 11 december 2016. Anmäl

TV:n stal mycket tid från mer uppbyggliga aktiviteter när den introducerades, alla satt som klistrade, men vi fick ju också tjuren Ferdinand.

Demos Kratos, 23:52, 26 november 2016. Anmäl