13 miljoner CIA-dokument på nätet

När CIA lade ut 13 miljoner dokument på nätet under gårdagen var det en seger för sajten Muckrock som i tre år kämpat för att få underrättelsejätten att släppa informationen. 25 års frisläppta dokument går nu att läsa direkt på nätet (även om CIA:s sida kraschade vid ett par tillfällen under dagen på grund av stort intresse).

Och för den ufointresserade finns här mycket att ta del av.

De dokument som nu har frisläppts och kan läsas av alla på CIA:s webbplats har ingått i en databas kallad CREST, ett webbaserat sökcentrum för icke hemliga dokument i pdf-format.

Vad få känt till är att merparten av dokumenten redan har varit tillgängliga men enbart för den som besökt CIA i Langley i Virginia där fyra gamla datorer har mött besökarna. Men CIA har konsekvent under 15 år nekat besökarna att få ut digitala kopior av materialet. Den som velat ta med sig något hem har fått beställa en papperskopia.

För tre år sedan bestämde sig organisationen Muckrock för att begära ut samtliga dokument genom det som i USA kallas Freedom of information act (Foia) och kan liknas vid den svenska offentlighetsprincipen. Men CIA är inte intresserat och svarar Muckrocks advokat Kel McClanahan att det skulle bli för kostsamt att kopiera alla filer på de uppskattningsvis 1.450 cd-skivor som myndigheten ansåg sig behöva.

Det hela skulle kosta närmare en miljon kronor och ta 28 år, eller sex år vilket CIA sedan ändrade sig till.

Genom en tidigare it-expert vid CIA svarar Muckrock att det skulle fungera lika bra med en hårddisk på 1Tb som kostade 600 kronor i vilken butik som helst.

I början av januari upptäckte Michael Best, som är en av dem som kämpat hårt för att få ut samtliga dokument, en lapp sittande på en av terminalerna i CREST-rummet på CIA:

”Från och med den 26 januari 2017 kommer den här CREST-terminalen att tas ur drift. Allt CREST-innehåll kommer att göras elektroniskt tillgängligt via CIA:s elektroniska läsesal.”

Så från att ha sagt att kopieringen av materialet skulle ta 28 år, och bli oerhört dyrt, för att sedan backa till sex år, och fortfarande dyrt, lyckades CIA faktiskt publicera allt på nätet inom några månader. Och särskilt dyrt kan det knappast ha blivit.

”Det är på det här sättet som regeringen processar Foia-ansökningar”, skriver Kel McClanahan i en redogörelse på sajten Muckrock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

I rena indiciemål som dessa väljer nog ansvariga myndigheter hellre att ligga lågt än att utmana etablerade sanningar. Det finns ju inget referensmaterial på området. Det kan även handla om hemliga militärprojekt som rapporterats. Numera finns dock människoliknande robotar, drönare och annat elektronikskräp som gör att det bör gå att fejka ett besök mer eller mindre naturtroget. Japanerna fixar nog det här till slut.

Demos Kratos, 13:08, 20 januari 2017. Anmäl

Kanske borde det ha fått kosta lite mer ändå. Åtminstone i skrivande stund är det inte möjligt att komma åt sidans eventuella innehåll. Inte för att det känns särskilt viktigt, men som ett resultat av många års kamp för "informationsfrihet" är det onekligen lite tummetott över alltihop.

Kap Kennedy, 09:06, 20 januari 2017. Anmäl

Ett nära nog obegränsat och ständigt växande antal ufo-rapporter kan rimligen inte svara upp mot verkliga händelser. Frågetecken utgör inga bevis, en miljon frågetecken gör inte saken bättre men det hela visar på genomslagskraften i ryktesspridning och fejknyheter, och däri ligger väl det journalistiska värdet.

G Jonsson, 04:24, 20 januari 2017. Anmäl

Isbollar igen – tredje gången i vinter

3dumpisbyske

För tredje gången i vinter har den svenska kusten bjudit på isbollar – ett ovanligt fenomen som helt plötsligt visat sig ganska vanligt. Inom loppet av mindre än två veckor har dessa vackra naturfenomen dykt upp på tre platser i Sverige.

6 januari: Ölands södra udde.

8 januari: Norra Varamon i Motala.

17 januari: Byske havsbad.

Ni kan se bilder på den senaste från Byske, tagen av naturguiden Peter Lundström, Swenature AB, här ovan och de två andra här nedan. Och det som syns på bilden är inga stenar, även om de ser ut så. I en intervju med TT säger Peter Lundström att det till och med gick att gå på isbollarna som var stora som badbollar som låg längs en sträcka av närmare 500 meter.

– Det var infrusen sand i dem. Men genom att man vet att det är en sandstrand så kändes det jäkligt skumt. Jag gick på dem, det var inga problem, det gick att gå på bollarna. Det var fascinerande, berättade han för TT.

Isbollar bildas sannolikt i samverkan mellan hård blåst, snö och vågor som rullar bollarna som brukar vara lösa inuti men hårda på ytan.

När det gäller isbollarna vid Motala skriver Annelie Lindgren i ett mejl till mig: ”Jag var helt fascinerad över fenomenet, har aldrig sett något liknande, naturen är fantastisk!”

Visst är den!

2isbollar2cs

Ölands södra udde. Fotograf Göran Andersson.

1isbollarmotala

Motala. Fotograf Annelie Lindgren.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Något tillplattade bollar i detta fall, de borde väl vara runda om de rumlat runt, påminner mer om stenig strand. För att skapa bollar av en badbolls storlek krävs nog ganska stora krafter. Läge för källkritik. Vore bra med GPS-koordinaterna så folk kan dubbelkolla, finns kanske inbäddat i originalfilen. Till dess ett kanske.

Demos Kratos, 22:36, 18 januari 2017. Anmäl

Isbollarna är här!

isbollar1

Så var det dags. Veckorna kring det nya året, och inte minst januari månad, brukar traditionsenligt bjuda på en del vackra naturfenomen. Vi kommer att få uppleva häftiga halofenomen runt solen och vi kommer säkert att få se en del fina norrsken.

Med ”vi” menar jag vi som bor i Sverige. Och det gäller att vara ute och ta chansen när vädret är det rätta – klart ska det vara!

Ett av de fenomen som har en viss tendens att dyka upp då och då är isbollarna vid Ölands södra udde. Ni kan se årets upplaga här ovan och här nedan. Bilderna är tagna av Göran Andersson.

Om vi börjar med att titta bakåt så dök de första upp den 18 december 2009 då Göran Andersson och hans kollegor Magnus Bladh och Viggo Norrby från Ottenby fågelstation var ute för att titta efter fåglar men istället drogs deras blickar till ett antal klot av is som låg vid strandkanten en bit bort.

När de tog upp dem visade de sig vara stora som bowlingklot uppbyggda av ett yttre lager med is och med en mjuk snöboll i mitten.

Den 18 februari 2011 var det dags igen. Den här gången kunde Göran Andersson beundra ett stort antal bollar längs Kapellviken 500 meter från förra fyndplatsen. Nu var de mindre, som tennisbollar.

Och så i år. Den 6 januari var det dags för Sandreveln att leverera ett hundratal isbollar. Och även den här gången var det Göran Andersson förunnat att beundra resultatet av naturens snöbollsmakande.

Så vitt jag vet har ingen sett dessa naturfenomen bildas men det är ändå rätt klart hur det går till. Enligt SMHI är det troligen två faktorer som ligger bakom de runda isbollarna: Vinden och temperaturen.

Den snö som bygger upp bollarna rullas samman redan på land men blåser sedan ut i vattnet, som bör vara runt noll grader, där de av lagom snälla vågor rullas till runda klot som fryser på och sakta bygger sig allt större.

När havet och vinden får jobba ostört kan de bli stora som bowlingklot. Annars kan det hela stanna vid en normal snöboll i storlek.

Vackert är det!

isbollar2cs

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-3 av 3

Frågan är om naturen kan åstadkomma en isgubbe också, dvs tre isklot staplade på varandra, men där skulle eventuella tvivlare kunna hävda en människohand bakom.

Demos Kratos, 09:31, 11 januari 2017. Anmäl

Det fanns uppskattningsvis drygt tusen isbollar fördelade på fyra större områden, ytor där högvattnet sköljt in över Sandreveln från öster och bildat låga isvallar på västsidan. Mellan Östersjön och isvallarna, ovanpå den nu tundraliknande reveln, bildades mängder av isbollar. Dessa hade kunnat växa till sig i storlek, men vattenståndet sänktes och tillväxten avstannade. Sandreveln ligger utmed Ölands södra uddes östra sida ... ... och fotografierna är inte "photoshoppade".

Göran Andersson, 07:35, 11 januari 2017. Anmäl

Utan bildbevis skulle väl ingen tro det, men hur vet vi att bilderna inte är photoshoppade?

Mulbert Skog, 23:13, 10 januari 2017. Anmäl

Europa hoppas hitta rymdgrannar på ”nära håll”

vltblogg4901701ny

Jakten på planeter som kan ha liv trappas upp ytterligare ett snäpp. Och nu handlar det om jordliknande planeter som skulle kunna betecknas som våra grannar.

Det europeiska sydobservatoriet, ESO, meddelade på måndagen att man skrivit ett avtal med organisationen Breakthrough initiatives om att höja förmågan hos ett av de teleskop som i dag arbetar på Paranal i Chiles öken så att det ska bli möjligt att upptäcka beboeliga planeter på bara drygt fyra ljusårs avstånd i stjärnsystemet Alfa Centauri.

Alfa Centauri-systemet har åtminstone en planet runt sig, Proxima b som rör sig runt stjärnan Proxima Centauri. Och avståndet dit är endast 4,37 ljusår, vilket är nära med kosmiska mått mätt.

Tanken är att hitta ytterligare planeter runt någon av stjärnorna och, om dessa visar sig intressanta, sedan skicka dit ultrasnabba sonder för att undersöka dem. Farkosterna ska färdas med en hastig av 20 procent av ljusets.

Sonderna är obemannade och ska drivas av fotonkraft, alltså ljus, och de kommer att vara mycket små och väga bara något gram styck men ha ett segel som mäter någon meter i storlek men bara vara några hundra atomer tjockt.

Om det europeiska teleskopet, VLT, skulle hitta en planet som verkar intressant kan den första sonden skickas iväg inom trettio år. Tjugo år efter uppskjutningen ska farkosterna vara framme och inleda sitt arbete.

Om samma resa skulle göras av en vanlig rymdsond med den teknik som just nu används skulle samma resa ta 30.000 år.

Det var den 12 april förra året som Breakthrough initiatives offentliggjorde att man kommer att satsa närmare en miljard kronor på att ta fram en metod att sända rymdsonder till stjärnorna inom närmare 30 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Det krävs nog en typ av informationsbombning för att kontakt skall kunna upprättas mellan avlägsna civilisationer. Små informationsseglare skulle kunna massproduceras och kontinuerligt skjutas iväg och nå längre än radiovågor. Sverige skulle kunna bli föregångsland på området och utveckla en laserskanner som sveper över solsystemet med omnejd och registrerar eventuella träffar. Seglen skulle kunna vara målade med en streckkod för säker identifiering.

Demos Kratos, 11:01, 11 januari 2017. Anmäl

Vi borde spana efter sådana där små "rymdseglare" också, kanske lättare än att hitta deras hemmabaser. De skulle kunna bära med sig viktig information. Det borde vara rutin bland universums invånare att söka socialt samverka så långt det låter sig göras. I "rymdens Internet " är kanske informationsutbytet redan i full gång, bara att koppla upp sig och börja skicka selfies, men räkna med långa svarstider.

G Jonsson, 09:04, 10 januari 2017. Anmäl

Massdöd en del av naturen

Att massvis av djur dör till synes oförklarligt är en del i naturen. Inte minst fiskar som i fallet längs Kanadas kust nu i december. Och den som vill se en lista över massdöd bland djur bara under 2016 kan konstatera att den är lång som tomtens skägg. Listan, som ni hittar på en sida över den yttersta tiden (!) är intressant och skrämmande läsning. För även om det inte finns något samband mellan eventuella Bibelprofetior och massdöd bland djur så visar listan att detta är något är normalt och återkommande i naturen.

Orsakerna varierar och vi människor kan givetvis inte känna oss oskyldiga i alla sammanhang. Våra utsläpp är en del av den dystra bilden. men, de flesta fallen av massdöd är något som sannolikt alltid har inträffat genom olika förändringar i havstemperatur, strömmar och annat som vi ännu så länge inte rått på.

Exemplen är otaliga. 84.000 fiskar hittades döda i Arkansasfloden den 30 december 2010, flera hundra ton fisk flöt i land i Paranaområdet i Brasilien samma dag, 2 miljoner fiskar flöt i land vid Chesapeake Bay i Maryland i början av januari 2011, ett stort antal döda fiskar hittades på stränderna i Waikawau Bay i östra Nya Zeeland den 4 januari och 40.000 krabbor sköljdes i land längs kusten vid Thanet i Kent i Storbritannien den 5 januari.

Dessutom har minst en miljon sälungar dött under några år – också de utanför Kanadas ostkust.

Att detta väckte uppseende kan knappast förvåna. Men också här hittades förklaringar sedan djuren undersökts. När det gällde krabborna längs kusten i Kent så visade det sig vara andra året i rad som ett liknande fenomen inträffat och förklaringen då liksom nu var att krabborna frusit ihjäl när vattnet blivit osedvanligt kallt.

Däremot gick forskarna bet på att hitta förklaringen till vad som hade dödat de 84.000 fiskarna i Arkansasfloden. ”Tråkigt nog kommer vi antagligen aldrig att få veta exakt vad det var som dödade fiskarna”, sa chefen för fiskavdelningen vid Arkansas Game and Fish Commission efter avslutad undersökning.

Listan över massdöd av djur skulle kunna fylla en hel bok – här lämnar jag fåglar helt å sidan – och i början av januari 2011 konstaterade LeAnn White vid USGS National Wildlife Health att man under de föregående åtta månaderna hade registrerat 95 fall av massdöd bland djur bara i Nordamerika. Och så hade det varit i åratal. I genomsnitt rapporteras 163 fall om året till de amerikanska federala myndigheterna.

Ett ovanligt fall av fiskdöd från Sverige finns dokumenterat i en serie häften om Skara stift som författades mellan åren 1812 och 1816 och som jag läst i en nyare faksimilutgåva. Här beskrivs en händelse från Hemsjö i Alingsås kommun från den 2 oktober 1720 då enorma mängder fisk i Hemsjön kring middagstid plötsligt gav sig in mot stränderna där den lade sig på sidan och dog. All fisk förutom ålarna som visserligen också de verkade vilja fly ur sjön men som överlevde vad det nu var som hände i vattnet.

När nyheten om det som hände i sjön spreds rusade allt fler människor i byn ned till stranden och plockade fisk med bara händerna: abborrar, mörtar, gäddor och ålar, något de kunde fortsätta med i åtta dagar enligt beskrivningen. På något sätt verkade det som om fiskarna följde med den kraftiga sydostliga vind som plötsligt hade blåst upp.

Förklaringen att det skulle ha varit vinden som orsakade fiskdöden var dock inte den enda. Under de fyra första dagarna bytte sjön färg från grönt, blått och sedan ”vitt som salt”. Ett buller hördes också från sjön som flera liknade vid ljudet av en jordbävning. Två torvor lossnade också från sjöns botten och flöt upp till ytan, den ena fortsatte in till stranden medan den andra aldrig lossnade riktigt från botten utan syntes flyta omkring ute på sjön, skriver P. E. Lindskog i ”Försök till ett korrt beskrifning om Skara stift” (Carl Zakariasson, Ed, 1985, sidan 591).

Händelsen är intressant eftersom den antyder att något hänt på sjöns botten som fått gas att strömma upp i vattnet. Att sjöbotten bestod av material som kunde skapa detta utsläpp blir tydligt när de två torvorna flyter upp, något som inträffar med viss regelbundenhet i flera svenska sjöar. Dessa så kallade flottholmar flyter endast då de fyllts med metangas från ruttnande växter på sjöns botten.

Men nedbrytningen av biologiskt material kan också skapa svavelväte, en betydligt lömskare gas. Om denna utlöses i stora mängder skulle den teoretiskt kunna tränga undan syret i vattnet och döda fiskar. Om det var detta som hände i Hemsjön för snart 300 år sedan är det ingen som vet och frågan kvarstår hur den i så fall skulle ha kommit ut. Kanske är bullret svaret på den frågan; en lokal jordbävning som skakade om sjöns botten så till den milda grad att gasen spreds i vattnet och dödade fisken.

Fiskar kan ju också dö i stora mängder i samband med blixtnedslag. Den 4 september 1767 kunde en bonde i Parthenay sydost om Nantes i Frankrike se en starkt lysande flamma som under ett oväder lyste upp en hel damm på hans ägor. När han gick fram till dammen nästa dag flöt alla fiskarna i den döda på ytan. Samma sak ska också ha hänt i Lac de Moret söder om Paris den 2 augusti 1850. Att fiskarna dödats av ett blixtnedslag verkar inte särskilt långsökt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Vattendjurens problem torde vara i ganska ringa utsträckning självförvållade medan landdjuren brottas med politiska, religiösa och industriella frågeställningar.

John Johnstone, 23:13, 30 december 2016. Anmäl

Trött på ditt namn? Här är hjälpen!

bengtafbok1612

Funderat på att byta namn så här lagom till det nya året? Då kan det vara värt att kasta ett öga i folklivsforskaren Bengt af Klintbergs bok ”Byta namn?” (Carlssons).

Bengt af Klintberg konstaterar vi svenskar gärna vill vara lite ovanliga, helst unika, när det gäller vad vi heter. Bara under de senaste tio åren har 15.000 invånare bytt efternamn. Och trots en lång lista med namnförslag som publicerats på Patent- och registreringsverkets webbplats (under Namnenheten) så är det bara att notera att de flesta av dessa är platta och utan begriplighet.

Egentligen är de inte namn utan konstruktioner av sammansatta ord.

För ett namn ska helst ha anor eller åtminstone vara begripligt. Andersson är ju från början ett sätt att berätta att man är son till Anders. Men detta bruk, som gjorde efternamnen till berättelser och inte till fasta beteckningar på en släkt, förändrades vid sekelskiftet år 1900, skriver af Klintberg, och noterar att vi då i stora mängder sökte oss till städerna och plötsligt fann oss bo grannar med personer som hette samma som vi själva.

Inte alltid så kul.

Det är viktigt att heta något man är nöjd med. Begreppet ”du är vad du äter” skulle kunna ersättas med ”du är vad du heter”. Vi har alla en inneboende bild av hur vissa namn passar till vissa typer av personer. Andra namn behöver tid på sig för att plötsligt en dag verka helt normala. Vi minns nog alla chocken när kung Carl XVI Gustaf lät meddela att kronprinsessan Victorias och prins Daniels första barn skulle heta Estelle. Nu är det ingen som lyfter ett ögonbryn.

”Byta namn?” är en rolig bok att bläddra i och en lärorik att läsa. Här radar författaren inte bara upp en lista med mer eller mindre begripliga namnförslag utan förklarar bakgrunden till 800 tänkbara namn som de flesta av oss nog skulle klara av att heta. Kanske till och med vilja heta.

Och Bengt af Klintberg är inte sen att påminna om att hans bok långt ifrån är den första med namnförslag som publicerats. Tiotusentals namn har föreslagits av diverse författare genom åren.

Så går du i namnbytartankar så är detta en bok som föder idéer. Kanske dags att byta till Grimsten eller Boggert? Eller varför inte Ternskog eller Dackeson? I vilket fall så berättar Bengt af Klintberg vad namnet egentligen betyder och vilka rötter det har. Något som kan vara bra att veta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-2 av 2

Mängden nya namn är inte obegränsat och räcker inte åt alla. Därför borde man kunna återanvända befintliga namn och tillfoga en siffra, på samma sätt som man gör med användarnamn på Internet, t ex Svahn2, Svahn3... Svahn123 osv. Därmed inte sagt att ett namn enbart skulle få bestå av siffror, men man kunde gå en medelväg. Alla som idag heter Svensson skulle då kunna särskiljas genom tillägg av ett nummer och ingen förväxling av posten längre kunna ske!

Demos Kratos, 03:02, 27 december 2016. Anmäl

Nu har vi svenskar våra personnummer och mer behövs egentligen inte. Ytterst består vi ändå bara av en kvantitet identitetslösa elementarpartiklar. I lumpen tilldelades man ett fyrsiffrigt nummer och det blev på sätt och vis ens identitet. De här konstifika nya namnen säger egentligen bara att innehavaren är en självcentrerad sort och dryg att ha att göra med. Låt oss förbli Svenssons så länge det är tillåtet.

G Jonsson, 16:44, 22 december 2016. Anmäl

Lukten av en god bok

illklassiker161126

Jag växte upp med Kalle Anka och Illustrerade Klassiker. Och ofta satt jag på Mariestads stadsbibliotek och luktade på böckerna. Inte så olik en viss Ferdinand på julafton.

Luktade på böckerna? Ja, den saken kanske borde låta sig förklaras.

Men först: Något är på väg att hända med vårt sätt att konsumera text. Att läsa är inte längre prio ett för många unga. Jag har kontakt med flera unga män som aldrig skulle komma på tanken att läsa en bok.

När jag frågar får jag svaret att de hellre ser på film, helst korta filmer på Youtube.

Innan jag börjar låta gammal så vill jag göra klart att det inte alls var givet att alla unga läste förr heller. Jag minns än i dag hur jag lyckades få en av mina klasskamrater att läsa sin först bok när vi gick i nian. Av någon outgrundlig anledning satte jag Erich von Dänikens bok ”Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna” i händerna på honom – och han läste den.

Nu skulle vän av ordning kunna förfasas över att såväl Kalle Anka, Illustrerad Klassiker som von Dänikens böcker inte är ”bra” litteratur. Och visst, det finns bättre.

Men, när det gäller att få unga att läsa gäller det att fånga intresset. Att hitta något som skapar ett sug och som ser till att bladen fortsätter vändas.

För mig gick vägen från Kalle och klassikerna vidare till böcker om ufo, mysterier och snart också astronomi, psykologi och förklaringar till mycket av det som jag tidigare trott var gåtor omöjliga att lösa.

Med tiden breddade jag mitt läsande ordentligt och därmed mitt kunnande. Men jag läser fortfarande för att det är kul och för att jag vill veta hur världen fungerar.

Utan böcker och tidningar skulle världen bli så mycket fattigare. Och jag så mycket okunnigare.

Skillnaden mellan en bok och en del av det som publiceras på nätet är inte alltid så stor. För internet är fyllt av fantastiska källor till kunskap. Men också av snabbproducerade texter som utger sig för att vara fakta men som i själva verket är åsikter och försök att få människor att köpa ett budskap listigt förpackat.

Jag kan fortfarande längta efter doften av biblioteksböckerna i Mariestad. Och det händer att jag plockar fram en bok ur hyllan när jag besöker mitt nuvarande bibliotek hemma i Järfälla – och bara luktar.

Doften är så starkt förknippad med olika läsupplevelser i ungdomen att den är nästan berusande. Ett positivt minne som gav mig en värld av läsande och en respekt för böcker som jag aldrig kommer att släppa.

Så även om datorn är fylld av kunskap så doftar den damm och plast. Och det skapar ingen läslust.

Just nu läser jag Illustrerade Klassiker igen, den här gången i form av en nyutgåva från bokförlaget Cobolt, inbunden med fyra utvalda klassiker inom sina pärmar: ”Den siste mohikanen”, ”De tre musketörerna”, ”Skattkammarön” och ”Ivanhoe”. Mera klassiker än så blir det knappast.

Utgåvan är nummer två i en planerad serie där ettan hade temat ”Fantastiska resor” och hade samlat fyra science fiction-klassiker. Nummer tre ska ha ”Kusliga berättelser” som tema lovar förlaget.

Tvåan bjuder på ett kärt återläsande och det är lätt att minnas varför just dessa serier lockade mig att läsa de riktiga böckerna och på så vis blev steget in i litteraturens värld. För även om teckningarna knappast kan anses som någon större konst (ojämnheten i kvaliteten var Illustrerade Klassikers signum) så fångades jag och många andra unga läsare av historierna.

Att läsa serier är aldrig fel. Lika lite som att läsa snabbskrivna texter på nätet. Men det gäller att ta nästa steg och lockas vidare i jakten på nya läsupplevelser. Och där finns det inget som slår en tryckt tidning eller en bok.

Själv kommer jag alltid att förknippa bibliotekets blåa inbindningar och doften från böckernas pärmar med en känsla av lust och kunskap. För det ska dofta om böcker. Annars fattas det något.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Många önskar säkert ett klarläggande om jultomten, men såvitt bekant har inga utgrävningar företagits runt Nordpolen som skulle kunna bekräfta den muntliga traditionen, varför vi får leva med ovissheten.

John Johnstone, 19:45, 11 december 2016. Anmäl

TV:n stal mycket tid från mer uppbyggliga aktiviteter när den introducerades, alla satt som klistrade, men vi fick ju också tjuren Ferdinand.

Demos Kratos, 23:52, 26 november 2016. Anmäl

Spöklika teaterminnen

spokbocker1611

Det är ingen tvekan om att teaterbyggnader är starkt förknippade med spöken och skrock av olika slag. Husen är ofta gamla och med egna starka historier, genom åren befolkade av kraftfulla och egensinniga personligheter, med prång, vindar och loger där till synes oförklarliga upplevelser med fördel kan utspela sig inför en ensam skådespelare eller teaterarbetare.

Men ibland också inför öppen ridå. Historierna är många men inte alltid dokumenterade.

Och här finns spökhistorierna i en vacker bok med titeln ”Mystik på svenska teatrar” (Roos & Tegnér) med bilder av Susanne Martinelle som kongenialt följer textens berättelser och som förstärker bilden av subtil mystik. Tillsammans med författaren, Amelie Ehrensvärd Cardell, låter hon oss följa med till tretton svenska teatrar där vi får möta berättelser om steg från osynliga personer, dörrar som lever sitt eget liv och skepnader som i olika grad av synlighet verkar leva sitt eget liv på randen till vår egen värld.

Och det blir heller inte för mycket spöken utan varje teater får först sin historia berättad vilket ger boken ett värde utöver mystiken och gör den läsvärd också för den som enbart är intresserad av teaterhistoria. Tonen är sansad och utan överdrifter, något jag uppskattade.

En av bokens styrkor är de otaliga vittnesmål som berättas av namngivna personer, vilket ökar trovärdigheten och närvaron. Dessutom har författarna lyckats få namnkunniga skådespelare, dansare och sångare som Kjerstin Dellert, Anneli Alhanko, Robert Gustafsson, Loa Falkman, Michael Nyqvist, Johan Rabaeus, Ingela Olsson, Regina Lund, Dan Ekborg, Albin Flinkas och Livia Millhagen att prata om sin syn på mystik och skrock och inte sällan dela med sig av sina egna erfarenheter.

Mest mystisk av allt det mystiska som återberättas är kanske skådespelarbröderna Claes och Anders Erikssons upplevelse i sin loge på Lorensbergsteatern där de spelade ”Stinsen brinner” för fulla hus. De båda hade precis klivit ur duschen när en dörr mellan logen och vinden öppnades och två små damer med var sin handväska hängande över armen klev ut.

”’Åh förlåt’, sa den ena tanten som hade ljust permanentat hår. Hon var klädd i beige kjol som nådde nedanför knäet, vit blus med blommor broderade på kragen och pumps med halvklack”, berättar Claes Eriksson i boken.

De båda damerna stängde snabbt dörren och försvann igen.

Efter att nästa dag ha berättat om händelsen för scenmästaren förstod Claes och Anders Eriksson hur konstigt det hela var. För att komma till den dörr som damerna hade öppnat var man nämligen tvungen att först ta trappan upp från andra sidan huset och sedan åla sig genom en låg dörr, balansera över ett antal lösa brädor och sedan åla sig igenom ännu en låg dörr för att till sist ta den branta trätrappan ner:

”Inte direkt en självklar väg för tanter i kjolar och klackskor”, skriver Amelie Ehrensvärd Cardell.

I slutet av boken återfinns fem intervjuer med personer som kan förväntas ha olika syn på ämnet; en biskop, en fysiker, ett medium, en narkosläkare och en filosof.

På många sätt liknar boken de båda författarnas tidigare verk ”Mystik på svenska slott” som gavs ut på samma förlag 2014. Också den mycket läsvärd.

Det här är alltså en bok som jag kan rekommendera. Tonen är helt rätt och texten saknar överdrifter och vidlyftiga tolkningar. För mig blev den sällskap på några bussresor till jobbet och några sena timmar i läsfåtöljen efter detsamma. Ett stycke teaterhistoria men också en samling nutida folktro. Läs den!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Ett par kringstrykande damer hade kanske genomsökt logen och tvingats gömma sig bakom dörren. Sedan antog de att kusten var klar men ertappades och vände på klacken för att slippa konfronteras. Annars förekommer det väl en del hyss bakom kulisserna. Fysikens lagar tillåter inte att gengångare, dvs hjärnspöken slår i dörrar, varför det bör finnas en naturlig förklaring.

John Johnstone, 21:22, 25 november 2016. Anmäl

Nytt år, samma himmel (nästan)

astronomibok2017

Nytt år och nya kalendrar, även de astronomiska är på gång. Och även om himlen är den samma så skiftar dess ständiga gäster platser och en del överraskningar kan väntas dyka upp.

Och sin vana trogen har astronomen Per Ahlin sett till så att vi som gärna kastar mer än ett öga mot himlen får något att hålla i handen när vi gör så.

”Astronomisk kalender” har getts ut sedan 1993 och trots hård konkurrens från appar och sajter lever den och har hälsan. Sannolikt eftersom den har många fördelar då den ger en oöverträffad överblick genom att presentera varje veckas viktigaste astronomiska händelser i form av ett uppslag med tydliga och enkla illustrationer över månens position och utseende, vilka planeter som kan tänkas ses på himlen, solens upp- och nedgång och en hel del annat.

Liksom tidigare finns en bra summering av vad man kan förvänta sig över året i bokens början och förklaring och några kortare artiklar i bokens slut.

Vad kan vi då vänta?

Mest spännande är den totala solförmörkelse som sveper fram över USA, i ett smalt band från kust till kust, den 21 augusti. Från Sverige kommer den bara att kunna ses som att solen tappat en liten bit av ena kanten. Men den som har möjlighet rekommenderas att ta flyget över Atlanten och uppleva detta naturens under.

För den som är intresserad av svårfångade fenomen bjuder artikeln ”Jakten på Vulkanus” på en intressant påminnelse om hur föremål och fenomen kan dyka upp för att sedan bara försvinna. Vulkanus var en ”planet” som observerades av amatörastronomen Edmond Modeste Lescarbault då han studerade solen i sitt teleskop utanför Paris den 26 mars 1859 och under de efterföljande 20 åren ansåg flera att de hade sett den nya planeten.

Men, men det visade sig snart att Vulkanus inte fanns trots att dess ”upptäckare” beskrevs som en ”ödmjuk och ärlig fysiker” i en artikel från 1860. Kanske var det hans andranamn som gav intryck.

Vad Lescarbault hade iakttagit i sitt teleskop var hur ett runt, svart föremål rört sig förbi solskivan under en timma och 17 minuter. Men Lescarbaults iakttagelse blev snabbt ifrågasatt och nästan alla som försökt hitta den nya planeten gick bet. Och de som tyckte sig se den hade svårt att leda sina observationer i bevis.

Spekulationerna om vad Vulkanus kan ha varit har gått höga genom åren och ett av förslagen har varit att det var ett passerande rymdskepp på sin färd till något annat solsystem. Något jag måste säga låter ganska osannolikt; varför inte stanna till och titta till jorden när man ändå passerar?

Andra har spekulerat i att det kan ha rört sig om en asteroid på väg förbi solskivan men där är Per Ahlin tveksam och menar att dessa är för små för att kunna ses i ett teleskop från jorden. Om det skulle ha rört sig om en större så borde den ha varit känd nu.

Vulkanus eller inte så är Ahlins kalender ett användbart redskap för alla som intresserar sig för himlen och vad som kan ses på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En rymdkoloni hade förmodligen valt en svalare passage, om det inte handlade om en solresa.

G Jonsson, 01:29, 25 november 2016. Anmäl

Kossorna som klarade biffen

trekossor16

Två människor dog, mängder av hus skadades, vägar revs upp och helikoptrar har flugit i skytteltrafik för att flytta strandsatta boende och turister till säkrare platser.

Men det hela världen gripits av och funderat över sedan ännu en jordbävning drabbat Nya Zeeland den 13 november är hur det gick för de tre korna som blivit strandsatta på en gräsbeklädd markplätt sedan allt annat försvunnit under klövarna på dem.

Jordbävningar har den effekten. De är helt enkelt för stora för att vi ska kunna greppa dem. Hela byar förvandlas till grus, kyrkor faller ihop och mängder av människoliv påverkas.

Då behöver vi ett djur för att förstå.

Eller två Herefordbiffkor och en kalv.

De tre blev en tydlig symbol för den nyzeeländska jordbävningens kraft.

Och nu är de räddade från sin utsatthet inte långt från Kaikoura på Nya Zeelands Sydön. På tisdagen lyckades en grupp jordbrukare utrustade med hackar och spadar få ned dem på marken (som de ju egentligen redan stod på…) igen:

– Vi lyckades gräva en väg upp till korna eftersom jorden var ganska mjuk. Och på så sätt lyckades vi få ned dem, berättar ägaren Derrick Milton i ett teveinslag som visades på CNN.

– De var desperat törstiga när vi fick ner dem.

Enligt en geolog och den helikopterfotograf som tog de första filmbilderna av de tre surfade den lilla gruppen sannolikt ett antal meter sående på sin jordpelare när jordbävningen klippte av alla kontakter med övrig terra firma.

De tre kossorna riskerar nu att få återgå till sin tidigare verksamhet, alltså att äta upp sig och sluta som biffar på någon restaurangtallrik. Om inte djurrättsorganisationen Peta får som den vill.

”Peta uppmanar ägaren att låta dessa djur leva resten av sina liv i lugn och ro istället för att hackas till bitar”, skriver Ashley Fruno från Peta i Australien i ett upprop.

Hur det blir med den saken är ännu osäkert men om man dömer efter engagemanget på veterinären Christ Browns Facebooksida, där han släppte den glädjande nyheten, så är det många som bryr sig om kossornas framtid.

Fjorton andra kossor som även de drabbades av jordbävningen har också klarat livhanken, fast under betydligt mindre dramatiska omständigheter. Och längs kusten dör just nu tusentals snäckor sedan havsbotten lyfts flera meter. Om någon bryr sig om deras vidare öden är oklart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Håller med dig John!

Jakob Stål (Webbsida), 23:52, 19 november 2016. Anmäl

De där kossorna illustrerar på ett slående sätt vad som skulle kunna betecknas som "kotur", dvs motsatsen till "otur".

John Johnstone, 22:30, 15 november 2016. Anmäl