35 år sedan jättesmällen i USA

Mount St Helens

Tiden går och den 18 maj är det 35 år sedan vulkanen Mount St Helens fick ett förödande utbrott i USA:s nordvästra hörn. Att vulkaner får utbrott tillhör liksom deras modus operandi men att jag själv skulle komma så nära detta naturens enorma skådespel, det gör att jag aldrig glömmer dessa dagar.

Annons:

Utbrott tog 57 människors liv och trots att hela området består av vulkaner hade ingen trott att den stora smällen skulle komma. I alla fall inte just då. Vi människor har ju en tendens att skjuta eländigheter på framtiden.

Och varför inte. Berget hade varit tyst sedan 1921 och inte haft ett utbrott sedan 1857. En oändlig tid för en människa. En sekund för en sovande vulkan.

Jag befann mig i nordvästra USA tillsammans med fotografen Stefan Svensson från Mariestads-Tidningen och några dagar efter den stora smällen kunde vi fortfarande se en pelare av aska stiga mot himlen när vi tittade ut från vårt hotellfönster.

Lustigt nog visade det sig att en av våra grannar, Earl Holverson, en tunn liten man från Cougar som befann sig sju kilometer från Mount St Helens när vulkanen fick sitt första utbrott (egentligen alldeles för nära för att han skulle vara säker på att överleva) hade filmat hela utbrottet. Earl plockade fram sin filmprojektor och rullade upp hela dramatiken framför våra ögon.

– Jag kastades till marken då en tryckvåg av kall luft strömmade mot mig, berättade han för oss. Benen var som bortdomnade men jag lyckades ta mig ut till bilen där jag fick tag i kameran och började filma. Men allt var svart och solen blev bara en liten prick. Sedan körde jag så fort det någonsin gick för att ta mig därifrån.

Hans bilder gjorde att vi inte betvivlade hans historia.

Någon dag senare flög vi i ett litet privatplan in mot den ännu rykande vulkanen. Från säkert avstånd begärde piloten tillstånd att gå över den avspärrade zonen och snart var vi på väg in över det som några dagar tidigare varit toppen på ett nästan 3.000 meter högt berg. Under oss var landskapet overkligt och av toppen fanns inte ett spår.

Kilometer efter kilometer av skog som likt pälsen på ett stort rovdjur låg pressad mot marken passerade under oss. Den tidigare så livliga Toutlefloden var en bred fåra av stelnad lera. Några olyckliga bilister hade fångats av fallande träd på vägarna intill.

Själva kratern med sin sylvassa kant dolde en grönglimrande formation av stelnad lava som några dagar senare skulle explodera som en kork ur en champagneflaska. När vi kikade ned på den steg slingrande rök upp ur dess spruckna yta.

Kraften i det ursprungliga utbrottet var lika stor som om man skulle ha sprängt 27.000 atombomber. Hela Mount St Helens norra sida kollapsade och utlöste samtidigt det största jordskredet i modern historia. Aska kastade 24 kilometer upp i luften och ställde till det för flygtrafiken på ett sätt som vi sedan skulle komma att känna igen när Eyafjallajökull upprepade proceduren 30 år senare.

Jordskredet tryckte sig ned längs floden med en flera meter hög vall av lera framför sig, något vi kunde konstatera när vi senare vandrade längs det som en gång varit en flod. Tydliga ränder efter torkad lera syntes ett par meter upp på trädens stammar.

Frågan är nu när Mount St Helens kan tänkas få ett nytt utbrott i klass med det 1980. Ingen vet säkert men forskare som nyhetsbyrån AP (som också tagit bilden ovan) talat med betecknar Mount St Helens som den mest aktiva vulkanen i Kaskadbergen.

När det smällde 1980 hade vulkanen kokat i flera månader och mindre jordskalv hade känts många mil runt vulkanen. Evakueringsorder tömde snart området kring den, men alla lyssnade inte på myndigheterna utan litade mer på sin mullrande granne.

83-årige Harry Truman blev snart förstasidesstoff i många tidningar eftersom han vägrade att överge sitt hem vid Spirit Lake vid vulkanens fot där han bodde med sina katter.

– Försvinner berget försvinner jag med det, sa han i en intervju.

När utbrottet kom klockan 08.32 på morgonen den 18 maj försvann mycket riktigt Truman och hans katter under 46 meter raserat berg. Liksom hela Spirit Lake.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Rymdens kyrkogård ligger i havet

mirstortar490

48°52′S 123°23′V är en av vår planets mest isolerade platser. Om du av någon anledning skulle råka befinna dig där omges du av hav åt alla håll och har närmaste land 2.688 kilometer bort. Vilket är Antarktis.

Men bara fyra kilometer under dig finns en begravningsplats som inte liknar någon annan på jorden. Här vilar resterna av farkoster som en gång färdats i rymden.

Platsen kallas för Point Nemo efter Jules Vernes fiktive ubåtskapten från romanen ”En världsomsegling under havet” (1870) och befolkas av valar, bläckfiskar, sjöstjärnor och en och annan fisk. Människor passerar sällan.

Och det är här som många av de rymdfarkoster som inte längre har någon uppgift att utföra i sina banor runt jorden finner sin sista vila.

För även om rymden är stor så är vår närrymd trång som en fredagskö längs Essingeleden. Tusentals satelliter rör sig i banor runt jorden och de mindre av dem ska ha bränsle nog för att kunna sända sig själva ned i ett brinnande, och totalförstörande inferno, genom atmosfären när deras livstid tagit slut.

De större däremot kan inte tillåtas störta var som helst. Det blir helt enkelt för mycket skrot kvar när de brunnit klart och risken att träffa något eller någon på marken är trots allt inte noll.

Så vissa rymdfarkoster leds till sin sista vila över Point Nemo och här ligger i dag 145 ryska fraktfarkoster av typen Progress samt fyra japanska och fem europeiska men också sex ryska Salyutrymdstationer.

Och så en riktig bjässe: Den ryska rymdstationen Mir som den 23 mars 2001 skickades in i en bana som till slut fick den att brinna upp i atmosfären över Stilla havet. Rymdstationen var så stor att dess 143 ton aldrig hann förstöras under nedfärden genom atmosfären.

De få som kunde följa Mirs sista färd, som syns på AP-fotografen Bob Griffiths bild här ovan, fick se ett spektakulärt himlafyrverkeri innan närmare 25 ton kraschade mot vattenytan vid Point Nemo.

Alla går dock inte att styra. När den stora amerikanska rymdstationen Skylab gick sin glödande död till mötes över Indiska oceanen den 11 juli 1979 föll delar ned i den australiska öknen där de sedan hittades av fyndjägare. Säkert fins en hel del kvar där ute.

Men det stora kyrkogården ligger fortfarande i rymden runt vår planet där flera hundra tusen delar av döda och trasiga satelliter cirklar. Något som riskerar att hota fungerande satelliter som kan krocka med dem.

Hittills har endast en människa (vad vi vet) träffats av en störtande satellit eller raketdel. I januari 1997 fick en kvinna i Tulsa i Oklahoma en mycket liten del av en amerikansk Delta II-raket på sin axel när denna var på väg att brinna upp i atmosfären – men klarade sig utan att skadas.

Dessutom har delar fallit ned mitt i städer, träffat hus och landat på fartyg så riktigt säkra kan vi inte vara. Den som vill känna sig något lite säkrare bör ta hjälmen på när han eller hon går ut.

I dag rör sig 1.265 fungerande satelliter i banor runt jorden. Och alla ska de någon gång ramla ned.

Dela med dina vänner

  • 8
  • 5
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Rymdnyheten bestod av vakuum

Någon som hört talas om Clark McClelland? USA:s mest meriterade Nasaanställde med 673 rymdfärder på sin meritlista? Teknikern som säger sig ha sett en nästan tre meter stor utomjording i rymdfärjan under en rymdfärd 1991?

Inte jag i alla fall. Och inte Nasa.

Märkligt nog har denne bluffmakare blivit en nyhet i en av Sveriges största tidningar, i alla fall på dess webbplats, under tisdagen. Låt oss kalla den Aftonbladet Plus.

Historien är bisarr och publicerades i brittiska Daily Mail den 29 april och där berättar McClelland hur han övervakade en hemlig uppskjutning av en rymdfärja 1991 då han på en monitor kunde se hur en två meter och sjuttio centimeter lång utomjording närmade sig de två astronauterna när de befann sig i skyttelns öppna lastlucka.

”Händelsen varade i en minut och sju sekunder, jag klockade den med min astronautkronograf”, skriver han på sin webbplats. Ja, varför spara på detaljerna.

Vilka astronauterna var vill han av någon anledning inte säga. Vilket är synd eftersom uppgiften hade varit något lättare att kontrollera då. Och hur han kom sig för att titta på klockan när världshistoriens största nyhet rullades upp framför honom kan man ju undra.

Oturligt nog för McClelland nämns han inte på någon Nasasajt eller i samband med någon av de uppskjutningar som gjorts. Det verkar faktiskt som han aldrig jobbat där. Något som McClelland själv menar är en del av mörkläggningen kring det han såg.

Så vad ska vi tro? McClelland själv påstår sig ha arbetat på Kennedy Space Center i Florida mellan åren 1958 till 1992 och då varit med om närmare 700 uppskjutningar.

Rymdskytteln utförde 135 uppdrag mellan 1981 och 2011 och dessförinnan hade Mercury, Gemini och Apollo placerat ett tjugotal kapslar med astronauter i bana runt jorden. Antalet obemannade satelliter som Nasa skickat upp ligger strax över 1.000. Räknat från 1958. Alltså sammanlagt 1.200 uppsändningar eller så. Vilket innebär att Clark McClelland skulle ha arbetat vid drygt hälften av dem.

Då räknar han också in ett ospecificerat antal uppskjutningar av interkontinentala missiler.

Troligt? Övertid? Semester?

Dessutom, skriver McClelland, har han designat det emblem som de första astronauterna som landade på månen bar på sina dräkter. Vilket är en lögn. Michael Collins, en av de tre ombord på den första månfärden, beskriver hur emblemet kom till i detalj på en av Nasas sidor.  Och någon McClelland nämns inte.

I ett klipp på sin sajt Stargate Chronicles säger McClelland att han förutom utomjordingen också såg ett rymdskepp svävande intill rymdfärjan. Vilket verkar rimligt. Hur skulle ET annars ha tagit sig dit? Nej, McClelland framträder inte som någon sanningsägare.

Nu är den forne teknikern sur på Nasa som han påstår har blåst honom på pensionen. Istället tvingas han leva på socialbidrag. Kanske för att han aldrig jobbade på Nasa annat än en kort tid. Eller är det för långsökt att tänka så?

Riktigt klok blir jag inte på honom. På sin sajt radar han upp bevis för att han verkligen arbetat på Nasa. En del verkar äkta, andra ser ut att ha fått hans namn inklippt, ytterligare några är vanliga astronautautografer som inte bevisar något.

Men hans historia verkar minst sagt skakig.

Dela med dina vänner

  • 42
  • 8
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Är en Ängel en utomjording

Per Boman, 09:41, 6 maj 2015. Anmäl

Försvaret: Det var vi som smällde

I dag publicerar Strömstad Tidning svaret på åtminstone några av de mystiska smällarna, nämligen de som hördes över norra Bohuslän och delar av sydöstra Norge den 28 april. Svaret var Jas Gripen-plan från flygflottiljen F7 på Såtenäs som övade överljudsflygningar på Västkusten.

Tidningen har varit i kontakt med informationschefen på Skaraborgs flygflottilj, Henrik Gebhardt som konstaterar att det ”med stor sannolikhet” var deras piloter som skapade mystiken.

Intressant i sammanhanget är de ringar av rök, kondensstrimmor, som samtidigt synes på himlen och som många satte i samband med smällarna. Och som så ofta när flera okända händelser råkar äga rum samtidigt så väljer vi människor att sätta dem i samband med varandra. Ett kardinalfel.

Det är oerhört lätt att koppla samman det ena med det andra trots att man egentligen inte har det minsta belägg för att de båda faktiskt har med varandra att göra. Det är helt enkelt så vi människor fungerar.

Av någon anledning tror vi att världen blir mera begriplig på det sättet. Att ställas inför en rad okända och obegripliga händelser på en gång blir helt enkelt för mycket – då är det bättre att bunta ihop dem till en stor okänd.

Den taktiken kan dock leda oss på villovägar. Bara för att vi ser en skugga i mörkret och samtidigt känner en isande olust behöver det inte betyda att ett spöke sprider sin okroppsliga skräck genom rummet. Istället kan skuggan vara en överrock och den isande kylan vårt sätt att reagera och bli rädda.

Ett okänt förklarar sällan något annat okänt och man gör alltid bäst i att undersöka dem var för sig tills motsatsen är bevisad.

Låt mig ta ett annat exempel. Om ett fartyg försvinner i det område som fått namnet Bermudatriangeln är det lätt att dra slutsatsen att just platsen för försvinnandet har med händelsen att göra., Triangeln, som avgränsas av ett område i havet mellan Florida, Bermuda och Puerto Rico, ska enligt legenden ha fått mängder av fartyg och flygplan att försvinna i bra väder och utan nödrop.

Men en undersökning av händelserna visade att mystiken var överdriven och att de flesta fartygen och flygplanen försvunnit i hårt väder och inte ens alltid inom triangeln. Där hade de placerats av mindre nogräknade författare.

Med facit i hand var antalet försvinnande nere i siffror som gällde för vilken annan, lika hårt trafikerad, plats på jorden som helst. Och då gick det inte längre att hänvisa till triangelns mystik för att förklara ett försvinnande. Det okända kunde inte längre förklara de – till synes – märkliga försvinnandena.

Mitt råd är att alltid undersöka varje händelse för sig och att inte bunta ihop saker som vi inte förstår. Det enda som händer om vi ändå gör det är att mystiken ökar och svaren uteblir.

 

 

Dela med dina vänner

  • 17
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Flera smällar och himlaringar

Efter att ha tillbringat helgen i ett soligt Trollhättan där jag deltog i UFO-Sveriges riksstämma och stora utställning så är det bara att konstatera att de mystiska smällarna på flera håll i landet ännu saknar en säker förklaring och att läsare mejlar om hur de själva hört ljud som de inte kan hitta någon orsak till.

Så sent som i helgen hördes en serie av tre kraftiga smällar från Åsa 45 kilometer söder om Göteborg. En man skriver till mig och berättar att den första knallen kom 23.30 på lördagen (2 maj), den andra vid midnatt och den tredje 00.30, natten mot söndagen:

”Det var mycket kraftiga smällar så rutorna skakade i Åsa centrum från havssidan… jag bor granne med havet och blev livrädd och våra djur. Dova kraftiga smällar inte alls som fyrverkerier. Mer som dynamitsprängning i mark på typ 100 meters håll,” skriver han till mig på Facebbok.

En av de smällar som fått mest spridning och som dessutom dragit in vårt västra grannland i diskussionen ägde rum den 28 april och hördes bland annat i Strömstadsområdet. En mejlare, Stefan, skriver så här om vad som hände på tisdagseftermiddagen för en vecka sedan:

”Jag satt på bron utanför stugan norr om Strömstad med utsikt över Pölseviken och Kosterfjorden då det plötsligt small till rejält. Det är visserligen några är sedan jag stod på kajen då GP smällde av sitt nyårsfyrverkeri, men det small lika dovt och ljudligare än deras stora bomber. Min retriever (visserligen lite skotträdd, men ändå ganska tuff) höll på att hoppa ur pälsen. En stund senare small det några gånger till. Vi har en hel del motorljud ute på sjön – Kosterbåtarna och två rederier som kör större färjor Strömstad – Sandefjord. Det hördes motorljud under hela episoden – det tystnade efter de sista smällarna.”

Flera läsare kontaktade Strömstads Tidning och kunde berätta samma sak. Dessutom kunde de som vände blicken uppåt se flera vita ringar på den blå himlen. Mystiskt. För många var sambandet klart eftersom två märkliga sakler knappast kan inträffa utan att de hör samman.

Men så behöver det inte vara.

När tidningen frågade försvaret fick man till svar att de vita strimmorna liknande kondensstrimmor efter flygplan, vilket jag bara kan hålla med om. Några svenska plan verkar inte ha varit där.

Också i Norge hördes smällarna och där förnekade det norska flygvapnet att man hade några plan i luften när Fredriksstad Blad ringde och frågade.

En annan tidning, Tønsbergs Blad, fick dock bekräftat att civila flygplan från Norwegian varit ute på skolflygningar under dagen.

Men, men, den typen av flygplan kan inte passera ljudvallen och därmed inte heller orsaka några smällar. Däremot visar radarbilder från Flightradar24 att Norwegians piloter tränat genom att flyga runt i cirklar på andra sidan Oslofjorden. Så ringarna har sin förklaring.

Smällarna däremot, har det inte. Inte än i alla fall.

Har ni hört något? Hör gärna av er i så fall.

Dela med dina vänner

  • 28
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Mystiska smällar – några förklaringar

Ingen kan väl ha undgått uppståndelsen kring den kraftiga smällen utanför Trosa den 11 april. Något som den här bloggen har uppmärksammat vid ett par tillfällen. Någon förklaring har tyvärr inte sett dagens ljus så mystiken är fortfarande tät. Men nu är det inte bara Trosa som har utsatts för mystiska smällar, också Norrköping och Skövde har sina mysterier att bjuda på.

Men – här kanske smällarna håller på att få en förklaring.

Om vi börjar med Norrköping så har har våren bjudit på flera knallar, några av dem i området kring Albrektsvägen, andra vid S:t Persgatan och Albert Engströms gata. Och strax före midnatt natten till i dag (26/4) small det igen:

– Jag stod och borstade tänderna när jag hörde den första smällen och ett par minuter senare small det igen, säger ett öronvittne till mig.

Till skillnad från Trosasmällen verkar bevisläget för en handfast förklaring vara gott. Norrköpings Tidningar kan berätta att polisen hittat såväl fragment som skador på bilar och fastigheter. Det verkar helt enkelt som någon sprängt något av en hittills okänd anledning. Inte mycket till förklaring kanske men här finns ändå tecken som tyder på att fallen kommer att få sin lösning i den kriminella delen av vår verklighet.

En annan smäll som är intressant i sammanhanget är den som hördes i Våmb i södra Skövde vid 10-tiden på förmiddagen den 19 april. Då hörde ett stort antal personer vad som i Skaraborgs Allehanda beskrevs som en ”mystisk smäll” och i Skövde Nyheter rapporterades under fyndiga rubriken: ”Var det en bomb i Våmb?” Hade det inte varit söndag skulle förklaringen ha kunnat vara Cementa som då och då spränger i ett brott i utkanten av staden.

Nu har det visat sig, skriver samma tidning den 21 april, att seismologerna i Uppsala registrerat ett litet skalv med styrkan 1,5 på Richterskalan med sitt epicentrum i trakten av Skövde. Och här kan det ha rört sig om spänningar i berget som släppt och därmed orsakat den ljudliga smällen.

– Vi vet att ytliga jordskalv kan orsaka högljudda smällar, så ljudfenomenet motsäger inte det, säger Björn Lund på Svenska nationella seismiska nätet i Uppsala till tidningen.

Och visst kan det vara så. Jag minns själv ett jordskalv i Stockholm i slutet av maj 2006 där tusentals människor studsade högt efter en kraftig smäll skrämt dem på natten till den 25:e. En smäll som visade sig vara en mindre jordbävning med sitt epicentrum under Lärarhögskolan i Marieberg.

Så smällar kan vara nog så mystiska men förklaringen till dem är oftast jordnära. Vi får väl se hur det går med smällen i Trosa. Där får vi fortsätta att spekulera ett tag till.

Dela med dina vänner

  • 25
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Därför är det lättare att tro

I Bibeln säger Jesus att tro kan förflytta berg, något som kanske inte ska tas helt bokstavligt. Men tro är tveklöst en av de starkaste krafterna som finns i världen. Den som tror på något är ibland beredd att göra saker som ingen annan skulle göra.

Häromdagen satt jag på flyget till Malmö och passade då på att läsa ett nummer av New Scientist som blivit liggande hemma ett par veckor. Omslaget hade en tydlig rubrik: ”BELIEF”. Undertexten var den som lockade mig: ”Den är drivkraften bakom allt vi gör, men våra övertygelser är byggda på… inget.”

Artikeln visar hur vi i nästan allt vi gör och tänker bär med oss ett fundament av tro, inte handfasta kunskaper, och att det absolut inte enbart handlar om religiösa övertygelser. Nej, tro är något som vi är så vana vid att vi ofta förväxlar den med vetande.

En del ”trosföreställningar” bygger vi på information från människor eller samhällsstrukturer som vi bestämt oss för att vi litar på. När en lärare berättar hur dna bygger upp oss människor hämtar vi in den kunskapen och assimilerar den utan att vi för den skull kan verifiera vad som är sant och inte.

Vårt svenska samhälle bygger på vetenskap. Det samlade vetande som grupper av forskare tagit fram blir en del av den värld som vi har bestämt oss för att leva i. Samtidigt vet vi att vetenskap är kunskap under utveckling och att nya rön kan förändra läget. Det som var sant i går är inte alltid sant i morgon. Och vi har valt att tro på vetenskapen trots att de flesta av oss aldrig har en möjlighet att kontrollera dess fundament.

Andra samhällen bygger på religion. Inte heller där förutsätts samhällsmedborgarna att kontrollera uppgifterna. Tvärtom kan ett sådant agerande tolkas som ett tecken på tvivel.

Nu finns det en avgörande skillnad mellan tron på vetenskapen och tron på religionen. Vetenskapen uppmuntrar människor att kontrollera och ifrågasätta. Religionen gör inte det. På det sättet passar vetenskapen in i vårt demokratiska samhälle. Något som vi svenskar är övertygade om är det bästa sättet att få ett land att fungera.

Men i grund och botten är själva mekanismen densamma när det gäller vad vi tror på. Och den sitter djupt rotad i våra hjärnor som har lättare att tro än att tvivla, något som hjärnforskningen har kunnat visa.

”Allt sammantaget så blir den obekväma slutsatsen att några, om inte alla, av våra grundläggande övertygelser om världen är baserade, inte på fakta och förnuft – eller ens på felaktig information – utan på magkänslor som kommer från psykologi, grundläggande biologi och kultur”, skriver New Scientists författare.

Skulle vi själva testa allt som vi sedan väljer att tro på så skulle vi inte komma särskilt långt, konstaterar en forskare i artikeln. Nej, vi måste helt enkelt välja att lita på en hel massa människor och böcker. Annars blir vi inte hela människor.

Artikeln i New Scientist visar hur våra tro, våra övertygelser, är byggd på lösan grund samtidigt som den är mycket svår att ändra på. Det vi en gång har börjat tro på det håller vi ofta fast vid. När vi får höra något nytt, som strider mot de övertygelser vi redan har, så tar vi inte in detta utan försöker istället motbevisa det nya och förstärka den tro vi redan har. Vi går i försvarsställning.

Att förändra en persons, eller ett samhälles, sätt att tänka är en process som många gånger är omöjlig. Något som tydligt framgår i partiledardebatter på teve om inte annat.

Min egen grundinställning är att det alltid är bättre att veta än att tro. Men efter att ha läst artikeln så inser jag att vetande ofta är lätt förklädd tro. Kort sagt så tror vi att vi vet en massa saker.

Dela med dina vänner

  • 293
  • 6
  • 0
  • 1

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Clas Svahns och vissa kommentatorers okunnighet och fördomar om religion lyser tyvärr igenom som oftas i dessa debatter. Låt mig ta tre saker vars existens jag tror på: kvarkar, Australien och Gud. Denna tro baseras i huvudsak på vad andra sagt och skrivit. Själv har jag ingen egen erfarenhet av varken kvarkar eller Australien och min direkta erfarenhet av Gud är begränsad (men till skillnad mot de andra exemplen inte noll). Ett bra inlägg var det hur som helst.

Per Börjel, 12:53, 23 april 2015. Anmäl

Tillit är nästa relevanta ord i diskussionen. Bra skrivet!

claudiusrex (Webbsida), 14:35, 19 april 2015. Anmäl

och de som vet saker blir ofta föraktade av de som tror annat än det som är vetskap/vetenskap. Till och med i Sverige, eller ska jag säga, naturligtvis i Sverige, eftersom färre och färre faktiskt agerar i vetenskaplig anda utan istället sållar sig till fundamentalistiska grupper som basunerar ut tro som vetenskap.

Anders Nilsson, 14:17, 19 april 2015. Anmäl

Den stora skillnaden för vanligt folk är att samhällen med vetenskaplig agenda har levererat demokrati, tankefrihet , materiellt välstånd, låg barnadödlighet et c. Religiösa samhällen har däremot levererat förtryck och fattigdom åt vanligt folk.

Leif Lindau, 08:17, 19 april 2015. Anmäl

Människan är ett flockdjur. På det sättet kan vi dra nytta av andras erfarenheter. Att tilltro auktoriteter (och majoriteter) har alltså ett överlevnadsvärde för flockdjur. Ett stort värde. Det centrala begreppet är förtroende. Utan förtroende ingen kunskapsöverföring. Man förundras över att rationalismen och Upplysningen, som vi givetvis har stor nytta av, har fördunklat en sådan insikt. hel massa människor och böcker. Annars blir vi inte hela människor.

Johan Olofsson, 04:49, 19 april 2015. Anmäl

Skulle nog vilja modifiera resonemanget lite och säga som så att det är en väldigt stor skillnad att tro på nåt som med 99 % sannolikhet är sant och att tro på nåt som med 1 % sannolikhet är sant. Tror ! att man behöver den här lite mer statistiska synen på "sanningen". Vi vet ju alla att man av rent praktiskt skäl för att kunna leva ett normalt liv måste nöja sig med att nåt är troligt. Det brukar för det mesta funka.

Janne N, 02:53, 19 april 2015. Anmäl

Hej, André! Du har missat hela poängen med blogginlägget. Och med artikeln i New Scientist. Ingen av dem handlar om kunskapsrelativism utan om att vi alla faktiskt grundar våra kunskaper på underlag som vi väljer att tro på. Jag är en vän av den vetenskapliga metoden men det är inte det jag skriver om. Läs gärna igen.

Clas Svahn (Webbsida), 00:44, 19 april 2015. Anmäl

En fullständigt medioker blogginlägg/krönika. Relativismen borde döden dö, för den är så patetisk i grunden. Tyvärr, vi kan inte rösta om att gravitationen ska upphöra eller ej. Den kommer att fortsätta att verka oavsett! Där är den fundamentala skillnaden som denna artikel helt bortser ifrån.

André Nilsson, 23:08, 18 april 2015. Anmäl

"inom vetenskapen vet man att man tror, inom religionen tror man att man vet"

Mathias Johansson, 18:17, 18 april 2015. Anmäl

Bra skrivet. Att man får revidera vetenskapen medför att kunskapen och utvecklingen går framåt. Medans det i religion är förstenad i tiden. Den har varit klar och färdigtänkt i 2000 år. Och är man barn och blir "in tutad" religion så har man med goda chanser med sig det genom hela livet. Tyvärr.

Biff Wellington, 17:28, 18 april 2015. Anmäl

Ingen brist på smällar

Det råder ingen brist på oförklarade smällar och de är inget nytt för vår tid. Som så många andra fenomen och händelser brukar mediernas intresse och artiklar (som min blogg från i går) locka fram flera iakttagelser och minnen hos läsekretsen. Så jag var inte förvånad när telefonen ringde vid lunchtid i dag och författaren och journalisten Erik Eriksson var i andra änden för att berätta om en händelse som inträffade den 12 oktober i år. Inte i Trosa utan någonstans utanför Grisslehamn där han bor.

– Klockan var 19.30 och jag satt inne i mitt hus då det plötsligt hördes en djup smäll som fick hela huset att röra sig, berättar han. Rutorna skakade och glasen i köksskåpen skallrade. Det hela tog säkert två sekunder, så det var inte bara en knall utan något som rörde sig en stund.

– Ett par minuter senare kom en likadan smäll till.

Fem dagar senare inleddes det som i medierna kom att kallas för en ubåtsjakt (men av försvaret betecknades som en ”underrättelseoperation”) tio mil längre söder ut och smällarna föll i glömska på det sätt som händelser har en tendens att göra när något annat, mera spännande, tar över.

Enligt Erik Eriksson kontaktade han försvaret som inte kunde förklara smällarna som han säger kunde höras från norra Väddö, Singö och småöarna i Singöfjärden. Till Norrtelje Tidning säger Mikael Abramsson, kommunikatör vid Försvarsmakten samma sak: ”Vi har ingen förklaring och vi har inget med det att göra.”

Mystiska smällar från skyn är inget som enbart hör Sverige till. Som den 30 november 2014 då människor från Aberdeen i Skottland till Devon i södra England studsade till då en kraftig smäll hördes vid 22-tiden på kvällen.

– Jag kunde inte höra vad de sa på teven eftersom ljudet var så högt. Och det verkade pågå i en evighet, berättade Claudia Angiletta i Croydon söder om London för Daily Mail.

En forskare vid universitetet  i Buckinghamshire beskrev ljudet som när brittiska och amerikanska piloter genomförde bombövningar längs östkusten.

Andra öronvittnen berättade hur ljudet pågick i en halvtimma. På flera håll blev husdjur som tokiga när ljudet, som beskrevs som en serie explosioner, dundrade på. Spekulationerna var många men svaren få också då.

Dela med dina vänner

  • 34
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Här har du stoff som heter duga! Att minnas framtid är inte dåligt :) "Erik Eriksson var i andra änden för att berätta om en händelse som inträffade den 12 oktober i år"

Rex Regeborg, 12:01, 17 april 2015. Anmäl

Smällen vid Trosa ännu utan förklaring

Klockan 20.30 i lördags (11 april) small det ordentligt i skärgården utanför Trosa. En smäll som hördes till Vagnhärad, Mörkö och Södertälje har ännu inte fått sin förklaring.

Bengt Ivarsson som bor på Öbolandet, 75 meter från vattnet, sydost om Trosa har utsikt över södra Fågelöfjärden mot Hänö. Klockan 20.30 i lördags satt han och tittade på Babben Larsson på teve då det plötsligt hördes en våldsam explosion:

– Det var tungt som en bomb och det skakade i berggrunden så att det kändes i hela huset. Jag tänkte ”mina” men jag vet inte, smällen var väldigt hög och de bara skakade till! Sedan ringde den närmaste grannen direkt. Min syster inne i Trosa, som har utsikt mot vattnet, hörde hur det skallrade i rutorna, säger Bengt Ivarsson.

Drygt en kilometer längre söder ut satt Anders Boije i sin sjöbod på Hänö då smällen kom:

– Det dundrade till i huset och lät som när åskan slår ned i Laberget bakom mig men då brukar jordfelsbrytaren slå av och det gjorde den inte. Men jag tror inte smällen kan ha kommit från vattnet, då borde den inte ha hörts så långt. Jag tror att den kom uppifrån, säger han.

Den våldsamma smällen har ännu inte fått någon förklaring även om spekulationerna är många.

Vi vet i alla fall vad det inte var:

1. Det var inget svenskt eller utländskt flygplan som gick igenom ljudvallen. Det har försvaret kunnat avfärda. Trots den förklaringen har ryktet gått om att någon sett Jas Gripen-plan i området vid tillfället. Men de plan som sågs flög över Rönninge på väg öster ut klockan 17.20: ”De flög på bara några hundra meters höjd och var borta på tre sekunder”, säger Peter Burnert som såg roten med Gripenplan dåna fram över villan i Rönninge. Tio minuter senare lade han ut den omskakande upplevelsen på Facebook.

2. Det var knappast någon gasexplosion från havsbottnen, vilket inträffar då och då, eftersom smällen var för kraftig. Jag har själv undersökt ett antal sådana explosioner genom åren och gas kan kasta upp stora mängder vatten när den exploderar på det sättet, men själva smällen brukar mildras av vattnet och får inte hus att skaka.

3. Det var inte åska enligt SMHI och Uppsala universitet har inte registrerat något jordskalv.

4. Det var ingen rymdsten som gick in i atmosfären och exploderade, vilket också det händer då och då och som kan skapa ljudbangar. Uppsala universitets institution för fysik och astronomi har en kamera som letar efter stora meteorer men den kunde inte se någon sådan vid det aktuella tillfället. Inte heller professor Ludwik Liszka, som har instrument som lyssnar efter sådana bangar, har registrerat något den kvällen.

5. En svensk mina som av misstag briserat är inte troligt eftersom minfälten i området har avvecklats.

Kvar finns: En gammal mina från andra världskriget som exploderat eller någon ljusskygg person som sprängt utan tillstånd. Bengt Ivarsson säger sig också ha hört en båt köra in mot Trosa strax efter det att han kommit ut ur huset bara någon minut efter det att detonationen hörts. Också Anders Boije talar om en båt som passerat området, men då 20 minuter efter smällen.

Och även om sprängda ryska ubåtar och annat liknande diskuterats i olika forum så är det tveksamt om en smäll under vattenytan kan få rutor att skallra i Trosa ett antal kilometer därifrån.

Lustigt nog, vilket Magnus Söderström som läst den här bloggen noterar, så inträffade en liknande händelse nästan exakt för elva år sedan. ”Vid elvatiden på onsdagsförmiddagen skakade Trosa innerstad till och ett dovt muller hördes utifrån skärgården”, inledde Södermanlands Nyheter en artikel den 5 maj 2004. Ingen militär aktivitet och ingen åska den gången heller.

Det är alltså långt ifrån första gången som mystiska smällar har hörts utan att någon orsak har kunnat hittas. Den 21 februari hördes en våldsam detonation på västra delen av Norrköpings innerstad och ett par liknande smällar hördes tidigare i år, den 12 februari och den 29 januari.

Den 21 mars hörde invånarna i Finspång en kraftig smäll som fick husen att skaka. Den 5 februari 2014 smällde det i Gävle och den 24 oktober 2014 smällde det i Västerås utan att man hittade något orsak.

Och går man tillbaka i tiden hittar vi en kraftig smäll över hela Skellefteå med omnejd den 31 oktober 2011 och polisen blev nedringd. Någon förklaring hittades inte. Eller varför inte Södertälje den 22 december 2008 då till och med en polispatrull kände skakningarna.

Det finns en lång rad andra exempel. Och en sak är säker, det lär fortsätta smälla. Vad som orsakade lördagens smäll är ännu så länge skrivet i stjärnorna.

Dela med dina vänner

  • 127
  • 24
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

När har liknande (i styrka och frekvens) smällar börjat registreras? Kopplingen mellan Haarp och ljudbangar är annars enkelt logisk.

Ann Linderhjelm, 14:28, 17 april 2015. Anmäl

Svårförklarliga smällar har förekommit runt hela världen långt före HAARP. Och jag har svårt att se någon koppling till detta projekt.

Clas Svahn (Webbsida), 18:56, 16 april 2015. Anmäl

En sannolik förklaring kan vara ljudbangar orsakade av Haarp. Även USA har haft oförklarliga smällar i vinter.

Ann Linderhjelm, 13:35, 16 april 2015. Anmäl

Förutom kameran, som absolut kan ha missat en bolid, så har alltså ett antal andra instrument, som lyssnar efter smällar från meteorer inte hört ett knyst. Därför är det osannolikt att det skulle ha varit en bolid/stor meteor.

Clas Svahn (Webbsida), 00:24, 16 april 2015. Anmäl

När Svenska Försvarsmakten i slutet av 1950-talet skulle lära sig lite -mer- om atombomb placerade man en stor klump dynamit på en ställning i skogen i Norrland ..och smällde av. -Och visst hördes det!!! ...men Försvarsmakten förnekade att de hade nååånting med smällen att göra . -Sån är alltså Svenska Försvarsmakten att lita på.

Bengt-Olof Gavne, 23:22, 15 april 2015. Anmäl

Jag tror ändå att rymdstens-teorin låter troligast. En kamera skriver du - men vad vet vi om väderförhållandena den kvällen? Var det mulet kan "kameran" ha missat händelsen. Instrumenten som mäter ljudbangar från rymdstenar borde ju även registrera smällar från annat, eller? Så något måste ju har registrerats hur som. Inget konspirationstänk här, utan jag tror att vi har att göra med en sten i personbilstorlek från rymden. Det brukar oftast vara fallet, speciellt nu när STS avecklats. :)

Gustav Bergvall, 23:17, 15 april 2015. Anmäl

En tänkbar, men ändå inte trolig orsak: Ett USA-spaningsplan, SR -71, som gjorde 3 Mach,brukade flyga ut mellan Öland /Gotland, men så snabbt att flygvapnet knappt kunde låsa radarn. Därför att ett U.S-span-ingsplan, avvisades av rysk jakt utanför Kaliningrad, några dagar innan. (SR71 ej i bruk idag,men ersatte ibland satellitspaning). Det finns nog ingen ersättare.Dessa två kategorier, SR71+Kaliningradincidenten, har ej nämnts i floran av förklaringar,men JASplan aktiva i aktuell sektor.

Oroande Liberal, 23:13, 15 april 2015. Anmäl

Det kanske bara var en helt vanlig prutt?!

Fluffi Fluffsson, 21:05, 15 april 2015. Anmäl

Ceres ljusa gåta ännu i mörker

ceresblackside490

Det är inte bara rymdsonden ”Dawn” som gått i omlopp sedan två veckor tillbaka. Konspirationsteorierna om varför Nasa förtiger sanningen om de ljus som tidigare setts lysa på Ceres yta är också i omlopp just nu. Men faktiskt ovanligt få och mest i form av kommentarer till diverse artiklar.

Vi minns nog alla hur några bilder på dvärgplaneten Ceres fick oss nyfikna och konfunderade när den amerikanska rymdstyrelsen Nasa publicerade dem på sin webbplats den 25 februari. Om inte annat så kunde ni läsa om det hela i den här bloggen några dagar senare.

För konstigt var det. Två skarpa ljus där det inte borde finnas några lampor. Så kunde man i alla fall tänka om man struntade i möjliga isformationer till exempel. (Och det finns flera ljusa fläckar som inte fått samma uppmärksamhet).

Nasa lovade att snart komma med bättre bilder och eftersom sonden var på väg ned mot Ceres för att sedan lägga sig i omloppsbana den 6 mars så fick beskedet oss arma jordbor att ivrigt vänta på resultat. Och det snabbt.

Men för en forskare som sedan 2007 väntat på att ”Dawn” skulle komma fram är några veckor hit och dit ungefär det samma som ”nu” eller ”snart”.

Internetgenerationen är inte lika tålmodig och snart började diverse konspirationsteorier att florera. Den vanligaste att Nasa mycket väl vet var ljusen kommer från (utomjordingar) men nu gjorde det man var bäst på, mörkade och ljög. ”Kanske rör det sig om ljus från en utomjordisk gruva”, skriver en anonym kommentator på sajten UFO Sightings Daily.

Förklaringen att ”Dawn” just nu ligger i en bana som råkar lägga sonden på den mörka sidan av Ceres, alltså baksidan från solen sett, lät som en typisk bortförklaring. Och att de första bilderna från solsidan, där ljusen syns kommer att skickas tillbaka till jorden först i april imponerar inte heller på alla.

I vilket fall kommer ”Dawn” att se allt mer av Ceres solupplysta sida under april månad och då också kunna ta betydligt bättre bilder av den krater där de två märkliga ljuspunkterna har setts. För ännu så länge är de en gåta. Men en gåta som sannolikt snart (med rymdforskarmått mätt) kommer att få sitt svar.

Dela med dina vänner

  • 30
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det hade i och för sig inte varit första gången NASA gått ut med lögner offentligt. Ska hur som helst bli spännande att se vad närmare bilder har att förtälja :)

claudiusrex (Webbsida), 12:02, 10 april 2015. Anmäl

Det är nog inte reflekterande material utan vulkanisk aktivitet som även lyser starkt i mörkret när kratern försvinner i skugga, som denna animation visar: http://photojournal.jpl.nasa.gov/archive/PIA18920.gif En spektralanalys får väl visa vad det är som lyser, förutsatt att man har den tekniken ombord. Bilderna ser ju helt svart-vita ut, som i rymdålderns barndom.

Fair Play (Webbsida), 15:58, 22 mars 2015. Anmäl

Ceres yta är troligen ganska mörk, ungefär som månens yta, då det troligen är stoft som täcker planetens isyta. Det troliga är att de ljus fläckarna helt enkelt är frilagd is, som av någon anledning sipprat upp ovanpå stoftet, eller någonting liknande.

Roland Karlsson, 22:29, 21 mars 2015. Anmäl