Finns det liv där ute?

Finns det liv på andra planeter? Frågan har fascinerat människor i århundraden. Men trots att dagens astronomer har fått allt finare instrument så har vi egentligen inte kommit svaret på frågan särskilt mycket närmare. Senast i tisdags hittades en ny planet som inte heller den förde oss närmare gåtans lösning.

När jag växte upp var rymden visserligen lika oändlig som i dag men samtidigt betydligt tommare. Då trodde nästan ingen att det kunde finnas liv där ute. En av dem som ville fylla rymden med liv var radioastronomen Frank Drake. Drake lät sina teleskop svepa över några av de närmaste stjärnorna i hopp om att få in några intelligenta pip redan på 60-talet. Men rymden vägrade ge ifrån sig det minsta tecken på liv. 1974 var vi många som studsade till när Drake så lät sända ett budskap från världens största radioteleskop som formligen skrek ut att ”Vi är här!” Ett budskap till okända och ännu så länge osynliga grannar.
 
Radiosignalerna från Areciboteleskopet är fortfarande på väg och kommer så att vara i lite drygt 26.000 år. Det eventuella svaret från mottagarna i den klotformiga stjärnhopen M13, som signalen riktade sig till, kan alltså väntas tillbaka till våra (lika eventuella) efterlevande  först om 52.000 år.

Men de flesta astronomer, och alla andra forskare för den delen, var kallsinniga och ansåg att Drake var en vildhjärna. Att tro på liv i rymden, utanför jorden, var ungefär lika rumsrent som att tro att jorden besöktes av flygande tefat. Att spekulera om liv på Mars ansågs lika löjligt och talet om Små gröna män låg nära till hands. Många kom fortfarande ihåg hur flera namnkunniga astronomer i början av 1900-talet låtit sig luras att se kanaler på den röda planetens yta, trots att de egentligen inte fanns där. De som ägnade sig åt att söka efter liv kämpade i motvind och kunde knappast vänta sig några fördelar när det gällde den egna karriären.

På bara några årtionden har situationen förändrats totalt. I dag får man söka med ljus och lykta efter en forskare som inte tror att det finns liv där ute. Mars är plötsligt en kandidat för liv och sedan den första planeten utanför vårt eget solsystem upptäcktes 1995 hittas nya med en sådan regelbundenhet att det inte längre kan anses som en nyhet när någon ny upptäcks. Den 22 april hade sajten The Extrasolar Planets Encyclopedia listat 346 sådana planeter och den siffran växer snabbt. Sedan den 26 februari har fyra nya planeter skrivits in på listan.

Det är intressant att se hur denna svängning i åsikter sakta fått ett helt forskarsamhälle att gå från ivriga förnekare till starkt troende. För trots alla planeter som verkar finnas där ute, och trots alla förhoppningar vi har när det gäller Mars, så finns det inga bevis för att någon av dem ens skulle vara i närheten av att härbärgera liv. Visserligen verkar kosmos vara som gjort för att producera liv; alla de kemiska beståndsdelar som behövs för att bygga en människa eller en manet finns där ute. Konsten är att få ihop dem och sedan få dem att överleva länge nog för att hinna utvecklas.

Nu ska vi ha klart för oss att mänskligheten är rena nybörjarna när det gäller att leta efter liv i rymden. Våra radioteleskop har bara lyssnat aktivt efter signaler sedan 1950-talet. Våra optiska stjärnögon har först under 1990-talet fått tid att spana efter andra världar.

Hoppet om att hitta en jordliknande planet ökar trots allt för varje månad som går. Fram tills för bara något år sedan var de instrument som astronomerna använde sig av inte skarpögda nog för att kunna upptäcka dessa möjliga planeter i rymdens mörker. Lustigt nog är det inte mörkret som har dolt dem utan ljuset från de stjärnor som dessa planeter cirkulerar kring, ett ljus som dränker omgivningen och döljer planeter av jordens storlek.

Keplerteleskopets första bild visar en stjärna (inringad) runt vilken en planet av Jupiters storlek kretsar. Nu ska teleskopet testas mot bland annat denna redan kända planet. Foto: NASA/Ames/JPL-Caltech

Sedan några veckor finns ett nytt öga som ska avslöja också dessa jordliknande planeters existens. Den 6 mars placerades det så kallade Kepler-teleskopet i omloppsbana runt jorden och redan den 8 april skickade det ned de första testbilderna till jorden. Därmed blev Kepler det första teleskopet i världen som enbart inriktar sig på att söka efter andra planeter i universum och man hoppas nu kunna hitta flera hundra intressanta kandidater. Men det kommer att dröja år innan vi får svar på om det finns planeter som kan härbärgera liv.

Placerad i sin bana runt jorden kommer Kepler att rikta in sig mot stjärnbilderna Svanen och Lyran. Där ska 100.000 stjärnor studeras i 3,5 års tid. Kepler är specialkonstruerat för att upptäcka små förändringar i stjärnornas ljusstyrka. Förändringar som uppstår när en planet passerar framför dem. Enligt Nasa skulle Keplers öga, om det siktade in sig mot ett bostadsområde på jorden, se om någon passerade framför en lampa på väggen till den egna villan.

Samtidigt som Kepler börjar sitt arbete fortsätter jakten också från jorden. I tisdags, den 21 april, meddelade en grupp europeiska astronomer att man hittat den hittills mest jordlika planeten när det gäller storlek. Gliese 581e, som den kallas, kretsar kring en sol i stjärnbilden Vågen på måttliga 20 ljusår från jorden. Den är visserligen nästan dubbelt så stor som jorden men ändå den minsta planet som hittills har kunnat observeras runt en annan stjärna. Astronomerna tror att den består av sten, precis som vår planet, men att den ligger lite för nära sin sol vilket gör den obeboelig på grund av strålning och värme från moderstjärnan.

Innan året är slut kommer något av teleskopen säkert att hitta också en planet som liknar jorden, har rätt storlek och ligger på rätt avstånd. En planet som har alla förutsättningar för att liv ska kunna uppstå. Men räcker det? Det är långt ifrån säkert. Utbrott på solytan, kolliderande asteroider eller kometer eller explosioner i stjärnor längre bort kan alla i ett slag utplåna en gryende civilisation. Livet lever farligt och några garantier för att det ska överleva ges inte. En sanning som gäller också för oss själva.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Jag finner den här artikeln lugnande. Tror det är avsikten. Ingen ska tro att det finns något som vi inte riktigt vet om. <br/>I det här fallet får vi veta att signalen som sändes kan besvaras först om 52.000 år. Vad får Claes det ifrån?? Som någon påpekat kanske signalen snappades upp bara några radiominuter ifrån jorden. Mycket tyder på att den redan besvarats.

Charlie, 16:08, 13 oktober 2009. Anmäl

Zekesson: Varför skulle kommunister vara intresserade av ökat stöd till em amerikansk myndighet inom rymdfart? <br/>Förklara gärna det. <br/>Om liv uppstår slumpmässigt och universum är oändligt borde det ju alltså finnas oändliga möjligheter för slumpen att inträffa på andra ställen än på Tellus, eller?

Enra Anka, 09:29, 9 juli 2009. Anmäl

Svaret på Arecibosignalen har redan kommit. Det dök upp i säden utanför Chilbolton år 2001 i augusti, tillsammans med ett stort tredimensionellt ansikte. Omöjliga saker att producera med plankor och snören. Varför måste signalen vara på väg i x antal tusen år innan någon svarar. Det är ett felaktigt antagande. Det kanske finns öron som lyssnar betydligt närmare än vi anar.....

Daniel, 11:32, 6 juli 2009. Anmäl

Jag tror absolut att det finns liv där ute. Rymden är ju oändlig och att vi skulle var de enda ute i denna oändliga rymd känns ännu mer otroligt än att det finns fler liv för mig! ^__^

MissMagicGirl (Webbsida), 23:48, 12 maj 2009. Anmäl

Kalle Henry: Det där varierar ju iofs lite. Mellan 95-98% stämmer nog bättre. <br/>Sen kan man ju fråga sig hur många som verkligen rappoterar sin observation....? <br/>5-10% ??? <br/>Mattedags!

Sufami, 19:59, 8 maj 2009. Anmäl

Det flesta, till 99% kan förklaras som naturligt. Bara fantasimänniskor som ser i syne. Vissa fanatiker tror, inbillar sig allt. <br/>Bedrövlgt!

Kalle Henry Anerzxon von Ufonemos (Webbsida), 18:36, 6 maj 2009. Anmäl

Jag hoppas detta anses vara ett relevant inlägg, men vid sidan av en intressant diskussion om liv i universum hävdar ett ökande antal piloter och militärer samt myndighetspersonal att vi redan är besökta av “intelligenser” och inte bara det. De eller "det" stänger av våra kärnvapen och har gjort det sedan 1940-talet. Robert Hastings (forskare) kommer att föreläsa om detta 1 juni i Stockholm och var och en får bilda sig en egen uppfattning om ämnet. Personligen fann jag just denna koppling mellan ufo-fenomenet och kärnvapen särskilt intressant eftersom kärnvapenanvändning i kombination med en civilisation (vi) som beger sig ut i världsrymden rimligen kan uppfattas som hotfull. Vi visar inte upp någon större tolerans ens inför våra egna olikheter så hur ska vi potentiellt hantera ett möte med en annan civilisation? Frågan är öppen och jag är säker på att försvarsmakterna redan har diskuterat frågan internt.

Utforskaren (Webbsida), 16:41, 26 april 2009. Anmäl

Livet hänger även samman med det mystiska medvetandet vars natur inte förklaras med våra naturvetenskaper. Kanske de nästa 1000 åren ger oss vetenskaplig förståelse för medvetandet. Kanske vi då är i bättre stånd att förstå och kanske ha kontakt med eventuellt liv bortom vår blå planet.

Aware, 12:48, 24 april 2009. Anmäl

Vad vi behöver mer av i samhället är logik och vetenskaplighet. <br/>Då kan man räkna ut att det inte finns livsformer någonstans förutom på jorden, och att sökandet efter liv på planeter är en del av en kommunistisk konspiration för att ge NASA ökade bidrag. <br/>På samma sätt som det hänger ihop med den påhittade växthuseffekten. <br/>Det är en konspiration. <br/>Jag vill uppmuntra er alla att genomskåda världskommunismens listiga metoder. Det kan leda till upplysning likt den jag har själv.

Zekesson, 11:58, 24 april 2009. Anmäl

Man måste nog säga att blogg-författaren Clas Svahn ger prov på betydligt ödmjukare ton och mer nyanserad analys i förhållande till vad vi vet och inte vet - än det kommentarerna här ger prov på...

Paulus (Webbsida), 09:44, 24 april 2009. Anmäl

Ett ansikte på Mars

Oavsett hur mycket vi läser så är det bilderna vi minns. En bild, hur fel den än är, sätter avtryck i våra sinnen och minnen som är mycket svåra att utplåna. Själv kan jag när som helst framkalla bilden av ansiktet på Mars som Vikingsonden skickade tillbaka till jorden på 1970-talet. Bilden publicerades i alla tänkbara tidningar och det var ingen konst att se att det verkligen var ett ansikte som tittade tillbaka upp mot oss jordbor.

Ett ansikte på Mars! Kanske hade det en gång funnits en civilisation på våra röda granne i rymden? Kanske skulle våra värsta farhågor om en invasion besannas?

När en senare generation rymdsonder med kraftfullare kameror skickade hem nya bilder från Cydonia, där ansiktet fanns, så försvann illusionen och vi kunde alla se att det som en gång varit så tydligt istället var skapat av skuggornas spel och bristen hos de första kamerorna. Det är som att kisa med ögonen. Allt blir lite oskarpare och mönster som inte går att se på vanligt sätt uppstår plötsligt.

Trots att Mars tappade ansiktet så fortsatte myten om det att odlas i böcker och på nätet. En hel film (”Mission to Mars”) gjordes om hur en expedition av framtida astronauter till och med gick in i ansiktet och där fick kontakt med varelser från en fjärran planet. Det vi en gång hade sett var nästan omöjligt att utplåna ur vårt medvetande.

Vi människor älskar
att se mönster också när de inte finns. Det ligger i vårt sätt att vara – kanske är det till och med en viktig del av hur vi lyckats överleva – att hela tiden försöka upptäcka hur saker hänger ihop, att känna igen och foga samman. Om vi inte hade den förmågan skulle världen bestå av enstaka ögonblick utan inbördes samband som skulle få verkligheten att likna en sönderslagen spegel. Och den som blir särskilt bra på att foga samman och se mönster kan rent av få ett Nobelpris.

Den senaste i raden av fantasifulla bilder togs av röntgenteleskopet Chandra som avbildat ett område i rymden där en så kallad neutronstjärna snurrar runt sedan 1.700 år.  Det som i dag finns kvar är resterna av en kollapsad stjärna och beskrivs av Nasa som en av galaxens största elektromagnetiska strålningskällor. Men det är inte torra fakta som dessa som allmänheten kommer att minnas.

Istället är det bilden av en till synes spöklikt blå hand med fingrar av eld som sträcker sig ut i rymdens mörker som sitter på näthinnan. Flera tidningar har redan döpt den till Guds hand även om jag själv tycker att den mera påminner om de batteridrivna, lysande leksaksfingrar som mina barn tjatade till sig vid ett oplanerat leksaksinköp för rätt många år sedan.

Vackert och tankeväckande är det i vilket fall.

På många sätt så ser vi det vi vill se vilket märks inte minst när det gäller Mars där Richard Hoagland länge ledde spaningen efter märkliga artefakter genom sin sajt Enterprise Mission. Hoagland hittade både pyramider och hela städer och fick till slut namnet Hoaxland (hoax = bluff) av dem som tyckte att han såg lite väl mycket för att få sina böcker sålda.

I dag har Hoagland passerats i uppfinningsrikedom av Joseph Skipper som väljer och vrakar ur Nasas enorma bildmaterial från den röda planeten. Skipper ser skogar, fält och levande varelser och liksom Hoagland vänder han ibland blicken mot månen där de båda väljer att misstro det mesta som Nasa säger om månlandningar och ditsända astronauter.

Det som förenar de
två männen är att de undviker att sätta sig in i de geologiska förklaringar som finns till många av de fenomen som de presenterar. De vägrar också att inse att mycket av det vi ser på Mars kommer att få en geologisk förklaring den dag som människor landar där eller när våra mätinstrument blir bättre. Men genom låtsad okunskap (eller äkta) så kan de hålla myterna vid liv – och eftersom de bilder de visar upp för sin läsekrets ofta ser knepiga ut så finns det alltid möjlighet att låta fantasin flöda.

Tricket är egentligen ganska enkelt. Först letar Skipper upp en bild från Mars och sedan en liknande från jorden. Marsbilden är omöjlig att tolka för en lekman men sedan Skipper lagt in några pilar och berättat att det vi ser i själva verket är skogar och hav så kan han också lägga en bild på skogar och hav från jorden intill den och vips – så är beviskedjan fullbordad.

Hoagland var länge den som fick Marsansiktet att leva. När 1976 års Viking-bild ersattes av 2001 års Mars Global Surveyor-bild och ansiktet inte längre gick att se, gick luften ur en del av Marsdebatten och ur Hoagland vars hemsida numera för en tynande tillvaro.

Skulle jag rekommendera något så är det att inte tro på allt ni ser. Och att inte låta människor utan kunskap berätta vad ni egentligen ska se. Ta reda på fakta även om det är lite jobbigare än att bara titta och låta sig vilseledas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jag vill påpeka att det är felaktigt att säga att Hoagland misstror det mesta om NASA och ditsända astronauter. Hoagland har tvärtom ett rykte om sig för att argumentera FÖR att NASA lyckades med månlandningen och de följande expeditionerna.

Nisse Eriksson, 14:20, 21 maj 2009. Anmäl

"...att inte låta människor utan kunskap berätta vad ni egentligen ska se." Man ska väl inte låta någon berätta vad man skall se? Inte ens kunskapen bör få begränsa ens möjligheter att bilda sig en egen uppfattning! Och vad är "kunskap" när det t.ex. gäller UFO? Det är väl fråga om tro - endera tror man, eller också tror man inte?

cygnus, 19:28, 17 april 2009. Anmäl

Intressant att formationen som liknar en hand kallas för "Guds hand". När jag som liten pojke åkte båt runt Kullaberg (nordvästra Skåne) pekades det ut en del formationer i klippan som med lite fantasi liknade någonting. Dessa hade också namn, "Kullamannens trädgård", såg ut som en trädgårdstäppa, "Kullamannens ansikte", en klippa som (med lite fantasi) liknade ett ansikte och "Kullamannens port" en grottöppning som liknade en port. <br/>Samma fenomen, men här tror jag inte att någon misstog det för något annat än naturliga formationeer som man gav fantasifulla namn.

Jörgen, 15:58, 16 april 2009. Anmäl

Enligt Svahn är alltså NASAs bilder från Mars helt omöjliga att tolkas av lekmän. Vi kan helt enkelt inte avgöra vad vi ser på Marsbilderna. <br/>Inte ens Svahn kan ju upptäcka något som kan tolkas som sjöar, växtlighet och byggnader. <br/>Professor Tom Van Flandern anser att det visst finns växtlighet och byggnader på Mars. <br/>Då finns det ju hopp för oss vanliga lekmän att också hitta "anomalier" på Mars. <br/>Enligt konsensus är ju Mars en helt livlös och öde planet. <br/>Det är den bilden NASA vill förmedla till världen.

Roger, 13:10, 16 april 2009. Anmäl

Bilder som ansiktet är ju inget konstigt, titta på klippor och moln. Vem har inte legat på rygg och tittat upp på molnen och snackat om vad de liknar.

treme, 09:26, 16 april 2009. Anmäl

Joseph Skipper använder sig hela tiden av NASAs egna Marsbilder:NASA/JPL/MSSS <br/>"Raw Science Data" <br/>Man kan om man vill gå in på NASAs hemsida och själv kontrollera bilderna från Mars om man tvivlar på Skipper. <br/>Men som Clas Svahn säger så ser man ju vad man själv vill se. Sex miljoner unika besökare på Skippers sajt ser sjöar, växtlighet, byggnader och stora städer.

Roger, 01:39, 16 april 2009. Anmäl

Hej "Knet"! <br/>Nej, det har aldrig hänt. Däremot har polisen förhört vittnen vid flera tillfällen och vid ett uppmärksammat fall utanför Helsingborg på 1950-talet placerade kriminalpolisen till och med en dold mikrofon i den cell som två pojkar vistades i i väntan på förhör.

Clas Svahn, 00:38, 16 april 2009. Anmäl

Denna fråga kanske inte hör hemma just för ovanstående inlägg men har ett UFO-vittne (ett vittle till ett oidentifierat flygande föremål) någon gång "testats" i en rättegång i någon situation av brott eller liknade?

Knet, 23:02, 15 april 2009. Anmäl

Rätt så! Nu är jag visserligen inte den onde skeptikern som du tycks tro "Mirre" utan en kritisk granskare av dessa märkligheter. Men jag förutsätter att du, liksom andra som läser bloggen, kommer med välunderbyggda åsikter om det jag skriver. Och själva tar reda på fakta.

Clas Svahn, 21:45, 15 april 2009. Anmäl

Kontrar med att säga: Tro inte på allt vad - den störste av skeptiker säger då det gäller rymden och ufo

mirre, 21:39, 15 april 2009. Anmäl

Auran fångad på bild

 

Under åren har jag vandrat runt på ett antal new age-festivaler och mässor och alltid slagits av hur kön till aurafotograferingen ofta ringlar lång trots att det sannerligen inte är billigt att få sin aura avbildad.
Om det nu är auran som fastnar på bilden.
Och om det nu ens finns en aura.
 
I slutet av 1800-talet blev det populärt bland medier att beskriva ett vackert färgskimmer runt seansdeltagarna. Färgerna stod ut som en extra kropp från den fysiska kroppen, ett slags etergestalt fick deltagarna veta. Med hjälp av aurans utseende kunde mediet sedan ge besked om personens hälsotillstånd, ja ibland till och med om framtiden.

Auran dyker bland annat upp i den mest kända teosofen, Helena Petrovna Blavatskys postumt utgivna ”Teosofisk ordbok” (1892), en bok som i dag finns tillgänglig på nätet. Där definieras auran på följande sätt:
”En subtil, osynlig substans eller ett fluidum som emanerar från människo- och djurkroppar och även från ting. Den är en psykisk utstrålning från både kroppen och förnuftet, eftersom den är den elektro-vitala och på samma gång den elektro-mentala auran; i teosofin kallad den akashiska eller magnetiska auran.”

I dag har den mänskliga auran, som tidigare bara kunde ses av ”särskilt känsliga personer” och i mörklagda seansrum, tagit steget ut i ljuset. Den låter sig alltså till och med fotograferas.

Fotograferingen går till så att du sätter dig på en stol samtidigt som du uppmanas att lägga ena handen på en platta som i sin tur är kopplad med sladdar till en kamera. Sedan är det bara att le rakt in i kameran och invänta resultatet i form av en polaroidbild.

På bilden syns ett mönster som på intet sätt liknar de auror som 1800-talets medier en gång beskrev. Någon etergestalt syns knappast, istället lyser glada färgbollar med suddiga konturer mot betraktaren.

På bilden ovan har en kollega till mig besökt en new age-mässa i Oslo. Den vänstra bilden togs bara minuter före den högra eftersom kollegan helt enkelt ställde sig längst bak i kön så snart den första var tagen. Och trots att hans aura knappast borde ha ändrat sig under den korta stunden så visade fotot två helt olika resultat. Vad kunde ha hänt? Hade kollegan plötsligt drabbats av sjukdom eller något känslomässig storm som i ett slags förändrat auran totalt?

Vill man få svar på sådana frågor får man oftast en kort uttolkning av fotografen eller någon person ”med gåvan” som arbetar tillsammans med honom eller henne. Vid 1996 års Vattenfestival i Stockholm kunde man sedan ta sitt aurafotografi i handen och gå några meter bort till nästa tält. Där fick man sedan inte bara besked om vilka sjukdomar man bar på – allt tolkat utifrån aurofotografiet – utan också ”instant healing”. En new age-ålderns akutmottagning.

Botad kunde man sedan vandra tillbaka och låta sig fotograferas ytterligare en gång för att se att allt hade gått bra. Och vips var din aura förändrad. Såväl sjukdomar som tillfrisknande levererades av helare utifrån det färggnistrande polaroidfotot. Det hela gick på flera hundra kronor.

I själva verket kan vem som helst bygga en aurakamera. Allt som behövs är en lins, en låda, ett polaroidbakstycke, en plexiglasplatta, några lysdioder och en sladd som slutar i en metallplatta.



Hemligheten är att man placerar plexiglasskivan med lysdioderna i strålgången mellan linsen och filmen (polaroidbakstycket). När fotografen knäpper och din leende nuna tar vägen in mot polaroidfilmen, då passerar den plexiglasskivan med lysdioderna. De lysande små lamporna hamnar också på filmen ordnade i ett vackert mönster.

Lysdiodernas mönster bestäms av hur mycket ström som når fram till dem från metallplattan som du lade handen på. Är du svettig får du ett resultat, är du torr om handen ett helt annat. Allt beroende på resistensen, hur mycket ström som cirkulerar. På bilden ovan syns tydligt hur ljuskällorna placerats ut i ett lager mellan personen på bilden och kameran. Det är alltså ljuset från dessa små lampor som fastnar på bilden – inte någon mystisk aura.

Visserligen kan aurafotografen hävda att det är energierna från din hand som får lysdioderna att tända sig i olika mönster och dioderna bara är ett hjälpmedel för att göra auran synlig. Tro inte på det. Det hela är ett cyniskt sätt att plocka pengar ur fickorna på människor som fullt och fast tror på att auran verkligen finns.

När jag surfar runt och läser om aurafotografering på nätet så är det bara att konstatera att många går på tricket än i dag. En flicka, som fått en tråkigt brun aura blev desto gladare när auran var lysande grön ett halvår senare. ”Fick en jättebra tolk som med all säkerhet var clairvoyant för han tittade knappt på min bild utan på mig och min aura “live” istället”, skriver hon i sin blogg. I ett forum skriver ”Anna-67”: ”Hade en bekant med cancer, och aurafotograferingen visade att det felades en del [av] auran runt personen, var inte helt ihopkopplad. Vilket den skall vara, det visade cancer.”

Frågan är bara varför man måste använda så simpla knep för att fotografera något så eteriskt vackert som den mänskliga auran ju ska vara. Suddiga fläckar på en polaroidbild känns närmast som ett hån.
Om auran finns så återstår den detaljen att bevisa. Och då lär det inte räcka med en bluffkamera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

En mycket intressant artikel. Personligen tror jag dock inte så mycket på aurans existens...

Eva (Webbsida), 14:38, 22 september 2010. Anmäl

välskrivet och bra, tack för att du redde ut detta!

madde, 17:16, 12 oktober 2009. Anmäl

Detta är således inte något paranormalt utan vanligt hederligt fusk. Borde sorteras in under den rubriken. Om det finns något som är paranormalt utifrån vår gängse verklighetsuppfattning vore det trevligt att få läsa om det under den här rubriken.

Aroma, 14:24, 10 september 2009. Anmäl

Clas! Varför inte passa på och folkbilda litet omkring Kirlianfotografin i stället för att i gammal vanlig DNsk konspirationsteori enbart behandla ämnet som renodlad Kiviks marknad? <br/>http://en.wikipedia.org/wiki/Kirlian_photography

Fotografen, 12:08, 30 april 2009. Anmäl

Det är också så vissa typer av helt vanliga touch-kontrollknappar fungerar, där man sätter fingret mot en enkel metallplatta. Det är det pulserande magnetfältet runt fingertoppen som känns av genom den induktion som uppstår i plattan. <br/>Sensorn jag nämnde var i princip en sådan touch-kontroll, men mycket känsligare. <br/>/J

JacobM, 12:42, 10 april 2009. Anmäl

Njae... För det första är inte magnetfältet statiskt, för det andra är det väldigt svagt. Som svaga radiovågor med andra ord. Sensorn var i princip en antenn. Inget mystiskt alls. <br/>Nervinpulserna och hjärnaktiviteten är ju elektrokemiska, så det vore snarare konstigt om detta INTE skapade ett induktionsfält runt kroppen, och som också varierade med nervsystemets aktivitet. <br/>Det är t.ex. hjärnans elektriska impulser man mäter, med hjälp av just induktion, när man gör en vanlig EEG. <br/>/J

JacobM, 12:32, 10 april 2009. Anmäl

Kopplingsschema??? Om människan omges av ett magnetfält borde väl detta enklast kunna konstateras och studeras med hjälp av en kompass...

EtienneE, 18:19, 8 april 2009. Anmäl

Det torde inte råda någon som helst tvekan om att människor omges av magnetfält. Jag lyckades en gång, m.e.m. av misstag, att bygga en mycket enkel sensor som reagerade på detta magnetfält. Dess känslighet var justerbar och rätt inställd kunde den känna av en människas närvaro på ett par meters håll. <br/>Konstruktionen var extremt enkel och jag skulle nog kunna rekonstruera kopplingsschemat även om det nu är decennier sedan. <br/>Huruvida detta fält sedan påverkas av personens hälsotillstånd och annat är ju en helt annan fråga, men att det skulle påverkas av rädsla, stress och liknande känns inte speciellt långsökt. <br/>Att fotografera det med en polaroidkamera är nog däremot rätt svårt...

JacobM, 01:04, 7 april 2009. Anmäl

Roger tycks ha en synnerligen verklighetsfrämmande uppfattning (tyvärr inte alltför ovanlig) om vad han kallar det vetenskapliga etablissemanget. Som om det inom den vetenskapliga världen skulle finnas ett konspiratoriskt förbud mot att studera vissa ämnen. Men vetenskap är inte ett slutet etablissemang, utan snarare ett förhållningssätt till observationer och fakta; ett förhållningssätt som bygger på kunskap och kritiskt tänkande. Att charlataner typ von Däniken, Sitchin, Cyndi Dale m.fl. inte tas på allvar beror inte på något tabu, utan på att vem som helst med någorlunda ämneskunskap och minsta förmåga till kritiskt tänkande direkt märker att det rör sig om fantasi, lösa spekulationer eller ren bluff.

Etienne Edberg, 11:08, 6 april 2009. Anmäl

Det är vanligt att man ser konspirationsteorier i stil med Rogers, som menar att "Något vetenskapligt bevis för energisystem och aura kommer nog aldrig i vår tid eftersom ämnet är tabubelagt av det vetenskapliga etablissemanget". <br/>I verkligheten så vore det så extremt lätt att demonstrera aurors existens, om de var verkliga, att det inte skulle ta många minuter att övertyga en inbiten skeptiker. Man kan exempelvis gömma personer på ett sådant vis att de bara går att upptäcka mha auran, eller låta oberoende auraskådare beskriva hur samma aura förändras. Om auror upptäcks genom att reagera med ögats tappar och stavar så borde man lätt kunna konstruera en kemisk auradetektor. Om auror tvärtom upptäcks "andligt" så borde ju någon som kan se dem kunna gå igenom en folksamling i ett becksvart rum utan att stöta till någon. <br/>Auror finns inte. Det finns inte minsta skäl att tro att de finns.

Martin, 06:42, 6 april 2009. Anmäl

Månlandningen – bluffade Nasa?

 

Kom precis tillbaka från Cosmonova där det har varit pressvisning på en ny film om månlandningen ”Fly me to the moon”. Ett 3D-äventyr som bygger på den verkliga månlandningen (40 år sedan nu i sommar) men med tre flugor som huvudrollsinnehavare.

När jag sitter där med mina stora 3D-brillor på näsan och följer flugornas öden och äventyr är det inte utan att jag hoppas att den lilla barnaskara som sitter i bänkarna framför mig ska ta emot filmen som ett historiskt dokument, för trots att den är animerad följer den verklighetens färd med Apollo 11 väl. Förutom att man märkligt nog översätter Neil Armstrongs berömda första ord på månen med ”Detta är ett litet steg för människan, men ett stort språng för mänskligheten”. Det blir liksom tårta på tårta.

Visserligen har den del av mänskligheten som bryr sig om sådana detaljer ägnat de efterföljande årtiondena åt att bråka om det var ett ”a” eller inte i meningen. Skillnaden blir rätt stor: ”That’s one small step for (a) man – one giant leap for mankind”. Utan ett “a” blir betydelsen som i Cosmonovas översättning men med ett “a” blir betydelsen den som Neil Armstrong egentligen ville ha fram: “Detta är ett litet steg för en människa, men ett stort språng för mänskligheten.”
Då faller pusselbitarna på plats.

Armstrong själv har senare erkänt att han trots att han övat under färden nog missade det lilla ”a”-ordet. ”Det var så jag tränade på det. Det var så jag menade det. Och jag är säker på att det var det jag sa”, sa han i en intervju med en represenatnt för Grumman, det företag som byggde månlandaren. Men säker kunde han inte vara.

När den Grummananställde så spelade upp det hans sagt så kunde Armstrong inte annat än erkänna sitt misstag: ”Katten, jag gjorde det verkligen. Jag klantade till de första orden på månen, eller hur?”

Nå, detta är småsaker jämfört med den stora konspiration som många tror vilade över hela månprojektet. För faktum är att jag med oroväckande regelbundenhet får mejl från framför allt ungdomar som inte tror att vi har varit på månen över huvud taget. Ibland har jag hållit föredrag i skolor om konspirationsteorier och då berättat om just månlandningen. Till min förvåning visar det sig ofta att nästan halva klassen sagt sig tvivla på att några astronauter över huvud taget rest dit.

Myten om att människor aldrig skulle ha landat på månens yta fortsätter att odlas och sprids till nya generationer. Den 1 april visade exempelvis Axess-TV filmen ”Månens mörka sida” där kanalen ställer frågan ”Har människan varit på månen?” Och ser man filmen så blir svaret nej. Men stänger man inte av för tidigt utan orkar titta också när eftertexterna börjar rulla så inser man att hela filmen bara var en enda bluff – en så kallad mockumentär. Där visas alla omtagningar och nisstag och skrattande konspiratörer erkänner att de bara har skojat med publiken. Men då har många redan bytt kanal.

Trots det presenterar Axess-TV filmen som en fransk ”dokumentär”. I själva verket är allt skådespeleri och fiffiga effekter men det låtsas man inte om. Nu finns det fler mockumentärer om månlandningen och just den 1 april är ett datum som verkar vara en favorit när en kanal bestämmer sig för att sända dem. Den 1 april 2001 visade Kanal 5 programmet ”Conspiracy theory: Did we land on the Moon?” Också den en fejkad dokumentär som flera jag pratat med har trott varit den äkta varan.

Tanken att den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa förde hela världen bakom ljuset började sakta växa fram i USA redan på 1970-talet. Flera spekulativa författare publicerade artiklar och böcker där de pekade på en lång rad omständigheter som alla visade på samma sak: En jättelik konspiration där allt gjordes för att dölja att månprogrammet i själva verket aldrig lämnade jorden. En Gallupundersökning från 1999 visar att siffran 6 procent av den amerikanska befolkningen (vilket innebär 15 miljoner amerikaner) fortfarande tror att vi lurats av Nasa.

Ett av bevisen skulle vara att den amerikanska flaggan vajar trots att det inte finns någon atmosfär på månen och att det därmed inte kan blåsa där. Och det finns flera filmsekvenser från Apollo-programmet där man kan se den amerikanska flaggan röra sig. Men de har alla det gemensamt att man kan se en astronaut vrida och rycka i flaggan innan den rör sig. I inget fall rör sig flaggan av sig själv. Föremål som sätts i svängning fortsätter ju att svänga en stund också i ett lufttomt rum. Om det däremot hade blåst en vind skulle man ha sett det fina måndammet yra omkring i samma scener – det gör man inte. Över huvud taget visar bristen på omkringflygande måndamm att det inte blåser på månen

Egentligen är det meningslöst att rada upp alla ”frågetecken” eftersom inget av dem håller för en granskning. Astronauterna själva är heller inte så glada åt ryktena om att de inte skulle ha varit på månen. För några år sedan diskuterade jag detta med den sjätte mannen på månen, professor Edgar Mitchell. Vi tillbringade en hel förmiddag tillsammans i Interlaken där han befann sig för att delta i ett seminarium. När jag frågar honom hur han ser på alla dem som påstår att han och hans kamrater aldrig varit på månen ser han trött ut. Under de dagar vi ses får han frågan vid upprepade tillfällen, både från troende och från skeptiker.

– Det starkaste argumentet är att om det hade varit en bluff så skulle ryssarna aldrig ha hållit tyst om det, säger han slutligen. Det pågick en kapplöpning till månen och de skulle aldrig ha låtit oss komma undan med en sådan bluff.

Så i sommar kan vi lugnt fira den historisk månlandningen. Tolv astronauter har varit där och först var Neil Armstrong och svenskättlingen Buzz Aldrin. Men det var ett tag sedan en människa skickades till månen.

Strax före klockan fem på eftermiddagen den 13 december 1972 startade motorerna ombord på Apollo 17:s månlandare ”Challenger” och astronauterna Eugene Cernan och Jack Schmitt lämnade Taurus-Littrow-området och gav sig åter mot jorden. Sedan dess har ingen människa varit i närheten av månen igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

haha ni konspirationsidioter som fortsätter skriva i den här tråden är ju för roliga. Sanningen är enklare än ni någonsin kan föreställa er. Ni är ointelligenta sorgliga jävlar, men ni tror er vara smarta för att ni "genomskådat" konspirationen med massa värdelösa argument och sen håller ni kvar i den lilla pinnen som ni tror är ert intelekt så hårt ni bara kan. jaja

Kalle, 14:53, 22 november 2009. Anmäl

Världen är full av korkade människor. Den reflektor som sattes upp på månen används dagligdags för exakta mätningar av variationer i avståndet mellan månen och jorden.

Sten, 13:36, 22 november 2009. Anmäl

Det enda "beviset" som de troende har är en liten grovkornig filmsekvens. Jisses, hur lätt är det inte att lura människor?

Kallepelle, 12:34, 22 november 2009. Anmäl

Det finns ingen krater under någon av månlandarna och inte ett endaste sandkorn har lagt sig på någon av månlandarna. <br/>Det fanns en enda ljuskälla på månen - solen - och ändå går skuggorna isär. Astronauterna hade kameran på magen och ändå är alla bilderna helt perfekta. En enda ljuskälla borde innebära att skuggorna blev totalt mörka - det är de ej. <br/>På månen är värmeskillnaden mellan skugga och solljus 500 grader celsius - enligt Nasa. Hur fungerar en sådan vattenkyld rymddräkt? Var den batteridriven? *skratt*

Kallepelle, 12:29, 22 november 2009. Anmäl

Finns det två stycken filmer som heter ”Conspiracy theory: Did we land on the Moon?”?

Anod Katod, 14:34, 25 maj 2009. Anmäl

Hej "Smart-1"! <br/>Nej "Conspiracy Theory..." är inge mockumentär (och det är inte den jag skriver om här ovan) utan en illa gjord partsinlaga från några som tror att vi inte har varit på månen.

Clas Svahn, 21:48, 15 april 2009. Anmäl

Jag såg Conspiracy Theory: Did We Land On The Moon nyligen, och uppfattade den som en sensationslysten film med överdramatiska klipp och dålig argumentation, men trodde den var ett verk av äkta konspirationsteoriker. Du skriver att det är en mockumentär, vilket verkar minst lika trovärdigt. <br/>Men på IMDB står inget om att det skulle vara en mockumentär, och ingen av personerna i filmen verkar spelas av skådespelare, inte heller konspirationsteoretikern Bart Sibrel, som väl finns i verkligheten. <br/>Inget på följande sidor tyder heller på att det är en mockumentär: <br/>http://www.newsweek.com/id/65087/page/3 http://www.theage.com.au/articles/2002/12/24/10405 11043172.html <br/>Har filmarna mörkat både för sina intervjuoffer och sin publik att filmen är en mockumentär? På vilket sätt menar du att den är fejkad?

Smart-1, 14:35, 8 april 2009. Anmäl

Jag tror verkligen inte på konspirationen, men kom nu på en sak jag undrar: borde inte månlandaren virvlat upp massa damm som pga låg gravitation inte lagt sig på lång tid? Fick de vänta tills dammet lagt sig innan de gick ut?

Pär, 11:37, 6 april 2009. Anmäl

Konspirationsteorier är kul och intressanta, men kanske just byggda för människor som anser att den gråa verkligheten liksom saknar spänning. Har läst en massa material om NWO-teorin och försöker nu med nöd och näppe hitta vettiga människor och material som uttalar sig MOT just denna teori. Så att man får en något nyanserad bild innan man överhuvudtaget tar ställning till huruvida det stämmer eller inte vad världseliten pysslar med. Väntar med spänning på hur du ser på just den teorin, jag vet människor som faktiskt mår psykiskt dåligt av att läsa om det då det inte finns någon vettig motpol till denna hisnande och rentav otroliga teori.

Per Grunditz (Webbsida), 21:10, 5 april 2009. Anmäl

"Ingen har varit på månen <br/>Vissa lögnhalsar påstår. <br/>t.o.m. i vetenskapliga tidskrifter, <br/>att människan varit på månen, <br/>att grus hemförts. <br/>Ingen har varit på månen. <br/>Ingen kommer någonsin <br/>att sätta sin fot på månen. <br/>Månen är en juverstinn ko. <br/>Månen kan bara handmjölkas. <br/>Så var det på Rigvedas tid. <br/>Så kommer det alltid att förbli. <br/>Då och då vänder den sitt koöga mot oss <br/>och undrar: blir ni aldrig otörstiga? <br/>Detta vet varje amatörastronom <br/>och alla som sanningen vill veta." <br/>Werner Aspenström , Sorl 1983

Mattias, 20:18, 5 april 2009. Anmäl