När stenarna får fötter

Det är inte bara stora stycken jord som ibland flyttar på sig, något som ni kunde läsa om i en av de första bloggarna som jag skrev här på DN.se. När jag såg att Roger B undrade över några märkliga stenar i Death Valley i Kalifornien så finns det anledning att titta lite närmare också detta fenomen. För där liksom på åtta platser till i Nevada och Kalifornien verkar stenarna leva sitt eget hemliga liv bakom ryggen på oss människor. När vi inte tittar så rör de på sig,

På den snustorra, platta och spruckna marken syns stora stenbumlingar ligga. Men bakom många av dem går vindlande spår som om de hade krupit fram för egen maskin. Några har gjort en hel cirkel innan de slagit sig till ro, andra har svängt tvärt åt höger eller vänster. En del spår visar att stenarna har förflyttat sig över 260 meter.

Den mest kända
platsen där stenarna verkar ha fått fötter kallas Racetrack Playa och trots att många har försökt förklara dess mysterier är gåtan fortfarande inte löst.

I början av 1950-talet undersökte flera amerikanska forskare Racetrack Playa i ett försök att finna en förklaring. Teorin var att det var vinden i kombination med vatten som fick stenarna att flytta på sig. Men frågorna blev fler än svaren. Ibland upptäckte forskarna hur två stenar som legat intill varandra vandrat iväg åt var sitt håll. Hur den rörelsen skulle kunna förklaras med hjälp av vinden var inte lätt att förstå. Spår som till en början varit bara sex centimeter breda har under färdens gång vuxit till 3,5 meter vilket visar att den lilla stenen har samlat på sig lera under tiden som den rullat fram längs marken.

Geologen Paula Messina från San Jose State University studerade Racetrack Playa i flera år fram till 1997. Hon och hennes team kartlade 162 stenar och deras rörelser in i minsta detalj, hon till och med döpte varje enskild sten till namn som Agnes, Amanda, Colette och andra kvinnonamn. Men även om också hon trodde på vinden som orsak visade hennes mätningar att stenarna rörde sig utan någon förutsägbar ordning. Dessutom rörde sig de flesta stenarna uppför och inte nedför den lätt sluttande sjöbottnen.

Jag har haft en hel del kontakt med Paula Messina (som har tagit bilden ovan) och bad henne att själv skriva om sitt första möte med de vandrande stenarna och vad det var som gångade henne. Här är hennes egen beskrivning:

”I februari 1993 besökte jag och min man Death Valley under en veckas ledighet från jobbet. Trots att jag hade besökt nationalparken tidigare så var detta första gången som jag var där under någon annan årstid än på sommaren. Vi var båda upphetsade över att få tillfälle att lämna den luftkonditionerade bilen för att kunna vandra till några avlägsna platser till fots.”

”När vi frågade en parkvakt om han hade några förslag på vandringsleder så undrade han vilken sorts bil vi körde. När han såg att vi hade en fyrhjulsdriven bil och var välutrustade rekommenderade han oss att köra upp till The Racetrack för att därifrån ta oss vidare upp till toppen av Ubehebe-berget. Lite vid sidan av nämnde han också att det fanns stenar i The Racetracks södra del som verkade flytta på sig. Det tyckte jag mig ha hört förut, som om jag hade läst om de rörliga stenarna i en bok eller tidning någon gång tidigare.”

”När vi slutligen kom upp till The Racetrack efter mer än en timmas körning på en eländig och stenig grusväg, befann vi oss omgivna av moln och regn. Då vi nådde platsen där vårt spår skulle börja så föll ett ihållande regn och det stod klart för oss att det inte skulle bli någon vandring upp på berget den här dagen. Istället styrde vi mot playans södra del där det fanns en skylt som beskrev fenomenet med stenarna.”

”Vi vandrade ut på playan som var våt av regnet men ännu inte genomsur eller översvämmad, och där såg vi fler av stenarna ligga: deras djupa spår hade börjat samla upp vatten som gjorde spåren svåra att upptäcka. Jag blev fångad nästan på en gång! Jag kunde ju inte tro det jag såg och tog dussintals med fotografier trots att förhållandena knappast var ideala. När jag kom tillbaka hem minns jag hur jag tittade på bilderna och tänkte att jag verkligen måste åka tillbaka igen när vädret tillät lite mera undersökningar. Och vi återvände också till Death Valley senare samma sommar.”

”Till slut upptäckte
jag att jag ville åka till The Racetrack så ofta jag bara kunde. Jag var fascinerad av stenarna och ville se med egna ögon om de rörde på sig mellan besöken. Men det var inte förrän jag påbörjade en filosofie doktorsutbildning och då en vän föreslog att jag kunde använda de glidande stenarna som ett forskningsprojekt som mitt förhållande till playan blev mera formell och professionell.”

”Jag hade varnats av en kollega för att välja ett område för min avhandling som jag hade allt för starka känslor för. Han menade att jag aldrig skulle komma att bli färdig med ett sådant arbete eftersom jag var för känslomässigt bundet till det. Men jag upptäckte något helt annat! Jag var överförtjust att få arbeta med något som verkligen hade kittlat min egen nyfikenhet; något som jag själv hade snubblat över utan någon avsikt att genomföra en formell undersökning. Det gjorde det hela till en ren vetenskaplig upptäcktsfärd.”

”Varje gång jag återkom till The Racetrack, antingen för att utföra mätningar, eller senare då jag undersökte stenarnas placeringar, så hade jag en känsla av att ”komma hem”. Det är en plats på den här planeten som, trots sin avlägsenhet och svårighet att ta sig till, alltid kommer att vara en plats som jag känner mig hemma på: ett hem borta från hemmet.”

Skriver alltså Paula Messina.

I dag anser de flesta geologer att stenarna rör sig i samband med att något av de häftiga regn som drabbar platån har gjort öknens stenhårda yta hal och lerig. Då skulle vinden kunna ta tag i blocken och flytta dem över ytan. När vattnet sjunkit undan och marken åter stelnat syns de långa spåren. Men forskarna har ännu inte kunnat enas om den teorin verkligen fungerar.
När jag frågar Paula Messina om det finns någon säker förklaring på hur stenarna kan röra sig så svarar hon bestämt: ”Nej”,

– Ingen har sett stenarna röra på sig och frågan om ”vind och vatten” är inte helt löst.

Så faktum återstår: Ännu har ingen människa med egna ögon sett någon av stenarna flytta på sig. Lika lite som någon har bevittnat ett jordkast.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Hej Thomas! <br/>Låter ju lite kryptiskt men intressant. Kan du berätta lite mera om vad det är som flyttar på sig?

Clas Svahn, 23:31, 2 december 2009. Anmäl

Varför inte sätta en gps eller en sensor på stenarna som är kopplade till en kamera som startar då de rör sig?

Calle, 16:51, 2 december 2009. Anmäl

Clas! Jag tycker det är jätteduktigt att du kan och får ta upp dessa skumma grejer. Vi är några i en klubb som också märkt att saker "flyttar på sig" i naturen här i Sverige. Hoppas att ni i Ufo-Sverige och AFU kommer på vad det är. Kan det vara ett slags stone mutilations?

Thomas, 08:15, 30 november 2009. Anmäl

Jag tror inte att stenarna rör sig. Det är en synvilla. Istället tror jag att det är vinden som rör sig och att sanden rör sig utom bakom stenarna som skyddar för vinden. Därför blir det bakom stenarna spår då vinden här inte rört om sanden som den gjort vid sidan om stenen. Jag tror även att vindarna här rör sig åt olika håll vid oväder och att den då våta sanden stelnar och när det torkat ser man spår bakom stenarna. Det är ett meterologiskt fenomen vi ser.

Rolf (Webbsida), 20:25, 26 november 2009. Anmäl

Finns det ingen som prövat att kampera vid någon av de aktuella platserna? Kameror à la Loch Ness?

Peter (Webbsida), 12:06, 26 november 2009. Anmäl

Intressant film. Och det finns givetvis en naturlig flrklaring bakom fenomenet. Men det vore ju roligt om någon kunde filma dessa isblock när de drar med sig stenarna. Kanske dags att åka tillbaka?

Clas Svahn, 00:46, 26 november 2009. Anmäl

Juat typiskt: i januari var jag i Death Valley, men hade naturligtvis ingen koll på att det fanns flyttstenar där :( <br/>Hittade nån film på youtube (var annars? ;) ) som säger sig avslöja hemligheten http://www.youtube.com/watch?v=u1hoiHvOeGc <br/>Känns dock som att det kan behövas lite mer forskning...

Mabande, 22:55, 25 november 2009. Anmäl

2012

Går jorden under 2012? Självklart inte.
Den gick under redan 1914 (då Jehovas Vittnen förutspådde Jesus återkomst) eller 1967 (då rymdvarelsen Orthon fick ett gäng danskar att bygga skyddsrum åt sig) eller 2003 (då en synsk dam på sin hemsida påstod att planeten Nibiru skulle komma och störa jordens bana) eller något av många andra årtal som genom historien pekats ut som jordens slutdatum.

Och, förresten, skulle inte jorden gå sitt öde till möte redan vid det senaste millenniumskiftet?

Den nya storfilmen ”2012” gör nu sitt bästa för att sätta ännu ett datum för vår planets hädanfärd. Hollywood har ju gjort detta förut och för den som är intresserad rekommenderas sajten Jams lista över tio av alla tiders undergångsfilmer. Ännu så länge har de alla fått fel.

Många av oss rycker säkert på axlarna åt den väntande undergången men det finns de som inte gör det. En av dem är astrobiologen David Morrison som nu har lagt upp en utmärkt Q&A-sida om 2012. I en intervju med den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua säger Morrison att han tidigare fick en fråga i veckan om 2012 från oroliga människor men att dessa nu har ökat till ett dussin om dagen.

”Två tonåringar sa att de inte ville uppleva jordens undergång utan planerade att ta sina liv”, säger Morrison i intervjun.

Så extremt har jag själv inte upplevt det men antalet oroliga mejl från unga har ökat också till undertecknad och bara i veckan som gick fick jag lugna en ung kille som var mycket oroad över vad som skulle komma att hända.

Så varför är vi så lättpåverkade? Ingen av oss har ju läst mayaindianernas undergångsprofetior utan bara hört talas om att deras kalender slutar den 21 december 2012 och kanske också att dagen efter ska deras himmelska gudar återvända till jorden. Men det är nog med mayakalendern som med våra egna bordsalmanackor, vilket Morrison påpekar, de slutar ju också alla någon gång. För den skull tror vi ju inte att jorden ska gå under på nyårsafton varje år.

Nu finns det också de som menar att mayakalenderns viktigaste datum i själva verket är den 28 oktober 2011. Det anser exempelvis Carl Johan Calleman, svensk uttolkar av mayaindianernas kalender, en kalender som han anser vara baserad på ”inneboende andliga energier” och inte på astronomiska data som solens upp och nedgång som alla andra kalendrar grundar sig på.

I en skrift slår han fast att den ”galaktiska undervärldens fullbordan” kommer att vara ett faktum den 28 oktober 2011 och att den ”universella undervärldens fullbordan” då tar vid, vilket kommer att leda mänskligheten mot sin högsta medvetandenivå som i sin tur ”kommer att skapa ett kosmiskt medvetande utan begränsningar”. Allt ingår i en stor plan för den mänskliga utvecklingen. Vem som får rätt återstår alltså att se.

Också andra nordbor har engagerat sig i mayaindianernas kalender. I januari 2008 gick den norska kommunpolitikern Khaqan Khan ut med ett anonymt brev på en internetsida. I brevet hävdade Khan, som representerar socialistisk venstreparti i Moss, att de norska myndigheterna i hemlighet höll på att konstruera underjordiska bergrum där två miljoner personer, eller mindre än halva den norska befolkningen, skulle kunna söka skydd. Orsaken var att hela världen någon gång under 2012 hotas av en annalkande planet som Khan kallade för Planet X och som de flesta sätter i samband med författaren Zecharia Sitchins fiktiva planet Nibiru (för och emot Sitchin). Planeten kommer när den närmar sig jorden att orsaka stora skador och sprida giftig gas i atmosfären.

Genom att söka skydd i de underjordiska bergrummen skulle en del av mänskligheten kunna räddas. De som skulle räddas undan katastrofen var ”makteliten” och sådana personer som sedan skulle behövas för att åter bygga upp Norge, Regeringar i andra länder planerar för liknande aktioner. Enligt Khaqan Khan känner alla norska politiker till dessa planer men tiger om dem för att inte riskera sin egen plats i bergrummen. Själv påstår han sig ha sett beväpnade vakter utanför viss bergrum. Vakterna har till uppgift att hålla dem som inte är med på listan borta.

Khan visar ännu en gång att också politiker är som folk är mest och inte alltid utrustade med en kritiskt granskande ådra.

Internet, och inte minst Youtube, kryllar av spekulationer om vad som ska komma att hända år 2012. Filmer som visar underjordiska tunnlar och baser påstås utan minsta bevis vara hemliga anläggningar byggda för att skydda samhällets toppskikt. Vi känner igen anklagelserna från Khaqan Khan i Norge. I själva verket är filmerna ett hopklipp av bilder från allehanda militära och civila anläggningar som inte har det minsta med någon annalkande katastrof att göra.

Jorden kommer att fortsätta snurra runt solen också efter 2012 och om vi människor inte har ställt till det för oss själva på något annat sätt så kommer vi att finnas kvar här på vår lilla blå planet också 2013.

PS: Såg att Reuters skrev att ”2012” dragit in 1,5 miljarder i biljettintäkter över hela världen under sina första dagar på biograferna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (29)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 29

@Medborgarjournalisten. <br/>Bra info! Fortsätt med det. :) <br/>Peace, love.

Light, 11:30, 24 augusti 2010. Anmäl

@Clas Svahn: Kan du förklara varför 86st av 101 granskade tidningar inte har en enda sökträff på "bilderberg"? <br/>Se min granskning i pdf-format finns att ladda hem i min blogg: https://www.box.net/shared/ilk0rzq6e8 <br/>Tacksam om du tog dig tid att dels svara men också kolla in pdf:en. <br/>Mvh / Byfanenfrandalarna

Medborgarjournalisten (Webbsida), 00:50, 13 augusti 2010. Anmäl

. <br/>Så ta nu din kritiska gransking och försök klura ut hur dom visste att ett galaxsnurr är ca 25.000 år (har inte exakt tid i huvudet). <br/>Ok lycka till. :)

Funderaren, 20:01, 3 augusti 2010. Anmäl

Hej Claes. Tack för svar.. Du missade ju förståss hela min punkt. <br/>1: Jag sa ingenstans att 2012 är jordens undergång. <br/>2: Ännu en gång så tror du, istället för att veta. <br/>3: Testa! <br/>Och sen om vad Maya indianerna säger, så går vi från en tidsålder till en annan, vi har snurrat färdigt ett varv i galaxen och ska nurra ett till. Och det är den tiden som dom baserade sin kalender på. Som för överigt är samma kalender som vi anväder, förutom att vi har lagt till ett skottår för att få det att passa in

Funderaren, 19:53, 3 augusti 2010. Anmäl

Alla konspirationsteorier om att jorden ska gå under 2012 uppkom först då filmen 2012 började sin marknadsföring. Detta är ett sätt att marknadsföra filmen helt enkelt. Vill du veta FAKTA om det hela så kan du följa dessa två länkar där jag skriver mer om det och även visar videoklipp. <br/>http://danielkarlssonblogg.blogspot.com/2010/02/20 12-jordens-undergang.html <br/>http://danielkarlssonblogg.blogspot.com/2010/02/ko rrigerat-min-video-2012.html <br/>Ha en fantastisk dag och ett bra 2012 :o) Mvh/Daniel K

Daniel Karlsson (Webbsida), 18:43, 25 februari 2010. Anmäl

Hej Funderaren! <br/>Jag tror att det du skriver om att utvidga sina sinnen kan sluta med att man blir helt tom i skallen. Istället gäller det att kritiskt granska sin omvärld. Mayaindianerna skriver ingenstans att jorden ska förändras 2012. Det är en moderna myter skapade på internet. Cykeln som nu slutar 2012 startade en gång i tiden. Efter det att en annan cykel tog slut. Jorden klarade sig den gången. Det kommer att gå bra nu också.

Clas Svahn, 19:49, 23 januari 2010. Anmäl

Till alla ni som är skeptiska kring 2012. Varför tar ni inte och gör som Tex Maya indianerna och utvidgar era sinnen, träffar moder jord och får på så vis en ny förståelse för varför ni är här. Det gäller framför allt dig Clas Svahn. Iaf om du nu ska vara undersökande journalist, gör din research! Detta är som att recensera en film du inte har sett. Gör om, gör rätt. : )

Funderaren, 11:43, 12 januari 2010. Anmäl

Vad är skillnaden mellan skeptiker och de som tror på alla konspirationsteorier? Är det, som vissar hävdar, en fråga om dopaminnivåer i hjärnan? <br/>Är det förresten en slump att "folie" (som i foliehatt) betyder "madness" på franska?

Johan, 20:48, 6 december 2009. Anmäl

Håller med Roger. Läs min nya blogg om dessa oroliga stenar som verkar har fått fötter.

Clas Svahn, 19:11, 25 november 2009. Anmäl

Världen rullar nog på förbi år 2012 också, skulle jag tro - ett nytt mysterium (för mig) är vad som håller de här stenarna rullande??? <br/>http://www.dailymail.co.uk/news/worldnews/article- 1228844/These-stones-really-ARE-rolling-Mystery-Death-Valleys-eerie-moving-rocks.html

Roger, 16:29, 24 november 2009. Anmäl

Vatten på plats underlättar månbas

Under några sekunder lyste solens strålar genom ett moln av måndamm som inte sett ljuset på miljarder år. När ett uttjänt raketsteg brakade ned på månens yta den 9 oktober sprängde det loss en kaskad av partiklar som snabbt föll tillbaka mot månens yta medan rymdsonden LCROSS lät sina mätinstrument spana rakt in i det lilla molnet.

Och där hittade en spektrograf, ett instrument som delade upp ljuset som strilade genom måndammet  i dess regnbågslika beståndsdelar, något som forskarna hoppats på i 350 år. För regnbågen skymdes på några ställen av mörka linjer som visade på vatten.

Dessa oansenliga streck ger nu Nasa och framtidens rymdfarare hopp om att åter resa tillbaka till månen. Och vidare ut i rymden.

Läser vi på de kartor som finns över månen så ser det ut som om vår närmaste granne i rymden har haft hav i mer än 350 år. Då gavs de fantasifulla namn av den tidens astronomer som trodde att de stora mörka fälten på månens yta var vattenytor där fartyg en dag kanske kunde segla: Stillhetens hav, Regnens hav och Farornas hav är namn som ännu får tanken att flyga.

Men snart visade sig haven bara var en önskedröm och att de istället var torra som krut. När Apollo 11 landade i Stillhetens hav i juli 1969 låg måndammet snart som ett klibbigt puder över astronauternas dräkter. Inte en droppe så lång ögat kunde nå.

Men hoppet om vatten levde.

Redan 1910 använde sig astronomerna av spektrografer för att avslöja månens hemligheter. Och i dessa bilder hittades spår av svavel. Och svavlet gav i sin tur en indikation på att månen en gång i tiden haft vulkaner och eftersom svavel är mycket vanligt i vulkaner och svavel dessutom omges av vattenhaltiga stenar – åtminstone här på jorden – så fanns det kanske ändå en chans att drömmen om vatten kunde bli verklighet.

Så resonerade man. Och hoppades. Men utan att kunna bevisa det.

Månen anses nu verkligen ha haft vulkaner en gång i sin forntid och med tiden har astronomerna allt mer börjat tro att det också kan finnas vatten på vår iskalla granne. Men det skulle dröja tills nu innan beviset kom.

Visserligen hade astronomer som Faith Vilas, chef för ett stort teleskop i Arizona, tyckt sig se tecken på att månen nog hade vatten vid sin sydpol redan 1999 men ingen ville publicera hennes resultat. Tidigare i år fick hon rätt då nya resultat kom som visade att just månens sydpol nog hade vatten där djupt bortom solljuset, i kratrarnas mörker.

När rymdsonden LCROSS nu ger svaret så betyder det inte bara att århundraden av spekulationer är slut utan framför allt att drömmen om en månbas åter kan bli verklighet.

För finns det vatten på månen behöver framtidens rymdfarare kanske inte ta med sig något dit. Att föra med sig ett kilo vatten upp från jorden kostar minst 150.000 kronor. Slipper man det blir det plats för annat.

Och vatten kan användas inte bara till att dricka utan också för att producera raketbränsle. Bränsle som kan ta en rymdfarare ännu längre ut i vårt planetsystem. Att starta från månen är också betydligt enklare än att ta sig iväg från jorden eftersom gravitationen är åtta gånger mindre.

Så några få svarta linjer i ett spektrogram föder nu hoppet om att människan kan ta ännu ett steg ut i rymden. Bortom månen och vidare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Hej Roger! <br/>Med all respekt. Jag tror inte att forskarna vid Nasa har den minsta aning om vem Skipper och Escamilla är. Deras arbete ger dem helt andra kontakter. Det är bara vi som tror att S&E är "houshold names" för alla. Icke så. Lätt att bli hemmablind.

Clas Svahn, 20:53, 19 november 2009. Anmäl

Såg på TV nyheterna att NASA inte har råd med några månresor i framtiden och politiskt är det också totalt ointresse. <br/>Om det förhåller sig på det viset kan vi nog inte räkna med någon Mars expedition i framtiden heller. Ganska väntat faktiskt.

Roger Brunstad, 19:25, 14 november 2009. Anmäl

Hej Clas! <br/>Jag är också kritisk till Escamilla eftersom han suttit och "målat" månbilderna i jordiska färger, men vi vill ju se månen i sina riktiga färger och det finns faktiskt några sådana i Stecklings bok som kom 1981. Det är alltså NASAs egna bilder som Steckling ¨publicerade på den tiden. <br/>Bokens titel är ju sensationell:WE DISCOVERED ALIEN BASES ON THE MOON och det var väl där konspirationstankarna föddes för sådana som Joseph Skipper som nu är mycket populär med sin sajt MARS ANOMALY RESEARCH med 6 miljoner unika besökare. <br/>Joseph Skippers nya bok släpps i december och han menar som vanligt att Mars har växtlighet och vatten i vissa regioner. <br/>Vatten har ju konstaterats både på månen och Mars så NASA är ju på gång med något. Kanske de blir "inspirerade" av sådana som Joseph Skipper och i viss mån Jose Escamilla.

Roxger Brunstad, 11:54, 14 november 2009. Anmäl

Hej Roger! <br/>Jag har sett Escamillas fruktansvärt dåliga dvd. Förstår faktiskt över huvud taget inte varför han har producerat den eftersom den inte innehåller något som kan övertyga en kritisk tittare. En riktig soppa. Det finns inget märkligt med att NASA slutade skicka astronauter till månen. Efter sex landningar där den amerikanska väljarkåren inte längre tyckte att man fick fram något nytt (bara mera sten av samma sort) så drog politikerna in pengarna och siktet ställdes in på annat. Nu måste man börja om. Tekniken man använde 1969 kan ju inte längre användas och alla som var med då har slutat på NASA. Och det har inte blivit billigare!

Clas Svahn, 07:09, 14 november 2009. Anmäl

Hej Clas! <br/>Det märkliga med den här månhistorian är ju att NASA aldrig fortsatte med att kolonisera månen som faktiskt var planerat. Efter fyra decennniers uppehåll börjar nu alltså NASA att planera för nya månlandningar någon gång i framtiden. <br/>Det som jag tror är att NASA vet mycket mycket mer om månen än de vill erkänna. <br/>Fred Steckling och Joseph Skipper har ju visat oss bilder som är NASAs egna. <br/>Jose Escamilla har släppt DVDn Moon Rising, som också pekar mot att månen definitivt inte är så tråkig och död som NASA vill att vi ska tro. <br/>Kommer NASA verkligen att erkänna vad de verkligen vet om månen? Tror inte det utan det blir visioner om framtida månresor som kanske aldrig någonsin blir av. Och om det blir månresor får vi förmodligen aldrig veta de stora sanningarna om månen och utomjordiskt liv i vårt solsystem. <br/>Kanske Skippers nya bok om Mars kan sätta fart på NASA och avslöja mer vad man vet om våra närmaste himlakroppar.

Roger Brunstad, 01:14, 14 november 2009. Anmäl

Varför i negativa ordalag kommentera en kommentar som man inte riktigt förstår? Ni kanske är av samma åsikt...Personligen anser jag att vi i första hand bör satsa jordens begränsade resurser på att skapa ett långsiktigt hållbar civilisation på vår egen planet och i andra hand detta slag av rymdforskning.

Niklas Hjort, 00:58, 14 november 2009. Anmäl

Hej Roger! Vet inte riktigt vad du menar med din kommentar. Det är ju drömmar som gör att människor förverkligar det som först verkar i det närmaste omöjligt. Utan dem hade vi suttit kvar i någon grotta och gnagt på mammutben.

Clas Svahn, 21:58, 13 november 2009. Anmäl

Dream on!

Roger Brunstad, 21:07, 13 november 2009. Anmäl

Fredag 13

Finns det människor som har otur? Absolut menar forskaren Richard Wiseman som för några år sedan lät två personer utföra ett test. De två, en man och en kvinna, hade valts ut ur en större grupp på grund av sitt förhållande till just tur och otur.

Kvinnan ansåg sig ha otur i det mesta hon gjorde medan mannen ansåg sig vara en Alexander Lukas-typ.

Wiseman riggade ett experiment där de båda, var för sig, fick till uppgift att gå samma väg till ett café där de skulle slå sig ned. Efter en stund skulle de gå därifrån. Under tiden iakttogs de av Wisemans team som hade förberett försöket genom att placera en sedel på trottoaren utanför caféet samt flera personer där inne.

När kvinnan vandrade iväg till caféet passerade hon sedeln utan att upptäcka den, hon satte sig ensam vid ett bord och drack en kopp kaffe innan hon gick därifrån. Inget hade hänt och hon kunde konstatera att det hela varit ganska meningslöst.

När det blev mannens tur hittade han sedeln direkt eftersom han till skillnad från kvinnan nyfiket iakttogs sin omgivning. När han kom till caféet satte han sig vid ett bord där det redan att en annan man och inledde omedelbart ett samtal. Hans bordsgranne visade sig vara arbetsgivare och hade flera intressanta möjligheter att erbjuda mannen som glatt gick därifrån.

Så genom sitt agerande lyckades de två uppfylla sina egna förväntningar. Kvinnan, som var övertygad om att hon hade otur, fick också det (även om hon inte märkte sina missar) medan mannen, utåtriktad och perceptiv, hade tur.

Wiseman menar
att tur och otur i mångt och mycket är en attitydfråga. Om man vill ha tur då ska man vara utåtriktad, ta många kontakter och iaktta sin omgivning med öppna ögon. Då blir man som ett flugpapper och skapar hela tiden många möjligheter till tur.

Den inåtvände märker aldrig av allt detta utan hamnar i ett navelskåderi som befrämjar just otur.

Oavsett vad vi tror om detta så ligger det säkert ett korn av sanning i Wisemans iakttagelse.

Oturen kan verkligen visa upp sig på många olika sätt. Och det behöver inte vara fredagen den 13 för att den ska slå till. Själv har jag aldrig haft problem med just detta datum utan kan bara konstatera att min otur sprider sig ganska jämnt året runt. Men helt klart har jag större chanser till tur ju fler människor jag umgås med.

I Norge har försäkringsbolaget If undersökt antalet biloyckor på fredagar med siffran 13. Enligt bolagets informationsdirektör så går antalet anmälda skador faktiskt ner just den dagen. Under 2008 var antalet olyckor som inträffade på en fredag 1.212 medan fredagen den 13 juni det året visade upp 1.089.

– Det kan tyda på att de flesta är lite försiktigare och köra mera defensivt fredagen 13, säger Emma Elisabeth Vennesland till tidningen Webfinanser.com.

Samma tendens noterades 2006. Fast hur siffrorna ser ut under en längre tid får vi inte veta.

Exemplen på märkliga olyckor (som nog får ses som höjden av otur) är lång och själv har jag fastnat för en lista som livbolaget Förenade Framtiden publicerade i sin tidning Liv 1954. Visserligen några år sedan nu men inte desto mindre intressant läsning. Tidningen berättade hur några av den tidens kända personer hade slutat sina dagar i akt och mening att visa hur svårt det är att bedöma risker.

Alpinisten George Whitney, som hade genomfört en rad vågade bergsbestigningar i Himalaya, föll så olyckligt när han skulle gå ned från talarstolen efter att ha hållit ett föredrag om sina äventyr att han spräckte skallbasen och dog.

Henry Stanford, djärv brittisk stridsflygare under andra världskriget, avled när han föll ur en gunga under ett besök hos sina föräldrar.

OS-simmaren George Seddile drunknade i en vattenpöl på väg hem från en alltför blöt fest.

Bobby Leach, som bland annat klarat sig nedför Niagarfallen i en tunna, halkade på ett bananskal och dog efteråt på grund av inre skador.

Storviltjägaren Godefrey Hindle, med 24 fällda lejon på sitt samvete (några skulle säga meritlista), blev biten av en rabiessmittad hund och dog senare.

Listan är intressant på flera sätt men det kan inte undgå någon att samtliga omkom genom olyckor som hade med deras tidigare äventyr att göra, fast i ett slags slumpartad miniatyr.

Om ni läsare har egna exempel på otur så skriv gärna en rad!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jodå, jag vet. Fast jag hittade dem i ett par böcker en gång i tiden. Nätet har inte riktigt allt - ännu!

Clas Svahn, 20:45, 13 november 2009. Anmäl

Sådana där listor kan vara luriga. Som du naturligtvis vet. :-) <br/>Jag hittar vare sig alpinisten George Whitney eller någon pilot Henry Stanford, avlidna före 1954. Fast jag kanske letar på fel ställen.

Peter (Webbsida), 17:26, 13 november 2009. Anmäl

* "Bobby Leach, som bland annat klarat sig nedför Niagarfallen i en tunna, halkade på ett bananskal och dog efteråt på grund av inre skador." <br/>- Här finns uppslag för mytgranskning och märkligheter: "har någon verkligen halkat på ett bananskal?" <br/>För tyvärr råder det enligt hans wiki-sida lite tveksamheter kring om det var ett bananskal eller apelsinskal han halkade på : / <br/>Tack för kul läsning i alla fall :)

Mabande (Webbsida), 14:52, 13 november 2009. Anmäl