Lättviktig guldklimp i fel färg

Ett kilo skulle kosta 490 miljarder kronor. Om det funnes så mycket vill säga. I själva verket är den lilla paperslappen unik, väger 0,02675 gram och tillverkades i Sverige 1857.

Det gula tre skilling banco-märket är världens dyraste frimärke, feltryckt på ett papper som egentligen var avsett för åtta skilling banco. Fel färg men rätt valör eller vice versa om man så vill.

På lördag säljs världens mest åtråvärda frimärke igen.

Att äga märket har alltid varit högsta status bland världens stora frimärkssamlare. Vem som äger det i dag är en väl förborgad hemlighet, men få tror på ryktena om att det skulle ha lämnat Europa för Sydamerika. Senast såldes den i Nya Kopparberget avstämplade raringen vid en frimärksauktion den 23 juni 1998 för 13 miljoner danska kronor. Ingen dålig karriär för ett brevmärke som en gång inbringade sju kronor till skolpojken Georg Backman.

I boken ”Den gula treskillingen” (Argumentor AB), som kom ut 2005, berättar Lars Fimmerstad historien om ”världens dyrbaraste föremål” vars väg genom historien kantas av berömdheter, och säregna samlare. Här får vi till och med veta vem som en gång satte stämpeln på det gula märket (det var en viss Philip Tront, bokhållare bevars).

Måste erkänna att jag läste boken rakt igenom, mycket av ren nyfikenhet eftersom jag visste så lite om denna svenska guldklimp.

Mest fascinerad blev jag av Ambjörn Sparre, mannen som graverade klichéerna med skillingbancomärkena och dessutom uppfann en maskin om såg till att märkena fick tänder. Sparre uppfann också ett säkerhetspapper för sedlar, tog fram en cykelring av gummi, konstruerade gevär och ammunition – men tjänade aldrig ett öre på sina idéer.

Udda person nummer två måste nog bli Philipp Ferrary (1850-1917), född och uppväxt i Paris. Baron Ferrary blev en av de största samlarna och vägrade dessutom konsekvent att visa upp sin enorma samling. Ferrarys far hade på sin dödsbädd överräckt en nyckel till sitt bibliotek och när modern steg in där fann hon 300 böcker i läderband om vardera tusen sidor. Och varje sida var en anvisning på tusen ranc. Med 300 miljoner franc som start i livet var det inga roblem för den lille Philipp att skaffa sig en hyfsad frimärkssamling. Vilket han gjorde.

Och självklart är Philipp Ferrary av dem som också har ägt det gula Tre Skilling Banco.

Vi vanliga dödliga, som inte har det lika väl förspänt, får vänta på att den lilla gulingen ska ställas ut igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Hej Clas! <br/>Jag har följt dina artiklar i DN med särskilt intresse sedan vi träffades i Öregrund. Kul blogg du har. Jag har också en blogg, spana gärna in den! <br/>//Susanne Nyström på Östhammars Nyheter

Susanne (Webbsida), 11:35, 6 juni 2010. Anmäl

Är det Hägglund som är på Bilderbergmötet nu? Har du info Clas Svahn? Eller blev han kanske bjuden men sa nej för han är för närvös för valet nu när han dinglar på 4,0% i Demoskop idag? Hm. Björklund, Olofsson, och Reinfeldt har ju varit där de senaste åren. Bara en man kvar i badtunnan nu, därför Hägglund!

Josh, 12:56, 4 juni 2010. Anmäl

Rent tekniskt så var det rätt färg men fel valör. Det var ju en 3 skillingskliché som råkande hamna bland åttaskillingarna...

Steamboat Willie, 12:43, 1 juni 2010. Anmäl

"feltryckt på ett papper som egentligen var avsett för åtta skilling banco". Var det inte bara så att fel färg användes? Papperet borde väl ha varit det samma för de olika valörerna?

Per, 10:57, 21 maj 2010. Anmäl

Var är den obligatoriska jämförelsen med bilar? Om frimärket vore en bil så skulle den ha ökat i värde, kört så här fort idag osv osv

Kalle, 08:10, 21 maj 2010. Anmäl

Svahn, du glömde skriva hur stort frimärket är. I fotbollsplaner, så att läsarna verkligen förstår.

Smartskaft, 06:37, 21 maj 2010. Anmäl

Om det fanns 37 383 gula tre skilling banco så skulle de med enkel matematik på sin höjd vara värda 400 kronor styck; dock förmodligen mycket mindre än så.

Facebookanvändare, 05:39, 21 maj 2010. Anmäl

Hmmmm! Skulle inte 1 Kg av frimärket ifråga gå åt andra hållet med värdet?

Max Ka, 03:50, 21 maj 2010. Anmäl

intressant historia, då får jag se till att läsa boken "Den gula treskillingen" -kul blogg du har förresten <br/>:-)

Henrik Leendetsson, 23:51, 20 maj 2010. Anmäl

När vulkanen vaknade

När Eyjafjallajökull fick för sig att lyfta på locket den 20 mars i år blev också vi européer medvetna om att jorden inte bara består av shoppingcentrum och Europavägar. Faktum är att vi bor på en planet som är i ständig rörelse och som bryr sig väldigt lite om att vi människor råkar ha tagit den till vårt hem.

I slutet av maj för 30 år sedan fick jag själv möjlighet att stifta bekantskap med en vulkan i full aktion. Mount Saint Helens i delstaten Washington i USA hade börjat mullra redan den 20 mars och under de närmaste veckorna hade en bula nära dess topp sakta men säkert växt sig allt större. Människor som bodde runt vulkanen hade börjat evakueras. Trots det var det få som ens hade kunnat föreställa sig den explosion som skulle förvandla ett omtyckt turistmål till en krater.

Den 18 maj 1980 brakade helvetet löst och Mount Saint Helens skickade upp ett askmoln som skulle förvandla dag till natt i städer som Spokane och Yakima.

Tillsammans med en kamrat, fotografen Stefan Svensson, hyrde jag ett flygplan som med piloten Don Dexter vid spakarna lyfte från en liten gräsbevuxen startbana norr om Portland. Med skogskanten vid banans slut snabbt närmande sig lyfte vi och styrde öster ut mot Mount Saint Helens som den här dagen inte skickade upp några askmoln. Fast beslutna om att få se en aktiv vulkan på nära håll flög vi fram över ett landskap som trotsar allt jag sett varken förr eller senare.

Från fönstret i det lilla flygplanet stirrade vi mot det som en gång varit en milsvid skog. Träden låg pressade likt stickor mot den bruna leran, som om en jättes hand hade strukit över pälsen på ett gigantiskt djur, kilometer efter kilometer i ett öde månlandskap. På det som en gång varit vägar stod några bilar vars förare aldrig hann sätta sig i säkerhet och inte långt därifrån hade den en gång virvlande Toutlefloden stelnat i ett hav av lera. 140 miljarder liter vatten, is som smälts av den heta askan, forsade ned från bergets en sida sekunderna efter eruptionen. En vägg av lera rusade fram och krossade allt i sin väg. Broar, långtradare, hus kastades omkring som leksaker. Från vår utsiktspunkt i skyn var allt grått och brunt. Inte den minsta grönska gick att ana.

Mount Saint Helens hade vaknat efter 150 år av Törnrosasömn. Klockan 8.30 på morgonen söndagen 18 maj 1980 blåstes stora delar av bergstoppen bort med en knall som kunde hörs 150 kilometer bort. 400 meter av det 3.000 meter höga berget försvann i den första explosionen.

Askmolnet spred sig över större delen av USA på bara tre dagar. På 17 dagar hade det lagt sig runt hela jorden.

Synen från flygplanet var fruktansvärd och samtidigt magnifik. Närmare kusten hade vi sett hustak sticka upp ur den stelnade flod av lera som sveptes ned från Saint Helens sluttning då en stor del av bergssidan rasade och tömde hela sjöar på sitt vatten. Rakt ovanför vulkanen kunde vi sedan se ned i dess rykande inre där en jättelik grönfärgad kork av lava höll tillbaka trycket. Små strimmor av rök steg upp från sprickor i lavan men allt verkade stilla och lugnt. Som om det hela var över. Någon dag senare flög också den, likt en champagnekork, all världens väg.

På ett hotellrum träffade vi Earl Holverson, en tunn liten man från Cougar som befann sig sju kilometer från Mount Saint Helens när vulkanen fick sitt första utbrott. Egentligen alldeles för nära för att han skulle vara säker på att överleva.

– Jag kastades till marken då en tryckvåg av kall luft strömmade mot mig, berättade han för oss. Benen var som bortdomnade men jag lyckades ta mig ut till bilen där jag fick tag i kameran och började filma. Men allt var svart och solen blev bara en liten prick. Sedan körde jag så fort det någonsin gick för att ta mig därifrån.

Earl Holverson överlevde Mount Saint Helens. Mer än 60 andra gjorde det inte.

Vulkaner är ett slags sovande dödsmaskiner. Enligt US Geological Survey har mer än 300.000 människor dött till följd av vulkanutbrott sedan år 1500. 1815 dog fler än 90.000 då Tambora i Indonesien exploderade. De allra flesta dog av svält sedan lava och aska förstört deras mark.

 

När Sverige nu drabbas av utbrottet på Island så är återverkningarna mindre dramatiska. Inställda flyg, javisst, men ännu har ingen behövt sätta livet till.

Historien är fylld av våldsamma vulkanutbrott. Och det kommer att inträffa enorma eruptioner igen. Frågan är vad vulkanen kommer att heta den gången.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Tråkigt med medarbetarna, men kul att bloggen inte dödd ut!

Andreas, 22:22, 2 juni 2010. Anmäl

Nix, inte död. Inte ens lite. Och visst kommer jag att skriva både skoj och allvar även i fortsättningen. Just nu är allt kanske inte så skoj eftersom sex av mina närmaste arbetskamrater här på DN.se har fått gå på grund av besparingar.

Clas Svahn, 22:00, 19 maj 2010. Anmäl

Har den här bloggen dött ut lite grann?

Andreas, 17:24, 19 maj 2010. Anmäl

Ledsen, men det här är fel ämne för den här bloggen. <br/>Kan du inte publicera något skoj (de flesta av dina inlägg tidigare har varit skoj). Ingen samhällelig/kulturmässig tolkning av geologiska fenomen, det får vi mer än gott om i andra delar av DN.

Knus, 01:22, 18 maj 2010. Anmäl

Vi kommer säkerligen någon gång i framtiden att kastas tillbaka till stenåldern pga kataklysmer som i princip förintar vår sk moderna civilisation. <br/>Låt oss då hoppas att världen får en annan inriktning än den har idag. <br/>En annan typ av civilisation där människorna lever enligt de kosmiska principerna. <br/>Vår civilisation är dömd att gå under.

Roger, 00:47, 18 maj 2010. Anmäl

Havets kung flöt i land

I helgen hittade Kurt-Ove Eriksson i Bovallstrand en fisk utöver det vanliga i vattenbrynet inte långt från sin sjöbod. Fisken visade sig vara 3,60 meter lång, smal och med stora ögon.

– Först trodde jag att det var en plastpåse men sedan fick jag se att det var en fisk som jag aldrig i mitt liv hade sett förut, berättar han när jag ringer upp honom. Den hade nog inte varit död länge för gälarna var fortfarande röda.

Efter att ha visat fisken för en marinbiolog som bodde i närheten så fick Kurt-Ove Eriksson veta att det var en sillkung, Regalecus glesne som låg där i vattnet. En säregen fisk som när den blir som störst kan bli upp till 17 meter lång och som inte sällan har misstagits för ett havsodjur.

Sillkungar är mycket ovanliga i de svenska farvattnen. senast en sådan siktades var 1879 i närheten av Koster. En annan flöt i land i Danmark 1990 men i varmare vatten har stora exemplar hittats med en viss regelbundhet genom århundradena. I februari i år lyckades en undervattenskamera, av rena turen, fånga en sillkung när den simmade fram på 765 meters djup i Mexikanska golfen.

Och det var rena turen i kombination med en stor portion nyfikenhet som gjorde att det senaste svenska fyndet nu har bärgats och transporterats till Havets hus i Lysekil.

– Där ska de göra en avgjutning av fisken och sedan ska den skickas till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, berättar Kurt-Ove Eriksson.

Sillkungar kan verkligen kittlan fantasin och deras döda kroppar, när de har börjat ruttna, kan lätt föra tanken till de stora sjöormar som framförallt 1800-talets handelsfartyg då och då rapporterade möten med.

Havet är fortfarande fullt av överraskningar. Och snart kan en av dem ses på Naturhistoriska riksmuseet. Dessutom pågår just nu en utställning om havsmonster på Havets hus i Lysekil där avgjutningen kommer att ställas ut.

– Sillkungen gick av på mitten när vi försökte flytta den men det var nog lika bra, annars hade den aldrig fått plats i bilen, säger Kurt-Ove Eriksson.

Lars-Åke Janzon  som är jourhavande biolog vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm säger att sillkungen kommer att bevaras i sprit. Han räknar också med att den kommer att ställas ut så snart som möjligt.

– Det här exemplaret var drygt tre meter men det finns exempel på sillkungar som har blivit elva meter, säger han. Och antagligen finns det betydligt större ute i oceanerna som ingen har upptäckt ännu.

Sillkungen är inte den enda ovanliga fisk som har hittats längs den svenska kusten den senaste tiden. Några dagar efter Kurt-Ove Erikssons fynd fick fiskaren Ingvar Segelskär upp en annan djuphavsfisk när han trålade efter räkor. Den här gången var det en vågmär, två meter lång och inte helt olik sillkungen.

– Vågmären är också en djuphavsfisk och jag hittade faktiskt en sådan vid Tjärnö marinbiologiska laboratorium 1970, säger Lars-Åke Janzon. Den var tre meter lång.

På bilden ovan, som tagits av Roger Jansson på Havets hus, syns Kurt-Ove Eriksson sittande intill sillkungen på den plats där han hittade den. På bilden här nedan syns sillkungen efter transporten till Havets Hus. Också den tagen av Roger Jansson.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är helt klart ett sjöodjur!

Facebookanvändare, 17:00, 25 juli 2010. Anmäl