Förvirring på jorden om besökare från rymden

Det har varit en vecka med två stora ufonyheter. Eller, som jag ser det, nyheter om utomjordiska besökare. För det är en avsevärd skillnad mellan dessa två beskrivningar.

Själv pratade jag i TV4:s Nyhetsmorgon i måndags sedan jag dagen innan blivit uppringd av kanalen. Redaktionen hade då upptäckt att Sunday Times publicerat en artikel om att FN:s rymdorgan UNOOSA bestämt sig för att tillsätta en koordinator som ska de till så att besökande utomjordingar får ett bra mottagande om de en dag skulle knacka på. En del tidningar har kallat tjänsten för en ambassadör.

Jag var ganska kallsinning till idén och sa att chansen till besök i morgon inte är större nu än den var i går. Bara för att våra teleskop upptäckt 490 planeter utanför vårt solsystem så förändrar detta inte möjligheten att någon där skulle besöka oss. Jag menar, bara för att vi nu har bevis för något som vi länge anat så ökar ju inte chansen för att varelser, som vi inte säkert vet finns, ska ta sig hit.

I vilket fall så gick det bara två dagar innan Sunday Times artikel visade sig vara fel. Flera tidningar kontaktade den tilltänkta ambassadören, astrofysikern Mazlan Othman, som förvånat svarade att hon minsann inte blivit tillfrågad om något sådant jobb. ”Nonsen”, var hennes kommentar.

I tisdags skickade så UNOOSA ut ett pressmeddelande med samma innebörd. Nyhetsbyrån AFP konstaterade också att Othman vid en intervju för ett år sedan skojat om att det skulle bli FN:s generalsekreterare som skulle få uppgiften att representera mänskligheten om vi skulle få kontakt med utomjordingar.

Mera övertygande om att utomjordingarna redan är här var en grupp amerikanska militärer som i måndags framträdde vid en presskonferens i Washington. De före detta militärerna beskrev flera incidenter runt kärnvapenbaser i USA och påstod att lysande föremål hade slagit ut eller tagit över några av stridsspetsarna. Och att det varit utomjordingar som genomförde det hela.

Ni som följt den här bloggen vet att jag skrev om precis dessa påståenden den 2 juni 2009.

Nu finns det en rad frågor som måste rätas ut innan man kan köpa dessa militärers tvärsäkra påståenden. Inte så mycket att jag tvivlar på att något verkligen har hänt. Det finns det dokumentation på. Men det är just tolkningen av händelserna (boven = ET) som man får ta med en nypa salt.Några bevis lades heller inte fram under presskonferensen. Bara åsikter.

En tumregel som alltid gäller är: Bara för att något verkar obegripligt så måste det inte vara utomjordingar som ligger bakom.

En kollega till mig, den amerikanske ufologen Tom Deuley har arbetat både inom underrättelseorganisationen NSA samt med atomvapen. I ett mejl efter att ha sett presskonferensen i Washington på teve skriver han:

”Jag förstår inte vad det är som pågår här. När jag besökte SAC (USA:s strategiska flygkommando) i ett annat ärende så drog jag upp frågan och möttes av skratt och fnissningar. I ett av fallen hade någon sett något som han egentligen inte var avsedd att se. I andra fall fick jag höra att händelserna inte ens hade inträffat. De här vittnena är samma sorts militärer som jag har mött flera gånger tidigare, de berättar fantastiska historier tills dess att de konfronteras med någon som de tror kan veta mer än de själva. Jag har ofta dragit fram mitt UFO/NSA-kort och då har de plötsligt blivit tysta. Men jag lät dem alltid prata ordentligt innan jag gjorde det.”

”Efter att ha haft med atombomber att göra ett tag och sedan jobbat inom NSA med säkerheten bakom dessa system, så kan jag försäkra alla att om det skulle inträffa något fel med ett missilsystem så kommer det att undersökas och fixas. Och om det hade rört sig om utomjordingar då berättar de det inte för oss. Men jag har mina tvivel! För mig handlar det mera om folk som pratar än kärnvapen som inte fungerar.”

Med sitt UFO/NSA-kort menar Tom det faktum att han varit mycket aktiv inom amerikanska ufologi samtidigt som han jobbat inom underrättelsetjänsten NSA plus att han arbetat med kärnvapenladdade missiler på amerikanska ubåtar. Låter som en svåröverträffad kombination! När han berättat detta för de glappande militärerna har de nästan alltid tystnat.

Tom, som är övertygad om att ufogåtan är en realitet, är alltså inte imponerad över dessa män. När jag mejlar några varv med honom säger han att ingen av de många militärer som börjat skryta om sina ufoupplevelser har kunnat leverera när han frågat dem. ”Om de verkligen hade varit med om något riktigt så borde de ha tagit chansen att fråga mig om jag kunde få fram fakta som kunde styrka deras observationer, särskilt som jag både är ufointresserad och har jobbat inom NSA. Men det har de aldrig gjort. Istället har de tystnat”, skriver han.

Vad det var som syntes över kärnvapenaläggningarna vet varken de pratande militärerna eller ufologerna. Låt oss kalla det för ufo och lämna utomjordingarna åt sidan tills vidare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Finns så mkt mera att ta reda på om "The Golden Age" som är på G. <br/>må alla hitta ljuset innom sig!

Danibet (Webbsida), 15:46, 23 oktober 2010. Anmäl

Det är inte jag som skrivit detta Amonra.

Greger, 01:03, 22 oktober 2010. Anmäl

En intresant länk om UFO. <br/>file:///C:/Users/albertine/Desktop/UFO%20Mappar/UF O---%20Orginal/ufo.htm

Kalle Kula, 10:43, 21 oktober 2010. Anmäl

Man baxnar så in i norden av den totala okunnigheten som råder bland vissa s.k seriösa ufologer! Vad är det eg för skillnad mellan er anhängare av den moderna naturvetenskapen som går o blint hänvisar till stora avstånd o den begränsning som ljusets hastighet medför inom vår nuvarande kunskap idag, och troende anhängare av en viss religion? Det finns mkt svårare nötter som måste knäckas ang vår universums självaste existens än det självklara att några andra civilisationer lyckats ta sig hit....

SN, 20:58, 17 oktober 2010. Anmäl

Korrekt Jed. Å andra sidan är det svårt att med sitt sunda förnuft förklara händelserna som enbart ointelligenta naturfenomen. Frågan är då, vilka alternativ återstår. En fråga om öppet sinne och omdöme. Definitiva besked saknas. Men bristen på fysiska bevis är inte bevis för att dessa saknas. Kan mycket väl finnas men vara undanhållna.

Svullo, 18:21, 17 oktober 2010. Anmäl

"En tumregel som alltid gäller är: Bara för att något verkar obegripligt så måste det inte vara utomjordingar som ligger bakom." lmfao

Jed, 22:04, 16 oktober 2010. Anmäl

Ja, jag är väl då en troende ateist. Ateismen i sig räknas ju som en trosinriktning, så helt rationella är vi kanske inte. <br/>Amonra

Amonra, 23:33, 7 oktober 2010. Anmäl

Du är en troende ateist:). Vem kan säga att det ena eller andra existerar. Så himla överlägsna är vi inte. Ateist är jag med, men jag har förståelse för att det finns saker därute som vi inte riktigt förstått än. Världen var platt en gång...

nerf herder, 23:43, 6 oktober 2010. Anmäl

Olle <br/>Jag läser: Inte så mycket att jag tvivlar på att något verkligen har hänt. Det finns det dokumentation på. Men det är just tolkningen av händelserna (boven = ET) som man får ta med en nypa salt. Några bevis lades heller inte fram under presskonferensen. Bara åsikter." <br/>Och här har vi skillnaden mellan troende och vetande. <br/>Amonra

Amonra, 21:36, 6 oktober 2010. Anmäl

@Amonra 5 okt: Här kommer en hint: ja, han gör det i bloggen vi kommenterar. Läs.

Olle, 19:46, 6 oktober 2010. Anmäl

Rymdtävlingen avgjord

Rymden fascinerar många och vår svenske astronaut Christer Fuglesang har gett en ny generation en förebild. Det framgår tydligt när jag läser igenom alla de mejl som strömmat in vår lilla rymdbokstävling.

För nu är tävlingen om vilka tre som har vunnit ett signerat exemplar av Christer Fuglesangs barnbok ”Rymdresan” avgjord. Och det var sannerligen inte lätt att välja ut tre värdiga vinnare ur de 109 fina bidrag som ni läsare skickat in.

Faktum är att det var med tungt hjärta jag tvingades välja bort än det ena och än det andra bidraget eftersom det var så många som var välmotiverade och inte sällan hjärteknipande.

Det som värmde allra mest var att läsa mejl från föräldrar som berättar om hur deras barn fascineras av rymden och om de fantastiska frågor dessa barn ställer. För rymden är verkligen något som fortfarande kan få våra tankar att svindla och våra hjärtan att slå lite fortare. Genom sina gåtor blir den en intellektuell utmaning som vi alla kan känna gemenskap i. Även om man bara är sju år.

Eller som Jonas Wärn, som tyvärr inte vann någon bok, skriver – alla saker som har med rymden att göra börjat på O:

Outforskad
Oändlig
Otrolig
Ofattbar
Osv.

Jag skulle kunna fylla på med Outgrundlig och Osannolik.

Många av mejlen har alltså kommit från mammor och pappor men också från deras mammor och pappor som i sin tur läser böcker för barnbarnen. Några minns hur de själva spanat efter satelliter från garagetak, inte minst Sputnik, den allra första för numera rätt himla många år sedan. Och precis samma minne har jag själv.

När jag gick i nian på Mariaskolan i Mariestad tillbringade jag och mina kamrater åtskilliga timmar liggande på rygg på de lätt lutande garagetaken vid Rådmannen. Medan vi jagade satelliter lärde vi oss stjärnbilderna och jag, som redan då läste allt jag kom över om rymden, pekade ut deras konturer. Faktum är att vi fortfarande kan bli stående under en gnistrande stjärnhimmel, pekande och diskuterande, nästan 40 år senare när vi träffas på Torsö utanför Mariestad. Nu som gentelmen i femtioårsåldern.

Rymdintresset föds inte sällan genom en stund under stjärnhimlen. Men i dag lika ofta genom datorer och filmer har jag förstått. Så här skriver Daniel Henricson i Bromma som belönas med den första av de tre signerade böckerna:

”Jag har en son som är 6 år, och astronomi är ett av våra stora gemensamma intressen. Vi bläddrar ofta i vetenskapsböcker och tillsammans framför datorn fascineras vi av videoklipp från raketuppskjutningar och storleksjämförelser mellan planeter och stjärnor. Han är dock på det klara med att han ska ha fyllt sju år innan vi i filmernas värld ger oss iväg till en galax långt långt borta. Detta trots att alla hans kompisar redan kan allt om Luke, Leia och Darth Vader.”

”Jag blir imponerad av Vilgot och att han inte bråkar mer om saken, och det vore fantastiskt kul att belöna honom med en spännande bok skriven av Fuglesang, dessutom signerad. Han är en klok kille med många kluriga frågor, och han suger åt sig kunskap. Jag är säker på att vi båda skulle ha mycket roligt med denna bok.”

Nästa vinnare bor i Arvika. Hon heter Sofia och det är hennes mamma Marita Lundberg som skriver:

”Hej, min dotter Sofia har fascinerats av rymden sedan hon var riktigt liten. Alla böcker hon önskade sig skulle handla om universum och rymden. Från det hon gick årskurs 7 till årskurs 3 på gymnasiet har hon varje söndag gått en kurs med Arvikas amatörastronomer, ”Mitt hem i kosmos”. Kursens ledare var Valter Fryxelius präst och amatörastronom och Jan Sandström amatörastronom. I juni var vi i Kroatien och då låg Sofia i solstolen på altanen flera nätter för att få titta på sina stjärnor och sitt universum.”

”Hon var mycket lycklig. Sofia gick naturvetenskapliga programmet och gjorde sitt projektarbete om Hubbleteleskopet. Nu läser hon första terminen fysik med astronomiinriktning vid Uppsala universitet. Så man kan säga att Sofia verkligen påverkats och inspirerats av Fuglesang-effekten. Tänk om jag kunde ta med mig en signerad bok till henne nästa gång vi ses. Hon skulle bli väldigt överraskad, glad och rörd över en bok skriven av förebilden.”

Många av er som har skrivit säger att ni fascineras av rymdens oändlighet. Jag kan bara hålla med. Att stå under en gnistrande stjärnhimmel sätter människan på plats i kosmos. Universum som är ju så mycket större än vi någonsin kan föreställa oss. Och just det att vi aldrig kan förstå vår egen litenhet, men också vår betydelse här på den planet vi råkat bebo, har fått många att knattra ned några rader på tangentbordet.

Den sista boken skickar jag till Ella Andersson, som fått hjälp att mejla av mamma Tiina i Vendelsö, och som känner precis denna fascination:

”Jag heter Ella och är snart 9 år. Vi pratade mycket om rymden i skolan när jag gick i tvåan. Det jag tycker är det häftigaste och konstigaste med rymden är att ingen vet var den tar slut. Att det inte börjar någonstans och slutar någonstans. Att det bara är. Och att vi finns någonstans i den.”

Som sagt. Jag önskar att jag hade haft betydligt fler böcker att skicka. Ni var många som skrev bra motiveringar. I vilket fall så finns ju stjärnorna alltid där. De är gratis och en underbar underhållning för den som råkar ha en klar himmel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Clas, slutar Jonas Wärns dikt med "Osv." eller har du skrivit dit det? Om det är original är det fantastiskt och höjer dikten kolossalt. Om det är tillagt får jag nog ta och kopiera det för eget bruk en vacker dag.

Andreas, 01:06, 30 september 2010. Anmäl

Det finns en stor brist på positiva och glada nyheter. Det är underligt att när en sådan dyker upp måste den ifrågasättas. <br/>Jag läser hellre om barns fascination än om lik i Göteborg. <br/>Amonra

Amonra, 07:57, 28 september 2010. Anmäl

Hmm, detta ligger nästan högst upp under huvudnyheterna, men inte ett knyst om likfyndet i Göteborg.. Börjar det bli något av en Sossetidning tro?

., 23:17, 27 september 2010. Anmäl

Man föll från skyn!?

Om man ser en person falla från himlen, utan fallskärm, men polisen sedan inte kan hitta någon död kropp – vad var det då egentligen som hände?

Det frågar sig säkert Kelly Hale i samhället Egg Harbor i New Jersey, USA, som förra tisdagen (tisdag 15/9) såg precis detta. För tevesatationen NBC Philadelphia berättar Kelly Hale hur hon stod och tittade ut från sitt kontorsfönster då en man plötsligt föll från skyn:

”Jag såg hur killen föll, rakt ner. Ingen fallskärm. Ingen glidflygare.”

Och Kelly var inte ensam. Flera av hennes arbetskamratet såg samma sak och ett antal personer ringde den lokala polisen. Polisen berättar om hur oroliga människor vid 15.20-tiden ringt och berättat hur de sett en person falla med huvudet först rakt ur himlen.

Kelly Hale har beskrivit hur armar och ben viftade i luften, hur mannens kläder var mörkblå och svarta och grå. Hon är hundra procent säker på att det verkligen var en levande människa. Men på marken inte ett spår.

Polisen letade och en helikopter från kustbevakningen sökte över området i tre timmar. Men inte ett spår och inte någon flygare som rapporterats saknad.

”Vi såg inget utöver det vanliga, men det betyder ju inte att något inte har hänt”, säger kommendör Paul Whitmore vid kustbevakningen till NBC Philadelphia.

Sådana här historier kan ta två vägar. Oftast slutar de med att de får en naturlig förklaring. Någon har skojat och kanske kastat ut något från ett flygplan. Men inte sällan händer det att allt bara försvinner in i en dimma av mystik.

Annars faller ju både ett och annat från himlen. Fiskar är väl vanligast och grodor. Men också järnkättingar, kött och diverse insekter finns rapporterade. Själv läser jag ofta gamla 1800-talstidningar på nätet och där finns det gott om nedramlade kuriositeter. Nedfallna stenar, och då menar jag inte meteoriter, är faktiskt inte så ovanliga. I några fall berättade vittnena hur deras hus blivit bombarderade av sten så att det smattrade på taket.

Det finns givetvis all anledning att ta en del av dessa historier med en stor nypa salt. Men när man läser om dem önskar man innerligt att man hade kunnat vara med och undersöka vad som egentligen hände.

Nu var det väl det som polisen i Egg Harbor försökte göra. Men utan att hitta något.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Erik! Christer Fuglesang-böckerna är fördelade. Du får kika på min blogg så hittar du vem som vann. <br/>Anna! 1800-talstidningar kan du läsa om du söker på newspaperarchive i en sökmotor. Tyvärr kostar det. Men det finns fantastiskt mycket kul att läsa!

Clas Svahn, 21:46, 29 september 2010. Anmäl

Vem vann de där Christer Fuglesang-böckerna?

Erik, 12:28, 25 september 2010. Anmäl

Skumt... men folk ser ju alltid ufos och annat så varför inte även flytande människor...

Fröken visitkort (Webbsida), 11:47, 23 september 2010. Anmäl

Nån (illegal invandrare) kan ha gömt sig i utrymmet där hjulen (landningsstället) förvaras i flygplanet. Ramlade ur när planet skulle gå ner för landning (Atlantic City I'natl Airport)

jadå, 21:00, 22 september 2010. Anmäl

@Peter, jo, det kan det vara, men om man ser någon falla utanför fönstret så pratar vi nog om höjder under 50 meter, Egg Harbor är väl inte direkt känt för sina skyskrapor, och dessutom borde någon ha sett fallskärmen om de såg mannen :)

Kalle, 16:04, 22 september 2010. Anmäl

Själv tänker jag på filmen Donny Darko ;)

Elentin, 15:05, 22 september 2010. Anmäl

En fullt möjlig förklaring är att det var ett practical joke av en fallskärmshoppare som utlöste skärmen på lägsta möjliga höjd. Med en fallskärm anpassad och packad för BASE-hoppning kan det röra sig om en höjd på under 100 meter.

Peter, 00:09, 22 september 2010. Anmäl

Var läser du 1800 tals tidningar på nätet? Det skulle jag också vilja göra!

Anna, 23:37, 21 september 2010. Anmäl

Vinn ett rymdäventyr!

 

Idén fick han i ett flygplan högt över Atlanten för ett par år sedan men handlingen utspelar sig betydligt högre upp även om själva berättelsen föddes i en sängkammare nästan tjugo år tidigare.

Kort sagt: Sveriges förste och hittills ende astronaut Christer Fuglesang har skrivit ännu en bok. En barnbok den här gången. Och tre signerade exemplar kommer att lottas ut av DN.se (mer om det sist i bloggen).

Boken presenterades vid ett mindre mingel på Hotell Lydmar i Stockholm på lördagseftermiddagen. Saft och bullar serverades och förläggare Christer Sturmark lyckades krossa ett tomt glas. Huvudpersonen själv hade tagit hissen till femte våningen där jag mötte honom för att ta mig ned till lobbyn, felskickade av en missinformerad portier båda två.

Numera har Christer Fuglesang lämnat astronautlivet med allt vad det innebar av träning och väntan. I dag jobbar han vid den Europeiska rymdstyrelsen, ESA, utanför Amsterdam och har som uppgift att se till så att de vetenskapliga experiment som får flyga till rymdstationen ”ISS” också ska gå att genomföra där.

Men nu är det barnboken som gäller. När vi slår oss ned i en soffa i utkanten av de sorlande besökarna berättar Christer att boken är resultatet av ett antal sagor som han själv hittade på och berättade för sina döttrar Malin och Denise när de var små. Och det var också de som ville att han skulle sätta dem på pränt.

Själv lyssnade han till sin mammas sagor när han var liten och minns särskilt en om ett troll som gömde sig i ett skåp, vilket i mina öron lät lite ruskigt men så var det inte mindes Christer. ”Det var ett snällt troll”.

I hans egen bok ”Rymdresan. Markus och Marianas äventyr med farbror Albert”, där farbror Albert är mycket lik en viss person med efternamnet Einstein, tar han sina läsare med ut på en hissnande resa ända in i vår vintergatas centrum där rymdskeppet får rusa runt ett svart hål och tiden inte längre går som den en gång gick.

Det blir besök 65 miljoner år tillbaka i tiden då dinosauerierna fortfarande härskade på jorden och kampen mot klockan för att hinna hem till mamma i tid verkar nästan omöjlig att vinna. Men är det saga så är det och allt går givetvis bra. 

Christer Fuglesang själv har inget emot att ta ut svängarna i sin berättelse men han vore inte den Christer jag har lärt känna genom åren om han inte också ville lära sina läsare vad som är fakta och vad som är fantasi. Sist i boken finns därför ett särskilt kapitel där frågvisa barn kan få svar på sina frågor då deras arma föräldrar inte riktigt räcker till.

Med vid minglet fanns också bokens illustratör Alvaro Tapia (känd som svensk illustratör av Harry Potter-böckerna) som i färgrika akvareller låtit fantasin flöda utifrån Christer Fuglesangs text. När jag frågar Alvaro om hans förhållande till rymden så avslöjar han att den nog går via ett puttrande ufointresse och snart hamnade vi i ett intressant samtal om Erich von Däniken och annat som en gång påverkade oss båda och våra intressen.

Ni kan se Christer och Alvaro på bilden här nedan medan den lille killen som syns bakom Christer på fotot högst upp är 10-årige Simon Haraste som var den som döpte rymdskeppet i boken till Månlisa. Ett rymdskepp som jag själv tycker är härligt likt det som farbror Joakim, Kalle och knattarna for omkring i i en av mina favoritserier från 60-talet. Alvaro säger dock att han mera hämtad inspirationen från de batyskop som då och då sänkts ned mot oceanernas botten.

Så om du vill vinna ett signerat exemplar av Christer Fuglesangs barnbok så är det bara att göra två saker:

1. Mejla in några rader om vad som fascinererar just dig med rymden till clas.svahn@dn.se. Märk mejlet ”Rymdäventyr”.

2. Skicka med din postadress så att vi kan skicka en bok om du skulle vinna.

De mest spännande bidragen kommer att få var sin bok. Ditt bidrag måste ha nått oss senast den 15 september.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Verkar som en fin bok, som jag egentligen skulle köpt till de yngre medlemmarna av människosläktet som finns bland mina bekanta. Men jag måste tyvärr erkänna att jag stödjer Christer Sturmark lika gärna som Sverigedemokraterna. Humanisternas idéer om religion gör, lika mycket som det ökar förståelsen för vetenskap, att förståelsen för människor minskar. Det är inskränkt och leder till elitism och segregation. Synd.

Dave, 23:48, 21 september 2010. Anmäl

Det är ju bra med sådant som visar en mer spännande sida av vetenskap för barn för att kompensera för den negativa stereotypen om att vetenskap är något som väldigt tråkiga personer gör och att fördjupa sig i sådant kan innebära en risk att utsättas för det. <br/>Lika viktigt som jag argumenterat många gånger är ju också att mer seriöst inte direkt göra undervisningen i matematik större men däremot mer effektiv där just en där reell. tråkighetsfaktor kan vara ett problem.

Hans Husman (Webbsida), 17:29, 14 september 2010. Anmäl

Efter lite research har jag hittat svar. Serien hette Astronauterna och gick på TV3 och vinnarens (Dag Svensson) facebook-sida säger att nån rymdresa det inte blivit än, men han väntar. :) <br/>Bara för TV3 att vara beredda att betala när Virgin Galactic är igång, nått annat har de inte råd med ens om de skulle sälja hela bolaget.

Facebookanvändare, 19:53, 13 september 2010. Anmäl

Undrar vad som hände med stackarna som vann en rymdresa i det däringa tv-programmet som handlade om att bli första svensken i rymden. Blev inte mycke av det kan jag tro...

Facebookanvändare, 19:28, 13 september 2010. Anmäl

Om man ska vara PETIG så ligger ISS ovanför Karmanlinjen, och är därför enligt gällande konvention i JYMDEN. <br/>Om man inte ska vara petig så kan man påpeka att ett S i ISS står för Space. Så han var iaf i en rymdstation.

Viktor, 20:29, 12 september 2010. Anmäl

Det känns som det här är mer din typ av artiklar Clas Svahn istället för att skriva okritiskt om BPs sätt att hantera oljekatastrofen i Mexikanska golfen. <br/>Vill du bättra på ditt rykte och kompensera för de lågvattensmärkta artiklarna du skrev när katastrofen var som värst, är mitt förslag att du följer dem under ett par års tid och skriver om vad de verkligen gör för att städa upp oljan - inte bara nöjer sig med att de dispergerat den vattnet så att den inte syns.

David, 15:12, 12 september 2010. Anmäl

Och varför ska man vara petig, Roger? Men om man nu ska vara petig så rör vi oss alla i rymden. Det är inte mindre rymden här på jorden än det är på månen.

Regor, 07:13, 12 september 2010. Anmäl

Ska man vara petig så var ju aldrig Fuglesang ute i rymden. <br/>ISS cirklade väl på ca. 300 km höjd och ditupp sträcker sig JONOSFÄREN. <br/>Men högt uppe var han i alla fall och Fuglesang är en riktigt trevlig prick. <br/>Rymdintresset i Sverige har ökat sedan Fuglesang gjorde sina resor upp till JONOSFÄREN

Roger, 00:50, 12 september 2010. Anmäl

Rymdstenar på närbesök

Solsystemet har vissa likheter med ett grustag där olika stora stenar far omkring i tomrummet och ställer till med mer eller mindre väntade krockar. Det är bara att kasta en blick på månen så förstår var och en vilken skada en sådan träff kan ställa till med.

Lyckligtvis har jorden, till skillnad mot månen, en atmosfär som gör att de flesta mindre stenarna brinner upp innan de träffar marken medan andra kan studsa iväg ut i rymden igen om de råkar träffa oss i en sådan vinkel.

Den 5 september upptäckte ett observatorium i Tucson, Arizona, två större rymdstenar som i dag (onsdagen den 8 september) kommer att passera relativt nära jorden. Ingen av dem var känd sedan tidigare och ingen av dem kommer att träffa oss.

De båda, som är så kallade asteroider, kommer att passera hitom månen, vilket är nära med solystemsmått mätt, uppger Nasa. Den större av dem, 2010 RX30, är mellan 10 och 22 meter stor, medan den mindre, 2010 RF12, är mellan 6 och 15 meter.

Medan RX30 susar förbi på 231.000 kilometers avstånd kommer RF12 att passera endast 77.000 kilometer från jorden.

Det går faktiskt att se de två närgångna besökarna om man har ett bra amatörteleskop. Ljusstyrkan kommer att ligga på måttliga 15 till 16 magnituden vilket gör dem osynliga för blotta ögat. Det mänskliga ögat kan se stjärnor, planeter och annat som är starkare än magnitud 6. Skalan går från 0 och uppåt där högre siffror betecknar allt svagare objekt, och riktigt starka får styrkor med ett minustecken före. Varje magnitudsiffra betecknar en ljusstyrka som är 2,5 gånger starkare än den förra så magnitud 5 är 2,5 gånger starkare än magnitud 6.

Medan vi människor alltså bara kan se föremål starkare än magnitud 6 så kan till exempel Hubbleteleskopet se föremål i rymden som har magnitud 28.

Nu är det alltså ingen risk att dessa stenar kommer att träffa jorden. Dessutom är de för små för att ställa till någon större skada, för att göra det behöver de vara minst 25 meter stora. Men betydligt mindre stenar har ställt till det tidigare. Bland annat den så kallade Peekskillmeteoriten som föll över östra USA den 9 oktober 1992. En del av den träffade en bil som fick sin baklucka förstörd men som sedan inbringade ägaren hyfsat med pengar då såväl bil som rymdsten vandrade runt på diverse utställningar.

Så stenar från rymden faller ned på jorden med viss regelbundenhet. Och till slut kommer det en som kan orsaka mycket stor skada. 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

För ca 10 år sedan såg man asteroiderna först EFTER att de passerat mellan jorden och månen, så utvecklingen går onekligen framåt. <br/>-fråga: Vad är skillnaden om en puder asteroid eller solid asteorid dundrar in i jorden? Jag antar 25 meter är definierat utifrån puder eller is objekt, eftersom de verkar vanligast? Eller 25 meter är beräknat utifrån t.ex. en kropp med solid järnferrit ?

Edo, 09:17, 9 september 2010. Anmäl

Alltid lika intressant att läsa Clas Svahns blogg. Fyllda med fakta kombinerat med sansade slutsatser.

Adam (Webbsida), 21:37, 8 september 2010. Anmäl