Raketer från när och fjärran

I väntan på nyårsraketerna kan det vara på sin plats att begrunda ett tidlöst talesätt: Vad som åker upp måste också komma ner. När det gäller nyårsfyrverkerier så är detta lätt att konstatera och när våra pojkar var små var jakten på pinnar efter raketerna en av nyårsdagens stora begivenheter. Pinnar kunde hittas på de mest spännande ställen. I buskar, på bilar och på hustak. De som låg på taken fick ligga kvar medan övriga plockades upp för att sedan sparas i väntan på nya användningsområden.

Men också betydligt större saker kan ramla ner till jorden. Något som Gällivare kommun uppmärksammat på sin hemsida under rubriken Sorteringsguide på bokstaven R som i Raketer. Här får kommuninvånarna lära sig att raketer som inte har använts ska lämnas tillbaka till återförsäljaren, de som fyrats av ska behandlas som brännbart avfall och lämnas till återvinningscentralen medan bemannade raketer ska lämnas tillbaka till Nasa.

Lite kul!

Nu är det inte alltid som man vet var en nedramlad raket kommer ifrån. Nasa är bara en av flera möjliga syndabockar. I min förra blogg nämnde jag hur en del av en satellit (inte bemannad) fallit ned i Omusatiregionen i Namibia. Ett litet runt metallklot som överlevt den annars förtärande atmosfären där det mesta av metallen förintas på satellitens väg ned mot Moder Jord.

Klotet vägde sex kilo och landade så att ingen människa skadades.

Att det faller delar av satellit från skyn är något vi får lära oss att leva med. En gång föll en stor del av en döende satellit mitt i en korsning på en gata i USA. En annan gång träffades ett fartyg. Och invånarna som bor i uppskjutningsriktningen från kosmodromen i Bajkonour i Kazakstan blev för några år sedan så trötta på alla delar av raketer som föll ned över deras ägor att Moskva fick skicka dit en av sina toppkosmonauter för att lugna dem.

Det gick inte.

Och, faktiskt, så sent som i fredags föll en del av en rysk kommunikationssatellit ned på ett hus i byn Vagaitsevo söder om Novosibirsk. Ägaren till huset hörde en kraschande ljud och tog sig upp på taket där ett gapande hål och ett 50 centimeter stort metallstycke avslöjade att något fallit från ovan. Myndigheterna lovar nu att ersätta husets ägare.

Huset låg på Kosmonatgatan.

Nyårsraketerna är mindre problematiska även om mången bonde nog önskar slippa dem på sina åkrar. Hittar ni en pinne så plocka upp den och lägg den i återvinningen. Hittar ni en bemannad så ring till Gällivare kommun.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vågad drakattack på himlen

http://youtu.be/kfge_Hu7DOM

Årets slut börjar närma sig och tecknen på himlen kan säkert skrämma upp en och annan. Åtminstone om man som invånarna i Birmingham i Alabama i USA fick se hur en rad monstruösa moln verkade klättra upp över horisonten i fredags, som om de vore på jakt efter oss arma människor. På lite håll såg de närmast ut som en rad vilda dinosaurier eller kanske förrymda drakar från någon fantasyrulle. Andra liknar dem vid tsunamier.

Några mera jordbundna förklaringar handlade om att det kunde röra sig om ett väderomslag som kunde föra med sig ösregn och översvämningar från Mexikanska golfen. En inte helt ogrundad rädsla eftersom Alabama drabbades hårt när orkanen ”Katrina” slog till i augusti 2005.

Nu blev det vare sig regn eller drakattack utan bara något vackert och hänförande att fästa blicken på. Och filmer från molnens framfart har sedan dess blivit välklickade på Youtube. Molnen var helt naturliga om än ovanliga och har till och med ett namn: Kelvin-Helmholtz-vågor.

Dessa moln uppstår när ett område med snabbt rörliga vindar rör sig över ett annat, långsammare och tjockare lager. Den undre delen av de snabba molnen bromsas in av det tjockare lagret vilket får deras överdel att rusa före och bilda de böjda topparna.

Egentligen samma mekanism, som får vågor att brytas så där snyggt och som lockar surfare att plocka fram brädorna. När en våg närmare sig grundare vatten bromsas den in. Men toppen på den vill rusa vidare och faller till sist i en snygg båge.

Namnet Kelvin-Helmholtz kommer från forskarna Lord Kelvin och Hermann von Helmholtz och faktum är att liknande effekter som dem som fick invånarna i Birmingham att plocka fram sina mobilkameror, också kan ses på planeterna Saturnus och Jupiters gasfyllda ytor. Här nedan kan ni se en bild från Saturnus tagen av Nasas Cassinisond den 9 oktober 2004.

Själv har jag sett dessa vågor bildas i kondensstrimmor efter flygplan som korsat en annars blå himmel. Vackert det också.

Och så har det störtat ett metallklot i Namibia vilket verkar förvåna lokalbefolkning och press. Men klotet är misstänkt likt de många klot som brukar vara en del av en satellit och som inte sällan överlever färden genom atmosfären när dessa störtar. The Namibian skriver om detta.

Himmel och jord, och våra grannar i rymden, har många spännande hemligheter att visa oss. Ha alltid mobilen till hands. Man vet aldrig när det blir dags för nästa föreställning. God Jul!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Möte med Nobelpristagare

I morse tog jag en frukostsmörgås med professor Brian Schmidt, en av årets Nobelpristagare i fysik. Mannen som förändrade vårt sätt att se på det universum som vi alla lever i.

Professor Schmidt är från Australien och egentligen hade han tänkt sig att bli meteorolog. Men eftersom den i dag 44 år gamle forskaren brinner för allt som har med vetenskap att göra så råkade det bli astronomi. Och det beslutet är han säkert nöjd med i dag. En medalj och ett diplom och så kronprinsessan Victoria till bordsdam har förgyllt den senaste tiden för honom.

– Det har varit några helt sanslösa veckor och jag väntar bara på att allt ska återgå till det normala, säger han när vi träffas på den australiska ambassadörens residens på Östermalm i Stockholm.

Och faktum är att han verkar tro att livet faktiskt kan bli normalt igen efter att ha fått Nobelpriset.

Brian Schmidt är en ödmjuk forskare. När han beskriver sin roll säger han att ”vetenskap, det handlar inte om sanningen utan om att testa saker”. Men provisoriska sanningar har han ingenting emot och just nu tyder det mesta på att universum har en kraft som verkar sätta fart på galaxerna och accelerera dem i allt snabbare takt när de rör sig bort från det som en gång var Big bang.

När han började leta var det meningen att han och hans kollegor skulle hitta det alla redan visste. Bevis för att universum expanderar men att galaxerna långsamt bromsas in och med tiden kanske sugs tillbaka till Big crunch.

Men istället visade sig universum fungera precis tvärt om. Galaxerna fick en skjuts av något där ute som gör att de rör sig allt snabbare bort från den stora smällen. Något fullständigt okänt som nu har fått namnet mörk energi.

Det är den upptäckten som har gett honom och kollegorna i Australien och USA det finaste av alla vetenskapliga pris.

När jag frågar honom om man ska se denna kraft, denna mörka energi,  som något som bara finns långt bortanför jorden eller om det är en del av rumtidsväven så svarar han att energin finns överallt.

– Det finns antagligen sådana partiklar i det här rummet vilket är för lite för att vi ska märka det. Längre ut, där gravitationen inte längre gör sig påmind på samma sätt, där tar dessa krafter över och får galaxerna att röra sig allt snabbare bort från oss.

Så vad är då skillnaden mellan mörk energi och antigravitation?

Jo, svarade professor Schmidt, den mörka energin är vad forskarna i dag tror orsakar antigravitation.

– Enligt Einsteins teorier kan gravitationen antingen knuffa på eller dra tillbaka. Den mörka energin är ett slags gravitation som knuffar på. Och den finns överallt, i det här rummet, i solsystemet och långt ute i kosmos. Men det finns inte mycket av det. Kanske en atom per kubikcentimeter.

Så kraften finns där men ingen har ännu kunnat hitta den. Brian Schmidt och hans kollegor har visserligen sett dess effekter men jakten på det slutliga beviset pågår för fullt även om ingen just nu verkar tro att det går att bevisa dessa partiklar genom direkta observationer.

– Tror jag att vi kommer att kunna säga varför det finns mörk energi under min livstid? Då anser jag det mera troligt att vi kommer att hitta liv på andra planeter, säger professor Schmidt.

När jag ber Brian Schmidt att skriva ned några tankar om universum så blir han närmast poetisk. På det blanka A4-arket skriver han hur universum till 95,5 procent består av sådant som vi inte kan se och att 73 procent av detta är sådant som får galaxerna att fara allt snabbare ut i kosmos. Bara 4,5 procent, är sådant som vi människor fram tills för några år sedan ansåg vara allt som var värt att veta.

”De frostiga atomerna atomerna, 4,5 procent av universum, lyser upp universums mörka hjärta”, skriver han. Människans värld. Resten är mörker och terra incognita.

Just nu verkar han nöjd. När jag undrar hur han ser på det faktum att vi för bara några år sedan inte hade en aning om att 95 procent av det kosmos vi lever i var totalt okänt för oss och ber honom reflektera över vad detta kan betyda för framtiden så säger Schmidt att han inte tror på några liknande genombrott igen.

– Just nu saknar vi inga stora pusselbitar, allt verkar fungera, säger han men påpekar samtidigt att det finns en del problem:

– Vi vet att gravitationen och kvantmekaniken inte fungerar så bra tillsammans, vi tror att den mörka energin kan vara en del av lösningen men det krävs en nästa generations Einstein för att lösa detta, någon betydligt smartare än jag i varje fall!

Oavsett vad professor Schmidt tror lär det dyka upp nya överraskningar. Och på mitt papper har han skrivit: ”Man ska inte döma universum i förväg. Det är en mycket märklig plats och det gör vad det vill.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

David Wilcock? Du måste skämta...

Anonym, 08:48, 13 december 2011. Anmäl

Och så lärde jag mig genast något nytt. Med lite eftertanke så finns det potentiallr exponentiellt divergenta system där man kan veta mycket om historiken. Biologisk fylogeni är ett utmärkt exempel, där artuppkomst förgrenar potentiellt exponentiellt men t.ex. jämförelse av genom kan visa den förväntade "nästade set" topologin och de stigar som har högst förväntningsvärde. Så det är bara exponentiellt divergenta system med vikning av fasrymden (dvs nya tillstånd blandas tvunget med gamla), så kallade kaotiska system, som alltid glömmer sin historia. Nu är kanske inte eviga inflationära multiversa kaotiska, men de kan ha uppenbara vikningar av fasrymden: bubbeluniversa lär kunna tunnla ur bubbeluniversa. (Med olika värden på mörk energi och/eller vakuumenergi.) Så det lär duga som minnesradering.

Torbjörn Larsson, OM, 05:28, 13 december 2011. Anmäl

Som teoretiske fysikern Sean Carroll anmärker: "The Laws Underlying The Physics of Everyday Life Are Completely Understood". Och nu gäller detsamma i kosmologin. Att sen mörk energi kanske inte är en märkligt utspädd vakuumenergi är en annan sak. Den nya inflationära standardkosmoligin är för övrigt spännande även för oss lekmän. 2003 visade man att universa är 0-energiobjekt, och alltså med oändlig framtid och rumsmässigt flata ute i denna "kosmologiska horisont". 2004 klarade så standardkosmologin, med mörk energi som viktig komponent, testen och bekräftade detta. Märkligt nog kan inflationära multiversa kanske också ha oändlig dåtid. Inflationsteoretikern Linde har visat möjligheten. Konsistent med det kom för några veckor ett papper som visade att Turok-Hawking tunnling ur "bubblor av ingenting" kanske inte kan förekomma. (Men omvändningen, bubblor av universa kan tunnla till ingenting. Oops! =D) Då verkar eviga inflationära multiversa vara vägen ut ur frågan hur en 0-energi ingenting bubbla relaterar till en 0-energi universum bubbla. Ingenting kan uppstå ur någonting, men någonting måste alltid ha funnits. [Tekniskt sett så har jag hört att problemet är att det är osannolikt att ett system alltid har funnits nära sin stationära punkt, alltid sett ut som sitt steady state. Men inflationärt antropiskt urval fixar ett högt förväntningsvärde ur en låg sannolikhet, som i så många andra fall. Och man kan, åtminstone i princip, aldrig testa historiken på ett exponentiellt divergent system som ett inflationärt multiversa. Systemet "glömmer" sin historia mycket snabbt. Återstår då endast att eliminera andra möjligheter.]

Torbjörn Larsson, OM, 04:34, 13 december 2011. Anmäl

Nästa generations Einstein: David Wilcock, som i somras utkom med "The Source Field Investigations". Kan inte nog rekommendera den Clas!

Henke, 22:12, 12 december 2011. Anmäl

Vinterhimlens budskap

Jag har alltid tyckt om den mörka årstiden men hatat det väder som den för med sig. För även om det faktiskt händer att molnen skingras för en stund så är det sällan som de riktigt kristallklara nätterna låter bjuda på sig. När de gör det så är belöningen stor och jag försöker ta mig ut för en stunds stjärntittande.

I dag hade det till exempel gått att se hur månen förmörkades under eftermiddagen men molnen ställde givetvis till det och själv såg jag aldrig ens en skymt av den allt mer mörknande månen. Men det fanns de som gjorde det, som Tomas Lundquist i Nacka som vid 17-tiden fångade den allt mer röda månen och ett passerande flygplan. Ni kan se dem på bilden ovan.

Men skam den som ger sig. Framåt kvällarna går det vid klart väder att se hur stjärnbilden Orion nu allt mer tar över den södra horisonten med stjärnan Sirius tindrande ned till vänster om sig. Vackrare syn finns inte. Jag kan stå och titta på Orion tills fötterna frusit fast i skorna om så skulle behövas.

Orion är en fulländad stjärnbild till skillnad från påhittade och svårspanade diton som Musca (flugan) och Fornax (ugnen). Eller Camelopardalis (giraffen) för den delen. Det finns många fler. Men timglasformade Orion som står där med fötterna ned genom den södra horisonten behöver ingen fundera över. Från hans sida hänger den för ögat suddiga Orionnebulosan som i ett teleskop visar sig vara en vacker samling med gas som lyses upp av de stjärnor som ligger i dess närhet.

En gång, innan det fanns teleskop som var starka nog, troddes det mesta som hade klumpat ihop sig utanför Vintergatan vara just gasnebulosor. Men med tiden kunde kikarna dela upp suddigheten i enstaka stjärnor och gasen skingrades till att bli avlägsna stjärnsystem, vintergator, eller stjärnhopar. Men inte Orionnebulosan, den består av just gas.

Orion har också sitt berömda bälte, de tre vise männen, som lite lutande på en perfekt rad utgör midjan på timglaset och som är så lätta att upptäcka. Samtliga tre ligger på mellan 800 och 1.340 ljusår från jorden men deras namn är lite kända till skillnad från Rigel, längst ned till höger i timglaset, och gasjätten Betelgeuse som är tjugo gånger större än vår egen sol och vars röda sken går att se trots att den ligger 427 ljusår från oss. Den hittar man längst upp till vänster.

Betelgeuse har faktiskt fläckar på sin yta på samma sätt som vår egen sol och dessa har kunnat ses till och med från teleskop placerade här nere på jorden.

Medan Orion sköter sitt så susar rymdsonden ”Voyager” 1 vidare ut mot randen av vårt eget solsystem. Uppsänd 1977, tillsammans med systerfarkosten ”Voyager” 2 har ettan nu nått 18 miljarder kilometer från solen och gått in i ett nytt område dit givetvis inget tidigare färdats. Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa beskriver det som ”en kosmisk skärseld” där mycket energirika partiklar från vår sol läcker ut från solsystemet och där det magnetiska fältet är mycket starkt.

”Voyager”-farkosterna fungerar fortfarande felfritt även om signalerna från dem numera är svaga. Målet ligger långt borta. Om 40.000 år passerar tvåan bara 1,7 ljusår från stjärnan Ross 248 medan ettan siktar mot stjärnbilden Ormbäraren.

Med sig ombord har de båda en uppsättning tolvtumsplattor med ljud, musik och bilder från vår jord. Kanske kommer någon nyfiken utomjording en gång att fånga in dessa farkoster från en fjärran jord och förvånat lyssna till allt detta. Säkert kommer de att undra: Vem var det egentligen som skickade ut dessa meddelanden och vad hände sedan med dem som gjorde det?

Den frågan kan vi ju själva fundera över innan det är för sent.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det har sina fördelar att bo så till att det är långt mellan gatlamporna och långt till närmaste större centralort. Orion är mitt sällskap om jag tar en kvällspromenad på vintern. Klara vinternätten är Vintergatan en kaskad av stjärnor tvärs över gården:).

Annika, 23:49, 10 december 2011. Anmäl

Jag brukar också fastna länge stjärntittande under kristallklara nätter, speciellt när jag befinner mig på platser med lite utsläpp, ljus och annat som stör i omgivningen. Det är nästan som att man glömt hur många stjärnor man faktiskt kan se med blotta ögat ibland.

CD, 22:38, 10 december 2011. Anmäl

Jag läste precis att Betelgeuse har en diameter som är 1180 ggr solens och sväljer därmed 1.6 miljarder solar i sin volym, men massan är just ca 20 solar. Så jätten är tunn som en slöja.Ha det gott.

Mikael, 21:29, 10 december 2011. Anmäl