Vackra Venus på G

I år bjuder Sveriges nationaldag på något mer än flaggviftningar och goda tankar om Svea rikes storhetstid. Också själva kosmos ställer upp i hyllningarna och skickar fram sin vackraste planetgranne för att under nästan sju timmar visa upp sig för oss jordbor.

Då passerar nämligen planeten Venus framför solskivan. Den så kallade Venuspassagen ger oss chansen att se den runda siluetten av Venus långsamt röra sig över den lysande solskivan. Något man absolut inte ska försöka följa utan att ha skyddat ögonen med svetsglas eller specialglasögon. Solbrillor hjälper inte.

Första gången den vetenskapliga världen kraftsamlade för att observera vackra Venus färd framför solskivan var den 6 juni 1761. Långt innan vi själva hade fått en nationaldag att fira. Sedan dess har den allt mer tappat sitt vetenskapliga värde för att istället bli en högtidsstund för amatörastronomer och vanliga nyfikna.

Nu har Venuspassagen en alldeles speciell egenhet. Den återkommer alltid i par med åtta år emellan. Sedan dröjer det drygt hundra år tills nästa gång. Och eftersom förra gången var den 8 juni 2004 så gäller det att spana den här gången. Nästa tillfälle blir den 11 december 2117 – och då syns den inte ens från Sverige noterar Per Ahlin i sin omistliga årsbok ”Astronomisk kalender 2012″.

Då, 2004, stod jag på taket till Lunds observatorium och spanade tillsammans med ett tjugotal andra intresserade. I Stockholm seglade molnen i vägen så jag befann mig på rätt plats. Det var en häftig känsla att se Venus glida fram över solens skiva och jag slogs särskilt av hur stor den svarta punkten egentligen var.

Bäst kunde man se skådespelet genom teleskop eller starka kikare som ledde det skarpa ljuset vidare ned på en vit skiva eller på en vägg. Bilderna här ovan och nedan knäppte jag av just en sådan reflekterad bild.

När nu Venus återkommer blir det ett tidigt morgonäventyr. Ska man se hela de nästan sju timmarnas passage måste man bo ovan polcirkeln. Där inleds Venuspassagen nämligen klockan 00.05, vilket kräver en midnattssol. Men också i södra Sverige, som här i Stockholm, går solen upp hyfsat tidigt denna dag och redan vid 03.30-tiden stiger dagens stjärna över horisonten. Först 06.54 är passagen över så även den som krånglar sig upp lite sent, kanske så sent som 06  :-), hinner kika.

Den som vill förbereda sig på detta ögonblick kan läsa Andrea Wulfs nyutkomna ”Jakten på Venus” (Leopard förlag) som handlar om också detta men även mycket annat, allt med kopplingar till Venus.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att projecera (inte reflektera) bilden av solen på en vit skärm bakom en kikare är en utmärkt metod. Man får dock vara försiktig då det gäller kikare med större objektiv!! Upp till 5 cm diameter skall vara OK. Okularet, i vilket allt ljus fokuseras, kan bli överhettat. Det är oftast gjort av flera linselement, "kittade" tillsammans med ett optiskt klart klister, t.ex Kanadabalsam. Om det blir för varmt släpper kittningen och okularet är förstört. Om Du har en stor kikare kan Du begränsa ljuset (och värmeutvecklingen) genom att fästa en pappskiva med ett hål på 5 - 6 cm i diameter framför front-linsen (objektivet"). Vad Du än gör, titta inte med osyddade ögon på Solen! Speciellt inte genom en kikare! Du kan bli blind för resten av livet på mindre än en sekund!

Carl, 04:38, 21 maj 2012. Anmäl

Jakten på en rymdskyttel

Under de senaste veckorna har Nasa flugit omkring med sina pensionerade rymdskyttlar till sina sista uppställningsplatser. ”Discovery” flögs till Smithsonian i Washington D. C., ”Endeavour” till Los Angeles och ”Enterprise” till New York. Alla prydligt fastsatta på ryggen av en specialanpassad Boeing 747. ”Atlantis” får stanna hemma på en utställningsplats nära Cape Canaveral.

Och varje flygning lockade tiotusentals människor som ville se en skymt av den säregna syn som ett Jumbojet med en rymdskyttel på ryggen utgör.

Själv minns jag uppståndelsen i juni 1983 då den enda av skyttlarna som aldrig fick flyga i rymden, ”Enterprise”, kom på besök i Storbritannien. ”Enterprise” hade varit på en flygutställning utanför Paris och skulle mellanlanda på Stansteadflygplatsen norr om London på sin väg hem till USA.

Själv var jag i London sedan några dagar för att jobba tillsammans med fotografen Stefan Svensson. Vi bodde på ett lopphotell som jag för länge sedan förträngt namnet på i ett av Londons enklare områden. Hotellet bjöd på två minnen. I det jättelika skåp som stod på rummet låg en smörgås som med all säkerhet hade kunnat döda ett mindre kompani om allt som rörde sig i den hade kunnat tas till vara. Och badrummet hade en lite udda version av avlopp där ett rör från badkaret ledde rakt ut ur väggen på tredje våningen för att sedan spruta avloppsvattnet rakt ned i trädgården.

Säkert bra för växtligheten.

Och så hade rummet en teve av minsta format med spretande antenner.

Någon gång på morgonkvisten visades ett nyhetsinslag om att ”Enterprise” var på väg till Stanstead. Det var den 5 juni, vår sista dag i London. Senare samma eftermiddag skulle bussen till Sverige rulla från Victoria Station.

Efter några raska överslag konstaterade jag att om jag bara gav mig iväg med det samma så skulle jag hinna till Stanstead, titta på skytteln och så tillbaka till London igen. I efterhand kan jag bara konstatera att det var tidsoptimisten i mig som stod för den beräkningen.

Sagt och gjort. Med Stefan kvar på rummet men utrustad med kameror, teleobjektiv och stativ kastade jag mig iväg norröver. Till en början gick allt bra. Men när den dubbeldäckade buss som jag och hundra andra trängdes på hade nått en punkt ett par kilometer från Stanstead blev det stopp. Fullständigt stopp. Framför oss stod en till synes oändlig kö av bilar och bussar, alla med samma mål som vi.

Ingen av dem skulle ha en chans att hinna fram.

Jag vet inte hur många som hade sökt sig ut till Stanstead den där dagen men skulle någon säga 50.000 så skulle jag inte ifrågasätta den uppgiften. Och nu satt vi där medan klockan gick.

Efter en stund insåg några av oss att vi skulle missa allt det roliga om vi inte gjorde slag i saken och bad chauffören att släppa av oss. Och så började vi gå. Vi borde ha sprungit.

Efter 100 meter såg vi jumbon med ”Enterprise” på ryggen gå in för landning i fjärran. Precis det vi hade kommit för att se och precis det vi nu höll på att missa. Från den plats där vi stod kunde vi bara se hur de två försvann under trädtopparna där landningsbanan av allt att döma måste ligga. Att försöka ta ett kort var knappt lönt. (Jag gjorde det i alla fall).

Med dystert sinne fortsatte vi långsamt vägen framåt väl medvetna om att vi hade åkt långt men inte långt nog och att vi aldrig mer skulle få vara med om något liknande.

Då inträffar undret! Plötsligt ser vi hur det stora planet och rymdskytteln åter stiger mot skyn! Landningen verkar ha misslyckats och hela ekipaget klättrar åter mot himlen! Chansen finns fortfarande och med en alldeles för välpackad kameraväska och ett förbenat stativ (varför!) börjar jag och mina olycksbröder att springa på vägen framåt.

Vi springer och springer och springer. Till slut tar orken slut och vi inser att vi aldrig kommer att hinna eller orka.

Då inträffar under nummer två. Till höger om oss hör vi ett dån och över trädtopparna dyker en fantastisk syn upp. Jumbojeten med rymdfärjan på ryggen! På väg rakt emot oss.

Från att ha varit hoplösa losers står vi nu på första parkett.

Jag lyckas få fram kameran och trycker på rätt teleobjektiv och hinner knäppa en serie bilder. En av dem kan ni se här ovan.

Nöjda fortsätter vi vandringen mot flygplatsen och kan sedan gå fram och titta på den mäktiga rymdfärjan där den sitter som en nyfödd pandaungen på ryggen på sin mamma. Det var en mäktig syn och jag tog säkert en hel rulle film på det svartvita paret innan jag kastade en blick på klockan bara för att upptäcka att det fanns en buss att passa rätt många mil längre söderut.

Och om det var svårt att ta sig till Stanstead så skulle det snart visa sig ännu svårare att ta sig därifrån. Visst, det gick bussar, men köerna var löjligt långa om det över huvud taget gick att urskilja en kö från den myllrande massan av armbågar. Jag ställde mig i en bara för att inse att jag aldrig skulle hinna fram innan min buss till Sverige hade gått.

En stund ställde jag mig på en kulle mitt i folkmassan, svettig med kameraelände och stativdito i händerna. Över mig en ödslig himmel. Runt mig ett hav av människor. Jag insåg att här kunde jag nog bli stående. Länge. Skulle jag börja gå? Någon annan variant fanns knappast.

Efter tio minuters vandring stack jag upp tummen och lyckades faktiskt få lift med en kille på motorcykel. Nu skulle han bara ut till stora vägen men det var ju alltid något. Hoppet levde och livet kändes något mindre hopplöst.

Nu visade sig stora vägen vara synonymt med en motorväg där ingen stannade. Stod en stund och såg bilar virvla förbi. Men makterna hade ännu inte givit upp hoppet om mig. En mycket liten och mycket långsamtkörande bil bromsade in vid vägkanten. Jag skulle tro att bilens förare knappast märkte någon skillnad på när bilen stod still och när den hade nåt sin toppfart. För honom var det ingen stor sak att stanna till en stund.

Jag tackade och satte mig i fram. Berättade att jag hade bråttom (vilket inte imponerade) och att jag ville bli körd till närmaste pendeltågsstation. Om möjligt. Det var det.

När vi kom fram efter vad som inte bara verkade vara en evighet utan med all säkerhet också var det rusade jag som en galning ned i tunneln som ledde vidare till spåret. Slängde till kassörskan en hög pengar och slängde mig själv på ett tåg som precis skulle gå.

Äntligen ett fordon som faktiskt rörde sig hyfsat snabbt och dessutom hade en klar slutstation!

Men säg den glädje som varar. Resan in mot London är för länge sedan suddad till förmån för viktigare minnen men det som hände någonstans ett par tre stationer innan jag skulle gå av, den minnesenheten är för evigt aktiverad. Exakt var, det minns jag inte, men när dörrarna slogs upp till en av de mera centrala stationerna ropade plötsligt en raspig röst att här skulle vi bli stående ett slag eftersom en vagn hade gått sönder.

Sönder.

Ett slag.

Inga bra ord och en sällsynt dålig kombination.

Efter någon minut, som kändes om en timma, dök en man med verktygsväska upp. Mannen gick in i min vagn och öppnade en panel som han sedan började bearbeta med en rad instrument och verktyg. Antagligen var mannen inte tappad bakom just denna vagn för efter tio minuter lämnade han den med ett väl uträttat arbete bakom sig.

Tåget rullade igång och jag kunde gå av några minuter senare.

Då var det bara en sak som gällde. Att springa. Och jag sprang. Det förbenade stativet, som jag aldrig behövt använda, fungerade som ett vapen mot långsamtgående fotgängare.

När jag genomblöt av svett rundade hörnet på busstationen väntade jag mig att se en tom plats där vår buss skulle ha stått. Men där stod den! Egentligen var tiden ute, klockan hade slagit tolv och alla övertidsminuter var passerade sedan länge. Men bussen stod kvar!

När jag kom ombord satt alla där. Också Stefan. Han berättade glatt att bussen var försenad och inte skulle gå än på en halvtimma. Men det var ju ändå bra att jag var ute i tid.

Det var det. Och hem kom vi. Och rymdfärjan flög så vackert där över träden på Stansteads flygplats och jag är så himla glad att jag faktiskt fick se den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Det är inte säkert att det någonsin går, att resa snabbare än ljuset. Nyfödda pandaungar är för övrigt helvita, inte svartvita som dom vuxna. Fast dom ser man förstås väldigt sällan, eftersom dom är så små.

Lena Synnerholm (Webbsida), 15:43, 30 april 2012. Anmäl

Stort tack Clas Svahn för en annorlunda och humoristisk berättelse om (då unga) journalisten problem för att få den bilden som vi ser i dagens dn.se

Kari M Kuurne, 23:56, 28 april 2012. Anmäl

Stort tack Clas Svahn för en annorlunda och humoristisk berättelse om (då unga) journalistens problem att få den scoop, som det säkert blev i sommaren 1983. Och efter mycket om och men, Clas lyckades att få den bilden som publicerades. Ännu en gång till, tack Clas för Din text och bilden.

Anonym, 23:50, 28 april 2012. Anmäl

NÄR kommer vi upp i de hastigheter,såm det lönar sig att satsa på rymdtrafik. Om man tittar på bara vår Vintergata,så för att komma till andra sidan.Då räcker det inte med ens ljusets hastighet för komma i någorlunda tid till andra sidan. MvH. Ovanstående.

nils-göran spjuth (Webbsida), 19:37, 28 april 2012. Anmäl

Fint berättad upplevelse.

Donk, 19:04, 28 april 2012. Anmäl

Skön historia.

David, 18:52, 28 april 2012. Anmäl

Filmade ufon

Den som vill se ett ufo behöver inte längre ge sig ut på en blåsig kulle under en mörk vinternatt, iklädd termobrallor och hemstickad mössa. Istället räcker det alldeles utmärkt med att placera sig framför datorn och klicka sig fram till Youtube. Där vimlar det numera av så många ufoklipp varje vecka att det inte längre är möjligt att försöka hålla ordning på dem alla.

Skulle man ta Youtube som rättesnöre så är det ingen tvekan om att vi har besök av utomjordiska varelser. Och det var och varannan dag.

Nu ska man nog trots allt inte göra det.

Erfarenheten säger att de ufogrupper som ägnade sig åt ”spaning”, eller som britterna kallade det, Skywatch, mest lyckades observera en och annan konstig ljuspunkt. Fotograferade på stora avstånd blåstes sedan bilderna upp till något som såg rätt underligt ut. I vilket fall var observationerna av riktigt underliga fenomen mycket ovanliga och knappast något som förändrade vår världsbild.

I dag strömmar det alltså in bilder och filmer. En av de senaste togs från ett flygplan över Sydkoreas huvudstad Seoul den 7 april i år. Åtminstone är det de uppgifterna som signaturen ”crazybreakingnews” lade ut tillsammans med filmen samma datum. Mer får vi inte veta.

På filmen syns hur ett ljust föremål kommer inflygande från höger och mot centrum av bilden innan det ger sig av uppåt och försvinner i bildens överkant. En upphetsad röst hörs ropa något redan efter en kort stund.

Märkligt nog verkar filmaren inte särskilt intresserad av föremålet. När det försvinner uppåt gör han eller hon inte det minsta försök att följa det med kameran. Varför kan man ju fråga sig. Om jag hade sett ett okänt objekt komma flygande in i bilden på det sättet för att några sekunder senare sticka iväg uppåt så hade jag reflexmässigt höjt kameran och försökt följa det.

Men icke här.

Jag minns hur jag under en flygning till Italien i mitten av 1970-talet fick syn på ett lysande objekt som rörde sig bland stjärnorna utanför kabinen. Efter en stund gjorde det en sväng runt en av stjärnorna för att sedan accelerera uppåt. Jag vräkte mig mot rutan och kikade uppåt för att följa det så länge jag kunde. Och det tycker jag nog att filmaren över Seoul hade nog så goda skäl att göra han också.

Istället tyder beteendet på att den som filmade aldrig såg objektet. Rösterna är ditlagda senare liksom det lilla ufot. Säkra kan vi inte vara men sådana är också Youtubes spelregler. Mycket lite information läggs ut och vi är helt i händerna på den som har publicerat klippet. Här finns oanade möjligheter för dne som gillar att luras.

Jag letade runt lite på sydkoreanska hemsidor men utan att hitta filmen. Men det är givetvis inte säkert att det är där den hamnar när den första gången publiceras. Den kan givetvis lika gärna ha lagts ut på en blogg. I vilket fall är det ungefär lika lönande att leta äkta ufon på Youtube som att spana efter dem från en isande kulle.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

I kväll Ons 18 April kl 23.02 såg jag tre ljuspunkter ,stora som tennisbollar komma flygande snabbt och ljudlöst över Solnas natthimmel. Vi har flygrutter över Solna men ljuskloten flög ej i dessa. Så fort jag såg dom komma öppnade jag fönstret för att höra evt ljud men inget hördes . De var konstanta i sitt ljus dvs inget blinkade, De flög i formation,en längst fram och de andra två bakom på varsinsida,hastigheten var snabb. De flög snabbt och kloten var så att säga konstanta utan blinkningar och de flög i formation,en längst fram och de andra två på varsin sida.

Ulrika, 23:57, 18 april 2012. Anmäl

Det märkliga är väl egentligen att samtidigt som media (kvällstidningarna) tycks se ufointresserade som ett gäng strålisar så fortsätter man att på bästa plats pytsa ut mer eller mindre tokiga "ufofilmer". Därefter dröjer det inte länge efter varje publicering innan någon kolumnist i samma tidningar dyker upp och hånar de ufotroende, fast det faktiskt är populärpressen själva som driver ufokampanjer och inte de "troende"!

Götrik, 17:15, 14 april 2012. Anmäl