Kunskap och okunskap

Så börjar det här arbetspasset ta slut och på måndag åker jag till England och Wales för att hämta hem 280 lådor med spännande material om ufo, parapsykologi, märkliga händelser, väderfenomen, cirklar i sädesfälten och allt som man kan tänka sig att stoppa in under etiktten ”Det okända”.

När allt är forslat till en adress i London kommer en lastbil och kör det hela till Arkivet för UFO-forskning i Norrköping där det ska katalogiseras och till en stor del skannas in. Om tre veckor blir det dags för mina kollegor på AFU att börja bära.

Innan jag lämnar den här bloggen för en tid så finns det anledning att ta upp ytterligare två böcker som jag läst under våren. Två mycket olika böcker.

Åke Persson och Thomas Oldrup

101 historiska myter

Historiska Media 2010

Den här boken kom för ett par år sedan men har fortsatt sitt liv i några nya och välförtjänta upplagor. Och själv måste jag erkänna att när jag äntligen fick tid att läsa den så kunde jag inte sluta. Kanske för att jag är en vetnörd.

För ”101 historiska myter” är en underbart uppslukande sidvändare där många av våra vanligaste historiska ”kunskaper” ställs på ända. Som att Einstein hade dåliga betyg i skolan vilket förklarades av ett i Sverige välkänt grepp, nämligen att ständigt ändra betygssystemet. I Einsteins fall blev en etta plötsligt en sexa, vilket för det otränade ögat kan tolkas som en genomklappning. Men här handlade det om byråkrati och sexan var också det ett toppbetyg.

En del av de kunskaper som rättas till känner nog de flesta till trots allt. Få går väl i dag omkring och tror att det var Columbus som upptäckte Amerika, att vikingarna hade horn på sina hjälmar eller att Isaac Newton kom på gravitationslagen när han fick ett äpple i huvudet.

Annat kan vara bra att äntligen få veta, som att konstnären Vincent van Gogh inte alls skar av sig örat utan bara ena örsnibben och att Colosseum i Rom skulle ha fått sitt namn för att arenan var så fruktansvärt stor. Namnet ska ha tillkommit först tusen år efter det att Colosseum byggdes.

Det är alltså en roande och allmänbildande bok som de båda författarna fått ihop. En bok med korta och kärnfulla kapitel som tyvärr är kemiskt fri från källhänvisningar

Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist

En resa i min själ

Ica Bokförlag 2012

Benny Rosenqvist påstår sig stå i kontakt med andra sidan och att ha levt en lång rad tidigare liv. Om dessa berättar han i sin nya bok. Han berättar också vilka liv som hans medförfattare, Ingrid Carlqvist, ska ha levt och hur de båda då träffats. Något som Rosenqvist säger är helt naturligt. Det finns en plan som gör att vi alla med jämna mellanrum träffar samma människor, eller rättare sagt samma själar, men i olika gestalter. Detta för att vi ska samla kunskap och lärdom.

Tanken är givetvis sympatisk och väljer man att tro på Rosenqvist och delar hans syn på reinkarnation och livet efter detta så ger boken ytterligare stöd för den inställningen. Om man som jag är en kritisk, men sympatisk, granskare av sådana påståenden så ställer sig saken i ett något annorlunda läge.

Rosenqvist har en del bra att säga också. Om man bortser från att han sprider vidare gamla felaktigheter som att det inte var länge sedan människor trodde att jorden var platt och att humlan egentligen inte kan flyga så för han fram en del positiva tankar om att vi ska vara oss själva och att vi ska sluta vara trygghetsnarkomaner.

Men mitt i allt det andra hjälper detta inte. Det blir för fantastiskt och för yvigt. Som när Rosenqvist påstår att USA:s president Barack Obama nog kan han varit Napoleon i ett tidigare liv eller att Adolf Hitler nog inte har återvänt till jorden igen

Ibland känns det som att Rosenqvist vet lite väl mycket.

När Rosenqvist på slutet börjar dra in utomjordiska varelser från en vackert grön planet i stjärnhopen Plejaderna känns det som att han tar åtminstone ett steg för långt ut på grenen. Men detta lyckas han toppa med slutkapitlet som handlar om 2012, ett år av ”uppgradering”. Här får vi veta att naturkatastrofer i form av tsunamier och terrordåd i form av 11 september-attackerna har genomförts för att vi ska ”skakas om”. Allt detta elände är en plan från någon, gud vet vem, för att ändra vårt sätt att tänka.

Det måste bli riktigt dåligt innan det kan bli bättre, menar Rosenqvist. Som uppenbarligen har missat några historielektioner trots sina tidigare liv. För dåligt och eländigt har det varit så många gånger i mänsklighetens historia att vår tid på intet sätt skiljer sig från sina föregångare.

Nej, någon uppgradering står vi inte inför. Och ska det bli bättre för vi nog klara av den saken på egen hand. Utan några gudomliga planer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lömska planer och luriga planeter

Det finns en hel del roligt att läsa just nu och under sommaren kommer jag att med jämna mellanrum återkomma till några av de böcker som hamnat under min egen näsa. I dag blir det en barnbok och en bok för de som intresserar sig för andra världskriget. Och så en Jules Verne-bok från 1870 som håller ännu i dag samt en memoarbok från tevelegendaren Bo Holmström som inte håller måttet när han berättar om rymden.

Christer Fuglesang

Sifferplaneten

Fri Tanke 2012

Den svenske astronauten Christer Fuglesang har nu skrivit lika många barnböcker som de gånger han varit i rymden. Också denna gång med hjälp av Johan Egerkrans finfina och färgfulla teckningar. Hans andra bok rymmer samma personer som den första och här får läsaren alltså åter möta barnen Markus och Mariana och deras Einsteinliknande farbror Albert i Johan Egerkrans fina teckningar.

I ”Sifferplanet” far trion till Jupiters måne Europa där farbror Albert misstänker att det kan finnas liv. Efter vissa problem med en laser som Albert har konstruerat för att leta efter livstecken under månens tjocka is startar rymdskeppet Månlisa mot Sifferplaneten.

Där utspelar sig ett lagom spännande och inte särskilt oroande äventyr som de mindre barnen säkert kan tycka om. Men Christer Fuglesang vore ju inte den bildningsivrare som han är om målet med boken skulle stanna vid det. Nej, i fokus står siffrorna och med jämna mellanrum försöker han lära sina läsare eller lyssnare att räkna, eller kanske snarare att tycka att matte kan vara spännande.

Nu är ju frågan hur den saken egentligen fungerar i en sagobok som denna och vilken målgruppen i så fall skulle vara. Men visst, en och annan blivande civilingenjör lär väl ligga där och lyssna när mamma eller pappa läser högt.

Michael Kerrigan

Andra världskriget: Hemliga krigsplaner som aldrig blev av

Fischer & Co 2012

Michael Kerrigan kittlar vår fantasi när han samlar ett stort antal krigsplaner som aldrig blev av i sin intressanta bok. Det handlar om planer som av olika anledningar aldrig sattes i verket under andra världskriget. Det betyder inte att planerna inte hade med kriget att göra, det hade de i allra högsta grad. De visar hur gärna de båda sidorna ville hitta det avgörande vapnet, den plan som skulle vända krigslyckan, den metod som skulle överraska fienden och till slut leda till seger.

Vägen dit kunde inte sällan ta sig bisarra uttryck. Bland annat hade britterna planer på att sprida mjältbrandsbakterier från luften vilket utan tvekan skulle ha dödat tiotusentals tyska soldater och civila men samtidigt gjort de områden som bombades obeboeliga i långa tider.

Men det fanns än knepigare idéer. En var Projekt Habbakuk, som syftade till att tillverka ett hangarfartyg av is eller Aktion 24, en tysk plan i krigets slutskede där man tänkte skicka självmordspiloter mot Röda armén, flygande i plan fullastade med sprängämnen för att förstöra broar och vägar.

Det fanns också planer på att mörda Stalin. Ett tyskt par flögs faktiskt in i Sovjet tillsammans med en motorcykel för att sedan sätta fart mot Moskva där de skulle mörda den sovjetiske ledaren. Planen, som gick under kodnamnet Operation Zeppelin, gick om intet när den tyske mannen råkade säga att han och hans fru hade kört hela natten då de stoppades vid en kontroll. Soldaten, som visste att det hade renat längre söderut och såg att paret var torrt, fattade misstanke och de två greps.

Det är alltså en spännande och roande bok, fylld av bilder och dokument som ger en känsla av äkthet. För det kan faktiskt behövas när historierna ibland blir riktigt fantastiska. Fast det var väl just därför som de aldrig kom att genomföras.

Jules Verne

En världsomsegling under havet

Norstedts 2012

Skulle denna klassiker från 1870 fortfarande kunna fånga mitt intresse? Det var frågan när jag efter 35 år bestämde mig för att läsa om boken som nu finns i Roland Adlerberths översättning från 1981. Vilket är bra, Adlerberth var kunnig och noggrann och jag glömmer aldrig när jag efter hans död träffade en av döttrarna som berättade hur hon varit säker på att pappan kunde se med ena örat. För varje gång hon ville visa någon vacker teckning så svarade Roland att den var riktigt fin, men utan att vända huvudet från sin skrivmaskin där han flitigt producerade texter och översättningar.

Och Jules Verne är ännu i dag bra läsning. Det gör inget att tekniken sprungit vidare sedan 1870-talet för den fantasirike författaren hade grepp om sin tids kunskap och extrapolerade den till ett stadigt skal kring vilket en historia kunde vävas.

Det finns några misstag som vi i dag lätt kan se.

Jules Vernes lyckas till exempel demonisera kaskelotvalarna och göra dem till blodtörstiga monster som i flock jagar de oskyldiga sydkaparna som angrips med bett och hugg. Något som knappast har ägt rum. Däremot är kaskeloterna kända för sina kamper med jättebläckfiskar som lämnat spår efter sig i form av enorma sugkoppsavtryck på valarnas kroppar.

Också när det gäller Sydpolen fick Jules Vernes bjuda läsarna på mera fantasi än fakta. Här låter han kapten Nemo och hans Nautilus gå upp genom isen för att bestiga polen och därmed bli den första levande människa att sätta sin fot på den vita kontinenten. Men Sydpolens is vilar på berg och det skulle dröja till 1911 innan den första människan i form av norrmannen Roald Amundsen tog sig fram dit; och då över isen.

Detta sagt så är boken fortfarande ett stycke bra läsning och jag kunde ibland inte slita mig från professor Aronnax, hans betjänt Conseil och den robuste valfångaren Ned Lands äventyr som kapten Nemos fångar när de månad efter månad korsar världshaven och blir vittnen till deras underverk. Kapten Nemo, som hatiskt vänt samhället ryggen, visar professor Arronax havets djupaste djup, skogar som aldrig sett himlen och det legendomspunna Atalnatis som ligger där på botten av Atlanten.

Egentligen händer det inte så där fasanfullt mycket men själva Nautilus, denna enorma ubåt som inte bara inrymmer en mystisk besättning och dess ännu mera svårfångade kapten, är fylld av konst, litteratur och kunskap och här lever alla av det som havet kan ge. Det är en värld som Jules Verne själv säkert hade kunnat tänka sig att leva i.

I sitt mycket läsvärda och välskrivna förord fångar Lena Andersson själva själen i det som gör Jules Verne läsvärd också i dag. En författares skicklighet som med sina ord kan låta läsaren tro att det han skriver faktiskt skulle kunna vara sant: ”Man godtar fantasterierna som rimligheter, det omöjliga framstår som en tillfällig begränsning, en station på vägen mot framtiden”.

Så är det. Och framtiden, den är vi fortfarande på väg mot.

Bo Holmström

Lägg ut!

Natur och Kultur 2012

Veteranreportern Bo Holmström blev berömd för sina enträgna försök att få studion i tevehuset att trycka på sändningsknappen sedan en bomb exploderat på tyska ambassaden i Stockholm, i samband med ett gisslandrama den 24 april 1975. Om detta handlar ett kapitel. Nu gjorde Bo Holmström en hel del annat under sitt yrkesverksamma liv vilket han beskriver i denna memoarbok. En bok som är sällsynt illa redigerad och där man faktiskt inte ens får veta vilket år och datum som det ovannämnda inträffade.

Själv läste jag kapitlet ”Det mest märkvärdiga – månen” med särskilt intresse. För Bo Holmström var en av de svenska journalister som bevakade Apollo-programmet och USA:s långa resa mot månen. Men Holmström och hans frånvarande redaktör lyckas inte få till det. Här påstås i en tillbakablick att hunden Lajka lyckades ta sig levande tillbaka till jorden: ”Hon överlevde, tack och lov”, skriver Holmström. I själva verket är det sedan många år känt att Lajka dog bara timmar efter uppskjutningen. Och att hon skulle ha överlevt återinträdet i jordatmosfären, det har aldrig någon trott.

Sedan påstår Holmström att Apollo-programmet drabbats av en katastrof då en raket skulle ha exploderat, något som aldrig inträffat. Däremot dog de tre astronauterna Virgil Grissom, Roger Chaffee och Ed White i en brand under en övning inför Apollo 1 i januari 1967. Han påstår också att allt ”gick som på räls” när Apollo 11 landade på månen vilket är en fullständig felbeskrivning av den historiska landningen 1969. I själva verket var det nära att allt gick fullständigt åt skogen.

Bo Holmström verkar inte ha fört några anteckningar eller läst på i efterhand vilket gör att detta kapitel i hans memoarbok är opålitligt och därmed ointressant. Man undrar på vilken grund resten av boken vilar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Massdöd och jordoro

Sedan februari har 877 delfiner och 1.200 pelikaner hittats döda längs stränderna i Peru och vips kommer spekulationer om allehanda märkliga förklaringar igång. Massdöd av djur är inte ovanligt utan tvärtom något som inträffar med en klockas regelbundenhet. Förr om åren väckte de knappast något större intresse men sedan internets intågande i våra liv sprids uppgifterna med ljusets hastighet vilket skapar intrycket av att något ondskefullt är på väg att hända med vår jord.

Den som söker sig bakåt i olika artiklar hittar 1.200 döda pingviner i Chile i mars 2009 och 12.000 antiloper döda i Kazakstan i maj 2010. Och så vidare.

Faktum är att det alltid har dött stora mängder av vissa arter vid enskilda tillfällen. Många av fallen har fått sina förklaringar sedan olika myndigheter undersökt de döda djuren. Det har rört sig om sjukdomar, variationer i havstemperaturen eller att fåglar skrämts och i flock flugit in i föremål på marken.

Det intressanta är att vissa tar detta som ett tecken på att vår jord står inför stora omvälvningar och kanske till och med är på väg in i en ny tid. Jag får ofta mejl från oroade läsare som också tycker sig se en ökning av antalet vulkanutbrott och jordbävningar. Något som inte är sant. Den som tar en titt på US Geological Surveys hemsida och läser bakåt i tiden, eller köper en bok om geologi för den delen, kan konstatera att antalet geologiska fenomen inte är större i dag än tidigare.

Vår jord är en planet i rörelse och kommer så att vara i långeliga tider. Den kommer också att bjuda på massdöd bland djur på samma sätt som den med viss mellanrum drabbar oss människor med sjukdomar som är svåra att få bukt med.

Det är så vår planet fungerar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0