Himmelsk gloria

Jag var nog den ende på planet från Bryssel som fick nackspärr redan en halvtimma efter start i dag. För det var ungefär då som jag upptäckte hur det flög omkring en gloria till vänster om vårt flygplan. Och sedan flög den snällt intill oss i säkert två timmar medan jag tog ett antal bilder.

Fenomenet kallas alltså gloria och är välkänt men inte så ofta sett, eller snarare uppfattat, eftersom det är så ljussvagt. Man får anstränga både ögon och kamera för att få till en bild. Men i dag var glorian efterhängsen och syntes hyfsat tydligt till vänster om vårt plan medan solen stod på rakt motsatt sida, vilket liksom är själva förutsättningen för att fenomenet ska dyka upp.

En gloria uppstår på samma sätt som en regnbåge men med skillnaden att här finns ingen markyta i vägen så det som bara blir en båge på jorden blir en hel cirkel när man befinner sig i luften. Och liksom regnbågen kan den bli dubbel, som den jag såg i dag.

Själva bildandet äger rum när solljuset bryts i iskristaller på himlen och ljuset som brutet genom ett antal prismor, gitter, kastas tillbaka mot våra ögon när vi står där med solen i ryggen. Eller sitter, som ju var fallet i flygplanet i dag.

Själv kastade jag ifrån mig maten och slet upp förvaringsboxen över skallen där kameran låg i en tygkasse. Och sedan var det bara att börja ta bilder. Det fanns ju inget Bäst före-datum på fenomenet så det kunde i princip försvinna bara jag blinkade till. Men så länge det fanns moln som bakgrund gick det också att se glorian.När det blev klar sikt ned till marken så försvann den i tomma intet. Då fanns det helt enkelt inga iskristaller för solen att lysa på.

Jag tror nog att de flesta andra ombord mest undrade vad jag höll på med eftersom det bara fanns en massa moln utanför kabinfönstret och inte mycket annat att se. Mil efter mil. Så de struntade säkert i själva fenomenet. Det var i alla fall ingen annan som verkade bry sig.

Under större delen av resan syntes den dubbla cirkeln i sina vackra färger men när planet började gå ned genom molnen, och avståndet till den minskade, syntes också planets skugga kastas mot molnen och i samma riktning som färgcirkeln; glorian.

Under några sekunder syntes de båda förenade som om de hörde samman där ute mellan moln och plan.

Bilden ovan har jag förstärkt i photoshop, inga stora konstigheter. Färger och allt annat stämmer men styrkan i ringlystret har blivit accentuerad. För mig var det en häftig upplevelse som jag gärna skulle vilja se i gen. Men då räcker det med trettio minuter istället för två timmar. På så vis kanske jag slipper att få nackspärr.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Men det jag ser på bilden ser mer ut som en ljus som bildas av att lite mer ljus reflekteras från punkten rakt motsatt ljuskällan. Man ser samma fenomen just runt skuggan om man t.ex. flyger ballong och har skuggan på ett fält eller en skog. Funkar även när "bakgrunden" är torr och borde alltså inte bero på brytning/reflektion i vattendroppar. Dock svårt att få syn på om det är väldigt ljust - alltså lättare att upptäcka nära gryning och skymning. En regnring har ju samma vinkeldiameter som en regnbåge. Har sett det också från flygplan flera gånger, men så är jag en sån som har nackspärr efter varje flygning.

Poa, 19:48, 15 mars 2013. Anmäl

Häftigt! Ska hålla ögonen öppna för detta fenomen nästa gång som jag flyger vinkelrätt mot solnedgången eller soluppgången. Måste komma ihåg att tänka på möjligheten att se en gloria när jag bokar sittplats så att jag kommer på rätt sida av planet.

Kurran, 21:32, 21 februari 2013. Anmäl

Jag såg det i höstas och tyckte det var jättecoolt. Diskuterade saken med min granne som trodde att det var en spegling från planet, men nu när jag tänker på det så är det ju klart att det är en regnbåge (eller kanske snarare regnring). Tack för klargörande i alla fall!

CIssi, 12:31, 21 februari 2013. Anmäl

Jag kan rekommendera denna site, som ingående förklarar bakgrunden till många atmosfäroptiska fenomen, däribland glorian: http://www.atoptics.co.uk/droplets/gloab.htm. Mycket intressant!

Ingemar Petermann, 11:09, 21 februari 2013. Anmäl

Jag ställer mig lite tvivlande till att det är iskristaller som ger upphov till fenomenet. Har själv sett detta mitt i sommaren och varför är ringen centrerad runt skuggan av planet? Är det inte snarare något med planet som bryter ljuset?

Undrande, 10:39, 21 februari 2013. Anmäl

Har själv sett detta ett flertal gånger så det är nog inte så ovanligt. Dock verkar inte många passagerare titta ut så ofta.

Observant, 10:27, 21 februari 2013. Anmäl

Verkligen påpassligt! Hade jag själv sett samma fenomen hade svurit över att jag inte hade min kamera inom räckhåll! Jag spanar gärna genom kabinfönstret i motsats till de flesta, man kan ju kallas nörd som visar intresse för moln o.d. Nu är jag en gammal gubbe och det blir kbnappas mer flygande. Tack för det fina fotot och kommentaren som är lärorik även för en som gillar naturens fenomen. Bästa hälsningar! Göran

Göran Andersson, 10:14, 21 februari 2013. Anmäl

I väntan på kometen

I helgen ringde en trevlig dam från Söder i Stockholm och undrade var alla stjärnorna hade tagit vägen. Hon kunde inte se dem längre. Orion, Stora och Lilla Karlavagnen och en del annat verkade hon känna till så det var inget fel på hennes astronomikunskaper, även om de nog får betecknas som ”light”.

Men nu var dessa himmelska vägvisare borta. Visst, en ljusstark stjärna kunde hon se, men det var också allt. Och den ”stjärnan” var planeten Jupiter kunde jag upplysa henne om.

Så vad hade då hänt med alla de andra himmelska fyrbåkarna?

Rätt svar är nog att vintrarna i Sverige, i alla fall här nere under midjan på vårt avlånga land, är rätt dystra. Moln och dis stänger ofta ute sikten mot kosmos. Så stjärnorna finns där, men bakom molnen.

Att våra vintrar bjuder på så få fina nätter är dystert och det är bara att hoppas att årets stora komethändelse också kan ge oss nordbor en möjlighet att njuta. Komet Ison som upptäcktes av två ryska amatörastronomer i september, kan (KAN), bli ett av de vackraste skådespelen på mycket länge.

Kometen är ännu en bra bit från jorden, och solen, som ju är den nod som bestämmer dess öde.

Den ännu så länge för ögat osynliga kometen kommer att gå att se i en vanlig fältkikare i slutet av oktober men redan någon vecka senare är det troligen möjligt att se den med blotta ögat. Troligt, kanske, möjligt och liknande tveksamma beskrivningar är alltid bäst att ta till när det gäller kometer. Få himmelsobjekt är så opålitliga som dessa ”vandrande stjärnor”.

Ganska snart efter upptäckten i september började tidningar och andra medier att beskriva Ison som ”århundradets komet” och talade om att den kan bli ljusstarkare än månen. Vilket vore en nåd att stilla bedja om för oss som gärna vänder blicken uppåt. Men att dessa överord kommer att sannspås är långt ifrån säkert.

Skulle Ison trots allt få den rätta banan och släppa ifrån sig nog mycket av sin massa när den rundat solen då kan (KAN) vi få en tidig julklapp i december. Under de första veckorna klättrar Ison på himlen och dess svans dras ut tills dess att den kan (KAN) nå en längd på mellan 40 och 60 grader.

Hur det blir med detta återstår att se. Om vi kan se det. Vädret är ju som bekant inte alltid med oss stackars nordbor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Och redan nu i Mars kan man se kometen PANSTARRS med blotta ögat.

Mikael, 17:32, 5 mars 2013. Anmäl

Jag har skrivit på min blogg på Bloggspace.se om en hel del märkligheter som jag råkat ut för. Ex.vis om den där gången på 80-talet då jag och min fru i Sunne i Värmland köpte en liten fin gammal låda på auktion samtidigt som vår dotter dotter i Stockholm fick missfall och barnet var dött. Det visade sig att lådan var en gammal barnkista från 1700-talet. Alla de där märkliga berättelserna och mina vetenskapliga redovisningarna (ett 100-tal inlägg) är nu helt plötsligt raderade utan den minsta förvarning eller förklaring. Man har dessutom blockerat mitt tillträde till bloggen genom att lösenordet inte längre fungerar.(?) Jag har dock tagit mig in ändå och noterat vad som hänt som, det enda kvarvarande inlägget. 5-6 års arbete spolierat! Jag får inget svar från bloggsiten vad man menar med detta. Poe

Per-Olof Båge Eriksson (Webbsida), 12:48, 17 februari 2013. Anmäl

Jag läste om kvinnan som inte längre kunde se stjärnorna. Jag har märkt detsamma men med den skillnaden att det är bara den stjärna jag tittar på direkt som tenderar att försvinna. Om man tittar lite vid sidan så framträder stjärnan ifråga betydligt skarpare. Detta fenomen måste ha att göra med 'tappar och stavar' i mina ögon, tror jag.(?) Per-Olof

Per-Olof Båge Eriksson, 12:19, 17 februari 2013. Anmäl

struno: WOW, stavmagnetmotor, menar du 1896 när du skriv -96, eller? Månen är ungefär en halv grad, men det varierar lite. En bra tumregel (!) är att en tumme på en armlängds avstånd är drygt en grad.

Andreas, 20:08, 16 februari 2013. Anmäl

När min första kontakt var mellan "andra sidan" var vi" inte ensam vi avlyssnades av spetsforskningen i landet dec -96.Dom ville redan då ha magnetmotorns konstruktion. Då fick jag inget avslöja men jag lämnade ut stavmagnetmotorn , med orden Ta ett timglas sätt en stavmagnet på varje sida,bygg massor, ni kommer underfund med hur ni ska göra. Snabba polomkastningar bara. 3 år senare sjösattes första ubåten. Månen fotograferades med svensk motor i raketen, stavmagnetmotorn högvarvig sådan. något år senare, ja EU var med. -97 på våren ca april -maj var 500 forskare i sverige sen blev detta en bättre elmotor som nu finns i bilarna. Lite kött på benen bara.FMV var snabba så dom var troligen med. Jag kunde även höra dom prata i någon tidig telofon pryl som jag inte hittade. Ganska kul vara med,"sverige har troligen" kontakt , hemlig sådan med domandra. Mvh Uno

struno, 12:57, 7 februari 2013. Anmäl

Tack för det intressanta svaret! Jisses. Det betyder ju att kometen inklusive svans kan bli enormt stor på himlen. Verkligen en väldig gigant! Ja, när jag tänker efter inser jag nu att 45 grader motsvarar halva sträckan från polstjärnan till horisonten, och 60 grader motsvarar två tredjedelar. Oj oj. Om den blir så stor, och dessutom tillräckligt ljusstark för att synas någorlunda tydligt genom ett någorlunda snällt väder, då blir det verkligen en fascinerande upplevelse som vi kommer att minnas länge, och berätta om för barn och barnbarn. Hur ser banan ut? Går det att förutspå hur stor del av kometen inklusive svans som kommer att synas från norra respektive södra halvklotet? Eftersom planeterna syns från hela jorden, vid olika tidpunkter på olika platser, antar jag att ungefär samma sak kommer att gälla kometen? Ligger kometens bana i ungefär samma plan som planeternas banor?

Kafpauzo, 02:50, 5 februari 2013. Anmäl

Månens skenbara diameter (alltså såsom vi uppfattar den från jorden) är bara 0,5 grad. Precis som solens. 40 till 60 grader är väldigt häftigt men jag har sett kometer med svansar som sträckt sig åtminstone halva den sträckan. Blir Ison ljusstark så lär det bli en syn vi sent ska glömma.

Clas Svahn, 20:50, 4 februari 2013. Anmäl

40 till 60 grader låter fantastiskt. Men att jag tycker det kanske beror på en missuppfattning. Jag inbillar mig att jag har läst någonstans att månens diameter spänner över 6 grader av synfältet. Det skulle isåfall betyda att kometens längd sedd från jorden kan bli ända upp till tio gånger månens diameter från jorden. Om kometen samtidigt syns tydligt skulle det onekligen bli en extremt fascinerande synupplevelse! Men stämmer det att månens diameter är 6°? Jag har ingen egen känsla för ögonmått och vad som är rimligt i detta fall.

Kafpauzo, 17:22, 4 februari 2013. Anmäl