Öar som inte vill sitta fast

En liten holme i sjön Juojärvi väster Outokumpu i Finland gav sig av på en egen seglats över sjön i måndags rapporterar nyhetsbyrån FNB. En sommargäst upptäckte rymlingen när den kolliderade med en mera normal ö i sjön och larmade räddningstjänsten som skickade en båt som bogserade den 80 kvadratmeter stora holmen tillbaka dit den kom ifrån.

Väl framme bands holmen fast av markägare, berättar brandmästare Tapio Aaltonen för den finska nyhetsbyrån.

Att holmar och annat som borde sitta fast förankrade i botten ger sig ut på egen hand tillhör ovanligheterna men händer trots allt då och då. Även i Sverige. Dessa flytande öar kan man till exempel hitta i Eksjön 40 kilometer norr om Sundsvall, i Måcksjön 15 kilometer väster om Ockelbo och Dammsjön i Nackareservatet. Dessa drivande öar kallas ibland för gungflyn.

Ofta rör det sig om en del myrmark som lossnat i samband med vattenregleringar och äventyrslystna ungdomar har inte sällan gett sig ut på dem för en åktur – mot sina föräldrars uttryckliga avrådan. Ibland angör de land där ön kan växa fast i strandkanten om allt vill sig väl.

Det finns också flytande öar som är rena städerna. Åtminstone mindre samhällen.

Själv hade jag nöjet att besöka de flytande öarna på Titicacasjön i Peru tidigare i sommar. Där bor hundratals människor som håller sina öar flytande genom ett ständigt påbyggnadsarbete med vass. Vi fick en guidad tur runt en av de små öarna – Isla Ananeter – av presidenten för ön, Valerio Jallahui Coila, medan ”marken” gungade betänkligt på sina ställen. Här finns bostadshus och små butiker, allt byggt av vass.

För att inte öarna ska ge sig av, som sin finländska vän, så har de förankrats i varandra och i botten.

Närmaste stad, Puno, ligger inom synhåll vid horisonten men Titicacasjöns öar börjar också få del av det moderna samhällets bekvämligheter och allt fler solpaneler har börjat synas sticka upp intill husen.

Nu finns det också en annan typ av otrogna öar. Och de har till och med ett namn – flottholmar. Dessa ger sig sällan av på längre utfärder men har istället en tendens att dyka upp för att sedan försvinna. När de ligger på botten kallas det för att de intagit sitt mörka läge.

En av de mest kända mobila holmarna finns i Ralången norr om Aneby i Småland. Den hade länge som vana att med jämna mellanrum försvinna under ytan och sedan vara borta i flera år. För att åter dyka upp och inta sin plats i sjön. Men sedan början av 1900-talet så syns Rödholmen, som den döpts till, hela tiden. En nivåsänkning av vattenytan i sjön har gjort att holmen lämnat sitt mörka läge och i dag är ett populärt tillhåll för fåglar.

Också sjön Vixen utanför Eksjö och sjön Älvlången mellan Karlskoga och Nora har flottholmar som då och då dyker upp eller dyker ned liksom Nimmern i Kinda kommun.

Skälet till att holmarna beter sig ombytligt är att holmarna består av lätt ruttnande material som fyller på sitt förråd av gas under sina mörka stunder. Och när nog mycket gas bildats så flyter holmen till ytan. De uppkommer i slutet av augusti och försvinner i regel några månader senare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

I Lundsjön, Saltsjöbaden utanför Stockholm, har det i många år funnits en som alla trodde hade växt fast, men i år har den rört på sig.

LarsW, 08:28, 24 juli 2013. Anmäl

På 1970-talet kom en ö flytande i Svindersvik alldeles norr om Alphyddevägen i Nacka. Ön fastnade vid stranden och låg kvar där så länge som jag bodde kvar. Motorvägsbygge senare kan förstås ha påverkat denna ö.

Kurran, 22:34, 23 juli 2013. Anmäl

Nasa kartlägger rymdhotet

Den 15 februari i år blev vi jordbor återigen påminda om att vår tunna, blå, atmosfär inte räcker för att skydda oss när världsrymden anfaller. En rymdsten stor som en buss träffade himlen över den ryska staden Tjeljabinsk och fler än tusen personer fick skador när stenen sprängde ljudvallen.

Det kunde ha gått värre. Och det kommer att göra det.

Den sortens rymdstenar som hotar jorden kallas för asteroider. Och Tjeljabinskstenen var en sådan. Asteroider snurrar runt i banor mellan Mars och Jupiter, i idealfallet. Men då och då kommer någon ur kurs och börjar falla mot solen. Vilken bana den tar är slumpens skörd och inget som vi människor kan påverka.

Och är den stor nog kan den antingen ställa till en mindre katastrof, som i Tjeljabinsk, eller en betydligt större.

Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa gick tidigare i sommar ut med utmaningen att kraftsamla för att hitta alla dessa möjliga hot. För trots att astronomerna tror sig ha kartlagt 95 procent av de asteroider som är både stora nog att utgöra ett hot och har banor som kommer ruskigt nära vår jords, så återstår alltså en hel del att finna.

Och det räcker med en för att ändra jordens historia – något som dinosaurierna fick erfara för 65 miljoner år sedan. Vi kan gå samma väg.

Nasa kallar utmaningen för ”Grand challenge”, den stora utmaningen. Och ser den som en internationell uppgift där forskare, företag och regeringar måste samarbeta.

När vi väl hittat dem alla och ser vilka som kan utgöra ett hot så gäller det att göra något åt det. Vilket inte är lika lätt som i Hollywoods versioner. I dag finns inga möjligheter att avstyra en annalkande asteroid. Skulle en rymdsten av dinodödarklass plötsligt visa sig i vår närrymd, ja då är det bara att hoppas att någon har räknat fel på dess bana.

All statistik säger att jorden kommer att hamna i vägen för en ny stor asteroid någon gång i framtiden. När, det är inte lätt att säga. För att kunna veta säkert måste vi först hitta dem alla. Och för att kunna agera måste vi ha tagit fram ny teknik för att klara det.

Men snart har de flesta av oss glömt Tjeljabinsk och uppslukats av mera näraliggande problem. Rymden ligger ju så långt bort. Dags att somna om eller slå på en trevlig tevesåpa. För vem orkar bry sig om något som kanske bara händer vart 65:e miljonte år.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det går nog tror jag,NASA har ju planer ändra apophis bana lite,dom hade ju tänkt placera en atombomb där ,men dom var rädd för nerfallet då,nu funderar dom på skika upp en sond och flytta den ur läge lite , knuffa på den helt enkelt.

pedro, 15:44, 22 juli 2013. Anmäl

Går det inte att avfyra en kärnvapenbärande missil som exploderar vid asteroiden och får den att ändra kurs?

Erik Rodenborg (Webbsida), 01:30, 22 juli 2013. Anmäl

Den längsta resan

Vår blå planet, denna spelkula i det kosmiska lotteri som gav oss livet, snurrar så sakteliga runt den stjärna som vi har kommit att kalla för solen. En sol som vi har lärt oss att älska och frukta och som är så nära oss att vi inte kan titta mot den utan att skydda våra ögon och vars strålar märker oss med cancer om vi ligger allt för länge i dess sken en vanlig sommardag. Om vi har riktig otur och gör det alldeles för ofta.

Själva kan vi knappast lämna vår planet. Visst, fler än 500 människor har rest i rymden men för oss övriga nio miljarder kommer drömmen om en färd över 100 kilometer – där rymden börjar – trots allt att bara bli en dröm.

Som längst har människan lyckats ta sig till månen, 385.000 kilometer från oss. Tolv amerikaner har vandrat på dess grådaskiga yta men längre än så har ingen tagit sig. Mars hägrar men planerna på att skicka människor dit är ännu så länge bara på ritbordet.

Ska vi drömma oss längre ut så får vi skicka våra tankar till Voyager 1 som just nu befinner sig i solsystemets absoluta ytterkant. De forskare som följer denna sond, uppsänd 1977 och i dag mer än 124 gånger längre bort än jorden befinner sig från solen, hör fortfarande sondens signaler som kan berätta om en stadig minskning av partikelströmmen från solen och en ökande skur av partiklar från fjärran stjärnor som nu slår mot dess instrument som ett smattrande höstregn.

Resan dit har hittills tagit nästan 36 år och snart tar Voyager klivet över gränsen till det stora okända.

Kommer vi människor att kunna genomföra samma resa? Och kommer vi att kunna göra det snabbare? För snabbare måste det gå eftersom vi människor, till skillnad från maskiner som Voyager 1, inte har all tid i världen på oss.

Svaret är sannolikt ja. Mars blir utan tvekan den största utmaningen men inget lär hindra människor från att resa betydligt längre bort. Frågan är bara till vad.

Antalet möjliga resmål har ökat enormt under de senaste åren. Teleskop på jorden och i rymden hittar ständigt nya planeter som blir allt mer lika vår jord. För ett par dagar sedan upptäckte det åldrande Hubbleteleskopet den första blå planeten där ute. (Nasas illustration ovan) En planet som vid ett första ögonkast skulle kunna tas för vår egen jord, fast 63 ljusår från oss.

En närmare titt på den visar enligt forskarna att planeten – HD189733b – knappast kommer att bli ett framtida semestermål. Temperaturen på dess dagsida gör våra egna solproblem små och försumbara. Hettan närmar sig ett tusen grader vilket får klippor att smälta till glas som sedan slits loss av vindar på mer än 7.000 kilometer i timmen. En människa skulle förvandlas till stoft på bara några sekunder.

Nu finns det fler kandidater. Hittills har 910 så kallade exoplaneter upptäckts och nya registreras varje vecka. Kanske finns där en ny jord med hav och blå himmel och med syre som kan locka framtida rymdresenärer. För när människan hittat ett mål så finns det inte mycket som kan stoppa henne.

Ännu så länge är vi bundna till vår blå planet vars gravitation gör resor uppåt dyra och svåra. Men upptäckarlusten har övervunnit sådana problem tidigare och framtiden ligger som ett öppet fält vars horisont vi inte kan se bortom. Det enda vi vet är att vi kommer att bli överraskade.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Oh, en annan sak som gör just RE problematisk är att den, liksom tanken på scala naturae ('lägre' vs 'högre' liv), är religionsbaserade eller åtminstone en basis för magiskt tänkande. Jag undrar om det är med avsikt, eftersom RE-typen av modell är som jag sa i grunden otestbar, även om Ward's bok nu är visad felaktig i precis alla punkter (såvitt jag vet, som sagt).

Torbjörn Larsson, OM, 19:03, 14 juli 2013. Anmäl

@Gunnar: Jag är intresserad av astrobiologi, och just "Rare Earth" hypotesen driver mig upp på väggarna, tuggande fradga. Medgives, jag har inte läst boken så kritiserar släpphänt, men (eng) Wikipedia har en sammanfattning. Och nu har precis alla faktorer i den till synes open ended otestbara bayesiska modellen (bara att addera faktorer som sänker sannolikheten, hur många man vill) tills vidare testats som felaktiga. Den sista biten var att en stor måne krävs (och då bara i ytbeboeliga zonen, ismånarnas beboeliga tidsvattenzon berör den inte) för att stabilisera rotationsaxeln och alltså klimatet, vilket byggde på ett tidigt misstag i datormodelleringarna. Det rättades till i våras (har jag för mig), och till exempel Mars vet man nu har tillräckligt långa perioder av liten axellutning för att komplext mångcellulärt liv ska utvecklas. (För övrigt inte "högre" liv, en term biologer inte använder.) Den modellen används t.ex i nya "snow melt" modellerna som predikterar Mars yngre sediment utan stora vattenflöden, då rör sig axelns pdf (prbability density function) runt 40 graders lutning. Att jorden tillhör en exklusiv skara räcker det med att fråga biologer om. Konsensus (men det finns andra modeller) är att komplext mångcellulärt liv inte är så svårt att evolvera, men språkligt baserad intelligens är det. Enskilda evolverade karaktärer är ofta lika ovanliga som elefantsläktets snabel - evolverat 1 gång. Motmodellen är att massextinktioner raderat diversiteten tillbaka så att "3 oberoende världar" observerats efter att land erövrats. Av dessa utvecklade 1 språklig intelligens, så troligen gör 30 - 100 % av syrsatta icke-vattenvärldar det (beroende på antalet massextinktioner).

Torbjörn Larsson, OM, 18:59, 14 juli 2013. Anmäl

Kan rekommendera "Rare Earth" av Peter Ward om hur unik vår jord antagligen är vad gäller högre liv.

Gunnar Englund, 15:17, 14 juli 2013. Anmäl

Tack Claes, för denna finstämda visionära artikel! mats

Anonym, 01:30, 14 juli 2013. Anmäl

På en exponentiell skala motsvarande teknikens & ekonomins tillväxt så är steget till Oort-molnet det största steget efter Månen. Sedan kan man fråga sig, om ekonomin baseras på migrering, varför inte stanna där? De kropparna har allt minus de kostnader & risker planeter medför. Vintergatan är fylld med dem. Annars är Mars och dess analoger målet, de kan terraformas för miljarder års beboelighet utan att ha (mycket av) existerande biosfärer med alla deras risker.

Torbjörn Larsson, OM, 22:09, 13 juli 2013. Anmäl

Tsunamier på solen

För er som följt min sommarserie om Märkliga fenomen är det ingen nyhet att solen, vår närmaste stjärna, är en häxkittel som ständigt är på gränsen att koka över. Enorma proteburanser slår likt jättelika eldtungor upp från dess yta, 6.000 grader heta fläckar rör sig över solskivan och stormar som kan slå ut hela städer, ja delar av länder, bryter ut med jämna mellanrum.

Nu har två satelliter sett ett annat fenomen sprida sig över solskivan, ett fenomen som kan liknas vid jättelika tsunamivågor. Tsunamierna uppstod i samband med ett utbrott som astrofysikerna kallar CME, Coronal Mass Ejection, alltså ett utbrott från solens yttersta delar, den så kallade koronan – som går att se med blotta ögat under en total solförmörkelse, men inte annars.

I grund och botten handlar det om händelser som påverkar våra liv här på jorden. När ett koronautbrott inträffar slungas stora mängder materia och energi (i form av elektromagnetisk strålning) mot jorden där de träffar jordens magnetfält och orsakar starka polarsken och till och med kan slå ut satelliter, gps-navigatorer och elförsörjningen till hela städer.

Nu har två satelliter sett vad som händer efter ett koronautbrott. Och det man sett liknar en jättelik tsunami i form av joniserad gas som sprider sig över solen med en hastighet på 400 kilometer per sekund. Tsunamin liknar inget på jorden och till skillnad från sin vattennamne har den en temperatur på omkring en miljon grader.

Nu låter detta väldigt tekniskt men det fina i kråksången är att forskarna hoppas kunna använda tsunamierna för att beräkna hur kraftigt koronautbrottet har varit och därmed också vilken påverkan det kan ha på jorden när partiklarna väl når hit. Något som hittills har varit mycket svårt.

Eftersom hastigheten på partiklarna från ett koronautbrott varierar mellan 20 kilometer per sekund till 3.200 kilometer per sekund är det inte alltid så lätt att säga exakt när partiklarna slår till mot jorden. Den relativt låga hastigheten (jämfört med solens ljus som når oss men just ljushastigheten) gör att vi har tid att förbereda oss. Och tack vare de nyupptäckta tsunamifenomenen kanske också att veta hur svår solstormen kommer att bli.

Solen är en källa till glädje och bekymmer. Så här i semestertider mest till glädje!

Fotnot: Forskarnas rapport går att läsa på Cornelluniversitetets hemsida och en artikel om tsunamierna finns på BBC i dag den 11 juli.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack, Clas, för förmedlande av forskningsframgång. Är radioamatör & GPS-beroende. Har solpaneler för el. Försöker begripa när det stökar. Frågade mycket erfaren man varför radiokonditionerna var så stökiga. Svar: Det är så svårt att få grepp på och förklara. Det är nästan lika svårt att förstå som att försöka förstå kvinnan. Man med erfarenhet, mänskliga relationer, högsta nivå. Sen, energibäraren är fotonen, ej partikeln, nyvunnen kunskap :-)

Altairse, 13:24, 12 juli 2013. Anmäl

Rubriken till artikeln kan förbättras på ett par punkter: "Tsunamievågor som liknar inget på jorden".

Robert, 09:35, 12 juli 2013. Anmäl