Träffad av rymdsten – eller?

Har en sjuåring i Loxahatchee i Florida fått en del av rymden i huvudet? Det är i alla fall historien som valsar runt på nätet på torsdagen. Men det finns frågetecken.

Det hela inträffade på lördagen då Steven Lippard lekte på uppfarten utanför familjens hus i den svårstavade staden Loxahatchee. I en teveintervju berättar hans pappa hur sonen träffats av något i huvudet och hur han börjat blöda.

Tre stygn på sjukhuset lappade ihop såret. Ni som vill se bilder kan se inslaget på CBS här.

Men på uppfarten upptäcktes också något som kan ha varit orsaken till såret. Efter en stund hittade nämligen pappan några små bitar av metall som visade sig vara magnetiska. I själva verket visade undersökningen bara att de var av järn, vilket är vanligt hos meteoriter – och hos en hel del jordiska föremål också.

En första undersökning gjord vid Florida Atlantic-universitetet bekräftar att de verkligen är av metall men säger inget om det rör sig om rymdstenar eller inte. För att veta det säkert måste de också testas genom en kemisk analys. En analys som alltså ännu inte gjorts och i sådana här fall finns det goda grunder för att hålla huvudet kallt.

Vi är många som minns den tyske 14-åring som sa sig ha fått en meteorit i skallen när han var på väg till skolan. Enligt pojken hade den studsat mot hans huvud innan den slog ned i gatan där den efterlämnade ett märke. Stor som en ärta var den.

Men allt var en bluff och historien påhittad av pojken själv. Jag hade flera mejlkontakter med tyska forskare som kunde bekräfta att det hela inte hade med någon rymdsten att göra.

Nu finns det de som har träffats av rymdstenar. Den 30 november 1954 träffade en meteorit ett hus i Sylacauga i Alabama där en kvinna låg och sov. Rymdstenen studsade på en radio och träffade kvinnan på höften. Någon svårare skada blev det inte eftersom den mesta kraften i stenen gått förlorad när den slog igenom taket och sedan studsade innan den träffade sitt slumrande och ofrivilliga mål.

Däremot blev det senare bråk om vem som egentligen ägde stenen. Kvinnan som träffades eller den som ägde huset. Just nu minns jag inte på rak arm hur den historien slutade.

Ett annat känt fall där en bil träffades av en klump från rymden ägde rum i Peekskill i delstaten New York den 9 oktober 1992. Den gången slog rymdstenen en stor buckla i bilen som sedan kom att säljas för att visas upp på diverse utställningar mot betalning. En god affär för köparen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det kan vara så, jag känner väl till händelsen. Men det finns en hel del frågetecken kring vad som egentligen hände. Kanske dog Ludvig Lundberg av skrämsel när en meteorit slog ned. Kanske var det något annat som hände. Trots allt finns det i dag inga fynd på platsen som visar att en meteorit slagit ned där. Men väl en grop som med tiden blivit allt svårare att se.

Clas Svahn (Webbsida), 20:07, 6 december 2013. Anmäl

Är det inte så att 55-årige Ludvig Lundberg i Kvavisträsk, Norsjö den 20 maj 1900 dödades av en nedfallande meteorit?

Gunnar Carlsson, 13:13, 29 november 2013. Anmäl

Månens atmosfär

När jag läste mina första böcker om astronomi stod det klart att månen var en stendöd himlakropp utan vatten och utan atmosfär.

Den visdomen har nu ersatts av dessa raka motsats. I tisdags gick en rymdsond med det långa namnet ”Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer”, eller LADEE, in i omloppsbana runt vår närmaste granne i rymden med målet att undersöka just månens oerhört tunna atmosfär. För antalet molekyler som svävar omkring över dess yta är försvinnande få jämfört med det vi är vana vid. Men de finns där.

Nasa, som ligger bakom sonden, drar följande jämförelse för att vi ska förstå vad det är som ska undersökas: En kubikcentimeter luft här nere på marknivå innehåller 10.000.000.000.000.000.000 molekyler medan samma volym på månen kan räkna in 1.000.000 molekyler.

Även om en miljon låter mycket så kan denna mängd närmast jämföras med det som Christer Fuglesang och hans kollegor rörde sig i när de gjorde sina rymdpromenader utanför den internationella rymdstationen ”ISS”. Ett riktigt bra vakuum med andra ord.

Men det intressanta är trots allt att det faktiskt finns en atmosfär över huvud taget. Visserligen inget som vi människor skulle jämföra med syre och kväve, som utgör det mesta av vårt jordiska lufthav. Nej, här rör det sig enligt Nasa om natrium och kalium, knappast något att överleva på ens i stora mängder.

Den nya rymdsonden ska runda månen på en höjd som varierar mellan 12 och 60 kilometer vilket ska ge den goda möjligheter att undersöka den flortunna atmosfären och de partiklar som kan tänkas sväva omkring där. För astronauter och tidigare sonder har kunnat se något som liknar effekterna vid våra jordiska solnedgångar då strålar från solen har sett ut att reflekteras i något okänt över månens yta.

Förutom vatten och atmosfär så bjuder månen också på månbävningar vilket visar att den inte bara är ett stycke sten utan har ett rikt inre liv.

Så månen har överraskat och de böcker jag själv en gång läste är sedan länge av rent historiskt intresse. Kanske finns där fler överraskningar? Och sannolikt får läroböckerna i astronomi skrivas om många gånger till innan vi vet allt som återstår att veta om Luna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Alla som tycker att allt är frid och fröjd med månen bör läsa denna bok av William L. Brian ll : "Moongate - Suppressed Findings of the U.S. Space Program " pfd versionen finns på nätet om man söker med lite tålamod!

MooN, 22:58, 4 december 2013. Anmäl

Clas Svahns artikel är väldigt bra och befriande. Det är ovanligt att en astronomisk skribent visar sådan ödmjukhet och öppenhet inför sitt ämne. Jag fick ett tips av en bekant att titta på sajten www.carlhugo.com, som satts upp av en svensk astronom stationerad i USA, Carl von Hugo. Där visar han att bilder av månen tagna med digitalkameror på teleskop är tredimensionella. Om man tar på sig röd-blå 3D-glasögon hoppar månlandskapen fram med en tydlig rumslig verkan. Enligt von Hugo beror detta på färgdistorsion, men inte här, inte i kameror och teleskop, utan på andra sidan: månen. Tillsammans med fotografier av ljusstrålar över månytan, filmer med ångor som stiger ut ur Aristarkuskratern, regnbågar och den systematiska variationen av solupp- och nedgångar över månsfärens kontur finns flera indicier för att månen har en ganska påtaglig atmosfär. Så månsken ger alltså 3D-bild av månen, och Clas Svahns förväntningar på ytterligare nyheter om månen lär nog infrias på ett storstilat sätt.

Jonas Forsberg, 22:31, 30 november 2013. Anmäl

Visst, vår måne överraskar oss hela tiden, själv blir jag gång på gång imponerad av hur starkt "enbart" skenet är vissa nätter, inget nytt förstås men jag tror inte att jag uppskattat det tillräckligt mycket förr och numera tar jag mig tid för att stirra på det en extra stund när vädret tillåter det, just för att kompensera för alla de gångerna som jag kanske inte uppskattat det hela på ett mer välförtjänt sätt. Det märkliga med denna atmosfär som du skriver om Clas,är egentligen inte att den finns, utan varför det tog så lång tid för oss att komma på att den måste undersökas!! Nu jag är inte insatt och vet inte om NASA försökt undersöka månens atmosfär förr, men ändå denna nyhet känns som något som vi borde kollat närmare på direkt efter Apollo programmet?

S.N, 23:01, 24 november 2013. Anmäl

Solpolstrul och kometkatastrof

Det kan låta dramatiskt men är i själva verket rena rutinen. Vår sol är på väg att byta plats på sina poler. Nordpol blir sydpol och vice versa.

Detta är något som händer vart elfte år. Och nu kan det vara dags igen – någon vecka eller två in i december.

För oss på jorden betyder det att vi kan få se fler fina norrsken men också att det kan bli problem med radiotrafiken och ställa till det för satelliter i bana runt jorden.

När polomkastningen är klar vet ingen riktigt säkert men den har pågått en tid och redan i början av augusti hade solens nordpol bytt sin magnetiska riktning, skriver Nasa.

Då förutsade Nasa att polbytet skulle bli inom tre till fyra månader. Nu säger forskare vid Stanford University’s Wilcox Solar Observatory att det kan handla om veckor.

Det som händer inträffar för fjärde gången sedan mätningar av solens magnetfält började 1976 men har givetvis ägt rum otaliga gånger innan dess. Någon fara för oss jordbor är det inte.

Bara att hålla ett öga på himlen med andra ord.

Har vi tur kommer vi att få såväl fina norrsken som en bra komet att titta på i början av nästa månad. För de senaste rapporterna om komet Ison – som vi hoppas mycket på – visar att kometen utvecklat en lång svans som sträcker sig över sju grader av himlen.

Det är längre än avståndet mellan Karlavagnens bakre stjärnor (som är fem grader).

Men den stora svansen kan komma med ett problem. Att Ison plötsligt vecklade ut en 15 miljoner kilometer lång svans kan bero på att dess kärna håller på att falla sönder. Och med tanke på att kometen är på väg att runda solen, vars gravitation kan slita den i stycken, så är risken stor att Ison kommer ut på andra sidan som en betydligt mera blek kopia av sig själv.

Och det vore riktigt tråkigt.

För säkerhets skull kan man chansa och gå ut någon timma före solens uppgång redan nu för att få en skymt av kometen. Inom ett par dagar kan den ha nått en styrka jämförbar med Venus och syns då för blotta ögat. Den mera bekväme kan se en rörlig grafik på hur Ison rör sig här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Opålitliga leonider


Ibland önskar man sig en tidsmaskin för att kunna återbesöka någon speciell händelse i historien. Men turligt nog finns det ingen sådan tillgänglig eftersom man då antagligen skulle ägna mera tid i det förflutna än i nutid. Och även om jag fortfarande älskar Jethro Tulls skiva ”Living in the past” från 1972 så är det nog trots allt dagens vedermödor som bör ligga i fokus.

Men. Det hade varit fantastiskt att få stå under den kristallklara himlen i östra USA på natten mot den 13 november 1833. Det himlaskådespel som då utspelade sig är svårslaget. Flera hundra tusen meteorer i timmen regnade ned från skyn och många trodde att jordens sista stund stod för dörren. Teckningen här ovan visar hur stjärnfallsregnet uppfattades över Niagarfallen.

I tidningen Adams Sentinel beskrevs hur himlen under nästan tre timmar fylldes av lysande föremål:

”Hela himlen såg ut att lysas upp av oräkneliga meteorer i olika storlekar, som föll mot horisonten, lämnande efter sig långa streck, men oftast föll ljudlöst mot jorden, liknande, som någon gjort, stora snöflingor, som om det hade snöat stjärnor.”

1866 var det Europas tur att få del av det mäktiga skådespelet men 1899, då många åter beredde sig på leonidernas återkomst kom bara ett stilla regn. Att leoniderna återkommer varje år, och med extra styrka vart 33:e, verkade alltså stå klart men riktigt så enkelt har det inte blivit sedan de två jätteregnen under 1800-talet.

Själv såg jag och familjen ett fint leonidregn 2001 då långa linjer av ljus ritades över stora delar av himlen då detta stjärnfallsregn bjöd på 50 vackra meteorer under två timmar. Vi hade placerat pojkarna i solstolar (!) med varm choklad och sedan var det bara att vrida huvudet i ett försök att följa det långdragna rymdgrusets färd mot jorden.

Nu är det dags igen. Med maximum den 17 november startar de första leoniderna att träffa jorden den 14:e och den 20:e ska det vara slut. Men i år är det ingen som räknar med några större skådespel och en starkt lysande fullmåne stör – om det nu skulle råka bli klart väder. Tyvärr.

Men visst kan man chansa och kika mot öster kring midnatt. Med leoniderna vet man liksom aldrig riktigt säkert.

Fotnot: Leoniderna har sitt namn efter den stjärnbild som meteorerna verkar komma från på himlen, Leo (Lejonet).

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Midnatt den 17:e, är det klockan 00 eller 24? /J

Jacob, 23:22, 15 november 2013. Anmäl

en natt i Augusti 1993 låg jag på stranden i Sudersand i en dubbelsovsäck med min dåvarande flickvän och käkade chokladdoppade Hobbnobs;-) då var det ett massivt stärnfall som pågick en lång stund. Vet du Claes vad det var för svärm som vi såg?

Anonym, 11:05, 13 november 2013. Anmäl

Döden på vägen ännu olöst gåta

Mysteriet med vad det var som dödade 22-årige Rutger Hale på en väg i Nya Zeeland den 24 oktober är fortfarande inte löst. Minnesgoda läsare minns säkert min blogg om detta för en vecka sedan. Nu har det kommit nya uppgifter.

22-åringens sambo verkar nu peka ut en mindre vit lastbil som passerade platsen. Uppgifter som knyter de båda fordonen närmare varandra. Det som från början beskrevs som en mötande bil, kanske med släp, på lite avstånd, är nu en mindre lastbil på betydligt närmare håll. Problemet är bara att lastbilsföraren inte har hört av sig till polisen trots att händelsen uppmärksammats stort i lokalpressen.

Det var på morgonen den 24 oktober och Rutger Hale och hans sambo Danielle Oylear var på väg längs väg SH6 mellan Wanaka och Lake Hawea på Nya Zeeland när något plötsligt slog in genom vindrutan. Föremålet träffade Rutger Hale i huvudet och fortsatte sedan vidare ut genom bakrutan.

Dödligt skadad tappade den unge föraren kontrollen över bilen men flickvännen lyckades få tag i ratten och få bort hans fot från gaspedalen och stanna. Kraften i det flygande föremålet var stor och 22-åringens liv gick inte att rädda utan han dog på platsen.

Trots ett intensivt sökande längs vägen har polisen inte lyckats finna det föremål som dödade 22-åringen.

Danielle Oylear har berättat för polisen att hon tror att något måste ha lossnat från eller fallit av en vit lastbil som paret mötte på vägen. När de två fordonen passerade varandra tyckte hon sig se att något kom farande från flaket.

– Eftersom det hände just då, precis när den där lastbilen passerade oss, och det faktum att jag såg hur föremålet kom från samma höjd som lastbilen hade, så kan jag inte tänka mig att föremålet kom någon annanstans ifrån, säger hon till lokaltidningen Otago Daily Times.

Hon säger också:

– Det händer många oförklarliga saker i världen och du kan inte bortse från andra möjliga förklaringar, men det såg ut som ett ganska stort föremål och jag kan inte föreställa mig att det skulle ha kunnat kastas upp från vägen.

Gåtan kvarstår. Vad var det som träffade Rutger Hale så illa att han dog? Och kom det från lastbilens flak? Sannolikheten för den förklaringen är stor men frågan är varför polisen inte har lyckats hitta föremålet trots att man sökt längs vägen i flera dagar.

Att lastbilsföraren inte har hört av sig är kanske mera förståeligt. Den som oroar sig för att ha orsakat en annan människas död tänker inte alltid på de efterlevande i första hand.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Kanske någon fysiker skulle kunna räkna ut hur stor rörelseenergi som ett föremål med en storlek som passar hålet i fönstren har och då med några olika antaganden om föremålets täthet och förstås bilarnas hastighet men de lär väl ha kört ungefär lika med hastighetsbegränsningen. Är det rimligt att något som ramlar från ett lastbilsflak kan ha så stor rörelseenergi så att det kan gå genom ett fönster, träffa mannens huvud med sådan kraft att mannen dör och därefter gå igenom ett fönster till?

Kurran, 00:24, 13 november 2013. Anmäl

Norrskensdags


Norrskenssäsongen är redan över oss men för den som inte har turen att bo på rätt plats (utanför storstadens ljus), titta åt rätt håll (norr!), ha en gynnsam väderlek (klar himmel) eller helt enkelt inte orkar lämna den egna bostaden (slappt!) så finns det substitut. Och inga dåliga sådana.

För norrsken är något som också gör sig utomordentligt bra på bild vilket Göran Strand visar i sin ”Jämtlandsnatt” (Jengel) och Peter Rosén i sin ”Aurora Borealis i Lappland” (Lappland Media). Peter har haft skrivhjälp av Lisa C. Q. Holmström.

Men det är bilderna det handlar om. Och det som gör att man älskar båda böckerna är fotografernas sätt att placera norrskenet, och en del andra ”himlafenomen”, i sitt jordiska sammanhang. Här rör det sig inte om några kliniskt astronomiska fotografier utan bilder där himlen och jorden möts i ett samspel där norrskenets dans bjuder in oss människor.

Alla som har sett ett riktigt fint norrsken, eller sydsken för den delen, vet att man som människa känner sig delaktig i det som sveper fram över ens huvud på ett par hundra kilometers höjd.

Man känner sig liten och stor på en och samma gång. Liten, eftersom det som utspelar sig framför stjärnorna tar andan ur en och i ett slag gör det blixtrande klart att vi människor blott är stoftkorn i ett kosmos som vi så lite kan påverka; stor eftersom våra sinnen smälter samman med norrskensdraperierna och får oss att flyga, om än bara i tanken.

När jag läser de båda textfattiga men bildrika böckerna är det lätt att bli sittande med de vackra uppslagen framför sig – länge. Och det blir lätt att längta dit, till kylan och den gnistrande snön över vilken allt detta fina utspelar sig.

Norrsken är ett av de mäktigaste naturfenomen en människa kan uppleva. Att stå med snön knarrande under skorna och kölden bitande i kinderna under en flammande himmel med norrskensdraperier, det tillhör de händelser man inte glömmer. Medan stora delar av himlen brinner och stjärnorna bildar en bakgrund av skarpt lysande nålstick i den mörka natten, då drar ett draperi av färger över horisonten i norr. Den kosmiska dansen högt över huvudet ger själen och atmosfären ett energitillskott.

Att norrskenet orsakas av laddade partiklar från solen, 149 miljoner kilometer bort, är känt sedan länge. Partiklarna slungas ut genom solsystemet där de kolliderar med och fångas in av de planeter som har ett eget magnetfält. Också jorden har ett sådant, uppbyggt på samma sätt som runt en vanlig stavmagnet.

Förvirrande nog pekar jordens magnetiska sydpol uppåt och den magnetiska nordpolen nedåt men eftersom våra kompassnålar dras mot sin motsats så har vi bestämt oss för att kalla magnetiska sydpolen för norr och vice versa. Den röda nålen pekar helt enkelt mot norr.

Magnetfältet skapar en osynlig bur runt jordklotet och skyddar oss från olika former av strålning. Magnetfältet syns alltså inte och är faktiskt inte heller orsaken till det som står att finna djupt inne i jorden där elektriska strömmar skapas i den flytande delen av jordens kärna. Det är dessa strömmar som skapar magnetfältet.

Även om detta kan låta komplicerat så är det just denna bur som hjälper till att skapa ljusfenomenet som vi kallar norrsken.

Orsaken till norrskenet är fläckar av kallare områden på solens yta, ibland stora som planeten Jupiter. Därifrån strömmar laddade partiklar som ur ett sår med en hastighet av 400 kilometer per sekund för att likt småfisk fångas in av jordens finmaskiga magnetfält där de styrs ned mot atmosfären och kolliderar med luftens partiklar.

Magnetfältet fångar dem i en häxdans, rusande från pol till pol. Resultatet av krockarna blir en kaskad av energi – ljus – som bildar väldiga draperier och ibland stora ljuspelare som lyser upp under klara vinternätter.

Så funkar det. Men oavsett de bakomliggande orsakerna så räcker det bra med en öppen mun och ett par stirrande ögon. Naturen kan ha den effekten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gåtfullt föremål dödade bilförare

Ett okänt föremål, stort som en knytnäve, passerade rakt igenom bilen och dödade föraren. Händelsen, som inträffade på Nya Zeeland för drygt en vecka sedan, är fortfarande en gåta.

22-årige Rutger Hale och hans 26-åriga flickvän Danielle Oylear hade bara varit i Nya Zeeland i några veckor efter en nästan 18.000 kilometer lång bilresa genom USA. Rutger Hale hade sina rötter i Nya Zeeland medan Danielle kom från Alaska. Nu hade de båda återvänt till andra sidan jordklotet för att arbete på en bondgård.

Klockan 06.20 torsdagen den 24 oktober var det unga paret på väg längs väg SH6 mellan Wanaka och Lake Hawea. Vägen låg öppen och sikten var god. En vit bil med släp syntes en bit bort. Plötsligt slog något rakt in genom vindrutan, träffade Hale i huvudet och fortsatte sedan vidare ut genom bakrutan.

Dödligt skadad tappade 22-åringen kontrollen över bilen men Danielle lyckades få tag i ratten och få bort hans fot från gaspedalen och stanna.

De första som kom fram till olycksplatsen kunde vittna om ett hål stort som en knytnäve rakt genom vindrutan och en krossad bakruta. Av föremålet som orsakat skadorna fanns inte ett spår.

Polisen på Nya Zeeland står frågande och allt man har kunnat göra är att utesluta en rad föremål: Det var ingen kula från något vapen, ingen meteorit och ingen isklump från ett flygplan. Vad det än var färdades det horisontellt och var stort och tungt. Den vita bil med släpkärra har inte kunnat knyta Hales död.

– Det hela är ett mysterium, säger kriminalinspektör Brian Cameron till tidningen Otago Daily Times.

I tre dagar har poliser sökt igenom ett 450 meter långt och 30 meter brett område bakom olycksbilen med metalldetektorer och för hand. Man har rensat bort buskar och klippt ned gräs men utan att hitta något som skulle kunna förklara dödsfallet.

Allt man har funnit är tomflaskor, navkapslar, stenar och en massa skräp.

Inte heller i själva bilen har polisen kunnat hitta några rester av föremålet. Vad det än var som med stor kraft for rakt genom Subarun och dödade Hale så är det borta.

Kanske finns svaret i en liknande händelse som inträffade fem dagar tidigare då 47-årige Jurgen Muller skulle köra sin 12-årige son till en cykeltävling och just hade passerat en väg vid Christchurchs flygplats. Också Muller körde en Subaru. Klockan 08.10 på morgonen fick han möte med en lastbil och hann se hur en stor sten studsade på asfalten framför bilen.

– Det fanns ingen möjlighet för mig att hinna reagera innan stenen slog rakt genom vindrutan och snuddade sidan av mitt huvud innan den träffade nackstödet och försvann ut genom sidofönstret, berättar Muller för Otago Daily Times.

På sjukhuset konstaterade läkarna att Jurgen Muller fått en fraktur på huvudet. Några millimeter till och Jurgen Muller skulle ha varit död.

Vad som dödade Rutger Hale är däremot fortfarande en gåta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

[...] Gåtfullt föremål dödade bilförare [...]

Döden på vägen ännu olöst gåta - DN.se (Webbsida), 16:53, 11 november 2013. Anmäl

kusligt !

micke jevenko, 16:50, 5 november 2013. Anmäl

[...] utmaningen" i euroområdet är att Italien och Frankrike ännu inte more… Gåtfullt föremål dödade bilförare – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 11/03/2013 Gåtfullt föremål dödade bilförareDagens NyheterEfter [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder italien #1 (Webbsida), 07:23, 5 november 2013. Anmäl

Skulle tro han menar att dom misstänkte att något kunde ha ramlat av släpkärran och slungats mot bilen , dock verkar ju inte det va lösningen.

Pedro, 09:30, 4 november 2013. Anmäl

Herr Svahn, vad menar ni med det här: "Den vita bil med släpkärra har inte kunnat knyta Hales död."

Anonym, 07:52, 4 november 2013. Anmäl

Jag har varit med om en liknande händelse för några år sedan i min hemstad. Ett föremål flög mot vår bil i hög hastighet men slog lyckligtvis in i luftintaget en halv decimeter under vindrutan. Det räddade våra liv. Det visade sig vara tre fjärdedelar av ett tungt spett som roterade som en helikopterpropeller, horisontellt, Vår misstanke är att det fallit av från en lastbil vi mötte sekunderna senare, brutits mot ett av hjulen på släpet och fått fart av detta. Änglavakt var ordet.

Anonym, 07:36, 4 november 2013. Anmäl

Antimateria, Se positroner. Om dito finns, så kanske också antiprotner allternativ antineutroner finnas? Om det är så bord dessa gå upp i "rök". Ytterligare ett exempel på faran med rökning. ;-)

Pål Börje (Webbsida), 01:03, 4 november 2013. Anmäl

Nu väntar Ison på våra blickar

Det börjar bli dags att putsa kikaren och ta på sig varma vinterjackan. För nu är den på gång, kometen som kan bli en fröjd för ögat nu när vintermörkret sänker sig allt djupare över oss nordbor.

Men kometer kan man inte lita på. Komet Ison, som den heter, kan också bli en blek historia som visserligen kommer att kunna ses för blotta ögat men som gör sig bäst i kikare.

Saken är den att ingen säkert kan veta.

Nu känns det trots allt som att det är dags för en hyfsad komet. Det var några år sedan sist. Och riktigt bra har det inte varit sedan Hale-Bopp skrämde oss 1997 och då fick en hel sekt att kollektivt ta sina liv.

Men kometer är inte farliga utan vackra och spännande. Fast den som vill se Ison får ge sig upp innan solens ljus äter upp nattmörkret någon gång i mitten av den här månaden.

Redan vid 04.30-tiden lönar det sig att gå ut för att spana mycket lågt i ostsydost. Den som har koll på sin stjärnhimmel kan ta sikte på Lejonets stjärnbild och sedan låta blicken vandra snett nedanför till vänster. Där är den.

I mitten av november slickar planeten Saturnus den sydöstra horisonten vid 07.30-tiden och den morgonpigge kan då sedan några timmar se Ison långsamt följa jordrotationen upp från horisonten där den sedan bleknar bort.

Den 24 november står Ison nära både Saturnus och Merkurius, som dock är betydligt ljussvagare än sin ringförsedda kollega. Sedan närmar sig Ison solen allt mer och blir svår att observera men dyker i början av december upp igen – och nu kanske ännu starkare och med svansen stående rakt upp från horisonten.

Om inte solen ställt till något. Vilket händer. Solens gravitationskrafter har en förmåga att slita sönder kometer.

Men går allt bra borde början av december bli en fin tidpunkt att följa Isons färd bort från jorden.

För varje dag stiger Ison allt högre upp på himlen och blir allt lättare att se, men samtidigt minskar då också svansen i längd och skådespelet blir allt mindre dramatiskt.

I vilket fall så är det bara att ge sig ut för att spana. Kometer, norrsken och halofenomen kring solen är himlafenomen som jag inte vill missa. När de är som bäst ger de ett minne för livet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Vet man vilken dag mer exakt kometen kan vara synlig för oss i Sverige och i vilket väderstreck? Älskar att se kometer och annat bös från rymden så tipsa gärna om någon bra sida där man kan hålla kolla på sånt!

Anna, 13:44, 5 november 2013. Anmäl

Jorden går under och vi har en sekt för ska fira det ! När Kometen passerar över jorden dvs. när vi går under den har vi en flaska Sekt på kylen och ska passa på att ta ett glas.

Larwigt, 20:08, 2 november 2013. Anmäl