Nyårsnattens lysande ufon


Medan vi nu inlett väntan på diverse ljusfenomen på nyårsnattens himmel kunde flera tusen invånare i Iowa och Minnesota i USA se hur en stor meteor brann upp i atmosfären för några dagar sedan, närmare bestämt tidigt på kvällen den 26 december. En amerikanska meteorsajt har kunnat räkna in 1.050 rapporter bara till sin sida vilket inte är dåligt.

Själva får vi nog nöja oss med fyrverkerier (som nu för sista gången får innehålla lite tyngre raketer innan dessa blir olagliga nästa år) och thailändska rislyktor (som av någon anledning heter chinese lanterns på engelska) som ljusbärare på himlavalvet.

Tidningarnas Telegrambyrå har uppmärksammat att dessa relativt ofta misstolkas som något betydligt knepigare och publicerar i dag en intervju med min kollega i UFO-Sverige, Tobias Lindgren, som har den grannlaga uppgiften att sålla agnarna från vetet.

Hur konstigt det än kan låta så tar mängder av nyårsfirare dessa lysande varmluftsballonger för något som inte hör hemma på denna planet. Jag minns själv en rapport från en flygvapenofficer som var helt säker på att det var ryssarna som inlett ett anfall mot Sverige denna första dag på året. Det orange sken som han hade sett var utblåset från efterbrännkamrarna på de ryska jaktplanen.

Dessa rispappersballonger ställer till med en del. Bland annat kan de orsaka bränder och har förbjudits i bland annat vårt grannland Finland. Inte sällan faller de ned på åkrar där de ståltrådarna som finns i dem mals sönder av tröskor och sedan riskerar att hamna i kossornas magar.

För några år sedan rapporterades hur ett antal ufon krockat med en vindsnurra i Storbritannien och därmed förstört ett av dess blad. Nyheten valsade runt över hela världen. I själva verket var skadan en normal slitageskada och de föremål som setts i närheten av den rislyktor uppsända från en fest inte så långt därifrån.

Så ser ni något som lyser lätt eldfärgat på nyårsnattens himmel så är det sannolikt inget värre än en jordisk varmluftsballong. Om vädret är klart kan det finnas hopp om att få se en förbifarande meteor. Men ska den vara i klass med den över USA härom dagen då ska man ha ordentlig tur.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

[...] människor får tydligen för sig att lyktor och raketer är flygande tefat. På nyårssafton är det gott om fulla människor, gott [...]

UFO-helg | Anarres (Webbsida), 19:09, 30 december 2013. Anmäl

Intressant hur en utbildad flygofficer först förväxlar en rislykta med ryska jaktplan, drar slutsatsen att det rör sig om en rysk invasion och sedan kommer på att han måste skriva en rapport till just UFO Sverige, jovisst låter det lite konstigt!

Samuel, 08:12, 30 december 2013. Anmäl

Det finns idag många rislyktor på marknaden som inte tillverkas med ståltråd. Sök på rislyktor utan ståltråd.

Angostura, 07:28, 30 december 2013. Anmäl

Gott nytt förresten!

Donk, 06:58, 30 december 2013. Anmäl

Att papperslyktorna kallas kinesiska av de engeskspråkiga är vettigare än när "vi" kallar dem thailändska. De har nämligen varit i bruk längre i Kina. Men då "Chinese lantern" på engelska även kan betyda icke fltgande papperslyktor så kanske man inte skall krångla till det.

Donk, 06:57, 30 december 2013. Anmäl

Var rädd om dina böcker

För ett par veckor sedan var jag på återvinningen för att kasta några kassar med tidningar och en del wellpapp. Duktiga återvinnare som vi är består garaget periodvis av så många kassar med plast, papper och metall att det knappt går att komma fram till stegen som hänger på ena långväggen; bilen har för länge sedan placerats på uppfarten utanför. Att se till att så mycket som möjligt får återvända till det stora kretsloppet är viktigt för familjen.

När jag stod där och skulle tömma den första papperskassen med gamla DN såg jag hur någon obildad människospillra hade kastat ett antal hopsnörda bokbuntar bland tidningarna. Något man inte får göra eftersom böcker av någon anledning (för mycket lim sägs det) ska kastas i brännbart och därmed gå ett hemskt öde till mötes.

Hade jag bara haft en kratta eller något annat långt redskap med mig – jag tittade förgäves efter något liknande bland de myllrande besökarna på återvinningen – så skulle jag ha fiskat upp bokpaketen i ett nafs. För att ta med dem hem. Vilket man givetvis inte får.

De som känner mig vet att jag kan göra ganska mycket för att rädda en bok från att kastas bort. I min värld är böcker en källa till glädje och kunskap som ska respekteras och behandlas med den värdighet de förtjänar. Som författare vet jag vilket arbete som ligger bakom också de mest mediokra böcker.

Om man själv inte behöver boken så är det bara att ge bort den till någon annan, skeppa den till Erikshjälpen i Spånga eller åka ned till Böckernas hus i Tidan där jag brukar ge bort/sälja sådant som jag själv inte behöver.

Men de flesta böcker inom mina olika intresseområden, som är rätt många, hamnar i hyllorna hemma i Järfälla. Eller på golvet som det numera riskerar att bli eftersom hyllorna tagit slut.

Min kärlek till böcker föddes sannolikt när jag gick i första klass i ett stort stenhus som delades mellan oss och stadsbiblioteket. På rasterna satt vi ofta bland böckerna och bläddrade. När jag blev äldre återvände jag ofta dit för att låna eller läsa tidskrifter.

När jag många år senare fick jobb på Mariestads-Tidningen skrev jag en upprörd artikel om hur detta mitt älskade bibliotek inte bara kastade utrangerade böcker på tippen utan dessutom såg till att riva sönder dem så att ingen skulle kunna plocka upp dem där – för att, gud förbjude, läsa dem.

Jag fick bibliotekarien att posera med en hög sådana böcker i famnen vilket blev första steget till att man istället började sälja böcker som få längre lånade för en billig penning. I dag ställs de till och med ut i trappan till biblioteket där vem som helst kan plocka upp dem gratis.

Biblioteksböcker har en särskild doft och ska liksom de egna böckerna behandlas med största respekt. Inte minst ska de lämnas tillbaka i tid. I vissa delstater i USA riskerar man inte bara ett kraftigt bötesbelopp (flera hundra dollar) utan till och med fängelse om man underlåter att lämna igen boken inom den stipulerade tiden.

Så sent som i slutet av oktober fick en man i Texas skaka galler efter att ha haft en bok tre år över tiden. Han skyllde på att han suttit inne. En kvinna, som också hon slarvat med återlämningen, förklarade för polisen att hon absolut inte kunde avvara den lånade boken eftersom den passade perfekt under hennes matsalsbord vars ena ben glappade.

Man kan förstå att biblioteken vill ha tillbaka sina böcker. Enligt nyhetsbyrån AP kostar stulna och förlorade böcker biblioteken i Texas nästan 100 miljoner kronor årligen.

Vi ska vara rädda om våra böcker – och andras. En bra bok ska efter fullgjord genomläsning placeras i hyllan för att kunna tas fram igen när tillfälle ges. Mindre bra böcker kan säljas eller ges bort enligt ovan. Men aldrig kastas.

Och har du lånat en bok, ja då ska den lämnas tillbaka när du är klar med den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vår vackra, hemska värld


Så här vid årets ände kan det vara på sin plats att tänka på framtiden, inte bara på vår egen lilla framtid (nog så viktig!) utan den som gäller hela vår planet. Årsslut har inte sällan lätt apokalyptiska inslag.

Under hösten har jag läst Johan Rockströms och Mattias Klums vackra, skakande och faktarika praktverk ”Vår tid på jorden” (Bokförlaget Langenskiöld) som kanske inte är den mest lättlästa bok jag gett mig på men en av de absolut finast illustrerade. Mattias Klums bilder är bara de värda ett inköp.

Detta är en bok om vad vår planet egentligen tål. För mig en logisk fortsättning på Rachel Carsons ”Tyst vår”, om giftiga bekämpningsmedel, och Mark Hertsgaards ögonöpnande ”En odyssé runt jorden” som kartlade några av människans värsta utsläpp och miljöförstörande verksamheter.

Här varnar författarna för att människan nu passerat den gräns där jorden inte längre klarar av att anpassa sig till vår ständiga expansion och bristande respekt för miljön; nu är det dags för människan att anpassa sig till jorden igen.

Exemplen är skakande: Vår manipulation av floder (som torkar ut innan de når haven), utsläpp i atmosfären (där vi tillför allt för mycket växthusgaser) och marken (som exploateras på ett sätt som gör att den inte hinner återhämta sig) börjar märkas.

Och vädret kan skapa ibland rätt absurda fenomen. Författarna berättar bland annat om hur det vid ett tillfälle regnade så mycket i delar av Sydamerika att havsnivån sjönk. La Niña-fenomenet gjorde helt enkelt att vattnet dunstade från havet upp i atmosfären, förflyttades in över land och där föll som regn utan att rinna tillbaka till havet igen.

För författarna råder det ingen tvekan om att människans påverkan på ekosystemet har rubbat det och förvandlat oss till en lika betydande kraft som naturen själv som professorn i miljövetenskap vid Stockholm Resilience Centre, Johan Rockström, skriver i boken.

Trots all forskning vet vi ännu för lite om hur jorden som globalt ekosystem fungerar. Det är en komplex samverkan av en rad faktorer som alla påverkar varandra och som är mycket svåra att beräkna. Där är människan faktor X, en okänd variabel som vi strider om att sätta ett värde på.

”Vi behöver ett globalt åtagande”, skriver USA:s tidigare president Bill Clinton i bokens förord. Så sant.

Boken handlar om utfiskning, förändrade vädersystem, smältande isar, växande öknar och minskat levnadsutrymme för människor i städerna. Och det handlar om hur ekonomin sätts i universums centrum som en av bokens förordsförfattare utrycker det.

Det är en skakande bok, vacker och med hoppfulla råd på slutet. Precis som ett år ska sluta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hej Claes & Gott Nytt År! ”Vi behöver ett globalt åtagande”, skriver USA:s tidigare president Bill Clinton i bokens förord. Men är det någon som egentligen bryr sig? "Ingen" nu levande människa tror att "slutet" kommer att drabba dem själva och kommande generationer bryr sig ingen om...eller...?!

Anders Classon, 18:54, 31 december 2013. Anmäl

Mätbar, så vitt jag förstod när jag läste boken.

Clas Svahn (Webbsida), 21:56, 27 december 2013. Anmäl

Tack för det och en God Jul själv!

Clas Svahn (Webbsida), 21:56, 27 december 2013. Anmäl

God jul Clas, Tack för alla dina artiklar under 2013 och förhoppningen om ännu mer spännande sådana under 2014 :)

...., 16:38, 24 december 2013. Anmäl

Du skriver att det regnade så mycket, att havsnivån sjönk. Var skillnaden mätbar, eller bara teoretisk?

Lena Synnerholm (Webbsida), 15:39, 23 december 2013. Anmäl

Stonehenge vann över bilarna


I flera tusen år stod ett av världens mest kända forntida byggnadsverk i ensamt majestät på slätten, i det som i dag är Wiltshire i södra England. Bara vinden och fåglarna ”störde” friden.

Den saken skulle komma att förändras och redan 1989 kallade en grupp politiker Stonehenge för en ”nationell skam”.

Alla som har besökt Stonehenge har haft anledning att fundera över vem som egentligen stod för trafikplaneringen runt den annars magnifika platsen. Sedan årtionden har det varit biltrafiken och inte stenmonumentet som har härskat över slätten. Och en och annan helikopter från den näraliggande RAF-basen Boscombe Downs.

Den minst sagt brusande A303:an passerar bara ett par hundra meter från stenstoderna medan en mindre väg (A344), som också den ofta var igenproppad med osande bilar, fram till i somras ledde till den alldeles för snålt tilltagna parkeringsplatsen. Faktum var att vägen gick så nära Hälstenen att staketet som skilde vägen från området trängdes med stenen om utrymmet.

Väl framme tog man sig till de hängande stenarna – världsarv sedan 1986 – via en gång under vägen intill ett fult besökscentrum som hukade i höjd med gräset.

Det har varit synd att kalla det fridfullt och det omöjligt att njuta av det mäktiga byggnadsverket utan att ständigt höra trafiken susa förbi på de båda vägarna. Inte så konstigt med en miljon besökare om året och många fler miljoner som bara råkade passera förbi.

Men nu är det slut på bruset och äntligen har någon klarögd brittisk beslutsfattare insett att något måste göras.

Simon Thurley, som ansvarar för vad som kan kallas Storbritanniens motsvarighet till Riksantikvarieämbetet, English Heritage, säger i en intervju att besökarna nu äntligen ska kunna njuta av stenarna utan allt skräp som byggts upp runt platsen under åren.

A344 är stängd och uppriven sedan i somras och redan nu rapporteras gräset ha börjat växa där en gång bilar trängdes. A303 ska få en ny sträckning förbi platsen. Det vedervärdiga säkerhetsstaketet som omgett området är rivet och flyttat. Ett nytt besökscentrum har byggts drygt två kilometer längre västerut, därifrån får besökarna ta sig fram till fots eller med en skyttelbuss, en tur som tar tio minuter.

Det nya centrumet har kostat strax under 300 miljoner kronor så priset för ett besök ökar liksom det planerade antalet besökare som ska stiga från 1 miljon per år till 1.250.000.

Och i morgon, onsdag, öppnar det hela för allmänheten.

Men fram till stenarna ska man fortfarande inte få gå. Där förblir området avspärrat (utom för särskilt bokade grupper efter vanlig besökstid). Och tur är väl det. Vid ett av mina besök på platsen, någon gång på 80-talet, hade en buss med fotbollssupportrar stannat till och några intelligensbefriade huliganer sprejat ”PFC” på flera av de jättelika stenarna. Portsmouth Football Club.

Människans dumhet är en större gåta än Stonehenge självt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vi får väl se hur tyst det blir, i somras stod en "druid" med megafon och skanderade oavbrutet hur onda English Heritage var som skulle visa mänskliga kvarlevor på det nya besökscentret. Deb lilla vägen var åtminstone borta!

Daniel, 23:16, 17 december 2013. Anmäl

Julglädjen kommer i hårda paket

Själv fick jag alltid hårda paket av min mamma och pappa i julklapp. Böcker var nästan det enda jag önskade mig. När jag hade öppnat paketen satte jag mig och började läsa och var knappast något trevligt sällskap för min mor och far. Så såg ofta slutet på julaftonen ut. Och inte var det några romaner som doldes under snören och papper. Nej, det skulle vara välskrivna faktaböcker.

Så här kommer några julklappstips för er som vill berika någon i er närhet – eller kanske er själva – med lite ny kunskap! Men vänta med att läsa dem tills efter julaftonen. Det skadar inte att ha det lite trevligt med familj och vänner också.

Berömda sista ord och historien bakom dem
Åke Persson
Historiska Media

Även om titeln antyder att det skulle röra sig om rader av citat från döende kändisar så är denna bok betydligt mer, ja till och med lärorik. Och det framstår som tydligt och klart att alla fantastiskt övertänkta och rappa sista ord som ska ha yttrats av döende notabiliteter kanske inte alltid är så historiskt välbelagda. Särskilt inte, som Åke Persson påpekar, dem som uttalats på slagfälten då röken och larmet gjort tillfället förvirrat.
 
Här finns finalfraser från kända författare, musiker, kungar och andra kändisar samlade med mycket övrig information som gör boken till ett stycke bra läsning. Och läsarna får många tillfällen att konstatera att de sista orden ofta inte alls har varit personens sista utan av en välvillig samtid har valts ut att passa bra för just den personens hädanfärd.

För den som vill lära sig en del historia, och ha det trevligt under tiden, är Åke Perssons bok ett bra sällskap så här i juletid.
 
Bildningsakuten. Bli expert på fem minuter
Göran Everdahl
Norstedts

För oss som gärna lyssnar på ”Spanarna” i radio är Göran Everdahl en känd och återkommande röst. Men någon bok av honom har jag tidigare inte läst. I den här uppslagsliknande sammanställningen påstås vi alla kunna bli experter på fem minuter och varje uppslag kan problemfritt läsas på just den tiden; ska man bli expert på allt som står i boken tar det 24 timmar.
 
Här får vi i alla fall rader av kortfattade fakta under rubriker som Marilyn Monroe, Bluffar, Selma Lagerlöf, Maria Callas, Judendom, Indianer, Bibeln, Mao Zedong, Schack och fler än hundra andra ämnen som alla rikt, men oftast smått, illustrerade.

Det blir lite Guinness rekordbok över layouten men innehållet kan säkert leda vidare till ett nyfiket sökande efter böcker som fördjupar kunskapen. Gott så.

Jourhavande historiker
Dick Harrison
Norstedts

Den snabbskrivande Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och en man som verkar gilla att dela med sig av det han kan. I denna kunskapsfyllda och spännande samling får vi svar på många av de funderingar som vi inte alltid visste att vi gick och bar på.

Men visst är det roligt att äntligen få veta att statsminister Per Albin Hanssons berömda uttalande att ”vår beredskap är god” faktiskt inte alls syftade på vår militära beredskap utan på vår mentala. Men som läsare blir jag lite irriterad över att inte få veta när Per Albin uttalade dessa ord.
 
Boken är uppdelad i tidsepoker från forntiden till 1900-talet och spänner över det mesta från dinosaurierna till Tintin. Ett bra register gör boken till en utmärkt uppslagsbok men den går också att läsa rakt igenom, fast passar bäst i små tuggor.

Det är lätt att känna sig nöjd efter några sidor. Man får ju faktiskt veta något! Men så snart man slagit igen boksidorna kliar det i fingrarna att öppna dem igen. För det finns så mycket mer att få veta i Harrisons samlade skriverier.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

27 augusti 1939 sa han det. Bara att googla

Jane Strandberg, 16:19, 10 december 2013. Anmäl

Inte bara tomten


När vintermörkret sänker sig över nejden och lamporna från våra hus bländar sikten mot skogen, då ökar aktiviteten bland de varelser som kan tänkas finnas där ute. En del av dem framlevandes sin tillvaro på andra sidan den gräns vi brukar räkna till sagornas och folksägnernas djup.

Men trots att dessa varelser alltså inte är så lätta att vare sig fånga in eller ta övertygande bilder av så har de alla en plats i vårt kollektiva undermedvetande.

Själv har jag mött människor som säger sig ha stått öga mot öga med såväl tomtar som sjöodjur men det finns oändligt många fler varelser där ute som bara väntar på att rapporteras.

Och hösten har bjudit på några fina böcker i ämnet, den vackraste Johan Egerkrans ”Nordiska väsen” (B Wahlströms) med en trumpen, och lätt illasinnad, tomte på omslaget.

Här ligger fokus på sådant som kan tänkas dyka upp i våra nordiska skogar eller vattendrag men också en drake finner sin plats bland sidorna.

Tyvärr missar Egerkrans kopplingarna till den modernare mytologin, och då menar jag dessa folktroväsens förankring i människors vardagsliv för bara lite drygt 100 år sedan. Då iakttogs tomtar, drakar och älvor fortfarande (och faktiskt också senare) av en del skarpögda svenskar.

Nu blir det väldigt generaliserande och svepande, om än vackert, i de beskrivningar som dessa figurer ges utrymme till.

De svenska drakarna har till exempel aldrig varit de storgapande, fjälliga monster som boken ger sken av utan beskrevs snarare som flygande stockar när de fortfarande siktades i början av 1900-talet. Och lindormen skapade så sent som i slutet på 1800-talet rena hysterin och mängder av observationer i Småland. Folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius utfäste 1884 till och med en belöning till den som kunde fånga in en lindorm.

Men njutfullt är det att bläddra, läsa och beundra de vackra teckningarna där vättar, lyktgubbar, mylingar och sjörår lockar blicken. Och inte sällan också intressant läsning, inte minst introduktionen.

En annan bok som säkert kan locka många med ett folkloristiskt sinne är något mindre i storlek och lite enklare i utförandet.

Jan och Tor Jäger har samlat 26 av dessa mytiska monster i boken ”Bestar – Möt myternas djur” (Berghs) som ger oss korta beskrivningar, och vackra bilder, av kända varelser som det grekiska labyrintmonstret Minotauros, Kinas flygande drakar, den bevingade hästen Pegasus (som också fått en plats på himlavalvet) och havsdjupens skrämmande jättebläckfisk, Kraken.

Alla är inte så hemska men alla har sina egenheter som gör att man trots allt nog inte vill möta dem en mörk natt. Och sådana finns det ju många av så här års.

Själv kan jag inte låta bli att jämföra dessa fina böcker med en betydligt enklare produkt av experten på djur och väsen som nästan inte finns, Richard Svensson i Bräkne-Hoby. Richard gav för ett antal år sedan ut häftet ”Fältguide till oknytt” där han själv vackert – och inte sällan humoristiskt – illustrerat omkring hundra varelser ur folktrons värld.

Richard Svenssons penna har fångat varelser från stora delar av världen och här möter läsaren en lubin från Normandie, ludkin från Nordtyskland, nuckelaveen från Skottland och selkien från Orkneyöarna – den första liknar en frustande djävul, den andra ett småtroll, den tredje en amfibiehäst och den fjärde en skön sjöjungfru.

Man häpnar över vilken rikedom av väsen som rör sig i vår folkfantasi.

Richard Svenssons häfte är i dag svårfunnet medan Egerkrans och Jägers verk finns i de flesta bokhandlar. Inget dåligt komplement till tomten.

PS: Det finns böcker som tränger in i ämnet på ett mera vetenskapligt plan. Som Mikael Hälls doktorsavhandling ”Skogsrået, näcken och djävulen” som jag just nu håller på att läsa. Men jag är bara på sidan 54 av närmare 600 så det är för tidigt att säga något mer.

Så här tecknas ett möte med en drake i en skrift från 1500-talet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Lena Synnerholm; Imponerande att du är så insatt, varför har ingen gett dig Nobelpriset?? Det du skriver påminner mycket det som SD-anhängare håller på, nämligen att koppla allt och alla till invandringen oavsett ämne! Håll dig till tomtar du och återkom med åsikter om flygande farkoster när du har mer kött på benen!

S.N, 17:54, 16 december 2013. Anmäl

Jag antar att det är samma fenomen, som senare uppfattats som "spökraketer", eller avlånga UFON:n. Vad det nu kan vara för något...

Lena Synnerholm (Webbsida), 18:43, 14 december 2013. Anmäl

Tomten är väl överlag förskönad.

Uddanyheterse (Webbsida), 15:27, 10 december 2013. Anmäl

Faktum är att de ofta bara skrevs som just stockar. Inga huvuden alls. De svenska drakarna var lite speciella!

Clas Svahn (Webbsida), 14:59, 10 december 2013. Anmäl

Du skriver ”flygande stockar”. Betyder det att drakarnas hud, närmast påminde om bark? Hur tänkes huvudena se ut? Hade dom inga ben eller vingar? Om inte, hur tänkte man sej, att dom skulle kunna flyga? Var det på något magiskt sätt, eller?

Lena Synnerholm (Webbsida), 13:00, 10 december 2013. Anmäl

Nej, men det borde jag nog göra. Att tomten inte var en särskild trevlig bekantskap, den saken är klar. Jenny Nyströms bild är väl den vi vill ha på näthinnan nu när julen närmar sig men gårdstomten från förr var en ilsken och farlig typ – om man inte kom överens med honom. Då var han till stor hjälp för bonden.

Clas Svahn (Webbsida), 23:12, 9 december 2013. Anmäl

Har du läst Selma Lagerlöfs Tomten på Töreby? En rätt otäck historia, långt från dagens idylliska o mysiga tomte.

Margareta, 20:21, 9 december 2013. Anmäl

Nya ufohandläggare på FOI


Svenska försvarets nya handläggare av uforapporter heter Daniel Faria och Kristofer Hallgren. Båda arbetar på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut som sedan 1965 haft ansvaret för ufofrågorna och deras uppgift blir snarare att kommunicera med allmänheten än att utföra några egna undersökningar.

Men de båda har ingen budget och ingen tid avsatt för sitt arbete. Istället kommer de att försöka slussa sina samtal vidare om de inte själva omedelbart kan svara på frågorna eller vet vad det var som syntes på himlen. Att uppgiften fortfarande finns kvar på FOI kan delvis förklaras av historiska hänsyn.

Sedan i början av oktober 1965 ligger nämligen ansvaret för handläggningen av uforapporter från den svenska allmänheten på Totalförsvarets forskningsinstitut, det som då var Försvarets forskningsanstalt, FOA. Försvaret hade då på olika sätt intresserat sig för rapporter om ”ljud- och ljusfenomen”, sedan 1946 och beteckningen följde med och fick ärvas av FOA:s förste ufoansvarige Tage Eriksson

Beslutet om att flytta ansvaret från försvarsstaben sattes på pränt i ett brev daterat den 27 september 1965 där det hemställdes om att forskningsanstalten skulle överta handläggningen “av de rapporter om säregna ljus- och ljudfenomen, som saknar militärt intresse” som det hette i brevet från Bengt Lundvall, tjänsteförrättande chef för försvarsstaben.

Sedan dess har sju personer haft denna tjänst som med tiden getts allt mindre resurser och möjligheter att utföra egna undersökningar.

Någon riktig tjänst rör det sig heller inte om utan en uppgift som ska skötas vid sidan av det ordinarie arbetet utan att det drabbar FOI:s verkliga uppgifter och för vilken det alltså inte finns några pengar avsatta i budgeten. Vid flera tillfällen har det också varit nära att ufohandläggningen försvunnit från FOI.

Efter det att den tidigare ufohandläggaren, Eva Bernhardsdotter, tidigare i höst slutat på FOI för att gå vidare till andra uppgifter inom försvaret, dröjde det några månader innan det stod klart att hon skulle komma att ersättas av två.

När jag träffade de båda på ett café i centrala Stockholm i torsdags hade det bara gått några dagar sedan de fick sina nya uppgifter. Och båda verkar perfekta för sitt uppdrag.

Daniel Faria är astronom i grunden och har arbetat vid Cambridge och för ESO i Chiles huvudstad Santiago i två år efter att ha disputerat i Lund 2006. Hans expertis handlar i dag om hot mot satelliter, rymdskrot, men också hot mot jorden – rymd och säkerhet.

Han säger att han sprungit på begreppet ufo i många sammanhang under sin tid som astronom.

– Det är olyckligt att ufo så starkt har kommit att förknippas med utomjordiska besök, egentligen är det två helt olika begrepp som har hamnat i samma låda, säger han.

– För försvarsmakten är det nog snarare så att man intresserat sig för det på grund av att det kan tänkas att folk rapporterar militära objekt.

Enligt Kristofer Hallgren, som är expert på atmosfärisk fysik, ska den minskning av resurserna som har pågått sedan försvarsstaben höll i ufofrågan på 1940- och 50-talet ses som ett resultat av att tekniken förfinats och att det i dag lättare går att identifiera sådant som man då hade svårare att avslöja:

– Mycket av det som man såg flyga på den tiden, och som rapporterades, det vet vi i dag vad det är. Detta har bidragit till att prioriteringen har gått ned. Sedan är det mycket mera strömlinjeformat inom myndigheten i dag, vi ska bara göra det som vi har ett direkt uppdrag på. Och det här är inget som finns i regleringsbrevet till FOI, säger han.

Trots det tar de två det nya ”arbetet” på stort allvar och är öppna för vad som kan komma att rapporteras in till dem.

– Vi vet ju inte så mycket om det hela ännu men är givetvis nyfikna på vad det kan bli för samtal som vi får ta emot, säger Daniel Faria.

För nyfikna är de, trots bristen på tid, och Kristofer Hallgren poängterar att nyfikenheten är något som en forskare har i blodet.

Antalet rapporter till försvaret har minskat under senare år. På 1950-talet kunde mellan 100 och 200 rapporter tas emot varje år. Framför allt från allmänheten. I dag rör det sig om en handfull rapporter per år.

Istället vänder sig allt fler till den organisation där jag själv är engagerad, Riksorganisationen UFO-Sverige, som fortfarande får in några hundra rapporter om året.

De rapporter som kommer in rör sig oftast om ljuspunkter på himlen och fenomen observerade nattetid. Dessa kan inte sällan förklaras som allt från planeter och stjärnor till ufoballonger, thailändska rislyktor, något som försvarets ufohandläggare genom åren också lärt sig att identifiera.

– Och som astronom tror jag att jag har en bra koll på vad som kan ses på himlen, säger Daniel Faria.

Knepigare fall än ljus på himlen lär också kunna hamna på deras bord. Hur det nya radarparet ska hantera dem återstår att se.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Här kommer "några" bilder på s.k väderballonger, diverse planeter, klotblixtar(!) och allehanda optiska synvillor tagna av totalt otillförlitliga medmänniskor! Kom ihåg dessutom att vi på denna planet representerar det yppersta beviset på det absolut högsta förekommande intelligensen I hela vår gränslösa kosmos och inga andra dumskallar kan ta sig hit p.g.a de enorma avstånden och ljushastighetens begränsning! http://worldufophotos.org Hoppas herrarna har nytta av alla de här bilderna.

S.N, 13:33, 17 december 2013. Anmäl

Synd att det inte finns en riktig budget till detta då det är ett intressant ämne som borde belysas mer. Och som dom säger att det förknippas så starkt med utomjordiska besök när det finns så mycket mer.

Uddanyheterse (Webbsida), 13:04, 17 december 2013. Anmäl

Känner jag Hallgren rätt sköter han lättmdetta med vänster. //Uhlim

Erik, 19:34, 8 december 2013. Anmäl

"Men de båda har ingen budget och ingen tid avsatt för sitt arbete. Istället kommer de att försöka slussa sina samtal vidare om de inte själva omedelbart kan svara på frågorna eller vet vad det var som syntes på himlen." hahaha - vilket skämt ! Det är som vanligt i UFO Sverige...

Klaus, 00:24, 7 december 2013. Anmäl

[...] Läs mer på DN .nrelate_popular .nr_sponsored{ left:0px !important; } Dela den här artikeln (share):FacebookTwitterGooglePushaTumblrMerSkriv utPocketE-postLinkedInDiggStumbleUponPinterestRedditGillaGilla Laddar... ANNONSER Kommentarsregler Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Läs mer om reglerna. Filed Under: HUMOR Tagged With: FOI, ufo About RedTorbjörn Sassersson är redaktör för NewsVoice. Han har en bakgrund som miljökonsult, PR- och kommunikationskonsult, journalist, debattör och opinionsbildare. Torbjörn har en fil kand inom naturvetenskap från Stockholms universitet sedermera påbyggd med utbildningar inom webbmedia, CMS och journalistik. [...]

FOI får nya UFO-handlägare som inte har tid och som knappat ens finns (Webbsida), 21:46, 6 december 2013. Anmäl